NJA 2014 s. 249

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Gustav Friman) anförde följande i beslut den 26 juli 2010.

Tingsrättens skäl

Enligt 18 kap. 5 § andra stycket RB ska part som återkallar talan ersätta motparten hans rättegångskostnader, om ej särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorlunda. Sådana omständigheter kan inte anses föreligga i förevarande mål. Tingsrätten finner med stöd av nämnda lagrum att Celynx ska utge ersättning till CES för dess rättegångskostnader.

Celynx har vidare bestritt det yrkade beloppet med hänvisning till att rättegångskostnaderna inte varit skäligen påkallade för att tillvarata bolagets rätt.

CES har yrkat ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten med 14 000 kr och sedan ytterligare 8 000 kr för den fortsatta tvisten kring rättegångskostnader hos tingsrätten.

Tingsrätten finner att CES kostnader har varit skäligen påkallade för att tillvarata bolagets rätt. Celynx ska således utge ersättning för CES rättegångskostnader i enlighet med yrkandet.

- - -

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Hans Träff och Anna Sjöman, referent) anförde följande i beslut den 4 oktober 2012.

Hovrättens skäl

De rättsliga förutsättningarna

Frågan i målet är hur rättegångskostnader ska fördelas vid avskrivning på grund av återkallelse efter att svaranden ansökt om återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag och först i samband därmed gjort invändning om ett för båda parterna tidigare känt rättegångshinder på grund av skiljeavtal.

Enligt 18 kap. 5 § andra stycket RB ska en part som har återkallat sin talan med följd att målet avskrivs ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på något annat sätt.

Den part som återkallar sin talan är alltså enligt den nämnda bestämmelsen som regel skyldig att ersätta motparten dennes kostnader, men undantag från huvudregeln kan göras om det föreligger särskilda omständigheter. Sådana särskilda omständigheter kan enligt förarbetena (se NJA II 1943 s. 231) föreligga t.ex. då käranden återkallat sin talan på den grunden att svaranden efter talans väckande har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången. Enligt ett uttalande i kommentaren till bestämmelsen synes HD också ha fäst vikt vid att det ska kunna antas att talan hade bifallits om den hade prövats (se Fitger, Rättegångsbalken I, del 1, s. 18:26, supplement 63, augusti 2009).

I rättsfallet NJA 1976 s. 360 ålades en part som hade återkallat sin talan i ett mål om betalningsföreläggande som hade överlämnats till tingsrätten att ersätta motparten hans rättegångskostnad enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB trots att svaranden inte före förberedelsen i målet hade angett någon grund för sitt bestridande. Den grund för bestridandet som då angavs var sedan tidigare känd för svaranden.

För handläggning av mål om betalningsföreläggande gäller följande. Om en svarande inte bestrider betalningsföreläggandet ska Kronofogdemyndigheten snarast meddela utslag i enlighet med ansökan (42 § lagen, 1990:746, om betalningsföreläggande och handräckning, BF-lagen). Är svaranden missnöjd med utslaget får han enligt 52 § samma lag ansöka om återvinning. Om svaranden har ansökt om återvinning i rätt tid ska Kronofogdemyndigheten överlämna målet för fortsatt handläggning till en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. I mål som har överlämnats till en tingsrätt efter ansökan om återvinning ska enligt 60 § BF-lagen stämning i målet anses utfärdad när rätten förordnar om målets handläggning och om Kronofogdemyndigheten har meddelat utslag ska det anses som tredskodom.

Finns det särskilda omständigheter att frångå huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB?

Celynx har pekat på att om CES hade bestritt betalningsföreläggandet vid Kronofogdemyndigheten hade Celynx varit hänvisat att påkalla skiljeförfarande. Celynx har också gjort gällande att det måste vara förutsebart för sökanden vilka rättegångskostnader som kan uppkomma.

Processen i ett mål om betalningsföreläggande är summarisk. Det krävs inte att den som bestrider anger grunden för det och den som inte bestrider föreläggandet har möjlighet att ansöka om återvinning. Celynx har alltså inte kunnat räkna med att kunna undvika att målet överlämnades till tingsrätten om CES bestred kravet genom ansökan om återvinning mot meddelat utslag.

