NJA 2013 s. 894

Vid återgång enligt 3 kap. 22 § utsökningsbalken av verkställighet ska bestämmelserna i 3 kap. 21 § tillämpas. Den ursprungliga borgenären kan därmed göra invändning om att återgångskravet är preskriberat. Preskriptionstiden löper från den tidpunkt då utmätningen av medlen från den ursprungliga gäldenären medförde att pengarna fördes över till borgenären.

Kronofogdemyndigheten

M.W. ansökte den 4 juli 2011 hos Kronofogdemyndigheten om återbetalning enligt 3 kap. 22 § UB av belopp som hade uttagits från honom genom verkställighet av en dom av Hovrätten för Västra Sverige den 15 oktober 1993 i mål mellan honom och G.A., S.A. och S.G.A. Till grund för sin begäran åberopade han att hovrättsdomen efter resning hade upphävts genom en dom av samma hovrätt den 3 maj 2010 i mål T 1488-08.

Dödsboet efter G.A. samt S.A. och S.G.A. invände att det förelåg hinder mot verkställighet eftersom M.W:s krav på återbetalning var preskriberat.

M.W:s ansökan handlades i separata mål mot de tre motparterna. Kronofogdemyndighetens och domstolarnas avgöranden i de tre målen är likalydande sånär som på motpartens namn. Här återges därför endast besluten i målet mot dödsboet efter G.A.

Kronofogdemyndigheten (kronofogden Maria Fredriksson) anförde i beslut den 24 augusti 2011:

Skäl

Av 3 kap. 21 § UB framgår att verkställighet inte får äga rum om gäldenären gör gällande att den aktuella fordringen har preskriberats och invändningen inte kan lämnas utan avseende. Kronofogdemyndigheten har inte någon utredningsskyldighet när det gäller invändning mot verkställighet. Beslutet grundas på den utredning parterna försett Kronofogdemyndigheten med.

En fordran preskriberas enligt 2 § preskriptionslagen tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Den fordran som M.W. har på G.A:s dödsbo måste anses ha uppkommit när hovrättens dom i mål T 1488-08 vann laga kraft den 15 mars 2011 genom att HD ej beviljade prövningstillstånd. Preskriptionstiden ska räknas från detta datum och fordran kan således inte vara preskriberad.

Kronofogdemyndigheten finner att hinder mot verkställighet inte föreligger och avslår G.A:s dödsbos invändning.

Göteborgs tingsrätt

Dödsboet efter G.A. (samt S.A. och S.G.A.) överklagade i Göteborgs tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att hinder mot verkställighet förelåg.

M.W. bestred ändringsyrkandet.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Monika Ålund) anförde i beslut den 21 mars 2012:

Skäl

Enligt huvudregeln i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Preskriptionstiden startar således vid fordrans tillkomst. Frågan tingsrätten ska ta ställning till är vid vilken tidpunkt den aktuella fordran ska anses vara uppkommen.

Den i målet aktuella fordran grundar sig på ett upphävande av en tidigare dom som genom fördelning av rättegångskostnader föranledde en utmätning av M.W:s tillgångar. G.A. hade därför vid tidpunkten för utmätningen ett uppkommet fordringsanspråk på M.W., vilket föranledde utmätningen. Utmätningsförfarandet innebar vid den tiden inte att M.W. själv ännu hade någon fordran av nu aktuellt slag på G.A., varför en preskriptionsfrist för M.W:s vidkommande inte kan anses ha påbörjats då.

När Hovrätten för Västra Sverige den 3 maj 2010 i mål nummer T 1488-08 upphävde den tidigare meddelade domen som legat till grund för utmätningen och HD den 15 mars 2011 ej meddelade prövningstillstånd, uppkom en fordran om återbetalning i enlighet med 3 kap. 22 § UB och dess bakomliggande ändamål. Preskriptionstiden skall således räknas från dagen då den nu aktuella domen vann laga kraft. Den senare uppkomna fordringsrätten var inte därför preskriberad när M.W. ansökte om återbetalning.

Skäl föreligger därför nu inte att göra en annan bedömning än den som Kronofogdemyndigheten har gjort.

