NJA 2013 not 11

M.-L.M. mot Riksåklagaren angående narkotikabrott.

Den 14:e. 11. (B 3730-11) M.-L.M. mot Riksåklagaren angående narkotikabrott.

Värmlands tingsrätt dömde den 24 november 2010 M.-L.M. för ringa narkotikabrott till dagsböter.

Åklagaren yrkade i Hovrätten för Västra Sverige att M.-L.M. skulle dömas för narkotikabrott av normalgraden. Den 30 juni 2011 dömde hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, M.-L.M. för narkotikabrott av normalgraden till fängelse 1 månad samt förklarade tidigare villkorligt medgiven frihet helt förverkad.

M.-L.M. yrkade att HD skulle bedöma gärningen som narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64), dvs. som ringa brott, och bestämma påföljden till böter. Vidare yrkade hon att HD skulle upphäva hovrättens beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande dom. Domskäl. M.-L.M. ska i enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom dömas för narkotikabrott, ringa brott, vid två tillfällen. Brotten har bestått i att M.-L.M. brukat amfetamin.

M.-L.M. har vidare enligt hovrättens dom gjort sig skyldig till narkotikabrott genom innehav av 5,88 gram amfetamin (åtalspunkt 2).

Den fråga som HD först har att ta ställning till är om M.-L.M. ska anses ha innehaft, i enlighet med vad som avses i 1 § 1 st. 6 narkotikastrafflagen (1968:64), hela den mängd narkotika som avses i åtalspunkt 2.

Av utredningen i målet framgår följande. M.-L.M. och P.N. köpte den 26 maj 2010, var och en, vad de trodde var 5 gram amfetamin. De var i sällskap med varandra vid köpet. Efter köpet begav de sig tillsammans till en skogsdunge. Där lade de amfetaminet i en plastpåse. De gömde påsen med narkotikan i skogsdungen. Dagen efter, den 27 maj 2010, återvände de till skogsdungen för att hämta narkotikan. I anslutning till detta greps de av polisen. När M.-L.M. greps bar hon på sin andel av det amfetamin som hade legat gömt i skogsdungen, 3,18 gram. Det amfetamin som tillhörde P.N., 2,70 gram, hittades på marken i närheten.

HD har i avgörandet NJA 2003 s. 473 uttalat att med innehav avses i princip att någon har narkotika i sin besittning på så sätt att han har möjlighet att utöva faktisk rådighet över den. Som hovrätten konstaterat har M.-L.M., genom att gömma P.N:s narkotika tillsammans med sin egen, varit medveten om var narkotikan funnits. Under den tid som narkotikan låg gömd i skogsdungen har hon haft möjlighet att gå dit och hämta den. Hon har därmed haft faktisk rådighet inte bara över den narkotika som tillhörde henne utan även över den narkotika som tillhörde P.N. M.-L.M. har därför olovligen innehaft hela den mängd amfetamin som avses i åtalspunkt 2, dvs. 5,88 gram amfetamin.

Fråga är då hur innehavet av 5,88 gram amfetamin ska bedömas, som narkotikabrott av normalgraden eller som ringa brott? Därefter har HD att ta ställning till vilken påföljd som ska dömas ut för den samlade brottsligheten.

Enligt 1 § 1 st. 6 narkotikastrafflagen är det straffbelagt att olovligen inneha narkotika. Straffskalan är fängelse i högst tre år. Är ett brott enligt 1 § med hänsyn till sorten och mängden narkotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, gäller enligt 2 § en annan straffskala. Denna är böter eller fängelse i högst sex månader.

HD har i flera rättsfall under senare tid framhållit att även andra omständigheter än sort och mängd narkotika ska beaktas vid bedömningen av ett narkotikabrotts svårhet. Detta gäller både när domstolen ska avgöra till vilken grad ett visst narkotikabrott hör och när rätten ska bestämma vilket straffvärde brottet har. Mängden narkotika är alltså bara en faktor bland andra som ska beaktas i detta sammanhang. Samtidigt står det klart att betydelsen av omständigheter vid sidan av sort och mängd narkotika inte är lika stor vid mindre allvarlig brottslighet som den är vid brott med högre straffvärden. (Se bl.a. NJA 2011 s. 357, NJA 2012 s. 510 p. 11 med hänvisningar och p. 13 och HD:s dom den 31 oktober 2012 i mål B 5908-10 p. 4.) HD uttalade i sin dom den 5 december 2012 i mål B 5579-11 (p. 5 och 6) att det kan accepteras att bedömningen av straffvärdet av ringa brott sker i huvudsak efter schabloner. Vidare angav HD att schablonen, vid narkotikabrott, bör bygga på sort och mängd narkotika. HD framhöll att dessa faktorer därmed kommer att vara i princip avgörande för hur gränsen dras mellan ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden.

