NJA 2016 s. 389
Fråga om resning enligt ärendelagen. Det ligger på resningsdomstolen att rättsligt kvalificera de omständigheter som sökanden har åberopat och pröva dem enligt de resningsgrunder som domstolen anser vara tillämpliga. Om domstolen kommer fram till att resning inte kan beviljas genom en tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser, ska domstolen därför pröva om de åberopade omständigheterna utgör synnerliga skäl för resning enligt ärendelagen. Det gäller även om sökanden inte har åberopat ärendelagens regel.
Länsstyrelsen i Västerbottens län förelade i beslut den 3 november 2014 Nisses Bygg i Bygdeå AB att utföra saneringsåtgärder på en fastighet. Beslutet vann laga kraft.
Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen
Bolaget ansökte om resning i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade att domstolen i första hand skulle upphäva föreläggandet helt och i andra hand återförvisa ärendet till länsstyrelsen för förnyad handläggning.
Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Liselotte Rågmark, Roger Wikström, referent, och Eywor Helmenius samt tekniska rådet Yvonne Eklund) anförde i beslut den 6 juli 2015 följande.
Bolaget har till stöd för sin talan uppgett i huvudsak följande. Den rättstillämpning som ligger till grund för länsstyrelsens avgörande får anses uppenbart strida mot lag. Länsstyrelsen har ålagt bolaget ett fastighetsägaransvar för saneringsåtgärder trots att länsstyrelsen konstaterat att det finns en verksamhetsutövare som kan göras ansvarig. Föreläggandet är sådant att det skulle medföra oerhört stora kostnader att fullgöra detsamma och bolaget har inte möjlighet att ekonomiskt bära ett sådant åläggande.
Skäl
Av handlingarna i målet framgår att bolaget, genom N.O., delgavs länsstyrelsens beslut den 4 november 2014. Överklagandetiden var enligt beslutet tre veckor från delfående av beslutet, dvs. överklagande skulle ha kommit in till länsstyrelsen senast den 25 november 2014. Beslutet överklagades inte utan vann laga kraft.
Den som vill ansöka om resning och som grund för ansökan åberopa att rättstillämpningen som ligger till grund för beslutet uppenbart strider mot lag ska göra det inom sex månader från det att beslutet vann laga kraft (58 kap. 1 § första stycket 4, 4 § andra stycket och 10 a § första stycket RB samt 42 § ärendelagen).
Bolagets ansökan om resning inkom till hovrätten den 22 juni 2015. Ansökan om resning har således inte gjorts inom föreskriven tid och ska därför avvisas.
Beslut
Mark- och miljööverdomstolen avvisar bolagets ansökan om resning.
Högsta domstolen
Nisses Bygg i Bygdeå AB överklagade och yrkade att HD skulle undanröja Mark- och miljööverdomstolens avvisningsbeslut och, i första hand, bevilja resning eller, i andra hand, visa ärendet åter till Mark och miljööverdomstolen för fortsatt behandling.
Länsstyrelsen i Västerbottens län avstod från att yttra sig.
HD förordnade den 28 september 2015 att länsstyrelsens beslut den 3 november 2014 tills vidare inte fick läggas till grund för verkställighet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Li Brismo, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Tillämpliga regler
Punkterna 1-4 motsvarar i huvudsak punkterna 1-3 i HD:s beslut.
Synnerliga skäl enligt 42 § andra meningen ärendelagen
De särskilda rättsmedlen för domstolsärenden reglerades tidigare i 11 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden som stadgade att rättegångsbalkens regler för tvistemål gällde i den mån det var tillämpligt.
Vid införandet av 42 § ärendelagen angavs att regleringen genom hänvisningen till bestämmelserna i rättegångsbalken innebar att tidigare gällande ordning till största delen behölls och att det nya låg i att den domstol som ska pröva en fråga om resning har möjlighet att bevilja resning inte endast i de fall som anges i rättegångsbalken utan även när det i annat fall föreligger synnerliga skäl (se prop. 1995/96:115 s. 177).
