NJA 2017 s. 89

Genom en tingsrättsdom förpliktades G.B. och M.J. att, tillsammans med sju medparter, solidariskt ersätta Runsås Reningsverk Ekonomisk förening för rättegångskostnad med 816 408 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för tingsrättens dom.

Föreningen begärde verkställighet av domen hos Kronofogdemyndigheten. För att hindra verkställighet nedsatte de nio gäldenärerna, med olika belopp, pengar hos myndigheten till täckande av kapitalbeloppet, upplupen ränta och förrättningskostnaderna.

Gäldenärerna överklagade tingsrättens dom. Under handläggningen i hovrätten återkallade tre av dem sina överklaganden (gäldenärerna 1-3). Därmed vann tingsrättens dom laga kraft mot dem. Kronofogdemyndigheten utbetalade därefter till föreningen de medel som dessa gäldenärer hade nedsatt, 206 698 kr inklusive ränta.

Hovrätten sänkte föreningens ersättning för rättegångskostnad i tingsrätten till 581 609 kr. Hovrätten förordnade att de sex klagandena i hovrätten (gäldenärerna 4-9) skulle vara skyldiga att, solidariskt med gäldenärerna 1-3, ersätta föreningen med detta belopp jämte ränta. I domskälen angav hovrätten att ändring av rättegångskostnadsansvaret endast kunde ske för gäldenärerna 4-9.

Efter att hovrättens dom hade vunnit laga kraft avräknade Kronofogdemyndigheten det tidigare utbetalade beloppet om 206 698 kr mot det belopp som gäldenärerna 1-3 svarade för. Myndigheten utbetalade sedan till föreningen de medel som gäldenärerna 4-9 hade nedsatt, sammanlagt 630 516 kr inklusive ränta. Enligt myndighetens redovisning kvarstod därefter, med beaktande av upplupen dröjsmålsränta, för gäldenärerna 4-9 en restskuld om 64 262 kr och för gäldenärerna 1-3 ett högre skuldbelopp.

Kronofogdemyndighetens beslut om utbetalning av 630 516 kr överklagades av bland andra G.B. och M.J., som ingick bland gäldenärerna 4-9. Tingsrätten och hovrätten har avslagit överklagandet.

Frågan i HD rör vem som har rätt till nedsatta medel hos Kronofogdemyndigheten i mål med solidariskt betalningsansvar, när det solidariska ansvaret efter överklaganden har sänkts för några av gäldenärerna.

För att en dom ska få verkställas utan särskilda villkor krävs att den har vunnit laga kraft (3 kap. 3 § första stycket UB). En sådan dom på betalningsskyldighet som är aktuell i målet får dock verkställas genast, om inte gäldenären antingen nedsätter pengar hos Kronofogdemyndigheten till ett belopp som svarar mot betalningsskyldigheten den dag då nedsättningen sker tillsammans med förrättningskostnaderna eller ställer viss form av säkerhet (3 kap. 6 §). Det nedsatta beloppet ska utan dröjsmål göras räntebärande (5 kap. 1 § utsökningsförordningen, 1981:981). En nedsättning påverkar inte det förhållandet att skuldens kapitalbelopp fortsätter att löpa med ränta (jfr NJA 2013 s. 1084 och Torkel Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl. 2012, s. 84). Det ska här anmärkas att den lagstadgade räntan på rättegångskostnader är betydligt högre än den bankränta som i dagens ränteläge kan erhållas genom nedsättning av medel.

Nedsättning av medel hos Kronofogdemyndigheten måste ske utan förbehåll. Om överinstansen befriar gäldenären från betalningsskyldighet ska denne återfå medlen. Om betalningsskyldigheten däremot står fast och hovrättens dom vinner laga kraft ska medlen jämte ränta tillfalla borgenären. (Se prop. 1980/81:8 s. 298.)

Vid solidariskt betalningsansvar kan borgenären vända sig mot vem som helst av gäldenärerna med krav på betalning av hela skulden. I den nu aktuella situationen har emellertid gäldenärerna 4-9 överklagat den dom där skulden bestämts och till en del haft framgång. Innebörden av hovrättens dom är att själva skulden - och därmed exekutionstiteln - för deras del har bestämts till ett lägre belopp. Den högre instansens ändring i förhållande till några av gäldenärerna medför därmed att det solidariska betalningsansvaret i viss mening kommer att delas upp.

Rätten till de nedsatta medlen ska bedömas i linje med detta. Gäldenärerna 4-9 kan då inte ha ett ansvar som sträcker sig längre än till full betalning av det - i förhållande till dem - slutligt bestämda skuldbeloppet med ränta (och förrättningskostnader). Var och en av dem har ett solidariskt ansvar intill den summan, men inte mer. Gäldenärerna 1-3, som inte har överklagat den bakomliggande domen, har däremot var och en ett ansvar för hela det större beloppet. Att gäldenärerna 1-3 svarar för ett större belopp innebär också att den avräkning som sker genom att av dem nedsatta medel betalas ut till borgenären i första hand görs mot det belopp som bara de svarar för.

Efter att tingsrättsdomen hade fått laga kraft mot gäldenärerna 1-3 kunde Kronofogdemyndigheten till föreningen betala ut de medel som dessa hade nedsatt. Sedan även hovrättsdomen fått laga kraft hade föreningen i förhållande till gäldenärerna 4-9 ett anspråk begränsat till 581 609 kr med ränta från dagen för tingsrättens dom. Gäldenärerna 1-3 svarade fortfarande för ett högre belopp, eftersom den tidigare betalningen inte hade varit tillräckligt stor för att helt täcka deras skuld till föreningen.

Föreningens anspråk på rättegångskostnader med ränta enligt hovrättens dom mot gäldenärerna 4-9 var större än det belopp, med upplupen ränta, som de hade nedsatt (se p. 5). Det har således funnits förutsättningar för Kronofogdemyndigheten att betala ut hela det tillgängliga beloppet till föreningen.

Vad klagandena anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning. Slutsatsen blir alltså att överklagandet ska avslås.