Tvärtom har Celynx genom ansökan om betalningsföreläggande inlett ett rättsligt förfarande som kunde komma att överlämnas till tingsrätten, varvid rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler blir tillämpliga i målet.

Enligt hovrättens mening föreligger det alltså inte några särskilda omständigheter att frångå huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB.

Vilka rättegångskostnader är ersättningsgilla?

Enligt 18 kap. 8 § RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden har varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

De kostnader som CES har haft för den summariska processen, dvs. bolagets ansökan om återvinning, är i och för sig ersättningsgilla som kostnader för rättegångens förberedande (se prop. 1989/90:85 s. 135).

Frågan är då under vilka förutsättningar och därmed i vilken omfattning dessa kostnader är ersättningsgilla.

Bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB innehåller inte något undantag. I förarbetena till BF-lagen uttalas emellertid att vid tillämpning av 18 kap. 8 § på mål som först har handlagts i den summariska processen och sedan avgörs av tingsrätt, t.ex. efter ansökan om återvinning, är det naturligt att de regler som gäller för rätt till ersättning inom ramen för den summariska processen får bli vägledande för vad som kan anses vara skäliga kostnader (a. prop. s. 135).

Fråga är då vad som gäller för rätt till ersättning i ett mål om betalningsföreläggande i motsvarande situation. Om Kronofogdemyndigheten avvisar eller avskriver en ansökan om betalningsföreläggande är sökanden skyldig att betala skälig ersättning för svarandens kostnader bara om det finns synnerliga skäl för det (51 § BF-lagen). Ett yrkande om sådan ersättning får dock inte framställas i målet hos Kronofogdemyndigheten.

I den allmänna motiveringen i förarbetena till den nu nämnda bestämmelsen uttalas att för det begränsade arbete som ligger bakom ett blankt bestridande bör ersättning normalt inte utgå och att det bör gälla som huvudregel även om svaranden faktiskt har motiverat sitt bestridande. Det kan emellertid finnas fall där det trots allt framstår som motiverat att svaranden får ersättning för sina kostnader (jfr prop. 1989/90:85 s. 80).

Vid bedömningen om det finns sådana synnerliga skäl som avses i bestämmelsen bör enligt förarbetena särskild vikt läggas vid om sökanden genom slarv eller mot bättre vetande har förorsakat svaranden kostnader i målet; bl.a. bör det i princip åligga sökanden att i det enskilda fallet kontrollera att fordringen är obetald när ansökan görs. Ytterligare situationer som nämns i förarbetena är att ansökan varit mycket omfattande eller svårtillgänglig eller att det med hänsyn till t.ex. särskilda juridiska komplikationer i ärendet eller sökandens personliga förhållanden framstår som klart befogat för svaranden att anlita juridisk hjälp för att bedöma om han behöver bestrida eller inte (prop. 1989/90:85 s. 136). På samma ställe i förarbetena framhålls att bestämmelsen tar sikte på de fall som avgörs genom avvisning eller avskrivning inom ramen för den summariska processen och att i de mål som har överlämnats till tingsrätten t.ex. efter ansökan om återvinning gäller rättegångsbalkens regler om ersättning för kostnader.

Den omständigheten att det finns ett skiljeavtal hindrar inte i sig en prövning i ett mål om betalningsföreläggande (se Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 196 ff.). En invändning från gäldenären om att det föreligger ett skiljeavtal ska enligt 33 § tredje stycket BF-lagen behandlas som ett bestridande. En sådan invändning medför alltså inte att målet om betalningsföreläggande ska avvisas (se a.a., s. 197). Redan den omständigheten att Celynx ansökt om betalningsföreläggande mot CES trots att parterna ingått avtal med en skiljeklausul motiverar dock att CES:s kostnader i målet om betalningsföreläggande ska ersättas enligt huvudregeln i 18 kap. 8 § RB.

