NJA 2005 s. 44

Staten genom Riksgäldskontoret väckte den 20 mars 2000 talan mot V.J. vid Stenungsunds tingsrätt och yrkade att V.J. skulle förpliktas att betala 235 827 739 kr jämte ränta. Som rättsliga grunder anfördes följande:

Staten gör i detta mål endast gällande regressanspråk som kan hänföras till beställarstöd avseende fartygen Linné, Saudi Express och Vallmo samt varvsstöd avseende fartyget Kaprifol, varvid skall noteras att staten i fråga om Kaprifol garanterat för två lån. Beträffande Linné och Saudi Express var SKOT låntagare. Beträffande Vallmo var Partrederiet för Vallmo, där SKOT ägde 47,5 procent och Olje-Energi 11,5 procent, låntagare. Beträffande Kaprifol var Lödöse Varv låntagare till båda lånen. Av upprättade matriser framgår vilka belopp som staten genom Riksgäldskontoret infriat hos de långivande bankerna samt vid vilken tidpunkt och till vilka belopp staten sedermera erhållit återbetalning i form av utdelning i konkurs. Skillnaden mellan infriade och återbetalade belopp motsvarar det av staten i målet yrkade kapitalbeloppet.

V.J. har genom borgensförbindelsen den 5 december 1979 åtagit sig ett, såsom för egen skuld och till dess full betalning sker, med L.J. solidariskt betalningsansvar för samtliga i J-gruppen ingående bolags och partrederiers skulder avseende regressanspråk hänförliga till av staten lämnat beställarstöd och varvsstöd.

V.J. bestred käromålet och anförde under fem punkter olika grunder för sitt bestridande.

Under punkterna 1, 2 och 4 gjorde han gällande att statens regressrätt mot gäldenärsbolagen saknade rättslig grund, att staten inte hade styrkt sina fordringsbelopp beträffande Linné och Vallmo samt att syftet med borgensförbindelsen redan hade infriats.

Under punkten 3 gjorde han gällande att regressfordringarna hade bortfallit eller preskriberats och anförde följande.

Borgensförbindelsen, som är accessorisk till huvudfordringarna, har bortfallit och kan inte göras gällande som en följd av att, såvitt avser berörda konkursbolag, huvudfordringarna upphört att existera i och med att ifrågavarande konkurser avslutats. SKOT har upplösts genom konkurs som avslutats den 22 december 1989. Olje-Energi har upplösts genom konkurs som avslutats den 10 februari 1988. Lödöse Varv har upplösts genom konkurs som avslutats den 9 december 1989. Därmed har dessa gäldenärsbolag upphört att existera. Finns det ingen gäldenär kan det rimligen inte heller finnas någon skuld. Denna princip äger giltighet även om utdelning sker sedan konkursen avslutats. Utdelning är en konkursrättslig reglering som inte alls medför att det upplösta bolaget eller dess skulder ”återuppstår”. Endast i några mycket speciella undantagssituationer har detta ansetts kunna ske tillfälligtvis. Någon sådan situation föreligger inte här.

Om huvudfordringarna inte anses ha upphört att existera den dag respektive konkurs avslutats har en ny tioårig preskriptionstid börjat löpa samma dag, dvs. den 22 december 1989 beträffande statens fordran på SKOT, den 10 februari 1988 beträffande fordran på AB Olje-Energi och den 9 december 1989 beträffande fordringarna på Lödöse Varv. Preskriptionsavbrott har inte skett till någon del vad gäller dessa fordringar.

Preskriptionsavbrott hade enligt 5 § preskriptionslagen kunnat ske genom någon form av erkännande från gäldenärsbolagens sida (första punkten). I och med att bolagen upplösts genom konkursernas avslutande har emellertid konkursförvaltaren inte längre företrätt bolagen som syssloman. Utdelningar som förvaltaren företagit efter bolagens upplösning kan därför inte uppfattas som att bolaget erkänt respektive fordring. Om gäldenären är en fysisk person torde däremot alla former av utdelning vara preskriptionsavbrytande (jfr NJA 1919 s. 286).

Preskriptionsavbrott beträffande huvudfordringarna har i och för sig skett genom att staten åberopat sin fordring vid konkursförfarandet (andra punkten nyssnämnda lagrum). Statens möjlighet att gentemot bolagen åberopa konkursförvaltarens utdelning som preskriptionsavbrytande har dock upphört sedan bolagen upplösts genom konkursernas avslutande.

