NJA 2016 s. 680

Artskyddsbrott. En person har åtalats för att han salufört skinn av prärievarg (canis latrans) under förespegling att det var exemplar av varg (canis lupus). Varg är, i motsats till prärievarg, en skyddad art. Utformningen av den i målet tillämpliga delen av straffbestämmelsen om artskyddsbrott i 29 kap. 2 b § miljöbalken, som i aktuellt avseende hänvisar till den s.k. CITES-förordningen, har ansetts strida mot det i legalitetsprincipen ingående kravet på att straffbestämmelser måste vara i tillräcklig grad tydliga. Personen har därför frikänts.

Gotlands tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Gotlands tingsrätt åtal mot J.B. för artskyddsbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

J.B. har, den 8 augusti 2013, under medeltidsveckan, i ett salustånd i Visby, uppsåtligen eller av oaktsamhet i vinstsyfte använt och salufört 12 stycken skinn av exemplar av varg (canis lupus) i strid med artikel 8.1 rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem.

Varg (canis lupus) är upptagen på bilaga A till ovanstående förordning. Som exemplar av arter upptagna på bilaga A hänförs även delar av ett dött djur där det av förpackning, märkning eller etikett framgår att det är delar av sådan skyddad art.

Lagrum. 29 kap. 2 b § 1 st. 4 a MB jämfört med artikel 8.1 och 2 t) rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem.

Åklagaren yrkade att i beslag tagna vargskinn skulle förklaras förverkade.

J.B. förnekade gärningen och bestred förverkandeyrkandet.

Som muntlig bevisning åberopade åklagaren förhör med J.B. och vittnesförhör med T.J.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Mikael Mellqvist) anförde i dom den 17 april 2014 följande.

Utredningen

Hörda personer har bl.a. berättat.

J.B.

De aktuella skinnen är inte varg (canis lupus) utan prärievarg (canis latrans). På lapparna stod det ”varg”. Han hade gjort den märkningen. På medeltiden fanns det i Sverige varg (canis lupus) men inte prärievarg (canis latrans). Det var därför han märkt skinnen som han gjorde. Vid köp hade han upplyst om att det var fråga om prärievarg. Skinnen var inte hans, han hade dem i konsignation från Tranås Skinnförsäljning AB. En polis (som det senare visade sig) och en representant från länsstyrelsen (T.J.) kom fram till honom under medeltidsveckan och frågade om han sålde vargskinn och han svarade ja. Det är så man säger i branschen. Under medeltidsveckan två år tidigare diskuterade han sina vargskinn med en annan representant från länsstyrelsen som då sade att det var OK att sälja prärievarg.

T.J.

Han är naturvårdshandläggare på länsstyrelsen på Gotland. Han kontaktades av polisen om att det skulle förekomma otillåten försäljning av skinn på medeltidsveckan. De bestämde att de skulle besöka platsen. De fann J.B:s stånd där det enligt märkning salufördes skinn av ”varg”. J.B. svarade också på fråga att det var skinn av varg. Polisen tog hand om skinnen och förhör hölls med J.B. Först då uppgav J.B. att det var fråga om skinn av prärievarg.

Domskäl

Enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem är det bl.a. förbjudet att köpa, att erbjuda sig att köpa, att förvärva för kommersiella ändamål, att för kommersiella ändamål för allmänheten förevisa, att använda i vinstsyfte och att försälja, att inneha för försäljning, att saluföra eller att för försäljning transportera exemplar av de arter som upptagits i bilaga A (se artikel 8.1). I bilaga A har bl.a. varg (canis lupus) angetts som en skyddad art.

Det är klarlagt att J.B. vid aktuell tid och plats har salufört skinn av prärievarg (canis latrans), en i angivna förordning icke skyddad art. Åklagaren har dock gjort gällande att han genom att märka skinnen med ”varg” och också genom att på fråga uppge att han till försäljning har ”varg” har, i förordningens mening, salufört exemplar av varg (canis lupus). Med exemplar av varg avses enligt artikel 2 t) varje levande eller dött djur eller levande eller död växt av de arter som upptagits i bilagorna A-D, eller varje del eller derivat därav, som ingår i andra varor eller inte, och varje annan vara beträffande vilken det av medföljande dokument, förpackningen, märkningen eller etiketten eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur eller växter av dessa arter, utom om dessa delar eller produkter särskilt har undantagits från tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning eller bestämmelserna i den bilaga där den berörda arten har upptagits genom en hänvisning i de berörda bilagorna.

