NJA 2013 s. 894

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Sollerborn, föreslog i betänkande följande beslut:

Bakgrund

Hovrätten för Västra Sverige meddelade den 15 oktober 1993 dom i mål T 342-90 mellan M.W. och arvingarna efter P.-E.J; G.A., S.A. och S.G.A. Genom domen lämnades M.W:s yrkande om att P.-E.J. skulle förklaras vara hans far utan bifall. Domen vann laga kraft sedan HD den 8 december 1993 inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd. Genom domen förpliktades M.W. att ersätta motparterna för rättegångskostnader med visst belopp. G.A., S.A. och S.G.A. ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet mot M.W., varefter han betalade viss del av rättegångskostnaderna till motparterna. Resterande del föranledde i februari 1994 utmätning av M.W:s tillgångar till täckande av G.A:s, S.A:s och S.G.A:s fordran på rättegångskostnader.

M.W. ansökte om resning av domen och åberopade till stöd för sin ansökan en ny rättsgenetisk undersökning avseende faderskapssannolikheten. HD beviljade resning i målet och förordnade att det skulle tas upp på nytt av hovrätten.

I dom den 3 maj 2010 upphävde Hovrätten för Västra Sverige, med undantag för beslutet om ersättning till det dåvarande rättshjälpsbiträdet, den tidigare meddelade domen från den 15 oktober 1993 och förklarade samtidigt att P.-E.J. var M.W:s far. HD beslutade den 15 mars 2011 att inte meddela prövningstillstånd.

I enlighet med 3 kap. 22 § UB ansökte M.W. hos Kronofogdemyndigheten om återbetalning av de rättegångskostnader han enligt den upphävda domen förpliktats utge till motparterna. Kronofogdemyndigheten beslutade att avslå M.W:s ansökan till den del den avsåg belopp som inte hade varit föremål för utmätning och utbetalats via Kronofogdemyndigheten. G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. invände att det förelåg hinder mot verkställighet på den grunden att M.W:s krav på återbetalning av det hos honom utmätta beloppet var preskriberat.

Kronofogdemyndigheten fann att M.W:s fordran på återbetalning uppkommit när hovrättens dom vann laga kraft, dvs. den 15 mars 2011, och att hans fordran i enlighet med 2 § preskriptionslagen (1981:30) inte var preskriberad. Kronofogdemyndigheten beslutade därför att det inte förelåg hinder mot verkställighet.

Beslutet överklagades av G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. De anförde bl.a. att M.W:s fordran i enlighet med ”det första rättsfaktumets princip” uppkommit i första hand i och med HD:s beslut den 8 december 1993 att inte meddela prövningstillstånd, i andra hand i och med utmätningen i februari 1994, och att preskriptionstiden skulle beräknas från denna tidpunkt. M.W. bestred ändring. Han anförde bl.a. att upphävandet av den dom som legat till grund för verkställigheten innebar att såväl domens rättsföljd i sak som skyldigheten att erlägga ersättning för rättegångskostnader var upphävd. Han anförde vidare att resningsförfarandet i sig innebar att någon preskription inte var för handen och att återbetalningsskyldigheten enligt 3 kap. 22 § UB inte kunde bli föremål för preskription. Tingsrätten fann inte skäl att göra någon annan bedömning än den Kronofogdemyndigheten gjort och lämnade överklagandet utan bifall.

G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. överklagade tingsrättens beslut. I sitt beslut fann hovrätten inledningsvis att återgången av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB normalt skulle ske som ett led i det av sökanden anhängiggjorda målet, att Kronofogdemyndigheten inte skulle lägga upp något nytt mål och att partsställningen i verkställighetsmålet därmed skulle vara oförändrad. Hovrätten fann vidare att återgången av verkställighet var en följd av att den tidigare exekutionstiteln upphävts och att G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. inte längre hade en fordran på M.W. Mot den bakgrunden fann hovrätten att det inte fanns något utrymme för G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. att med stöd av 3 kap. 21 § UB göra invändning om preskription och lämnade därför överklagandet utan bifall.

Den fråga som HD ska pröva är om återgång av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB kan bli föremål för invändning om preskription.

Allmänt om exekutionstitlar och verkställighet

En grundläggande förutsättning för verkställighet är att det finns en dom eller annan exekutionstitel som innefattar en förpliktelse, t.ex. betalningsskyldighet (se 1 kap. 1 § första stycket UB jfr med 13 kap. 1 § RB). Verkställighet får under de förutsättningar som anges i 3 kap. UB äga rum på grund av de exekutionstitlar som räknas upp i bestämmelsen i 3 kap. 1 § UB. Vad som kan verkställas är alltså fullgörelsedomar och andra handlingar av motsvarande innehåll, dvs. sådana som innefattar ett förpliktande att fullgöra något. Exekutionstitel som upphävts kan givetvis inte läggas till grund för verkställighet, jfr 3 kap. 22 § UB (SvJT 1992 s. 2 och s. 9).