I målet framgår vidare att Celynx vid tidpunkten för ansökan om betalningsföreläggande hade att utgå från att CES bestred betalningskravet (jfr e-postkommunikationen den 9 januari 2009, tingsrättens aktbilaga 31). Den omständigheten att kravet - såvitt är visat - var tvistigt vid tidpunkten för ansökan hindrar visserligen inte en ansökan om betalningsföreläggande (Lars Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, 6 uppl., 2007, s. 59). Det förhållandet att Celynx när kravet var tvistigt ändå ansökte om betalningsföreläggande är dock ännu en omständighet som talar för att CES:s kostnader i den summariska processen ska vara ersättningsgilla som en kostnad för rättegångens förberedande när - som i aktuellt mål - målet efter ansökan om återvinning har överlämnats till tingsrätten.

Utöver betydelsen av att det fanns en för parterna känd skiljeklausul och medvetenheten hos Celynx om att CES bestred kravet fäster hovrätten vikt vid följande omständigheter.

Som anförts ovan är ett utslag hos Kronofogdemyndigheten att anse som en tredskodom. Enligt 44 kap. 9 § andra stycket RB gäller att om en tredskodom har meddelats utan huvudförhandling bör ansökan om återvinning innehålla allt som behövs för förberedelsens utförande. CES:s ansökan om återvinning har innehållit det som nämnda bestämmelse tar sikte på.

Enligt hovrättens mening saknas det skäl att behandla den situationen annorlunda än om CES efter en blank ansökan om återvinning hade angett grunderna för bestridandet först efter ett föreläggande från tingsrätten, dvs. efter det att tingsrätten hade beslutat om målets handläggning (60 § BF-lagen). I den sistnämnda situationen hade bolaget utan vidare haft rätt till ersättning för det aktuella arbetet som en kostnad för talans utförande, så länge det hade varit skäligen påkallat för tillvaratagande av bolagets rätt.

Det finns således enligt hovrättens mening inget i förhållandet mellan BF--lagen och rättegångsbalkens regler som hindrar att CES får ersättning för sina rättegångskostnader enligt 18 kap. 8 § RB utifrån vanliga kriterier. Det innebär att den ersättning för rättegångskostnad CES ska få fullt ut ska motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av CES:s rätt.

Är det begärda beloppet skäligt för att ta tillvara CES:s rätt?

Det återstår för hovrätten att ta ställning till skäligheten av det begärda beloppet.

I förarbetena till BF-lagen har uttalats att det varken är nödvändigt eller särskilt lämpligt att taxereglera storleken på svarandens kostnadsersättning, men att i och för sig inget hindrar att taxorna används för sökandes kostnadsersättning som hållpunkter för bedömningen (jfr prop. 1989/90:85 s. 81). Mot bakgrund av de av hovrätten tidigare angivna utgångspunkterna för bedömningen är det av CES yrkade beloppet skäligt såväl vad avser åtgärder för talans förberedande som dess utförande. Det nyss refererade förarbetsuttalandet föranleder inte någon annan bedömning såvitt avser kostnaden för rättegångens förberedande då lagstiftaren valt att inte taxereglera den nu aktuella situationen.

Ersättningen ska - som CES har yrkat - även innefatta kostnad för arbete med ansökan om inhibition eftersom bolaget, tvärtemot vad Celynx har invänt, har begärt och av tingsrätten beviljats inhibition av utslaget.

Domslut

Hovrättens avgörande

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

Hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlson var skiljaktig och anförde:

Jag vill besluta att hovrätten ändrar tingsrättens beslut angående rättegångskostnader på så sätt att skyldigheten för Celynx Energy Solutions GmbH (Celynx) att ersätta CES Clean Energy Solutions Aktiebolag (CES) för dess rättegångkostnader sätts ned till 10 000 kr, allt avseende ombudsarvode. Skälen för detta är följande.

CES valde i detta fall att inte bestrida Celynx ansökan om betalningsföreläggande (bf). CES valde i stället att ansöka om återvinning av det utslag som Kronofogdemyndigheten kommit att meddela. CES yrkade därvid i första hand att tingsrätten skulle avvisa Celynx talan på den grunden att parternas mellanhavanden var reglerade av ett avtal enligt vilket tvister skulle avgöras av skiljeman. I andra hand yrkade CES att tingsrätten skulle ogilla käromålet. För andrahandsyrkandet angav CES inte någon grund utan förbehöll sig att återkomma för det fall tingsrätten inte skulle avvisa Celynx talan. I målet har inte framkommit annat än att såväl Celynx som CES under hela processen kände till skiljemannaklausulen och att båda var införstådda med detta. Celynx återkallade sin talan utan att yttra sig i sak angående vare sig domstolens behörighet eller sin påstådda fordran mot CES.