Med exemplar av den artskyddade vargen (canis lupus) har det av åklagaren gjorts gällande att det avses varje saluförande av vilken vara som helst som säljaren gör gällande är varg, genom t.ex. märkning. Det är en mycket långtgående kriminalisering som knappast kan anses förenlig med grundläggande straffprocessuella principer, t.ex. legalitetsprincipen. Nu spelar det i det aktuella fallet mindre roll. J.B. har nämligen i det aktuella fallet salufört prärievarg (canis latrans), dvs. en ”variant” av varg. Hans märkning - ”varg” - kan därför inte med nödvändighet anses avse den artskyddade canis lupus, även om märkningen med fog kan sägas vara ofullständig. Det är därför inte visat att J.B. har salufört exemplar av canis lupus. Åtalet, liksom förverkandeyrkandet, ska därför ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Svea hovrätt

Åklagaren överklagade i Svea hovrätt.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Henrik Löv, Eywor Helmenius och Åsa Marklund Andersson, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 6 november 2014 följande.

Yrkanden i hovrätten

Åklagaren har yrkat att hovrätten ska döma J.B. för artskyddsbrott i enlighet med åtalet, med den justering som anges nedan, och att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter samt att de i beslag tagna skinnen ska förverkas.

Åklagaren har justerat gärningsbeskrivningen enligt följande (justering i kursiv).

J.B. har, den 8 augusti 2013, under medeltidsveckan, i ett salustånd i Visby, uppsåtligen eller av oaktsamhet i vinstsyfte använt och salufört 12 stycken skinn under förespegling av att det är exemplar av varg (canis lupus) i strid med artikel 8.1. rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem.

Andra stycket i gärningsbeskrivningen kvarstår oförändrat.

J.B. har inte haft någon invändning mot justeringen men har motsatt sig att tingsrättens dom ändras.

Hovrättens domskäl

Parterna har lagt fram samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten.

Skuld

Genom utredningen i målet är det utrett att J.B. i ett marknadsstånd under medeltidsveckan i Visby har salufört skinn av prärievarg och att skinnen vid det aktuella tillfället var märkta med beteckningen ”varg”. Frågan är om han genom detta handlande har gjort sig skyldig till artskyddsbrott.

Enligt 29 kap. 2 b § första stycket 4 a) MB döms för artskyddsbrott till böter eller fängelse i högst två år bl.a. den som med uppsåt eller av oaktsamhet saluför djur eller annan vara i strid med artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (CITES-förordningen). I artikel 8.1. i CITES-förordningen anges bl.a. att det är förbjudet att för kommersiella ändamål för allmänheten saluföra exemplar av arter som upptagits i bilaga A. I den bilagan finns varg (canis lupus) upptagen som en skyddad art. Med exemplar avses enligt artikel 2 punkten t) i CITES-förordningen även varje annan vara beträffande vilken det av t.ex. förpackning, märkning, etikett eller någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar av en art som upptagits i bilaga A till förordningen. Straffbestämmelsen omfattar därmed även saluförandet av andra varor under påstående att de utgör en sådan skyddad art, även om varan i verkligheten inte utgörs av eller innehåller någon del av en sådan art.

J.B. har gjort gällande att han genom märkningen ”varg” inte avsåg att saluföra den skyddade arten varg utan att det som avsågs var prärievarg, vilken är en typ av varg. Han har uppgett att om någon hade velat köpa ett skinn skulle han ha upplyst om att det var fråga om prärievarg. Han kunde inte skriva prärievarg eller coyote eftersom dessa djur inte fanns på medeltiden. Det passade bättre in med varg. Han har vidgått att han på polisens fråga, när polisen kom fram till honom under medeltidsveckan, svarade att han sålde varg och att han inte förrän polisen identifierade sig förklarade att det rörde sig om prärievarg.

För att ett saluförande ska vara förenat med straffansvar enligt 29 kap. 2 b § första stycket 4 a) MB är det tillräckligt att J.B. gett sken av att det som varit föremål för försäljning innefattat en sådan skyddad art som omfattas av bestämmelsen. Av J.B:s egna uppgifter framgår att han genom att saluföra skinnen som exemplar av varg velat möjliggöra en försäljning som han bedömde inte hade varit möjlig om han märkt skinnen på ett riktigt sätt. Enligt hovrättens bedömning har J.B. genom att märka skinnen med ”varg” salufört exemplar av arten varg (canis lupus) - en art som omfattas av bilaga A till CITES-förordningen. Att ordet varg även skulle kunna omfatta andra typer av vargar ändrar inte denna bedömning.

