NJA 2017 s. 769

Enligt 2 kap. 2 § andra stycket UB ska den exekutionstitel som åberopas ges in till Kronofogdemyndigheten när verkställighet söks. Grundar sig anspråket på ett löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för att kräva fullgörande av den aktuella förpliktelsen, ska den handlingen ges in. Löpande skuldebrev och andra s.k. presentationspapper ska enligt tredje stycket samma paragraf ges in i original.

Kravet på att löpande skuldebrev ska ges in i original har uppställts därför att gäldenären inte är skyldig att betala sin skuld annat än mot återfående av fordringsbeviset, se 21 § lagen (1936:81) om skuldebrev, jfr även 13 kap. 17 § UB. Enligt 54 § i den tidigare utsökningslagen (1877:31 s. 1) skulle fordringsbeviset ges in i original när fordringen grundade sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis. Detta ansågs gälla även enkla skuldebrev. Kravet såvitt avsåg enkla skuldebrev togs emellertid bort i samband med att utsökningsbalken infördes. Detta eftersom gäldenären inte själv kan ställa som villkor för betalning att ett enkelt skuldebrev återställs eller företes. (Se prop. 1980/81:8 s. 205 ff. och SOU 1973:22 s. 521 f.)

När medel ska betalas ut ska enligt 13 kap. 17 § UB Kronofogdemyndigheten iaktta vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis. Beträffande löpande skuldebrev innebär det att handlingen som regel ska företes respektive återställas, se SOU 1968:64 s. 234 f. När betalning har fallit ut på en fordran som grundas på ett löpande skuldebrev ska Kronofogdemyndigheten göra anteckning om betalningen på handlingen, se 13 kap. 21 § första stycket utsökningsförordningen (1981:981). Handlingen ska lämnas till gäldenären om fordringen infriats helt och i annat fall till borgenären.

Kronofogdemyndigheten har i en rättslig promemoria som beslutades den 19 maj 2014 (832 15599-14/121) uttalat att löpande skuldebrev som upprättats i elektronisk form inte kan läggas till grund för verkställighet och att en ansökan om verkställighet som grundas på ett sådant skuldebrev ska avslås. Som skäl anges att Kronofogdemyndigheten inte kan avgöra vad som är original när skuldebrev ges in i elektronisk form. Inte heller kan anteckning om betalning eller vägrad verkställighet göras. Frågan hur en ansökan om verkställighet som grundas på löpande skuldebrev ska hanteras har även behandlats av Utsökningsutredningen (dir. 2014:127). Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att man delar den bedömning som Kronofogdemyndigheten gjort i sin rättsliga promemoria. Samtidigt påpekas att rättsläget inom kort kan komma att ändras, antingen genom klargörande avgörande från HD eller genom tekniska lösningar. Utredningen har föreslagit att kravet på att löpande skuldebrev ska ges in i original när verkställighet söks behålls. (Se SOU 2016:81 s. 208 ff. och 223 ff.) Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Skuldebrev regleras i skuldebrevslagen. Lagen är direkt tillämplig endast på skuldebrev i teknisk bemärkelse. Indirekt, genom analog tillämpning, är skuldebrevslagen tillämplig även på åtskilliga förbindelser som inte uppfyller kraven på att vara skuldebrev i egentlig mening. Detta framgår redan av motiven till lagen. Vad ett skuldebrev är regleras inte i skuldebrevslagen. I förarbetena ges dock en definition som brukar anföras i sammanhanget. Enligt denna är ett skuldebrev en ensidig, till det yttre fristående, skriftlig utfästelse att erlägga penningbelopp. Med betalningsutfästelse likställs ett förbehållslöst skriftligt erkännande av en skuld. (Se NJA II 1936 s. 15.)

