NJA 2015 s. 482
Fråga om jämkning av en förälders skadeståndsansvar för brott begångna av barnet.
Göteborgs tingsrätt
F.K., född 1997, dömdes av Göteborgs tingsrätt den 25 juni 2013 för grovt förtal till ungdomsvård. F.K. förpliktades även att, solidariskt med en medåtalad, utge skadestånd med 15 000 kr till var och en av 38 målsägande. F.K:s vårdnadshavare, modern R.K., förpliktades samtidigt enligt bestämmelsen i 3 kap. 5 § skadeståndslagen att solidariskt med F.K. betala 8 800 kr till var och en av målsägandena. Den medåtalades vårdnadshavare ålades att solidariskt med sitt barn betala skadestånd på motsvarande sätt.
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Henrik Winman) anförde i domskälen bl.a. följande.
Vårdnadshavarnas skadeståndsansvar samt frågan om jämkning
Varje fall av grovt förtal som F.K. och - - - har gjort sig skyldiga till utgör resultatet av ett eget händelseförlopp och är därmed att betrakta som en separat skadehändelse (jfr prop. 2009/10:142 s. 47). Vårdnadshavarna för F.K. och - - - ska därför, om jämkning inte sker, tillsammans med sina barn stå för skadeståndet upp till ett belopp om 8 800 kr i förhållande till var och en av målsägandena.
Vårdnadshavares skadeståndsansvar kan jämkas om skyldigheten att utge skadestånd är uppenbart oskälig med hänsyn till vårdnadshavarens förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder vårdnadshavaren har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Avsikten är att jämkningsmöjligheten endast ska användas undantagsvis och med återhållsamhet (prop. 2009/10:142 s. 37 f.).
Av lagmotiven framgår att det förhållandet att barnet vid gemensam vårdnad huvudsakligen bor hos den andre föräldern och att den skadeståndsansvarige föräldern enbart har ett begränsat umgänge med barnet inte ska föranleda någon jämkning (prop. 2009/10:142 s. 48).
Vad R.K. har berättat om att F.K. före och under tiden för de brottsliga gärningarna bott hos sin pappa och att hon haft mycket begränsad kontakt med sin dotter utgör inte skäl för jämkning. Det är inte heller utrett att hennes åtgärder för att förhindra F.K. från att begå brott har gått utöver en förälders ordinarie tillsynsplikt. Det finns inte tillräckliga skäl för att jämka R.K:s skadeståndsansvar.
- - -.
Hovrätten
F.K. och R.K. överklagade tingsrättens dom i fråga om skadestånd i Hovrätten för Västra Sverige. Domen vann laga kraft mot F.K:s medåtalade och dennes vårdnadshavare. Hovrätten beslutade den 27 augusti 2013 att inte meddela prövningstillstånd ifråga om den skadeståndsskyldighet som ålagts F.K. Genom samma beslut meddelade hovrätten prövningstillstånd såvitt gällde frågan om den skadeståndsskyldighet som ålagts R.K. kunde jämkas. R.K. träffade härefter förlikning med 15 av de aktuella målsägandena, varefter hovrätten på parternas begäran undanröjde tingsrättens dom i de delar som avsåg R.K:s skadeståndsskyldighet gentemot dessa målsägande. Sedan R.K. träffat förlikning med ytterligare fem målsägande återkallade hon sitt överklagande såvitt gällde det skadestånd hon dömts att betala till dessa personer.
Frågan i hovrätten var alltså om R.K:s skyldighet att utge skadestånd till de återstående 18 målsägandena kunde jämkas.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist och Per Renell samt hovrättsassessorn Robert Lindh) anförde i dom den 6 maj 2014 följande.
