lagen.nu

NJA 2017 s. 371

En person har genom oaktsamhet orsakat sakskador på en båt. Det förhållandet att båten varit oförsäkrad har bedömts sakna betydelse för skadeståndets storlek.

Attunda tingsrätt

T.K. var den 6 juni 2013 tillsammans med P.B. och ytterligare fyra personer ute i Stockholms skärgård med P.B:s motorbåt, en Scarab 33 AVS. Efter ett tag tog T.K. över rodret. Vid en mindre ö, Koholmen, nordost om Ljusterö lade sig båten tillfälligt på sidan. Alla ombordvarande utom en slungades ur båten och hamnade i vattnet, varefter båten vattenfylldes och sjönk delvis.

Med anledning av olyckan åtalades T.K. vid Attunda tingsrätt för vårdslöshet i sjötrafik, sjöfylleri och vållande till kroppsskada. Tingsrätten ogillade åtalet och domen vann laga kraft.

I brottmålet yrkade P.B. skadestånd av T.K. Skadeståndsanspråket avskildes från brottmålet, varefter det handlades i det mål som detta referat avser.

P.B. yrkade att tingsrätten skulle förplikta T.K. att till honom betala 465 792 kr jämte ränta.

T.K. bestred yrkandet i dess helhet. Som skäligt i och för sig vitsordade han ett kapitalbelopp om 50 000 kr samt den yrkade räntan. Det vitsordade beloppet hade han redan betalat till P.B., som också hade dragit av beloppet i sitt yrkande.

Som grund för sin talan gjorde P.B. gällande att T.K. genom vårdslöst agerande hade förorsakat olycka med P.B:s motorbåt och därigenom orsakat P.B. sakskada. När båten kantrade på grund av T.K:s vårdslösa agerande vattenfylldes den och sjönk sedan. Då båten hamnade under vatten skadades den. T.K. var skyldig att ersätta P.B. för kostnaderna för att återställa båten i det skick den haft före olyckan.

T.K. anförde som grunder för sitt bestridande att han inte hade förorsakat olyckan eller skadan genom vårdslöshet. I vart fall bestred han skadeståndets storlek. För det fall tingsrätten skulle komma fram till att T.K. var skadeståndsskyldig, skulle skadeståndet i vart fall jämkas , i första hand till noll kronor och i andra hand till ett belopp som rätten fann skäligt. Båten hade varit oförsäkrad, vilket varit vårdslöst i sig. P.B. hade därtill som befälhavare varit den som haft ansvaret för båten. P.B. hade därvid haft en skyldighet att informera T.K. om båtens egenskaper såsom att den var stegbottnad, dess särskilda köregenskaper, att en av motorerna var defekt samt att båten var oförsäkrad. Detta hade P.B. inte gjort och han hade därför varit medvållande, vilket medförde att ett eventuellt skadestånd skulle jämkas. T.K. skulle inte ha kört båten om han hade vetat att den varit oförsäkrad, stegbottnad och därtill haft en motor som varit defekt.

P.B. bestred att han hade varit medvållande till skadan. Visserligen hade han inte informerat T.K. om att båten var stegbottnad och att den saknade försäkring, med det innebar inte att han hade varit vårdslös.

Tingsrätten (lagmannen Inger Söderholm, rådmannen Emilia Lundberg och tingsfiskalen Catrine Manne) anförde följande i dom den 8 juni 2015.

Domskäl

På anförda skäl fann tingsrätten att det med tillräcklig styrka var visat att T.K. hade varit vårdslös vid sitt framförande av båten och att han därigenom hade orsakat olyckan. T.K. var därför skadeståndsskyldig för de skador som hade uppkommit på grund av hans vårdslösa beteende.

Vidare kom tingsrätten fram till att P.B. hade rätt till skadestånd med 49 563 kr för bärgning, 26 836 kr för uppstart, 42 000 kr för P.B:s arbete, 85 000 kr för renovering av motorerna och 116 830 kr för övriga kostnader. Sammanlagt hade således T.K. orsakat P.B. en skada uppgående till 320 229 kr.

