NJA 2017 s. 1123

Ersättning från en olycksfallsförsäkring och en trafikskadeförsäkring har satts in på ett bankkonto. Fråga om skydd mot utmätning.

Kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndigheten beslutade den 15 november 2016 att för betalning av R.L:s skulder i enskilda mål utmäta hans banktillgodohavande till ett belopp om högst 101 484 kr. Enligt beslutet skulle det från utmätning undantas ett belopp om 4 679 kr, som skulle täcka R.L:s försörjningsbehov (beneficium).

Falu tingsrätt

R.L. överklagade i Falu tingsrätt och yrkade att utmätningen skulle upphävas. Som grund för yrkandet anförde han att det utmätta beloppet härrörde från försäkringsersättning på grund av en olycka och därför skulle undantas från utmätning.

Kronofogdemyndigheten anförde i yttrande bl.a. följande.

Enligt utsökningsbalken och försäkringsavtalslagen (2005:104) får vissa ersättningar som tillfaller den försäkrade inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. En försäkringsersättning som betalas ut får dock utmätas enligt 15 kap. 10 § andra stycket försäkringsavtalslagen om den inte hållits avskild från försäkringstagarens övriga penningmedel (jfr 5 kap. 7 § UB). Detsamma gäller eventuell ersättning som grundar sig på trafikförsäkringssystemet (jfr 32 § trafikskadelagen [1975:1410]). R.L. har inte visat att de utmätta medlen hållits avskilda från hans övriga penningmedel så att de ska kunna fredas mot utmätning.

Tingsrätten (rådmannen Susanne Österlund) anförde i beslut den 20 januari 2017 följande.

R.L. har inte visat att de utbetalda medlen från försäkringsersättningen har hållits avskilda från hans övriga tillgångar. Tingsrätten gör inte någon annan bedömning än Kronofogdemyndigheten gjort. R.L:s överklagande avslås därför.

Svea hovrätt

R.L. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att utmätningen skulle upphävas.

Hovrätten (hovrättsråden Omi Söderblom Mohammar, Birgitta Trägårdh och Agneta Munther, referent) anförde i beslut den 27 februari 2017 följande.

Hovrätten som instämmer i tingsrättens bedömning avslår överklagandet.

Högsta domstolen

R.L. överklagade och yrkade att utmätningen skulle upphävas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Emelie Hansell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund och frågan i målet

Punkterna 1-5 motsvarar i huvudsak punkterna 1-5 i HD:s beslut.

Den rättsliga regleringen

Punkterna 6-12 motsvarar i huvudsak punkterna 6-11 i HD:s beslut.

13. Egendom som ska hållas avskild kan vara s.k. fungibel eller icke fungibel. Fungibel egendom, såsom pengar, saknar individuell karaktär och är sinsemellan tämligen utbytbar (jfr Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 2000, s. 25 f. och s. 162). Fungibel egendom kan i och för sig med bibehållen identitet besittas av annan än ägaren och ge ägaren utmätningsskydd om den hållits avskild från annan egendom av samma slag. Den kan emellertid lätt förlora sin identitet genom att den sammanblandas med annan egendom (Jfr Knut Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 197 och Stefan Lindskog, Redovisningsmedel, sakrättslig identitet och några straffrättsliga randanmärkningar, Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s. 240.)

14. Genom införandet av lagen om redovisningsmedel har det sakrättsliga skyddet för redovisningsmedel under vissa förutsättningar utsträckts till sådana fall, då sammanblandning skett med sysslomannens (den redovisningsskyldiges) övriga tillgångar, men då ett motsvarande belopp därefter blivit avskilt (jfr NJA II 1944 s. 410).

15. Av förarbetena till lagen om redovisningsmedel anses den viktigaste metoden i praktiken för sysslomannen att avskilja redovisningsmedel på vara att sätta in dem på bank, men även genom t.ex. förvaring i kassa, i ett kuvert eller hos tredje man. Förarbetena framhåller dock att ett avskiljande kan ske genom insättning på sysslomannens egen bankräkning. (Jfr NJA II 1944 s. 411 f. Se även bl.a. NJA 1989 s. 768 och NJA 1987 s. 517.)

