NJA 2017 s. 690

För bokföringsbrott döms enligt 11 kap. 5 § BrB den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen genom att – såvitt nu är av intresse – underlåta att bokföra affärshändelser, om rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte i huvudsak kan bedömas med ledning av bokföringen. Om brottet är grovt döms, enligt andra stycket, för grovt bokföringsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Enligt 10 § skattebrottslagen (1971:69) ska den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bl.a. bokföringsskyldighet och därigenom ger upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvåras, dömas för försvårande av skattekontroll. Om brottet är grovt, är straffet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Det är klarlagt att kostnadsfakturor till ett sammantaget belopp om 3 400 372 kr för verksamhetsåret 2010 respektive 340 000 kr för verksamhetsåret 2011 inte har bokförts. I likhet med underdomstolarna anser HD att bokföringsskyldigheten har åsidosatts.

HD är vidare av uppfattningen att de brister som bokföringen har varit behäftad med har medfört att i vart fall rörelsens förlopp inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen för räkenskapsåret 2010. HD delar också hovrättens bedömning att den åsidosatta bokföringsskyldigheten under räkenskapsåret 2011 har gett upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvårats i den egna verksamheten. Det finns alltså i objektiv mening förutsättning för straffrättsligt ansvar för de åtalade gärningarna.

Straffbestämmelserna om bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll är inte formellt utformade så att det för straffansvar förutsätts att gärningsmannen innehar en viss ställning. Som ansvarssubjekt anges endast ”den som” åsidosätter bokföringsskyldigheten. Var och en som har åsidosatt bokföringsskyldighet kan således dömas för brott. Det krävs inte att den utpekade personen är den bokföringsskyldige. Det krävs inte heller att den utpekade personen faktiskt har handhaft bokföringen.

Både bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll kan förövas såväl genom aktivt handlade som genom underlåtenhet att handla. När det gäller brott som begås genom aktivt handlande är normalt den person som företar handlingen att bedöma som gärningsman. Därutöver finns, enligt de principer som följer av 23 kap. 4 § BrB, utrymme för att bedöma även andra personer som gärningsmän. Bestämmelsen ifråga är tillämplig även vid bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll.

När det, som i detta fall, är fråga om lagöverträdelser som har begåtts genom underlåtenhet förhåller det sig något annorlunda. Ansvar för s.k. oäkta underlåtenhetsbrott kommer som regel endast i fråga för personer som har intagit en garantställning (se t.ex. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 106 ff.). Särskilda problem uppkommer när den straffbara underlåtenheten, som i detta fall, har förövats inom ramen för en juridisk persons verksamhet. En första fråga som då måste ställas är vilken fysisk person inom organisationen, i detta fall ett aktiebolag, som har intagit ställning som garant för den juridiska personens handlingsplikt och därmed har haft ansvaret för att uppfylla den skyldighet som ålegat den juridiska personen.

Frågan om vem som intar garantställning för en juridisk person är inte reglerad i lag. I rättspraxis och den juridiska litteraturen har däremot tämligen fasta regler utvecklats. Utgångspunkten är att ansvaret åvilar den juridiska personens formella ledning. För aktiebolagens del utgörs den relevanta kretsen enligt 8 kap. 4 och 29 §§ aktiebolagslagen (2005:551) av styrelsen och i förekommande fall den verkställande direktören. En styrelsesuppleant ingår inte i bolagets formella ledning såvida denne inte inträtt i ordinarie ledamots ställe.

Det ansvar som åvilar bolagets formella företrädare har i rättspraxis utsträckts till att gälla även s.k. faktiska företrädare (se rättsfallen NJA 1976 B 29, NJA 1979 s. 555 och NJA 1993 s. 740). Det är alltså en sådan ställning som åklagaren i åtalet har påstått att S.H.R. har intagit i bolaget, vilket också vidhållits av riksåklagaren i HD.

Det finns ingen lagfäst definition av begreppet faktisk företrädare. Dess innebörd förekommer dock i 3 § lagen (2014:836) om näringsförbud, som föreskriver att bestämmelserna i lagen ska tillämpas även på ”dem som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet som en juridisk person har bedrivit”. Med detta avses de personer som i realiteten har utövat bestämmanderätten i företaget, oavsett deras formella roll. Det avgörande är vem som de facto har fattat beslut i sådana frågor som för aktiebolagens del ankommer på styrelsen eller den verkställande direktören. Det är inte nödvändigt att personen ifråga ensamt utövat ledningen, utan inflytandet över bolaget kan utövas gemensamt. (Se prop. 2013/14:215 s. 89, se även tidigare gällande 4 § lag (1986:436) om näringsförbud och prop. 1985/86:126 s. 66 och s. 161, liksom förarbetet till den numera upphävda skattebetalningslagen (1997:483) och dess regler om företrädaransvar, prop. 2002/03:128 s. 24).

I det aktuella åtalet har den omständigheten att S.H.R. haft rätt att teckna bolagets firma särskilt åberopats. Av vad som anförts ovan följer att innebörden av ett faktiskt företrädarskap är att vederbörande besitter en faktisk möjlighet att påverka den juridiska personens interna förvaltning och drift. Det är med andra ord inte behörigheten att företräda den juridiska personen utåt som är det centrala för bedömningen (se t.ex. Asp m.fl., a.a. s. 199 och Thornstedt, Företagarens straffansvar, 3 uppl. 1976, s. 32). Att vederbörande innehar firmateckningsrätt är dock naturligtvis en omständighet som, liksom andra omständigheter, kan beaktas vid bedömningen av personens ställning i bolaget (se t.ex. rättsfallet NJA 1974 s. 297).

