NJA 2013 s. 31

Återvinningstalan avseende ett avtal om överlåtelse av svenska och utländska patent och patentansökningar har av en borgenär i en svensk konkurs väckts mot ett bolag med säte i Saint Kitts och Nevis. Svensk domsrätt har ansetts föreligga.

Stockholms tingsrätt

Gylling Invest AB förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Chateau d’Or LLC som framgår av tingsrättens beslut.

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Jonas Brunberg) anförde i beslut den 19 oktober 2010 följande.

Gylling Invest AB har - i egenskap av borgenär i J.U:s konkurs och sedan konkursförvaltaren valt att inte själv föra den nu aktuella talan - väckt talan mot Chateau d’Or LLC och yrkat att överlåtelsen av samtliga patent och patentansökningar (angivna i vissa bilagor) från J.U. till Chateau d’Or den 23 mars 2004 ska gå åter.

Chateau d’Or har i svaromål yrkat i första hand att hela talan ska avvisas pga. bristande domsrätt, eller i andra hand att de delar av talan som avser andra tillgångar än det svenska patentet SE 521 526 ska avvisas pga. bristande domsrätt. Chateau d’Or har därutöver bestritt talan på vissa andra grunder.

Gylling Invest har bestritt yrkandena om avvisning.

Skäl

Gylling Invest för i detta mål, i egenskap av borgenär i en konkurs, en talan om återvinning till konkursboet. Inom EU regleras insolvensförfarandet bl.a. genom den s.k. insolvensförordningen (rådets förordning [EG] nr 1346/2000 av den 29 maj 2000), vars artikel 3.1 stadgar:

Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.

EU-domstolen har i mål C-339/07, Christopher Seagon (i egenskap av konkursförvaltare för Frick Teppichboden Supermärkte GmbH) ./. Deko Marty Belgium NV, uttalat följande:

Artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts har behörighet att avgöra en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens och riktas mot en svarande som har sitt säte i en annan medlemsstat.

Eftersom talan i målet i dess helhet är en talan om återvinning till ett konkursbo vars insolvensförfarande handläggs i Sverige föreligger redan på denna grund svensk domsrätt, och detta avseende samtliga i målet aktuella anspråk.

Slut

Tingsrätten avslår Chateau d’Or:s yrkande om avvisning.

Svea hovrätt

Chateau d’Or LLC överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle i första hand undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för förnyad prövning, i andra hand avvisa käromålet och i sista hand avvisa käromålet beträffande egendom utanför Sverige.

Gylling bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Öhman, hovrättsrådet Vibeke Sylten, referent, och tf. hovrättsassessorn Mikael Hjort) anförde i beslut den 15 september 2011 följande.

Skäl

Gyllings grund för svensk domsrätt m.m.

Som stöd för att det föreligger svensk domsrätt har Gylling i tingsrätten åberopat bestämmelsen i 10 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB. Denna forumregel är tillämplig på tvist som rör lös egendom och innebär att den som saknar känt hemvist i Sverige, varmed man också avser utländska juridiska personer, får sökas där egendomen finns (forum rei sitae). Även Chateaus invändning om bristande domsrätt hade sin utgångspunkt i nämnda bestämmelse.

Såvitt framgår av skälen i det överklagade beslutet har tingsrätten inte lagt bestämmelsen i 10 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB till grund för sitt ställningstagande i frågan om det föreligger svensk domsrätt. Tingsrätten synes i stället ha avgjort denna fråga genom en direkt tillämpning av artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 (insolvensförordningen). Hovrätten återkommer nedan till denna artikel.

Frågan om återförvisning

Chateau har som grund för sitt yrkande om undanröjande och återförvisning anfört att tingsrätten inte har tagit ställning till Chateaus invändningar mot svensk domstols behörighet och tillämpat insolvensförordningen utan att låta parterna yttra sig över frågan.

Att saken inte faller under svensk domsrätt är ett processhinder som ska beaktas ex officio, dvs. oberoende av huruvida svaranden framställer någon processinvändning. Att tingsrätten inte har bemött Chateaus processinvändningar kan mot denna bakgrund inte anses utgöra ett sådant rättegångsfel som bör föranleda att målet återförvisas till tingsrätten. Inte heller vad som får anses ha framförts om bristande materiell processledning utgör ett sådant rättegångsfel som föranleder återförvisning. Chateaus yrkande om undanröjande och återförvisning ska därför lämnas utan bifall.