16. Enligt förarbetena till lagen om redovisningsmedel kan emellertid inte redovisningsmedel som satts in på bankräkning anses behörigen avskilda, om sysslomannen genom insättningar och uttag för egen del använder bankräkningen som ett vanligt privatkonto. Det betonas att ganska stränga krav måste upprätthållas. Samtidigt framhåller förarbetena att en bankräkning med redovisningsmedel inte behöver förlora sin speciella karaktär så snart ett belopp som tillhör sysslomannen finns på kontot. Inte heller behöver redovisningsmedel förlora sin speciella karaktär om ett belopp som tillhör sysslomannen tillfälligt placerats där kvarstår på kontot eller om tillgodohavandet annars uppkommit för sysslomannen genom att denne låtit bli att göra uttag. Det påpekas dock att förhållandena - oberoende av lagen om redovisningsmedel - ibland kan vara sådana att huvudmannen och sysslomannen bör anses ha samäganderätt till ett belopp som är avskilt från sysslomannens övriga tillgångar. (Jfr NJA II 1944 s. 411.)

Hur ska kravet på avskiljande tolkas?

17. Bestämmelserna anger inte från vad försäkringsersättningen ska hållas avskild efter att den betalats ut. Det måste dock anses klart att försäkringsersättningen ska hållas avskild från den försäkringsberättigades övriga tillgångar, i den mån sådana finns.

18. Enligt bestämmelsernas ordalydelse gäller kravet på avskiljande undantagslöst - till skillnad från lagen om redovisningsmedel som under vissa förhållanden tillåter sakrättsligt skydd för huvudmannen, trots att redovisningsmedlen sammanblandats med sysslomannens egna tillgångar (se p. 14).

19. Förarbetena till bestämmelsen i försäkringsavtalslagen anger endast att avskiljandet av försäkringsersättningen klart ska markera beloppets avskilda karaktär, men inte i vilket syfte det ska ske. Lagstiftarens syfte med kravet på att en försäkringsersättning ska hållas avskild måste dock anses vara att skydda den försäkrade från att försäkringsersättningen mäts ut. Ett sådant syfte borde stämma väl överens med att Kronofogdemyndighetens skyldighet att närmare undersöka gäldenärens tillgångar är begränsad, särskilt om utmätningen är brådskande, och att myndigheten ska förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång i samverkan med gäldenären och tredje man (jfr 4 kap. 9, 12 och 14-15 §§ samt 5 kap. 14 § UB). Syftet med bestämmelsen talar följaktligen emot att i analogi med lagen om redovisningsmedel undanta en försäkringsersättning från utmätning, trots att den under vissa förhållanden sammanblandats med den försäkrades övriga tillgångar.

20. De olika tillämpningsområdena som lagen om redovisningsmedel och bestämmelsen i försäkringsavtalslagen respektive trafikskadelagen har, talar också emot en sådan analogi. Lagen om redovisningsmedel tar nämligen sikte på att reglera ett sakrättsligt förhållande mellan tre parter (syssloman, huvudman och borgenär) där huvudmannen får sakrättsligt skydd till redovisningsmedlen genom att sysslomannen hållit dem avskilda från sina egna tillgångar. Detta skiljer sig från bestämmelsen i försäkringsavtalslagen respektive trafikskadelagen som istället tar sikte på ett förhållande mellan två parter (försäkrad och borgenär) där den försäkrade ska hålla försäkringsersättningen avskild från sina egna tillgångar i sitt eget intresse av att försäkringsersättningen inte riskerar att utmätas.

21. Sociala hänsyn motiverar visserligen att i analogi med lagen om redovisningsmedel undanta en försäkringsersättning från utmätning, trots att den under vissa förhållanden sammanblandats med den försäkrades övriga tillgångar. En försäkringsersättning som betalats ut till en person som drabbats av olycksfall måste i själva verket vanligtvis vara avsedd att förbrukas för sitt ändamål. Det torde därför i ett sådant fall finnas ett behov av att försäkringsersättningen finns lättillgänglig för att fortlöpande kunna förbrukas, särskilt om den försäkrade endast har ett bankkonto. Det kan också tänkas uppstå en situation då den försäkrade inte har hunnit avskilja försäkringsersättningen från sina övriga tillgångar om försäkringsersättningen mäts ut snart efter att den betalats ut, som motiverar ett undantag från kravet på att försäkringsersättningen ska hållas avskild.

22. Sammantaget kan emellertid de skäl som talar emot att tillämpa bestämmelsen i försäkringsavtalslagen respektive trafikskadelagen enligt dess ordalydelse inte anses ha sådan tyngd att det finns skäl att avvika från den (jfr HD:s beslut den 26 oktober 2017 i mål Ö 1041-171). Det bör således krävas ett uttryckligt lagstöd för att en försäkringsersättning inte ska få utmätas trots att den under vissa förhållanden sammanblandats med den försäkrades övriga tillgångar.

