NJA 2013 s. 569

Fråga om kränkningsersättning vid sexuellt utnyttjande av barn.

Nyköpings tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Nyköpings tingsrätt åtal mot J.B. och A.L., båda födda i juni 1995, för sexuellt utnyttjande av barn enligt följande gärningsbeskrivningar:

J.B. har i slutet av juli eller i början av augusti 2010 i sin bostad på Slåttergången i Trosa genomfört sexuella handlingar som är jämförliga med samlag med en då 13-årig flicka. Handlingarna har bestått i att J.B. fört in sina fingrar i målsägandens slida samt att målsäganden onanerat åt J.B. och haft dennes penis i sin mun.

A.L. har i slutet av juli eller i början av augusti 2010 utomhus i Trosa genomfört ett vaginalt samlag med en då 13-årig flicka.

Målsäganden biträdde åtalet och yrkade skadestånd av de tilltalade med vardera 40 000 kr jämte ränta. Av de yrkade beloppen avsåg 30 000 kr kränkning och 10 000 kr psykiskt och fysiskt lidande (sveda och värk).

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Magnus Widebäck) anförde i dom den 1 augusti 2011:

Domskäl

Ansvar

J.B. och A.L. har erkänt gärningarna men hävdat att de är straffria, eftersom det är uppenbart att de inte innebar något övergrepp mot målsäganden med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan gärningsmännen och målsäganden samt omständigheterna i övrigt (6 kap. 14 § första stycket BrB).

I fråga om J.B. har målsäganden, som är född i maj 1997, uppgivit: I sällskap med andra hade hon träffat honom några gånger tidigare. Den aktuella dagen umgicks hon med en kompis. De träffade J.B. Alla tre gick hem till J.B. Kompisen gick därifrån. Hon och J.B. pussades och kramades. De tog av sig kläderna. Hon runkade honom. Han hade sina fingrar i hennes sköte. Hon sög på hans penis.

J.B. har uppgivit: Han visste hur gammal hon var eftersom hon var lillasyster till en av hans kompisar. Detta var första gången de umgicks. Det var fyra ungdomar som gick hem till honom. De två övriga såg på film. J.B. och målsäganden agerade som målsäganden har berättat. J.B. anser att hon såg ut och uppträdde som en som fyllt 15 år.

I fråga om A.L. har målsäganden uppgivit: Hon hade träffat A.L. några gånger tidigare. Hon var kär i honom och de pratade i telefon flera gånger före händelsen. De bestämde att träffas. De gick till ett berg. Hon tror att han sa ”kan inte du ta av dig din T-shirt” och att hon då gjorde det. De hade samlag. Han använde kondom. Han sa ”vi kan inte träffas mer och vi kan inte prata med varandra i skolan, för mina kompisar hatar dig”. De kom överens om att inte berätta om händelsen och inte ha kontakt med varandra. Hon mådde dåligt av det han sa.

A.L. har uppgivit: Han visste hur gammal hon var för han visste att hon skulle börja 7:an. Hon skrev i sms att om de träffades skulle hon först strippa för honom. Hon skickade honom massor av sms. Hon var ”på” och intresserad. Han tyckte att hon var söt. Han tänkte att det kunde bli fråga om samlag. När de var på berget sa hon ”jag tar av mig min T-shirt så får du ta av dig din”. De gjorde det och tog av ytterligare kläder. De kramades och pussades. Han sa ”ska vi” och hon sa ”ja”. De hade samlag. Han sa att de inte skulle berätta om händelsen. Han sa också att hans kompisar inte gillade henne, men han sa inte att de inte kunde prata med varandra i skolan.

Genom utredningen är gärningarna styrkta. Den ansvarsfrihetsregel som de tilltalade har åberopat ska tillämpas mycket restriktivt. Regeln kan komma i fråga om målsäganden vid gärningen är nära att fylla 15 år och därmed att uppnå sexuell självbestämmanderätt (se Brottsbalkskommentaren vid 6 kap. 14 § och NJA 2007 s. 201). I detta fall var målsäganden 13 år och cirka 2 månader; hon var för ung för att regeln ska vara tillämplig. Åtalet är styrkt.