J.B. har gjort gällande att han inte kände till de i målet relevanta artskyddsbestämmelserna. Mot hans uppgifter är det inte visat att han med uppsåt gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. J.B. har emellertid uppgett att han har arbetat i skinnbranschen under lång tid. Den som är verksam inom en bransch där frågor om artskydd torde vara en naturlig del av verksamheten har en skyldighet att ha kunskap om artskyddsreglerna och att vara särskilt uppmärksam på dessa. Genom att saluföra exemplar av en skyddad art har J.B. därför varit oaktsam i straffrättslig mening. Han ska därför dömas för artskyddsbrott i enlighet med åtalet. Gärningen är inte ringa.

Påföljd

Syftet med CITES-förordningen och den aktuella bestämmelsen i miljöbalken är att skydda arter av vilda djur och växter samt säkerställa deras bevarande genom kontroll av handel med dem. Även saluförandet av andra produkter under påstående att de utgör en av de skyddade arterna kan bidra till att öka efterfrågan på dessa hotade arter och kan därmed ge stöd åt en oönskad marknad. Det finns mot den bakgrunden anledning att se allvarligt på det brott som J.B. har gjort sig skyldig till.

Vid bedömning av straffvärdet ska även omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. J.B. har enligt egen uppgift lång erfarenhet av handel med skinn. Han har trots detta på ett medvetet sätt använt sig av en skyddad art för att på så sätt kunna öka efterfrågan och värdet på sina produkter. Detta har skett inom ramen för en kommersiell verksamhet av inte obetydlig omfattning.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att straffvärdet för den gärning som J.B. gjort sig skyldig till är ett kortare fängelsestraff. Mot bakgrund av att J.B. inte tidigare är dömd för brott och lever under ordnade förhållanden saknas skäl att döma till fängelse. Påföljden ska i stället bestämmas till villkorlig dom förenad med dagsböter.

Övrigt

Skinnen har som nyss konstaterats varit föremål för brott. Det kan inte anses uppenbart oskäligt att förverka dem. De ska därför i enlighet med 29 kap. 12 § MB förklaras förverkade. Beslaget ska bestå.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på det sättet att hovrätten

a) dömer J.B. för artskyddsbrott 2013-08-08,

b) bestämmer påföljden till villkorlig dom och dagsböter 30 å 50 kr,

c) förklarar att i beslag tagna skinn är förverkade och att beslagen ska bestå.

Högsta domstolen

J.B. överklagade hovrättens dom och yrkade att han skulle frikännas samt att beslutet om förverkande skulle upphävas.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom i ansvarsdelen ändrades. Han medgav att beslutet om förverkande upphävdes och förklarade att beslagen borde hävas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, Martin Borgeke, referent, Dag Mattsson och Stefan Johansson) meddelade den 30 juni 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund och frågan i målet

1.

J.B. har i augusti 2013 i ett marknadsstånd under medeltidsveckan i Visby salufört tolv stycken skinn av arten prärievarg (canis latrans). Skinnen var märkta med beteckningen ”varg”. När J.B. blev tillfrågad av en civilklädd polisman och en tjänsteman vid länsstyrelsen, som uppträdde som om de var intresserade av skinnen, uppgav J.B. att det var vargskinn.

2.

Åklagaren har gjort gällande att J.B. vid det aktuella tillfället, uppsåtligen eller av oaktsamhet, i vinstsyfte använde och saluförde skinnen under förespegling att det var exemplar av varg (canis lupus). Enligt åklagaren har J.B. därigenom gjort sig skyldig till artskyddsbrott.

3.

Som förklaring till sitt agerande har J.B. uppgett att det aldrig har funnits prärievarg på Gotland och att det därför passade bättre in i sammanhanget under medeltidsveckan att ange att det rörde sig om skinn av varg. Detta är för övrigt inte fel utan kan vara ett annat sätt att uttrycka att det var skinn av prärievarg. J.B. förstod inte att det som han gjorde var förbjudet. Hade det blivit affär med någon så hade han berättat att det var prärievarg.

4.

Tingsrätten frikände J.B. med det huvudsakliga argumentet att med ”varg” inte nödvändigtvis måste förstås arten canis lupus. Hovrätten har fällt J.B. till ansvar med motiveringen att han, genom att märka skinnen med ”varg”, har salufört exemplar av varg (canis lupus) oavsett att det inte rörde sig om vargskinn.

5.

Som artskyddsbrott bestraffas enligt 29 kap. 2 b § första stycket 4 a MB bl.a. saluförande av exempelvis varg eller produkter av varg, men också av ”annan vara”, om det sker i strid med artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem (CITES-förordningen). Prärievarg är, i motsats till varg, inte en enligt förordningen skyddad art. Frågan i målet är i första hand om det trots detta är straffbart att göra så som J.B. gjorde, dvs. att saluföra produkter av en art som inte är skyddad under förespegling att de härrör från en skyddad art.

