NJA 2016 s. 791
En skadegörare har ansetts ha åberopsbördan för omständigheter som kunde föranleda ett frångående av den s.k. bruttometoden vid beräkning av skadestånd för inkomstförlust. Skadegörarens inställning, att det yrkade beloppet inte kunde vitsordas, innebar inte att han hade fullgjort denna åberopsbörda.
Stockholms tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot H.D. för våldtäkt och hemfridsbrott.
En målsägande, i domen betecknad Sekretess A, yrkade skadestånd med 100 000 kr för kränkning, 15 000 kr för sveda och värk och 8 086 kr för inkomstförlust.
H.D. förnekade brott.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Carl Rosenmüller) meddelade dom den 5 augusti 2015.
Domskäl
Tingsrätten fann på anförda skäl att H.D. skulle dömas enligt åtalet för våldtäkt och hemfridsbrott.
I skadeståndsdelen anförde tingsrätten i domskälen följande.
H.D. har inte vitsordat några belopp. När det gäller ersättningen för sveda och värk respektive för förlorad arbetsförtjänst har han invänt att det saknas skriftligt underlag som visar att Sekretess A mått så dåligt som hon påstår. Det finns inte heller arbetsgivarintyg som visar att hon har varit borta från arbetet. Sekretess A:s målsägandebiträde har uppgivit att Sekretess A har begärt skriftligt underlag från Södersjukhuset respektive sin arbetsgivare, men att detta inte hann upprättas eller i vart fall inkomma före det att huvudförhandlingen avslutades.
Tingsrätten finner att skadestånd för kränkning ska utgå till Sekretess A med 100 000 kr. När det gäller ersättning för sveda och värk finner tingsrätten dels genom förhöret med Sekretess A, dels genom övrig muntlig bevisning, att det är styrkt att Sekretess A lidit en skada motsvarande yrkat belopp. I linje med detta ifrågasätter tingsrätten inte heller att Sekretess A haft frånvaro från arbetet i yrkad omfattning och därigenom lidit inkomstförlust. Sekretess A har särskilt förvissat sig om att endast yrka ersättning för den del som inte täcks av sjuklön, en omständighet som enligt tingsrätten talar för att yrkandet återspeglar verkliga förhållanden.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde H.D. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket BrB och hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § första stycket BrB till fängelse 2 år.
H.D. ålades att utge skadestånd till Sekretess A med 123 086 kr jämte ränta på beloppet 115 000 kr enligt 6 § räntelagen från den 11 juni 2015 tills betalning sker.
Svea hovrätt
H.D. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och Sekretess A:s skadeståndsyrkande.
Åklagaren och Sekretess A motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig och Göran Nilsson, referent, tf. hovrättsassessorn Karl Hägg samt två nämndemän) meddelade dom den 22 september 2015.
Hovrättens domskäl
Hovrätten fann på anförda skäl att tingsrättens dom i ansvarsdelen skulle fastställas.
I skadeståndsdelen anförde hovrätten i domskälen följande.
Vid denna utgång i ansvarsdelen är H.D. skadeståndsskyldig mot Sekretess A. Av henne yrkade belopp för kränkning och sveda och värk motsvarar vad som enligt Brottsoffermyndighetens schabloner bör utgå vid våldtäkt av normalgraden mot en vuxen person. Inget har framkommit i målet som ger anledning att avvika från dessa.
H.D. har såvitt avser yrkandet om skadestånd för inkomstförlust i hovrätten accepterat fyra dagars sjukfrånvaro samt den av henne uppgivna timlönen. Hovrätten finner genom Sekretess A:s uppgifter i förening med vad Sekretess B och C berättat samt det åberopade läkarintyget att Sekretess A varit frånvarande från arbetet i den utsträckning hon uppgett.
- - -. Hon är således berättigad till ersättning för förlorad arbetsförtjänst i den utsträckning hon yrkat. Yrkat belopp avser dock hennes bruttolön och eftersom skadeståndet inte är skattepliktigt ska beloppet bestämmas till skäliga 70 procent av yrkat belopp. Tingsrättens dom i skadeståndsdelen ska därför ändras endast på det sättet.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att det skadestånd som H.D. ska betala till Sekretess A bestäms till 120 660 kr, jämte ränta på 115 000 kr på det sätt tingsrätten angett i sitt domslut.
Högsta domstolen
Sekretess A överklagade hovrättens dom och yrkade att H.D. skulle utge skadestånd till henne med 123 085 kr, jämte ränta på 115 000 kr på det sätt tingsrätten angett i sitt domslut.