När respektive konkurs avslutades började enligt 7 § preskriptionslagen en tioårig preskriptionstid att löpa och i den mån förfarandet kan anses återupptaget genom utdelning därefter har preskriptionen avbrutits och en ny tid börjat löpa (första stycket). Emellertid kan man inte anse att utdelning innebär återupptagande av förfarandet mot gäldenärsbolagen, eftersom dessa upplösts i och med konkursernas avslutande. Skulle återupptagande anses ha ägt rum har det likväl inte skett något preskriptionsavbrott därigenom, eftersom ett sådant förutsätter att bolagen underrättats om förfarandet (andra stycket) och det inte går att underrätta ett upplöst bolag. I vart fall gäller en endast ettårig preskriptionstid från det gäldenären underrättats om utdelningsförfarandet och den tiden har staten försuttit.

Staten har 1998 utsänt kravbrev till de tidigare styrelseledamöterna i de genom konkursen upplösta bolagen SKOT och Olje-Energi. Dessa åtgärder har inte varit preskriptionsavbrytande, eftersom det - som nyss sagts - inte går att underrätta ett upplöst bolag om något.

I allt fall har huvudfordringarna helt eller delvis upphört att gälla genom eftergift mot L.J.

Under punkten 5 gjorde V.J. gällande att borgensförbindelsen skulle lämnas utan avseende eller jämkas med stöd av 36 § avtalslagen och anförde följande.

I första hand bör jämkning ske till noll kronor. I andra hand yrkas att jämkning sker till det belopp varom staten träffat uppgörelse med L.J. Därvid åberopas omständigheterna vid borgensförbindelsens tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

De närmare omständigheter som V.J. åberopar till stöd för jämkning är följande.

a) Borgensförbindelsen tillkom för att möjliggöra fartygsbeställningar som i hög grad låg i statens eget intresse.

b) Statens egenintresse medförde att staten underlät att företa en rimlig kreditprövning av gäldenärsbolagens egen betalningsförmåga och J-gruppens möjligheter att sysselsätta fartygen på ett sådant sätt att vederbörlig fullgörelse av de underliggande krediterna framstod som realistisk.

c) Statens engagemang i form av kreditgarantier avseende Kockumsfartygen (andra fartyg än som målet gäller, red. anm.) översteg redan från början avsevärt det värde som man vid en realistisk bedömning kunde tillmäta fartygen vid leverans. Fartygen kunde de facto inte på långt när generera de intäkter som den av Svensk Exportkredit företagna värderingen förutsatte.

d) Staten betingade sig av bröderna J. en generell och beloppsmässigt obegränsad borgen vars ekonomiska konsekvenser och utfall i den konjunktur som rådde var närmast omöjliga att bedöma.

e) Bröderna J. har inte företagit några värdefrånhändanden eller eljest uppträtt illojalt mot staten eller på annat sätt uppträtt så att man obehörigen ökat statens risk.

f) Staten har avstått från att utreda och bedöma borgensmännens förmåga att infria borgensförbindelsen.

g) V.J., liksom L.J., saknade redan vid borgensförbindelsens utfärdande förmögenhet och därmed varje möjlighet att infria förbindelsen.

h) Vid förbindelsens utfärdande utnyttjade staten det ekonomiska trångmål vari bröderna J. och J-gruppen vid tillfället befann sig till att utsträcka det personliga betalningsansvaret till att omfatta ej blott de då aktuella Kockumsbeställningarna utan jämväl andra äldre kreditengagemang.

i) Staten har redan en gång försatt bröderna J. i konkurs på grund av borgensförbindelsen och de engagemang för vilka fullgörelse nu begärs. Att nu efter 20 år från det att staten haft att infria sin garanti begära att borgensansvaret infrias är stötande. Man behandlar inte borgensmän så.

j) V.J. är numera pensionär och saknar utmätningsbar förmögenhet.

k) Staten har i realiteten eftergivit sin fordran hos L.J.

Beträffande invändningen under punkten 3, att regressfordringarna hade bortfallit eller preskriberats, genmälde staten följande.

Huvudfordringarna har inte upphört att existera i och med att huvudgäldenärens konkurser avslutats.