Ska skadeståndet jämkas?

Härefter anförde tingsrätten följande.

T.K. har gjort gällande att eventuellt skadestånd ska jämkas , i första hand till 0 kr. T.K. menar att P.B. har varit vårdslös eftersom han inte har försäkrat båten. Därtill menar T.K. att P.B. har varit båtens befälhavare och därvid haft en skyldighet att informera T.K. om båtens egenskaper som att den var oförsäkrad, stegbottnad och dess särskilda köregenskaper samt att ena motorn var defekt. Eftersom P.B. inte har informerat om detta har han enligt T.K. varit medvållande till den inträffade skadan.

Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen ska skadestånd med anledning av sakskada jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Den viktigaste faktorn vid jämkning är skuldgraden på ömse sidor. Ett vållande på den skadelidandes sida behöver dock inte alltid medföra att ett skadestånd jämkas.

Befälhavaransvaret

När det gäller frågan om befälhavaransvar gör tingsrätten följande bedömning. Det finns ett befälhavaransvar för fritidsbåtar och det anses normalt tillkomma ägaren om denne är ombord på båten. Enligt vad de som var med ombord på båtturen har berättat stod P.B. bredvid T.K. när denne körde. P.B. får därför anses ha varit befälhavare när olyckan skedde. P.B. har berättat att han när han tyckte att det gick för fort sade till T.K. att han skulle sakta ned. J.J. har vidare berättat att han såg P.B. göra en gest med armen åt T.K., som att han ville att T.K. skulle sakta ned. T.K. har också han berättat att P.B. sade åt honom att sakta ned samt att han hörde någon av killarna som sa att det gick för fort. Av alla berättelser att döma har dock T.K. trots uppmaningarna inte saktat ned. Befälhavaren ska enligt 6 kap. 1 och 2 §§ sjölagen se till att fartyget är sjövärdigt samt framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Någon särskild skyldighet att informera om det som T.K. påstår finns inte. P.B. får anses ha gjort vad som ankommer på honom som befälhavare när han uppmanat T.K. att sakta ned. När det gäller frågorna om båtens botten och köregenskaper har tingsrätten ovan kommit fram till att dessa inte har varit medverkande till olyckan och därför kan den omständigheten att befälhavaren inte har informerat om detta inte innebära att denne har varit medvållande.

Försäkringen

Det är ostridigt att båten vid olyckstillfället var oförsäkrad. HD har i rättsfallet NJA 1991 s. 567 uttalat att det finns fall då avsaknaden av en försäkring kan medföra att skadeståndet ska jämkas . Det har därvid hänvisats till skadeståndskommitténs betänkande SOU 1975:103 där kommittén bl.a. föreslog att ersättning för sakskada skulle kunna jämkas, om den som led skadan försummat att hålla sådan försäkring som är normal och tillbörlig för hans verksamhet och förhållanden i övrigt eller om det annars förelåg särskilda skäl med hänsyn till befintliga försäkringar eller försäkringsmöjligheter. I fallet jämkades emellertid inte skadeståndet eftersom den hund som det gällde var så gammal att försäkringsbolagen inte försäkrade den. Rättsläget är dock oklart.

Till att börja med kan konstateras att det inte finns något lagkrav på att hålla en båt försäkrad. Däremot är båtar sådan egendom som normalt sett försäkras, det torde vara väldigt få båtar i trafik som inte är försäkrade.

Enligt P.B. hade han frågat sitt försäkringsbolag Trygg-Hansa om försäkring men då fått svaret att de inte försäkrade båtar som går i hastigheter över 45 knop. P.B. har också gett in en mailkorrespondens som han har haft med Svenska Sjö AB om försäkring av båten och av denna framgår att Svenska Sjö AB uppgett att de inte försäkrar båtar som går så fort.