Att skuldebrevet ska vara ensidigt innebär att det ska vara fråga om en förpliktelse att prestera utan krav på motprestation. Skul-debrevet ska alltså inte uttrycka flera ömsesidiga fordringar. Skuldebrevet ska också vara till det yttre fristående. Med det menas att skuldebrevet endast ska uttrycka en fordran, ingenting annat. Det viktiga här är att det är fråga om en handling avsiktligt upprättad för att tjäna som bevis, en s.k. avsiktsurkund. Med skuldebrev avses vidare endast skriftliga utfästelser. Fordringar som uttrycks muntligen utgör alltså inte skuldebrev i teknisk bemärkelse. I kravet på skriftlighet brukar innefattas även ett krav på egenhändigt undertecknande med utställarens, eller annan behörig persons, namnteckning, jfr dock Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., 3 uppl., 2011, s. 34 f. som menar att något undantagslöst krav på underskrift inte gäller. Slutligen ska ett skuldebrev avse ett penningbelopp. Krav på andra prestationer kan alltså inte uttryckas i skuldebrev. (Skuldebrevsbegreppet har behandlats av bl.a. Mikael Mellqvist och Ingemar Persson, Fordran och skuld, 10 uppl., 2015, s. 111 ff., Gösta Walin och Johnny Herre, a.a., s. 29 ff., Hugo Tiberg och Dan Lennhammar, Skuldebrev växel och check, 7 uppl., 1995 s. 18 ff., Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 740 ff., och Phillips Hult, Lärobok i värdepappersrätt, 6 uppl., 1969, s. 28 ff.)

Skuldebrevslagen gör skillnad mellan enkla skuldebrev och löpande skuldebrev. Enkla skuldebrev är enligt 26 § skuldebrevslagen sådana som är ställda till viss man. Ett sådant skuldebrev pekar ut en viss person, fysisk eller juridisk, som betalningsmottagare. Löpande skuldebrev är enligt 11 § första stycket antingen skuldebrev ställda till innehavaren eller skuldebrev ställda till viss man eller order. De förra kallas för innehavarskuldebrev och de senare för orderskuldebrev. Framgår det inte till vem skuldebrevet är ställt, betraktas det som ett innehavarskuldebrev (se 11 § andra stycket).

De två huvudtyperna av skuldebrev har olika funktion. Enkla skuldebrev är avsedda endast som bevis om fordringens uppkomst och dess innehåll. Det enkla skuldebrevet är alltså inte tänkt att omsättas. Enkla skuldebrev är inte bärare av själva fordringsrätten. Enligt 27 § skuldebrevslagen får en ny borgenär inte bättre rätt mot gäldenären än tidigare borgenär. Gäldenären kan alltså göra samma invändningar gällande mot en ny borgenär som hon eller han hade kunnat göra mot den tidigare.

Ett löpande skuldebrev kännetecknas i stället av dess negotiabilitet (omsättningsbarhet). De regler i skuldebrevslagen som behandlar löpande skuldebrev har som utgångspunkt att det ska vara lätt att omsätta handlingen. En starkt bidragande orsak till att löpande skuldebrev är negotiabla till sin natur är bestämmelserna om den s.k. invändningsrätten i 15–18 §§ skuldebrevslagen. Regleringen innebär att gäldenärens möjligheter att rikta invändningar mot en godtroende förvärvare av ett löpande skuldebrev är begränsade.

Den principiella skillnaden mellan löpande och enkla skuldebrev visar sig också vid utformningen av de s.k. legitimationsreglerna, alltså frågan vem som har rätt att kräva gäldenären på betalning (aktiv betalningslegitimation), till vem gäldenären kan betala med befriande verkan (passiv betalningslegitimation) och vem som har rätt att förfoga över skuldebrevet (förfogandelegitimationen).

Vid enkla skuldebrev är endast en av de tre legitimationstyperna särskilt reglerad, nämligen den passiva betalningslegitimationen. Grundregeln är att gäldenären har rätt att betala till den som han eller hon med fog uppfattar som rätt borgenär. Betalningen blir icke-befriande endast i de fall gäldenären hade skälig anledning att misstänka att han eller hon betalat till fel person. (Se 29 och 30 §§ skuldebrevslagen.)

