NJA 2014 s. 107
Preskription av en huvudfordran omfattar också fordran på grund av borgen, även när gäldenären har avlidit innan huvudfordringen preskriberades.
Kronofogdemyndigheten
Nordea Bank AB ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet mot C.N. Till stöd för ansökan åberopades utslag meddelat den 21 april 1993 genom vilket C.N. solidariskt med S.G. förpliktades att till Nordea utge 235 810 kr jämte ränta och kostnader. Fordringen grundade sig på ett borgensåtagande genom vilket C.N. gått i borgen såsom för egen skuld avseende Nordeas fordran på S.G. S.G. avled den 18 augusti 2001.
C.N. invände mot verkställighet och gjorde gällande att fordringen hade preskriberats.
Kronofogdemyndigheten, Södra verkställighetsavdelningen, beslutade den 5 juli 2011 att verkställighet inte fick ske. Som skäl för beslutet anförde myndigheten:
Frågan om accessorisk preskription ska tillämpas då huvudgäldenären har upphört att existera har varit föremål för diskussion i doktrin, se exempelvis Isgren med flera i SvJT 2004 s. 925 ff. HD har i NJA 2005 s. 44 slagit fast att regeln om accessorisk preskription inte bör anses tilllämplig i fall då huvudgäldenären är ett aktiebolag och aktiebolaget upplösts innan fordringen preskriberats mot bolaget. HD grundade sitt ställningstagande på att syftet med bestämmelsen om accessorisk preskription är att huvudgäldenären ska skyddas från att reglerna om preskription kringgås. Om accessorisk preskription inte skulle gälla, skulle nämligen huvudgäldenären kunna bli föremål för en regressfordran från borgensmannen, trots att fordran preskriberats gentemot huvudgäldenären.
Enligt Kronofogdemyndighetens bedömning är fallet då huvudgäldenären avlider inte jämförbart med fallet då ett aktiebolag upplösts. En borgenär har nämligen möjlighet att med stöd av 21 kap. 4 § ÄB kräva återgång av bodelning eller arvskifte för täckande av hans skulder.
Det åligger Nordea att visa att preskription inte har inträtt. Nordea har inte presenterat någon dokumentation till styrkande av att preskriptionsavbrott har skett avseende huvudfordran och banken har inte heller påstått att sådant har skett. Enligt Kronofogdemyndighetens bedömning ska huvudfordran anses preskriberad, varför även borgensansvaret faller bort enligt 8 § 2 st. preskriptionslagen.
Verkställighet får således inte ske och redan vidtagna åtgärder ska gå åter.
Kristianstads tingsrätt
Nordea Bank AB överklagade i Kristianstads tingsrätt och yrkade att invändningen mot verkställighet skulle lämnas utan bifall.
C.N. bestred ändring.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ulf Ahlström) anförde i beslut den 13 juni 2012:
Tingsrätten instämmer i Kronofogdemyndighetens bedömningar. Det överklagade beslutet ska därför inte ändras.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Nordea Bank AB överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att invändningen mot verkställighet skulle lämnas utan bifall.
C.N. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Susanne Kaevergaard, referent, och Per G. Hansson samt tf. hovrättsassessorn Kristina Amilon) anförde i beslut den 7 september 2012 följande.
Skäl för beslutet
C.N. har invänt att det föreligger hinder för verkställighet av utslag mot henne på grund av dels att preskription inträtt, dels att det krävda beloppet i verkställighetsärendet är felaktigt.
En invändning om preskription hindrar verkställighet förutsatt att invändningen inte kan lämnas utan avseende. Frågan är om C.N:s preskriptionsinvändning kan lämnas utan avseende.
Hösten 1991 tog S.G. upp ett lån hos Nordea Bank AB (banken). Samtidigt tecknade C.N. borgen såsom för egen skuld för lånet, s.k. proprieborgen. Preskriptionstiden för lånet, huvudskulden, och fordringen på grund av borgen var tio år. Preskriptionen avbröts mot dem båda genom att de i utslag den 21 april 1993 förpliktades att solidariskt betala drygt 235 000 kr samt ränta och kostnader till banken. Därmed började en ny tioårig preskriptionstid löpa från den dagen. Utslaget påverkar i övrigt inte frågan om preskription av huvudskulden och borgensfordringen.
Huvudgäldenären S.G. avled den 18 augusti 2001. Huvudskulden, som då var förfallen till betalning och inte preskriberad, togs upp i bouppteckning efter honom den 3 december 2001 och övergick på hans dödsbo. Dödsboet uppvisade en brist på närmare 370 000 kr. Att S.G. avled innebar inte att C.N:s borgensåtagande föll bort då. Inte heller faller ett borgensåtagande bort när ett dödsbo efter en huvudgäldenär avvecklas. Banken hade alltså rätt att vända sig direkt mot C.N. med krav på betalning både före och efter S.G:s frånfälle. Borgensförhållandet hölls också fortlöpande vid liv, bl.a. genom betalningar från C.N. under 2008.