I sin dom den 31 oktober 2012 i mål B 5908-10 (p. 18) angav HD att innehav av fem gram mefedron eller mer ska bedömas som brott av normalgraden samt att utgångspunkten vid straffvärdebedömningen ska vara att innehav av upp till åtta gram mefedron motsvarar minimistraffet fängelse fjorton dagar. HD uttalade i avgörandet NJA 2011 s. 357 (p. 33) att det för straffvärdebedömningen i det målet var en tillräcklig hållpunkt att mefedrons generella farlighet inte på något för den bedömningen avgörande sätt skiljer sig från amfetaminets generella farlighet. I sin dom den 5 december 2012 i mål B 5579-11 (p. 10) konstaterade HD att missbruksdosen brukar bedömas ligga på ca 0,1 gram i fråga om både amfetamin och mefedron. HD uttalade att det innebär att det vid innehav av 50 missbruksdoser av dessa preparat finns en presumtion för att brottet bör bedömas vara av normalgraden.

Att M.-L.M. innehaft 5,88 gram amfetamin talar således för att gärningen ska bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Den omständigheten att hon innehaft 3,18 gram för eget bruk och att resterade del av narkotikan tillhörde en annan person är inte skäl att bedöma brottet som ringa. Gärningen bör således bedömas som brott av normalgraden. Straffvärdet motsvarar fängelse fjorton dagar.

M.-L.M. har dessutom gjort sig skyldig till två fall av ringa narkotikabrott. Straffvärdet av dessa gärningar påverkar emellertid inte den samlade brottslig-hetens straffvärde som således uppgår till fängelse fjorton dagar.

Mellan brotten och slutlig dom i målet kommer det att ha förflutit ungefär två år och nio månader. Vid en bedömning av vilken betydelse detta ska ha för påföljdsbestämningen kan till en början konstateras att M.-L.M. fick del av åtalet omkring fyra månader efter det att brotten begåtts. Detta får anses vara en acceptabel tid för lagföring. Handläggningen vid tingsrätt och hovrätt har inte varit långsam. Från det att M.-L.M:s överklagande av hovrättens dom kom in till HD och fram till det att HD fattade beslut om prövningstillstånd hann det förflyta omkring nio månader. Denna handläggningstid får emellertid anses acceptabel med hänsyn till att beslutet om prövningstillstånd föregicks av att HD förordnade om svarsskrivelse från riksåklagaren. Mellan beslutet om prövningstillstånd och slutlig dom har det förflutit ytterligare omkring tio månader. Även denna handläggningstid får anses acceptabel. Sammantaget har det således inte förekommit sådan tidsutdräkt mellan brotten och slutlig dom som ska beaktas vid påföljdsbestämningen enligt 29 kap. 5 § 1 st. 7 eller 30 kap. 4 § 1 st. BrB, eller som utgör en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i -Europakonventionen (jfr HD:s dom den 21 december 2012 i mål B 1982-11).

Gärningarnas straffvärde utesluter i och för sig inte någon annan påföljd än fängelse. Med hänsyn till att M.-L.M. återfallit i brott saknas emellertid förutsättningar för villkorlig dom. Inte heller finns det skäl för att bestämma påföljden till skyddstillsyn. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd ska bestämmas i enlighet med gärningarnas straffvärde.

M.-L.M. har återfallit i brott under prövotid efter att ha blivit villkorligt frigiven från ett tidigare fängelsestraff. Enligt 34 kap. 4 § 1 st. BrB är därmed utgångspunkten att den villkorligt medgivna friheten, eller en del av denna, ska förklaras förverkad. Med hänsyn till att straffvärdet av de brott som M.-L.M. nu döms till ansvar för är betydligt lägre än straffvärdet av den tidigare brottsligheten bör den villkorligt medgivna friheten förverkas endast delvis, 34 kap. 4 § 2 st. 1 BrB. Av tidigare villkorligt medgiven frihet bör en månad förverkas.