Vid löpande skuldebrev, eller närmare bestämt innehavarskuldebrev, är innehavaren av skuldebrevet gentemot en godtroende motpart både aktiv-, passiv- och förfogandelegitimerad. Legitimationen följer med andra ord innehavet av handlingen. Även när det gäller orderskuldebrev ingår besittningen av handlingen som ett nödvändigt led i legitimationen. Härutöver krävs att innehavaren styrker sin åtkomst genom handlingens innehåll eller genom en fristående överlåtelsehandling. (Se 13, 14 och 19 §§ skuldebrevslagen.)

En gäldenär är inte skyldig att slutbetala ett löpande skuldebrev utan att återfå det. Han eller hon har också rätt att få ett särskilt kvitto på betalningen. Vidare har gäldenären rätt att få ett särskilt kvitto på räntebetalningar eller amorteringar och att kräva att en anteckning om betalningen görs på skuldebrevet. Rätten till anteckning om betalning avser emellertid endast betalningar utanför den betalningsplan som följer av skuldebrevet. (Se 21 § första och andra styckena skuldebrevslagen.)

Efter skuldebrevslagens tillkomst har betalningsrutinerna ändrats på initiativ av bankerna. Gäldenären återfår sällan skuldebrevet efter slutbetalning och i praktiken antecknas inte heller förtida betalningar på själva skuldebrevet, se NJA 2010 s. 467 p. 10–12. Att så inte sker i någon större utsträckning innebär emellertid inte att gäldenären har förlorat sin rätt att kräva detta, jfr dock NJA 1991 s. 736.

Traditionellt har skuldebrev bestått av ett papper med skrift på. Frågan är om det krävs att så är fallet eller om även en elektronisk handling kan uppfylla kraven på att vara skuldebrev i egentlig mening. Ensidigheten och den fristående karaktären kan tillgodoses lika väl i en elektronisk handling som på ett papper. Skriftlighetskravet är förstås uppfyllt även när själva skriften finns i en elektronisk handling. För att uppfylla det därtill knutna kravet på egenhändigt undertecknande bör en elektronisk underskrift kunna användas. Det avgörande i detta sammanhang torde vara att det framgår att utställaren avsett att svara för utfästelsen, jfr prop. 2015/16:72 s. 33 f. och Gösta Walin och Johnny Herre, a.a., s. 34 f. Inget av grundkriterierna att skuldebrev ska vara en ensidig, till det yttre fristående, skriftlig utfästelse att erlägga penningbelopp hindrar alltså att ett skuldebrev upprättas i elektronisk form. (Jfr Mikael Mellqvist, Elektroniskt rörliga skuldebrev, s. 132 ff., i Kihlman [red.], Elektronisk signering: en antologi, 2013.)

När det gäller löpande skuldebrev förutsätter skuldebrevslagen att skuldebrevet kan förses med anteckning om t.ex. betal-ningar och överlåtelser. Skuldebrevet ska också kunna löpa, vilket innebär att det måste existera som ett självständigt objekt och även kunna vara föremål för besittning. Att dessa krav rent generellt kan uppfyllas avseende en elektronisk handling råder det knappast något tvivel om. (Jfr Mikael Mellqvist, a.a., s. 139 f.) En förutsättning för att den nuvarande regleringen av löpande skulde-brev ska fungera fullt ut på elektroniska handlingar är att erforderliga tekniska lösningar finns på plats. Det i sig bör emellertid inte påverka bedömningen av om en elektronisk handling ska betraktas som ett skuldebrev eller inte. Avgörande bör istället vara om handlingen uppfyller kraven på att vara en ensidig, till det yttre fristående, skriftlig utfästelse att erlägga penningbelopp.

Vid bedömningen av om skuldebrevet är löpande eller enkelt saknar det betydelse om skuldebrevet har upprättats elektroniskt eller om det är pappersbaserat. För att avgöra vilken form av skuldebrev det är fråga om måste man gå till skuldebrevet och dess lydelse och genom tolkning fastställa huruvida det är ställt till någon viss identifierbar person (enkelt skuldebrev), till någon viss identifierbar person eller order (orderskuldebrev) eller till innehavaren (innehavarskuldebrev), jfr 11 och 26 §§ skuldebrevslagen. Framgår det inte till vem skuldebrevet är ställt utgör det ett innehavarskuldebrev.