Påföljd

Varken J.B. eller A.L. förekommer i belastningsregistret. Av yttranden från Socialnämnden i Trosa framgår att de lever under ordnade förhållanden. Påföljden bör bestämmas till ungdomstjänst; de har samtyckt till att utföra sådan. När antalet timmar bestämts har beaktats att det gått ett år sedan gärningarna.

De enskilda anspråken

Under hänvisning dels till sin inställning i ansvarsdelen, dels till att målsäganden inte utsattes för en så allvarlig kränkning att ersättning för kränkning ska betalas, dels till att bevisning om psykiskt och fysiskt lidande saknas, har J.B. och A.L. bestritt anspråken; de har vitsordat räntan.

Tingsrätten anser inte att gärningarna inneburit en så allvarlig kränkning av målsäganden att kränkningsersättning ska betalas. Därvid beaktar tingsrätten följande. De sexuella handlingarna var frivilliga från målsägandens sida; också hon var drivande. Åldersskillnaden mellan henne och pojkarna var bara två år. Pojkarna hade nyss fyllt 15 år. Målsäganden framstår som mogen för sin ålder.

Bevisning om psykiskt och fysiskt lidande till följd av gärningarna saknas; också i den delen ska anspråken ogillas.

Anspråken ska således helt ogillas.

Domslut

Tingsrätten dömde var och en av de tilltalade enligt 6 kap. 4 § första stycket och 5 § BrB för sexuellt utnyttjande av barn till ungdomstjänst 30 timmar.

Målsägandens skadeståndsyrkanden ogillades.

Svea hovrätt

Målsäganden, i hovrättens dom betecknad Målsägande A, överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

J.B. och A.L. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Staffan Lind, referent, och tf. hovrättsassessorn Jonas Brunnberg) anförde i dom den 5 mars 2012:

Hovrättens domskäl

Den överklagade domen har vunnit laga kraft i brottmålsdelen. J.B. och A.L. har därmed dömts för sexuellt utnyttjande av barn mot Målsägande A.

Frågan i målet är nu om Målsägande A till följd av de brottsliga gärningarna är berättigad till skadestånd, dels i form av kränkningsersättning, dels i form av ersättning för personskada för sveda och värk.

Parterna har i fråga om skadestånd anfört grunder och åberopat omständigheter i huvudsak på det sätt som framgår av tingsrättens dom. Målsägande A har i hovrätten åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. J.B. och A.L. har inte åberopat någon bevisning.

Rätt till kränkningsersättning?

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Vid bedömningen av om en kränkning är allvarlig ska samtliga omständigheter kring handlingen beaktas. Utmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde. Syftet med ersättningen är att den ska dels kompensera känslor hos den skadelidande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att personskada föreligger, dels ge upprättelse (prop. 2000/01:68 s. 48).

Den omständigheten att någon frivilligt deltagit i en gärning innebär i allmänhet att denna inte kan anses innefatta en allvarlig kränkning. Innebörden av den fasta gränsen för sexuellt självbestämmande och den därtill anknutna straffrättsliga regleringen får emellertid anses vara att den som är under 15 år helt oberoende av förhållandena i övrigt inte är mogen att själv ta ställning till sina sexuella handlingar av mer kvalificerad art. Att genomföra samlag med någon i medvetande om att denne är under 15 år får under sådana förhållanden som huvudregel anses innebära en allvarlig kränkning av denne i skadeståndslagens mening helt oavsett om målsäganden deltagit frivilligt. Omständigheterna kan dock i det enskilda fallet vara sådana att den brottsliga gärningen inte kan sägas ha inneburit någon allvarlig kränkning av målsäganden, t.ex. om målsäganden mycket snart efter händelsen uppnår 15 år eller om skillnaden i ålder och utveckling mellan målsäganden och den som begått gärningen varit ringa (NJA 2001 s. 742 och 2006 s. 79).

Målsägande A är född i maj 1997 och var vid de aktuella gärningarna cirka 13 år och 2 månader. J.B. och A.L., båda födda i juni 1995, var vid respektive gärningstillfälle nyss fyllda 15 år. De var båda fullt medvetna om Målsägande A:s ålder.