Övervägandena bakom tilläggsregeln om synnerliga skäl utvecklas i förarbetena enligt följande. Utanför tvistemåls- och brottmålsområdet finns extraordinära situationer som inte låter sig helt inpassas under rättegångsbalkens detaljerade regler. En rättelse kan ofta ske utan att det drabbar någon enskild och detta ger möjligheter att undvika t.ex. resultat vilka för lekmannen framstår som logiskt omöjliga eller som på något annat sätt är stötande. Särskilt behovet av att i vissa undantagsfall gå utanför de ramar som rättegångsbalkens regler sätter medför ett behov av en särskild regel av det slag som finns i förvaltningsprocesslagen (1971:291) och som tillåter att resning sker i de fall där det finns synnerliga skäl. Avsikten är att man i huvudsak ska tillämpa samma principer som inom förvaltningsrätten. Att ett yrkande om resning kan förtjäna bifall trots att förutsättningarna enligt rättegångsbalken inte är uppfyllda torde främst gälla den situationen att den enskilde påkallar åtgärden alltför sent. Resning bör också kunna beviljas t.ex. i sådana fall där det finns två lagakraftvunna domstolsavgöranden angående samma förhållande av vilka materiellt sett endast det ena kan vara riktigt. Regeln ger således möjlighet att avvika från rättegångsbalkens bestämmelser inte endast när det gäller tidsfrister för påkallandet av den extraordinära åtgärden utan också när det gäller övriga i balken angivna förutsättningar för en sådan åtgärd. Vid prövningen av om det finns synnerliga skäl måste stor hänsyn tas till det intresse en eventuell enskild motpart kan ha av att den extraordinära åtgärden inte beviljas (se prop. 1995/96:115 s. 122 ff. och 177).
Den materiella regeln om resning inom förvaltningsrätten finns i 37 b § förvaltningsprocesslagen. Enligt denna får resning beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Till skillnad från rättegångsbalkens regler finns inte några specifika resningsgrunder eller tidsfrister. Högsta förvaltningsdomstolen tillämpar resningsinstitutet på ett relativt fritt och obundet sätt i syfte att skapa materiell rättvisa, i vart fall till förmån för enskild, när det visar sig att lagakraftvunna avgöranden är behäftade med allvarliga fel eller då det framkommer nya uppgifter som ställer avgörandet i helt ny dager (Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 10 uppl. 2014, s. 216, och Wennergren & von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m. - En kommentar (1 sept. 2015, Zeteo), kommentaren till 37 b §).
När det gäller resning i ärenden är slutsatsen, med hänsyn till ordalydelsen i 42 § ärendelagen och förarbetsuttalandena, att rättegångsbalkens regler om resning i tvistemål som huvudregel gäller. Det finns dock en ventil som ger domstolen möjlighet att i vissa undantagsfall avvika från dessa regler nämligen om det föreligger synnerliga skäl. Denna ventil kan emellertid inte anses grunda en skyldighet för domstolen att pröva förekomsten av synnerliga skäl i alla ärenden även när detta inte anförts av sökanden. Synnerliga skäl kan föreligga t.ex. om ett avgörande är behäftat med ett allvarligt fel som kan rättas utan att det drabbar något motstående enskilt intresse. Vid bedömningen av vad som i övrigt utgör synnerliga skäl kan de principer som gäller enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen tjäna som vägledning. Om synnerliga skäl föreligger finns det möjlighet att bevilja resning under andra omständigheter än de som anges i rättegångsbalken och ta upp en resningsansökan till prövning även om rättegångsbalkens tidsfrister har försuttits.
Bedömningen i detta fall
Länsstyrelsens beslut vann laga kraft den 26 november 2014. Bolagets resningsansökan kom in till Mark- och miljööverdomstolen den 22 juni 2015, dvs. mer än sex månader efter det att beslutet vann laga kraft. Bolaget åberopade resningsgrunden uppenbart lagstridig rättstillämpning men nämnde inte varför avsteg från rättegångsbalkens tidsfrister skulle göras och hänvisade inte heller i övrigt till några synnerliga skäl. Vid dessa förhållanden har Mark- och miljööverdomstolen med stöd av rättegångsbalkens regler kunnat avvisa ansökan.
Vad bolaget i HD anfört avseende synnerliga skäl utgör inte anledning att avvika från de tidsfrister som föreskrivs i rättegångsbalken. Överklagandet ska därför avslås.