Frågan är om borgensansvaret nu har upphört till följd av bestämmelsen om s.k. accessorisk preskription i 8 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130). Bestämmelsen innebär att en fordran mot en borgensman preskriberas när huvudskulden preskriberas.
Bestämmelsen är till sin lydelse generell och kan därför i och för sig sägas omfatta situationen i detta ärende. Det har gått mer än tio år sedan huvudskulden senast gjordes gällande mot huvudgäldenären före dennes död i augusti 2001. Att huvudskulden togs upp i bouppteckningen innebar inte ett preskriptionsavbrott av skulden, eftersom banken inte var närvarande vid bouppteckningsförrättningen. Inte heller riktade banken, såvitt framkommit, något krav mot dödsboet. C.N:s betalningar till banken efter huvudgäldenärens död hade inte heller preskriptionsavbrytande verkan, eftersom de inte skett i samförstånd med huvudgäldenären.
Mot att bestämmelsen är tillämplig i ett fall som det förevarande talar dock flera skäl. När en huvudskuld har varit knuten till en fysisk person och sedan till dennes dödsbo och dödsboet har avvecklats innan huvudskulden preskriberats saknas möjlighet att efter avvecklingen vidta preskriptionsavbrytande åtgärder i normal ordning. Även om dödsboet bestått, eller rentav fortfarande består, förefaller det inte rimligt att borgenären måste framställa krav mot boet för att hålla borgensåtagandet vid liv när boet uppvisat brist. En borgenär som i stället är aktiv i förhållande till borgensmannen gör vad som är möjligt för att få betalning. Syftet med den nämnda bestämmelsen är inte heller i första hand att skydda borgensmannen utan att skydda huvudgäldenären mot anspråk från borgensmannen när den senare erlagt betalning till borgenären, s.k. regress. När huvudgäldenären avlidit och dödsboet uppvisat brist gör sig detta syfte inte gällande. Borgensmannens regressrätt blir visserligen utan värde men det kan inträffa även i andra fall. Om borgensfordringen skulle preskriberas, skulle vidare kunna inträffa att huvudgäldenären avlider kort efter det att huvudskulden och borgensansvaret uppkommit och att borgenären då snabbt blir hänvisad till enbart borgensmannens ekonomiska möjligheter att under en tioårsperiod betala hela skulden.
Dessa skäl är så starka att bestämmelsen, trots sin generella lydelse, inte ska anses tillämplig när en huvudskuld har varit knuten till en fysisk person och sedan till dennes dödsbo och dödsboet har avvecklats innan huvudskulden preskriberats. Detsamma gäller när dödsboet bestått, eller fortfarande består, och boet uppvisat brist.
I detta fall har utslaget mot huvudgäldenären S.G. och borgensmannen C.N. meddelats den 21 april 1993 och en tioårig preskriptionstid löpt från den dagen. Huvudgäldenären har sedan avlidit i augusti 2001 och bouppteckning efter honom har upprättats i december samma år. Dödsboet torde ha avvecklats i anslutning till hans frånfälle och i sådant fall har huvudskulden inte varit preskriberad då. Även om dödsboet bestått, eller fortfarande består, kan inte krävas att banken för att hålla borgensåtagandet vid liv vänder sig mot boet med betalningskrav när boet uppvisat brist. Med hänsyn till detta och eftersom någon självständig preskription av borgensfordringen inte har skett, kan C.N:s invändning om preskription lämnas utan avseende.
Vad sedan gäller C.N:s invändning om att det krävda beloppet är felaktigt får verkställighet inte ske om och i den omfattning som hon har fullgjort sin betalningsskyldighet. Det är den som påstår betalning som ska visa att sådan skett. Av handlingarna i ärendet framgår att C.N. erlagt betalningar till banken efter utslaget 1993. Vidare framgår att en uppgörelse mellan henne och banken träffats år 2007 om ett visst fordringsbelopp men att den uppgörelsen fallit pga. utebliven betalning med verkan att ett högre fordringsbelopp åter blivit gällande. C.N. har inte visat att hon erlagt betalningar utöver de som redovisats av banken.
Följaktligen föreligger inte hinder mot verkställighet av utslaget.
- - -.
Beslut
Hovrätten ändrar tingsrättens beslut och förklarar att verkställighet får ske för Nordea Bank AB:s fordran mot C.N. enligt Kronofogdemyndighetens utslag den 21 april 1993.
Högsta domstolen
C.N. överklagade och yrkade att HD skulle förklara att det föreligger hinder mot verkställighet.
Banken motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Eleblad, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Punkterna 1-3 motsvarar i huvudsak punkterna 1-3 i HD:s beslut.
