NJA 2019 s. 1032

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Erika Hed) anförde i dom den 7 juni 2018 följande.

Tingsrättens bedömning

A.N. döms för narkotikabrott

Av den skriftliga bevisningen framgår bland annat följande. Den i gärningsbeskrivningen angivna narkotikan återfanns i A.N:s bostad. Delar av narkotikan låg löst i ett sovrum på ovanvåningen och delar låg i en byrå i sovrummet. En stor del av narkotikan låg i kartor som var tejpade tillsammans i buntar. En karta var sönderklippt. Det anträffades också tabletter som inte var narkotika utan medicin. En del av dessa tabletter låg i ett utrymme bakom väggen. Flera kartor med viss typ av tabletter anträffades i ett öppet adresserat kuvert. Annan medicin låg i plastpåsar i sönderklippta kartor tillsammans med ett antal mindre förpackningspåsar med grön anslutningskant.

A.N. har vidgått att han förvarade angiven narkotika i sin lägenhet på de ställen som angetts. Frågan är om han har haft uppsåt i förhållande till att det var narkotika.

A.N. har berättat följande av betydelse för tingsrättens bedömning av uppsåtsfrågan. Han bodde i lägenheten tillsammans med sin sambo och fyra barn. Han hade själv placerat tabletterna där efter att ha fått dem av en före detta vän. Han tror att han var i Malmö när han fick tabletterna. När han fick dem låg de i två plastpåsar. Vännen hade frågat om han kunde ha några påsar åt honom. Han trodde inte att det var narkotika utan typ huvudvärkstabletter. Han såg att en del av det var Viagra och trodde att det andra var huvudvärkstabletter, eventuellt av någon starkare sort. Tabletterna var förpackade på det sätt som det hittades. Han hade tagit ut innehållet ur plastpåsarna för att det skulle ta mindre plats. Han studerade inte hur det var förpackat. Han la det i utrymmet i väggen och i byrån så att det inte skulle ligga fritt eftersom han har barn hemma. Han funderade inte på vad som skulle hända om polisen kom eftersom han inte visste att det var narkotika. Han vill inte säga vem vännen är. Han kände vännen sedan flera år tillbaka men efter detta är de inte längre vänner. En av byråerna som det återfanns narkotika i var hans och den andra hans sambos. Han minns inte exakt hur länge han hade haft tabletterna men tror att det handlade om några veckor. Som han förstod det skulle han bara ha dem under en kortare tid.

Det är en mycket försvårande omständighet för A.N. att narkotikan anträffats i hans bostad. Hans berättelse kring narkotikan är märklig. Det är möjligt att det är en efterhandskonstruktion och att han hela tiden varit medveten om att det var narkotika. Hans berättelse är emellertid inte så osannolik att den kan lämnas utan avseende och den är inte heller motbevisad av åklagaren. Utgångspunkten för tingsrättens bedömning är därför att det har gått till som A.N. har berättat. Utifrån detta gör tingsrätten följande bedömning av uppsåtsfrågan. Under de förhållanden som A.N. fick tabletterna måste han ha insett att det fanns en risk för att det var narkotika. Trots detta har han tagit emot tabletterna och förvarat dem i sin bostad. Det innebär att han varit likgiltig inför risken att det var narkotika han förvarade och han har därför haft s.k. likgiltighetsuppsåt. Han ska därför dömas för narkotikabrott enligt gärningsbeskrivningen.

Påföljden bestäms till fängelse 1 år

A.N. dömdes den 29 oktober 2014 för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll till villkorlig dom och dagsböter. Det nu aktuella brottet är begånget under prövotiden för den villkorliga domen. Utöver detta är A.N. inte tidigare dömd för något brott som är av betydelse för påföljdsbestämningen i detta mål. Frivården har i yttrande anfört att A.N. inte har något behov av övervakning inom ramen för en skyddstillsyn och han har bedömts som lämplig för samhällstjänst.

Åklagaren har gjort gällande att straffvärdet sett till mängden narkotika inte understiger fängelse 16 månader. Det är i detta fall fråga om olika sorters narkotika. Omräkning ska då ske till ett och samma preparat för att principen om att mängden narkotika ska tillmätas relativt sett allt mindre betydelse ju större mängd det rör sig om (se RH 2005:57). Med beaktande av endast sorten och mängden narkotika bedömer tingsrätten att straffvärdet för gärningen motsvarar ett års fängelse.

