NJA 2014 s. 318
Ersättning för rättegångskostnad. Den part som yrkar ersättning för utgiven mervärdesskatt har att, efter invändning från motparten, förklara varför skatten är en slutlig kostnad. Med hänsyn till de särskilda utredningssvårigheter som kan föreligga bör det normalt räcka att domstolen, på grundval av den utredning som kan finnas, bedömer det sannolikt att avdragsrätt saknas och att utgiften därför ska ersättas.
Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen ålade i dom den 9 augusti 2012 staten att utge ersättning till I.P. enligt 31 kap. 4 § MB för intrång på grund av ett naturreservat som tog i anspråk del av hennes fastighet Karlskrona Danskefly 2:3.
Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen
Staten genom Kammarkollegiet överklagade mark- och miljödomstolens dom i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen men återkallade senare sitt överklagande.
I.P. yrkade ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen med 39 125 kr, varav 29 800 kr avsåg ombudsarvode, 1 500 kr utlägg och 7 825 kr mervärdesskatt.
Kammarkollegiet bestred yrkandet om ersättning för mervärdesskatt och anförde att denna kostnad var avdragsgill för I.P. eftersom den utdömda intrångsersättningen betalades på grund av förbud mot skogsbruk.
I.P. anförde häremot i huvudsak följande. Hon har inte och har inte heller haft några intäkter från näringsverksamhet på fastigheten och hon har fått besked från skatteförvaltningen att hon därmed inte heller har rätt att få tillbaka den mervärdesskatt som hon betalar på rättegångskostnaderna.
Mark- och miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Roger Wikström, referent, tekniska rådet Jan Gustafsson och tf. hovrättsassessorn Erika Enlund) avskrev i beslut den 20 mars 2013 målet och ålade Kammarkollegiet att ersätta I.P:s rättegångskostnader i domstolen med 31 300 kr, varav 29 800 kr avsåg ombudsarvode.
Som skäl för att inte bifalla yrkandet om ersättning för mervärdesskatt anförde domstolen: När det gäller yrkandet om ersättning för mervärdesskatt har i målet inte framkommit annat än att fastigheten utgör en näringsfastighet enligt definitionen i 2 kap. 14 § inkomstskattelagen (1999:1229). I.P:s innehav av fastigheten är därmed att betrakta som näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § samma lag. Med hänsyn härtill har I.P. inte visat att hon inte skulle vara skattskyldig för mervärdesskatt. Hon har därmed rätt till avdrag för den mervärdesskatt som belöper på hennes kostnader för ombudsarvode och utlägg. Mervärdesskatten utgör således inte någon kostnad som kan berättiga henne till ersättning för rättegångskostnad.
Högsta domstolen
I.P. överklagade och yrkade att HD skulle tillerkänna henne ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen med ytterligare 7 825 kr avseende mervärdesskatt.
Kammarkollegiet motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens beslut ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Brandqvist, föreslog i betänkande ett beslut av följande innehåll:
Domskäl
Skäl
Bakgrund
- - -
Frågan i målet
Det är i målet ostridigt att I.P. ska få ersatt sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen. Frågan i målet är i stället om ersättningsskyldigheten för motparten ska omfatta den mervärdesskatt som belöper på kostnaden för det anlitade ombudets arvode och utlägg.
Rättsliga utgångspunkter
31 kap. MB innehåller inte någon särskild reglering kring rättegångskostnader i den här typen av mål. I stället blir de allmänna kostnadsreglerna i 18 kap. RB tillämpliga genom en hänvisning till expropriationslagen, se 31 kap. 2 § MB. Av 7 kap. 3 § expropriationslagen följer att den exproprierande svarar för sina egna kostnader i högre rätt och för kostnader som uppkommit för motpart genom att den exproprierande fullföljt talan, i den mån inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § RB. I övrigt gäller 18 kap. RB beträffande skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt.
I 18 kap. 8 § RB stadgas att ersättning för rättegångskostnader fullt ut ska motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.
Någon närmare reglering, än den nyss angivna paragrafen, av vad som ska ersättas som rättegångskostnad finns inte. I lagkommentaren till den aktuella bestämmelsen sägs att rätten till ersättning för rättegångskostnader normalt omfattar även mervärdesskatt som parten kan ha varit skyldig att betala beträffande ersättningsgilla kostnadsposter. Om parten är skattskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200) och kan dra av beloppet som ingående skatt kan han inte få ersättning i den delen enligt reglerna om rättegångskostnad. (Se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 75, oktober 2013, s. 18:43.)
