NJA 2016 s. 880

H.T. har vidhållit att han förnekar brott och det inte är styrkt att han har kastat stenar på målsäganden. Han har i allt fall gjort gällande att den fastighet där hans bil stod parkerad vid det aktuella tillfället ägs av ett privat fastighetsbolag och inte av kommunen. Det företag som målsäganden var anställd i omfattas dessutom inte av lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Målsäganden utövade därför inte myndighet enligt 17 kap. 2 och 5 §§ BrB i samband med utfärdande av kontrollavgiften och denne omfattas därmed inte av den personkrets som skyddas av bestämmelsen i 17 kap. 5 § BrB. Åtalet för förgripelse mot tjänsteman ska därför ogillas.

Riksåklagaren har med anledning av det H.T. har anfört beslutat att komplettera förundersökningen i vissa avseenden. Av den utredningen har framkommit att målsäganden vid den aktuella tidpunkten var anställd som parkeringsvakt av ett bolag som inte omfattas av lagen om bevakningsföretag och att den i målet aktuella parkeringsboten, såvitt framkommit av utredningen, utfärdades med stöd av lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Riksåklagaren har anfört att det är tveksamt om kontroll av fordon på privat mark kan anses utgöra myndighetsutövning. Med beaktande härav och då såvitt framkommit målsäganden inte omfattades av det skydd som följer av 17 kap. 5 § BrB bör H.T. inte dömas för förgripelse mot tjänsteman.

Riksåklagaren har emellertid gjort gällande att gärningsbeskrivningen även innefattar ett påstående om ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB alternativt misshandel, ringa brott, enligt 3 kap. 5 § BrB. Riksåklagaren har därför justerat åtalet i enlighet med vad som framgår ovan under yrkanden m.m. Riksåklagaren har gjort gällande att såväl ofredande som misshandel, ringa brott, måste anses ligga helt inom ramen för straffbestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman. H.T. kan därför dömas för ofredande alternativt misshandel, ringa brott, oaktat att han har fått del av justeringen avseende rubriceringen först efter det att preskriptionstiden för de sistnämnda brotten har löpt ut.

H.T. har bestritt att han ska dömas för något brott överhuvudtaget, oavsett rubricering.

HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten funnit styrkt kring gärningen, meddelat prövningstillstånd.

Den första frågan som HD ska pröva är om målsäganden åtnjuter förhöjt straffskydd enligt 17 kap. BrB. Om så inte är fallet kan H.T. inte dömas för förgripelse mot tjänsteman.

Den fråga som HD i så fall ska pröva är om H.T. kan dömas med tillämpning av en straffbestämmelse - 4 kap. 7 § eller 3 kap. 5 § BrB - som har åberopats i målet först efter det att preskriptionstiden för ansvar enligt den bestämmelsen har gått ut.

I 17 kap. BrB behandlas brott som riktar sig mot allmän verksamhet och de brottsliga gärningarna beskrivs som riktade mot myndighetsutövning, dvs. som på ett eller annat sätt riktade mot intresset av att det allmännas verksamhet ska fortgå ostörd.

Av 17 kap. 2 § BrB följer att den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga någon eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse högst sex månader.

Enligt 17 kap. 5 § BrB ska det som stadgas i 1, 2 och 4 §§ också gälla om någon, på det sätt som sägs i nämnda paragrafer, förgriper sig mot eller hindrar den som enligt särskild föreskrift ska åtnjuta samma skydd som är förenat med myndighetsutövning eller som är eller har varit kallad att biträda förrättningsman vid åtgärd som omfattas av sådant skydd.

De gärningar som är straffbelagda enligt 17 kap. 2 och 5 §§ BrB är till stor del belagda med straff även i 3 och 4 kap. samma balk. I den mån så är förhållandet innehåller paragraferna endast en upprepning av kriminaliseringen med tillägg av en ytterligare förutsättning, nämligen att gärningen ska rikta sig mot myndighetsutövning, och med stadgande av en särskild straffskala. Meningen bör anses vara att de nämnda paragraferna i 17 kap., om de i dem angivna förutsättningarna är uppfyllda, tillämpas oavsett att gärningen ryms också under 3 kap. eller 4 kap. (Berggren m.fl., Brottsbalken - En kommentar [Zeteo, version den 1 januari 2016, t.o.m. supplement 8], kommentaren till 17 kap. 1 och 2 §§ BrB.)