Statens grundläggande inställning är att huvudfordringarna inte kan bli föremål för preskription. Om preskription anses kunna ske bestrider staten att huvudfordringarna preskriberats, eftersom det förekommit preskriptionsbrytande åtgärder.

Statens fordran mot V.J. kan härledas till dels ett lån beträffande Linné med Sparbankernas Bank m.fl. som långivare och SKOT som låntagare, dels ett lån beträffande Saudi Express med Svenska Handelsbanken som långivare och SKOT som låntagare, dels ett lån beträffande Vallmo med SE-Banken som långivare och partrederiet för Vallmo - där SKOT och Olje- Energi var andelsägare - som låntagare, dels och två lån beträffande Kaprifol med Handelsbanken respektive Sparbankernas Bank m.fl. som långivare samt Lödöse Varv som låntagare.

SKOT, Olje-Energi och Lödöse Varv försattes i konkurs i januari 1982. De olika konkursåtgärder som därefter vidtagits har haft preskriptionsbrytande verkan. Tioårig preskriptionstid har således börjat löpa i och med varje konkursåtgärd i respektive konkurs, inklusive efterutdelning.

SKOT:s, Olje-Energis och Lödöse Varvs konkurser avslutades genom att utdelningsförslag hölls tillgängliga för granskning den 22 december 1989, den 28 september 1988 respektive den 9 december 1989. Därefter skedde utdelning och efterutdelning på sätt framgår av matriserna.

Sedan gäldenärsbolagen avregistrerats till följd av att konkurserna avslutats utan överskott har det inte varit möjligt för staten att åstadkomma avbrott i preskriptionstiden genom att väcka talan mot bolagen. Staten har emellertid vidtagit de andra åtgärder som stått till buds för att åstadkomma preskriptionsavbrott. Således har staten den 26 juni 1998 tillställt V.J. och L.J. - i egenskap av tidigare styrelse och huvudägare i SKOT - krav gällande Linné, Saudi Express och Vallmo, samt V. J., L.J. och T.E. - i egenskap av tidigare styrelse och huvudägare i Olje-Energi - krav gällande Vallmo, varvid kopia i samtliga fall tillställts konkursförvaltaren. Staten väckte den 18 juni 1997 talan mot L.J. och även om detta skedde i dennes egenskap av borgensman kan det inte bortses från att L.J. ingick i styrelsen för samtliga gäldenärsbolag. Det kan noteras dels att L.J. i april 1999 medgav statens talan, dels att han därefter under tiden maj 1999-augusti 2001 erlade 5 000 kr i månaden till staten. Det görs gällande att denna betalning kan ses som ett erkännande från Lödöse Varvs sida av att staten alltjämt hade en fordran på bolaget.

De olika preskriptionsavbrytande åtgärderna kan sammanfattas enligt följande.

A. Preskriptionsavbrott har skett beträffande fordringarna på SKOT rörande Linné

a) den 22 december 1989 genom att utdelningsförslag hölls tillgängligt,

b) den 16 maj 1990 genom att staten tog emot utdelning om 821 613:90 kr,

c) den 18 juni 1997 genom att staten väckte talan mot f.d. styrelseledamoten L.J.,

d) den 25 augusti 1997 genom att staten tog emot utdelning om 29 030:30 kr,

e) den 26 juni 1998 genom att kravbrev tillställdes f.d. styrelseledamöterna L.J. och V.J.

B. Preskriptionsavbrott har skett beträffande fordringarna på SKOT rörande Saudi Express

a) den 22 december 1989 genom att utdelningsförslag hölls tillgängligt,

b) den 16 maj 1990 genom att staten tog emot utdelning med 46 188 776:50 kr,

c) den 18 juni 1997 genom att staten väckte talan mot f.d. styrelseledamoten L.J.,

d) den 25 augusti 1997 genom att staten tog emot utdelning om 134 928:70 kr,

e) den 26 juni 1998 genom att kravbrev tillställdes f.d. styrelseledamöterna L.J. och V.J.

C. Preskriptionsavbrott har skett beträffande fordringarna på Partrederiet för Vallmo rörande fartyget Vallmo

a) den 28 september 1988 genom att utdelningsförslag i Olje-Energi hölls tillgängligt,

b) den 22 december 1989 genom att utdelningsförslag i SKOT hölls tillgängligt,

c) den 18 juli 1990 genom att staten tog emot utdelning om 1 151 405:50 kr,

d) den 18 juni 1997 genom att staten väckte talan mot f.d. styrelseledamoten L.J.,

e) den 26 juni 1998 genom att kravbrev tillställdes f.d. styrelseledamöterna L.J. och V.J.

