NJA 2015 s. 141
Fråga om en brottmålsdoms betydelse i en senare brottmålsrättegång som rör delvis samma förhållanden som den tidigare brottmålsrättegången.
Göteborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot F.N. för grov narkotikasmuggling enligt följande gärningsbeskrivning.
F.N. har tillsammans och i samförstånd med tidigare dömde M.P. den 7 september 2013 i Helsingborg i samband med införsel till riket av 7 780 gram amfetamin, som är narkotika och som omfattas av ett särskilt föreskrivet förbud eller villkor för införsel, underlåtit att anmäla narkotikan till tullbehandling och därigenom uppsåtligen brutit mot förbudet eller villkoret. Narkotikan har varit avsedd för avsättning i Göteborgsområdet.
Härvid har F.N. och M.P. planerat införseln av narkotikan till Sverige dagarna innan den 7 september 2013 samt träffats i Tyskland den 6-7 september 2013, varvid F.N. överlämnat narkotikan till M.P., som fört in den i Sverige den 7 september.
Brottet är grovt, då det avsett särskilt stor mängd narkotika och utgjort led i en internationell och organiserad brottslighet.
Hovrätten för Västra Sverige hade den 16 juni 2014 dömt M.P. för grov narkotikasmuggling den 7 september 2013 och för grovt narkotikabrott, avseende 7 001 gram amfetamin, samt A.B. för grovt narkotikabrott beträffande samma parti narkotika.
F.N., som hade varit häktad i sin frånvaro och utlämnats till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, hade hörts som medmisstänkt i målet mot M.P. och A.B. i hovrätten.
Som bevisning i målet mot F.N. åberopades bl.a. vad som hade framkommit vid telefonavlyssning.
Till utveckling av sin talan anförde åklagaren enligt tingsrättens dom följande.
Den 30 oktober 2013 tog tullen 7 780 gram amfetamin i beslag i A.B:s bilverkstad på Kalkbruksgatan i Göteborg. Hans bror, M.B., hjälpte A.B. i verkstaden. 779 gram av amfetaminet låg ovanpå en lysrörsarmatur utan emballage. Det var torrt. 7 001 gram amfetamin fanns i en ryggsäck i ett omklädningsrum. Det låg emballerat och var fuktigt. I verkstaden påträffades även kokain.
F.N. smugglade in narkotikan till Sverige på följande sätt. M.P. åkte till Tyskland med de s.k. spritbussarna som täckmantel och F.N. mötte upp i Tyskland och levererade narkotikan till M.P., som tog med den till Sverige. Narkotikan smugglades in den 7 september 2013 och M.P. tog in narkotikan via Helsingborg. A.B. mötte M.P. i Kungsbacka och där fick A.B. en del av det insmugglade partiet. Han skulle tillsammans med sin bror överlåta det till andra. När amfetaminet hade överlåtitis vidare i bland annat Göteborg stod det klart att kunderna inte var nöjda med amfetaminet. Det framgår av telefonavlyssningen att amfetaminet var blött och fuktigt och att det inte gick att sära på det. F.N. gav då anvisningar om att lufta amfetaminet och att lägga det på värmeelement för att det skulle torka eller att lägga det i kylskåpet.
F.N. uppgav enligt tingsrättens dom följande.
Han har känt M.P. länge. M.P. berättade förra året att han börjat köra spritbuss och frågade om han hade pengar att investera. M.P. ville ha 5 000 euro. Han tog därför ett lån, mot en ränta om 1 000 euro i månaden. Han lämnade över pengarna till M.P. och förklarade att han var tvungen att få pengar till räntan. Första gången skickade M.P. pengar till räntan, sedan kom det inget mer. När han frågade sade M.P. att det var hans partner som inte kunde betala. Han fick numret till A.B. av M.P. Han ringde och frågade vad A.B. höll på med, han upplevde att A.B. drev med M.P. Han har fortfarande inte fått pengarna och skulden finns kvar. I och med att han inte fick betalt hamnade han i ekonomiska svårigheter. Han och M.P. kom överens om att han skulle skicka kokain till Sverige. Den 7 september 2013 möttes de i Tyskland och han lämnade cirka 30 gram kokain till M.P. Tanken var att de skulle börja smuggla in kokain i Sverige. M.P. skulle se om det fanns någon marknad. M.P. skulle ha lite av kokainet till sig själv, eftersom han gillar att använda. Han fick kokainet av en vän, som ett prov. När de i telefonavlyssningen talar om flaskor menar de gram kokain. När de talar om papper menar de pengar. Allt kodspråk handlade om kokain, aldrig om amfetamin. Han fick veta att kokainet var fuktigt och att det inte gick att göra linor av det. Han hörde sig för med vänner och meddelade sedan A.B. att han skulle lufta kokainet. Han skulle aldrig lämnat närmare 8 kilogram amfetamin till A.B., eftersom han inte litar på honom.