Bevisningen i hovrätten utgörs av två förhör med Målsägande A som är hållna den 31 maj 2011, dvs. cirka 10 månader efter händelserna. Av förhören framgår enligt hovrättens uppfattning att Målsägande A är uppenbart besvärad av de frågor som ställs och att hon försöker att slippa besvara många av dem. Svaren på de frågor som hon väljer att besvara är dock adekvata och präglas av såväl eftertänksamhet som en vilja att på ett korrekt sätt redogöra för det hon minns. Hon är väl orienterad i tid och rum och i de fall förhörsledaren uppfattat henne felaktigt påpekar hon detta. Hovrätten delar mot bakgrund härav tingsrättens bedömning att Målsägande A vid tiden för förhören framstår som mogen för sin ålder. Då det av förhören inte har framkommit något som indikerar att Målsägande A:s utvecklingsgrad och mognad drastiskt skulle ha förändrats mellan gärningstillfällena och förhören, samt då annan utredning i målet härom saknas, utgår hovrätten från att Målsägande A även vid gärningstillfällena varit mogen för sin ålder.

Av Målsägande A:s egna uppgifter framgår att hon och J.B. före den aktuella händelsen träffats i sällskap med andra, att hon och en kompis den aktuella dagen gick hem till J.B., att kompisen gick därifrån, att hon och J.B. pussades och kramades och att de därefter var och en tog av sig sina kläder och sedan hade sexuellt umgänge. Det sexuella umgänget har bestått av att hon ”runkat av” J.B. och givit honom oralsex samt att han haft sina fingrar i hennes sköte. När de var färdiga har Målsägande A uppgivit att de småpratade som vanliga skolkamrater. De har även i tiden därefter pratat med varandra som skolkamrater, dock inte om händelsen. Enligt hovrättens uppfattning framgår av Målsägande A:s uppgifter om vad som förevarit och eftervarit det könsliga umgänget och det sexuella umgängets prägel av ömsesidighet att det varit frivilligt från hennes sida.

Beträffande A.L. framgår av Målsägande A:s egna uppgifter att hon hade pratat i telefon med honom vid flera tillfällen före händelsen, att de gemensamt stämde träff den aktuella dagen, att hon vid den tidpunkten var kär i A.L. och att de före samlaget pussades och kramades. Samlaget har såvitt går att bedöma varit såväl frivilligt som ömsesidigt. Att relationen och kontakten dem emellan därefter inte kom att bli den som Målsägande A hoppats på förändrar inte denna bedömning.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att gärningarna, som förvisso inte ägt rum inom ramen för någon egentlig relation, således har varit såväl frivilliga som ömsesidiga. Åldersskillnaden mellan parterna var förhållandevis ringa och J.B. och A.L. hade vid respektive gärning själva precis uppnått åldersgränsen för sexuellt självbestämmande. Därtill har Målsägande A framstått som mogen för sin ålder och därmed haft goda möjligheter att värna om sin integritet. Att Målsägande A befunnit sig åldersmässigt långt ifrån gränsen för sexuellt självbestämmande kan under sådana förhållanden inte i sig tillmätas ensamt avgörande skadeståndsrättslig betydelse. Hovrätten finner därför att Målsägande A inte blivit utsatt för någon sådan allvarlig kränkning som berättigar henne till skadestånd. Målsägande A:s yrkande om kränkningsersättning lämnas därför utan bifall.

Hovrätten fann på anförda skäl att även Målsägande A:s yrkande om ersättning för sveda och värk skulle lämnas utan bifall.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut i den del av domen som hade överklagats.

Högsta domstolen

Målsäganden överklagade och yrkade att HD skulle förplikta J.B. och A.L. att vardera utge skadestånd om 40 000 kr till henne, varav 10 000 kr för sveda och värk och 30 000 kr för kränkning, jämte ränta.