Något om vårdnadshavares principalansvar
Bestämmelsen i 3 kap. 5 § skadeståndslagen om vårdnadshavares solidariska skadeståndsskyldighet på grund av brott som deras barn har begått, infördes i skadeståndslagen den 1 september 2010. Dessförinnan kunde vårdnadshavare bli skadeståndsskyldiga för skador som deras barn hade orsakat genom brott endast om vårdnadshavaren själv på något sätt varit oaktsam, t.ex. genom att brista i sin tillsyn över barnet. Den aktuella bestämmelsen medförde således en betydande förändring, med ett principalansvar som är närmast strikt för vårdnadshavaren upp till det begränsade belopp som framgår av bestämmelsen. Till grund för denna skärpning av föräldrars skadeståndsansvar för skador orsakade av deras barn och ungdomar, fanns resonemang bl.a. om att reformen kunde förväntas bidra till en minskad ungdomsbrottslighet och till ett tydliggörande av föräldrars ansvar för sina barns handlingar (prop. 2009/10:142 s. 23 ff.).
Samtidigt med den nya regeln i 3 kap. 5 § skadeståndslagen infördes i 6 § även en bestämmelse som innebär att en vårdnadshavares skadeståndsskyldighet enligt 5 § under vissa förutsättningar kan jämkas. Ersättning kan således jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Enligt förarbetena bör jämkningsregeln tillämpas restriktivt för att man ska kunna uppnå den preventiva effekt som eftersträvas (a.a. s. 37 f.). Utgångspunkten är enligt förarbetena att föräldrar ska betala skadestånd enligt principalansvaret även om de inte har agerat försumligt på något sätt, utan tvärtom i alla avseenden har uppfyllt sina förpliktelser som vårdnadshavare.
Bestämmelsen i 3 kap. 6 § skadeståndslagen om jämkning tar sikte på sådana förhållanden som har att göra med relationen till barnet. En faktor som enligt förarbetena kan tillmätas betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt med varandra och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv. Det framhålls dock att det i vårdnadsansvaret enligt 6 kap. 2 § andra stycket FB ingår en tillsynsplikt oavsett om barnet huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren eller inte. Andra fall som avses kunna föranleda jämkning är om barnet är omhändertaget med stöd av t.ex. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller vållar skada i första hand i syfte att skada vårdnadshavaren genom att denne tvingas betala ett skadestånd. Jämkningsregeln är därutöver avsedd att kunna tillämpas i fall när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra brott. Avsikten är, som tidigare nämnts, att jämkning på denna grund ska bli aktuell endast i speciella undantagsfall. I kravet på särskilda åtgärder ligger att de åtgärder som har vidtagits går längre än vad som följer av det grundläggande tillsynsansvar som alla föräldrar har. Jämkning ska t.ex. kunna bli aktuellt om ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen står i hans eller hennes makt för att förhindra att barnet fortsätter begå brott - i form av t.ex. ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola - men ansträngningarna trots allt är förgäves. Det framgår av förarbetena att det bör krävas att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående (a.a. s. 48 samt Bengtsson - Strömbäck, Skadeståndslagen - en kommentar, 4 uppl. 2011, s. 137).
En vårdnadshavares skadeståndsansvar kan också jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. För jämkning krävs då att skyldigheten att utge skadestånd kan anses oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Hänsyn ska också tas till den skadelidandes behov av skadestånd och till övriga omständigheter. I vissa fall kan skadeståndet jämkas till noll. Denna jämkningsregel ska ses som en säkerhetsventil mot alltför betungande betalningsskyldighet även vid ett sådant skärpt skadeståndsansvar som numera gäller för vårdnadshavare (prop. 2009/10:142 s. 36 f.). I propositionen sägs bl.a. att det i många fall torde finnas utrymme för jämkning om en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav på grund av att barnet har begått en serie brott. Om det är fråga om vårdnadshavare med mycket låga inkomster, till exempel i form av ekonomiskt bistånd eller en ensamstående vårdnadshavare med låg förvärvsinkomst, skulle skadeståndet enligt förarbetena kunna jämkas även när det inte är fråga om omfattande skadeståndskrav.
Yrkanden och grunder i hovrätten m.m.