M.P. och A.B. hördes i tingsrätten.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Jörgen Nilsson) anförde i dom den 31 juli 2014 bl.a. följande.
Domskäl
Tingsrätten ansluter sig i allt väsentligt till de olika bedömningar som tidigare gjorts av Göteborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige vad gäller nu aktuellt parti narkotika.
Inledningsvis kan konstateras att det är utrett att 7 780 gram amfetamin och 13 gram kokain tagits i beslag hos A.B.
Åklagarens talan bygger till stor del på detta beslag och på den telefonavlyssning som skett i ärendet.
Av telefonavlyssningen anser tingsrätten det uppenbart att samtalen har handlat om att smuggla in ett större parti narkotika till Sverige. Av avlyssningen framgår också att det förevarit täta diskussioner mellan främst F.N. och M.P. om en skuld som A.B. haft till F.N.
Vad gäller narkotikaleveransen har F.N., M.P. och A.B. nu i tingsrätten gjort gällande att det avsett 30 gram kokain och att planen var att se om de kunde sälja det i Sverige. I den delen konstaterar tingsrätten att F.N. och de medtilltalade har ändrat sina uppgifter från förundersökningen och i förhör i tidigare rättegångar. Samtidigt kan konstateras att deras uppgifter blir alltmer lika efterhand och särskilt nu i denna rättegång.
F.N. har i förhöret i hovrätten uppgett att när han och M.P. talade om tröjor och flaskor har samtalen emellertid handlat om kläder respektive sprit, inte kokain. Denna uppgift har F.N. helt ändrat i aktuellt mål och uppgett att allt kodspråk handlade om kokain. Den utsaga F.N. har lämnat i tingsrätten stämmer därför överens med den som M.P. och A.B. tidigare lämnat. Vidare har F.N:s utsaga haft motsägelser beträffande vem narkotikan var ägnad till och huruvida den skulle säljas. F.N. har uppgett i tidigare förhör att kokainet var till M.P. och inte ett prov för att pröva en marknad. I tingsrätten har F.N. nu ändrat sig och uppgett att kokainet var ett prov för att undersöka om det fanns en marknad för att börja sälja kokain. Försvaret har lyft fram att en mindre mängd kokain anträffades i A.B:s bostad och att det kan härröra från leveransen om 30 gram. Mot detta kan konstateras att A.B. i tidigare rättegång i tingsrätten uppgett att detta kokain ”kommer från en tjej som inte skulle använda det”.
F.N. har som förklaring till den skuld som diskuteras i telefonavlyssningen uppgett att den avsåg ett lån till M.P., som kom att kräva in pengarna från A.B. Av telefonavlyssningen framgår dock enligt tingsrättens bedömning att A.B. redan innan leveransen av narkotika den 7 september 2013 hade en skuld till F.N. Det är F.N. som meddelar M.P. att han ska söka upp personen som har förberett 1 300 euro för att ta med till F.N. F.N. lämnar därefter instruktioner om att inte ge A.B. mer narkotika förrän skulden är reglerad. Med beaktande av detta sluter sig tingsrätten till slutsatsen att skulden inte har avsett partiet narkotika som smugglades in den 7 september 2013, utan ett tidigare parti.
Det är visat genom telefonavlyssningen att F.N. hade en tät telefonkontakt med M.P. innan de två möttes i Tyskland den 7 september 2013. Av telefonavlyssningen framgår att de två har träffats innan och att de ska träffas på samma sätt som förut. Vid diskussioner om narkotikan refererar de till den första, vilket åklagaren har gjort gällande är en tidigare leverans. Det framgår att flera personer har frågat efter narkotikan. När M.P. anländer till Sverige under natten den 7 september 2013 möter också åtminstone A.B. och ytterligare en person upp för att ta emot narkotika. Båda två överlåter sedan i sin tur narkotika till flera personer och redan den 9 september 2013 berättar M.P. i telefon för F.N. att det kommit klagomål på narkotikan. M.P. uppger att ”tröjorna (är) katastrof”. M.P. uppger också i telefon till både F.N. och den andre köparen att alla tröjorna var likadana, dvs. blöta. F.N. svarar då att det är omöjligt eftersom det är av samma kvalité som tidigare. Senare återkommer F.N. med uppgifter hur M.P. ska göra för att torka narkotikan. Det är sammantaget en mycket stor förberedelse och organisation kring narkotikan. Överlämnandet föregicks av täta telefonkontakter och överlåtandet till underleverantörer gjordes redan samma natt som narkotikan kom till Sverige.