D. Preskriptionsavbrott har skett beträffande fordringarna på Lödöse Varv rörande Kaprifol

a) den 15 mars 1990 genom att staten tog emot utdelning om 10 918 888:80 kr,

b) den 18 juni 1997 genom att staten väckte talan mot f.d. styrelseledamoten L.J.,

c) den 8 april 1999 genom att L.J. medgav statens talan,

d) den 20 mars 2000 genom att staten i detta mål väckte talan mot f.d. styrelseledamoten V.J.

Det har även skett en efterutdelning om 39 391:65 kr enligt efterutdelningsförslag den 20 februari 1992 i SKOT:s konkurs men staten åberopar inte den utdelningen som en preskriptionsbrytande åtgärd.

Staten har inte eftergett sin talan mot L.J. Den uppgörelse om amorteringsplan som staten ingått med honom saknar relevans för V.J:s betalningsskyldighet.

Som bevisning åberopade V.J. sina egna uppgifter under sanningsförsäkran. Därutöver hördes ett antal vittnen, bl.a. T.M., som hade varit anställd som ekonom hos Fartygskreditnämnden under åren 1976-1980. Omfattande skriftlig bevisning förebringades.

Tingsrätten (lagmannen Ulf Andersson och rådmannen Lars Samuelsson; domen beslutades med stöd av 1 kap. 3 a § 4 st. RB) anförde i dom den 24 april 2002:

Tingsrättens bedömning

Det är ostridigt att staten, i enlighet med utfärdade kreditgarantier, infriat banklån som tagits av SKOT rörande fartygen Linné och Saudi Express, av partrederiet för Vallmo rörande Vallmo samt av Lödöse Varv rörande Kaprifol. Ingen invändning har gjorts mot statens påstående om vilka belopp som staten infriat. Dessa belopp framgår av de s.k. matriserna. Det är ostridigt att V.J., tillsammans med sin bror L.J., tecknat en borgensförbindelse avseende statens regressanspråk mot de nämnda låntagarna. Tvisten gäller de invändningar V.J. gjort mot statens krav på betalning i anledning av borgensförbindelsen.

1. Statens regressrätt mot V.J. saknar rättslig grund

Tingsrätten fann på anförda skäl att V.J:s invändning saknade fog.

2. Staten har inte styrkt sina fordringsbelopp gällande Linné och Vallmo

Tingsrätten fann på anförda skäl att V.J. inte hade styrkt sin invändning.

3. Regressfordringarna har bortfallit eller preskriberats

Så länge konkurserna avseende SKOT, Olje-Energi och Lödöse Varv pågick löpte enligt 7 § preskriptionslagen ingen preskriptionstid för regressfordringarna (jfr Forsström, Preskription av fordringar, s. 57).

Enligt 146 § i då gällande konkurslag avslutades en ordinär konkurs i och med att förslag till slututdelning blev tillgängligt för granskning, varvid bolaget ansågs upplöst. Utdelningsförslag hölls tillgängligt den 22 december 1989 i SKOT, den 28 september 1988 i Olje-Energi och den 22 december 1989 i Lödöse Varv. Bolagen upplöstes därmed.

Det förhållandet att bolagen upplösts har enligt staten medfört att huvudfordringarna inte längre kunnat preskriberas medan V.J. gjort gällande att samma förhållande medfört att fordringarna upphört att existera. Tingsrättens uppfattning är att huvudfordringarna vid bolagens upplösning levt vidare och att en ny tioårig preskriptionstid då börjat löpa för dem. Fråga är därmed om denna preskriptionstid avbrutits.

Preskription kan enligt 5 § 1 preskriptionslagen avbrytas genom att gäldenären på ett eller annat sätt erkänner fordringen. När ett aktiebolag gått i konkurs och förvaltaren efter bolagets upplösning låter verkställa utdelning som ett led i konkursförvaltningen bör utdelningen ses som ett preskriptionsavbrott genom erkännande (jfr Lindskog, Preskription, s. 234 f., 254 f. och 260). Detta innebär att de utdelningsåtgärder som företagits i SKOT:s, Olje-Energis och Lödöse Varvs konkurser gällande fartygen Linné, Saudi Express, Vallmo och Kaprifol medfört att preskriptionen för huvudfordringarna avbrutits. Om utdelningen skett i samband med slutredovisningen eller som efterutdelning saknar betydelse.

