NJA 2006 s. 655
En ansökan om rättshjälp i en rättslig angelägenhet rörande klander av skiljedom får inte avslås med stöd av 9 § rättshjälpslagen (1996:1619) på den grunden att den rättssökande åtnjutit rättsskydd i den angelägenhet som omfattade skiljeförfarandet. Även frågor om tillämpningen av fullföljdsförbudet i 43 § andra stycket lagen (1996:116) om skiljeförfarande.
Svea hovrätt
Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar avslog i skiljedom den 28 september 2005 en talan av P.R. rörande ersättning på grund av trygghetsförsäkring vid arbetsskada. P.R. klandrade skiljedomen i Svea hovrätt. Han ansökte även om rättshjälp och anförde bl.a. att det rättsskydd han åtnjutit i skiljeförfarandet genom LO-TCO Rättsskydd AB hade upphört och att rättsskyddet i hans hemförsäkring inte omfattade tvister som hade samband med hans arbete eller yrkesutövning.
Hovrätten (hovrättsråden Kristina Boutz och Ingrid Holmstrand, referent, samt tf. hovrättsassessorn Adrian Engman) anförde i rättshjälpsfrågan följande i beslut den 10 april 2006.
Enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen får rättshjälp inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Av handlingarna i målet framgår att P.R. har åtnjutit rättsskydd genom LO-TCO Rättsskydd AB men att detta upphört efter den slutliga prövning av angelägenheten som den icke överklagbara skiljedomen innebär. Förmånerna enligt P.R:s rättsskydd är således uttömda och skall enligt hovrätten inte ersättas av rättshjälp (jfr NJA 2000 s. 400). Hovrätten avslår ansökan.
Hovrätten meddelade att hovrättens beslut fick överklagas särskilt.
Högsta domstolen
P.R. överklagade med yrkande att HD skulle ändra hovrättens beslut och bevilja honom rättshjälp i målet i hovrätten.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Domskäl
HD (justitieråden Munck, Lennander, Blomstrand, referent, Lundius och Skarhed) meddelade den 15 december 2006 följande beslut.
Enligt 43 § andra stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande får hovrättens avgörande av en talan om ogiltighet eller klander av en skiljedom inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att avgörandet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD.
En sådan bestämmelse om överklagandeförbud med ventil gäller inte bara överklagande av hovrättens avgörande i sak. I rättsfallet NJA 1984 s. 295, som rörde frågor för vilka gällde fullföljdsförbud enligt 15 kap. 32 § giftermålsbalken och 20 kap. 12 § FB, förklarade HD att, om en hovrätt i ett mål rörande en sådan fråga meddelat beslut angående rätttegångskostnad parterna emellan eller angående ersättning till statsverket för kostnad i anledning av motparts rättshjälp, fullföljdsförbudet fick anses omfatta även sist nämnda beslut (jfr prop. 1988/89:78 s. 84 f.). Vidare uttalade HD i rättsfallet NJA 1996 s. 441, där fullföljdsförbudet i 20 kap. 12 § FB åter aktualiserades, att - med hänsyn till det nära sambandet mellan sådana beslut som avsågs i 1984 års avgörande samt beslut om upphörande av allmän rättshjälp och därav föranlett beslut om återbetalningsskyldighet för parten gentemot staten - även beslut av sist nämnda båda slag måste anses vara omfattade av förbudet mot överklagande.
De sålunda fastslagna principerna måste gälla även vid tillämpning av överklagandeförbudet i 43 § lagen om skiljeförfarande. Ett beslut om att avslå en ansökan om rättshjälp får anses vara omfattat av överklagandeförbudet.
I 1996 års rättsfall uttalade HD att med hänsyn till bestämmelsernas utformning och syfte hovrätten inte kunde anses berättigad att lämna tillstånd till att endast avgörandet av viss fråga som omfattades av det principiella överklagandeförbudet överklagades, medan avgöranden av övriga sådana frågor inte skulle få överklagas. Ett tillstånd till överklagande måste således avse avgörandet av samtliga frågor som omfattades av det principiella överklagandeförbudet.
I rättsfallet var situationen den att hovrätten i en dom hade meddelat beslut i rättshjälpsfrågor och tillåtit överklagande bara beträffande dessa frågor. Det saknas skäl att tillämpa samma princip när - som i förevarande fall - rättshjälpsfrågan har avgjorts för sig genom ett beslut under rättegången av sådant slag som enligt 49 kap. 5 § RB får överklagas särskilt.
Hovrätten har lämnat fullföljdshänvisning. Det får förstås så att hovrätten har tillåtit att beslutet överklagas.
Rättshjälp beviljas i en rättslig angelägenhet. Den rättsliga angelägenhet som omfattade skiljeförfarandet var avslutad i och med att det förelåg ett slutligt avgörande i form av en skiljedom som inte kunde överklagas (se prop. 1972:4 s. 335 f.). Av handlingarna framgår att det rättsliga bistånd som P.R. fick genom LO-TCO Rättsskydd AB var begränsat till den angelägenheten. När P.R. ansökte om rättshjälp i hovrätten avsåg ansökningen hans talan om ogiltighet och klander av skiljedomen.
Ansökningen avsåg således en ny rättslig angelägenhet och den kunde inte avslås med stöd av 9 § rättshjälpslagen på den grunden att P.R. åtnjutit rättsskydd i den tidigare angelägenheten. Ärendet bör därför återförvisas till hovrätten för ny prövning.
HD undanröjer det överklagade beslutet och återförvisar ärendet till hovrätten för fortsatt behandling.
HD:s beslut meddelat: den 15 december 2006.
Mål nr: Ö 2037-06.
Lagrum: 9 § rättshjälpslagen (1996:1619) och 43 § andra stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Rättsfall: NJA 1984 s. 295 och NJA 1996 s. 441.