Accessorisk preskription m.m.
En fordran som grundas på ett löpande skuldebrev preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Preskriptionen av huvudfordran avbröts år 1993 när utslaget meddelades. Banken har inte påstått att något preskriptionsavbrott skett i förhållande till gäldenären. Huvudfordran mot S.G. preskriberades således år 2003. S.G. avled innan preskription inträtt.
Enligt 8 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130) så omfattar preskription av en huvudfordran även fordran på grund av borgen. Bryter inte en borgenär preskriptionen i förhållande till gäldenären förlorar han sin rätt mot borgensmannen. Bestämmelsen ska skydda gäldenären från att infria regressanspråk från en borgensman som betalt en fordran som varit preskriberad i förhållande till gäldenären (se bl.a. Stefan Lindskog, Preskription, 3:e uppl. 2011, s. 527 f.).
Bestämmelsen om accessorisk preskription innehåller inte några uttryckliga eller underförstådda undantag. I rättsfallet NJA 2005 s. 44 har HD gjort avsteg från den i lagen uppställda bestämmelsen. Regeln ansågs inte avsedd för fallet då huvudgäldenären är ett upplöst bolag som inte kan bli föremål för krav eller andra preskriptionsavbrytande åtgärder i normal ordning. Avgörandet har kritiserats av bl.a. Stefan Lindskog som anser att avgörandet inte ska ges vidare innebörd än att regeln ska sättas åt sidan om preskriptionsavbrott hos gäldenären inte är möjligt (a.a. s. 529; se även Torbjörn Ingvarsson, Borgensmans ansvar för upplöst aktiebolags skulder, JT 2005/06 s. 125 ff.).
Bedömningen i detta fall
Under dödsboförvaltningen är dödsboet en rättslig enhet med det huvudsakliga syftet att avvecklas. När ett arvskifte ägt rum så existerar inte dödsboet som subjekt längre (Gösta Walin och Göran Lind, Kommentar till ärvdabalken, del II, 5 uppl. 2009, s. 40). S.G:s dödsbo saknade tillgångar och uppvisade en stor brist. Dödsboet torde ha avvecklats i nära tid efter hans död. Under dödsboförvaltningen hade banken i förhållande till dödsboet kunnat framställa krav eller på annat sätt göra ett preskriptionsavbrott av huvudskulden. Att göra ett preskriptionsavbrott sedan dödsboet avvecklats kan inte göras i normal ordning.
Liksom i NJA 2005 s. 44 gör sig syftet med regeln om accessorisk preskription inte gällande i nu aktuell situation. Det är i praktiken en omöjlighet att ett dödsbo, som i bouppteckningen saknade tillgångar och uppvisade en stor brist, ska återuppstå. Sedan dödsboet avvecklats är det i princip omöjligt för en borgenär att göra ett preskriptionsavbrott mot huvudgäldenären.
Starka ändamålsskäl talar för att bestämmelsen om accessorisk preskription inte ska vara tillämplig i en situation när gäldenären avlidit innan preskription av huvudfordran inträtt.
För att banken ska kunna göra fordran gällande mot C.N. krävs att borgensförbindelsen inte har preskriberats självständigt. I oktober 2001 ansökte C.N. om ackord. Hon har även gjort avbetalningar på skulden år 2008. C.N:s åtgärder har haft preskriptionsavbrytande verkan. Någon självständig preskription av borgensförbindelsen har därför inte inträtt. Det föreligger därför inte hinder mot verkställighet.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson och Dag Mattsson, referent) meddelade den 6 mars 2014 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
År 1991 lånade S.G. 242 000 kr av dåvarande Nordbanken. C.N. gick i borgen såsom för egen skuld för fullgörandet av S.G:s förpliktelser enligt skuldebrevet. Sedan banken hade ansökt om betalningsföreläggande på grund av skuldebrevet och borgensåtagandet, förpliktade Kronofogdemyndigheten i utslag den 21 april 1993 S.G. och C.N. att solidariskt betala 235 809 kr jämte ränta och kostnader till banken. Utslaget ledde dock inte till någon verkställighet. S.G. avled i augusti 2001. I bouppteckningen efter honom antecknades den aktuella skulden till banken. Enligt bouppteckningen räckte hans tillgångar inte till för att betala skulderna och begravningskostnaderna; underskottet var mer än 360 000 kr.
C.N. gjorde vissa betalningar enligt sitt borgensåtagande under år 2008. Banken ansökte år 2011 om verkställighet mot C.N. av utslaget från den 21 april 1993. Under förfarandet invände C.N. att bankens fordran var preskriberad.