Den tid inom vilken bolaget senast ska utföra saneringsåtgärder enligt punkten 1 i länsstyrelsens beslut förlängs till ett år från HD:s beslut.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet. Den tid inom vilken Nisses Bygg i Bygdeå AB senast ska utföra saneringsåtgärder enligt punkten 1 i Länsstyrelsen i Västerbottens läns beslut den 3 november 2014 förlängs till ett år från HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Gudmund Toijer, referent, Svante O. Johansson, Anders Eka och Sten Andersson) meddelade den 24 maj 2016 följande beslut.
Skäl
Bakgrund och frågan i HD
Länsstyrelsen förelade bolaget att som fastighetsägare utföra saneringsåtgärder på industrifastigheten Skinnarbyn 9:1 i Robertsfors kommun, där det tidigare hade bedrivits verksamhet med impregnering av trä. Till stöd för beslutet åberopades 2 kap. 8 §, 10 kap. 3 och 4 §§ samt 26 kap. 9 § MB och 28 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Beslutet överklagades inte och fick laga kraft.
Bolaget ansökte om resning i Mark- och miljööverdomstolen cirka sju månader efter det att länsstyrelsens beslut hade fått laga kraft och gjorde gällande att den rättstillämpning som låg till grund för beslutet uppenbart stred mot lag. Ansökan avvisades med hänvisning till att den hade kommit in för sent. Enligt domstolen skulle resningsansökan ha gjorts inom sex månader från det att länsstyrelsens beslut fick laga kraft.
Huvudfrågan i HD är om det finns grund för att avvisa bolagets ansökan om resning eller om den ska prövas i sak.
Tillämpliga lagbestämmelser
Bolagets ansökan om resning ska bedömas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 19 kap. 1 § tredje stycket och 21 kap. 1 § andra stycket MB samt 5 kap. 1 § lagen [2010:921] om mark- och miljödomstolar).
De särskilda rättsmedlen regleras i 42 § ärendelagen. Enligt den paragrafen tillämpas bl.a. 58 kap. 1 och 4 §§ samt 10 a § första stycket RB. Det betyder att en ansökan om resning ska prövas enligt de grunder som gäller för tvistemål. Det innebär dessutom att ärendelagen hänvisar till de tidsfrister som ställs upp i 4 § andra stycket. Enligt tredje meningen i det stycket ska resning sökas inom sex månader från det att avgörandet fick laga kraft, om ansökan grundas på ett påstående om att den rättstillämpning som ligger till grund för avgörandet uppenbart strider mot lag. I 42 § ärendelagen sägs det emellertid att resning får äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. RB, nämligen om det finns synnerliga skäl.
Synnerliga skäl för resning enligt ärendelagen
Enligt motiven till ärendelagen finns det utanför området för tvistemål och brottmål extraordinära situationer som inte låter sig helt passas in under rättegångsbalkens detaljerade regler. Det anges att domstolarna även i de fallen bör kunna undvika resultat vilka för lekmannen framstår som logiskt omöjliga eller som på något annat sätt är stötande. Avsikten vid bestämmelsens tillkomst var att regeln om synnerliga skäl för resning skulle tillämpas i enlighet med de mer allmänt hållna principer som gällde inom förvaltningsrätten (jfr dock numera RÅ 2010 ref. 61, även SOU 2008:31 s. 81 f.). Det framgår vidare att lagregeln i första hand är tänkt för situationer där rättelse kan ske utan att det drabbar någon enskild. Regeln kan emellertid också aktualiseras då en resning skulle vara till nackdel för en enskild motpart, men den partens intressen ska då vägas in och ges stor tyngd vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl för att bifalla resningsansökan. (Se prop. 1995/96:115 s. 124 f. och 176 f.)
En situation som särskilt nämns i motiven är att den enskilde söker resning då det enligt rättegångsbalkens regler är för sent. När det finns synnerliga skäl, bör resning kunna beviljas i fråga om ett beslut som grundas på en uppenbart oriktig rättstillämpning, även när felet uppmärksammas mer än sex månader efter laga kraft (a. prop. s. 125 och 177).