R.K. har yrkat att hovrätten med ändring av tingsrättens dom befriar henne från skyldigheten att utge skadestånd eller sätter ned det utdömda skadeståndet. Som grund har hon i första hand anfört att det med hänsyn till hennes förhållande till F.K. och de särskilda åtgärder som hon har vidtagit för att förhindra F.K. från att begå brott, är uppenbart oskäligt att ålägga henne skadeståndsskyldighet. Hon har anfört att F.K. flyttade hem till sin pappa den 23 november 2012, att hon till den 17 januari 2013 hade mycket begränsad kontakt med F.K. samt att hon därför under denna tid inte kunde utöva tillsyn över F.K. och förhindra henne att begå brott. R.K. har tillagt att hon samma dag som F.K. bosatte sig hos fadern försökte få dottern att komma hem igen och att hon i det syftet tog kontakt både med polis och socialtjänst, samt att hon även därefter vid flera tillfällen besökte F.K:s pappas hem och kontaktade honom genom mail och telefon. I andra hand har R.K. gjort gällande att skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till hennes ekonomiska förhållanden. Hon har berättat att hon har en årsinkomst som motsvarar 96 000 kr och att hon har tre underåriga barn hemma att försörja.
Målsägandena har motsatt sig ändring. De har anfört att det saknas anledning att jämka skadeståndsbeloppen av något av de skäl som R.K. har gjort gällande.
Hovrätten har avgjort målet utan huvudförhandling.
Bevisningen i hovrätten
R.K. har åberopat förhör med sig själv och F.K. genom uppspelning av videoupptagningarna av förhören med dem båda vid tingsrätten. Hon har vidare åberopat skriftlig bevisning. R.K. har först i hovrätten åberopat en polisanmälan och en anmälan till socialtjänsten, med bilagor. Hovrätten anser att hon har giltig ursäkt att åberopa detta material först här och tillåter henne därför detta (50 kap. 25 § tredje stycket RB).
Hovrättens domskäl
Kan R.K:s solidariska skadeståndsskyldighet jämkas med stöd av 3 kap. 6 § skadeståndslagen?
R.K. är ensam vårdnadshavare för F.K. Enbart den omständigheten att F.K. hade lämnat sitt hem och bodde hos sin pappa under den tid gärningarna begicks är enligt hovrättens mening inte tillräckligt för att det ska anses uppenbart oskäligt att R.K. ska betala det yrkade skadeståndet.
Av utredningen i målet framgår att R.K. hade kontakt med polis och socialtjänst efter det att F.K. hade lämnat hemmet och upprepade gånger försökte få F.K. att återvända hem, dock utan att lyckas. Frågan är om detta är sådana åtgärder som går utöver vad som krävs med hänsyn till R.K:s grundläggande tillsynsansvar och därför kan vara skäl för jämkning av skadeståndet. Hovrätten konstaterar att det inte finns några vägledande avgöranden från HD i frågan. Avgöranden från övriga domstolar ger inte någon helt enhetlig bild av hur bestämmelsen tolkas i praktiken. Mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som redovisats ovan, menar hovrätten emellertid att de åtgärder som R.K. har vidtagit - och som främst synes ha varit inriktade på att F.K. inte skulle vistas hos sin pappa - inte är av den omfattningen eller har pågått under så lång tid som krävs för att det skadestånd som R.K. ska betala ska kunna jämkas med stöd av 3 kap. 6 § skadeståndslagen.
Kan R.K:s skadeståndsskyldighet jämkas enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen?
Det skadestånd som R.K. av tingsrätten har ålagts att betala till de i detta mål aktuella målsägandena, uppgår totalt till 158 400 kr. Frågan är om det kan anses oskäligt betungande för R.K. att betala detta skadestånd, med hänsyn till vad som framkommit om hennes ekonomiska förhållanden. Vid denna bedömning ska hovrätten också ta hänsyn till de skadelidandes behov av skadeståndet samt övriga omständigheter.