Förutsättningarna för avdrag för mervärdesskatt regleras i 8 kap. 3 § mervärdesskattelagen. Där framgår att den som bedriver verksamhet som medför skattskyldighet får göra avdrag för den ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamheten. Med verksamhet som medför skattskyldighet förstås enligt 1 kap. 7 § andra stycket mervärdesskattelagen sådan verksamhet i vilken omsättning av varor eller tjänster medför skattskyldighet. Med omsättning förstås enligt 2 kap. 1 § mervärdesskattelagen att en vara eller tjänst tillhandahålls mot ersättning. Skattskyldig är i regel den som omsätter en vara eller tjänst, 1 kap. 2 § första stycket mervärdesskattelagen. Enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 mervärdesskattelagen, i den i målet tillämpliga lydelsen före den 1 juli 2013, ska mervärdesskatt betalas till staten vid sådan omsättning inom landet av varor eller tjänster som är skattepliktig och görs i en yrkesmässig verksamhet.
En verksamhet är, enligt 4 kap. 1 § 1 mervärdesskattelagen i dess tidigare lydelse, yrkesmässig om den utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229). Enligt det senare lagrummets tredje stycke räknas innehav av näringsfastigheter alltid som näringsverksamhet. För enskilda näringsidkare räknas kapitalvinster och kapitalförluster på näringsfastigheter till inkomstslaget kapital, se 13 kap. 6 § inkomstskattelagen. Enligt definitionen i 2 kap. 14 § inkomstskattelagen avses med näringsfastighet en fastighet som inte är en privatbostadsfastighet. En sådan fastighet definieras i 13 § samma kapitel.
Den svenska mervärdesbeskattningen baseras på rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Direktivet ersatte den 1 januari 2007 rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter. Av den praxis som har utvecklats genom EU-domstolens tolkning av direktiven följer att avdragsrätt för mervärdesskatt förutsätter att det finns ett direkt och omedelbart samband mellan ett förvärv av en vara eller tjänst och en eller flera utgående momspliktiga transaktioner i den verksamhet som medför skattskyldighet till mervärdesskatt (se EU-domstolens avgöranden den 8 juni 2000 i mål C-98/98, Commissioners of Customs & Excise och Midland Bank plc och den 22 februari 2001 i mål C-408/98, Abbey National plc och Commissioners of Customs & Excise).
Avdragsrätt för mervärdesskatt har även, i praxis från EU-domstolen, ansetts föreligga när ett förvärv utgör en del av kostnadskomponenterna - en allmän omkostnad - i företagets ekonomiska verksamhet (se EU-domstolens avgöranden den 27 september 2001 i mål C-16/00, Cibo Participations SA och Directeur régional des impôts du Nord-Pas-de-Calais och den 21 februari 2013 i mål C-104/12, Finanzamt Köln-Nord mot Wolfram Becker).
Bedömningen i detta fall
Fastigheten som I.P. innehar är en näringsfastighet. Innehavet av den räknas som näringsverksamhet. I.P. bedriver därmed en yrkesmässig verksamhet som medför skattskyldighet för mervärdesskatt. Vid omsättning av skattepliktiga varor och tjänster i verksamheten är hon alltså skyldig att betala mervärdesskatt. Hon är också, enligt vad utredningen visar, registrerad för mervärdesskatt hos Skatteverket.
I.P. har anlitat ett ombud att biträda henne i en skadeståndstalan mot staten. Hon har därmed omsatt en tjänst för vilken hon är mervärdesskattepliktig. Frågan är närmast om hon har avdragsrätt för ingående skatt på förvärvet.
Intrångsersättningen motsvarar ett skadestånd för det intrång i markanvändandet som bildandet av naturreservatet innebär. Mottagande av en sådan ersättning utgör inte någon omsättning i mervärdesskattelagens mening. Det innebär att intrångsersättningen inte medför skyldighet att betala mervärdesskatt. Förvärvet av advokattjänsten kan därmed inte anses direkt och omedelbart kopplat till någon särskild utgående mervärdesskattepliktig transaktion i den verksamhet som medför skattskyldighet till mervärdesskatt.