Försvaret har invänt att det inte är sannolikt att narkotikan var närmare 8 kilogram amfetamin med hänsyn till att det framkommer i telefonavlyssningen att F.N. inte litade på A.B. Det vore orimligt att då anförtro A.B. med ett så värdefullt parti narkotika. Det har emellertid också framkommit att det var efter att polisen gjorde ett ingripande mot M.P. som narkotikan flyttades till A.B. A.B. och M.P. har vidgått att A.B. fick i uppdrag att flytta narkotika, men hävdat att det var kokain. Den ursprungliga brottsplanen var alltså inte att narkotikapartiet skulle anförtros A.B. Tingsrätten konstaterar att det är osannolikt att det organiserade förfarandet som föregick smugglingen endast skulle röra 35 gram kokain.
Även samtalen om att alla tröjor var likadana styrker att det rör sig om ett större parti amfetamin uppdelat i mindre delar, än 35 gram kokain. Till det kommer att det är just en mycket stor mängd amfetamin som beslagtas i A.B:s verkstad. Det förekommer också samtal som handlar om att lägga narkotikan på värmeelement eller i kylskåp. Det är allmänt känt att amfetamin brukar förvaras i kyla. De missnöjda kunderna klagade på att narkotikan var blöt och klibbig.
Beslaget av 7 001 gram amfetamin som hittades i ryggsäcken var blött och klibbigt.
Sammantaget anser tingsrätten att F.N:s och de medtilltalades berättelser om att narkotikaleveransen avsett en mindre mängd kokain är en uppenbar efterhandskonstruktion och att den är så osannolik att den kan lämnas helt utan avseende.
Tingsrätten gör bedömningen att det är genom telefonavlyssningen och utredningen i övrigt styrkt att F.N. tillsammans och i samförstånd med M.P. den 7 september 2013 i Helsingborg har smugglat in en större mängd amfetamin.
När det gäller mängden gör tingsrätten samma bedömning som hovrätten att de 779 gram amfetamin som var torrt och återfanns på en takarmatur kan ha förts in i landet vid ett tidigare tillfälle än den 7 september 2013.
Sammantaget ska F.N. dömas avseende 7 001 gram amfetamin och frikännas avseende 779 gram amfetamin. Med beaktande av att det har varit fråga om narkotikabrottslighet som har utgjort led i en internationell och organiserad brottslighet samt att det har varit fråga om en stor mängd narkotika ska F.N. dömas för grov narkotikasmuggling.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde F.N. enligt 3 § första stycket och 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling för grov narkotikasmuggling till fängelse 4 år 6 månader och utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit före den 31 juli 2024.
Nämndemannen Maria Backlund var skiljaktig och anförde följande.
F.N. har lämnat en berättelse om att narkotikan som avses i telefonavlyssningen var 30 gram kokain. I telefonavlyssningen uppger A.B. att hans skuld var 1 300 euro. I all telefonavlyssning är det genomgående små summor som diskuteras mellan de tilltalade. Summorna är inte förenliga med det stora partiet amfetamin. Inte heller F.N:s desperation över att han fått elen avstängd är rimlig om han hade legat bakom en så stor affär som nästan 8 kilogram amfetamin. Sammantaget finns det alternativa sätt som amfetaminet kan ha kommit till Sverige, och den utsaga F.N. har lämnat ger ett rimligt tvivel om att det skulle ha gått till så som åklagaren påstått. F.N. ska således frikännas.
Hovrätten för Västra Sverige
F.N. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle ogillas.
Åklagaren bestred ändring.
Åklagaren förklarade sig godta tingsrättens bedömning att F.N. skulle dömas för att ha smugglat 7 001 gram amfetamin av den ursprungligen påstådda mängden 7 780 gram.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lennart Morard och Ola Zetterquist, tf. hovrättsassessorn Anna Berglund, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 24 september 2014 följande.
Hovrättens domskäl
I hovrätten är fråga om F.N. gjort sig skyldig till grov narkotikasmuggling såvitt avser de 7 001 gram amfetamin som påträffats i ryggsäcken vid husrannsakningen på Kalkbruksgatan. F.N. har vidgått att han mött M.P. i Tyskland den 7 september 2013 men gjort gällande att han därvid endast överlämnat 30-40 gram kokain, att alla kontakter dem emellan avsett nämnda kokain och att han saknar all inblandning vad avser det beslagtagna amfetaminet.
Vid bedömningen av åtalet mot F.N. är utgångspunkten i hovrätten det som följer av hovrättens tidigare dom i mål nr B 2147-14, som vunnit laga kraft, nämligen att det parti amfetamin om 7 001 gram som är aktuellt i förevarande mål smugglades in i riket av M.P. den 7 september 2013 och att det insmugglade partiet motsvarar det som A.B. har innehaft och som beslagtagits i hans verkstad, dock med undantag för det oemballerade amfetamin som påträffats ovanpå en takarmatur i lokalen. Den huvudsakliga frågan i hovrätten är således om det är visat att F.N. har överlämnat det aktuella partiet amfetamin till M.P. i Tyskland den 7 september 2013.