T.K. har dock uppgett att han när han ringt runt till försäkringsbolag fått svaret att det går att försäkra den aktuella båten och han har vidare gett in en offert från Alandia som visar att de kan försäkra båten till en årspremie om 18 860 kr.

Uppgifterna från P.B. och T.K. avser endast ett fåtal försäkringsbolag. Med hänsyn till att de fått olika svar är det enligt tingsrättens mening i vart fall inte uteslutet att båten faktiskt skulle ha gått att försäkra. Av betydelse för bedömningen är dock också den omständigheten att den aktuella turen var en av de första gångerna som P.B. var ute och körde med båten och han hade endast haft båten en kortare tid.

Eftersom rättsläget är oklart när det gäller medvållande och försäkring bör frågan behandlas med viss försiktighet. Tingsrätten som väger in den korta tid båten innehafts, oklarheterna beträffande försäkringsmöjligheterna och graden av vårdslöshet från T.K:s sida bedömer att den omständigheten att båten vid tillfället var oförsäkrad inte kan anses medföra att P.B. har varit vållande på så sätt att skadeståndet ska jämkas.

Tingsrätten anförde sammanfattningsvis följande.

T.K. har av vårdslöshet vållat P.B. sakskada och ska därför ersätta P.B. för denna. Denna skada uppgår till 320 229 kr, från detta belopp ska dock 50 000 kr dras av som T.K. redan har betalat. T.K. ska därmed utge skadestånd till P.B. med 270 229 kr.

Domslut

Tingsrätten förpliktade T.K. att till P.B. betala 270 229 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

T.K. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.

Även P.B. överklagade. Han yrkade att hovrätten skulle förplikta T.K. att fullt ut ersätta det skadeståndsbelopp som yrkats vid tingsrätten, dvs. 465 792 kr jämte ränta.

Parterna motsatte sig bifall till varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Ahnborg och Kenneth Nordlander, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Mimmi Ahl och Anna Westling) anförde följande i dom den 19 maj 2016.

Hovrättens domskäl

När det gäller frågorna om vårdslöshet och skadans storlek instämmer hovrätten i tingsrättens bedömningar. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras i dessa delar.

I frågan om skadeståndet ska jämkas gör hovrätten följande överväganden. Hovrätten instämmer i vad tingsrätten har uttalat om befälhavaransvaret. När det sedan gäller frågan om försäkring föreskrivs i 7 kap. 2 § sjölagen ( 1994:1009 ) att redaren i vissa fall är skyldig att ha en försäkring. Bestämmelsen är tillämplig på fartyg med en dräktighet av minst 300 och träffar i normala fall inte fritidsfartyg. P.B:s båt omfattas inte av den nu nämnda obligatoriska försäkringsskyldigheten enligt sjölagen. Någon lagstadgad skyldighet för P.B. att hålla båten försäkrad vid skadetillfället fanns inte. Av viss betydelse för jämkningsfrågan är vilken typ av båt det varit fråga om, en Scarab 33 AVS, dvs. en båt som är mycket snabbgående och som vid användning är förenad med betydligt större risk för skada än t.ex. en mindre och långsammare båt. Båtens värde var dessutom inte obetydligt. Av utredningen får anses framgå att P.B. i och för sig hade kunnat försäkra sin båt. Och det är klarlagt att P.B. medvetet valde att använda båten trots att den inte var försäkrad.

För bedömningen av frågan om skadeståndet ska jämkas i detta fall finns det inga direkt klargörande avgöranden från HD. Förarbetena ger inte någon närmare ledning vid bedömningen. Inte heller den juridiska litteraturen innehåller någon avgörande ledning (se t.ex. Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen - en kommentar, 5 uppl., 2014, och Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl., 2014). Rättsläget får, som också tingsrätten konstaterat, bedömas som oklart. Hovrätten finner, mot bakgrund av det nu sagda och med beaktande av omständigheterna i målet, inte skäl att frångå tingsrättens slutsats att det förhållandet att båten vid tillfället var oförsäkrad inte kan anses medföra att P.B. varit medvållande på så sätt att skadeståndet ska jämkas. Tingsrättens dom ska alltså inte heller ändras i denna del.