I vissa fall får enligt utsökningsbalken verkställighet äga rum utan någon särskild exekutionstitel. Det är emellertid då fråga om en förpliktelse, i allmänhet betalningsskyldighet, som har anknytning till ett pågående eller tidigare anhängigt utsökningsmål. Som exempel kan nämnas återgång av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB. Vid återgången krävs det inte någon exekutionstitel som direkt ålägger sakägaren att t.ex. återbetala mottaget belopp, utan det är tillräckligt med det avgörande varigenom den verkställda exekutionstiteln har upphävts. I sådant fall ligger Kronofogdemyndighetens eget konstaterande av förpliktelsen till grund för verkställigheten (Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl., 2012, s. 78 och 104).

Upphävande av exekutionstitel och återgång av verkställighet

Det resultat som uppnåtts genom en utsökningsåtgärd är i allmänhet då det gäller egentlig utsökning definitivt bestående. I regel kan det därför inte bli tal om återgång av genomförd verkställighet, utan en förändring i det tillstånd som uppstått kan endast ske genom att ny utsökning utverkas. I undantagsfall föranleder emellertid bestämmelsen i 3 kap. 22 § UB återgång av egentlig verkställighet (jfr Hassler, Svensk exekutionsrätt, första häftet, 1938, s. 128 f.).

Enligt 3 kap. 22 § första stycket UB ska sökt verkställighet genast inställas om en exekutionstitel upphävs. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet ska såvitt möjligt återgå. Sådan återgång ska genast ske, om inte annat har förordnats. I mål om utmätning ska dock vidtagen åtgärd inte utan särskilt förordnande återgå förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln har upphävts har vunnit laga kraft. Av andra stycket följer bl.a. att Kronofogdemyndigheten i mål om utmätning på begäran ska utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. Enligt tredje stycket är sökanden även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

Bestämmelserna i 3 kap. 22 § UB avser inte bara sådana fall då domstols eller annan myndighets avgörande upphävs efter överklagande i ordinär väg utan också fall då avgörande upphävs efter anlitande av särskilt rättsmedel, t.ex. resning (prop. 1980/81:8, s. 334). Resningsinstitutet medför att den som vunnit en process i många fall under obegränsad tid framåt riskerar att resultatet av processen rivs upp (jfr Ekelöf/Edelstam, Rättsmedlen, 12 uppl., 2008, s. 175 f.). Den nya lagakraftägande dom, som upphäver den tidigare domen, föranleder att det rättsliga och faktiska läget inom det möjligas gräns återförs till det tidigare, dvs. görs sådant som om det i saken inte tidigare hade getts någon dom. Det nya avgörandet har återverkande kraft och medför att rättsläget ska betraktas såsom om detta avgörande hade meddelats samtidigt som och i stället för det förra (Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 281 not 2).

När exekutionstiteln upphävs ska verkställighetsåtgärd som redan har vidtagits i ärendet såvitt möjligt återgå. Utgångspunkten är att detta ska ske genast, dvs. utan att Kronofogdemyndigheten behöver avvakta att avgörandet vinner laga kraft. I mål om utmätning ska dock Kronofogdemyndigheten, förutsatt att den domstol eller den myndighet som har upphävt exekutionstiteln inte förordnar annat, avvakta laga kraft. Återgången avser att återställa det läge som rådde före verkställigheten, något som dock inte alltid är möjligt (a. prop. s. 335 och Walin m.fl., Utsökningsbalken - En kommentar, 4 uppl., 2009, s. 113). När Kronofogdemyndigheten ska återställa omhändertagen egendom eller betala ut medel som inte redovisats krävs inte någon särskild begäran från svaranden. I andra fall förutsätts att svaranden begär att verkställigheten går åter (a. prop. s. 336).

Regeln att vidtagen åtgärd ska gå åter riktar sig inte bara till Kronofogdemyndigheten utan också till den som har sökt och fått verkställighet. I mål om verkställighet av betalningsskyldighet är sålunda sökanden skyldig att betala tillbaka medel som han har lyft, jämte ränta enligt 2 kap. 29 § UB (a. prop. s. 336).