Åtalet mot F.N. bygger, utöver gjorda beslag, huvudsakligen på den telefonavlyssning som skett i ärendet. Av betydelse för bedömningen är även hur F.N. och, i någon mån, hans medtilltalade förklarat det som framkommit genom telefonavlyssningen.
Om F.N:s berättelse noterar hovrätten liksom tingsrätten att han efter tidigare förhör har ändrat sina uppgifter till att överensstämma med dem som M.P. och A.B. tidigare lämnat. Hans ändringar och den förklaring han har gett till dessa medför inte i sig att hans berättelse kan lämnas utan avseende, men förringar hans trovärdighet. Härtill kommer att F.N:s berättelse i delar är svårförenlig med det som framkommit genom telefonavlyssningen. Till att börja med talar omfattningen av telefonkontakterna dagarna före och efter den 7 september starkt för att föremålet för diskussionerna och organisationen av transporten avsett ett större narkotikaparti än 35 gram kokain. Vidare anser hovrätten, liksom tingsrätten, att det genom avlyssningen framgår att A.B. hade en skuld till F.N., som uppstått i tiden före den 7 september 2013, något som inte överensstämmer med F.N:s egna uppgifter om att det var M.P. som stod i skuld till honom. Det framstår också som osannolikt att F.N. i september 2013 skulle överlämna kokain på redovisning till M.P., om det vore som han själv berättat, det vill säga att M.P. sedan våren 2013 haft en obetald skuld till honom som ökade med 1 000 euro per månad.
Vad avser de belopp som diskuteras i telefonavlyssningen kan konstateras att de är låga. Hovrätten anser emellertid att någon säker slutsats inte kan dras i fråga om de uttalade beloppen avser reglering av en tidigare skuld eller om de avser betalning för överlåtelse av en del av insmugglad narkotika. Mot den bakgrunden talar diskussionerna om belopp, sedda för sig, varken i riktning för eller emot åklagarens gärningspåstående.
Vid telefonavlyssningen har även framkommit att F.N., i samtal med M.P. den 9 september 2013 om att narkotikan är fuktig och klibbig, sagt att ”Allt det är samma. Samma som förr” och M.P. uttalar att ”det inte är som den första gången”. Dessa uppgifter talar för att de inblandade haft tidigare mellanhavanden eller affärer gällande narkotika och motsäger att den narkotika som F.N. överlämnat till M.P. den 7 september 2013 skulle avse en första provleverans.
I fråga om narkotikans kvalitet kan anmärkas att såväl det beslagtagna kokainet som en del av det beslagtagna amfetaminet har hållit en sämre kvalitet i fråga om halten av respektive aktiv substans. Att det låghaltiga amfetaminet påträffats i en obruten plastförpackning säger dock inte något om kvaliteten eller sorten på den narkotika som faktiskt har omsatts.
Genom utredningen drar hovrätten vidare den slutsatsen att de involverade med uttrycket ”flaskor” avsett en mindre mängd, omkring ett gram, narkotika. M.P. har i sms till F.N. den 6 september berört frågan om försäljning för 100 flaskor. Den uppgiften är svår att förena med F.N:s berättelse och talar i stället för att det varit ett större parti narkotika som skulle föras in i landet den 7 september. Om narkotikan inte skulle ha utgjorts av mer än 35 gram kokain framstår det vidare som märkligt att det utöver begreppet ”flaskor” har behövts ytterligare ett kodat begrepp i form av ”tröjor”. Efter klagomålen på narkotikan har M.P. uppgett för F.N. att ”de nya tröjorna…katastrof” och det har även varit tal om att lämna tillbaka ”tröjorna”. M.P. har också i samtal med annan den 9 september 2013 uppgett att ”alla de där tröjorna är likadana” och ”varenda en är likadan”. Detta indikerar enligt hovrättens mening att uttrycket ”tröjor” avser en annan mängd än uttrycket ”flaskor” och talar för att samtalen avsett ett större narkotikaparti. Det sätt på vilket uttrycket ”tröjor” har använts framstår också som förenligt med det sätt på vilket den beslagtagna narkotikan varit förpackad; i sju plastförpackningar.
F.N. har deltagit i samtal där uttrycket ”tröjor” används och det har även föranlett honom att lämna anvisningar till M.P. Mot denna bakgrund drar hovrätten slutsatsen att F.N:s anvisning till M.P. den 11 september 2013 att ”öppna lite på det där när du hinner och lägg det på värmeelementet för att torka. Om inte lägg det i kylskåpet en-två dagar”, har avsett blött amfetamin och inte en mindre mängd kokain.