Hovrättens domslut ska således ändras på det sättet att HD dels ska bestämma påföljden till fängelse fjorton dagar, dels ska förklara tidigare villkorligt medgiven frihet förverkad med en månad.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet hovrättens domslut, att domstolen

dels bestämmer påföljden till fängelse fjorton dagar,

dels förklarar tidigare villkorligt medgiven frihet förverkad med en månad (Hovrätten för Västra Sveriges dom den 26 februari 2010 i mål B 1349-10).

HD:s dom. Domskäl

Brotten

1.

1. I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom ska M.-L.M. dömas för två fall av ringa narkotikabrott i maj 2010 (åtalspunkt 1 och 3).

2.

2. I hovrätten har M.-L.M. också dömts för att hon den 26–27 maj 2010 olovligen innehaft 5,88 gram amfetamin (åtalspunkt 2). Liksom i underrätterna har M.-L.M. i HD förnekat att hon innehaft mer än 3,18 gram amfetamin och gjort gällande att den gärningen ska bedömas som ringa narkotikabrott.

3.

3. Av utredningen framgår följande. M.-L.M. och P.N. köpte amfetamin den 26 maj 2010. Amfetaminet överlämnades uppdelat i två mindre paket, ett för var och en av dem. De betalade var för sig. Paketen lades sedan i den plastpåse som M.-L.M. hade tagit med sig. De gömde påsen i en skogsdunge och kom tillbaka och hämtade amfetaminet tillsammans nästa dag. När de då befann sig på platsen ingrep emellertid polisen. M.-L.M. bar på ett paket som innehöll sammanlagt 3,18 gram amfetamin. Det andra paketet, som innehöll sammanlagt 2,70 gram amfetamin och var avsett för P.N., hittades på marken i närheten.

4.

4. Med innehav av narkotika avses i princip att någon har narkotikan i sin besittning på så sätt att han har möjlighet att utöva faktisk rådighet över den (se NJA 2003 s. 473, jfr NJA 1981 s. 444). Utredningen visar att M.-L.M. hade varit med om att gömma amfetaminet och att hon därefter också i praktiken kunde förfoga över hela mängden, inte bara den del som var avsedd för henne. Eftersom hon sålunda hade möjlighet att utöva faktisk rådighet över narkotikan, ska hon anses ha innehaft 5,88 gram amfetamin. Som hovrätten har funnit ska hon alltså fällas till ansvar för olovligt innehav av all den narkotika som åtalspunkt 2 avser.

5.

5. Enligt 1 § 1 st. 6 narkotikastrafflagen döms den som olovligen innehar narkotika, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år. Är brottet med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms dock enligt 2 § till böter eller fängelse i högst sex månader.

6.

6. Bedömningen av ett narkotikabrott ska ske på ett nyanserat sätt med beaktande av samtliga de omständigheter som är av betydelse. Vid gränsdragningen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden är dock sort och mängd narkotika i princip avgörande (se HD:s dom den 5 december 2012 i mål B 5579-11 p. 5 och 6). Innehav av fem gram eller mer amfetamin ska som regel bedömas som narkotikabrott av normalgraden (jfr NJA 2012 s. 650 p. 18 och NJA 2011 s. 357 p. 33).

7.

7. Det i målet aktuella innehavet av 5,88 gram amfetamin bör bedömas som narkotikabrott av normalgraden, även med beaktande av att innehavet var endast kortvarigt och att en del av narkotikan tillhörde någon annan.

Påföljd m.m.

8.

8. Straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarar minimistraffet fängelse i 14 dagar.

9.

9. M.-L.M. har vid flera tillfällen tidigare dömts för brott, huvudsakligen narkotikabrott. Hon dömdes senast den 26 februari 2010 för narkotikabrott till fängelse fyra månader och frigavs villkorligt den 13 mars 2010 med en återstående strafftid om en månad och tio dagar. Prövotiden gick ut den 13 mars 2011.

10.

10. M.-L.M. har bara kort tid efter frigivningen återfallit i likartad brottslighet. Det saknas förutsättningar för att döma henne till villkorlig dom eller skyddstillsyn, och påföljden ska därför bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd ska bestämmas i enlighet med brottslighetens straffvärde, alltså till 14 dagar.

11.

11. Eftersom M.-L.M. har återfallit i brott under prövotiden, ska enligt 34 kap. 4 § BrB den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Återfallet har skett kort tid efter frigivningen och har avsett samma sorts brottslighet. Det har inte framkommit tillräckliga skäl att inte förklara den villkorligt medgivna friheten helt förverkad.

Domslut . HD ändrar hovrättens domslut endast på det sättet att HD bestämmer påföljden till fängelse 14 dagar.