Slut

Tingsrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrätten för Västra Sverige

Dödsboet efter G.A. (samt S.A. och S.G.A.) överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle förklara att hinder mot verkställighet förelåg.

M.W. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Gunilla Åkerman, Charlotte Hallén och Karin Jungerfelt) anförde i beslut den 26 juni 2012:

Parterna har vidhållit vad de anfört vid tingsrätten.

När resningen gäller ett mål i vilket ett hos Kronofogdemyndigheten verkställbart avgörande har meddelats och åtgärder för verkställighet har vidtagits följer av 3 kap. 22 § UB att sökt verkställighet såvitt möjligt ska gå åter. Bestämmelsen riktar sig inte bara till Kronofogdemyndigheten utan också till den som har sökt och fått verkställighet. Kronofogdemyndigheten ska vidare på begäran (av svaranden) utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. För det ändamålet behövs inte någon exekutionstitel. Förfarandet sker normalt som ett led i det av sökanden anhängiggjorda målet och något nytt mål ska inte läggas upp. M.W:s ställning är således alltjämt den som svarande i verkställighetsmålet och detta förhållande ändras inte av att Kronofogdemyndigheten har lagt upp ett nytt mål. Återgången av verkställighet är en följd av att den tidigare exekutionstiteln upphävts och att dödsboet inte längre har en fordran på M.W. Det finns mot denna bakgrund inte något utrymme för dödsboet att med stöd av 3 kap. 21 § UB göra invändning om preskription.

Hovrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Högsta domstolen

Dödsboet efter G.A. (samt S.A. och S.G.A.) överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle förklara att det förelåg hinder mot verkställighet.

M.W. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD handlade de tre målen gemensamt.

HD förordnade den 4 juli 2012 att, till dess annat föreskrevs, vidare åtgärder för verkställighet i Kronofogdemyndighetens tre mål inte fick ske.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Sollerborn, föreslog i betänkande följande beslut:

Bakgrund

Hovrätten för Västra Sverige meddelade den 15 oktober 1993 dom i mål T 342-90 mellan M.W. och arvingarna efter P.-E.J; G.A., S.A. och S.G.A. Genom domen lämnades M.W:s yrkande om att P.-E.J. skulle förklaras vara hans far utan bifall. Domen vann laga kraft sedan HD den 8 december 1993 inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd. Genom domen förpliktades M.W. att ersätta motparterna för rättegångskostnader med visst belopp. G.A., S.A. och S.G.A. ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet mot M.W., varefter han betalade viss del av rättegångskostnaderna till motparterna. Resterande del föranledde i februari 1994 utmätning av M.W:s tillgångar till täckande av G.A:s, S.A:s och S.G.A:s fordran på rättegångskostnader.

M.W. ansökte om resning av domen och åberopade till stöd för sin ansökan en ny rättsgenetisk undersökning avseende faderskapssannolikheten. HD beviljade resning i målet och förordnade att det skulle tas upp på nytt av hovrätten.

I dom den 3 maj 2010 upphävde Hovrätten för Västra Sverige, med undantag för beslutet om ersättning till det dåvarande rättshjälpsbiträdet, den tidigare meddelade domen från den 15 oktober 1993 och förklarade samtidigt att P.-E.J. var M.W:s far. HD beslutade den 15 mars 2011 att inte meddela prövningstillstånd.

I enlighet med 3 kap. 22 § UB ansökte M.W. hos Kronofogdemyndigheten om återbetalning av de rättegångskostnader han enligt den upphävda domen förpliktats utge till motparterna. Kronofogdemyndigheten beslutade att avslå M.W:s ansökan till den del den avsåg belopp som inte hade varit föremål för utmätning och utbetalats via Kronofogdemyndigheten. G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. invände att det förelåg hinder mot verkställighet på den grunden att M.W:s krav på återbetalning av det hos honom utmätta beloppet var preskriberat.

Kronofogdemyndigheten fann att M.W:s fordran på återbetalning uppkommit när hovrättens dom vann laga kraft, dvs. den 15 mars 2011, och att hans fordran i enlighet med 2 § preskriptionslagen (1981:30) inte var preskriberad. Kronofogdemyndigheten beslutade därför att det inte förelåg hinder mot verkställighet.