Det förhållandet att någon åtgärd för att torka narkotika inte vidtogs med det i hovrätten aktuella narkotikapartiet i omedelbar anslutning till att anvisningen lämnades låter sig förklaras med att M.P. samma dag, på kvällen den 11 september 2013, greps och därefter släpptes. Det framstår som naturligt att M.P., som efter den dagen gjorde sig av med sin telefon, var försiktig även i fråga om att hantera narkotika.
Efter husrannsakningen på Kalkbruksgatan och gripandet av A.B. den 30 oktober hade M.P. och F.N. en telefonkontakt den 2 november 2013. Vid den kontakten diskuteras bl.a. att M.P. har lämnat Sverige via Köpenhamn, Istanbul och Podgorica för att hålla sig undan efter att ”de haffat honom” och att han ska byta pass samt vilket telefonnummer F.N. använt. M.P.s reaktion på gripandet av A.B. kan därmed sägas vara kraftig och kontakten med F.N. ter sig något märklig, om M.P.s och F.N:s mellanhavanden inte rörde annat än hantering av ursprungliga 35 gram kokain av vilka man därtill redan gett bort en stor del. Kontakten mellan M.P. och F.N. talar i stället starkt för att F.N. varit involverad i smugglingen av det stora amfetaminpartiet.
Hovrätten anmärker slutligen, att om F.N:s berättelse vore riktig, skulle det innebära att M.P. i Tyskland den 7 september utöver att ha sammanträffat med F.N. för att få 35 gram kokain, även på annat sätt skulle ha anskaffat flera kilo amfetamin den dagen, utan att det dessförinnan och därefter skulle ha förevarit några telefonkontakter mellan M.P. och annan person i anledning av amfetaminet. Det framstår som orimligt.
På ovan anförda skäl finner hovrätten sammantaget och i likhet med tingsrätten att åtalet mot F.N. är styrkt. Han ska därför dömas för grov narkotikasmuggling.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
F.N. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle frikänna honom eller undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Hovrätten anförde i yttrande till HD bl.a. följande.
Hovrätten har vid sin prövning av åtalet mot F.N. inte ansett att F.N:s skuld enligt den gärningsbeskrivning avseende grov narkotikasmuggling som åklagaren lade honom till last i målet till någon del har varit rättskraftigt avgjord genom den tidigare domen mot bl.a. M.P. Hovrätten har ansett att sistnämnda dom har haft bevisverkan i målet mot F.N. men hade således inte ansett sig förhindrad att komma till annan slutsats om sakförhållandena i den första domen om bevisupptagningen i den andra rättegången hade föranlett en sådan bedömning.
De av hovrätten valda formuleringarna kan emellertid, sedda för sig, sägas ha varit olyckliga på så sätt att de på ett bättre sätt hade kunnat ge uttryck för hovrättens bevisvärdering i målet mot F.N. Huvudförhandlingens genomförande och domen i sin helhet visar dock att hovrätten har tillmätt den första domen bevisverkan, ej rättskraft.
Hovrättens uppfattning är sammanfattningsvis att gärningsbeskrivningen i åtalet mot F.N. i sin helhet är prövad mot honom genom den rättegång i vilken han själv deltagit. Hans rätt till en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har därmed enligt hovrättens mening blivit tillgodosedd.
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om F.N. hade fått en fullständig prövning av den åtalade gärningen i hovrätten. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna-Karin Leo, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
- - -.
Frågan i HD
HD ska pröva om F.N. har fått en fullständig prövning av den åtalade gärningen i hovrätten.
Brottmålsdomens rättskraft
Brottmålsdomens rättskraft är reglerad i 30 kap. 9 § första stycket RB. Av lagrummet följer att sedan tid för talan mot en dom utgått, får fråga om ansvar för den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, inte upptas på nytt. Bestämmelsen behandlar endast frågan om brottmålsdomens betydelse som rättegångshinder avseende en ny prövning av samma sak (negativ rättskraft). Frågan om vilken betydelse brottmålsdomen har i en rättegång som avser en annan sak än den redan prövade (positiv rättskraft) är däremot inte lagreglerad. I förarbetena till rättegångsbalken uttalade Processlagberedningen att en sådan reglering inte har ansetts behövlig. Beredningen anförde vidare att en brottmålsdom i allmänhet har materiell betydelse endast för det åtal som avgjorts genom domen (se NJA II 1943 s. 396).
Den allmänna uppfattningen i den juridiska litteraturen synes efter rättegångsbalkens tillkomst vara att en brottmålsdom inte har rättskraft i en senare rättegång mot en annan tilltalad. Enligt Gärdes m.fl. kommentar till rättegångsbalken utgör brottmålsdomen i en annan rättegång endast ett bevismedel och inte någon självständig rättsgrund (jfr N. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 411). Uppfattningen delas av Ekelöf m.fl. och Fitger m.fl. (jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006, s. 257 f. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 77, oktober 2014, s. 30:32 b). Enligt Welamson skulle möjligheten att tillerkänna en fällande brottmålsdom rättskraft i mål mot medverkande innebära ett oberättigat eftersättande av den tilltalades möjligheter att försvara sig (jfr Lars Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, s. 37).