Kravet att ett löpande skuldebrev ska ges in till Kronofogdemyndigheten i original i samband med att verkställighet söks framgår direkt av 2 kap. 2 § UB. I bestämmelserna, som står i överensstämmelse med gällande lagstiftning om skuldebrev, har inte gjorts något undantag för det fallet att skuldebrevet av något skäl inte kan ges in i original. Som bestämmelserna är utformade får det därför anses att ett löpande skuldebrev ska ges in i original även om det upprättats i elektronisk form.

Collector Bank AB har anfört att den elektroniska handling som ligger till grund för bolagets anspråk enligt den åberopade exekutionstiteln utgör ett enkelt skuldebrev och att de särskilda regler som gäller vid verkställighet av löpande skuldebrev därför inte ska tillämpas.

Den aktuella handlingen uppfyller kraven på att vara en ensidig, till det yttre fristående, skriftlig utfästelse att erlägga ett pen-ningbelopp. Handlingen har undertecknats elektroniskt av H.-S.L. Den får därmed anses utgöra ett skuldebrev. I skuldebrevet anges att H.-S.L. förbinder sig att återbetala lånebeloppet till ”Collector Credit AB eller order”. Ett skuldebrev som är ställt till en viss identifierbar person eller order är ett orderskuldebrev. Verkställighet ska följaktligen ske utifrån de regler som gäller för löpande skuldebrev.

Collector Bank AB har inte gett in skuldebrevet i original. Ansökan om verkställighet kan därför inte bifallas. Överklagandet ska således avslås.

I 2 kap. UB finns det bestämmelser om förfarandet vid Kronofogdemyndigheten i verkställighetsärenden. Om sökandens anspråk grundas på ett löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för att kräva fullgörande av den aktuella förpliktelsen (s.k. presentationspapper), ska enligt 2 § andra och tredje styckena handlingen ges in i original.

H.-S.L. upptog i december 2013 en kredit hos Collector Bank AB. I samband med det upprättades en handling rubricerad ”Låneansökan/Skuldebrev” som undertecknades elektroniskt av H.-S.L. Enligt handlingen förband sig H.-S.L. att återbetala lånebeloppet jämte ränta och kostnader till ”Collector eller order”.

Collector har i mål om betalningsföreläggande fått ett utslag mot H.-S.L. Till grund för utslaget ligger den upptagna krediten. Förevarande mål gäller verkställighet av utslaget. Såväl Kronofogdemyndigheten som domstolarna har ansett att Collectors anspråk grundas på ett löpande skuldebrev och att ansökan ska avslås eftersom Collector inte har gett in något skuldebrev i original.

Frågan är om den elektroniskt undertecknade handlingen utgör ett löpande skuldebrev. Om så är fallet uppkommer frågan om verkställighet ska nekas när något original att ge in inte finns.

Ett skuldebrev är en ensidig, till det yttre fristående, skriftlig utfästelse att betala penningbelopp eller ett förbehållslöst skriftligt erkännande av en penningskuld (se NJA II 1936 s. 15). Ett elektroniskt dokument kan uppfylla dessa krav.

Enligt 11 § första stycket skuldebrevslagen anses ett skuldebrev vara löpande om det är ställt till innehavaren eller till viss man eller order. Frågan är emellertid om detta också är tillräckligt eller om det av skuldebrevslagen följer att det måste finnas möjlighet till besittning av en unik skuldebrevshandling – eller något med sådan besittning jämförbart – för att skuldebrevet ska vara löpande. Det är tydligt att skuldebrevslagen lägger stor vikt vid den fysiska besittningen av ett löpande skuldebrev. Att ett skuldebrev är löpande brukar också beskrivas så att det är bärare av den fordran som skuldebrevet avser.