Beslutet överklagades av G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. De anförde bl.a. att M.W:s fordran i enlighet med ”det första rättsfaktumets princip” uppkommit i första hand i och med HD:s beslut den 8 december 1993 att inte meddela prövningstillstånd, i andra hand i och med utmätningen i februari 1994, och att preskriptionstiden skulle beräknas från denna tidpunkt. M.W. bestred ändring. Han anförde bl.a. att upphävandet av den dom som legat till grund för verkställigheten innebar att såväl domens rättsföljd i sak som skyldigheten att erlägga ersättning för rättegångskostnader var upphävd. Han anförde vidare att resningsförfarandet i sig innebar att någon preskription inte var för handen och att återbetalningsskyldigheten enligt 3 kap. 22 § UB inte kunde bli föremål för preskription. Tingsrätten fann inte skäl att göra någon annan bedömning än den Kronofogdemyndigheten gjort och lämnade överklagandet utan bifall.

G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. överklagade tingsrättens beslut. I sitt beslut fann hovrätten inledningsvis att återgången av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB normalt skulle ske som ett led i det av sökanden anhängiggjorda målet, att Kronofogdemyndigheten inte skulle lägga upp något nytt mål och att partsställningen i verkställighetsmålet därmed skulle vara oförändrad. Hovrätten fann vidare att återgången av verkställighet var en följd av att den tidigare exekutionstiteln upphävts och att G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. inte längre hade en fordran på M.W. Mot den bakgrunden fann hovrätten att det inte fanns något utrymme för G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. att med stöd av 3 kap. 21 § UB göra invändning om preskription och lämnade därför överklagandet utan bifall.

Den fråga som HD ska pröva är om återgång av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB kan bli föremål för invändning om preskription.

Allmänt om exekutionstitlar och verkställighet

En grundläggande förutsättning för verkställighet är att det finns en dom eller annan exekutionstitel som innefattar en förpliktelse, t.ex. betalningsskyldighet (se 1 kap. 1 § första stycket UB jfr med 13 kap. 1 § RB). Verkställighet får under de förutsättningar som anges i 3 kap. UB äga rum på grund av de exekutionstitlar som räknas upp i bestämmelsen i 3 kap. 1 § UB. Vad som kan verkställas är alltså fullgörelsedomar och andra handlingar av motsvarande innehåll, dvs. sådana som innefattar ett förpliktande att fullgöra något. Exekutionstitel som upphävts kan givetvis inte läggas till grund för verkställighet, jfr 3 kap. 22 § UB (SvJT 1992 s. 2 och s. 9).

I vissa fall får enligt utsökningsbalken verkställighet äga rum utan någon särskild exekutionstitel. Det är emellertid då fråga om en förpliktelse, i allmänhet betalningsskyldighet, som har anknytning till ett pågående eller tidigare anhängigt utsökningsmål. Som exempel kan nämnas återgång av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB. Vid återgången krävs det inte någon exekutionstitel som direkt ålägger sakägaren att t.ex. återbetala mottaget belopp, utan det är tillräckligt med det avgörande varigenom den verkställda exekutionstiteln har upphävts. I sådant fall ligger Kronofogdemyndighetens eget konstaterande av förpliktelsen till grund för verkställigheten (Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl., 2012, s. 78 och 104).

Upphävande av exekutionstitel och återgång av verkställighet

Det resultat som uppnåtts genom en utsökningsåtgärd är i allmänhet då det gäller egentlig utsökning definitivt bestående. I regel kan det därför inte bli tal om återgång av genomförd verkställighet, utan en förändring i det tillstånd som uppstått kan endast ske genom att ny utsökning utverkas. I undantagsfall föranleder emellertid bestämmelsen i 3 kap. 22 § UB återgång av egentlig verkställighet (jfr Hassler, Svensk exekutionsrätt, första häftet, 1938, s. 128 f.).