H.D. förklarade att han överlämnade målet till HD:s bedömning.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Andreas Lööf, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
1-3. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-3 i HD:s dom.
Det som HD har att pröva är Sekretess A:s överklagande, vilket endast avser skadestånd för inkomstförlust.
Frågan i HD
Huvudfrågan i målet är om det, utan invändning från H.D., varit möjligt att sätta ned skadeståndet avseende inkomstförlust på det sätt som hovrätten gjort.
Allmänt om enskilt anspråk i anledning av brott
I 22 kap. RB finns bestämmelser om enskilt anspråk i anledning av brott. Huvudregeln om kumulation av det enskilda anspråket och ansvarsfrågan finns i 1 §. I den bestämmelsen anges att talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband med åtal för brottet.
Talan om enskilt anspråk i anledning av brott är i grunden ett dispositivt tvistemål. Parterna kan således träffa förlikning angående anspråket.
Dispositionsprincipen och åberopsbördan i dispositiva tvistemål
Enligt 17 kap. 3 § RB, som ger uttryck för den s.k. dispositionsprincipen, gäller i tvistemål att domstolen inte får döma över annat eller mer än vad part har yrkat. Är tvistemålet dispositivt får rätten enligt andra meningen i bestämmelsen inte grunda sitt avgörande på en omständighet som inte har åberopats av en part till grund för hans eller hennes talan.
Att processens ram bestäms genom de yrkanden och grunder som parterna anger innebär att domstolen t.ex. inte får döma ut ett högre skadestånd än vad målsäganden yrkat eller ett som är lägre än vad den tilltalade medgett. Domstolen får inte heller grunda ett bifall till käromålet på en omständighet som målsäganden inte har åberopat. På motsvarande sätt får domstolen inte ogilla käromålet på annan grund än sådan som den tilltalade gjort gällande. (Jfr Roberth Nordh, Enskilt anspråk, 2 uppl. 2010, s. 113.)
Bestämmelsen i 17 kap. 3 § RB kan sägas medföra en åberopsbörda. Med att den ena parten har åberopsbördan avses att om denne inte åberopar omständigheten i fråga, så får rätten inte grunda domen på denna.
Den part som har bevisbördan för ett rättsfaktum har ofta också åberopsbördan för detsamma. Som exempel på ett fall där åberopsbördan och bevisbördan inte sammanfaller har nämnts frågan om fordringen är förfallen i kravmål. Detta hänger samman med att det aktuella rättsfaktumet ofta är ostridigt mellan parterna. Om borgenären inte bara hade bevisbördan utan även åberopsbördan för detta, skulle denne i varje kravmål behöva åberopa den omständighet som medfört att fordringen är förfallen. Borgenären skulle annars riskera att förlora målet p.g.a. att något sådant åberopande inte gjorts. Läggs åberopsbördan däremot på gäldenären blir frågan aktuell i målet bara om denne menar att fordringen inte är förfallen. Denna processekonomiska aspekt utgör skäl för att placera åberopsbördan på gäldenären. (Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång V, 8 uppl. 2011, s. 31 f.)
Bedömningen i detta fall
Hovrätten bestämde skadeståndet för inkomstförlust till sjuttio procent av yrkat belopp. Sekretess A har anfört att H.D. inte gjort någon invändning om att enbart sjuttio procent ska utgå och att det, då det är fråga om ett tvistemål, krävs att motparten har gjort en sådan invändning för att domstolen ska pröva frågan. Sekretess A har vidare angett att ersättning för inkomstförlust, förutom i vissa undantagssituationer, är skattepliktig och att det inte är fråga om något sådant undantagsfall.
Skadestånd för inkomstförlust beskattas i den mån det avser förlorad inkomst av skattepliktig natur (Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, 5 uppl. 2014, s. 218 f. med hänvisning till SOU 1995:33 s. 76 och 338 samt 8 kap. 15 § första stycket tredje punkten inkomstskattelagen). Det torde därmed ofta vara ostridigt mellan parterna att sådant skadestånd är skattepliktigt. Åberopsbördan bör därför läggas på skadevållaren (jfr p. 11). Det ankommer således på denne att åberopa att skadeståndet för inkomstförlusten inte är skattepliktigt.
H.D. har inte gjort gällande att skadeståndet avseende inkomstförlust inte är skattepliktigt. Det har därmed inte funnits förutsättningar att sätta ned skadeståndet på det sätt som hovrätten gjort.