-  -  -

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

T.K. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla P.B:s talan eller, i andra hand, sätta ned skadeståndet till 50 000 kr.

P.B. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad hade betydelse för skadeståndets storlek. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt skulle vila.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Ylva Meyer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Punkterna 1-4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-5 i HD:s domskäl.

5. Som grund för jämkning har T.K. åberopat att skadeståndet ska jämkas på grund av medvållande på P.B:s sida. Tillämplig bestämmelse vid prövningen av frågan i målet är därmed 6 kap. 1 § andra och tredje stycket skadeståndslagen.

Rättsläget

6. I 3 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen föreskrivs beträffande skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna att ersättning för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Motsvarande bestämmelse har inte upptagits i 6 kap. 1 § samma lag.

7. Frågan huruvida underlåtenhet att teckna försäkring bör föranleda jämkning av skadestånd behandlades av skadeståndskommittén i betänkandet Skadestånd VI (SOU 1975:103). Kommittén föreslog bl.a. att ersättning för sakskada skulle kunna jämkas , om den som led skadan försummat att hålla sådan försäkring som är normal och tillbörlig för hans verksamhet och förhållanden i övrigt, eller om det eljest förelåg särskilda skäl med hänsyn till befintliga försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Betänkandet ledde inte till lagstiftning. Senare föreslogs i betänkandet Skadeförsäkringslag (SOU 1989:88) bl.a. att hänsyn skulle tas till befintliga försäkringar eller försäkringsmöjligheter vid bedömningen av om ersättning för sakskada eller ren förmögenhetsskada ska kunna jämkas. Inte heller detta förslag antogs (se Ds 1993:39).

8. I den juridiska litteraturen har sammantaget den hållningen intagits att viss försiktighet är påkallad när det gäller att låta försäkringsmöjligheterna spela någon väsentlig roll i sammanhanget. Det finns i doktrinen inte mycket stöd för synsättet att den skadelidandes underlåtenhet att ta normal försäkring på sin egendom kan räknas som medvållande när han eller hon kräver ersättning för skada på egendomen (se t.ex. Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 65 och 42, Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans: om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s. 577-578, Mårten Schultz, kommentaren till 6 kap. 1 § skadeståndslagen i Lexino den 31 maj 2013, och Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, avsnitt 6.1.7 i Zeteo den 25 maj 2016). Inte heller i praxis har förutsättningar bedömts föreligga för att jämka skadeståndet på grund av att värdefull egendom inte var försäkrad (jfr NJA 1957 s. 499 och NJA 1991 s. 567).

9. Av lydelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen framgår det att jämkning av skadeståndet enligt andra stycket - om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan - sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

10. Inte varje oaktsamhet på den skadelidandes sida motiverar jämkning. En utgångspunkt är att vållandebedömningen på skadelidandesidan ska göras på motsvarande sätt som när det gäller vållande på ansvarssidan, med den skillnaden att det väsentliga är risken att själv lida skada, inte orsaka skada för andra (se Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 60 ff). Det som i medvållandehänseende är att anse som en relevant oaktsamhet beror således på olika omständigheter, som skyddsändamålet med den norm vars åsidosättande utlöste skadeståndsansvaret och karaktären av den skadegörande handlingen (jfr i det sistnämnda hänseendet NJA 1989 s. 796). För att en oaktsamhet på den skadelidandes sida ska leda till en jämkning av hans rätt till skadestånd ställs också ett krav på adekvans i förhållande till skadan. (Jfr justitieråden Stefan Lindskogs och Johnny Herres skiljaktiga mening i NJA 2012 s. 725, p. 31.)