Enligt 3 kap. 22 § första stycket UB ska sökt verkställighet genast inställas om en exekutionstitel upphävs. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet ska såvitt möjligt återgå. Sådan återgång ska genast ske, om inte annat har förordnats. I mål om utmätning ska dock vidtagen åtgärd inte utan särskilt förordnande återgå förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln har upphävts har vunnit laga kraft. Av andra stycket följer bl.a. att Kronofogdemyndigheten i mål om utmätning på begäran ska utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. Enligt tredje stycket är sökanden även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

Bestämmelserna i 3 kap. 22 § UB avser inte bara sådana fall då domstols eller annan myndighets avgörande upphävs efter överklagande i ordinär väg utan också fall då avgörande upphävs efter anlitande av särskilt rättsmedel, t.ex. resning (prop. 1980/81:8, s. 334). Resningsinstitutet medför att den som vunnit en process i många fall under obegränsad tid framåt riskerar att resultatet av processen rivs upp (jfr Ekelöf/Edelstam, Rättsmedlen, 12 uppl., 2008, s. 175 f.). Den nya lagakraftägande dom, som upphäver den tidigare domen, föranleder att det rättsliga och faktiska läget inom det möjligas gräns återförs till det tidigare, dvs. görs sådant som om det i saken inte tidigare hade getts någon dom. Det nya avgörandet har återverkande kraft och medför att rättsläget ska betraktas såsom om detta avgörande hade meddelats samtidigt som och i stället för det förra (Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 281 not 2).

När exekutionstiteln upphävs ska verkställighetsåtgärd som redan har vidtagits i ärendet såvitt möjligt återgå. Utgångspunkten är att detta ska ske genast, dvs. utan att Kronofogdemyndigheten behöver avvakta att avgörandet vinner laga kraft. I mål om utmätning ska dock Kronofogdemyndigheten, förutsatt att den domstol eller den myndighet som har upphävt exekutionstiteln inte förordnar annat, avvakta laga kraft. Återgången avser att återställa det läge som rådde före verkställigheten, något som dock inte alltid är möjligt (a. prop. s. 335 och Walin m.fl., Utsökningsbalken - En kommentar, 4 uppl., 2009, s. 113). När Kronofogdemyndigheten ska återställa omhändertagen egendom eller betala ut medel som inte redovisats krävs inte någon särskild begäran från svaranden. I andra fall förutsätts att svaranden begär att verkställigheten går åter (a. prop. s. 336).

Regeln att vidtagen åtgärd ska gå åter riktar sig inte bara till Kronofogdemyndigheten utan också till den som har sökt och fått verkställighet. I mål om verkställighet av betalningsskyldighet är sålunda sökanden skyldig att betala tillbaka medel som han har lyft, jämte ränta enligt 2 kap. 29 § UB (a. prop. s. 336).

Om sökanden inte frivilligt fullgör sin skyldighet att betala tillbaka medel som han lyft eller återställa besittning som rubbats, är svaranden berättigad att vid behov få biträde av Kronofogdemyndigheten för genomförande av verkställighetens återgång. För det ändamålet behöver han inte skaffa sig en exekutionstitel. I enlighet med detta anges i 3 kap. 22 § andra stycket UB att Kronofogdemyndigheten på begäran ska utsöka vad borgenären i mål om utmätning ska betala tillbaka. Genomförandet av återgången ska inte behandlas som ett nytt verkställighetsmål, utan sådan åtgärd anses endast som ett led i det av sökanden anhängiggjorda verkställighetsmålet. Svaranden är även oförhindrad att, om han finner anledning därtill, föra talan vid domstol om verkställighetens återgång och frågor som har samband därmed, t.ex. skadestånd (a. prop. s. 285 och s. 337, SOU 1973:22 s. 457 och Walin m.fl., a.a., s. 115).

Kronofogdemyndighetens skyldighet att medverka vid återgången gäller inte då svaranden frivilligt har fullgjort vad som ålagts honom i en exekutionstitel, inte ens om fullgörandet skett efter det att verkställighet har sökts. Huruvida en sådan prestation ska återgå om exekutionstiteln upphävs torde bero på omständigheterna (Gregow, a.a., s. 104).

Invändning mot verkställighet

Enligt 3 kap. 21 § första stycket UB får verkställighet inte äga rum, om svaranden visar att han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen avser. I bestämmelsens andra stycke föreskrivs att verkställighet inte får äga rum om svaranden i ett utsökningsmål gör gällande att något annat förhållande rörande parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende. Ett förhållande som kan utgöra sådant hinder mot verkställighet är preskription.