Som hovrätten tidigare har redovisat framhölls det vid införandet av den utökade skadeståndsskyldigheten för vårdnadshavare, att jämkning av skadestånd skulle kunna komma ifråga även i enlighet med bestämmelsen i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Bestämmelsens ordalydelse har inte ändrats. Den tidigare tillämpningen av jämkningsbestämmelsen får därför förutsättas vara vägledande även för bedömningen av om vårdnadshavares skadeståndsansvar kan jämkas. Som utgångspunkt bör då beaktas att jämkningsregeln enligt doktrinen ska tillgripas bara som en sista utväg för domstolarna, när tillämpning av övriga skadeståndsregler leder till så orimliga konsekvenser att de avgjort inte kan accepteras (se Bengtsson - Strömbäck s. 407).
Hovrätten konstaterar att det saknas vägledning från HD om hur jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen ska tillämpas i fall då en vårdnadshavare enligt den nya regeln om principalansvar har förpliktats att solidariskt med sitt barn ersätta sådana skador som barnet har orsakat genom brott.
R.K. har i detta fall ställts inför ett förhållandevis stort antal skadeståndskrav till följd av att hennes dotter under en kortare tid har begått en serie brott. Hon har låg förvärvsinkomst och är försörjningsskyldig för tre hemmavarande barn. Mot bakgrund av det utdömda skadeståndets storlek och målsägandenas behov av skadestånd anser hovrätten emellertid inte att de förhållanden som R.K. har anfört är tillräckliga för att det skadestånd som hon har ålagts som vårdnadshavare för F.K. ska jämkas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i överklagad del.
Högsta domstolen
R.K. överklagade och yrkade att HD skulle befria henne från skyldigheten att betala skadestånd eller i vart fall sätta ned det utdömda skadeståndet.
Motparterna motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Hanna Granberger, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-11 och 13 motsvarar i huvudsak punkterna 1-12 i HD:s dom.
R.K. är ensam vårdnadshavare för dottern F.K. Vad som i utredningen framkommit om att dottern, mot R.K:s vilja, hade lämnat hemmet och vid tiden för gärningarna bodde hos sin pappa, kan inte anses vara en sådan situation som kan jämställas med ett omhändertagande av vård enligt LVU eller liknande, där vårdnadshavaren inte längre ansvarar för den faktiska omsorgen om barnet. De nu angivna förhållandena kan därmed inte medföra att det är uppenbart oskäligt att R.K. betalar skadeståndet.
- - -.
Tillsynsplikten enligt föräldrabalken innebär att vårdnadshavaren, i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan, ska svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (se 6 kap. 2 § andra stycket tredje meningen FB). Enligt lagmotiven måste vårdnadshavaren på ett aktivt sätt hålla sig underrättad om vad barnet företar sig och vara beredd att ingripa i den utsträckning som kan behövas. När det gäller tonåringar måste man räkna med att vårdnadshavarens inflytande över vad ungdomar gör utanför hemmet är ganska litet och det är en avvägningsfråga hur stor frihet en tonåring ska medges. I vissa situationer kan det föreligga en skyldighet att ge barnet förhållningsorder, förmaningar och instruktioner för att vårdnadshavaren ska anses ha uppfyllt kravet på att vidta lämpliga åtgärder. Är situationen sådan att det inte kan begäras att vårdnadshavaren personligen ingriper mot tonåringens förehavanden, bör vårdnadshavaren vidta andra lämpliga åtgärder som kan förebygga skada, t.ex. att söka hjälp hos de sociala myndigheterna. Det kan också bli nödvändigt om en tonåring inte rättar sig efter de gränser som vårdnadshavaren sätter. (Se prop. 1993/94:57 s. 25 f.)