Frågan om svensk domsrätt

Som redan nämnts synes tingsrätten ha avgjort frågan om domsrätt genom en direkt tillämpning av artikel 3.1 i insolvensförordningen. Denna artikel har följande lydelse.

I det av tingsrätten refererade avgörandet (EU-domstolens dom den 12 februari 2009 i mål nr C-339/07, Seagon mot Deko Marty Belgium NV) har EU-domstolen slagit fast att denna artikel ska tolkas så att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts har behörighet att avgöra en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens och som riktas mot en svarande som har sitt säte i en annan medlemsstat (hovrättens kursivering).

I det nu aktuella målet är emellertid ostridigt att svaranden, Chateau, inte har sitt säte i en annan medlemsstat. Insolvensförordningen är därför inte direkt tillämplig.

Någon särskild lagstiftning som är direkt tillämplig på frågan om svensk domsrätt i den aktuella tvisten finns alltså inte. Frågan om det föreligger svensk domsrätt brukar under sådana förhållanden i första hand avgöras med en analogisk tillämpning av forumbestämmelserna i 10 kap. RB (se exempelvis NJA 2010 s. 734 och 2007 s. 482).

Enligt 10 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB får den som inte har känt hemvist inom riket i tvist som rör lös egendom sökas där egendomen finns. Som tidigare nämnts har Chateau inte känt hemvist i Sverige. Den omtvistade egendomen avser bl.a. svenska patent. Ett svenskt patent har förmögenhetsvärde och kan utmätas (se NJA 2006 s. 354). Den nu angivna forumbestämmelsen ger därför stöd för att det föreligger svensk domsrätt beträffande den del av Gyllings återvinningstalan som avser de svenska patenten. Huruvida svenska patentansökningar kan betraktas som lös egendom och grunda domsrätt enligt 10 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB är dock ovisst. Några andra bestämmelser i 10 kap. RB som talar för att det föreligger svensk domsrätt när det gäller de svenska patentansökningarna, liksom beträffande de utländska patenten och de utländska patentansökningarna, har inte aktualiserats.

Frågan blir då om det finns stöd för att svensk domsrätt ändå skulle föreligga även avseende sistnämnda delar av Gyllings återvinningstalan. Enligt hovrättens mening föreligger det ett naturligt samband mellan Gyllings återvinningstalan och det insolvensförfarande som handläggs i Sverige. Vidare måste Gylling anses ha ett legitimt intresse att få tvistefrågan prövad med verkan i Sverige. Detta torde inte vara möjligt om Gylling är hänvisad till att väcka talan i det land där Chateau har sitt säte. Slutligen anser hovrätten att artikel 3.1 i insolvensförordningen och det refererade avgörandet från EU-domstolen, även med beaktande av att nämnda bestämmelse inte är direkt tillämplig och att forumregeln bör tillämpas restriktivt, ger ett visst stöd för svensk domsrätt också beträffande de delar av Gyllings återvinningstalan som nu behandlas (jfr Svea hovrätts beslut 2012-12-29 i mål Ö 3383-10, som inte vunnit laga kraft, HD:s mål Ö 743-11 ).

Hovrätten anser således sammanfattningsvis att det föreligger svensk domsrätt beträffande samtliga i målet aktuella anspråk. Chateaus yrkanden om avvisning ska därför avslås.

- - -.

Hovrätten lämnar yrkandet om undanröjande och återförvisning utan bifall.

Hovrätten avslår överklagandet i övrigt.

Högsta domstolen

Chateau d’Or LLC överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten. För det fall yrkandet inte bifölls yrkade Chateau att HD med ändring av hovrättens beslut skulle avvisa Gylling Invest AB:s talan helt eller i andra hand såvitt avsåg egendom utanför Sverige.

Gylling motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Johan Lundberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

J.U. ingick den 23 mars 2004 avtal med Chateau d’Or LLC (Chateau) om överlåtelse av såväl svenska som utländska patent och patentansökningar. Sedan J.U. försatts i konkurs den 2 mars 2006 har Gylling Invest AB i egenskap av borgenär i konkursen ansökt om stämning mot Chateau rörande återvinning i konkursen. Chateau har häremot invänt mot svensk domstols behörighet och yrkat att talan ska avvisas helt eller, i vart fall, såvitt den avser tillgångar utomlands. Chateau har vidare gjort gällande att tingsrättens underlåtenhet att låta parterna yttra sig över insolvensförordningens tilllämplighet har utgjort ett sådant grovt rättegångsfel att målet bör återförvisas dit.