Enligt allmänna principer är det den som i ett partsförhållande har ställning av gäldenär eller svarande som kan invända att ett anspråk är preskriberat. Samma förhållande gäller vid exekutionsförfarandet och vid tillämpning av 3 kap. 21 § andra stycket UB (jfr Lindskog, Preskription - Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 3 uppl., 2011, s. 655 ff., och Walin m.fl., a.a., s. 109 f.). Det följer redan av bestämmelsens ordalydelse att det är den som har ställning av svarande i ett verkställighetsmål som kan framställa invändning om preskription.

Bedömningen i detta fall

Efter resning har Hovrätten för Västra Sverige i dom den 3 maj 2010 upphävt vad som bestämts i samma hovrätts lagakraftvunna dom den 15 oktober 1993. Domen den 3 maj 2010 innebär bl.a. att M.W. befriats från den ersättningsskyldighet för motparternas rättegångskostnader som han ålagts genom den upphävda domen. Domen den 3 maj 2010 ålägger emellertid inte G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. någon förpliktelse att till M.W. återbetala erlagd ersättning för rättegångskostnader, och domen utgör därför i detta hänseende inte en exekutionstitel som kan läggas till grund för verkställighet i den mening som i utsökningsbalken i allmänhet avses med verkställighet.

Det förhållandet att den tidigare exekutionstiteln numera har upphävts medför implicit att M.W. har ett anspråk på G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. om återgång av den prestation som följt av den upphävda exekutionstiteln. M.W. har begärt Kronofogdemyndighetens biträde för att genomförandet av verkställighetens återgång ska komma till stånd. G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. har invänt att M.W:s återgångsanspråk är preskriberat.

Återgången av vad som utmätts med stöd av den exekutionstitel som nu upphävts, och M.W:s ansökan därom, ska inte behandlas inom ramen för ett nytt verkställighetsmål utan ska handläggas som ett led i det av klagandena en gång anhängiggjorda utsökningsmålet. Återgången av den genomförda verkställigheten är inte att betrakta som ”verkställighet” i den mening som i allmänhet avses i utsökningsbalken, utan som en åtgärd som vidtas i utsökningsmålet som en följd av att den exekutionstitel som låg till grund för den genomförda verkställigheten har upphävts - i detta fall efter resning - och för att rättsläget ska återställas såsom om den exekutionstitel som låg till grund för verkställigheten aldrig förelegat. G.A:s dödsbo, S.A. och S.G.A. har i det målet fortfarande ställning av borgenärer och saknar i den egenskapen möjlighet att vid återgång av verkställighet enligt 3 kap. 22 § UB göra invändning om preskription enligt 3 kap. 21 § andra stycket UB. Att Kronofogdemyndigheten har lagt upp ett nytt mål med, i förhållande till det tidigare anhängiggjorda utsökningsmålet, omvänd partsställning förändrar inte detta förhållande. Överklagandet ska mot denna bakgrund lämnas utan bifall.

Till följd av detta ska vad HD tidigare förordnat om inhibition inte längre gälla.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar G.A:s dödsbos, S.A:s och S.G.A:s överklagande utan bifall.

HD:s beslut den 4 juli 2012 ska inte längre gälla.

Domskäl

HD (justitieråden Göran Lambertz, Johnny Herre, Martin Borgeke, referent, Dag Mattsson och Anders Eka) meddelade den 29 oktober 2013 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund

1.

Hovrätten för Västra Sverige meddelade år 1993 dom i ett mål mellan M.W. på den ena sidan och G.A., S.A. och S.G.A. (A-s) på den andra. Genom domen ogillade hovrätten M.W:s talan. Domen innebar också att M.W. förpliktades att betala A-s rättegångskostnader. Domen vann laga kraft.

2.

A-s ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet avseende rättegångskostnaderna. M.W. betalade självmant en viss del av beloppet. Resten föranledde år 1994 utmätning hos M.W.

3.

Sedan HD hade beviljat resning upphävde Hovrätten för Västra Sverige år 2010 domen från år 1993 och biföll M.W:s talan i det målet. Hovrättens avgörande innebar att skyldigheten för M.W. att betala A-s rättegångskostnader upphävdes. Domen vann laga kraft.