Enligt matriserna har utdelning på huvudfordringarna senast skett den 25 augusti 1997 för Linné och Saudi Express, den 18 juli 1990 för Vallmo och den 15 mars 1990 för Kaprifol. Det innebär att en ny tioårig preskriptionstid börjat löpa nämnda dagar.

Att L.J. i egenskap av borgensman den 8 april 1999 medgett statens talan, och därefter även erlagt viss betalning, kan inte anses ha medfört att Lödöse Varv erkänt huvudfordringarna gällande Kaprifol. Medgivandet och betalningen har därför inte medfört ett preskriptionsavbrott i fråga om huvudfordringarna.

Preskription kan enligt 5 § 2 preskriptionslagen även brytas genom att borgenären tillställer gäldenären ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om sin fordran. Sedan SKOT, Olje-Energi och Lödöse Varv upplösts har det givetvis inte gått att i vanlig ordning utsända krav till dem. Staten har härvidlag som ytterligare preskriptionsbrott avseende huvudfordringarna knutna till Linné, Saudi Express och Vallmo åberopat att krav den 26 juni 1998 sänts till de tidigare styrelseledamöterna i SKOT och Olje-Energi. Tingsrättens bedömning är dock att dessa personer så lång tid efter det att bolagen upplösts inte kan anses i sådan grad berörda av kravet att åtgärden haft preskriptionsbrytande verkan.

Preskription kan slutligen enligt 5 § 3 preskriptionslagen brytas genom att borgenären vidtar någon rättslig åtgärd rörande sin fordran. I detta avseende har staten, vad gäller huvudfordringarna knutna till Kaprifol, hänvisat till att staten väckt talan mot L.J. den 18 juni 1997 och mot V.J. i detta mål den 20 mars 2000. Emellertid har respektive talan riktats mot L.J. och V.J. i deras egenskap av borgensmän och kan inte anses innefatta ett rättsligt åberopande gentemot de upplösta bolagen SKOT och Olje-Energi.

Även om således talans väckande mot V.J. i detta mål inte i sig brutit huvudfordringarnas preskription är det en annan sak att tingsrätten vid prövning av statens på borgensförbindelsen grundade talan har att beakta de preskriptionsförhållanden som var rådande för huvudfordringarna när talan väcktes. Den preskription som kan drabba huvudfordringarna efter talans väckande saknar enligt tingsrättens uppfattning betydelse för V.J:s borgensansvar.

Slutsatsen av det ovan anförda är att huvudfordringarna knutna till Linné, Saudi Express och Vallmo inte var preskriberade när staten väckte talan i detta mål den 20 mars 2000, eftersom preskriptionsavbrott genom utdelning skett mindre än tio år dessförinnan. Då det inte inom samma tid skett något preskriptionsavbrott beträffande huvudfordringarna knutna till Kaprifol var däremot dessa preskriberade när talan väcktes, vilket enligt 8 § preskriptionslagen innebär att även statens fordran på grund av borgensförbindelsen preskriberats.

4. Syftet med borgensförbindelsen har redan infriats

På anförda skäl fann tingsrätten att V.J:s invändning inte borde vinna beaktande.

5. Borgensförbindelsen skall lämnas utan avseende eller jämkas med stöd av 36 § avtalslagen

Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Denna generalklausul tillämpas ganska sällan, vilket skall ses mot bakgrund av principen om att avtal skall hållas. I målet är det dessutom fråga om en borgensförbindelse i en kommersiell verksamhet där båda borgensmännen hade ett bestämmande inflytande. Detta skall mana till särskild försiktighet vid tillämpningen av generalklausulen (jfr NJA 1999 s. 408).

Det har inte framkommit att det förekommit brister av betydelse för detta mål i den av staten utförda värderingen av Kockumsfartygen. Som staten anfört kan det inte anses jämkningsgrundande att V.J. uppträtt lojalt. Inte heller den omständigheten att staten åberopat borgensförbindelsen i V.J:s konkurs är av vikt i sammanhanget. Resultatet av statens talan mot L.J. har ingen betydelse för om V.J:s borgensåtagande skall jämkas.