Den rättsliga regleringen

6.

Genom CITES-förordningen tillämpas den år 1973 antagna konventionen om reglering av handel med utrotningshotade vilda djur och växter (CITES-konventionen) inom EU. CITES-konventionen omfattar handel med djur i levande eller dött tillstånd samt, i fråga om de arter som är upptagna i bilagorna I och II, varje med lätthet igenkännlig del eller produkt därav (artikel 1 b). Konventionen gäller alltså för särskilt upptagna djur, levande eller döda, samt delar eller produkter av sådana djur. Lämpliga åtgärder ska vidtas för att bestraffa handel i strid med konventionen (artikel 8).

7.

Enligt artikel 8.1 i CITES-förordningen är det förbjudet bl.a. att saluföra ”exemplar av arter” som har tagits upp i en bilaga A till förordningen. I bilagan finns arten canis lupus, dvs. varg, upptagen (med vissa undantag som kan utelämnas här).

8.

Uttrycket exemplar förklaras i förordningens artikel 2, som har rubriken Definitioner. I artikel 2 t) anges i den svenska lydelsen att med exemplar avses varje levande eller dött djur eller levande eller död växt av de arter som har tagits upp i bl.a. bilaga A, eller varje del eller derivat därav, som ingår i andra varor eller inte, och varje ”annan vara” beträffande vilken det av medföljande dokument, förpackningen, märkningen eller etiketten eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur eller växter av dessa arter, om inte dessa delar eller produkter särskilt har undantagits från tillämpningen av förordningen eller bilagan. Något sådant undantag aktualiseras inte i målet.

9.

Det kan nämnas att saken uttrycks annorlunda i den engelska språkversionen. Där sägs det, i den del som är av särskilt intresse här, att med exemplar avses bl.a. ”as well as any other goods which appear from an accompanying document, the packaging or a mark or label, or from any other circumstances, to be or to contain parts or derivatives of animals or plants of those species”. ”Appear to be” kan närmast översättas med ”framstår som” eller ”ger intryck av att vara”. Samtidigt förefaller andra språkversioner ligga närmare det svenska kravet på att det ska framgå att varan är eller härrör från en skyddad art.

10.

Samtliga språkversioner av förordningen har rättsligt sett samma ställning när det gäller förordningens innebörd. Vid den straffrättsliga bedömningen av frågan om brott mot miljöbalken måste emellertid utgångspunkten vara förordningens svenska lydelse.

11.

Den svenska lydelsen innebär - språkligt sett - att det i den vara som avses måste finnas något som härrör från den skyddade arten för att det definitionsmässigt ska röra sig om ett exemplar av arten. Vid sin granskning av lagförslaget framhöll Lagrådet, som menade att det var oklart vad som avsågs med ”annan vara” i lagtexten, att det inte framgick huruvida det skulle vara straffbart att hantera även varor som inte alls härrör från en skyddad art bara för att man ger sken av att de gör det. Vid föredragningen inför Lagrådet uppgavs att med ”annan vara” avses något som t.ex. marknadsförs som en del från ett skyddat djur utan att vara det. I propositionen förklarades att ”annan vara” hade tagits in i 29 kap. 2 b § MB så att uppräkningen i paragrafen fullt ut skulle motsvara vad som i CITES-förordningen anges som exemplar av arter. Det tillades att förordningen omfattar varje ”annan vara” som genom dokumentation, märkning, förpackning eller etikett framstår som om den utgörs av delar eller produkter av djur eller växter av de skyddade arterna. (Se prop. 2005/06:182 s. 145 och 214.)

Legalitetsprincipen

12.

Det finns alltså en skillnad i fråga om uttryckssätt mellan författningstexten på den ena sidan och förarbetena till bestämmelsen om artskyddsbrott på den andra. I förarbetena anges att det är förbjudet att hantera varje vara som framstår som om den härrör från en skyddad art, även om den inte alls gör det. I den svenska lydelsen av författningstexten sägs i stället att det - för att det ska vara fråga om ett brott - ska framgå att varan utgör ett exemplar av den skyddade arten eller har någon beståndsdel från denna. Detta aktualiserar frågan om det är förenligt med legalitetsprincipen att fälla J.B. till ansvar.

13.