Bedömningen i det här målet

11. Vid bedömningen av om den omständigheten att P.B. inte tecknat försäkring på sin båt kan anses utgöra medvållande enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen, ska det som utgångspunkt beaktas att rättsläget framvisar att frånvaron av egendomsförsäkring allmänt sett inte motsvarar ett sådant agerande på den skadelidandes sida som medvållandebestämmelsen är avsedd att träffa. Någon skyldighet för P.B. att hålla sin båt försäkrad har enligt vad som framgått inte heller förelegat (jfr 7 kap. 2 och 2 a §§ sjölagen [1994:1009]).

12. Även vid det synsättet att den omständigheten att båten var oförsäkrad bör räknas som en vårdslöshet, t.ex. för att båten betingade ett högt värde och då det är vanligt att försäkring tecknas i motsvarande situation, kan det i nästa steg sättas i fråga om det föreligger adekvans mellan detta förhållande och skadan. Försäkringsförhållanden kan visserligen få betydelse för skadeståndets effekter. Emellertid kan frånvaron av försäkring inte i det här fallet anses ha bidragit till skadans uppkomst eller förlopp på sådant sätt som måste krävas för att en relevant medverkan ska föreligga. Det som utlöste skadeståndsansvaret var T.K:s vårdslösa framförande av båten enligt vad tingsrätten och hovrätten har kommit fram till. Det är detta agerande som har varit den grundläggande och i allt väsentligt betydande orsaken till skadan. På grund av det anförda och vid en jämförelse mellan vållandet på ömse sidor, framstår jämkning av skadeståndet på grund av att båten var oförsäkrad sammantaget inte som skäligt.

Slutsats

13. Kriterierna för medvållande kan inte anses vara uppfyllda i det här fallet. Slutsatsen blir att det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad inte medför att skadeståndet bör jämkas enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen. Förhållandet att båten var oförsäkrad får alltså inte betydelse för skadeståndets storlek. HD meddelar vid denna utgång inte prövningstillstånd i målet i övrigt.

-  -  -

Domslut

HD förklarar att det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad inte får betydelse för skadeståndets storlek.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

HD (justitieråden Gudmund Toijer , Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Lars Edlund och Anders Eka, referent) meddelade den 20 april 2017 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. P.B. köpte i maj 2013 en motorbåt av märket Scarab 33 AVS. I juni 2013 var han ute och åkte med båten för tredje gången. Utöver P.B., hans son och tre kamrater till sonen var T.K. med i båten. Inledningsvis körde P.B. båten men efter ett tag lät han T.K. köra. Vid en gir nära ön Koholmen nordost om Ljusterö i Stockholms skärgård skar båten och kantrade. Samtliga personer ombord utom en slungades ur båten och hamnade i vattnet. Båten vattenfylldes och sjönk delvis. Skador uppkom på båten, särskilt på motorerna.

2. T.K. åtalades med anledning av olyckan för bl.a. vårdslöshet i sjötrafik. Åtalet ogillades och domen har vunnit laga kraft. I anslutning till åtalet framställde P.B. ett skadeståndsanspråk mot T.K. Skadeståndsanspråket behandlades inte inom ramen för brottmålet.

3. Som grund för sitt skadeståndskrav har P.B. gjort gällande att T.K. genom vårdslöst agerande förorsakat olyckan och skadorna på båten. T.K. har bestritt skadeståndsanspråket. Om skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga, har han invänt att skadeståndet ska jämkas på grund av att P.B. har medverkat till skadan dels genom att underlåta att försäkra båten, dels genom att låna ut båten utan att upplysa om att den inte var försäkrad. T.K. har framhållit att han inte skulle ha kört båten om han hade vetat om att den var oförsäkrad.