Bedömningen i detta fall

23. Försäkringsersättningen på drygt 70 000 kr har betalats ut till R.L:s bankkonto, enligt besked från försäkringsbolaget, i vart fall inom en vecka från den 20 oktober 2016. Därefter har den 15 november 2016 utmätning av hans pengar på bankkontot skett för skulder i enskilda mål. Under den tiden har R.L. också haft andra pengar som han använder i sin vardag på bankkontot. Försäkringsersättningen har alltså inte utgjort de enda pengarna på R.L:s bankkonto utan har sammanblandats med hans övriga pengar. R.L. har därför inte hållit försäkringsersättningen avskild på det sätt som krävs i detta fall. Vad R.L. i övrigt anfört föranleder inte någon annan bedömning. Försäkringsersättningen från R.L:s olycksfallsförsäkring och trafikskadeförsäkring ska således inte undantas från utmätning för hans skulder.

24. HD gör ingen annan bedömning än den Kronofogdemyndigheten har gjort beträffande det belopp som ska finnas kvar på R.L:s bankkonto efter utmätningen som ska täcka hans försörjningsbehov (beneficium).

25. R.L:s överklagande ska således avslås.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, referent, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson och Lars Edlund) meddelade den 22 december 2017 följande beslut.

SKÄL

Vad målet gäller

1. Ersättning från en olycksfallsförsäkring och en trafikskadeförsäkring har satts in på ett bankkonto. Frågan är om medlen är skyddade mot utmätning.

Bakgrund

2. R.L. skadades i en trafikolycka år 2015. Enligt besked den 20 oktober 2016 från ett försäkringsbolag skulle bolaget till följd av olyckan betala ut ca 20 000 kr på grund av en olycksfallsförsäkring och ca 55 000 kr som trafikskadeersättning. Av beskedet framgick att pengarna skulle finnas tillgängliga på hans konto inom en vecka.

1NJA 2017 s. 754.

3. Kronofogdemyndigheten beslutade den 15 november 2016 med stöd av 4 kap. 17 § UB att utmäta ett belopp om högst 101 484 kr på R.L:s inlåningskonto hos Handelsbanken för betalning av hans skulder i enskilda mål. Från utmätningen undantogs ett belopp till täckande av R.L:s försörjningsbehov (beneficium).

4. R.L. överklagade Kronofogdemyndighetens beslut och anförde att myndigheten inte hade rätt att utmäta pengarna eftersom de var avsedda att användas för behandling av skadan som han fick vid trafikolyckan.

5. Tingsrätten, som ansåg att R.L. inte visat att försäkringsersättningen hållits avskild från hans övriga tillgångar, avslog hans överklagande. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Den rättsliga regleringen

6. I försäkringsavtalslagen (2005:104) finns bestämmelser som rör utmätning av ersättning från olycksfallsförsäkring. Enligt 15 kap. 10 § första stycket får ersättning som ska tillfalla den försäkrade inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Ett ersättningsbelopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen får dock enligt andra stycket utmätas för den försäkrades skulder. När två år har gått sedan beloppet skulle betalas får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.

7. I förarbetena till försäkringsavtalslagen framhålls att bl.a. olycksfallsförsäkring har en speciell social betydelse som motiverar ett långtgående skydd mot borgenärerna. Som exempel på hur ett utbetalt belopp kan hållas avskilt nämns att det sätts in på särskild bankräkning eller att en annan försäkring betalas. (Se prop. 2003/04:150 s. 565 f.)

8. I 32 § trafikskadelagen (1975:1410) finns bestämmelser som rör utmätning av trafikskadeersättning med anledning av personskada. Fordran på sådan ersättning får inte tas i mät för den skadelidandes skuld. I fråga om förbud mot utmätning sedan ersättning har betalats ut gäller 5 kap. 7 § andra stycket UB.

9. Av 5 kap. 7 § första stycket UB framgår att skadestånd som tillkommer en gäldenär med anledning av bl.a. personskada inte får utmätas medan skadeståndet innestår hos den som ska utge det. Vad som gäller när skadeståndet har betalats ut anges i andra stycket. Det som hålls avskilt får inte utmätas, om skadeståndet ska tillgodose försörjningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det att medlen betalades ut.