Med beaktande av mängden narkotika och omständigheterna kring hur A.N. fick narkotikan och hur den och tabletterna i övrigt var förpackade får det anses utrett att det varit fråga om narkotika som skulle spridas vidare. Detta påverkar straffvärdet i skärpande riktning. Det förhållandet att det gått cirka två och ett halvt år sedan gärningen begicks, utan att det kan lastas A.N., ska emellertid påverka straffvärdet i mildrande riktning. Sammantaget bedöms straffmätningsvärdet till ett års fängelse. På grund av brottets art, och att straffvärdet uppgår till ett år, är någon annan påföljd än fängelse utesluten. Påföljden bestäms därför till ett års fängelse. Denna påföljd döms ut särskilt i förhållande till den villkorliga domen från år 2014.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde A.N. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 4 narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 1 år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Agneta Lindelöf och Catharina Månsson, referent, hovrättsassessorn Madeleine Sidenblom samt två nämndemän) anförde i dom den 16 oktober 2018 följande.

Hovrättens domskäl

Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Tingsrättens ljud- och bildupptagning av förhöret med A.N. har spelats upp.

I målet är utrett att A.N. förvarat narkotika i sin lägenhet i enlighet med vad som anges i gärningsbeskrivningen. Frågan i målet är om A.N. haft uppsåt till att det var narkotika han förvarade.

Som tingsrätten har angett är den berättelse som A.N. lämnat om förvaringen märklig. Likt tingsrätten anser hovrätten att den dock inte är så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Hans uppgifter ska därför läggas till grund för bedömningen avseende hans insikter om förvaringen. Att A.N:s uppdrag varit oklart såväl vad avser vad det egentligen var för preparat som han fick i två platskassar som beträffande längden av uppdraget är omständigheter som ska beaktas vid uppsåtsbedömningen. Likaså är det av betydelse – oaktat vad han anfört om skälet till åtgärden – att han fann skäl att i viss mån dela upp och sedan gömma undan tabletterna på olika platser. Hur preparaten förpackats och att flertalet av tablettkartorna var sönderklippta är vidare omständigheter som är i hög grad anmärkningsvärda och ägnade att väcka en misstanke om att det rör sig om preparat som inte innehas lagligen. Även om det i målet inte är visat att A.N. insett att det var narkotika han förvarade är omständigheterna kring förvaringen enligt hovrätten sådana att A.N. i vart fall uppfattat det som troligt att det var fråga om narkotika. Enligt hans egna uppgifter vidtog han inga kontrollåtgärder avseende vad det egentligen var för preparat, t.ex. att fråga uppdragsgivaren. Hovrätten konstaterar att inga omständigheter talar mot att han var likgiltig inför att det var narkotika. Hade han varit säker på att det var narkotika hade han gjort som han gjorde ändå. Det innebär att han har begått gärningen med s.k. likgiltighetsuppsåt. Åtalet är därmed, som tingsrätten funnit, styrkt. Likt tingsrätten bedömer hovrätten gärningen som narkotikabrott.

Straffvärdet av brottet, för det fall hänsyn tas endast till sorterna narkotika och mängden, motsvarar fängelse i drygt ett år. Några andra på straffvärdet inverkande försvårande eller förmildrande omständigheter föreligger inte enligt hovrättens mening.

A.N. har gjort gällande att det gått lång tid sedan brottet begicks och att detta ska beaktas när påföljden bestäms. Åklagaren har uppgett att A.N. delgavs misstanke om brott den 16 mars 2018. Åtal väcktes sedan den 18 april 2018 och tingsrätten dömde i målet i juni 2018. Åklagaren har anfört att dröjsmålet i ärendet är hänförligt till polisens handläggning av detta.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten skäl att vid påföljdsbestämningen ta hänsyn till att det, utan att detta beror på A.N., gått en förhållandevis lång tid sedan gärningen. Tidsåtgången om ca två och ett halvt år fram till åtals väckande är att betrakta som en ovanligt lång tid när tiden ställs mot målets art och de begränsade utredningsåtgärder som detta – såvitt framkommit – föranlett. Med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB finner hovrätten att straffmätningsvärdet av brottet motsvarar fängelse i ett år.

Till grund för påföljdsvalet ligger alltså ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse i ett år. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i frågan om val av påföljd. Den överklagade domen ska således fastställas utan några ändringar.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, referent, Sten Andersson, Eric M. Runesson och Cecilia Renfors) meddelade den 27 december 2019 följande dom. domskäl

Bakgrund

1.I enlighet med hovrättens dom har A.N. gjort sig skyldig till narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) som bestått i att han i sin bostad olovligen förvarat narkotika som inte var avsedd för eget bruk. Han har åt en vän förvarat drygt 2 500 tabletter som innehöll tramadol och knappt 6 300 tabletter som tillhörde eller liknade den grupp av preparat som brukar betecknas som bensodiazepiner. Brottet begicks den 3 november 2015.

Frågan i målet

2.Både tingsrätten och hovrätten har bestämt påföljden till fängelse i ett år. Frågan i HD är om påföljden i stället bör bestämmas till skyddstillsyn i förening med fängelse.