4.

I enlighet med 3 kap. 22 § UB ansökte M.W. hos Kronofogdemyndigheten om återbetalning av det som han genom den upphävda domen hade förpliktats att betala till A-s. Kronofogdemyndigheten avslog M.W:s ansökan till den del den avsåg belopp som inte hade varit föremål för verkställighet (dvs. avseende det som M.W. hade betalat självmant).

5.

Beträffande den betalning som hade varit föremål för verkställighet år 1994 invände A-s att det förelåg hinder mot återgång av betalningen på den grunden, att M.W:s krav på återbetalning av det hos honom utmätta beloppet var preskriberat.

6.

Kronofogdemyndigheten ansåg att M.W:s fordran på återbetalning kunde vara föremål för preskription men att den hade uppkommit först när hovrättens dom i det resta målet vann laga kraft, vilket var den 15 mars 2011. Fordran ansågs därför i enlighet med 2 § preskriptionslagen (1981:30) inte vara preskriberad. Tingsrätten gjorde samma bedömning.

7.

I det överklagade beslutet har hovrätten, med hänvisning till att det vid en återgång av utmätning enligt 3 kap. 22 § UB är samma partsställning som i det ursprungliga utsökningsmålet med A-s som borgenärer och M.W. som gäldenär, kommit fram till att det inte finns något utrymme för A-s att med stöd av 3 kap. 21 § göra invändning om preskription. Hovrätten har därför avslagit deras överklagande.

Frågorna i målet

8.

De frågor som uppkommer i målet är om det vid återgång enligt 3 kap. 22 § UB av verkställighet finns utrymme för den ursprungliga sökanden (borgenären) att göra gällande att kravet på återbetalning är preskriberat och, i så fall, från vilken tidpunkt preskriptionstiden löper.

Allmänt om exekutionstitlar och hinder mot verkställighet

9.

Normalt förutsätter verkställighet enligt utsökningsbalken att det finns en dom eller någon annan exekutionstitel som innefattar en förpliktelse, t.ex. betalningsskyldighet (se 1 kap. 1 § första stycket UB). Finns det en exekutionstitel har sökanden rätt att få den verkställd enligt reglerna i balken. Svaranden har dock möjlighet att i vissa fall hindra verkställighet. Så är fallet exempelvis när svaranden visar att han eller hon har fullgjort sin betalningsskyldighet. En annan typ av invändning mot verkställighet som svaranden kan göra är att sökandens krav har preskriberats efter det att exekutionstiteln kom till. Kan en invändning av det slaget inte lämnas utan avseende får, enligt 3 kap. 21 § andra stycket, verkställighet inte äga rum.

Vad gäller när en exekutionstitel har upphävts?

10.

Upphävs en exekutionstitel ska, enligt 3 kap. 22 § UB, den sökta verkställigheten omedelbart ställas in och redan vidtagna åtgärder för verkställighet om möjligt återgå. I mål om utmätning där återgång ska ske av betalning gäller enligt paragrafens andra stycke att Kronofogdemyndigheten på begäran ska utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. Detta innebär att svaranden i det ursprungliga utsökningsmålet har rätt att hos den ursprungliga borgenären, dvs. den som sökte verkställighet, få utmätning för det som tidigare har utmätts hos svaranden. För sådan utmätning krävs ingen exekutionstitel. Enligt 4 kap. 1 § får utmätning sålunda ske när Kronofogdemyndigheten enligt särskild bestämmelse i balken får utsöka fordringen.

11.

Bestämmelserna i 3 kap. 22 § UB avser inte bara sådana fall då en domstols eller en annan myndighets avgörande upphävs efter överklagande i ordinär väg, utan också fall då ett avgörande har upphävts efter anlitande av ett särskilt rättsmedel, t.ex. resning (se prop. 1980/81:8 s. 334).

12.

