NJA 2017 not 10

P.B. hyr sedan år 2009 en lägenhet i Bromma av Å.H. Å.H. sade i december 2014 upp hyresavtalet till upphörande den 31 mars 2015 och hänsköt prövningen av frågan om förlängning till Hyresnämnden i Stockholm. Hyresnämnden lämnade i beslut den 25 juni 2015 Å.H:s yrkande utan bifall. Å.H. överklagade beslutet till Svea hovrätt.

Hovrätten fann visat att P.B. olovligen hade upplåtit lägenheten i andra hand under olika perioder, bl.a. från och med den 1 augusti 2016 och alltjämt vid tiden för hovrättens prövning. Att P.B. hade gett in en ansökan om hyresnämndens tillstånd som ännu inte prövats påverkade enligt hovrätten inte bedömningen att upplåtelsen från den 1 augusti 2016 var olovlig. Vidare fann hovrätten att P.B. gjort sig skyldig till upprepade betalningsförsummelser vad gällde hyran.

Hovrätten biföll den 7 november 2016 Å.H:s talan och förklarade att hyresavtalet hade upphört den 31 mars 2015. Hovrätten ansåg att den olovliga andrahandsupplåtelsen och de upprepade hyresförseningarna sammantaget medförde att P.B. åsidosatt sina förpliktelser i så hög grad att hyresavtalet skäligen inte borde förlängas. Hovrätten framhöll bl.a. att den olovliga andrahandsupplåtelsen med ett par avbrott hade pågått under en längre tid och alltjämt pågick, att P.B. vid ett stort antal tillfällen sedan år 2009 hade betalat hyran för sent samt att en längre försening förekom senast i maj 2015. Att flera av de längre förseningarna kunde sättas i samband med att han varit frihetsberövad befriade honom inte från hans skyldigheter som hyresgäst. I enlighet med Å.H:s medgivande beviljades P.B. uppskov med att flytta till den 31 januari 2017.

P.B. har som grund för resningsansökan anfört dels att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens beslut uppenbart strider mot lag, dels att det framkommit nya omständigheter som inte förebringats tidigare och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i hovrätten.

P.B. har gjort gällande att det utgör uppenbart oriktig rättstillämpning att bedöma en andrahandsupplåtelse, vilken av hyresgästen har underställts hyresnämndens prövning, som olovlig innan ärendet har avgjorts av hyresnämnden. Han har också som en ny omständighet åberopat att hyresnämnden den 18 november 2016 biföll hans yrkande om att få hyra ut lägenheten i andra hand fram till den 31 december 2016. Enligt P.B. innebär beslutet att hyresnämnden har godkänt den andrahandsupplåtelse som hovrätten bedömt som olovlig.

P.B. har även gjort gällande att det förhållandet att hovrätten inte tog hänsyn till att de försenade hyresbetalningarna var relaterade till att han varit frihetsberövad, uppenbart strider mot lag. P.B. har slutligen som en ny omständighet åberopat en ny förklaring till att hans betalning av hyran för maj 2015 var försenad, nämligen dels att Å.H. inte skickade ut någon avi, dels att det tidigare bankgirot gjordes om till ett OCR-konto. Detta medförde att hyran inte kunde betalas förrän han hade fått OCR-nummer från Å.H. Enligt P.B. åberopade Å.H. förseningen avseende majhyran först vid hovrättens muntliga förhandling, varför P.B. inte kunde åberopa förklaringen redan där.

Å.H. har anfört att den rättstillämpning, som ligger till grund för hovrättens beslut inte i någon del uppenbart strider mot lag. Han har även anfört att såväl hyresnämndens beslut den 18 november 2016 som vad P.B. åberopat som förklaring till den försenade hyran för maj 2015 saknar relevans som grund för resning.

Det var i hovrätten klarlagt att P.B. sedan den 1 augusti 2016 upplät lägenheten i andra hand utan Å.H:s samtycke och utan hyresnämndens tillstånd. Det kan konstateras att upplåtelsen därmed var olovlig enligt 12 kap. 39 § 1 st. JB.

Som hovrätten funnit utgjorde inte det pågående tillståndsärendet i hyresnämnden hinder mot att beakta P.B:s andrahandsupplåtelse från den 1 augusti 2016 vid prövningen enligt 12 kap. 46 § 1 st. 2 JB om huruvida P.B. åsidosatt sina förpliktelser i sådan grad att hyresavtalet inte skäligen borde förlängas. Vad P.B. åberopat till grund för sin resningsansökan hänförligt till frågan om andrahandsupplåtelse utgör följaktligen inte skäl för resning (jfr 58 kap. 1 § 1 st. 3 och 4 RB).

Hovrättens förhandling i målet ägde rum den 17 oktober 2016 och beslut meddelades tre veckor därefter. Mot denna bakgrund kan P.B. inte anses ha gjort sannolikt att han inte i hovrätten kunnat åberopa sin nu anförda förklaring till dröjsmålet med betalning av hyran för maj 2015 eller att han av annan anledning haft giltig ursäkt att inte göra det. Redan med hänsyn härtill kan resning inte beviljas på grund av vad P.B. anfört i denna del. (Se 58 kap. 1 § 1 st. 3 och 2 st. RB.)

P.B. har inte heller i övrigt visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet. Resningsansökningen ska därför avslås.

De särskilda bestämmelser om fördelning av rättegångskostnader i 12 kap. 73 § JB som gäller i den ordinära processen vid prövning av hyrestvister bör inte ges genomslag vid tillämpning av 58 kap. RB när en ansökan om resning avslås. Utgångspunkten ska i stället vara att sökanden, med tillämpning av 58 kap. 8 § jämförd med 18 kap. 1 §, som huvudregel ska ersätta motpartens kostnader i ärendet. (Jfr NJA 2011 s. 884.)

Något skäl att frångå den angivna huvudregeln föreligger inte. P.B. ska därför, enligt 58 kap. 8 § RB, ersätta Å.H. för kostnaderna i resningsärendet. På beloppet ska ränta utgå (jfr 18 kap. 8 § 2 st. och 14 § 1 st. RB samt NJA 2011 s. 884).