NJA 2012 s. 761
Överklagandeförbudet i 43 § andra stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande omfattar även hovrättens avvisningsbeslut.
Svea hovrätt
Argus Developments Inc. väckte i Svea hovrätt talan mot en skiljedom enligt 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Renfors, hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, referent, och tf. hovrättsassessorn Elisabeth Hovmöller) anförde i beslut den 19 december 2011 att det uppgivna ombudet, advokaten C.S., inte hade visat att rättegångsfullmakten för honom hade undertecknats av behörig ställföreträdare för bolaget. Argus talan avvisades därför. Hovrätten angav att beslutet enligt 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande inte fick överklagas.
Högsta domstolen
Argus överklagade hovrättens beslut, alternativt klagade över domvilla, och yrkade att HD skulle upphäva eller undanröja beslutet och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Mattias Nordell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Punkterna 1-4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-3 i HD:s skäl.
Målet i HD
Frågan i HD är om överklagandeförbudet i 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande omfattar avvisningsbeslut och andra slutliga beslut. Om svaret är nej ska HD pröva överklagandet i sak. I annat fall ska det avvisas. I sådana fall ska HD pröva om det under handläggningen i hovrätten förekommit sådana fel som kräver att avgörandet undanröjs på grund av domvilla.
HD:s bedömning
Av 43 § första stycket lagen om skiljeförfarande framgår bl.a. att talan mot en skiljedom enligt 33, 34 och 36 §§ ska tas upp av hovrätten inom vars domkrets skiljeförfarandet ägt rum. Som redan har konstaterats framgår det av andra stycket att hovrättens avgörande inte får överklagas. Men hovrätten får tillåta överklagande, om det är viktigt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD. Det är med andra ord fråga om ett s.k. fullföljdsförbud med ventil.
Överklagandeförbudet innebär att prövningen av en talan enligt något av de angivna lagrummen i princip är inskränkt till en instans. Tanken är att denna ordning ska öka skiljeförfarandets effektivitet och motverka obstruktion (prop. 1998/99:35 s. 171 f.).
Men det framgår i varje fall inte uttryckligen av ovan nämnda förarbeten att lagstiftaren övervägt och beslutat sig för en eninstansordning för andra frågor än själva saken. Att prövningen av talan är begränsad till en instans är en sak, men det behöver inte betyda att samma förbud ska förhindra en part från att överklaga ett beslut som innebär att parten inte alls får sin talan prövad. Allra helst som talan i många fall lär bygga på påståenden om allvarliga formella fel i skiljeförfarandet.
Samtidigt är 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande vidare formulerad än till exempel fullföljdsförbuden i 44 § tredje stycket samma lag och 54 kap. 8 § RB. Av de senare lagrummen framgår att beslut, som innebär att domstolen skiljer saken ifrån sig utan prövning, inte omfattas av förbudet mot överklagande. Till sin ordalydelse omfattar det nu aktuella fullföljdsförbudet hovrättens avgörande, oavsett om detta har formen av en dom eller ett slutligt beslut.
Vidare har fullföljdsförbudet tillämpats på ett sådant sätt att det framgår att det inte bara omfattar hovrättens avgörande av själva saken (NJA 2006 s. 655). Det framgår också av praxis att andra bestämmelser om överklagandeförbud - som liknar den förevarande - ansetts omfatta beslut om avvisning (NJA 1980 s. 474 och NJA 1991 s. 733). Att 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande tillämpas på samma sätt bidrar onekligen till att överklagandeförbudet fyller sitt ändamål (se p. 7).
Övervägande skäl talar alltså för att bestämmelsen i 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande ska anses omfatta hovrättens slutliga beslut. Argus överklagande ska därför avvisas.
Argus har inte visat någon omständighet som kan motivera att hovrättens avgörande undanröjs på grund av domvilla. Argus klagan ska därför avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avvisar Argus Developments Inc:s överklagande och avslår dess klagan över domvilla.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Lena Moore, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson, referent, och Svante O. Johansson) meddelade den 20 november 2012 följande beslut.