Att en verkställighet kan gå åter med stöd av 3 kap. 22 § UB hindrar inte att den som är svarande i det ursprungliga utsökningsmålet och hos vilken verkställighet har skett, kan väcka talan vid allmän domstol med yrkande att få tillbaka det som han eller hon exempelvis har betalat på grund av den exekutionstitel som har upphävts. Han eller hon kan också föra talan om annat som har samband med ett återkrav, t.ex. skadestånd (se a. prop. s. 337). En talan av detta slag handläggs enligt vanliga rättegångsregler. Den som är svarande i målet i domstolen kan göra alla de typer av invändningar som kan göras i ett vanligt fordringsmål, exempelvis att fordringen är preskriberad.

Reglerna om preskription

13.

I preskriptionslagen finns bestämmelser om preskription av fordringar. Lagens regler gäller om inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet (1 §). Enligt 2 § första stycket preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan.

Den ursprungliga borgenären kan göra invändning om preskription

14.

I 3 kap. 22 § andra stycket UB föreskrivs, som har framgått av det föregående, att när en exekutionstitel har upphävts ska Kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. Av bestämmelsen framgår inte om sådan utsökning ska ske med tillämpning av de regler och restriktioner som annars gäller vid utsökning, eller om sådan utsökning ska kunna ske oavsett förhållandena i övrigt. För en ordning där vanliga regler för utsökning ska tillämpas talar emellertid att det framgår av bestämmelsen att utsökning ska ske och att det i balken ställs upp olika villkor för och begränsningar i rätten att få utsökning. I samma riktning talar att den som har rätt att återfå vad han eller hon har betalat kan kräva detta, tillsammans med eventuellt skadestånd, vid allmän domstol och att svaranden i ett sådant mål kan argumentera emot kravet på olika sätt, och då även göra invändning exempelvis om preskription (se p. 12).

15.

Slutsatsen av det sagda är att regleringen i 3 kap. 22 § UB inte innebär att de allmänna regler som gäller för utsökning ska förbigås vid en återgång av verkställighet. Bestämmelsen i 3 kap. 22 § torde i denna del ha kommit till närmast för att svaranden i ett utsökningsmål på ett enkelt sätt och utan att dessförinnan behöva skaffa sig en exekutionstitel mot borgenären ska kunna få en återgång av den mot henne eller honom riktade utsökningsåtgärden. En invändning från borgenärens sida om preskription ska alltså prövas på samma sätt som om motsvarande invändning hade gjorts av svaranden enligt 3 kap. 21 § när verkställighet ursprungligen söktes.

Utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden

16.

Som har framgått (se p. 13) gäller enligt 2 § första stycket preskriptionslagen en ursprunglig tioårig preskriptionstid som räknas från en fordrans tillkomst. Fordringar som grundar sig på avtal anses normalt ha tillkommit i och med avtalets ingående. Vid penninglån utan föregående utfästelse uppkommer långivarens fordran på låntagaren när försträckningen sker och penningmedlen lämnas över till denne. Beträffande kreditavtal gäller normalt att den ursprungliga preskriptionstiden börjar löpa när avtalet ingås. När gäldenären emellertid lyfter ett belopp enligt avtalet börjar en ny preskriptionstid att löpa. I linje härmed bör gälla att preskriptionstiden för en fordran på återbetalning av penningmedel, som har utmätts på grund av en exekutionstitel som senare har upphävts, löper från den tidpunkt då utmätningen medför att medlen förs över till borgenären. Att det inte förrän vid en senare tidpunkt - och efter ett nytt rättsligt avgörande - står klart att fordringen har funnits, förändrar inte detta.

Sammanfattning och slutsats

17.

Det sagda innebär dels att M.W:s fordran är sådan att den har kunnat preskriberas, dels att utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden är den tidpunkt då utmätningen medförde att pengarna från M.W. fördes över till A-s. Detta skedde år 1994. A-s invändning om preskription kan därför inte lämnas utan avseende. Det föreligger därmed hinder mot verkställighet.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar på det sätter hovrättens beslut att HD förklarar att det föreligger hinder mot verkställighet.

HD:s beslut meddelat: den 29 oktober 2013.

Mål nr: Ö 3016-12, Ö 3017-12 och Ö 3020-12.

Lagrum: 3 kap. 21 och 22 §§ samt 4 kap. 1 § UB, 1 och 2 §§preskriptionslagen (1981:30).