NJA 2018 s. 405

Frågan i HD är om det föreligger rättegångshinder mot att klandertalan av arvskifte tas upp till prövning om dödsbodelägare, som vill klandra arvskiftet, inte väcker talan mot övriga dödsbodelägare inom klanderfristen.

Om särskild dödsboförvaltning inte anordnats ska efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. (Jfr 18 kap. 1 § ÄB.)

Fördelningen av den dödes kvarlåtenskap äger rum genom arvskifte mellan arvingar och universella testamentstagare. Genom arvskiftet bryts deras andelar ut genom fastställande av arvslotternas storlek och lottläggning. Vidare måste vid skiftet utredas vilken egendom som ska ingå i skiftet och vilka värden som ska åsättas denna. Om arvingar och universella testamentstagare inte kan enas om arvskiftet kan dödsbodelägare begära att rätten förordnar någon att vara skiftesman. (Jfr Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken, En kommentar, del II, (18-25 kap.), Boutredning och arvskifte, försäkringar, EU:s arvsförordning m.m., 6 uppl. 2017, s. 248.)

Rätten ska enligt 23 kap. 5 § första stycket ÄB på en delägares begäran utse någon att vara skiftesman. Enligt bestämmelsen ska vidare det som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ ÄktB om bodelning, bodelningsförrättare och make gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet.

Enligt 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB får en make som är missnöjd med en bodelning klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivning av bodelningshandlingen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan.

Istället för de omnämnda bestämmelserna gällde tidigare för klander av arvskifte en bestämmelse i 23 kap. 8 § ÄB, som upphävdes år 1988. Den föreskrev att delägare som ville klandra skiftet förlorade sin rätt till talan om delägaren inte inom tre månader efter delgivning väckte talan mot övriga delägare.

Skälet till att bestämmelsen upphörde var enligt förarbetena att äktenskapsbalken ansågs ge en fullständig reglering av tvångsförfarandet vid bodelning och att bara de särskilda bestämmelser som behövdes för tvångsskiftets del behövde tas upp i ärvdabalken. Det antogs istället enligt förarbetena framgå av lagtexten i vilken mån bestämmelserna i 17 kap. ÄktB på grund av hänvisningen i 23 kap. 5 § ÄB var tillämpliga på skiftesmannens handläggning och prövning. Skiftesmannens befogenhet att pröva prejudiciella frågor ansågs således bli densamma som bodelningsförrättarens. Det ansågs vidare att det skulle säga sig självt att vissa smärre skiljaktigheter måste följa av att de materiella bestämmelserna är olika för de båda rättshandlingarna men att det inte motiverade att det också i ärvdabalken togs in en mer utförlig reglering. Och någon ändring i sak var inte avsedd. (Jfr SOU 1981:85 s. 457 f. och prop. 1986/87:1 s. 250.)

HD har i rättsfallet NJA 1957 s. 745 tillämpat kravet på att dödsbodelägare som vill klandra ett arvskifte väcker talan mot övriga delägare genom att avvisa en klandertalan med hänsyn till att en av dödsbodelägarna inte hade stämts in. (Jfr även NJA 1981 s. 548.)

Ordinär processgemenskap innebär att om det på någon sida i en process är flera parter, kan var och en av parterna uppträda som självständig part (jfr 14 kap. 8 § första stycket RB). Med flera självständiga parter inblandade på endera sidan eller på båda sidorna i en process blir det fråga om flera mål mellan olika parter. Varje part kan företa processhandlingar, t.ex. framställa påståenden, göra invändningar, lägga fram bevisning eller använda rättsmedel, utan hinder av processgemenskapen och varje sådan handling gäller till förmån eller till nackdel för honom eller henne. (Jfr bl.a. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., oktober 2017, Zeteo, kommentaren till 14 kap. 8 § första stycket.)

Nödvändig processgemenskap uppkommer istället när flera parter förenas på ena sidan i en tvist angående ett s.k. odelbart rättsförhållande. I den situationen kan endast en dom ges för alla och en processhandling som en medpart företar gäller till förmån för de övriga även om den strider mot deras handlingar. (Jfr 14 kap. 8 § andra stycket RB och Peter Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 14 kap. 8 § andra stycket samt Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, andra häftet, 9 uppl. 2015, s. 219 f.)

Klander av arvskifte kan omfatta såväl situationen att ett odelbart rättsförhållande föreligger som att det inte föreligger beroende på hur yrkandet ser ut. Om en yrkad ändring av ett arvskifte i förhållande till vissa dödsbodelägare kan genomföras utan ändring av egendomsfördelningen avseende de delägare som inte stämts in, är rättsförhållandet inte odelbart. Det är då rent faktiskt möjligt att låta arvskiftet gälla med olika innehåll i förhållandet mellan olika dödsbodelägare. Rättsförhållandet mellan delägarna kan också betraktas som odelbart - i den meningen att det måste gälla enhetligt för samtliga dessa - endast i den mån det i klandertalan framställda yrkandet förutsätter ändringar i deras lotter. (Jfr Elisabeth Klintberg, Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Akademisk avhandling, 1994, s. 161 och 163 och Per-Olof Ekelöf m.fl., a.a., s. 222 f. not 182.)

HD har i rättsfallen NJA 1967 s. 249 och NJA 1979 s. 448 gjort undantag från kravet på att delägare som vill klandra arvskiftet måste stämma in övriga delägare i den situationen när flera delägare klandrat skiftet mot övriga delägare, men inte hade väckt talan gentemot varandra.

I det nämnda rättsfallet från år 1979 konstaterades att fallet var av annan typ än det i rättsfallet NJA 1957 s. 745 (se p. 14) och att ett bifall till den ene kärandens yrkande inte kunde innebära någon nackdel för den andre, vare sig med avseende på storleken av hans lott eller beträffande det slag av egendom som utläggs på lotten eller i något annat hänseende. Inte heller ansågs svarandenas rätt påverkas av det förhållandet att kärandena inte instämt också varandra. Att kräva att vardera käranden skulle ha varit tvungen att inom klanderfristen instämma den andre såsom svarande för att få sitt gentemot övriga delägare riktade yrkande upptaget till prövning bedömdes således inte kunna fylla någon praktisk funktion.

En ordning där dödsbodelägare inte behöver väcka klandertalan mot övriga dödsbodelägare lämnar ett utrymme för att det kan föras flera klanderprocesser, i vissa fall även parallellt med varandra. En fråga som aktualiseras är därför vilka konsekvenser som kan uppstå av sådana processer och i sådant fall hur konsekvenserna i sin tur kan påverka arvskiftet.

Sker inte klander inom föreskriven tid eller godkänner delägare ett verkställt skifte är talan förlorad. Den av bodelningsförrättaren gjorda bodelningen eller det av skiftesmannen gjorda arvskiftet vinner då laga kraft. Klandertiden löper för varje delägare från det att delgivning skedde med delägaren. Om part som inte klandrat en bodelning eller ett arvskifte efter klandertidens utgång framställer nya yrkanden i samband med en av motparten väckt klandertalan har sådant yrkande avvisats. Klanderfristen träffar således alla parter oberoende av vem som väcker talan först. Någon rätt till anslutningsklander finns inte lagfäst. (Jfr Gösta Walin och Göran Lind, a.a., s. 374 ff.)

Den omständigheten att klanderfristen försuttits anses som ett rättegångshinder som rätten självmant har att beakta (se NJA 1978 s. 132).

Till skillnad från vad som gäller vid klander av testamente anses huvudregeln vara att varken en bodelning eller ett arvskifte vinner laga kraft partiellt, eftersom de olika delarna i en bodelning eller ett skifte ofta hänger så nära samman att de i verkställighetshänseende inte kan skiljas från varandra. Frågan om en viss tillgång ska ingå i ett arvskifte kan i sin tur påverka såväl fastställandet av arvslotternas storlek som lottläggningen. Ändringar på en punkt kan lätt rubba förutsättningarna för skiftet i övrigt. Att ett skifte klandras kan också få till följd att skiftet återförvisas till boutredningsmannen eller skiftesmannen och att skiftet ändras också i sådana delar som inte klandrats. (Jfr Gösta Walin och Göran Lind, a.a. s. 374 f., Gösta Walin och Göran Lind, Ärvdabalken, En kommentar, Del I [1-17 kap.], Arv och testamente, 7 uppl. 2016, s. 424 och Lars Tottie och Örjan Teleman, Äktenskapsbalken, En kommentar, 2 uppl. 2010, s. 488 f. samt NJA 1983 s. 635.)

Skälen mot att ett arvskifte i regel inte anses vinna partiell laga kraft gör sig även gällande i fråga om vilka konsekvenser som kan uppstå om flera klanderprocesser skulle kunna föras, i vissa fall även parallellt med varandra, och hur dessa i sin tur kan påverka arvskiftet.

Det får inte heller anses ovanligt att dödsbodelägare sinsemellan har motstridiga intressen. Den omständigheten att ett skifte inte vinner partiell laga kraft skulle därför också kunna öka risken för att parallella processer kan leda till motstridiga avgöranden. Dessutom kan det finnas ett intresse av att ett arvskifte ska gälla enhetligt i förhållande till samtliga dödsbodelägare och, i de fall där det aktualiseras, stämma överens med den avlidnes vilja.

Mot nu angiven bakgrund blir slutsatsen att det föreligger rättegångshinder mot att klandertalan av arvskifte tas upp till prövning om dödsbodelägare, som vill klandra arvskiftet, inte väcker talan mot övriga dödsbodelägare inom klanderfristen med undantag för den i rättsfallen NJA 1967 s. 249 och NJA 1979 s. 448 fastlagda ordningen. En dödsbodelägare behöver alltså inte väcka klandertalan mot annan delägare som agerar kärande i klanderprocessen om rättsförhållandet inte bedöms som odelbart och det således inte fyller någon praktisk funktion att kräva att kärandena också hade stämt in varandra (jfr p. 18 och 19).

I arvskifteshandlingen anges Allmänna arvsfonden som arvinge enligt lag. Vidare anges U.-K.A., M.E., H.S. och A.S. som universella testamentstagare. De är därför att anse som dödsbodelägare i dödsboet efter I.W.

Den 24 maj 2017 ingav U.-K.A. ett mottagningsbevis av vilket det framgår att hon fick del av arvskifteshandlingen den 24 april. Den sista dagen för klander av arvskiftet för hennes del var således den 22 maj 2017.

U.-K.A. kom in med en tilläggsstämning mot M.E., H.S. och A.S. först den 23 maj 2017. Hon har därför inte väckt talan mot dem inom klanderfristen och de agerar inte heller kärande i klanderprocessen. Det föreligger därför rättegångshinder mot att klandertalan tas upp till prövning.

Vad U.-K.A. gjort gällande om att det förekommit grovt rättegångsfel med hänsyn till boutredningsmannens felaktiga utformning i arvskifteshandlingens anvisning för att klandra skiftet och tingsrättens och hovrättens felaktiga handläggning i det avseendet, leder inte till någon an-nan slutsats.

U.-K.A:s överklagande ska därför avslås.