Som anförts från statens sida var de ifrågavarande fartygsbeställningarna betingade av ett gemensamt intresse. För staten var sysselsättningen och varvspolitiken i ett större sammanhang drivkraften. Den bild tingsrätten har fått av J- gruppens agerande i slutet av 1970-talet är att detta visserligen inte i första hand styrdes av ett kortsiktigt vinstintresse men att förhoppningen var att - med omfattande hjälp av staten - på sikt ta sig igenom ett utsatt konjunkturläge för att längre fram åter kunna visa vinst. Att J-gruppen genom fartygsbeställningarna också ville visa omtanke om sina anställda är i och för sig naturligt. Även om borgensförbindelsen i sig möjliggjort fartygsbeställningar har därigenom inte statens intresse i högre grad än J-gruppens och V.J:s egna gynnats i sådan mån att förhållandet ensamt eller i förening med övriga omständigheter kan tillmätas nämnvärd betydelse i jämkningsfrågan.

Fartygen beställdes av SKOT, av partrederiet för Vallmo där SKOT och Olje- Energi ägde andelar, samt av Lödöse Varv. Det har framkommit i målet att staten under flera år lät utföra ekonomiska analyser rörande dessa bolag och deras möjligheter att befrakta fartygen. Analyserna framstår som relativt inträngande och väl ägnade som underlag för kreditprövning. Uppenbarligen har staten vid den kreditprövningen kommit fram till att ytterligare säkerheter behövdes. Säkerhetspaketet samt de uppgifter som V.J. och T.M. lämnat om tillkomsten av paketet ger visserligen ett intryck av att man så att säga skrapade ihop vad som fanns att tillgå i fråga om säkerheter på grund av tveksamhet beträffande låntagarnas betalningsförmåga. Förhållandena kan dock inte anses ge utrymme för jämkning på grund av bristande kreditprövning från statens sida av de nämnda bolagen.

Det har inte framkommit att V.J. personligen befann sig i ekonomiskt trångmål när han utfärdade borgensförbindelsen. Motsvarande gäller låntagarna SKOT, Olje-Energi och Lödöse Varv samt andra i J-gruppen ingående bolag och partrederier, även om det omvittnats att ro/ro- trafiken ingav farhågor åtminstone beträffande lönsamheten i ett kortare perspektiv. Staten kan därför inte anses ha utnyttjat motpartens ekonomiska trångmål.

Som framhållits av parterna och som också framgår av borgensförbindelsens lydelse är det i målet inte fråga om en förbindelse utfärdad som ett led i en kreditgivning av allmän karaktär inom ramen för den lagstiftning som gäller för bankers och andra kreditinstituts verksamhet. Det är istället en kreditgivning enligt de i borgensförbindelsen angivna författningarna, vilka regeringen har beslutat med stöd av 8 kap. 13 § 1 st. 2 RF. Det framgår av författningarna att de beslutats inom den ram som anges i prop. 1975/76:121 såvitt avser förordningen (1976:482) om fartygskreditgaranti m.m. och i prop. 1976/77:139 såvitt avser förordningen (1977:500) om statligt stöd till beställare av fartyg. Enligt 12 § i den först nämnda förordningen skulle för fartygsgaranti ställas säkerhet som riksgäldsfullmäktige godkände. Dock skulle säkerheten vara hänförlig till fartyg för vilket eller vilka garanti kunde lämnas. I den andra av de aktuella författningarna föreskrevs också att säkerhet skulle godkännas av riksgäldsfullmäktige. Säkerhet skulle ställas i form av inteckning i det beställda fartyget. Härjämte skulle ställas annan säkerhet, om riksgäldsfullmäktige fordrade det. Av 1975/76 års proposition framgår (s. 47) att det inte ansågs motiverat att införa ändrade principer vad avsåg säkerheterna för kreditgarantierna. Säkerheterna för garantierna sades (s. 42) regelmässigt bestå av redarväxlar, fartygsinteckningar och s.k. förskottsväxlar. För att förbättra kontrollen över garantigivningen föreslogs i propositionen att Fartygskreditnämnden skulle inrättas. I avseende på 1977 års reglering framhöll föredragande statsrådet i 1976/77 års proposition (s. 17) vikten av s.k. tilläggssäkerheter, t.ex. inteckningar hänförliga till andra fartyg och tillgångar i beställarens eller varvets ägo bl.a. i form av borgensåtagande från ifrågavarande varvsföretag, vilka borde kunna krävas efter särskild prövning i varje enskilt fall.