Rättegångsfelet i hovrätten har inverkat på målets utgång såvitt gäller Sekretess A:s skadestånd för inkomstförlust. Felet kan emellertid utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD. Eftersom det saknats förutsättningar att sätta ned skadeståndet för inkomstförlust, ska Sekretess A:s talan bifallas. Hovrättens dom ska alltså ändras på detta sätt.
Domslut
Domslut
HD ändrar hovrättens dom på så sätt att det skadestånd som H.D. ska betala till Sekretess A bestäms till 123 085 kr, jämte ränta på 115 000 kr på det sätt tingsrätten angett i sitt domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Johnny Herre, referent, Svante O. Johansson, Lars Edlund och Sten Andersson) meddelade den 2 september 2016 följande dom.
Domskäl
Genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har H.D. fällts till ansvar för våldtäkt och hemfridsbrott.
H.D. skulle enligt tingsrättens dom betala skadestånd till klaganden med 123 086 kr, varav bl.a. med yrkade 8 086 kr för inkomstförlust. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på det sättet att ett lägre belopp dömdes ut avseende ersättning för inkomstförlust på den grunden att det yrkade beloppet avsåg lön före skatt, medan skadeståndet enligt hovrätten inte var skattepliktigt. I HD har klaganden justerat det yrkade beloppet avseende ersättning för inkomstförlust från 8 086 kr till 8 085 kr.
I tingsrätten vitsordade H.D. inte något belopp avseende ersättningen för inkomstförlust. Beträffande den yrkade ersättningen invände H.D. att det saknades skriftligt underlag som visade att klaganden mått så dåligt som hon påstod och att hon inte heller hade lagt fram något arbetsgivarintyg om sin frånvaro från arbetet. I hovrätten accepterade han avseende ett av tre delbelopp för inkomstförlust dels antalet dagars sjukfrånvaro, dels den uppgivna timlönen. H.D. gjorde varken vid tingsrätten eller i hovrätten någon invändning om att ersättningen för inkomstförlust var skattefri och att därför avdrag för skatt skulle göras vid beräkningen av ersättningen.
För talan om enskilt anspråk i samband med brottmål gäller 17 kap. 3 § RB. Enligt andra meningen i det lagrummet får rätten inte grunda sitt avgörande på en omständighet som inte har åberopats av en part till grund för hans eller hennes talan.
Huruvida det ankommer på en skadegörare att åberopa ett förhållande som ska reducera den ersättningsgilla skadan eller på den skadelidande att påstå motsatsen beror på vad slags förhållande det rör sig om. Här får bl.a. vad som gäller skadeståndsrättsligt betydelse.
Skadestånd för sådan inkomstförlust som avses i 5 kap. 1 § skadeståndslagen ska enligt huvudregeln utgå med ett belopp motsvarande inkomstbortfallet före skatt (den s.k. bruttometoden; se exempelvis ”Jobbskatteavdraget” NJA 2010 s. 661 p. 5 och 6). Skadegöraren får därför anses ha åberopsbördan för omständigheter som kan föranleda ett frångående av den huvudregeln.
H.D. har förklarat att han inte vitsordar det yrkade beloppet. En invändning från en skadegörare om att ett yrkat skadeståndsbelopp inte är skäligt kan emellertid ta sikte på många olika omständigheter. För att den skadelidande ska kunna bemöta invändningen behöver den normalt preciseras, t.ex. till att avse en eller flera konkreta omständigheter. Exempel på sådana omständigheter är att den skadelidande inte har begränsat skadan på visst sätt eller att beräkningsgrunderna för det yrkade beloppet är felaktiga i visst avseende. H.D:s allmänt hållna invändning innebär inte något sådant åberopande som ger utrymme för att sätta ned skadeståndet på det sätt som hovrätten har gjort.
Rättegångsfelet i hovrätten har inverkat på målets utgång såvitt gäller klagandens skadestånd för inkomstförlust. Felet kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.
Eftersom det har saknats förutsättningar att sätta ned skadeståndet för inkomstförlust, ska överklagandet bifallas. Hovrättens dom ska alltså ändras på detta sätt.
Domslut
Domslut
HD ändrar hovrättens dom på så sätt att det skadestånd som H.D. ska betala till klaganden bestäms till 123 085 kr, jämte ränta på 115 000 kr på det sätt tingsrätten angett i sitt domslut.
HD:s dom meddelad: den 2 september 2016.
Mål nr: T 5453-15.
Lagrum: 17 kap. 3 § RB och 5 kap. 1 § skadeståndslagen.
Rättsfall: NJA 2010 s. 661.