Utgångspunkter för påföljdsbestämningen avseende den aktuella brottsligheten

3.Straffskalan för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen är fängelse i högst tre år. Straffvärdet för det aktuella brottet motsvarar, som hovrätten funnit, fängelse i drygt ett år.

4.Hovrätten har beaktat att det har gått en förhållandevis lång tid sedan brottet begicks och funnit att längden av det straff som ska dömas ut om fängelse väljs som påföljd (straffmätningsvärdet) motsvarar fängelse i ett år. Det finns inte skäl att frångå hovrättens slutsats i frågan om straffmätningsvärdet.

5.A.N. dömdes 2014 för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll som begåtts 2010. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och dagsböter. Det nu aktuella brottet har visserligen begåtts under prövotiden för den villkorliga domen. Den tidigare brottsligheten ligger emellertid så långt tillbaka i tiden att den inte bör påverka den påföljdsbestämning som nu ska göras.

Grundprinciperna för påföljdsvalet

6.Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB (s.k. billighetsskäl) beaktas. Rätten får som skäl för fängelse, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. (30 kap. 4 § BrB.)

7.Om brottslighetens straffvärde motsvarar fängelsestraff i ett år eller mer innebär det en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd (jfr prop. 1987/88:120 s. 100). Om straffvärdet är så högt men ett fängelsestraff, om fängelse hade valts som påföljd, på grund av den tilltalades ungdom hade bestämts till kortare tid än ett år, ska den tänkta kortare strafflängden – straffmätningsvärdet – vara avgörande för om det råder en presumtion för fängelse med hänsyn till straffvärdet. Motsvarande gäller i allmänhet också om det är t.ex. billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB som motiverar straffsänkningen.

8.Brottslighetens art, liksom tidigare brottslighet, kan också begränsa möjligheten att välja en annan påföljd än fängelse. De skäl som anges för fängelse kan, beroende på omständigheterna, med olika styrka tala för fängelse och de kan föreligga i olika kombinationer.

9.Utgångspunkten är alltså en presumtion mot att välja fängelse som påföljd. I de situationer då presumtionen mot fängelse är bruten och villkorlig dom (och böter) eller skyddstillsyn inte är tillräckligt ingripande, så har rätten möjlighet att ändå välja någon av dessa påföljder om det finns särskilda skäl för det. Exempel på sådana särskilda skäl finns i 30 kap. 7 § andra stycket och i 30 kap. 9 § andra stycket BrB. Det rör sig om fall där en villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Men det kan även vara fråga om situationer där en skyddstillsyn kan förenas med en behandlingsplan (kontraktsvård). Det kan också vara fall där det har skett en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation eller där den tilltalade genomgår behandling för missbruk.

Påföljdsval vid narkotikabrott

10.Narkotikabrott av normalgraden är ett brott av sådan art att det normalt finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Som HD vid flera tillfällen framhållit kan emellertid den presumtionen variera i styrka beroende på omständigheterna. När straffvärdet är högt krävs det mindre för att brottslighetens art ska anses vara tillräcklig för att i ett enskilt fall motivera ett fängelsestraff (jfr ”0,73 gram kokain” NJA 2008 s. 653).

11.I fråga om mindre allvarlig narkotikabrottslighet av normalgraden kan det vara ett alternativ att döma till en icke frihetsberövande påföljd om förutsättningarna i övrigt för en sådan påföljd är uppfyllda. Det gäller framför allt om brottet avser innehav för eget bruk. Som en allmän utgångspunkt bör kunna gälla att villkorlig dom med dagsböter eller skyddstillsyn kan komma i fråga vid straffvärden som motsvarar fängelse i en månad (jfr ”Andra mefedrondomen” NJA 2012 s. 650). Det finns ett något större utrymme för att döma till skyddstillsyn eftersom den påföljden generellt anses mer ingripande och dessutom kan förenas med föreskrifter av olika slag (jfr ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314 och ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359).

12.Är straffvärdet högre än vad som nu har sagts kan en icke frihetsberövande påföljd likväl komma i fråga, om den kan förenas med samhällstjänst. Villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst har i praxis ansetts kunna komma i fråga om straffvärdet inte är högre än att det motsvarar fängelse tre månader, normalt dock endast om brottet har avsett innehav för eget bruk. (Jfr ”Andra mefedrondomen” och ”0,34 gram heroin” NJA 2017 s. 45.)

Skyddstillsyn i förening med fängelse

Allmänt om påföljdskombinationen

13.Skyddstillsyn får förenas med fängelse, lägst fjorton dagar och högst tre månader. Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse får den inte samtidigt döma till böter eller meddela föreskrift om samhällstjänst. (28 kap. 3 § BrB.)

14.Påföljdskombinationen får användas endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 11 § BrB).