Rätten är skyldig att pröva sin behörighet enligt insolvensförordningen. Som hovrätten har funnit har tingsrättens handläggning av målet inte innefattat ett sådant rättegångsfel att målet bör återförvisas dit.

Frågan i HD är då om det föreligger svensk domsrätt.

Enligt 4 kap. 19 § konkurslagen väcks talan om återvinning i konkurs vid allmän domstol. Med allmän domstol avses enligt svensk rätt inte konkursdomstolen utan den domstol som enligt allmänna regler är behörig vid tvistemål av den beskaffenhet som rättegången rör, närmast forumreglerna i 10 kap. RB.

Någon allmän regel som är tillämplig på frågan om svensk domsrätt i mål om återvinning i konkurs finns inte i nationell svensk lagstiftning. Frågan om internationell behörighet i insolvensförfaranden är dock reglerad i insolvensförordningen som är direkt tillämplig i Sverige. Förordningen innehåller regler om behörighet att inleda insolvensförfaranden och bestämmelser om erkännande av insolvensförfaranden. (Rådets förordning [EG] nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden.)

Avgörande för den internationella behörigheten är enligt insolvensförordningen på vilken plats gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Behöriga att inleda ett insolvensförfarande är således domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium den platsen är belägen. För bolag och andra juridiska personer anges att sätet ska anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas. (Artikel 3.1.)

Enligt EU-domstolens rättstillämpning ska artikel 3.1 tolkas så att domstolarna i den medlemsstat, där ett insolvensförfarande har inletts mot en gäldenär, också är behöriga att pröva en återvinningstalan riktad mot en svarande i en annan medlemsstat (dom av den 12 februari 2009 i mål C-339/07, Seagon, REG 2009, s. I-767). Insolvensförordningens ändamålsenliga verkan talar enligt EU-domstolen för att en talan som direkt kan härledas från ett insolvensförfarande och står i nära samband med detta bör omfattas av bestämmelsen (p. 21).

I det aktuella fallet kan det konstateras att återvinningstalan har samband med ett konkursförfarande i Sverige. Chateau har emellertid sitt säte i Saint Kitts och Nevis, som inte är medlem i Europeiska unionen och inte är bundet av insolvensförordningen. EU-domstolens tolkning av art. 3.1 kan således inte sägas ge direkt stöd för att svensk domsrätt föreligger. Syftet med förordningen är vidare att till gagn för den inre marknaden skapa effektivitet och snabbhet i gränsöverskridande insolvensförfaranden. Av anförda skäl kan insolvensförordningen inte anses vara direkt tillämplig i det aktuella fallet.

Frågan blir därmed om en analogvis tillämpning av 10 kap. RB eller insolvensförordningen kan grunda svensk domsrätt.

10.

Ett svenskt patent har ett förmögenhetsvärde och kan utmätas. Det anses således kunna grunda svensk domsrätt enligt 10 kap. 3 § första stycket andra meningen RB (NJA 2006 s. 354). Något stöd för att det enligt bestämmelsen föreligger svensk domsrätt avseende de övriga patenten och patentansökningarna i målet föreligger emellertid inte.

11.

Som EU-domstolen framhöll i mål C-339/07 talar starka effektivitetsskäl för att samla samtliga mål som har ett direkt samband med ett företags insolvens, däribland återvinningstalan, hos domstolarna i den stat som har behörighet att inleda insolvensförfarandet. Mot bakgrund av det naturliga samband som finns mellan återvinningstalan och det insolvensförfarande som handläggs i Sverige och då reglerna om jurisdiktion i insolvensförordningen får anses ge uttryck för etablerade internationella normer på området (jfr Uncitrals modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden), bör svensk domstols behörighet också kunna utvidgas till att omfatta en återvinningstalan riktad mot en svarande med hemvist i en stat som inte är ansluten till insolvensförordningen. Svensk domsrätt föreligger således i förhållande till hela den talan som Gylling Invest AB för.

12.

Mot den bakgrunden ska överklagandet avslås - - -.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Ella Nyström, referent, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson och Svante O. Johansson) meddelade den 31 januari 2013 följande beslut.

