NJA 2019 not 10

Justitieministeriet i Serbien har till stöd för sin framställning såvitt avser utlämning för straffverkställighet åberopat en dom meddelad den 14 april 2015 av Högre domstolen i Belgrad och en dom meddelad den 2 december 2015 av Appellationsdomstolen i Belgrad. Enligt domarna har A.D. dömts till fängelse i fyra år och sex månader för rån. Gärningarna begicks den 26 september, den 6 och den 7 december 2000 samt den 27 och den 30 januari 2001. A.D. delgavs åtal i januari 2001 och i juni 2002. Han var personligen närvarande med sin försvarare vid huvudförhandling i första instans den 7 april 2015 och i appellationsdomstolen den 2 december 2015. Han var frihetsberövad den 28–30 september 2000. 2. Till stöd för utlämningsframställningen såvitt avser lagföring har Justitieministeriet i Serbien åberopat bl.a. en order om efterlysning den 22 juni 2016 av Första domstolen i första instans i Belgrad. A.D. åtalades vid domstolen den 12 oktober 2012. Av protokoll från huvudförhandling den 19 december 2012 framgår att han misstänks för försök till grov stöld den 10 december 2011. Han var personligen närvarande vid förhandlingen med sin försvarare. Enligt protokollet avkunnades dom vid förhandlingen. A.D. dömdes till ett års fängelse inräknat häktningstid. Han försattes på fri fot samma dag. Det nu nämnda protokollet utgör ingen slutgiltig dom. Enligt utlämningsframställningen ska A.D. överlämnas i syfte att kunna avsluta det pågående brottmålet enligt åtalet.

Till stöd för utlämningsframställningen såvitt avser lagföring har Justitieministeriet i Serbien vidare åberopat ett häktningsbeslut den 9 juni 2016 av Domstolen i första instans i Bor. Enligt åtal den 9 januari 2013 misstänks A.D. för grov stöld natten mellan den 14 och den 15 november 2011 i Bor.

A.D. har beträffande utlämningsframställningen som avser straffverkställighet gjort gällande att hinder mot utlämning föreligger på grund av den långa tid som förflutit från det att han delgavs åtal till dess att lagföring ägde rum. Appellationsdomstolens dom står under alla förhållanden i strid med artikel 6 i Europakonventionen.

A.D. delgavs åtal 2001 och 2002. Han dömdes av appellationsdomstolen den 2 december 2015. Påföljden för de gärningar han har fällts till ansvar för har inte fallit bort enligt svensk lag (se 35 kap. 6 § BrB). I utlämningsframställningen anges att absolut preskription beträffande de gärningar för vilka A.D. har dömts inträder den 2 december 2025.

A.D. har inte anfört något som föranleder bedömningen att de gärningar för vilka han dömts skulle ha varit preskriberade enligt serbisk rätt. Det finns därmed inget hinder för utlämning på grund av preskription.

Det finns inte heller i övrigt något hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ utlämningslagen.

För att en utlämning ska anses stå i strid med artikel 3 i Europakonventionen krävs att det har kommit fram påtagliga grunder för att anta att den berörda personen, om han eller hon utlämnas, löper en verklig risk för att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (se t.ex. NJA 2007 s. 574 och NJA 2009 s. 280).

Även om det har framkommit uppgifter om brister i förhållandena i serbiska fängelser ger utredningen inte stöd för att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen.

12.  För att brott mot artikel 6 i Europakonventionen ska anses föreligga vid utlämning krävs det att den dömde har utsatts för en flagrant orättvisa. Så är fallet om brottet mot artikel 6 är så grundläggande att den rätt som garanteras i artikeln helt tillintetgjorts eller att kärnan i rätten har ödelagts (se Ahorugeze v. Sweden, no. 37075/09, 27 October 2011, p. 115). Tröskeln för att en utlämning ska anses oförenlig med artikel 6 har alltså ansetts vara mycket hög. Det ankommer i princip på den som gör gällande att brott mot artikel 6 har skett att också visa att kravet är uppfyllt (se NJA 2017 s. 677 p. 19).

Det förflöt mycket lång tid från det att A.D. delgavs åtal för de aktuella gärningarna till dess dom meddelades i appellationsdomstolen. Enbart detta förhållande är inte tillräckligt för att fastslå att A.D. har utsatts för en flagrant orättvisa av det slag som krävs för att brott mot artikel 6 ska anses föreligga. Inte heller vad A.D. i övrigt anfört leder till bedömningen att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 6.

Det föreligger inte i övrigt något hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen mot utlämning. En utlämning är inte heller oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen.

Riksåklagaren har begärt kompletterande upplysningar från Justitieministeriet i Serbien bl.a. beträffande delgivning av det åtal som lagts till grund för utlämningsframställningen i denna del. Justitieministeriet har anfört att åtalet anses ha delgetts A.D. genom att hans far den 16 januari 2013 skrev under ett delgivningskvitto.

Det brott som åtalet avser motsvaras i svensk rätt av stöld. För stöld är föreskrivet fängelse i högst två år (8 kap. 1 § BrB). I sådant fall ska den misstänkte enligt 35 kap. 1 § första stycket 2 ha häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år för att åtalet inte ska anses preskriberat, dvs. senast i november 2016.

Den åtgärd som skulle kunna avbryta preskriptionsfristen har vidtagits i ett annat land. Prövningen av om preskription har skett enligt svensk rätt ska i ett sådant fall bedömas som om åtgärden hade ägt rum här i landet (se NJA 2016 s. 1001 p. 9). För att delgivning av åtal ska anses ha skett genom ombud fordras enligt svensk rätt att en fullmakt har lämnats av den tilltalade, att den avser ett visst bestämt mål och att den också ger ombudet behörighet att motta delgivning av stämning i brottmål (se 12 kap. 14 § andra stycket RB).

Det framgår inte av utredningen att A.D. har utfärdat någon fullmakt som enligt svensk rätt krävs för att ett ombud ska kunna ta emot delgivning av ett åtal. Han har, såvitt framkommit, inte häktats eller fått del av åtalet inom fem år. Brottet som han misstänks för i Serbien är därmed enligt svensk rätt preskriberat. Det finns därför hinder mot utlämning av A.D. enligt 10 § andra stycket utlämningslagen för lagföring såvitt avser gärningen den 14–15 november 2011.

Det saknas därmed skäl att pröva om det finns några andra hinder mot utlämning i denna del.