I artikel 6 i Europakonventionen föreskrivs bl.a. att var och en är berättigad till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Var och en som blivit anklagad för brott har rätt att försvara sig mot de anklagelser som riktas mot honom eller henne.
Slutsatser
En fällande brottmålsdom har inte rättskraft i en senare rättegång mot en annan tilltalad. Det innebär att hovrätten har haft att göra en fullständig prövning av den smugglingsgärning som F.N. står åtalad för och inte har kunnat lägga den tidigare brottmålsdomen till grund för bedömningen av det inträffade.
Hovrätten har inte självständigt prövat om den införsel som F.N. påstås ha planerat och medverkat i, genom att i Tyskland överlämna narkotikan till M.P., verkligen har ägt rum. Detta innebär ett oberättigat eftersättande av F.N:s möjligheter att försvara sig. Förfarandet får anses utgöra ett grovt rättegångsfel.
Den i beslutet om prövningstillstånd ställda frågan bör besvaras så att F.N. inte har fått en fullständig prövning av den åtalade gärningen i hovrätten.
Vid denna bedömning ska prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt. Åtalet bör i sin helhet prövas i hovrätten. Hovrättens dom ska därför undanröjas, utom såvitt avser ersättning till den offentlige försvararen, och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.
Domslut
Domslut
Se HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Marianne Lundius, Gudmund Toijer, referent, Martin Borgeke, Svante O. Johansson och Anders Eka) meddelade den 25 mars 2015 följande dom:
Domskäl
Bakgrund och frågan i HD
Frågan är om domen i ett brottmål har betydelse i en senare brottmålsrättegång som rör delvis samma förhållanden som den tidigare rättegången.
Bakgrunden till denna fråga är följande. Hovrätten har i ett tidigare mål dömt en person för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling. Han dömdes bl.a. för att ha smugglat in 7 001 gram amfetamin till Sverige den 7 september 2013. Ytterligare en person dömdes genom samma dom för grovt narkotikabrott. Enligt hovrätten var det bevisat bl.a. att denne i överlåtelsesyfte innehaft amfetamin som hade tagits i beslag i hans verkstadslokal.
Bevisningen i målet bestod till stor del av narkotikabeslaget och av de uppgifter som hade kommit fram genom telefonavlyssning.
F.N. var inte åtalad i det tidigare målet, men han var misstänkt för inblandning i narkotikabrottsligheten och hördes i hovrätten som medmisstänkt.
Därefter har F.N. åtalats för grov narkotikasmuggling av amfetamin. Enligt åtalet har han genomfört smugglingen den 7 september 2013 tillsammans och i samförstånd med den person som tidigare har dömts för narkotikasmugglingen. Åklagaren påstår att de planerade införseln av narkotikan till Sverige dagarna innan smugglingen genomfördes, att de träffades i Tyskland den 6-7 september och att F.N. då lämnade över narkotikan till den andra personen som sedan förde in den till Sverige den 7 september.
F.N. har förnekat gärningen.
Tingsrätten och hovrätten har dömt F.N. för grov narkotikasmuggling till fängelse i fyra år och sex månader. Hovrätten har i sina domskäl tagit upp frågan om den tidigare, lagakraftvunna, domens betydelse. Utgångspunkten har angetts vara vad som följer av den domen, nämligen att partiet på 7 001 gram amfetamin smugglades in till riket den 7 september 2013 av den person som tidigare hade dömts för detta och att det insmugglade partiet med visst undantag svarade mot den narkotika som hade beslagtagits i verkstadslokalen. Den huvudsakliga frågan är därmed, enligt hovrätten, om det kan bevisas att F.N. lämnade över amfetaminet i Tyskland den 7 september.
Hovrätten har funnit att åtalet är styrkt.
Har en brottmålsdom någon rättskraft i en senare brottmålsrättegång?
Regler om brottmålsdomens rättskraft finns i 30 kap. 9 § RB. De innebär att en persons straffrättsliga ansvar för en gärning inte kan tas upp till ny prövning sedan frågan en gång har avgjorts slutligt i domstol. Domen har alltså betydelse som rättegångshinder (negativ rättskraft).
Däremot finns det inte några regler i rättegångsbalken som anger om domen har några verkningar i en ny brottmålsrättegång om en annan sak (positiv rättskraft). Frågan om domens betydelse kan uppkomma exempelvis när flera personer påstås ha medverkat till brott och åtalen prövas i olika rättegångar eller då en tilltalads straffansvar, som vid anstiftan till brott eller vid häleri, förutsätter att en annan brottslig gärning har begåtts och den saken har prövats genom en tidigare dom (jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006, s. 258).