Om sökanden inte frivilligt fullgör sin skyldighet att betala tillbaka medel som han lyft eller återställa besittning som rubbats, är svaranden berättigad att vid behov få biträde av Kronofogdemyndigheten för genomförande av verkställighetens återgång. För det ändamålet behöver han inte skaffa sig en exekutionstitel. I enlighet med detta anges i 3 kap. 22 § andra stycket UB att Kronofogdemyndigheten på begäran ska utsöka vad borgenären i mål om utmätning ska betala tillbaka. Genomförandet av återgången ska inte behandlas som ett nytt verkställighetsmål, utan sådan åtgärd anses endast som ett led i det av sökanden anhängiggjorda verkställighetsmålet. Svaranden är även oförhindrad att, om han finner anledning därtill, föra talan vid domstol om verkställighetens återgång och frågor som har samband därmed, t.ex. skadestånd (a. prop. s. 285 och s. 337, SOU 1973:22 s. 457 och Walin m.fl., a.a., s. 115).

Kronofogdemyndighetens skyldighet att medverka vid återgången gäller inte då svaranden frivilligt har fullgjort vad som ålagts honom i en exekutionstitel, inte ens om fullgörandet skett efter det att verkställighet har sökts. Huruvida en sådan prestation ska återgå om exekutionstiteln upphävs torde bero på omständigheterna (Gregow, a.a., s. 104).

Invändning mot verkställighet

Enligt 3 kap. 21 § första stycket UB får verkställighet inte äga rum, om svaranden visar att han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen avser. I bestämmelsens andra stycke föreskrivs att verkställighet inte får äga rum om svaranden i ett utsökningsmål gör gällande att något annat förhållande rörande parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende. Ett förhållande som kan utgöra sådant hinder mot verkställighet är preskription.

Enligt allmänna principer är det den som i ett partsförhållande har ställning av gäldenär eller svarande som kan invända att ett anspråk är preskriberat. Samma förhållande gäller vid exekutionsförfarandet och vid tillämpning av 3 kap. 21 § andra stycket UB (jfr Lindskog, Preskription - Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 3 uppl., 2011, s. 655 ff., och Walin m.fl., a.a., s. 109 f.). Det följer redan av bestämmelsens ordalydelse att det är den som har ställning av svarande i ett verkställighetsmål som kan framställa invändning om preskription.

Bedömningen i detta fall

Efter resning har Hovrätten för Västra Sverige i dom den 3 maj 2010 upphävt vad som bestämts i samma hovrätts lagakraftvunna dom den 15 oktober 1993. Domen den 3 maj 2010 innebär bl.a. att M.W. befriats från den ersättningsskyldighet för motparternas rättegångskostnader som han ålagts genom den upphävda domen. Domen den 3 maj 2010 ålägger emellertid inte G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. någon förpliktelse att till M.W. återbetala erlagd ersättning för rättegångskostnader, och domen utgör därför i detta hänseende inte en exekutionstitel som kan läggas till grund för verkställighet i den mening som i utsökningsbalken i allmänhet avses med verkställighet.

Det förhållandet att den tidigare exekutionstiteln numera har upphävts medför implicit att M.W. har ett anspråk på G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. om återgång av den prestation som följt av den upphävda exekutionstiteln. M.W. har begärt Kronofogdemyndighetens biträde för att genomförandet av verkställighetens återgång ska komma till stånd. G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. har invänt att M.W:s återgångsanspråk är preskriberat.

Återgången av vad som utmätts med stöd av den exekutionstitel som nu upphävts, och M.W:s ansökan därom, ska inte behandlas inom ramen för ett nytt verkställighetsmål utan ska handläggas som ett led i det av klagandena en gång anhängiggjorda utsökningsmålet. Återgången av den genomförda verkställigheten är inte att betrakta som ”verkställighet” i den mening som i allmänhet avses i utsökningsbalken, utan som en åtgärd som vidtas i utsökningsmålet som en följd av att den exekutionstitel som låg till grund för den genomförda verkställigheten har upphävts - i detta fall efter resning - och för att rättsläget ska återställas såsom om den exekutionstitel som låg till grund för verkställigheten aldrig förelegat. G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. har i det målet fortfarande ställning av borgenärer och saknar i den egenskapen möjlighet att vid återgång av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB göra invändning om preskription enligt 3 kap. 21 § andra stycket UB. Att Kronofogdemyndigheten har lagt upp ett nytt mål med, i förhållande till det tidigare anhängiggjorda utsökningsmålet, omvänd partsställning förändrar inte detta förhållande. Överklagandet ska mot denna bakgrund lämnas utan bifall.

Till följd av detta ska vad HD tidigare förordnat om inhibition inte längre gälla.