NJA 2013 s. 38
I en dom om misshandel fann tingsrätten att den tilltalade hade tillfogat målsäganden enbart en av flera skador som togs upp i gärningsbeskrivningen. Vid sin påföljdsbestämning beaktade tingsrätten att den tilltalade hade handlat i nödvärn. Åklagaren överklagade domen och yrkade att påföljden skulle skärpas. Som grund för yrkandet anförde åklagaren att det inte hade förelegat någon nödvärnssituation. Senare under handläggningen förklarade åklagaren att han vidhöll hela gärningspåståendet. Bestämmelserna i 51 kap. 23 a § rättegångsbalken har ansetts inte hindra att hovrätten prövar skuldfrågan i hela dess vidd. Hovrätten har därmed kunnat pröva också sådana delar av gärningen som tingsrätten hade funnit inte vara bevisade.
Göteborgs tingsrätt dömde R.G. för misshandel av dennes f.d. sambo J.S. och bestämde påföljden - med beaktande av en invändning om nödvärn - till villkorlig dom. Åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade straffskärpning, varvid han gjorde gällande att det inte hade förelegat någon nödvärnssituation. Hovrätten fann i dom den 30 juni 2011 åtalet styrkt i vidare mån än vad tingsrätten hade gjort och bestämde påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.
Högsta domstolen
R.G. ansökte i HD om resning med de yrkanden som framgår av HD:s beslut.
Riksåklagaren motsatte sig att ansökningen bifölls.
Ärendet föredrogs.
Föredraganden, justitiesekreteraren Daniel Holmberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Bakgrund m.m.
R.G. dömdes vid tingsrätten för misshandel, varvid den gärningsbeskrivning som låg till grund för åtalet endast till viss del ansågs styrkt. Domstolen beaktade att gärningen, dock utan att omständigheterna varit sådana att den skulle vara fri från ansvar, begåtts i en nödvärnssituation och bestämde påföljden till villkorlig dom. Åklagaren överklagade till hovrätten med yrkande om straffskärpning under anförande av att R.G. inte befunnit sig i någon nödvärnssituation. Vid huvudförhandlingen invände R.G. att överklagandet därmed inte kunde anses omfatta de av tingsrätten ogillade gärningsmomenten. I beslut som meddelades under förhandlingen fann hovrätten att ”[p]rövningen omfattar gärningen som är överklagad”. I den senare meddelade domen fann hovrätten såvitt nu är aktuellt åtalet styrkt i enlighet med den av åklagaren åberopade gärningsbeskrivningen samt bestämde påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.
R.G. har som grund för sin ansökan om resning gjort gällande att hovrättens rättstillämpning jämlikt 58 kap. 2 § första stycket 5 RB uppenbart strider mot lag. Sammanfattningsvis har han därvid gjort gällande att åklagarens ändringsyrkande inte omfattat de av tingsrätten ogillade gärningsmomenten varför dessa inte kunnat omfattas av hovrättens prövning.
Skäl
Det förhållandet att åklagarens yrkande om straffskärpning har grundats på påståendet att R.G. inte befunnit sig i en nödvärnssituation har inneburit att inte endast frågan om påföljd utan även skuldfrågan avseende den aktuella gärningen har kommit under hovrättens prövning, se NJA 1995 s. 661 och NJA 1998 s. 512. Därvid har hovrätten haft att lägga den av åklagaren åberopade gärningsbeskrivningen till grund för sin bedömning, 30 kap. 3 § RB. Den rättstillämpning som legat till grund för hovrättens dom har således inte stått i uppenbar strid med lag. Resningsansökningen ska därför avslås.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Gudmund Toijer, referent, Lena Moore, Agneta Bäcklund och Martin Borgeke) meddelade den 31 januari 2013 följande beslut.