10. Enligt förarbetena till 5 kap. 7 § UB bör lagen (1944:181) om redovisningsmedel kunna tjäna till vägledning vid bedömningen av om medel har hållits avskilda. Det anges även att vad som har trätt i stället kan vara skyddat, t.ex. om medlen har satts in i bank eller om obligationer har inköpts för beloppet. Hur långt en sådan surrogationsprincip gäller är emellertid enligt förarbetena tveksamt. (Se prop. 1980/81:8 s. 503.)

11. I lagen om redovisningsmedel anges att vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annars håller avskilt ska vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Detta gäller även i fråga om belopp som avskilts senare, om den redovisningsskyldige inte var på obestånd när beloppet avskildes. Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas är också förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet inte föreligger.

12. I förarbetena till lagen om redovisningsmedel uttalas att medel som har satts in på en bankräkning inte kan anses behörigen avskilda om den redovisningsskyldige genom insättningar och uttag för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto. Dock behöver en bankräkning med redovisningsmedel inte förlora sin speciella karaktär så snart ett belopp som tillhör den redovisningsskyldige finns på kontot. (Se NJA II 1944 s. 411.)

13. Det har i praxis uttalats att det får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet vad som är dröjsmål med ett avskiljande. Normalt bör avskiljande ske efter högst ett par dagar för att dröjsmål inte ska föreligga. (Se t.ex. NJA 2012 s. 391.)

Skydd mot utmätning föreligger inte

14. Utredningen om hur R.L. har hanterat den utbetalda försäkringsersättningen består av hans egna uppgifter. Han har angett att han använder det konto där pengarna sattes in för transaktioner i vardagen och att han bara hade det kontot när försäkringsbolaget bad att få hans kontonummer för att kunna göra utbetalningen. Den utbetalda försäkringsersättningen har således blandats samman med andra medel. Något avskiljande är därmed inte visat.

15. Att något avskiljande sålunda inte kan anses ha skett utesluter emellertid inte att kontomedel svarande mot den mottagna ersättningen kan undantas från utmätning. Med ledning från vad som gäller enligt lagen om redovisningsmedel (se p. 10) bör kontomedel som finns omedelbart tillgängliga för avskiljande vara borgenärsskyddade. Det förutsätter att dröjsmål med avskiljande inte skulle ha förlegat, om avskiljande hade skett vid tidpunkten för utmätningen.

16. Bedömningen av vad som utgör dröjsmål får göras under hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet (se p. 13). Mot bakgrund av den särskilda sociala betydelse som försäkringsersättning av nu aktuellt slag har bör en längre tid än den som är praxis i fråga om redovisningsmedel kunna godtas.

17. I detta fall hade det gått åtminstone två veckor från det att ersättningen sattes in på R.L:s transaktionskonto till dess att utmätning skedde. Även med beaktande av vad som har sagts i föregående punkt skulle ett avskiljande vid utmätningstidpunkten ha inneburit att medlen avskildes först efter dröjsmål.

18. Kraven i försäkringsavtalslagen och trafikskadelagen för att det ska föreligga hinder mot utmätning är alltså inte uppfyllda.

Kronofogdemyndighetens handläggning

19. R.L. har gjort gällande att Kronofogdemyndigheten dels borde ha underrättat honom i förväg om att man avsåg att utmäta tillgodohavandet, dels borde självmant ha undersökt varifrån pengarna kom. Han har även anfört att det är omöjligt för en enskild person att känna till bestämmelserna om avskiljande.

20. Kronofogdemyndigheten ska underrätta gäldenären om målet, dvs. om ansökan om utmätning, och i den utsträckning som det behövs utreda gäldenärens anställnings- och inkomstförhållanden samt undersöka om gäldenären har utmätningsbar egendom (4 kap. 9 och 12 §§ UB). Gäldenären har en upplysningsplikt i förhållande till myndigheten (4 kap. 14 §).

21. Det har inte framkommit att Kronofogdemyndigheten har brustit i vad som enligt de angivna bestämmelserna åligger myndigheten. Det kan tilläggas att det i förarbetena till bestämmelsen om avskiljande i

5 kap. 7 § andra stycket UB övervägdes om skyldighet borde föreskrivas för den som betalar ut skadeståndet att underrätta den ersättningsberättigade om utmätningsförbudet och eventuellt även att sätta in medlen på ett särskilt konto. Det ansågs emellertid inte lämpligt att införa en sådan föreskrift. (Se prop. 1980/81:8 s. 503 f.)

Slutsats

22. Hinder mot utmätning av banktillgodohavandet har alltså inte förelegat.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.