Naturreservatsföreskrifterna innebär ett förbud för I.P. att bedriva skogsbruk på den del av fastigheten som omfattas av reservatet. Ersättning för markintrånget blir i realiteten en kompensation för förlorad intäkt från framtida skogsavverkning. I.P:s kostnad för anlitande av biträde får anses ha en sådan koppling till den bedrivna näringsverksamheten som helhet att den utgör en allmän omkostnad i verksamheten. Den bör därför medföra rätt till avdrag för ingående skatt för I.P.
Eftersom I.P. har rätt till avdrag för den mervärdesskatt som belöper på kostnaderna för ombudet utgör mervärdesskatten inte någon kostnad för henne. Mervärdesskatten kan därför inte berättiga henne till ersättning för rättegångskostnader. Mark- och miljööverdomstolens beslut i fråga om rättegångskostnader bör därmed stå fast.
Fördelning av rättegångskostnaderna i HD
I målet har I.P. överklagat Mark- och miljööverdomstolens beslut avseende henne där tilldömd kostnadsersättning. Hon får inte framgång med sitt överklagande. Vid sådana förhållanden bör vardera parten bära sin kostnad (jfr NJA 1994 s. 523).
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Vardera parten ska svara för sin rättegångskostnad i HD.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Lena Moore, Martin Borgeke och Lars Edlund, referent) meddelade den 17 april 2014 följande slutliga beslut.
Skäl
I.P. äger fastigheten Karlskrona Danskefly 2:3. Sedan regeringen i juli 2006 fastställt ett beslut från länsstyrelsen att inrätta ett naturreservat på en del av fastigheten, väckte I.P. talan mot staten om ersättning enligt 31 kap. 4 § MB för intrång i markanvändningen. Mark- och miljödomstolen förpliktade staten att till I.P. betala intrångsersättning och att ersätta hennes rättegångskostnad.
Kammarkollegiet överklagade domen till Mark- och miljööverdomstolen men återkallade sitt överklagande. Med anledning av återkallelsen yrkade I.P. ersättning för rättegångskostnad, varav 7 825 kr avsåg mervärdesskatt. Kammarkollegiet invände att skatten inte var ersättningsgill, eftersom I.P. var registrerad för mervärdesskatt och kunde dra av skatten som ingående mervärdesskatt. I.P. uppgav bl.a. att intrångsersättningen utgjorde inkomst av kapital och att hon hade fått besked från skatteverket att det inte förelåg någon avdragsrätt för mervärdesskatt.
Mark- och miljööverdomstolen har avslagit I.P:s yrkande om ersättning för det aktuella mervärdesskattebeloppet.
Det är ostridigt att staten ska ersätta I.P:s rättegångskostnad i Mark- och miljööverdomstolen. Frågan i målet är om utgiften för mervärdesskatt är en ersättningsgill rättegångskostnad.
Ersättning för rättegångskostnad ska fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt (18 kap. 8 § RB).
I.P. har betalat den mervärdesskatt som hon nu yrkar ersättning för. Om hon får göra avdrag för det beloppet som ingående mervärdesskatt, kommer hon inte att slutligt belastas av en sådan kostnad som är ersättningsgill enligt 18 kap. 8 § RB. Utredningen är emellertid bristfällig beträffande möjligheterna till ett sådant avdrag.
Den part som yrkar ersättning för utgiven mervärdesskatt har att, efter invändning från motparten, förklara varför skatten är en slutlig kostnad. Med hänsyn till de särskilda utredningssvårigheter som kan föreligga bör det normalt räcka att domstolen, på grundval av den utredning som kan finnas, bedömer det sannolikt att avdragsrätt saknas och att utgiften därför ska ersättas.
I.P. har inte gjort sannolikt att skatten är en kostnad som slutligt belastar henne.
Med hänsyn till det anförda ska I.P:s överklagande avslås. Vardera parten ska stå sin kostnad i HD (31 kap. 2 och 4 §§ MB och 7 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719); se även NJA 1994 s. 523).
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Vardera parten ska svara för sin rättegångskostnad i HD.
HD:s beslut meddelat: den 17 april 2014.
Mål nr: Ö 1980-13.
Lagrum: 18 kap. 8 § RB.
Rättsfall: NJA 1994 s. 523.