En förutsättning för att en parkeringsvakt ska omfattas av det förhöjda straffskyddet enligt 17 kap. BrB är att personen är offentligt anställd, dvs. av stat eller kommun, eller har en anställning som medför att denne i enlighet med 17 kap. 5 § BrB åtnjuter motsvarande skydd enligt särskild föreskrift. Exempel på detta är s.k. väktare som är anställda av ett bevakningsföretag som omfattas av lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Detsamma måste gälla parkeringsvakter som är anställda med stöd av 6 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. för att i enlighet med 1 § i lagen övervaka efterlevnaden av sådana föreskrifter om parkering eller stannande av fordon som omfattas av ett förordnande enligt 1 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Utöver att parkeringsvakten måste ha ett visst slags anställning måste denne, för att omfattas av det förhöjda straffskyddet, ha blivit utsatt för en brottslig gärning som på visst sätt står i samband med dennes myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning är inte närmare definierat, men kan sägas vara ett uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Befogenheten till myndigheten måste vara grundad på lag eller annan författning eller på annat sätt kunna härledas ur bemyndiganden från de högsta statsorganen. Beslut som innebär tillämpning av avtal eller privaträttsliga regler utgör dock inte myndighetsutövning.

Vid den i målet aktuella händelsen utfärdade målsäganden en kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering. Av lagens 1 § framgår att en markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området får, under de förutsättningar som anges i lagen, ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parkering). Lagen bygger på avtalsrättslig grund (se prop. 1983/84:104 s. 43 ff.). Den som kontrollerar efterlevnaden av de villkor som en privat markägare har beslutat ska gälla för parkering inom området, och som vid överträdelse av markägarens parkeringsbestämmelser utfärdar en kontrollavgift, utövar därför inte myndighet (jfr prop. 1983/84:104 s. 59). När det gäller parkeringsvakter som utfärdar parkeringsanmärkning med stöd av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift är förhållandet emellertid det motsatta eftersom den lagen vilar på offentligrättslig grund (jfr NJA 1992 s. 528 och HFD 2015 ref. 57).

Det nyss sagda pekar på vikten av att i mål som det förevarande utreda dels vilket slags anställning parkeringsvakten har, dels med stöd av vilken lagstiftning det som i dagligt tal brukar kallas ”parkeringsböter” har utfärdats.

Av utredningen i målet framgår att målsäganden inte var anställd av stat eller kommun och inte heller av ett sådant bolag som omfattas av lagen om bevakningsföretag. Målsäganden ingår därför inte i den personkrets som åtnjuter förhöjt straffskydd enligt 17 kap. BrB. Redan detta förhållande leder till slutsatsen att H.T. inte kan dömas för förgripelse mot tjänsteman.

Med hänsyn till avgränsningen av prövningstillståndet har HD att utgå från det som hovrätten funnit styrkt om gärningen. HD ska således inte pröva bevisningen i målet utan endast de rättsliga frågor som målet aktualiserar med anledning av den bevisvärdering som hovrätten har gjort.

Av 3 kap. 5 § BrB följer att den som tillfogar en annan kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hovrätten har ansett det bevisat att H.T. uppsåtligen har kastat stenar på målsäganden C.H., vilket har medfört åtminstone visst lidande och olägenhet för denne. Att H.T:s handlande har drabbat målsäganden med sådan effekt som förutsätts enligt 3 kap. 5 § BrB har emellertid inte befunnits styrkt, och det kan därför inte under några förhållanden bli aktuellt att döma H.T. för misshandel, ringa brott. Den fortsatta prövningen inriktas därför helt på frågan om H.T. kan dömas för ofredande.

Av 4 kap. 7 § BrB följer att den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar någon döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Brottsbeskrivningen omfattar handlingar av skilda slag. För att en gärning ska anses innebära ett ofredande genom hänsynslöst beteende måste krävas att handlingen enligt en vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning. (Berggren m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 7 § BrB.)

Domstolen får inte döma över annan gärning än den, för vilken talan i behörig ordning har förts. Med gärning avses i detta sammanhang vad som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning, som således utgör ramen för processen.