J.B. och A.L. motsatte sig ändring av hovrättens dom.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om ersättning för kränkning men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Chris Stattin-Larsson, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har J.B. och A.L. fällts till ansvar för sexuellt utnyttjande av barn. Åtalet mot J.B. avser att han i slutet av juli eller i början av augusti genomfört sexuella handlingar som är jämförliga med samlag med målsäganden som vid tillfället var cirka 13 år och 2 månader. Åtalet mot A.L. avser att han under samma tidsperiod har haft ett samlag med målsäganden. J.B. och A.L. hade precis fyllt 15 år vid tidpunkten för gärningarna. Frågan i målet är om målsäganden kan anses ha drabbats av en sådan allvarlig kränkning att hon ska ha rätt till ersättning för denna enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

I 2 kap. 3 § skadeståndslagen föreskrivs att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (s.k. kränkningsersättning). Utmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde. Syftet med ersättningen är att den ska dels kompensera känslor hos den skadelidande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada, dels ge upprättelse. Det är inte primärt den kränktes personliga upplevelse som är av betydelse när kränkningsersättning bestäms utan i stället vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom det brottsliga angreppet (se prop. 2000/01:68 s. 48 f.). Sexualbrott är brott som regelmässigt sett ger rätt till kränkningsersättning.

Vid bedömningen av om kränkningen är att anse som allvarlig ska samtliga omständigheter beaktas. Viss ledning kan hämtas av 5 kap. 6 § skadeståndslagen rörande de faktorer som inverkar på skadeståndets bestämmande (se a. prop. s. 65). Enligt denna bestämmelse ska hänsyn tas till handlingens art och varaktighet, varvid särskilt ska beaktas bl.a. om handlingen haft förnedrande eller skändliga inslag.

Den omständigheten att någon frivilligt deltagit i en gärning innebär i allmänhet att denna inte kan anses ha innefattat en allvarlig kränkning. Innebörden av den fasta gränsen för sexuellt självbestämmande och den därtill anknutna straffrättsliga regleringen får emellertid anses vara att den som är under 15 år helt oberoende av förhållandena i övrigt inte är mogen att själv ta ställning till sexuella handlingar av mer kvalificerad art. Att genomföra samlag med någon i medvetande om att han eller hon är under 15 år får under sådana förhållanden som huvudregel anses innebära en allvarlig kränkning av denne i skadeståndslagens mening helt oavsett om målsäganden deltagit frivilligt, åtminstone om inte skillnaden i ålder och utveckling mellan målsäganden och den som begått gärningen har varit ringa (jfr NJA 2001 s. 742 och NJA 2006 s. 79 I och II).

Den skärpta synen på sexualbrott mot barn som ligger bakom den straffrättsliga regleringen bör få genomslag även när det gäller frågan om rätten till ersättning för kränkning. Eftersom sexualbrott mot barn normalt får anses innebära en allvarlig kränkning så bör de omständigheter som är av betydelse för den straffrättsliga bedömningen även tillmätas betydelse vid prövningen av om den sexuella handlingen har orsakat en ersättningsgill skada. Det säger sig självt att frågan om det föreligger ett undantag från presumtionen om barns rätt till skadestånd vid sexuella handlingar, får göras genom en nyanserad bedömning i det enskilda fallet.

Det är emellertid inte möjligt att ställa upp exakta kriterier för när ett barn ska anses tillräckligt moget för att kunna fatta ett självständigt beslut att delta i en sexuell handling. I de flesta fall borde det inte vara lämpligt eller kanske ens möjligt att föra bevisning gällande ålders- och utvecklingskriterier. En viss schablonisering vad avser bedömningen bör därför tillåtas (jfr NJA 2007 s. 201).

Målsägandens ålder och utveckling behöver kunna ställas i relation till gärningsmannens ålder och utveckling. Här bör bestämmelsen om ansvarsfrihet i 6 kap. 14 § BrB och uttalandena i förarbetena till denna bestämmelse kunna ge vägledning (prop. 2004/05:45). Är gärningen att anse som ansvarsfri torde ju inte skadeståndsfrågan bli aktuell. För att en gärning ska vara fri från ansvar ska det vara uppenbart att barnet inte har blivit utsatt för något övergrepp. Alla fall där något otillbörligt medel använts, som våld, tvång eller någon form av påtryckning ska vara uteslutna. Utgångspunkten är att skillnaden mellan parterna i ålder och utveckling ska vara ringa. Ansvarsfrihet torde främst komma i fråga i fall där barn kommit långt i sin mognad och befinner sig nära åldern för sexuell självbestämmanderätt, dvs. 15 år. Den som har begått gärningen ska vara endast obetydligt äldre och ha kommit obetydligt längre i sin mognad. Vidare ska hänsyn tas till omständigheterna i övrigt, i första hand parternas relation till varandra och omständigheterna kring vilka den sexuella handlingen företogs. Ett typexempel som anförs är att en 16-åring och en 14-åring som har en nära och god relation till varandra deltar i en ömsesidig och helt frivillig handling (a. prop. s. 114 ff. och 151 f.).