15.Kombinationen skyddstillsyn och fängelse ersatte genom lagstiftning 1980 den tidigare möjligheten att vid skyddstillsyn förordna om behandling i anstalt under en tid som inte var bestämd i förväg och som kunde variera mellan en och två månader. I förarbetena uttalas att syftet med fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § BrB är att, för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd, kunna tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa. Genom möjligheten att kombinera en skyddstillsyn med ett frihetsberövande på upp till tre månader kan sålunda, och då kanske främst vad gäller unga lagöverträdare, ett långvarigt frihetsberövande undvikas. Avsikten är inte att kombinationen mer allmänt ska användas för att skärpa skyddstillsynspåföljden. (Se prop. 1978/79:212 s. 55 och prop. 1987/88:120 s. 108.)

16.Som har framgått får påföljdskombinationen tillämpas bara om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 11 § BrB). Brottets art nämns inte i lagtexten. Det ska dock inte uppfattas så att detta skäl för fängelse inte får inverka på frågan om skyddstillsyn och fängelse kan väljas som påföljd. I rättsfallet ”Misshandeln i Delsbo” NJA 2013 s. 922 dömdes en tilltalad för misshandel till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk behandling och två månaders fängelse. Misshandelsbrottet hade ett straffvärde som motsvarade fängelse i tio månader. HD uttalade att påföljdskombinationen får användas vid artbrott när straffvärdet är så högt att alternativet till en skyddstillsyn är ett inte helt kort fängelsestraff (se p. 7 i avgörandet).

Tidigare avgöranden avseende påföljdskombinationen

17.Påföljden skyddstillsyn och fängelse har i rättspraxis använts beträffande unga lagöverträdare för att skapa större möjligheter att undvika ett längre fängelsestraff. I rättsfallet NJA 2015 s. 1024 dömdes en 18-åring för bl.a. våldtäkt till skyddstillsyn och tre månaders fängelse. Om påföljden hade bestämts till fängelse skulle straffet ha blivit ett år. Den praxis som utvecklats beträffande unga lagöverträdare hänger samman med den särskilt starka presumtion mot fängelse som gäller i fråga om den som vid brottet ännu inte fyllt 21 år (jfr även NJA 1990 s. 578, NJA 1991 s. 444 och NJA 1994 s. 153).

18.Påföljdskombinationen tillämpas även för vuxna lagöverträdare. I rättsfallet ”Flyttkartongen” NJA 2016 s. 859 hänvisade HD till den dömdes personliga förhållanden som skäl för att välja skyddstillsyn och fäng else i stället för ett längre fängelsestraff. Den tilltalade dömdes för grovt dopningsbrott. Brottet hade ett straffvärde som motsvarade fängelse i åtta månader. Vid bedömningen beaktades att den tilltalade hade fått lämna sin anställning. HD tog vid påföljdsvalet hänsyn till att det hade skett en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga och sociala situation. Den positiva utvecklingen skulle enligt domstolen kunna brytas om han ådömdes ett fängelsestraff (jfr även ”Misshandeln i Delsbo” ).

Slutsatser avseende förutsättningarna att använda påföljdskombinationen

19.Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse bör med dessa utgångspunkter kunna tillämpas när det i det enskilda fallet finns starka skäl för det.

20.Att den tilltalade har begått brottet innan han eller hon har fyllt tjugoett år kan utgöra ett sådant skäl som motiverar att påföljden bestäms till skyddstillsyn och fängelse. När det gäller vuxna kan påföljdskombinationen vara motiverad av skäl som gäller den tilltalades personliga förhållanden och som med särskild styrka talar för att välja skyddstillsyn som påföljd. Som exempel kan nämnas att en förbättring skett i den tilltalades situation eller att den tilltalade genomgår eller är beredd att underkasta sig behandling för missbruk eller något annat förhållande (jfr 30 kap. 9 § andra stycket BrB). Även andra faktorer som i ett enskilt fall starkt talar mot ett längre fängelsestraff bör möjliggöra en användning av påföljdskombinationen (jfr 29 kap. 5 § BrB, se även NJA 1989 s. 564).

Bedömningen i detta fall

21.A.N. lever under ordnade sociala förhållanden. Han har gjort gällande att ett längre fängelsestraff medför en risk för att han förlorar sin anställning och inte kan upprätthålla den kontakt han har med sina barn.

22.A.N. har dömts för att olovligen ha förvarat narkotika som inte var avsedd för eget bruk. Brottets art i förening med dess höga straffmätningsvärde talar med styrka för fängelse. Några starka skäl för att välja en annan påföljd än fängelse har inte framkommit. Det finns därmed inte förutsättningar att bestämma påföljden till skyddstillsyn i förening med fängelse. Påföljden för det brott som A.N. har gjort sig skyldig till ska således bestämmas till fängelse i ett år.

23.Hovrättens domslut ska därmed fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.