NJA 2016 s. 859

I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom har E.T.K. gjort sig skyldig till dopningsbrott, ringa brott (bruk). Han har även gjort sig skyldig till dopningsbrott bestående i att han olovligen innehaft 3 000 tabletter och 4 280 ampuller innehållande dopningsmedel, som efter säkerhetsavdrag omräknats till 133 000 enheter à fem mg aktiv substans. Målet gäller i första hand hur denna gärning ska bedömas, vilket straffvärde den har och vilken påföljd som ska väljas.

Av utredningen framgår att E.T.K. blev erbjuden 5 000 kr för att leverera dopningsmedel. Han hade tidigare handlat dopningsmedel för eget bruk av personen som gav honom erbjudandet. När han, en timma efter att ha hämtat dopningsmedlet, var på väg att utföra leveransen stoppades han av polis som beslagtog den tänkta leveransen.

Bestämmelserna om dopningsbrott finns i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopningslagen). Lagen är tillämplig på syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon (1 §). Sådana medel får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål införas till landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning, innehas eller brukas (2 §). Den som uppsåtligen bryter mot detta förbud döms för dopningsbrott till fängelse i högst två år (3 § första stycket). Olovlig införsel bestraffas dock enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Är ett brott som avses i 3 § första stycket att anse som grovt döms för grovt dopningsbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd dopningsmedel eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art (3 a §).

Genom en lagändring 1999 infördes brottsrubriceringen grovt dopningsbrott med en föreskriven straffskala om fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Straffmaximum har därefter kommit att höjas till sex år i syfte att skapa utrymme för att kunna beakta allvaret vid mycket grova dopningsbrott (se prop. 2010/11:4, s. 82).

Rubriceringen grovt dopningsbrott är avsedd för gärningar av mera kvalificerat slag och tänkt att omfatta den brottslighet som på ett mera betydande sätt bidrar till spridning av dopningsmedel, t.ex. hantering av stora mängder dopningsmedel eller sådan hantering som är yrkesmässig. Den innefattar också situationer då gärningsmannen på ett systematiskt sätt utnyttjat ungdomars nyfikenhet eller okunnighet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i narkotikastrafflagen, vars praxis därför kan vara vägledande vid bedömningen av om ett dopningsbrott ska bedömas som grovt. (Se prop. 1998/99:3, s. 74 och 94 f. samt 2010/11:4, s. 82.)

Fråga om rubricering och straffvärde för narkotikabrott har, till skillnad från dopningsbrott, vid ett flertal tillfällen varit föremål för HD:s prövning. HD har härvid framhållit att mängden narkotika endast är en av flera omständigheter som ska beaktas vid rubriceringen och straffvärdebedömningen samt att omständigheter vid sidan av mängden ska tillmätas större betydelse än vad som tidigare har skett i praxis. Omständigheter som kan beaktas är t.ex. om brottsligheten har samband med gärningsmannens eget missbruk, om befattningen syftat till handel med narkotika och i så fall i vilken omfattning, befattningens eller delaktighetens karaktär och varaktighet samt om det finns någon vinning kopplad till brottsligheten. (Se t.ex. NJA 2011 s. 357 samt 2012 s. 70 och 510.)

HD har även angett utgångspunkter avseende sort och mängd vid bedömningen av hur ett narkotikabrott ska rubriceras, men betonat att det endast är avsett till stöd för en första bedömning av om det rör sig om ett grovt brott och att den slutliga samlade bedömningen av omständigheterna i det enskilda fallet många gånger kan leda till ett annat resultat (se t.ex. NJA 2012 s. 510).

Användning av dopningsmedel kan leda till allvarliga fysiska, psykiska och sociala problem. Kunskapen om hälsoeffekterna av dopningsmedel är dock begränsad och det har inte varit möjligt att närmare kartlägga farligheten hos olika dopningspreparat på motsvarande sätt som gjorts i fråga om narkotika. Mot denna bakgrund saknas enligt förarbetena skäl att särskilt beakta dopningsmedlens farlighet vid bedömningen av om ett dopningsbrott ska anses grovt (se prop. 2010/11:4, s. 81 f.; dock bör den övre delen av straffskalan förbehållas syntetiska anabola steroider samt testosteron och dess derivat, se a. prop., s. 125). Även i de ursprungliga förarbetena anges att det vid rubriceringen inte ska göras någon skillnad mellan olika dopningspreparat. Däremot bör koncentrationen av verksam substans i det enskilda preparatet beaktas vid bedömningen av mängden dopningsmedel. (Se prop. 1998/99:3, s. 95.)