I utredningen har det framkommit att R.K. vidtagit åtgärder, genom att försöka etablera kontakt med dottern, besöka fadern och kontakta såväl polis som socialtjänst. Åtgärderna, som i huvudsak synes ha varit inriktade på att dottern inte skulle vistas hos sin pappa, kan inte anses så omfattande eller långtgående att de går utöver R.K:s grundläggande tillsynsansvar enligt föräldrabalken. Med den restriktiva tillämpning av bestämmelsen som lagstiftaren förordat kan de aktuella förhållandena därmed inte medföra att det är uppenbart oskäligt att R.K. betalar skadeståndet. Förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsansvar med stöd av 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen föreligger inte.
Förutsättningar för jämkning enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen
Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen kan enligt lagstiftaren ses som en säkerhetsventil mot en alltför betungande betalningsskyldighet för vårdnadshavaren. Ett oskäligt betungande skadestånd kan sättas ned till en nivå som är rimlig med hänsyn till vårdnadshavarens ekonomiska förhållanden. Hänsyn ska också tas till den skadelidandes behov av skadestånd och övriga omständigheter. (Se prop. 2009/10:142 s. 36 f.)
Enligt förarbetena kan det finnas utrymme för jämkning om en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav pga. att barnet har begått en serie brott. Om det är fråga om vårdnadshavare med mycket låga inkomster, till exempel i form av ekonomiskt bistånd eller en ensamstående vårdnadshavare med låg förvärvsinkomst, torde skadeståndskravet kunna jämkas även när det inte är fråga om omfattande skadeståndskrav. Vid bedömning av jämkningsfrågan bör även övriga omständigheter kunna beaktas, t.ex. om det funnits möjlighet för vårdnadshavaren att teckna en ansvarsförsäkring som täcker principalansvaret. Enligt äldre förarbeten kan det dock inte alltid begäras av privatpersoner att de ska hålla sig med en ansvarsförsäkring. Vidare synes det för närvarande oklart om det överhuvudtaget är möjligt att teckna en ansvarsförsäkring som täcker principalansvaret. (Se prop. 2009/10:142 s. 36 f. och prop. 1975:12 s. 176 samt Eva Lindell-Frantz, Uppsatser om skadeståndsansvar och ansvarsförsäkring, Ansvarsförsäkring i konsumentförhållande, 2012, s. 144 f. och 163 f.)
Vid införandet av den allmänna jämkningsregeln uttalade lagstiftaren att jämkning inte bör komma i fråga om den skadeståndsskyldige väntas klara av skadeståndsbetalningarna utan alltför stora uppoffringar. När det gäller enskilda personer synes en riktpunkt för bedömningen kunna vara, om skadeståndet skulle komma att belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi i sådan grad att dennes standard därigenom skulle komma att avsevärt understiga en genomsnittsfamiljs. Framställs skadeståndsanspråk av flera personer, får man bedöma varje persons anspråk för sig - samtidigt som frågan, om skadeståndet är oskäligt betungande, får prövas med hänsyn till den sammanlagda skadeståndsbördan. (Se prop. 1975:12 s. 176 f. och Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 294.)
Den första frågan att ta ställning till är om skadeståndet som den ansvarige är skyldig att utge skulle i sådan grad belasta hans eller hennes ekonomi, att det i varje fall från denna synpunkt ter sig oskäligt att döma ut beloppet. Besvaras denna fråga nekande är det redan klart att jämkningsbestämmelsen inte kan åberopas. Annars blir nästa spörsmål, om jämkning trots detta bör underlåtas med hänsyn till den skadelidandes behov av skadeståndet eller andra föreliggande omständigheter. (Se prop. 1975:12 s. 175 ff.)
R.K. har i detta fall ställts inför ett förhållandevis stort antal skadeståndskrav pga. att hennes dotter under en kortare tid begått en serie brott. Detta förhållande talar för att det kan finnas utrymme för jämkning. För att jämkning ska komma i fråga krävs det emellertid därutöver, att det av utredningen om vårdnadshavarens ekonomiska förhållanden framgår att skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande. Det åligger därmed vårdnadshavaren att åberopa utredning till styrkande av detta förhållande.
