NJA 2018 not 10

T.B. klagade i hovrätten över domvilla i tvistemål. Hovrätten fattade hans talan även som en ansökan om resning. Intrum Justitia Debt Finance AG hördes inte i hovrätten.

Hovrätten har avslagit klagan över domvilla och ansökan om resning. Som skäl för beslutet har hovrätten angett att den utredning T.B. presenterat inte ger tillräckligt stöd för hans påståenden.

Den första frågan att ta ställning till är om målet, sedan T.B. i HD åberopat nya omständigheter och bevis, bör visas åter till hovrätten. Om så är fallet aktualiseras frågan om parterna först bör höras.

Rättegångsbalken innehåller inte några bestämmelser om undanröjande och återförvisning vid överklagande av beslut. Bestämmelserna i 50 kap. 26–29 §§ och 51 kap. 26–29 §§ RB anses dock i regel analogt tillämpliga även på sådana avgöranden. Bestämmelserna förutsätter att ett rättegångsfel har förekommit i lägre instans. Högre rätt har även möjlighet att utan lagstöd undanröja ett avgörande och visa målet åter till lägre instans, om det behövs för att åstadkomma en lämplig handläggning (se t.ex. NJA 1989 s. 646).

Detta gäller om det i målet aktualiseras en fråga som inte har bedömts av den lägre instansen (jfr t.ex. Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 5 uppl. 2016, s. 120). Det bör i varje enskilt fall göras en avvägning mellan de skäl som talar för respektive mot att målet bör återförvisas.

För att målet ska återförvisas till lägre instans talar i allmänhet sådana skäl som är att hänföra till instansordningens princip. Det rör sig då dels om hänsynen till överinstansens arbetsbelastning, dels hänsynen till parternas rättssäkerhet och deras intresse av möjlighet till prövning i mer än en instans. Mot att målet visas åter talar i regel intresset av att det slutliga avgörandet inte fördröjs och av att hålla rättegångskostnaderna nere. (Jfr t.ex. prop. 1971:45 s. 101, prop. 1988/89:78 s. 27 f. samt Welamson och Munck, a.a. s. 121.)

Lagstiftaren har vid ett flertal tillfällen framhållit HD:s roll som prejudikatinstans och vikten av att HD har utrymme för prejudikatbildningen (jfr prop. 1987/88:58 s. 16 ff., prop. 1988/89:78 s. 18 ff., prop. 1988/89:95 s. 56 och prop. 2008/09:117 s. 24 f.). Detta medför att utrymmet för att visa ett mål åter till lägre instans är större i HD än i hovrätten, men möjligheten bör även i HD användas med viss återhållsamhet. (Jfr NJA 1989 s. 646 och NJA 1996 s. 676.)

Överväger en domstol att undanröja ett avgörande på grund av ett annat rättegångsfel än jäv eller sådan domvilla som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 1–3 RB ska parterna få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt (se 50 kap. 28 § och 51 kap. 28 §). Om överklagandet avser ett beslut och motparten inte har fört talan i hovrätten saknas det i allmänhet anledning att höra motparten före ett beslut om undanröjande och återförvisning dit (se NJA 2010 s. 93).

Frågan om kommunicering bör hanteras på motsvarande sätt i de fall domstolen överväger att undanröja ett avgörande och visa målet åter utan direkt lagstöd.

T.B. har i HD åberopat ny utredning. Målet aktualiserar alltså frågor som inte har bedömts av hovrätten. Det finns därför, om det bedöms lämpligt, möjlighet att visa målet åter.

Den nya utredningen är relativt omfattande. Intrum Justitia har inte tidigare hörts. Det är på detta stadium av handläggningen svårt att fullt ut överblicka hur resurskrävande målet kommer att bli. Det förefaller dock nödvändigt att inledningsvis höra motparten. Omständigheterna i detta fall är sådana att övervägande skäl talar för att målet ska visas åter till hovrätten.

Något krav på att höra motparten före ett beslut om undanröjande finns inte. Det saknas i detta fall anledning att beakta parternas önskemål om handläggningen. Det får därför anses uppenbart obehövligt att höra parterna i frågan om undanröjande.

Hovrättens beslut ska alltså undanröjas och målet visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.