4. Enligt tingsrätten hade T.K. av vårdslöshet orsakat olyckan. Han skulle därför utge skadestånd till P.B. Efter avdrag med ett belopp som T.K. redan hade betalat bestämdes skadeståndet i domen till 270 229 kr med ränta. Tingsrätten gjorde bedömningen att den omständigheten att båten vid tillfället var oförsäkrad inte kunde anses medföra att P.B. hade varit medvållande på så sätt att skadeståndet skulle jämkas. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

Målet i HD

5. HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad har betydelse för skadeståndets storlek. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

6. Vid HD:s prövning aktualiseras först frågan om redan det förhållandet att P.B. använde båten utan att den var försäkrad kan påverka skadeståndet. Det ska prövas också om skadeståndet kan påverkas av att P.B. lät T.K. köra båten utan att upplysa om att den inte var försäkrad.

Jämkning av skadeståndsskyldighet

7. Med sakskada avses vanligtvis en genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål. Även förlust av ett föremål betraktas som en sakskada. I 5 kap. 7 § skadeståndslagen anges vad ett skadestånd med anledning av en sakskada kan omfatta.

8. Enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen kan skadestånd med anledning av en sakskada jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller skadestånd med anledning av personskador uppställs inte något krav på uppsåt eller grov oaktsamhet från den skadelidande för att jämkning ska kunna ske. Av tredje stycket framgår att jämkning sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

9. Jämkningsregeln förutsätter att den skadelidandes handlande (eller underlåtenhet) ställs i relation till handlandet på ansvarssidan. Vållandebedömningen på skadelidandesidan görs på motsvarande sätt som när det gäller vållande på ansvarssidan. När det gäller den skadelidandes handlande blir den centrala frågan i allmänhet om han eller hon har ökat risken för skadan. Regeln har sin särskilda betydelse för bedömningen av initialskedet i ett skadeförlopp där ställning måste tas till om, och i så fall i vilken utsträckning, den skadelidande har medverkat till att det över huvud taget blev ett skadefall. (Se Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 60 ff. och HD:s dom den 7 februari 2017 i mål T 230-15 (NJA 2017 s. 9) p. 27.)

10. I 6 kap. 2 § skadeståndslagen finns en jämkningsregel som inte avser fall där den skadelidande har medverkat till skadan. Enligt den bestämmelsen kan jämkning ske om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Skadeståndet kan då jämkas efter vad som är skäligt, varvid den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter ska beaktas.

11. I sådana fall där den som är skyldig att utge skadeståndet ansvarar för annans vållande finns en särskild jämkningsbestämmelse i 3 kap. 6 § skadeståndslagen. Bestämmelsen avser sakskador. Den innebär att jämkning kan ske, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Det särskilda syftet bakom den bestämmelsen är att förlusten i de där angivna situationerna i största möjliga utsträckning ska fördelas genom försäkring (jfr Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar m.m. , 5 uppl. 2014, s. 138 ff.).

Skyldigheten att begränsa skada

12. Utöver jämkning enligt skadeståndslagens regler så kan en reduktion av ersättningen aktualiseras om den skadelidande inte har fullgjort skyldigheten att begränsa sin skada.

13. Skadebegränsningsskyldigheten inträder när den skadelidande fått klart för sig att han eller hon har drabbats av en skadegörande handling, och den kvarstår under hela skadeförloppet. Skyldigheten skiljer sig normalt från den begränsning av ansvaret som följer av principen om den skadelidandes medverkan genom att den aktualiseras efter det att skadeförloppet har inletts. Om det finns en grund för jämkning till följd av den skadelidandes medverkan också efter det att skadeförloppet har inletts, kan båda principerna ha betydelse för bestämmandet av skadeståndets storlek. (Se HD:s dom den 7 februari 2017 i mål T 230-15 p. 29.)