Skäl
Argus Developments Inc. påkallade år 2009 skiljeförfarande i Stockholm mot OOO Novorosmetall under åberopande av en garantiutfästelse som innehöll en skiljeklausul. Sedan Novorosmetall underlåtit att utse skiljeman utsågs på ansökan av Argus skiljeman av Stockholms tingsrätt, varefter en skiljenämnd konstituerades. Skiljenämnden fann i ett beslut den 12 april 2011, efter invändning från Novorosmetall, att det inte var utrett att garantiutfästelsen hade undertecknats av en behörig ställföreträdare för Novorosmetall och att det inte fanns någon skiljeklausul som gjorde nämnden behörig att pröva talan. Skiljenämnden avslutade därefter genom skiljedom den 15 juli 2011 förfarandet utan att pröva Argus yrkanden i sak.
Argus väckte s.k. ändringstalan mot skiljedomen med stöd av 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Bolaget yrkade bl.a. att hovrätten skulle förklara att skiljenämnden var behörig att pröva tvisten.
I hovrätten uppkom frågan om rättegångsfullmakten för Argus ombud var undertecknad av behörig ställföreträdare. Det ombud som utpekades i fullmakten gav kompletteringsvis in olika handlingar till hovrätten. Hovrätten har avvisat Argus talan med motiveringen att ombudets behörighet inte styrkts. Hovrätten har i beslutet angett att detta enligt 43 § andra stycket skiljeförfarandelagen inte får överklagas.
Enligt 43 § första stycket skiljeförfarandelagen ska talan mot en skiljedom enligt 33, 34 och 36 §§ tas upp av hovrätten. I 43 § andra stycket första meningen föreskrivs att hovrättens ”avgörande” inte får överklagas. Enligt andra meningen får hovrätten dock tillåta att avgörandet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD. Frågan i HD är i första hand om överklagandeförbudet omfattar - utöver avgöranden i sak - även hovrättens slutliga beslut att avvisa talan.
Överklagandeförbudet i 43 § andra stycket innebär att talan mot en skiljedom i princip är inskränkt till en instans. Denna ordning är avsedd att öka skiljeförfarandets effektivitet och motverka obstruktion (se prop. 1998/99:35 s. 169 ff.).
Ordalydelsen av bestämmelsen innefattar inte någon begränsning till avgöranden i sak. Förarbetena till bestämmelsen ger inte heller uttryck för att avsikten varit att fullföljdsförbudet ska uppfattas på det sättet.
Frågor rörande överklagandeförbud har behandlats i rättspraxis vid ett antal tillfällen. I rättsfallet NJA 2006 s. 655 ansågs överklagandeförbudet i 43 § andra stycket skiljeförfarandelagen omfatta även beslut under rättegången. Andra bestämmelser om överklagandeförbud till HD har i praxis ansetts omfatta beslut om avvisning (se t.ex. NJA 1980 s. 474 och NJA 1991 s. 733).
Även om bestämmelser om överklagandeförbud bör tolkas restriktivt (se NJA 1992 s. 278 och NJA 2010 s. 330) ska mot bakgrund av det anförda överklagandeförbudet i 43 § andra stycket skiljeförfarandelagen anses omfatta hovrättens avvisningsbeslut. Argus överklagande ska därför avvisas.
Argus har inte visat någon omständighet som kan motivera att hovrättens avvisningsbeslut undanröjs på grund av domvilla. Argus klagan ska därför avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avvisar Argus Developments Inc:s överklagande och avslår bolagets klagan över domvilla.
HD:s beslut meddelat: den 20 november 2012.
Mål nr: Ö 160-12.
Lagrum: 43 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Rättsfall: NJA 1980 s. 474, NJA 1991 s. 733, NJA 1992 s. 278, NJA 2006 s. 655 och NJA 2010 s. 330.