I 45 kap. 4 § första stycket 3 RB föreskrivs att åklagaren i gärningsbeskrivningen ska uppge den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga. Enligt förarbetena ska åklagaren precisera det händelseförlopp (”handlingsförlopp”) för vilket han eller hon anser att den tilltalade bör fällas till ansvar. Det händelseförlopp som alltså utgör grundval för processen innefattar såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment vilka ingår i gärningen. (NJA II 1943 s. 392.)

Riksåklagaren har inte justerat gärningsbeskrivningen, utan har enbart lagt till ett yrkande i andra hand när det gäller rubriceringen av den gärning och de gärningsmoment som framgår av stämningsansökan. Eftersom det alltjämt rör sig om samma gärning är den justering av åtalet som riksåklagaren gjort i målet sådan som enligt 45 kap. 5 § tredje stycket RB får göras även i högre rätt.

Såvitt här är av intresse följer av 35 kap. 1 § första stycket 1 BrB att påföljd inte får ådömas med mindre den misstänkte häktats eller erhållit åtal för brotten inom två år, om å brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år.

Effekten av att någon erhåller del av åtal inom preskriptionstiden är att utgången av denna inte längre hindrar att den misstänkte döms till påföljd för ”brottet”. Med ”brottet” avses den gärning som omfattas av åtalet, och uttrycket har nära samband bl.a. med skyldigheten att i stämningsansökan uppge ”den brottsliga gärningen”.

Frågan är i vad mån en tilltalad inom preskriptionstiden måste ha fått del av inte bara ett gärningspåstående utan också en rättslig kategorisering av den påstådda gärningen för att åtalet ska få läggas till grund för en dom. I praxis ansågs under lång tid att något sådant krav inte kunde ställas upp, men saken har kommit i ett annat läge eftersom Europakonventionen numera gäller som svensk lag.

I artikel 6:3 a) i Europakonventionen föreskrivs att den som blivit anklagad för brott har rätt att ofördröjligen och i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen. Europadomstolen har framhållit att den som anklagas för brott ska underrättas inte bara om de gärningar som läggs honom till last utan även om den rättsliga kvalificeringen av dessa gärningar (se framförallt domen den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, no. 25444/94). Kravet på underrättelse gäller inte enbart den ursprungliga anklagelsen utan omfattar också förändringar i denna.

Mot bakgrund av de krav som följer av artikel 6:3 a) i Europakonventionen förutsätter preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § BrB i princip att den misstänkte inte endast har fått del av en gärningsbeskrivning som kan innefatta påstående om brott enligt en viss straffbestämmelse, utan också fått reda på att denna straffbestämmelse kan vara tillämplig. Undantag från kravet på underrättelse om tillämplig straffbestämmelse inom preskriptionstiden kan emellertid gälla i vissa situationer, t.ex. vid gradindelade brott och andra brott där förhållandet mellan olika straffbestämmelser är sådant att tillämpningsområdet för en straffbestämmelse ligger helt inom ramen för en annan straffbestämmelses tillämpningsområde. (NJA 2011 s. 611 p. 18.)

H.T. har fått del av riksåklagarens justering avseende gärningens rättsliga kategorisering först efter det att preskriptionstiden för brottet ofredande har löpt ut (jfr 35 kap. 1 § första stycket 1 BrB). Som utgångpunkt gäller då att det justerade åtalet inte får läggas till grund för en dom.

Det handlande som är kriminaliserat enligt 4 kap. 7 § BrB som ofredande ryms emellertid också under straffbestämmelsen i 17 kap. 2 § BrB om förgripelse mot tjänsteman. Den sistnämnda paragrafen tillägger endast en ytterligare förutsättning för straffansvar, nämligen att gärningen ska rikta sig mot myndighetsutövning. Tillämpningsområdet för straffbestämmelsen om ofredande måste därför anses ligga helt inom ramen för tillämpningsområdet för straffbestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman. Det rör sig här således om ett sådant undantagsfall som HD har beskrivit i NJA 2011 s. 611.

Det sagda leder till slutsatsen att det föreligger förutsättningar för att döma H.T. för ofredande.

Hovrättens dom ska ändras på så sätt att H.T. ska dömas enligt 4 kap. 7 § BrB för ofredande till dagsböter. Antalet dagsböter ska sättas ned i förhållande till vad som följer av hovrättens dom och i stället bestämmas till 40.

I övriga delar ska hovrättens dom stå fast.