I syfte att låta koncentrationen få genomslag i mängdberäkningen har i underrättspraxis ofta, på sätt som även skett i förevarande mål, brukat skiljas mellan olika preparat på grundval av deras innehåll av aktiv substans. Omräkningen tar utgångspunkt i den s.k. ”ryssfemman”, som innehåller fem mg metandienon per tablett, och sker på så vis att preparaten omräknas till enheter om fem mg aktiv substans. (Jfr Martin Borgeke m.fl., Studier i påföljdspraxis m.m., elektronisk utgåva 2015, s. 1 134.)

Mot denna metod har i och för sig riktats kritik. Det finns emellertid i dagsläget inget alternativt allmänt godtaget tillvägagångssätt för mängdberäkning. I avvaktan på ett större forskningsbaserat underlag finns det inga hinder mot att i rättstillämpningen använda sig av generella enhetsberäkningar baserade på aktiv substans.

På samma sätt som med narkotika finns det risker med en tabell baserad utifrån mängd. De överväganden som ligger bakom de principer som HD har slagit fast för bedömning av rubricering och straffvärde avseende narkotikabrott gör sig därför, även om det finns vissa olikheter i mängd- och artsystematiken, jämväl gällande beträffande dopningsbrott. Det finns således anledning att även när det gäller sådana brott låta omständigheter vid sidan av mängd få större genomslag.

Innan tillräckligt underlag för en sammanvägd och slutlig bedömning föreligger bör, om inga andra omständigheter av betydelse har kommit fram, cirka 100 000 enheter dopningsmedel à fem mg mera generellt kunna tas som riktpunkt för att det rör sig om ett grovt brott. Som HD uttalat vid flera tillfällen i narkotikamål kan givetvis den slutliga samlade bedömningen av omständigheterna i det enskilda fallet många gånger leda till ett annat resultat (jfr t.ex. NJA 2012 s. 510).

I detta fall rör det sig om en stor mängd dopningsmedel som inte varit avsedd för eget bruk. Det finns dock ingen utredning som visar att brottsligheten utgjort ett led i en organiserad verksamhet. E.T.K:s inblandning har visserligen varit förhållandevis okvalificerad och tillfällig samt stått i samband med hans eget missbruk. Han har emellertid utfört ett uppdrag som varit ett viktigt led i spridningen av dopningsmedlen och för detta erhållit, om än begränsad, ersättning. Vid en sammantagen bedömning är omständigheterna sådana att brottet bör bedömas som grovt.

Mot bakgrund av de förmildrande omständigheter som föreligger är straffvärdet något lägre än vad domstolarna funnit. Av utredningen framgår att E.T.K. till följd av brottet har fått lämna sin anställning. Detta ska beaktas i skälig omfattning vid straffmätningen (jfr 29 kap. 5 § BrB). Det finns emellertid inte skäl att understiga föreskrivet straffminimum. Straffmätningsvärdet för den samlade brottsligheten får anses uppgå till fängelse sex månader.

Mot bakgrund av vad som framkommit om E.T.K:s personliga förhållanden föreligger goda skäl för skyddstillsyn. Av betydelse i sammanhanget är dock att E.T.K. har återfallit i brott och, framför allt, att det dessutom är fråga om artbrott (jfr NJA 1995 s. 89 I och II). Brottsligheten har, sett utifrån dess art, ett sådant högt straffmätningsvärde att skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst inte är tillräckligt ingripande (jfr NJA 2000 s. 195, 2013 s. 922 och 2015 s. 1024). Detta gäller även, med hänsyn till planens innehåll, om skyddstillsynen i stället förenas med behandlingsplan. Fråga blir då om skyddstillsyn och fängelse skulle kunna komma ifråga.

Varken brottslighetens art eller straffmätningsvärde utgör hinder mot att bestämma påföljden till skyddstillsyn och fängelse. Då det, genom en sådan kombinationspåföljd, är möjligt att undvika ett inte helt kort fängelsestraff ska den möjligheten väljas. Det innebär att E.T.K., i stället för det av hovrätten utdömda fängelsestraffet, ska dömas till skyddstillsyn och fängelse i en månad.