R.K. har som skäl för jämkning i denna del endast åberopat att hon är försörjningsskyldig för tre barn och hänvisat till sin årsinkomst. Genom utredningen har det framkommit att R.K. taxeringsåret 2013 hade en årsinkomst uppgående till cirka 182 000 kr.
Utifrån de förhållanden som R.K. anfört går det inte att dra några närmare slutsatser om hennes nuvarande eller framtida ekonomiska förutsättningar och om den samlade skadeståndsskyldigheten skulle komma att belasta hennes ekonomi i sådan grad att den kan anses oskäligt betungande. Jämkning med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen kan därför inte komma i fråga. Vid denna utgång görs ingen bedömning av målsägandenas behov av skadeståndet och övriga omständigheter.
Slutsats
Det saknas förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet. Hovrättens domslut i den överklagade delen ska därför fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut i överklagad del.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Gudmund Toijer, Göran Lambertz och Svante O. Johansson) meddelade den 18 juni 2015 följande dom.
Domskäl
Bakgrund och frågan i målet
R.K. är ensam vårdnadshavare för dottern F.K., född i juli 1997. F.K. och en jämnårig kamrat dömdes av Göteborgs tingsrätt i juni 2013 för grovt förtal den 16-18 december 2012 avseende spridning av uppgifter om 38 målsägande på det sociala nätverket Instagram. Tingsrätten förpliktade F.K. att, solidariskt med den medtilltalade, betala skadestånd för kränkning om 15 000 kr till varje målsägande. R.K. förpliktades att solidariskt med F.K. betala 8 800 kr till var och en av målsägandena.
R.K. överklagade tingsrättens dom i fråga om skadestånd. Under målets handläggning i hovrätten träffade hon förlikning med 20 av målsägandena och hovrätten avskrev målet i dessa delar. Hovrätten, som ansåg att det inte fanns förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet, fastställde tingsrättens domslut i den överklagade delen.
Under målets handläggning i HD har R.K. återkallat överklagandet beträffande tre av målsägandena. HD har avskrivit målet i dessa delar. Överklagandet omfattar således R.K:s skadeståndsskyldighet om 8 800 kr till var och en av de 15 återstående målsägandena, sammanlagt 132 000 kr.
Frågan i HD är om det finns skäl att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet.
Den rättsliga regleringen
De i målet relevanta bestämmelserna finns i 3 kap.5 och 6 §§ och 6 kap. 2 §skadeståndslagen. Reglerna innebär i huvudsak följande.
Enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen ska en förälder som har vårdnaden om ett barn ersätta personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott och skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 §. Härmed avses bl.a. kränkning genom förtalsbrott. Förälderns ansvar är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp som gällde det år då skadehändelsen inträffade.
Syftet med lagstiftningen är att tydliggöra för föräldrar att de bär huvudansvaret för sina barn och ungdomar. Tanken är att ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar kan bidra till att på sikt motverka ungdomsbrottslighet, bl.a. genom att medföra tydligare föräldrareaktioner vid brottsliga beteenden och öka engagemanget för barnens förehavanden. (Se prop. 2009/10:142 s. 23 ff.)
Ersättningen kan enligt 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Jämkning kan också ske enligt den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §, om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till förälderns ekonomiska förhållanden. Härvid ska även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter beaktas.
Jämkning enligt 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen
Utgångspunkten för skadeståndsskyldigheten enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen är att det är fråga om ett principalansvar som ska gälla också om en förälder som är vårdnadshavare inte har agerat försumligt i något avseende. Även den förälder som i alla avseenden har uppfyllt sina förpliktelser som vårdnadshavare ska alltså betala skadestånd. Jämkning kan emellertid komma i fråga i fall när ett skadeståndsansvar skulle framstå som orimligt.