Legalitetsprincipen är fastlagd i 1 kap. 1 § BrB. (Se också bl.a. 1 kap. 1 § tredje stycket och 2 kap. 10 § RF samt artikel 7 i Europakonventionen.) Den innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte utgjorde brott (var straffbelagd) när den begicks. Man brukar tala om att legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig grad bestämt till sin utformning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga. Det saknar i detta avseende betydelse att lagbestämmelsen om artskyddsbrott får en stor del av sitt innehåll från en EU-förordning.

14.

På miljöstraffrättens område är det vanligt att straffbestämmelser för sitt väsentliga materiella innehåll hänvisar till olika EU-förordningar. Detta har ansetts godtagbart och förenligt med legalitetsprincipen. Att det kan krävas efterforskningar från den enskildes sida i fråga om vad som är straffbart innebär inte att en straffbestämmelse ska underkännas med hänvisning till legalitetsprincipen. Detta gäller också om det inte är alldeles enkelt att hitta aktuella textställen. Vad som måste krävas, åtminstone i allmänhet, är dock att det i straffbestämmelsen finns hänvisningar till de EU-förordningar som innehåller de handlingsnormer som är straffsanktionerade. (Se prop. 2005/06:182 s. 42.)

Bedömningen i detta fall

15.

I det här fallet finns alltså i den tillämpliga straffbestämmelsen i 29 kap. 2 b § första stycket 4 a MB en hänvisning till artikel 8.1 i CITES-förordningen. Att den artikeln hänvisar vidare till en bilaga är godtagbart. Det strider inte heller mot det i legalitetsprincipen ingående kravet på att straffbestämmelser måste vara begripliga och tillräckligt tydliga att definitionen av begreppet exemplar finns på ett annat ställe i förordningen.

16.

Däremot blir det oklart vad det betyder att det beträffande varje ”annan vara” ska framgå att det är fråga om delar eller derivat av skyddade arter. Rent semantiskt kan det inte framgå att den ifrågasatta varan är en del eller ett derivat av en skyddad art om varan inte på något sätt härrör från arten. Som Lagrådet framhöll leder texten i artikel 2 t) i CITES-förordningen i den svenska språkversionen närmast till intrycket att ”annan vara” inryms i den tidigare uppräkningen i 29 kap. 2 b § första stycket 4 och att det därmed för straffbarhet alltid krävs att varan innehåller något som faktiskt härrör från den skyddade arten. Att regeringen uttalade sig annorlunda i författningskommentaren i propositionen avhjälper inte den brist i författningstexten som sålunda har uppkommit.

17.

När de ord som formar författningstexten inte ger texten ett begripligt innehåll i den del som ett åtal avser, och det inte heller på något annat sätt av författningen framgår att den aktuella handlingen är straffbelagd, skulle en fällande dom strida mot det i legalitetsprincipen ingående kravet på att straffbestämmelser ska vara i tillräcklig grad tydliga för att kunna ligga till grund för utkrävande av ansvar.

18.

I sammanhanget ska det framhållas att CITES-konventionen, som har anmärkts, inte tar sikte på annat än sådana djur eller växter, delar av djur eller växter eller produkter av djur eller växter som särskilt anges i konventionen (se p. 6). Om CITES-förordningen skulle avse också sådant, t.ex. produkter, som inte på något sätt härrör från en skyddad art - men som utges för att vara det - skulle det alltså innebära en avvikelse från konventionen. Det är då att märka att förordningen inte, vare sig i beaktandesatserna eller i de olika artiklarna, innehåller någon text som förklarar att detta har varit avsikten. Denna omständighet talar närmast emot att syftet har varit att göra förbudet enligt förordningen så vidsträckt att det skulle täcka även handlande av sådant slag som åtalet mot J.B. gäller.

Slutsats i ansvarsfrågan

19.

Slutsatsen blir att det skulle strida mot legalitetsprincipen att fälla J.B. till ansvar. Han ska därför frikännas.

Förverkandefrågan

20.

Av utredningen har framgått att skinnen inte tillhörde J.B.; han hade fått låna dem för att han skulle försöka avyttra dem. För att förverkande ska få ske krävs enligt 36 kap. 5 § BrB, som gäller också på specialstraffrättens område, i princip att egendomen tillhörde gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brott. Så är inte fallet här. Redan av detta skäl saknas förutsättningar för att skinnen ska förklaras förverkade. (Jfr 29 kap. 12 § första stycket MB.)

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom frikänner HD J.B.

HD upphäver hovrättens beslut om förverkande och häver beslagen.

HD:s dom meddelad: den 30 juni 2016.

Mål nr: B 5819-14.

Lagrum: 1 kap. 1 § BrB, 29 kap. 2 b § MB samt artikel 2 och artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (CITES-förordningen).