Om någon i god tro förvärvar skuldebrevet och får det i sin besittning kan gäldenären mot förvärvaren inte med framgång göra gällande att han har betalat till överlåtaren före överlåtelsen (se 15 § skuldebrevs-lagen). Det löpande skuldebrevet är alltså negotiabelt. Gäldenären kan emellertid skydda sig mot risken att behöva betala två gånger genom att han har rätt att få delbetalningar antecknade på skuldebrevet (med undantag för s.k. planenliga betalningar) och genom att han inte behöver infria sin förpliktelse utan att återfå skuldebrevet (se 21 §). I överensstämmelse med dessa regler skyddas gäldenären vid verkställighet genom kravet i 2 kap. 2 § UB på att skuldebrevet ska ges in i original; Kronofogdemyndigheten ska vid delbetalning göra anteckning på skuldebrevet och om skuldebrevet infrias ska det återlämnas till gäldenären (13 kap. 21 § utsökningsförordningen).

Mot bakgrund av skuldebrevslagens uppbyggnad med ett antal bestämmelser som är knutna till det löpande skuldebrevet som en fysisk handling står det klart, att reglerna i skuldebrevslagen utgår från ett underliggande krav på att det ska finnas en möjlighet till besittning av skuldebrevshandlingen med därav följande rådighet och kontroll över fordringsförhållandet. Detta är en ytterligare nödvändig förutsättning för att det alls ska vara fråga om ett löpande skuldebrev. Att skuldebrevs-lagen utgår från att kravet på rådighet och kontroll över fordringsförhållandet utövas genom ett unikt och besittningsbart pappersdokument kan emellertid inte anses innebära att löpande skuldebrev måste ha pappersform eller på motsvarande sätt manifesteras i ett fysiskt föremål. Lagen bör kunna tillämpas teknikneutralt, om det kan ske med upprätthållande av de skyddsändamål som reglerna i skuldebrevslagen är avsedda att fylla.

Ett elektroniskt dokument kan vara löpande enligt lag (se beträffande skuldförbindelser 6 kap. lagen, 1998:1479, om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument; märk att enligt 5 § jämställs besittning med registrering på konto i avstämningsregistret och att enligt 4 kap. 19 § 2 ska verkställd utbetalning av kapitalbelopp och ränta anges på avstämningskontot). Det bör heller inte uteslutas att ett elektroniskt dokument skulle kunna likställas med ett motsvarande

En förutsättning för att ett elektroniskt skuldebrev ska tillskrivas de rättsliga egenskaper som följer med ett löpande skuldebrev i pappersform måste vara, att informationshanteringen ger en motsvarande möjlighet till rådighet och kontroll över fordringsinnehållet. De regler i skuldebrevslagen som knyter an till besittning av skuldebrevet såsom ett unikt fysiskt papper måste således kunna kopplas till något som funktionellt kan svara mot en sådan besittning (jfr p. 9 beträffande kontoförda skuldförbindelser). I fråga om 21 § skuldebrevslagen innebär det att en gäldenär som erlägger betalning ska på informationsteknisk väg kunna ställas i samma säkra position som när anteckning sker på en skuldebrevshandling eller när han återfår handlingen.

Att ett elektroniskt skuldebrev ska anses vara löpande endast om gäldenären tillförsäkras sådana skyddsmekanismer som svarar mot vad som följer av 21 § skuldebrevslagen ligger väl i linje med ”Den överlåtna fordringsstocken” NJA 2010 s. 467. I det rättsfallet skärptes kravet i 15 § på förvärvarens goda tro, när omständigheterna var sådana att förvärvaren hade att räkna med att betalning eller infriande till en tidigare innehavare inte skulle ha varit förenat med en anteckning på eller återlämnande av skuldebrevet. När gäldenären inte kan ges något skydd som svarar mot det som 21 § erbjuder, bör det synsätt som ligger till grund för rättsfallet innebära att 15 § sätts ur spel genom att skuldebrevet inte är att anse som löpande. Av det följer att gäldenärens invändningar även mot en godtroende förvärvare består enligt vad som framgår av 27 och 28 §§.