Ju längre bort som ett barn befinner sig från den sexuella självbestämmandeåldern vid tidpunkten för gärningen, desto mer talar det för att han eller hon inte har nått den utveckling och mognad som krävs för att kunna ta ställning till sexuella handlingar av mer kvalificerad art. Det är mycket tveksamt om ett barn som är 12 år vid tidpunkten för den sexuella handlingen någonsin ska kunna anses tillräckligt moget för att kunna ta ställning till en sådan situation. Den som är cirka 13 år befinner sig också alltjämt långt ifrån gränsen för sexuellt självbestämmande varför utgångspunkten bör vara att ett barn i den åldern inte heller är tillräckligt moget för att kunna ta ett självständigt beslut gällande deltagande i en sexuell handling. Det utesluter inte att barnets utveckling har nått dit att det går att anse honom eller henne som tillräckligt mogen och sexuellt jämbördig med gärningsmannen, särskilt när åldersskillnaden mellan dem är liten.

Ett barns mognad kan vara svårt att bedöma. Därför kan övriga omständigheter t.ex. om de sexuella handlingarna har skett i en nära, ömsesidig och god relation och omständigheterna under vilka den sexuella handlingen företogs ha betydelse för frågan om barnet typiskt sett ska anses ha blivit allvarligt kränkt av den sexuella handlingen. Det bör emellertid framhållas att det sagda inte ska förstås som att det krävs att en kärleksrelation är etablerad för att den sexuella handlingen ska anses ha skett efter ett moget övervägande och därmed präglats av frivillighet.

Vad avser frågan om målsäganden har blivit allvarligt kränkt av J.B:s eller A.L:s gärningar framgår det av utredningen att målsäganden har deltagit frivilligt i dessa och att hon har bedömts vara mogen för sin ålder. Åldersskillnaden mellan de inblandade får anses vara förhållandevis ringa. Målsäganden befann sig förvisso åldermässigt långt från gränsen för sexuellt självbestämmande, men detta faktum kan under sådana förhållanden inte ensamt tillmätas avgörande skadeståndsrättslig betydelse. Vad gäller de sexuella handlingarna kan de inte sägas ha skett inom ramen för någon god och nära relation, men målsäganden och J.B. respektive A.L. var inte heller helt obekanta för varandra. Mot bakgrund av dessa omständigheter är det inte visat att målsäganden har utsatts för en sådan allvarlig kränkning i den mening som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Överklagandet ska därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Göran Lambertz, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson, referent) meddelade den 14 juni 2013 följande dom:

Domskäl

Bakgrund och frågan i målet

Genom tingsrättens i den delen lagakraftvunna dom fälldes J.B. och A.L. till ansvar för sexuellt utnyttjande av barn. Klagande i HD är målsäganden, en flicka som vid händelserna var 13 år och 2 månader. Gärningsmännen är pojkar som nyligen hade fyllt 15 år.

Den ene pojken, J.B., förde vid händelsen in sina fingrar i flickans slida. Hon onanerade åt honom och hade hans penis i sin mun. Det skedde i pojkens hem. Flickan och pojken hade inte någon nära relation, men de var inte heller helt obekanta.

Den andre pojken, A.L., genomförde utomhus ett vaginalt samlag med flickan. Hon har uppgett att de hade träffats några gånger tidigare och att hon var kär i honom. De talade med varandra i telefon i stort sett varje kväll ett par veckor före händelsen.

Utredningen föranleder att bedömningen ska göras med utgångspunkt i att handlingarna har varit frivilliga och ömsesidiga.