Rättegångsbalken bygger på tanken att en brottmålsdom har materiell betydelse bara för det åtal som har avgjorts genom domen (om det inte finns särskilt lagstöd för någonting annat som t.ex. i 29 kap. 4 § BrB om betydelsen av tidigare brottslighet). Domen kan därmed inte vara bindande vid prövningen i en senare brottmålsrättegång, även om delvis samma förhållanden ska bedömas i båda fallen. Ett sådant synsätt har också haft ett brett stöd i den juridiska litteraturen sedan rättegångsbalken trädde i kraft och kan motiveras av hänsyn till rättssäkerheten. Om den tidigare domen skulle ha positiv rättskraft, leder det till inskränkningar i den tilltalades rätt att i en senare rättegång försvara sig mot alla moment i det åtal som förs mot henne eller honom och att få målet prövat i sin helhet. (NJA II 1943 s. 396 samt Ekelöf m.fl., a.a. s. 257 f., Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 77, oktober 2014, s. 30:32 b, N. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 409 ff., Karl Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. 1961, s. 131 f. och Lars Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, ak. avh. 1949, s. 37, jfr också NJA 1953 s. 309.)
Slutsatsen är därför att den tidigare brottmålsdomen inte har någon positiv rättskraft som binder rätten när den i en senare brottmålsrättegång som gäller en annan tilltalad prövar omständigheter av betydelse i båda fallen.
Har en brottmålsdom någon bevisverkan i en senare brottmålsrättegång?
Frågan är då om den tidigare brottmålsdomen har några verkningar av annat slag i en senare brottmålsrättegång. Saken brukar ibland uttryckas så, att den tidigare domen har bevisverkan eller betydelse som bevisfaktum vid en senare prövning av ett annat åtal och att det blir fråga om att bedöma den tidigare domens betydelse med ledning av bestämmelsen om fri bevisprövning i 35 kap. 1 § RB (jfr NJA 1991 s. 56).
I praktiken är det närmast fråga om en bedömning av den rent faktiska påverkan som den tidigare domen kan ha och alltså inte om någon bundenhet i rättslig mening. En sådan påverkan skulle kunna följa av den bevisupptagning som gjordes i den tidigare rättegången när bevismaterialet var färskare. Vad som också åsyftas med uttrycket bevisverkan är att domstolen i den senare rättegången kan ta intryck av den bedömning som redovisas i den tidigare domen av sakfrågor och därmed sammanhängande bevisfrågor och av rättsfrågor. (Jfr Ekelöf m.fl., a.a. s. 258, Fitger m.fl., a.a. s. 30:32 a-b, Fitger, Om brottmålsdomens bevisverkan, De lege, 1992, s. 351 ff., Gärde m.fl., a.a. s. 411, Welamson, a.a. s. 24 och NJA 1953 s. 309.)
De rättssäkerhetsgarantier som omger en brottmålsprocess innebär dock att verkningarna i en senare brottmålsrättegång måste bli mycket begränsade, framför allt när det gäller bedömningen av sakfrågorna.
Betydelsen av den tidigare bevisupptagningen
Om det hålls huvudförhandling i en senare brottmålsrättegång, ska domen grundas på vad som har förekommit vid den förhandlingen (30 kap. 2 § och 35 kap. 8 § RB). Det innebär att bevisning som har tagits upp i den tidigare rättegången måste läggas fram på nytt om den ska kunna ges betydelse i den senare rättegången. Normalt kommer en ny bevisupptagning att behöva ske vid tingsrätten i den senare brottmålsrättegången. Det måste finnas möjlighet för försvaret att hålla motförhör med vittnen som åberopas av åklagaren till stöd för åtalet mot den som är tilltalad i den senare rättegången. Försvaret har också rätt att föra in egen bevisning som ska ställas i relation till den bevisning som åklagaren åberopar. (Jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 77, oktober 2014, s. 35:80 och 45:10 samt prop. 2013/14:170 s. 17.)
Av betydelse är vad som sägs i 35 kap. 14 § RB. Paragrafen innebär begränsningar av möjligheten att som bevis åberopa berättelser, uppteckningar och upptagningar som har skett i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång och som har gjorts utom rätta. Tolkad efter sin ordalydelse hindrar inte paragrafen att berättelser som har tagits upp av en domstol i samma eller något annat mål läggs fram i rättegången (jfr Gärde m.fl., a.a. s. 491 ff.). En sådan tolkning får dock anses vara svår att förena med de grundläggande regler som har berörts i det föregående (p. 14), när den senare rättegången rör en annan tilltalad än den tidigare (jfr Fitger m.fl., a.a. s. 35:78 f.). Om det skulle godtas att någon ny bevisupptagning inte sker vid tingsrätten i den senare brottmålsrättegången, kan följden också bli att den tilltalades rätt till en rättvis rättegång sätts åt sidan, i varje fall om bevisningen har mer avgörande betydelse (2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6, särskilt 6.3 d, i Europakonventionen).