Det elektroniska dokumentet uppfyller de krav som gäller för ett skuldebrev. Det är ställt till Collector eller order. Enligt Collectors uppgifter svarar emellertid dokumentet inte mot ett visst papper som bärare av fordringen. Det rör sig därför enligt bolaget om ett enkelt skuldebrev.

När det gäller tekniska lösningar överensstämmer Collectors uppgifter med vad som i t.ex. SOU 2016:81 beskrivs avseende dagens möjligheter i fråga om elektroniska dokument (se s. 215 f.). Utformningen av det elektroniska dokumentet tyder inte heller på att parterna tillämpat någon kompletterande lösning, som säkerställer rådigheten och kontrollen över informationen om fordringsinnehållet. Under sådana förhållanden och då inte gäldenären har invänt något kring det elek--troniska dokumentets egenskaper får borgenärens uppgifter godtas. Det rör sig alltså inte om ett löpande skuldebrev.

Att Collector inte har gett in något skuldebrev i original utgör således inget hinder mot verkställighet. Huruvida i det läget förutsättningar för verkställighet finns bör prövas av Kronofogdemyndigheten. Med ändring av hovrättens beslut ska därför ärendet lämnas tillbaka dit.

Avgörandet innebär att löpande skuldebrev enligt skuldebrevslagen kan tänkas ha elektronisk form. Det förutsätter dock något slags besittningssubstitut som bl.a. innebär att en gäldenär som betalar ska på informationsteknisk väg kunna ställas i samma säkra position som när anteckning sker på ett skuldebrev i pappersform eller när han återfår ett sådant skuldebrev. Ett löpande skuldebrev utgör ett unikt och exklusivt ställe för information om fordringsinnehållet (själva pappret), och för att elektroniskt skuldebrev ska vara löpande måste det finnas ett på motsvarande sätt unikt och exklusivt informationsställe.

I fråga om en sådan negotiabel skuldförbindelse som har kontoförts enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument skyddas gäldenären mot dubbelbetalning genom att enligt 4 kap. 19 § 2 betalningar ska anges på avstämningskontot sammantaget med bestämmelserna i 6 kap. Det framstår som antagligt att liknande arrangemang skulle kunna åstadkommas utan lagstöd och att det då skulle kunna röra sig om löpande skuldebrev på vilka skuldebrevslagens bestämmelser är tillämpliga mutatis mutandis. Som framgår av avgörandet bygger de s.k. Rotterdamreglerna på att detta är möjligt i fråga om konos-sement.

Det sagda föranleder frågan hur reglerna i 2 kap. 2 § UB och 13 kap. 21 § utsökningsförordningen ska tolkas och tillämpas vid utmätning för fordringar som grundas på elektroniska negotiabla instrument. Enligt min mening ska det ske med utgångspunkt i reglernas syfte. Det innebär att kravet på ingivande respektive anteckning på dokumentet ersätts av ett krav på sådan informationshantering som skyddar gäldenären mot dubbelt infriande.

När det gäller kontoförd skuldförbindelse ankommer det förmodligen på Kronofogdemyndigheten att se till att registrering sker enligt 4 kap. 19 § 2 kontoföringslagen. Vid konsensuella arrangemang – såsom ett elektroniskt negotiabelt konossement, om sådana är eller kan bli möjliga efter vad som föreskrivs i Rotterdamreglerna – kan det dock förhålla sig så att Kronofogdemyndigheten saknar rättslig eller praktisk möjlighet att vidta någon åtgärd som gör att negotiabiliteten upphör. I det läget torde sökanden ha att visa att det elektroniska dokumentet har betagits sina löpande egenskaper för att han ska ha rätt till verkställighet.

Men tolkningar av det angivna slaget bör helst undvikas. Den utsökningsrättsliga regleringen bör därför anpassas till dagens förhållanden på så sätt att den görs teknikneutral. Elektroniska negotiabla instrument finns ju redan genom kontoföringslagen, och det bör återspeglas i de utsökningsrättsliga reglerna. Och om en anpassning av reglerna sker för att fånga upp den situationen, så bör man löpa linan ut och ta höjd också för möjligheten av att ett elektroniskt instrument kan göras löpande utan lagstöd.