Skäl

J.U. ingick i mars 2004 avtal med Chateau d’Or LLC om överlåtelse av svenska och utländska patent och patentansökningar. Chateau är ett bolag med säte i Saint Kitts och Nevis. Sedan J.U. den 2 mars 2006 försatts i konkurs vid Göteborgs tingsrätt väckte Gylling Invest AB i egenskap av borgenär i konkursen talan mot Chateau vid Stockholms tingsrätt om återvinning såvitt avsåg överlåtelseavtalet.

Chateau invände att svensk domstol saknade behörighet att ta upp målet till prövning och yrkade att talan skulle avvisas helt eller, i andra hand, såvitt den avsåg andra tillgångar än det svenska patentet. Tingsrätten fann att svensk domstol var behörig att pröva målet och avslog avvisningsyrkandet. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Chateau har i HD vidhållit sin invändning rörande svensk domstols behörighet. Chateau har även gjort gällande att det vid tingsrätten har förekommit rättegångsfel som bör föranleda att målet återförvisas dit. Enligt Chateau består felet huvudsakligen i att tingsrätten har avgjort frågan om domsrätt utan att parterna dessförinnan fått tillfälle att yttra sig över tillämpligheten av de regler som tingsrätten avsåg att lägga till grund för sitt avgörande.

Vad Chateau har anfört innebär inte att det har förekommit rättegångsfel vid tingsrätten. Skäl för återförvisning saknas därför.

Frågan i HD är då om svensk domstol är behörig att pröva målet.

Enligt svensk rätt prövas en talan om återvinning i konkurs inte inom ramen för konkursförfarandet utan i en särskild process. Av 4 kap. 19 § konkurslagen framgår att återvinningstalan väcks vid allmän domstol. Med allmän domstol avses inte konkursdomstolen, utan den domstol som enligt allmänna regler, närmast forumreglerna i 10 kap. RB, är behörig i tvistemål av det slag som rättegången rör. Dessa regler avser emellertid inte direkt frågan om svensk domsrätt föreligger.

Inom EU gäller rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Förordningen innehåller bl.a. regler om behörighet att inleda insolvensförfaranden och om erkännande av insolvensförfaranden. Enligt EU-domstolens praxis (se EU-domstolens dom den 12 februari 2009 i mål C-339/07, Seagon, REG 2009, s. I-767) ska förordningens bestämmelser tolkas så att domstolarna i den medlemsstat, där ett insolvensförfarande har inletts mot en gäldenär, också är behöriga att pröva en återvinningstalan riktad mot en svarande i en annan medlemsstat.

Eftersom Chateau har sitt säte i en stat som inte är medlem i EU är insolvensförordningen inte direkt tillämplig på domsrättsfrågan. Inte heller i övrigt finns det någon lagstiftning eller några för Sverige bindande internationella förpliktelser som direkt kan tillämpas på frågan om svensk domstol är behörig i målet.

Under sådana förhållanden bör frågan om det föreligger svensk domsrätt i första hand avgöras med analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap. RB. Till stöd för att svensk domsrätt föreligger har Gylling åberopat 10 kap. 3 § första stycket andra meningen RB. Enligt denna bestämmelse får den som inte har känt hemvist inom riket i tvist som rör lös egendom sökas där egendomen finns.

10.

Ett patent har ett förmögenhetsvärde och kan utmätas. Ett svenskt patent anses som utgångspunkt kunna grunda svensk domsrätt med stöd av 10 kap. 3 § första stycket andra meningen RB (NJA 2006 s. 354). Motsvarande får anses gälla för en svensk patentansökan. Bestämmelsen kan emellertid inte läggas till grund för bedömningen att svensk domsrätt föreligger avseende utländska patent och patentansökningar.

11.

Talan i målet avser emellertid återvinning i konkurs. Föremålet för återvinning är en rättshandling och inte den av rättshandlingen berörda egendomen som sådan (jfr NJA 1984 s. 816). J.U. har genom det aktuella avtalet överlåtit patent och patentansökningar mot en gemensam ersättning om 1 GBP. Överlåtelsen är att betrakta som en rättshandling. Mot den bakgrunden bör svensk domstol anses behörig att pröva tvisten trots att den till viss del avser överlåtelse av utländska patent och patentansökningar.

12.

Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

HD:s beslut meddelat: den 31 januari 2013.

Mål nr: Ö 4631-11.

Lagrum: 4 kap. 19 § konkurslagen (1987:672), 10 kap. 3 § RB.

Rättsfall: NJA 1984 s. 816 och NJA 2006 s. 354.