Som framgått ovan (p. 2) har det funnits en klar arbetsfördelning i bolaget. Enligt den har M.N. som regel haft hand om räkenskaperna, hanterat bolagets penningmedel, disponerat bolagets konton och även i övrigt stått för det administrativa och ekonomiska arbetet. Det får sägas vara uppgifter som ofta ankommer på ledningen i ett mindre bolag.

S.H.R. har emellertid ägt hälften av bolagets aktier och har därmed haft samma rätt som M.N. att tillgodogöra sig rörelsens överskott. Han har sålunda haft ett betydande ekonomiskt intresse i bolaget. Han har deltagit i bolagets dagliga verksamhet och uppburit samma lön som M.N. Därtill kommer att han alltså har utsetts till särskild firmatecknare. En person som är aktivt verksam i en rörelse, samtidigt som vederbörande har ett direkt ekonomiskt intresse av väsentlig art i rörelsen, liksom en självständig och oinskränkt rätt att agera i verksamheten, får normalt antas äga ett sådant inflytande över verksamheten att denne är att betrakta som företrädare.

Till de ovan nämnda omständigheterna ska läggas att det av S.H.R:s egna uppgifter, liksom M.N:s, framgår att det inte har legat några principiella överväganden till grund för beslutet att låta den senare vara bolagets formella företrädare. Detsamma gäller fördelningen av arbetsuppgifterna som närmast förefaller ha bestämts utifrån tillfälligheter, såsom vilken kompetens de båda delägarna har besuttit. Den muntliga utredningen ger alltså belägg för att S.H.R. har intagit ställning mer som en av ledarna i företaget än som en av de anställda.

Mot denna bakgrund måste S.H.R. anses ha haft ett sådant bestämmande inflytande över bolagets verksamhet att han är att bedöma som faktisk företrädare. Han har sålunda ingått i den krets av personer som principiellt har varit ansvarig för fullgörandet av bolagets bokföringsskyldighet.

S.H.R. har gjort gällande att han under inga förhållanden kan göras ansvarig för den åsidosatta bokföringsskyldigheten eftersom ansvarsfördelningen i bolaget har varit sådan att M.N. handhaft och ansvarat för bokföringen, vilket enligt S.H.R. fritar honom från allt ansvar för bokföringsbristerna.

Straffrättsligt ansvar som sådant kan inte avtalas bort. Det utesluter dock inte att en tydlig funktionsfördelning inom ett ledningskollektiv ändå ges betydelse vid bedömningen av det straffrättsliga ansvaret.

I rättsfallet NJA 1974 s. 297 var det fråga om huruvida en styrelseledamot i ett aktiebolag skulle bära ansvar för ett underlåtenhetsbrott mot den då gällande uppbördsförordningen, trots att ledamoten i praktiken inte ingick i bolagets ledning. Det påstods att ledamoten av grov oaktsamhet hade underlåtit att erlägga vissa skattebelopp för bolagets räkning. HD konstaterade att ledamoten inte kunde avsäga sig ansvaret för fullgörandet av bolagets förpliktelser men att denne kunde anses ha avlyfts det mer direkta ansvaret för bolagets åligganden med anledning av hur bolaget var organiserat. Det innebar att ledamoten enbart vid anledning till misstanke om missförhållanden hade en skyldighet att undersöka och i förekommande fall rätta till dem. (Se även t.ex. NJA 1936 s. 78, NJA 1943 s. 76 och NJA 1973 s. 587).

En formell företrädare som inte har tagit någon faktisk del i skötseln av bolaget har alltså under vissa förutsättningar hållits ansvarig för sin underlåtenhet att ingripa endast om det har framkommit omständigheter som objektivt sett har gett anledning till misstanke om missförhållanden inom bolaget. Saken kan också uttryckas så att företrädaren endast är skyldig att göra vad som rimligen kan förväntas av denne. Det finns inte några bärande skäl mot att låta samma ordning råda när, så som i detta fall, samtliga formella eller faktiska företrädare förvisso har tagit aktiv del i bolagets verksamhet men där det har funnits en tydlig funktionsfördelning dem emellan.

Det sagda innebär alltså att S.H.R. kan hållas ansvarig för den åsidsatta bokföringsskyldigheten endast om han har känt till bokföringsbristerna eller om det annars har funnits anledning att misstänka dem och han kan tillskrivas sådan oaktsamhet som förutsätts för de åtalade brotten (ordinär oaktsamhet såvitt avser bokföringsbrott och grov oaktsamhet såvitt avser försvårande av skattekontroll).

HD delar därvid hovrättens uppfattning att utredningen ger tillräckligt belägg för att S.H.R. haft insikt om att de aktuella kostnadsfakturorna har undanhållits bokföringen. Trots den vetskapen har han inte vidtagit några åtgärder för att läka bristerna. Som hovrätten har anfört kan han därför inte undgå ansvar.

Sammanfattningsvis har S.H.R. uppsåtligen åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet och ska dömas för brott.

På de skäl som åklagaren har gjort gällande och som hovrätten har funnit styrkta anser även HD att brotten ska bedömas som grova. Det finns inte heller skäl att ändra den av hovrätten utdömda påföljden.