Jämkningsbestämmelsen tar till en början sikte på förhållanden som har att göra med relationen till barnet. I lagmotiven anges att en faktor som kan tillmätas betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt alls och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv. Det ska dock beaktas att det enligt 6 kap. 2 § andra stycket FB ingår en tillsynsplikt i vårdnadsansvaret, oavsett om barnet bor hos vårdnadshavaren eller inte. Att ett barn huvudsakligen bor hos den andre vårdnadshavaren eller att en vårdnadshavare bara har begränsat umgänge utgör inte i sig skäl att jämka skadeståndsskyldigheten. En situation då jämkning bör kunna komma i fråga är när barnet är omhändertaget enligt socialrättslig lagstiftning. (Se a. prop. s. 37 och 48.)
De relevanta omständigheterna för jämkning knyter här an till vårdnaden. Den som har vårdnaden om ett barn har bl.a. ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda. Vårdnaden består till dess barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap; ansvaret för att fostra barnet sträcker sig således över lång tid.
Jämkning kan därutöver ske när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra att barnet begår brott. Enligt lagmotiven är avsikten att jämkning på denna grund ska bli aktuell endast i speciella undantagsfall. Som exempel anges att ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen har stått i hans eller hennes makt för att förhindra fortsatt brottslighet, kanske i form av ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola, men ansträngningarna har varit förgäves. Det krävs att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående. (Se a. prop. s. 37 och 48.)
Andra begränsningar av principalansvaret
Bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen lämnar inte något utrymme för jämkning på andra grunder än de som anges i lagtexten. Jämkningsregeln bör, som särskilt betonas i förarbetena, tillämpas restriktivt (se a. prop. s. 38). Detta bör ses mot bakgrund av regeln i 5 § andra stycket, som innebär att vårdnadshavarens ansvar för varje skadehändelse begränsas till en femtedel av prisbasbeloppet. Denna regel har införts för att ett obegränsat ersättningsansvar skulle kunna te sig oskäligt mot vårdnadshavaren, särskilt med hänsyn till att principalansvaret aktualiseras oberoende av om han eller hon har brustit i sin tillsyn (se a. prop. s. 34).
I denna begränsning ligger ett skydd för vårdnadshavaren mot oskäliga konsekvenser. Detta måste anses minska utrymmet för jämkning enligt 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen, eftersom jämkningsmöjligheten tar sikte på ett av hänsyn till skäligheten redan begränsat belopp.
Beloppsbegränsningen avser varje enskild skadehändelse och inte det sammanlagda skadeståndsbeloppet, som därmed kan bli förhållandevis stort när skadeståndsskyldigheten avser flera händelser. Lagstiftningen bygger på tanken att det är den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen som ska kunna tillämpas i sådana fall. Den regeln kan ses som en säkerhetsventil, exempelvis då en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav på grund av att barnet har begått en serie brott (se a. prop. s. 36). Intresset av jämkning ska dock enligt 6 kap. 2 § vägas mot andra intressen, bl.a. den skadelidandes behov av skadeståndet.
Omständigheterna i detta fall
R.K. är ensam vårdnadshavare för F.K., och F.K. har den största delen av tiden bott hos mamman. I november 2012 bestämde sig F.K. för att bo hos pappan. Det hade då förekommit konflikter mellan R.K. och F.K., bl.a. för att F.K. tyckte att mamman satte upp för många regler för henne.
Natten mellan den 23 och 24 november 2012 sökte R.K. upp dottern i pappans bostad för att få henne att komma hem. Vid besöket uppstod bråk och R.K. och F.K. har uppgett att pappan då hotade R.K. med kniv. I samband med bråket tillkallade R.K. polis, som under natten kontaktade socialjouren. Den akuta situationen löstes genom att F.K. skulle få bo hos en annan familj. Senare på natten återvände dock F.K. till pappans bostad.
Den 24 november var R.K. i kontakt med socialtjänsten angående möjligheten till hjälp med att få hem F.K. Socialtjänsten ansåg emellertid att det bl.a. med hänsyn till F.K:s ålder inte fanns grund för något tvångsomhändertagande av henne. F.K. kom att bo hos pappan fram till januari 2013. Enligt F.K. var hon till största delen ensam under den tiden, eftersom pappan oftast var borta från bostaden. R.K. och F.K. har uppgett att pappan missbrukade narkotika.
