NJA 2019 s. 251
Fråga om utformning av näringsförbud när tillfälligt näringsförbud gällt och fortsatt ska gälla.
Värmlands tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Värmlands tingsrätt åtal mot K.Å. för i huvudsak ekonomisk brottslighet. Åklagaren yrkade även att K.Å. skulle meddelas näringsförbud.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Ove Johansson) meddelade dom den 14 juli 2017.
Tingsrätten dömde K.Å. för grov oredlighet mot borgenärer, försvårande av konkurs, grovt bokföringsbrott och överträdelse av näringsförbud till fängelse i 2 år. K.Å. meddelades näringsförbud för en tid av 5 år räknat från dagen för tingsrättens dom. Näringsförbudet skulle gälla omedelbart utan hinder av att tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft.
Hovrätten för Västra Sverige
K.Å. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. Han yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet samt yrkandet om näringsförbud. Åklagaren överklagade i vissa delar av skuldfrågan samt i påföljdsdelen.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Gunnel Alenbratt och Åse Sundström, tf. hovrättsassessorn Gunnar Svedberg, referent, samt två nämndemän) meddelade dom den 24 september 2018.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom i vissa avseenden i skuldfrågan. Påföljden sattes ned till fängelse i 1 år 10 månader. Beslutet om näringsförbud ändrades på så sätt att hovrätten satte ned förbudstiden till 3 år 9 månader från det att beslutet vann laga kraft. Hovrätten förordnade att tillfälligt näringsförbud skulle gälla omedelbart från dagen för hovrättens dom.
I domskälen anförde hovrätten följande under rubriken "Näringsförbud".
Hovrätten gör ingen annan bedömning i frågan om näringsförbudet än den som tingsrätten har gjort. Men eftersom ett näringsförbud gäller från det att beslutet har vunnit laga kraft, ska tingsrättens beslut ändras på så sätt att förbudstiden bestäms med hänsyn tagen till den tid som tingsrättens tillfälliga näringsförbud varit gällande. Tiden för näringsförbud ska därmed bestämmas till 3 år 9 månader räknat från det att beslutet vinner laga kraft. Tillfälligt näringsförbud ska gälla från dagen för hovrättens dom.
Högsta domstolen
K.Å. överklagade och yrkade att åtalet och yrkandet om näringsförbud skulle ogillas. I andra hand begärde han att straffet skulle sättas ned väsentligt. Han yrkade alternativt att målet skulle återförvisas till hovrätten för förnyad handläggning på grund av att grovt rättegångsfel hade begåtts genom att hovrätten avseende frågan om näringsförbud hade gått utöver den ram som hovrätten haft för sin prövning utifrån hans och åklagarens överklaganden.
Riksåklagaren medgav att hovrättens dom ändrades på så sätt att K.Å. meddelades näringsförbud för en tid av fem år räknat från dagen för tingsrättens dom.
HD meddelade prövningstillstånd i fråga om näringsförbud med utgångspunkt i underrätternas bedömning av hur länge näringsförbudet borde gälla och att det fanns skäl för ett tillfälligt näringsförbud. HD meddelade inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt till följd varav hovrättens dom stod fast i dessa delar.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Andreas Lööf, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Punkterna 1-9 motsvarar i huvudsak punkterna 1-6 och 9-11 i HD:s dom.
I förarbetena till 10 § näringsförbudslagen anges att det i paragrafen har klargjorts att näringsförbud gäller från det att beslutet om näringsförbud vinner laga kraft. Eftersom det av lagen framgår när näringsförbudet börjar gälla, behöver rätten inte i avgörandet särskilt förordna om när förbudet får verkan (se prop. 2013/14:215 s. 94). Det finns emellertid inget som hindrar att detta tydliggörs.