Frågan i målet är om flickan genom handlingarna kan anses ha kränkts så allvarligt att hon har rätt till ersättning för skada på grund av kränkning.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 6 kap. 4 § BrB döms den som har haft samlag eller genomfört en med samlag jämförlig sexuell handling med ett barn under 15 år för våldtäkt mot barn. Något tvång eller utnyttjande krävs inte, och samtycke friar inte från straffansvar. I 5 § föreskrivs det att om brottet med hänsyn till omständigheterna vid detta är att anse som mindre allvarligt, döms för sexuellt utnyttjande av barn. Enligt 14 § ska det inte dömas till ansvar enligt 5 §, om det är uppenbart att gärningen inte har inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt till omständigheterna i övrigt.

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, ska enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ersätta den skada som kränkningen innebär. Enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen ska skadeståndet bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. När skadeståndet bestäms ska särskilt beaktas om handlingen har a) haft förnedrande eller skändliga inslag, b) varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, c) riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, d) inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller e) varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Dessa omständigheter tjänar som ledning också vid bedömningen av om kränkningen ska anses vara allvarlig (jfr prop. 2000/01:68 s. 65).

Beträffande ersättning för kränkning i samband med övergrepp mot barn uttalade HD i rättsfallet NJA 2006 s. 79 att om någon frivilligt har deltagit i en gärning, så innebär det i allmänhet att denna inte kan anses ha innefattat en allvarlig kränkning. Vidare framhöll domstolen att innebörden av den fasta gränsen för sexuellt självbestämmande och den därtill anknutna straffrättsliga regleringen, som finns i 6 kap. 4 och 5 §§ BrB, fick anses vara att den som är under 15 år helt oberoende av förhållandena i övrigt inte är mogen att själv ta ställning till sexuella handlingar av mer kvalificerad art. Att genomföra samlag med någon i medvetande om att han eller hon är under 15 år får, enligt vad domstolen anförde, som huvudregel anses innebära en allvarlig kränkning av denne i skadeståndslagens mening, helt oavsett om målsäganden deltar frivilligt. Undantag från denna huvudregel skulle enligt HD kunna göras om skillnaden i ålder och utveckling mellan målsäganden och den som begått gärningen är liten (jfr NJA 2001 s. 742).

Utgångspunkten är alltså att ett barn har rätt till kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen vid sexualbrott. Omständigheterna i det enskilda fallet kan dock föranleda att kränkningen inte har en sådan allvarlig karaktär som krävs för ersättningsskyldighet. Huruvida så är fallet får avgöras genom en nyanserad bedömning av samtliga föreliggande omständigheter. Det typiska undantagsfallet är ett från båda sidor frivilligt sexuellt umgänge mellan två ungdomar, där den ena är något yngre än 15 år och den andra inte mycket äldre samt skillnaden i mognadsgrad är begränsad.

Bedömningen i målet

10.

De aktuella handlingarna har i målet fastställts vara brottsliga genom tingsrättens i den delen lagakraftvunna dom. De ska därför enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen anses innefatta angrepp mot flickans person. Frågan är om det rör sig om sådana allvarliga kränkningar som förutsätts för ersättningsskyldighet.

11.

Det har inte förekommit några påtryckningar från pojkarnas sida. De sexuella handlingarna har varit frivilliga och ömsesidiga.

12.

Vid tidpunkten för de här aktuella gärningarna var flickan relativt långt från gränsen för den sexuella självbestämmanderätten. Åldersskillnaden mellan pojkarna och flickan var dock förhållandevis ringa. Vidare saknas det anledning att göra någon annan bedömning av flickans mognad än den som domstolarna har gjort. Hon kan därför inte anses ha haft sådana särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet gentemot pojkarna att kränkningarna ska anses ha varit allvarliga.

13.

Mot bakgrund av det anförda och då det inte heller i övrigt föreligger sådana omständigheter som avses i 5 kap. 6 § skadeståndslagen (se p. 7), innefattar handlingarna inte sådana allvarliga kränkningar att ersättning ska utgå.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 14 juni 2013.

Mål nr: T 1555-12.

Lagrum: 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 §skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 2006 s. 79.