Betydelsen av försäkring på den skadelidandes sida

14. Med undantag för bestämmelsen i 3 kap. 6 § skadeståndslagen finns i lagen inte några uttryckliga regler om att den skadelidandes försäkringssituation ska beaktas i samband med jämkning av skadestånd. När det gäller jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen anges emellertid i förarbetena att det under vissa förhållanden kan tänkas gå ut över den skadelidande att han eller hon inte har skyddat sig genom sådan försäkring som är sedvanlig. När det gäller medvållandefall enligt 6 kap. 1 § förutsätts i förarbetena vidare att om den skadelidande skyddas av försäkring så kan detta beaktas inom ramen för den bedömning av omständigheterna i övrigt som ska ske enligt paragrafens tredje stycke. (Se prop. 1975:12 s. 173 f. och 177.)

15. Olika förslag har under årens lopp lagts fram när det gäller frågan om en underlåtenhet från den skadelidandes sida att teckna försäkring bör föranleda jämkning av skadestånd (se särskilt SOU 1975:103 och SOU 1989:88). Bakom förslagen har legat en ambition att betona värdet av försäkringsskydd i förhållande till skadeståndsansvar. Den ledande tanken har varit att risken för sakskador som huvudregel slutligt borde bäras av egendomsförsäkring på den skadelidandes sida. Inget av förslagen har dock lett till lagstiftning.

16. Frågeställningen har emellertid aktualiserats i rättspraxis. I rättsfallet NJA 1991 s. 567 var frågan om skadestånd för en förhållandevis värdefull hund som av vårdslöshet dödats under en jakt skulle jämkas på grund av medvållande, då hundägaren använt hunden vid jakten trots att den inte var försäkrad. HD fann att jämkning inte skulle ske. Domstolen, som bl.a. hänvisade till uttalanden i den juridiska litteraturen där rättsläget hade sammanfattats så att man bör vara försiktig med att låta försäkringsmöjligheten spela någon väsentlig roll, fann att enbart den omständigheten att hunden inte var försäkrad inte borde föranleda jämkning. Även i rättsfallet NJA 1957 s. 499, som också avsåg skadestånd med anledning av att en hund med högt värde hade dödats vid jakt, bedömdes att det förhållandet att hunden inte hade varit försäkrad inte utgjorde skäl för jämkning av skadeståndet. Avgörandena ger således inte något egentligt stöd för att en underlåtenhet att försäkra egendom skulle kunna utgöra skäl för jämkning på grund av medvållande.

17. Frågan om betydelsen av försäkringsskydd på den skadelidandes sida när det gäller jämkning på grund av medvållande kan inte behandlas utan att även de för försäkringsskyddet gällande reglerna om re­­­gressrätt berörs. Sedan år 2006 gäller enligt 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2005:104) att försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget. Denna rätt för försäkringsbolaget är som princip oinskränkt och begränsas endast av frivilliga överenskommelser mellan försäkringsbolagen. Det innebär att en skadevållare i sådana situationer som var aktuella i 1957 års och 1991 års rättsfall riskerar att få betala full ersättning för den skada som handlandet gett upphov till - även om försäkringsskydd finns för egendomen - eftersom försäkringsbolaget regressvis kan återkräva utbetald försäkringsersättning.

18. Regressrättens utformning gör att det av rättssystematiska skäl är svårt att se hur frånvaron av försäkring på den skadelidandes sida skulle kunna utgöra grund för jämkning av en sakskada på grund av medvållande (jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl. 2015, s. 339 f. samt Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl. 2014, s. 391).

1 NJA 2017 s. 9.

Begränsning av skadeståndet av det skälet att egendomen är särskilt värdefull

19. I 1957 års och 1991 års rättsfall aktualiserades frågan om det fanns skäl för jämkning inte bara av den anledningen att den hund som hade dödats vid jakten hade varit oförsäkrad utan också med hänvisning till värdet på hunden. I det första rättsfallet var frågan också om ägarens underlåtenhet att upplysa övriga jaktdeltagare om värdet borde medföra jämkning av skadeståndet. Skäl för jämkning bedömdes inte finnas i något av fallen. I 1991 års fall uttalade HD att värdet på hunden inte var så högt att det framstod som vårdslöst av ägaren att använda hunden vid den aktuella jakten.