Vid generalklausulens tillkomst framhölls att den skulle leda till större parallellitet mellan civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning (prop. 1975/76:81 s. 102 ff.). Således skall vid fråga om klausulens tillämpning på kreditgivning av banker beaktas om myndighetsrekommendationer följts av vederbörande långivare. Motsvarande gäller givetvis, i ännu högre grad, när Riksgäldskontoret prövar garantifrågor som grundar sig på regeringsförordningar som meddelats med stöd av en riksdagen förelagd proposition. I dessa avseenden gäller i målet att det i fråga om 1976 års förordning över huvud taget inte finns några uttalanden eller föreskrifter som medger borgensförbindelser av ifrågavarande slag. Av T.M:s uppgifter framgår också att det tidigare inte hade krävts tilläggssäkerheter vid tillämpningen av 1976 års förordning. När det gäller 1977 års förordning finns visserligen ett uttalande om att tilläggssäkerheter skulle kunna utkrävas av ifrågavarande varvsföretag. Varken L.J. eller V.J. kan emellertid betecknas som varvsföretag utan med detta uttryckssätt måste uppenbarligen förstås juridiska personer. Man kan alltså konstatera att den borgensförbindelse som ligger till grund för statens fordran i målet är en säkerhet av annat slag än vad statsmakterna tänkt sig. Detta gör emellertid inte borgensförbindelsen ogiltig och något sådant har inte heller. V.J. gjort gällande. Men förhållandet skall beaktas vid tillämpningen av 36 § avtalslagen, som är tvingande (prop. 1975/76:81 s. 136). I propositionen 1975/76:121 betonades vikten av en noggrann kreditprövning och för att säkerställa detta inrättades Fartygskreditnämnden. Eftersom samma kreditprövningssystem tillämpades för beställarstödet finns det ingen anledning att anta att prövningen skulle ske med mindre noggrannhet vid tillämpningen av 1977 års förordning. Det är en självklarhet att granskningen måste ske med samma grad av noggrannhet med avseende på samtliga aktuella säkerheter. Innebörden av detta är bl.a. att ett borgensåtagande inte får vara oskäligt med hänsyn till borgensmannens betalningsförmåga vid kredittillfället och på sikt.

De lån som staten i enlighet med reglerna om beställarstöd och varvsstöd garanterat hos olika banker uppgick vid tiden för borgensförbindelsens tillkomst till minst 800 000 000 kr avseende Linné, Saudi Express, Vallmo och Kaprifol samt till ytterligare minst 400 000 000 kr avseende Kockumsfartygen, ränta oräknad. Genom borgensåtagandet åtog sig V.J. att till staten återbetala de belopp som staten kunde komma att tvingas infria hos bankerna. Trots V.J:s erfarenhet och kompetens inom sitt affärsområde måste det ha varit omöjligt för honom att med någon säkerhet uppskatta de ekonomiska konsekvenserna av borgensåtagandet, om detta skulle komma att tas i anspråk. Detta torde inte heller ha varit möjligt för staten. Först efter ett flertal vidlyftiga konkursutredningar med uppemot tio års handläggningstid har borgensåtagandets fulla innebörd och omfattning klargjorts. Av såväl T.M:s som V.J:s egna uppgifter framgår dessutom att man varken från statens eller från bröderna J:s sida fäste något närmare avseende vid själva formuleringen av borgensåtagandet. Staten synes dock mena att det i första hand ankommit på V.J. själv att bedöma borgensåtagandets vidd. En sådan uppfattning är ägnad att väcka förvåning, eftersom den - tvärtemot vad som angavs i 1975/1976 års proposition - skulle innebära att låntagaren och inte långivaren fick ansvaret för kreditprövningen.