R.K:s förhållande till F.K. ger inte anledning till jämkning
Det beskrivna förloppet ger en bild av hur förhållandet mellan R.K. och F.K. var just vid tiden för F.K:s brottslighet. Det har i övrigt inte framkommit några omständigheter som ger underlag för en närmare bedömning av förhållandet mellan dem. Under den tid om cirka två månader som F.K. bodde hos sin pappa hade R.K. visserligen begränsade möjligheter att utöva någon faktisk vård och omsorg, och hon försökte utan framgång förmå F.K. att komma hem. Emellertid ingår i vårdnadsansvaret en tillsynsplikt oavsett om barnet huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren (se p. 10).
Möjligheten att jämka skadeståndet med hänsyn till förhållandet mellan föräldern och barnet får mot bakgrund av uttalandena i lagmotiven antas ta sikte på fall där föräldern under en länge tid har saknat möjlighet att vara delaktig i barnets liv och därmed i fostran av barnet. Situationen kan i detta fall inte anses ha varit sådan. Tillräckliga skäl för jämkning på grund av R.K:s förhållande till F.K. föreligger därför inte.
R.K:s åtgärder ger inte anledning till jämkning
Det framgår att R.K. har gjort ansträngningar för att förmå F.K. att komma hem. De åtgärder som hon har vidtagit har legat inom den ram som tillsynsplikten enligt föräldrabalken innebär. Det kan därmed inte anses vara fråga om sådana särskilt långtgående åtgärder för att förhindra brott som avses i jämkningsbestämmelsen. Någon jämkning på denna grund kan därför inte ske.
Jämkning kan inte heller ske enligt den allmänna jämkningsregeln
Genom att skadeståndet avser 15 skadehändelser blir det sammanlagda beloppet avsevärt. Någon närmare utredning om R.K:s ekonomiska förhållanden finns dock inte. Vid en bedömning av omständigheterna måste även beaktas att de skadelidande - personer som har utsatts för förtal som fått stor spridning - får anses ha ett påtagligt intresse av skadeståndet. Jämkning av skadeståndet med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen kan därför inte ske.
Slutsats
Det saknas förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Referenten, justitierådet Lars Edlund, var skiljaktig och biföll överklagandet på så sätt att det belopp som R.K., solidariskt med F.K., skulle betala till var och en av målsägandena nedsattes till 4 400 kr. Han ansåg att domskälen från och med punkten 19 skulle ha följande lydelse, varvid rubriken före punkten 19 skulle ändras på så sätt att ordet ”inte” togs bort.
Lagstiftaren har uppställt höga krav för att jämkning ska komma i fråga. Även för detta slag av skadestånd måste det emellertid göras en nyanserad bedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet för att avgöra om jämkning, helt eller delvis, kan ske. För full jämkning av skadeståndsskyldigheten torde i princip krävas att vårdnadshavare trots stora ansträngningar inte har kunnat få någon kontakt alls med barnet och att det därför har varit omöjligt att utöva någon form av tillsyn.
Utredningen visar att R.K., vars uppgifter det inte finns anledning att ifrågasätta, har försökt att ha tillsyn över F.K. under den tid som F.K. bodde hemma. När F.K. flyttade till pappan upphörde i praktiken denna tillsyn, fastän F.K:s vistelseadress inte var okänd för R.K. Det är uppenbart att boendemiljön hos pappan var olämplig för F.K. R.K. har gjort betydande ansträngningar för att få hem F.K. Omständigheterna i fallet är sådana att det finns utrymme enligt 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet till hälften. I övrigt saknas grund för jämkning.
HD:s dom meddelad: den 18 juni 2015.
Mål nr: T 2909-14.
Lagrum: 3 kap.5 och 6 §§ samt 6 kap. 2 §skadeståndslagen.