Enligt 18 kap. 5 § andra stycket RB ska en kärande som huvudregel ersätta motpartens rättegångskostnader, om målet avskrivs på grund av att käranden återkallat sin talan. I likhet med majoriteten anser jag att det inte finns sådana särskilda skäl som enligt denna bestämmelse krävs för att käranden inte ska bli skyldig att ersätta svaranden för dennes rättegångskostnader enligt vad som föreskrivs i 18 kap. 8 § RB.

Detta innebär alltså att CES har rätt till ersättning enligt 18 kap. 8 § RB för ombudsarvode i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av CES rätt. Kostnaden kan inte ersättas utan att den är skälig med hänsyn till vad den avser. Det är alltså inte tillräckligt att beloppet inte framstår som oskäligt (jfr rättsfallet NJA 1997 s. 854).

De kostnader som en part haft för en summarisk process är i och för sig ersättningsgilla enligt 18 kap. 8 § RB som kostnad för rättegångens förberedande. Vid bedömningen vad som är skälig ersättning talar enligt min mening starka skäl för att bestämmelsen i möjligaste mån tillämpas i konsekvens med närliggande bestämmelser på området. I följande tre stycken ger jag exempel på sådana bestämmelser och hur lagstiftaren sett på dem i förhållande till rättegångsbalkens bestämmelser.

Inom bf-processen kan sökanden få ersättning för ombudsarvode endast i den omfattning som anges i förordningen (1991:1340) om ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller handräckning hos Kronofogdemyndigheten. Enligt min erfarenhet tillämpas 18 kap. 8 § RB så att en kärande i princip inte kan räkna med högre ersättning för ombudsarvode för arbete med bf-målet än den ersättning som han kan få i ett sådant mål. Det förhållandet att processen fortsatt, t.ex. genom att motparten ansökt om återvinning, innebär inte att sökandens/kärandens kostnad i sig så att säga skulle kunna anses ha blivit ”förädlad” och därmed berättiga till en högre ersättning. Det nu sagda är också något som förutsatts i förarbetena till lagstiftningen om summarisk process (se prop. 1989/90:85 s. 135). Det stämmer vidare väl överens med den uttryckliga, obligatoriska regel som finns för FT-målen i 18 kap. 8 a § sjätte stycket RB (prop. 1986/87:89 s. 161 f). Vidare kan pekas på att en motparts bestridande av ett betalningsföreläggande över huvud taget inte är ersättningsgillt i bf-processen. För de fall Kronofogdemyndigheten överlämnat ett ärende till tingsrätten - antingen på begäran av sökanden/käranden eller efter ansökan om återvinning - har i de nämnda förarbetena uttalats att tingsrätten har att avgöra kostnadsfrågan utifrån rättegångsbalkens allmänna regler men att denna prövning lär leda till samma resultat, nämligen att svarandens arbete under den summariska processen normalt inte är ersättningsgillt (a. prop. s. 81).

Vidare finns bestämmelsen i 51 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (bf-lagen). I den bestämmelsen regleras frågan om sökandens ersättningsskyldighet för det fall ansökningen inte leder till något utslag. Sådana situationer är att Kronofogdemyndigheten avskrivit målet sedan motparten bestritt ansökan och sökanden inte begärt att målet ska överlämnas till tingsrätten. Det kan också vara att Kronofogdemyndigheten avskrivit målet sedan sökanden återkallat sin ansökan eller att Kronofogdemyndigheten avvisat ansökningen. Huvudregeln är att motparten i sådana fall inte har rätt till någon ersättning. Endast i undantagsfall (”synnerliga skäl”) är sökanden skyldig att betala motpartens kostnader i målet. I förarbetena till denna bestämmelse (a. prop. s. 136) uttalas följande. ”Vid den bedömningen bör särskild vikt läggas vid om sökanden genom slarv eller mot bättre vetande har förorsakat svaranden kostnader i målet, bl.a. bör det i princip åligga sökanden att i det enskilda fallet kontrollera att fordringen är obetald när ansökan görs. Det kan också vara fråga om att ansökningen varit mycket omfattande eller svårtillgänglig. Ytterligare ett fall kan vara att det med hänsyn till t.ex. särskilda juridiska komplikationer i ärendet eller sökandens personliga förhållanden framstår som klart befogat för svaranden att anlita juridisk hjälp för att bedöma om han bör bestrida eller inte.”