20. HD prövade i de båda rättsfallen betydelsen av egendomens påstått särskilt höga värde i första hand med utgångspunkt från reglerna om jämkning. Frågan kan emellertid också bedömas utifrån kravet på adekvat kausalitet.

21. Detta krav innebär att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att det föreligger ett faktiskt eller logiskt orsakssamband mellan handling och effekt. Det krävs också att sambandet är av viss särskild beskaffenhet eller har viss kvalitet (jfr Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993, s. 87 ff. , särskilt s. 95 med omfattande hänvisningar). Kausalsambandet måste värderas för att utröna om skadan har framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Skadan ska alltså ha varit i någon mening förutsebar. Det som ska skäras bort från ett konstaterat skadeståndsansvar är sålunda effekter av den skadegörande handlingen som är så osedvanliga eller osannolika att den skadevållande parten inte borde ha tagit dem i beräkning. (Se HD:s dom den 7 februari 2017 i mål T 230-15 p. 26.)

22. En sådan situation kan vara att den skadade egendomens värde är påtagligt mycket högre än vad skadevållaren har haft anledning att utgå från. Värdet har med andra ord varit så osedvanligt eller osannolikt högt att skadevållaren inte borde ha tagit det i beräkning. Med hänsyn till det som ovan sagts om försäkringsgivarens regressrätt (se p. 18) kan det förhållandet att egendomen inte skyddas av en försäkring normalt sett inte ges någon betydelse i sammanhanget.

Bedömningen i detta fall

23. T.K. var vårdslös vid förandet av båten och orsakade skadehändelsen. Han har därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet.

24. Den avgörande orsaken till skadan var således T.K:s handlande. Varken det förhållandet att P.B. använde båten utan att den var försäkrad eller att han inte upplyste T.K. om att båten var oförsäkrad innebar att han bidrog till skadefallet på ett sådant sätt att han genom vållande medverkade till skadan. Något skäl för jämkning med stöd av 6 kap. 1 § skadeståndslagen föreligger därför inte.

25. T.K:s talan skulle även kunna anses innefatta ett påstående om att P.B. brast i skyldigheten att begränsa sin skada genom att inte hålla båten försäkrad. Som framgått tidigare tar denna skyldighet främst sikte på åtgärder som en skadelidande har att vidta efter det att en skada inträffat. Den kan inte anses innefatta något krav på att i förebyggande syfte skydda egendom genom en försäkring.

26. Det var uppenbart för T.K. att båten var värdefull. Det förhållandet att skadorna på båten medför en skyldighet att utge ett högt skadestånd kan inte betraktas som en så osedvanlig eller osannolik följd av hans handlande att han inte borde ha räknat med det.

27. Det finns inte förutsättningar att jämka skadeståndet med tillämpning av 6 kap. 2 § skadeståndslagen.

Slutsatser

28. Det nu anförda innebär att frågan i det meddelade prövningstillståndet ska besvaras så att det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad saknar betydelse för skadeståndets storlek. Vid denna bedömning meddelar HD inte prövningstillstånd i målet i övrigt.

-  -  -

Domslut

HD förklarar att det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad saknar betydelse för skadeståndets storlek.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.

HD:s dom meddelad: den 20 april 2017.

Mål nr: T 2947-16.

Lagrum: 6 kap. 1 § skadeståndslagen.

Rättsfall: NJA 1957 s. 499, NJA 1991 s. 567 och NJA 2017 s. 9.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2017-04-20
Målnummer
T2947-16
Lagrum
6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1957 s. 499
NJA 1991 s. 567
NJA 2017 s. 9
Sökord
Skadestånd
Adekvans
Försäkring
Jämkning
Medvållande
Skadebegränsning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation