NJA 2018 s. 350

Huvudfrågan i HD är om det är möjligt att anordna förvaltarskap för en person som är normalbegåvad och har förmåga att kommunicera med omvärlden men som har utfört rättshandlingar som varit till skada för hennes ekonomi. I målet aktualiseras också frågan hur domstolen ska förhålla sig till den bedömning som görs i läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd som ska inhämtas i ärenden om anordnande av förvaltarskap.

Bestämmelser om anordnande av förvaltarskap finns i 11 kap. FB.

Enligt 4 och 7 §§ får rätten besluta att anordna förvaltarskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp. Förvaltarskapet ska anpassas till den enskildes behov i varje sär-skilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde.

Anordnande av förvaltarskap innebär att den enskilde förlorar sin rättshandlingsförmåga inom det område som omfattas av förvaltarens uppdrag (9 §). Det är således en mycket ingripande åtgärd för den som beslutet berör. I förarbetena betonas det därför att det är av vikt att försiktighet iakttas vid anordnande av förvaltarskap och att den enskilde inte fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet. (Se NJA II 1924 s. 225 f., prop. 1974:142 s. 116 och prop. 1987/88:124 s. 144.)

Frågan om det finns förutsättningar att anordna förvaltarskap innefattar en bedömning i flera led. En första förutsättning är att den enskildes hälsotillstånd är sådant att det omfattas av begreppen "sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande". En andra förutsättning är att den enskildes hälsotillstånd medför att han eller hon är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. En sista förutsättning är att den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses genom godmanskap eller annan mindre ingripande åtgärd.

De enda tillstånd som är av relevans för bedömningen av om det finns förutsättningar att anordna förvaltarskap är alltså de tillstånd som anges i 4 §. Tillståndet måste inte vara långvarigt eller permanent, men det torde inte komma ifråga att anordna förvaltarskap vid alltför kortvariga tillstånd. Både kroppsliga och psykiska sjukdomar kan ligga till grund för förvaltarskap. De psykiska svaghetstillstånd som kan motivera ett förvaltarskapsförordnande innefattar framför allt psykiska utvecklingsstörningar, åldersbetingade psykiska störningar och vissa psykiska sjukdomar. Allmän ålderdomssvaghet kan också i sig vara tillräckligt för att aktualisera förvaltarskap, liksom alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk av allvarligt slag. (Se prop. 1987/88:124 s. 145 och 168.)

Genom en lagändring som trädde ikraft 1992 ersattes begreppet hämmad förståndsutveckling med psykisk störning. Begreppet psykisk störning omfattar psykiska sjukdomar och hämmad förståndsutveckling, dvs. tillstånd som kännetecknas av avvikelser i upplevelser och beteenden (se prop. 1990/91:194 s. 39 och 41 f.).

Rekvisitet ur stånd avser ett mer kvalificerat hjälpbehov än det krav som ställs upp för anordnande av godmanskap, dvs. att den enskilde behöver hjälp (jfr prop. 1974:142 s. 121). Rekvisitet tar sikte på den hjälpbehövandes förmåga i relation till hans eller hennes angelägenheter, dvs. huruvida det föreligger ett hjälpbehov i sig i det specifika ärendet. Hjälpbehovet ska alltså vara tämligen omfattande för att den enskilde ska bedömas vara ur stånd. (Se NJA II 1924 s. 225 f., prop. 1974:142 s. 69 och 116, samt Torbjörn Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer el-ler handledare?, 2005, s. 189 ff.)

Kravet på att den enskildes hälsotillstånd ska medföra att denne är ur stånd att vårda sig eller sin egendom infördes för att tydliggöra att det är en absolut förutsättning som måste vara uppfylld för att det ska vara aktuellt med förvaltarskap. Att ett befintligt godmanskap inte fungerar, t.ex. om den enskilde vägrar lämna samtycke till en åtgärd som den gode mannen vill vidta, är alltså inte i sig tillräckligt för att förvaltarskap ska anordnas om inte förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. (Se Lagrådets yttrande och föredragande statsrådet i prop. 1987/88:124 s. 230 f. och 250.)

Domstolen har ett ansvar att se till att ett ärende om förvaltarskap blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och domstolen ska genom sin materiella processledning verka för att parterna för in den utredning som behövs (12 § lagen (1996:242) om domstolsärenden). Ärenden om förvaltarskap är indispositiva på det sättet att domstolen har det slutliga ansvaret för att ärendet blir tillräckligt utrett.

I 11 kap. 16, 17 och 17 a §§ FB finns det särskilda regler om inhämtande av utredning i ärenden om anordnande av förvaltarskap. Enligt 16 § ska rätten, om det inte är obehövligt, inhämta yttranden från vissa anhöriga, överförmyndaren och vårdinrättningar. Den som ansökan avser ska som huvudregel höras muntligen om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Enligt 17 § ska rätten hämta in läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Enligt 17 a § får rätten uppdra åt överförmyndaren att hämta in yttranden enligt 16 § och utredning enligt 17 §. Denna möjlighet innebär dock ingen inskränkning i domstolens skyldighet att genom materiell processledning verka för att parterna för in den utredning som behövs (jfr NJA 2015 s. 851 p. 12).

Det finns inget krav på specialistkompetens hos den undersökande läkaren. Det är även möjligt att ersätta ett läkarintyg med ett yttrande från en vårdinrättning eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Läkarintyget behöver inte heller ha utfärdats i det aktuella ärendet, ett färskt uttalande från en läkare som har gjorts för ett annat ändamål kan ibland godtas. (Se prop. 1987/88:124 s. 152 och 177 f.)

Enligt 5 kap. 2 § och 8 kap. 2 § socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m. ska läkarintyg enligt 11 kap. 17 § FB utfärdas av en legitimerad läkare och intyget ska utfärdas på en särskild blankett. Läkaren ska i intyget beskriva den enskildes nuvarande hälsotillstånd och de omständigheter som medför att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Läkaren ska också intyga om den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande.

Det är av stor vikt att det görs en rättssäker prövning i ärenden om förvaltarskap. Europadomstolen har bl.a. i avgörandet mellan Ivinović och Kroatien (no. 13006/13, 18 september 2014) betonat att ett sådant allvarligt ingrepp i en enskilds personliga integritet som det innebär att beröva någon rättshandlingsförmågan endast kan vara berättigat under exceptionella omständigheter och efter prövning i ett förfarande som tillfredsställer höga krav på rättssäkerhet.

För svensk del har frågan om det är möjligt att överföra beslutanderätten i ärenden om anordnande av förvaltarskap till annan myndighet än domstol varit föremål för utredning vid några tillfällen. Det har dock betonats att det av rättssäkerhetsskäl är av vikt att ett beslut om en så pass ingripande åtgärd fattas av domstol. (Se prop. 1993/94:251 s. 155 f. och SOU 2007:65 s. 304.)

Utredningen om den enskildes hälsotillstånd är ett viktigt underlag för domstolens prövning av om det finns förutsättningar att anordna förvaltarskap. Framförallt är den bedömning som har gjorts av en läkare av vikt när domstolen prövar om den enskildes hälsotillstånd är sådant att det omfattas av begreppen i 4 § och om tillståndet medför att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Det är dock av vikt att domstolen inte tar läkarens bedömning för god. För att säkerställa en rättssäker prövning måste domstolen göra en självständig bedömning av alla omständigheter i ärendet för att avgöra om förutsättningarna för förvaltarskap är uppfyllda.

Om det läkarintyg som har inhämtats i målet är så pass bristfälligt att det inte kan ligga till grund för en bedömning av om det finns förutsättningar för förvaltarskap medför domstolens utredningsskyldighet enligt 12 § lagen om domstolsärenden att det kan finnas skäl att inhämta ytterligare utredning, om det behövs. Så torde vara fallet i ärenden där det, oaktat det bristfälliga läkarintyget, finns en befogad anledning att anta att den enskilde är i behov av förvaltare. I andra fall kan förhållandena vara sådana att en otillräcklig utredning istället medför att ansökan ska avslås.

Om utredningen visar att den enskilde på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom ska domstolen därefter pröva om det är tillräckligt att den enskilde istället får hjälp genom att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp. En persons hälsotillstånd kan alltså vara sådant att han eller hon är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom men det är tillräckligt att personen får hjälp på annat sätt, exempelvis om det i det specifika fallet inte finns någon risk för kolliderande rättshandlingar. I ett sådant fall finns det alltså inte förutsättningar att anordna förvaltarskap utan det kan vara fullt tillräckligt att godmanskap anordnas för den enskilde. (Jfr prop. 1987/88:124 s. 145 och NJA 1978 s. 350.)

Av det läkarintyg som har upprättats i anledning av ansökan om förvaltarskap framgår det bl.a. att C.A. har ett fysiskt funktionshinder som medför att hon har ett omfattande vårdbehov. De omständigheter som enligt läkarens bedömning medför att hon är ur stånd att vårda sin egendom anges vara att hon mentalt inte har en helt realistisk syn på sin situation, sin ekonomi och sina allmänna förehavanden. Det nämns även att det otillbörligt har tagits ut pengar från hennes konto. Läkaren har intygat att C.A. är ur stånd att vårda sin egendom på grund av psykisk störning och försvagat hälsotillstånd. Någon ytterligare information om vad som har föranlett bedömningen att C.A. lider av en psykisk störning och ett försvagat hälsotillstånd finns inte i läkarintyget. I intyget anges det även att C.A:s begåvning är god och att hon har en mycket god förmåga att kommunicera med omvärlden på ett relevant sätt.

C.A. har också gett in ett läkarintyg till domstolen. I det intyget har en annan läkare bedömt att det vid samtal med C.A. inte har framkommit något som enligt honom tyder på att hon skulle ha en begåvning under normalnivå och att hon inte har någon form av begåvningshandikapp.

Det finns alltså inget i utredningen som visar att C.A:s fysiska funktionshinder påverkar hennes kognitiva förmåga. Det framgår också att C.A. har möjlighet att fatta beslut och kommunicera dem med omvärlden. Det finns inte heller något, utöver vad läkaren har intygat (p. 23), som indikerar att C.A. skulle lida av en psykisk sjukdom eller en hämmad förståndsutveckling. Det framgår slutligen inte heller att C.A:s hälsotillstånd är försvagat i den mening som avses i 4 § eller att det liknar något av de hälsotillstånd som anges i 4 §.

Tingsrätten och hovrätten har funnit att C.A. har blivit ekonomiskt utnyttjad av sin före detta sambo och att det har ingåtts avtal i hennes namn, ibland utan hennes vetskap. Det finns ingen anledning för HD att göra någon annan bedömning i den delen. Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta att C.A:s funktionshinder medför att hon är i en utsatt position. Det saknas dock utredning som visar att det finns ett samband mellan det faktum att C.A. har vidtagit skadliga rättshandlingar och hennes hälsotillstånd.

Mot bakgrund av att det finns kompletterande utredning i målet och vad som framgår av det läkarintyg som har upprättats i anledning av ansökan om förvaltarskap saknas det skäl att inhämta ytterligare utredning om C.A:s hälsotillstånd.

Utredningen i målet visar inte att C.A. på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sin egendom. Det saknas således förutsättningar att anordna förvaltarskap för henne. Hovrättens beslut ska därför upphävas.