Av intresse är även 18 kap. 3 a § RB. Där föreskrivs följande. Har den vinnande parten inlett rättegången genom en ansökan om stämning trots att saken lika gärna kunnat avgöras i mål enligt bf-lagen, är hans rätt till ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få i ett sådant mål. Bestämmelsen är avsedd att motverka ett onödigt utnyttjande av den ordinära processen i tvistemål (se a. prop. s. 146).

Det nu redovisade regelsystemet ger vid handen att det har varit en tydlig strävan från lagstiftarens sida att dels begränsa kostnaderna för förfarandet i den summariska processen, dels göra kostnadsbilden överblickbar för parterna. Samtidigt har det funnits en medveten strävan efter att om möjligt låta tvister hanteras inom den summariska processen i stället för inom den ordinära processen i tvistemål (jfr 18 kap. 3 a § RB och de ovan anmärkta förarbetena till den bestämmelsen). Det torde också vara så att lagstiftaren till stor del har lyckats i denna strävan. En betydande andel tvister inom näringslivet löses genom bf-förfarandet. Det gäller inte minst leverantörers krav mot kundföretag. Till detta kommer alla tvister med enskilda gälde-närer som hanteras inom ramen för bf-processen.

Enligt min mening medför det nu sagda att 18 kap. 8 § RB bör tillämpas på ett sätt som inte i praktiken sätter kostnadsreglerna för bf-processen ur spel. Väl är det så att de kostnader som en part haft för den summariska processen i och för sig är ersättningsgilla enligt 18 kap. 8 § RB som kostnader för rättegångens förberedande. För att ersättningssystemet ska vara konsekvent bör det emellertid i princip inte komma ifråga att parten får högre ersättning för ombudsarvode än han kunnat få inom ramen för bf-processen. Det måste vidare ankomma på parten att visa att den ombudskostnad som han i övrigt yrkar ersättning för har varit skäligen påkallad för tillvaratagande av hans rätt i annat avseende än för tillvaratagande av hans rätt i bf-processen.

Det ombudsarvode som CES yrkar ersättning för synes emellertid i väsentlig del hänföra sig till CES ansökan om återvinning. Som majoriteten anfört gäller enligt 44 kap. 9 § andra stycket RB att om en tredskodom har meddelats utan huvudförhandling bör ansökan om återvinning innehålla allt som behövs för förberedelsens utförande. Kronofogdemyndighetens utslag är att likställa med en tredskodom. CES ansökan kan sägas uppfylla det nämnda kravet genom att ansökan anger grunden för avvisningsyrkandet, nämligen skiljemannaklausulen. Samtidigt är detta något som lika gärna skulle ha kunnat vara ett skäl för ett blankt, eller motiverat, bestridande av Celynx bf-ansökan och som knappast skulle ha varit ersättningsgillt enligt bestämmelsen i 51 § bf-lagen. Enligt min mening nödvändiggör inte utformningen av 18 kap. 8 § RB att en motpart/svarande med automatik ska få ersättning för en sådan kostnad genom att låta bli att bestrida och sedan ansöka om återvinning.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att CES inte har visat att det ombudsarvode för vilket CES yrkat ersättning har varit skäligen påkallat för tillvaratagande av CES rätt i vidare mån än vad som kan anses hänförligt till frågan om inhibition, Celynx återkallelse av sin talan och i någon mån frågan om ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten. Mot den bakgrunden anser jag att CES är skäligen tillgodosett med en ersättning om 10 000 kr motsvarande ombudsarbete fem timmar.