Bakgrund
R.G. åtalades bl.a. för en misshandel som ägt rum den 25-26 september 2008. Enligt gärningsbeskrivningen hade han genom olika handlingar tillfogat J.S. smärta, ömhet, andningssvårigheter, blånader samt en mindre luftansamling i ena lungsäcken. R.G. erkände att han hade slagit J.S. på överkroppen men invände att han hade handlat i nödvärn. Tingsrätten fann att R.G. hade förorsakat en revbensskada, men ansåg det inte vara visat att han hade brukat ytterligare våld. R.G. dömdes för misshandel till villkorlig dom. Vid påföljdsbestämningen tog tingsrätten hänsyn till att R.G. fick anses ha befunnit sig i en nödvärnssituation. Med hänvisning till sin bedömning i brottmålsdelen dömde tingsrätten inte ut någon kränkningsersättning till J.S.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma R.G. till fängelse eller förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst. Som grund för yrkandet anförde åklagaren i överklagandeskriften att det inte hade förelegat någon nödvärnssituation. Vid huvudförhandlingen i hovrätten förklarade åklagaren att han vidhöll sitt gärningspåstående avseende misshandel den 25-26 september 2008. Också J.S. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes talan om kränkningsersättning. R.G. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. Han anförde att hovrätten inte kunde döma honom för misshandel i större utsträckning än vad tingsrätten hade gjort, eftersom åklagaren inte hade yrkat detta inom tiden för överklagande. Hovrätten beslutade att prövningen skulle omfatta den överklagade gärningen. I sin dom fann hovrätten - med reservation i ett avseende - att åklagaren hade bevisat hela sitt gärningspåstående och att invändningen om nödvärn var motbevisad. Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst 75 timmar och ett alternativt fängelsestraff på två månader. Hovrättens dom innebar också att R.G. skulle betala kränkningsersättning till J.S. med 10 000 kr.
Yrkanden m.m.
R.G. har ansökt om resning. Han har yrkat i första hand att HD ska omedelbart ändra hovrättens dom till det som tingsrätten har bestämt om ansvar och skadestånd och i andra hand att HD ska besluta att målet på nytt ska tas upp i hovrätten.
Som grund för sin ansökan har R.G. gjort gällande att hovrättens rättstillämpning uppenbart strider mot lag (58 kap. 2 § 5 och 9 § RB). Enligt hans uppfattning gjorde hovrätten fel, när den lät åklagaren framställa ett yrkande i skuldfrågan efter överklagandetidens utgång.
Riksåklagaren har motsatt sig att ansökningen bifalls.
Skäl
I sitt överklagande yrkade åklagaren att den påföljd som tingsrätten hade bestämt skulle skärpas. Som grund för yrkandet anförde åklagaren att R.G. inte, som tingsrätten ansett, hade handlat i nödvärn. Efter vad som kan läsas ut av handlingarna var det först i ett senare skede av hovrättens handläggning som åklagaren uttryckligen gjorde gällande att R.G. skulle dömas för mer våld mot J.S. än tingsrätten hade dömt honom för.
Enligt 51 kap. 23 a § RB gäller i vissa fall begränsningar för hovrättens prövning. Paragrafen gäller när tingsrättens fällande dom överklagas bara beträffande något annat än frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Hovrätten ska då pröva skuldfrågan bara under de speciella förutsättningar som anges i 23 a § första stycket 1 och 2.
Åklagarens överklagande till hovrätten var emellertid inte inskränkt på det nu angivna sättet. Frågan om R.G. handlade i nödvärn aktualiserar inte bara en bedömning av straffvärdet och därmed påföljdsfrågan; den innebär också att hovrätten ska pröva i vilken utsträckning gärningen över huvud taget ska leda till straffansvar (NJA 1995 s. 661 och NJA 1998 s. 512 samt Lars Welamson i Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 353 f.). Åklagaren har alltså fört upp skuldfrågan till hovrättens bedömning redan genom överklagandeskriften. Bestämmelserna i 51 kap. 23 a § RB är därmed inte tillämpliga och de begränsningar som där ställs upp för hovrättens prövning har inte gällt i detta fall. Det betyder att hovrätten var oförhindrad att pröva skuldfrågan i hela dess vidd, dvs. också avseende sådana delar av gärningen den 25-26 september 2008 som tingsrätten hade ansett inte vara bevisade (NJA 1995 s. 226, jfr NJA 2008 s. 780).
Att åklagaren vid huvudförhandlingen i hovrätten uttryckligen yrkade att åtalet skulle bifallas helt innebär inte att han ändrade sin talan till att gälla en annan gärning än den som avsågs i överklagandet. De begränsningar som i detta avseende gäller enligt 51 kap. 24 § andra stycket RB har därför inte hindrat hovrättens prövning av hela skuldfrågan.
Det var således riktigt av hovrätten att pröva skuldfrågan i dess helhet. Vad R.G. har anfört kan alltså inte utgöra grund för resning. Hans ansökan ska därför avslås i fråga om både straffansvar och skadestånd.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår ansökningen.
HD:s beslut meddelat: den 31 januari 2013.
Mål nr: Ö 3944-11.
Lagrum: 51 kap. 23 a och 24 §§ samt 58 kap. 2 och 9 §§ RB.
Rättsfall: NJA 1995 s. 226, NJA 1995 s. 661, NJA 1998 s. 512 och NJA 2008 s. 780.