Även den dugligaste företagsledare kan till följd av konjunktursvängningar eller liknande försättas i konkurs och därefter hamna i en situation med skulder vida överstigande betalningsförmågan. V.J:s borgensåtagande lämnades som säkerhet i en vidlyftig näringsverksamhet som bedrevs i stor skala i en företagsgrupp med komplicerad struktur. Antalet anställda uppgick till närmare 3 000 personer. V.J., tillsammans med sin bror L.J., hade ett väsentligt ägarintresse samt ledning och kontroll över verksamheten. Denna har bedrivits rent kommersiellt och därmed i vinningssyfte. V.J. var beredd att ta kalkylerade affärsrisker och hade förmåga att bedöma dessa. Han kan inte sägas ha intagit en i förhållande till staten osedvanligt underlägsen ställning när borgensavtalet slöts. Med hänsyn till den maktapparat som står till statens förfogande i form bl.a. av lagstiftningsbefogenhet och beskattningsmakt med därmed följande budgetmedel, torde dock de flesta enskilda, även betydligt större företag än J-gruppen, inta en underlägsen ställning i avtalsförhandlingar med staten. Om man då, som i detta fall, från statens sida har krävt mer långtgående säkerhet än vad som framgår av tillämpliga riksdagsbehandlade uttalanden i aktuell proposition får den enskildes underlägsenhet relevans vid generalklausulens tillämpning.

Vid tiden för borgensförbindelsens tillkomst var det känt för staten att V.J. ägde aktier och andelar i partrederiet. Någon uppskattning av värdet har dock inte skett i målet. Det har omvittnats att V.J:s nettoförmögenhet inte var så stor att den beskattades. V.J. belastades 1979 av omfattande borgensåtaganden, även till andra än staten. Huruvida dessa åtaganden till någon del kvarstår har inte upplysts. Vilka inkomster V.J. hade vid tiden för borgensförbindelsens tillkomst är likaså obekant. V.J:s uppgift att hans ekonomiska situation inte närmare kontrollerades är inte vederlagd genom statens bevisning. Trots den svårighet parterna - enligt vad som nyss sagts - haft att realistiskt bedöma storleken av den betalningsskyldighet som borgensförbindelsen vid ett ianspråktagande kunde komma att medföra, måste de likväl ha insett att det kunde komma att bli fråga om mycket stora belopp, kanske hundratals miljoner kronor. Ingen av parterna kan därför ha gjort bedömningen att V.J. personligen hade förmåga att betala belopp av den storleken. Som V.J. gjort gällande får därför staten anses ha betingat sig av V.J. en generell och i praktiken beloppsmässigt närmast obegränsad borgen vars ekonomiska konsekvenser och utfall i den konjunktur som rådde var omöjliga att bedöma. Staten har inte heller gjort vad som kunde krävas för att utreda och bedöma borgensmännens förmåga att infria borgensförbindelsen.

De inkomster V.J. deklarerat på senare år ligger kring 2 000 000 kr och uppges komma att kraftigt reduceras inom några år. V.J. uppger sig sakna tillgångar. Tingsrättens slutsats är att det svårligen låter sig sägas huruvida V.J:s ekonomiska förhållanden totalt sett förbättrats eller försämrats sedan tiden för borgensförbindelsens tillkomst. Att V.J. nu saknar all förmåga att infria förbindelsen är dock uppenbart.

Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna vid borgensförbindelsens tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt finner tingsrätten att borgensförbindelsen är oskäligt betungande för V.J. genom att han därigenom ålagts en generell och i praktiken beloppsmässigt närmast obegränsad borgen. Förbindelsen bör därför jämkas.

V.J. var när åtagandet gjordes en erfaren företagare med vana att hantera mycket stora belopp och att ta väl kalkylerade affärsmässiga risker. Borgensförbindelsen bör därför inte jämkas till noll.

När borgensåtagandet skall jämkas till ett bestämt belopp kan det med hänsyn till de olika villkor som intogs i avtalet mellan staten och L.J. inte bli aktuellt att utforma tingsrättens dom med det avtalet som förebild. Avtalet mellan staten och L.J. bör dock inte helt och hållet lämnas utan avseende när det gäller det jämkade beloppets storlek.

Tingsrätten finner att V.J. skäligen bör åläggas att betala 3 000 000 kr. På beloppet bör det utgå sedvanlig ränta från den dag då V.J. delgavs stämning i målet.

Båda parter överklagade i Hovrätten för Västra Sverige.

V.J. yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.

Staten yrkade att hovrätten skulle förplikta V.J. att till staten utge 192 290 466 kr jämte ränta.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

V.J. överklagade och yrkade att käromålet skulle ogillas.

Staten bestred ändring.

Betänkande