Ärendelagens regel om resning vid synnerliga skäl får därmed betydelse på olika sätt. Den öppnar, när skälen är mycket starka, för resning i situationer som inte kan hänföras till någon av resningsgrunderna i 58 kap. 1 § RB. Men den ska kunna tillämpas också när en sådan grund i och för sig kan vara tillämplig men tidsfristerna i 58 kap. 4 § andra stycket har överskridits. I den sist nämnda situationen kan det visserligen te sig märkligt att ärendelagen hänvisar till tidsfristerna om det ändå är möjligt att bryta igenom dem. Saken får dock så förstås att kraven för ett bifall vid en prövning i sak måste ställas högre, när tidsfristerna enligt rättegångsbalken har löpt ut.
I vilka fall ska resningsdomstolen pröva om det finns synnerliga skäl för resning?
En följdfråga blir då om resningsdomstolen alltid ska pröva en ansökan mot regeln om synnerliga skäl, när rättegångsbalken inte ger stöd för resning, eller om sökanden måste åberopa regeln.
Enligt 58 kap. 5 § RB - som är tillämplig också i ärenden - ska sökanden uppge bl.a. de förhållanden som ansökan grundas på (första stycket 2). I detta har ansetts ligga att sökanden ska förklara vilken resningsgrund som han eller hon åberopar (jfr Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 79, okt. 2015, s. 58:46). Detta innebär emellertid inte att domstolen skulle vara förhindrad att hänföra de omständigheter som sökanden har åberopat till en annan punkt i resningsbestämmelsen. Domstolen har att rättsligt kvalificera de omständigheter som ligger till grund för ansökan (jfr NJA 2007 s. 82).
Vid en tillämpning av resningsbestämmelserna i 42 § ärendelagen har domstolen alltså att bedöma om de åberopade omständigheterna kan utgöra synnerliga skäl, oavsett om sökanden uttryckligen har hävdat detta. Mot bakgrund av den allmänna utformning som regeln om synnerliga skäl har fått, kan en prövning enligt den regeln aktualiseras i många situationer där en tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser inte leder till ett bifall. Därmed kommer utrymmet att bli mycket begränsat för resningsdomstolen att stanna vid en avvisning på grund av att tidsfristerna i 58 kap. 4 § RB har överskridits, eftersom frågan om det finns synnerliga skäl för resning behöver bedömas i sak.
En tillämpning av regeln om synnerliga skäl kan vara mer eller mindre närliggande för resningsdomstolen alltefter omständigheterna i det enskilda fallet. Av rättssäkerhetsskäl och av hänsyn till den enskilde bör det dock i normalfallet ligga på resningsdomstolen att i sina skäl redovisa att en prövning enligt regeln om synnerliga skäl har skett. Om domstolen anser att en prövning enligt den regeln inte föranleder några närmare överväganden, bör dock skälen för beslutet kunna hållas mycket korta.
Bedömningen i detta fall
I detta fall har bolaget - utan att i Mark- och miljööverdomstolen åberopa regeln om synnerliga skäl - påstått att en uppenbart lagstridig rättstillämpning ligger till grund för länsstyrelsens föreläggande. Som har framgått i det föregående (se p. 7) kan synnerliga skäl för resning föreligga i särskilt allvarliga fall, även om felet uppmärksammas mer än sex månader efter laga kraft.
Det ska därför prövas om det finns synnerliga skäl för resning, trots att bolaget inte uttryckligen åberopade detta i Mark- och miljööverdomstolen. Det framgår inte av domstolens skäl att en sådan prövning har gjorts. Avvisningsbeslutet bör undanröjas och ärendet visas åter till Mark- och miljööverdomstolen för fortsatt behandling.
Domslut
HD:s avgörande
HD undanröjer Mark- och miljööverdomstolens beslut och visar ärendet åter till Mark- och miljööverdomstolen för fortsatt behandling.
HD:s beslut den 28 september 2015 ska bestå. Det innebär att, till dess något annat föreskrivs, Länsstyrelsen i Västerbottens läns beslut den 3 november 2014 inte får läggas till grund för verkställighet.
HD:s beslut meddelat: den 24 maj 2016.
Mål nr: Ö 3937-15.
Lagrum: 42 § lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Rättsfall: NJA 2007 s. 82 och RÅ 2010 ref. 61.