Kronofogdemyndigheten konstaterade att banken inte hade lagt fram någon dokumentation som visade att preskriptionsavbrott hade gjorts beträffande bankens huvudfordran mot S.G. Myndigheten gjorde bedömningen att huvudfordringen var preskriberad och beslutade att verkställighet inte fick ske. Tingsrätten gjorde samma bedömning och avslog bankens överklagande. Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och förklarat att verkställighet får ske.
Preskription av fordran på grund av borgen
Enligt 8 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130) omfattar preskription av en huvudfordran även fordran på grund av borgen. Frågan i målet är om bestämmelsen ska tillämpas också när gäldenären har avlidit innan huvudfordringen preskriberades.
Bestämmelsen i 8 § andra stycket preskriptionslagen är generellt utformad och ger uttryck för grundläggande principer för borgen. En borgen innebär att borgensmannen lovar att gäldenären ska fullgöra sin förpliktelse mot borgenären (se 10 kap. 8 och 9 §§ HB). Borgenslöftet anknyter sålunda till den förpliktelse som gäldenären har åtagit sig mot borgenären, dvs. till borgenärens huvudfordran. Borgensmannen har därmed regressrätt mot gäldenären för det som han har fått betala på grund av sin borgen. Som princip gäller vidare att bördan av gäldenärens förpliktelse slutligt ska ligga på gäldenären ensam, inte på borgensmannen. En borgensmans ansvar skiljer sig på detta sätt från en medgäldenärs ansvar, där en utgångspunkt i stället är att ansvaret slutligen ska delas mellan gäldenärerna. Det är därför motiverat att, när huvudfordringen mot gäldenären har preskriberats, också borgenärens fordran på grund av borgen ska preskriberas (jfr prop. 1976/77:5 s. 176).
I vissa situationer kan borgensmannens möjlighet att utöva sin regressrätt mot gäldenären vara beroende av att borgenären upprätthåller sin huvudfordran mot gäldenären. Borgenären har därför en principiell skyldighet att beakta att borgensmannens regressrätt inte går förlorad, vilket kan innebära att borgenären måste göra preskriptionsavbrott mot gäldenären (jfr NJA 1992 s. 351).
Vid gäldenärens död går ansvaret för skulderna principiellt över på dödsboet och fordringarna får göras gällande i de tillgångar som gäldenären hade. Det förhållandet att det vid ett arvskifte konstateras att gäldenärens tillgångar inte räcker till betalning av skulderna innebär inte i sig att de resterande fordringarna därmed upphör. Om det sedan skulle visa sig att det finns ytterligare tillgångar, kan en borgenär i regel göra gällande sin kvarstående fordran i denna egendom. Ifall en ny tillgång blir känd, ankommer det på dödsboet att igen ta upp utredningen och förvaltningen i den utsträckning som behövs (jfr skyldigheten att göra tilläggsbouppteckning i 20 kap. 10 § ÄB). Detsamma gäller om ett anspråk riktas mot dödsboet, t.ex. från en borgenär som avser att upprätthålla en fordran. När dödsboförvaltningen ska återupptas, företräds boet på samma sätt som det företräddes före skiftet (jfr NJA 2011 s. 792). Som utgångspunkt gäller att dödsbodelägarna gemensamt företräder dödsboet mot tredje man, men vissa åtgärder kan företas av en enskild delägare med verkan för övriga (se vidare 18 kap. ÄB).
I rättsfallet NJA 2005 s. 44 ansågs 8 § andra stycket preskriptionslagen inte vara tillämpligt i ett fall som i och för sig kunde anses omfattat av bestämmelsens generella utformning. Målet gällde emellertid ett gäldenärsaktiebolag som hade upplösts efter konkurs och som då inte kunde bli föremål för krav eller andra preskriptionsavbrytande åtgärder i normal ordning (jfr däremot numera 25 kap. 50 § aktiebolagslagen, 2005:551).
Slutsatsen av det anförda är att bestämmelsen i 8 § andra stycket preskriptionslagen om preskription av fordran på grund av borgen är tillämplig också när gäldenären har avlidit innan huvudfordringen preskriberades. Även i ett sådant fall omfattas alltså en borgensfordran av preskriptionen.
Bedömningen i detta fall
Såvitt framkommit har preskription av bankens huvudfordran mot S.G. inte avbrutits sedan år 1993. C.N:s invändning om att även bankens fordran på grund av hennes borgensåtagande därmed har preskriberats kan inte lämnas utan avseende. Det föreligger därför hinder mot verkställighet.
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar på det sättet hovrättens beslut att HD dels förklarar att det föreligger hinder mot verkställighet, - - -.
HD:s beslut meddelat: den 6 mars 2014.
Mål nr: Ö 4317-12.
Lagrum: 8 § preskriptionslagen (1981:130), 18 kap. ÄB, 10 kap. 8 och 9 §§ HB, 3 kap. 21 § UB.
Rättsfall: NJA 1992 s. 351, NJA 2005 s. 44, NJA 2011 s. 792.