Bevisupptagningen vid den tidigare rättegången bör därmed - i linje med vad som gäller enligt 35 kap. 14 § RB - kunna ersätta en ny bevisupptagning enbart i sådana undantagsfall som anges i paragrafen. Närmast blir det fråga om sådana fall som avses i första stycket 2 eller sålunda om situationer där förhör med den som har lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling i den senare brottmålsrättegången.
Den bevisupptagning som gjordes i en tidigare rättegång kan vidare få betydelse tillsammans med uppgifter som lämnas vid ett nytt förhör vid tingsrätten i den senare brottmålsrättegången. En berättelse från den tidigare rättegången kan sålunda läggas fram i den senare rättegången om en person vid ett nytt förhör lämnar uppgifter som avviker från vad han eller hon tidigare har berättat. (Det nya förhöret kan dock i vissa situationer få inledas med att en ljud- och bildupptagning från den tidigare rättegången spelas upp, se 36 kap. 16 § och 37 kap. 3 § RB.) Hur olika uppgifter ska bedömas - och om det bör ges någon betydelse att bevismaterialet var färskare i den tidigare rättegången - blir en fråga för domstolens fria bevisprövning i den senare brottmålsrättegången.
Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att bevisupptagningen i den tidigare rättegången får betydelse i första hand då en person som har hörts i den rättegången inte kan förhöras i den senare och då en person som hörs på nytt i den senare brottmålsrättegången berättar på ett sätt som avviker från vad som har skett i den tidigare rättegången.
Betydelsen av den tidigare bevisvärderingen
Domstolen ska i den senare brottmålsrättegången värdera den bevisning som har lagts fram i den rättegången. Det gäller också den bevisning som har tagits upp i den tidigare rättegången, i den mån som den får åberopas i den senare. Redan av dessa konstateranden följer att domstolen inte kan bygga sin bevisvärdering på den tidigare domen. Domstolen i den senare brottmålsrättegången ska göra en egen värdering, även om samma bevisning har tagits upp i båda rättegångarna och oavsett om de berättelser som lämnas vid de båda tillfällena inte avviker från varandra. Det hindrar självfallet inte att domstolen kan dra samma slutsatser och finna att den bevisvärdering som har redovisats i den tidigare domen avspeglar situationen också i den senare brottmålsrättegången. Slutsatserna måste dock grundas på domstolens egen prövning i den senare brottmålsrättegången utan att den bedömning av sakförhållandena som har skett tidigare ges något försteg.
Betydelsen av den tidigare rättsliga bedömningen
Den tidigare brottmålsdomen kan innehålla rättsliga ställningstaganden i frågor som aktualiseras också i den senare brottmålsrättegången. Liksom när det gäller annat rättsligt material måste domstolen i den senare rättegången kunna ta intryck av de tidigare rättsliga bedömningar som domstolen finner övertygande.
Bedömningen av detta mål
Hovrätten har tagit den tidigare brottmålsdomen till utgångspunkt för sin bedömning av sakförhållanden som har betydelse i de båda målen. Det har gällt omständigheter som ingår i åtalet mot FN. Hovrätten har visserligen redovisat sin bedömning av flera frågor och en stor del av bevisningen har tagits upp på nytt i målet. Trots detta kan hänvisningarna till den tidigare domen - och att den har fått bilda utgångspunkt - uppfattas som att hovrätten inte har prövat alla de sakförhållanden som har betydelse.
Det står därmed inte klart att F.N. har fått en fullständig prövning i hovrätten av den åtalade gärningen. Den fråga som har ställts i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med detta. Det finns därmed skäl att bevilja prövningstillstånd i målet i övrigt. Målet bör visas tillbaka till hovrätten för fortsatt behandling.
Det finns fortfarande skäl för att F.N. ska vara häktad i målet.
Domslut
Domslut
HD förklarar att F.N. inte har fått en fullständig prövning i hovrätten av den åtalade gärningen.
HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.
HD undanröjer hovrättens dom, utom beslutet om ersättning till den offentlige försvararen, och återförvisar målet till hovrätten för fortsatt behandling.
F.N. ska fortfarande vara häktad i målet.
HD:s dom meddelad: den 25 mars 2015.
Mål nr: B 4653-14.
Lagrum: 30 kap. 9 §, 35 kap. 14 §, 36 kap. 16 § och 37 kap. 3 § RB.
Rättsfall: NJA 1953 s. 309 och NJA 1991 s. 56.