När det inte har beslutats om tillfälligt näringsförbud, bör formuleringen av beslut om näringsförbud inte föranleda några större svårigheter (jfr t.ex. SOU 1984:59 s. 316 f.). I fall där tillfälligt näringsförbud löper efter tingsrättens eller hovrättens slutliga avgörande av frågan om näringsförbud, är det däremot inte lika självklart hur tingsrätten och hovrätten bör formulera ett beslut om näringsförbud. Anledningen till detta är främst att det vid tidpunkten för domstolarnas avgöranden inte är känt när beslutet om näringsförbud kommer att vinna laga kraft. Frågan om beslutets formulering uppkommer inte på samma sätt i HD eftersom HD:s avgöranden vinner laga kraft samma dag som de meddelas.
För frågan hur tiden för näringsförbud bör anges i ett avgörande när det har beslutats om tillfälligt näringsförbud, är det av betydelse om rätten vid bestämmande av näringsförbudets längd ska beakta endast tid som tillfälligt näringsförbud redan har gällt eller även tid som sådant förbud kommer att gälla. Frågan är alltså om rätten ska ta hänsyn till tillfälligt näringsförbud endast bakåt i tiden eller även framåt i tiden.
Av 10 § andra stycket näringsförbudslagen framgår att rätten vid bestämmande av förbudstidens längd ska ta hänsyn till om det har meddelats tillfälligt näringsförbud enligt 21 § första stycket. Hänvisning har således endast gjorts till första stycket i 21 §. Där anges att rätten, om det är uppenbart att det finns grund för näringsförbud, efter yrkande får besluta om tillfälligt förbud för tiden till dess att frågan om näringsförbud har avgjorts slutligt. Om formuleringen "för tiden till dess att frågan om näringsförbud har avgjorts slutligt" ska förstås som tiden till dess att aktuell instans har avgjort frågan om näringsförbud, skulle regleringen kunna tolkas som att rätten vid bestämmande av förbudstidens längd ska ta hänsyn endast till tid som tillfälligt näringsförbud då redan har gällt.
Formuleringen "har avgjorts slutligt" i 21 § första stycket näringsförbudslagen härrör ursprungligen från 199 g § första stycket i den tidigare konkurslagen (1921:225), även om ordalydelsen då var "slutligt har avgjorts". I förarbetena till 1986 års näringsförbudslag angavs att rätten - enligt nämnda bestämmelse i den tidigare konkurslagen - om det fanns särskilda skäl fick meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt hade avgjorts. Sådant tillfälligt förbud fick meddelas redan innan talan om slutligt förbud hade väckts, men också i samband med dom på slutligt förbud. Enligt nämnda förarbeten gällde det tillfälliga förbudet då - om det inte upphävdes av högre rätt - för tiden till dess att det slutliga förbudet vann laga kraft eller upphävdes (se prop. 1985/86:126 s. 109). Detta talar, med hänsyn till att 199 g § första stycket i den tidigare konkurslagen i här relevanta avseenden synes motsvaras av 21 § första stycket näringsförbudslagen, mot att formuleringen "för tiden till dess att frågan om näringsförbud har avgjorts slutligt" i 21 § första stycket ska tolkas som tiden till dess att aktuell instans har avgjort frågan om näringsförbud.
Mot en sådan tolkning talar också att det i förarbetena till 10 § andra stycket näringsförbudslagen anges att om en person vid överklagandetidens slut har haft tillfälligt näringsförbud i sex månader och domstolen anser att personen bör ha näringsförbud under en tid av fem år, ska den slutliga förbudstiden i domen eller det slutliga beslutet bestämmas till fyra år och sex månader (se prop. 2013/14:215 s. 94). Exemplet ger stöd för att rätten, förutom den tid som tillfälligt näringsförbud redan har gällt, ska beakta överklagandetiden vid bestämmande av förbudstidens längd.
I förarbetena till näringsförbudslagen understryks vidare att den sammanlagda förbudstiden - dvs. tillfälligt och slutligt näringsförbud - inte får överstiga tio år (se prop. 2013/14:215 s. 94). För att undvika att den sammanlagda förbudstiden överstiger tio år kan rätten vid utformningen av beslut om näringsförbud i vissa fall behöva ta hänsyn till tillfälligt näringsförbud som löper efter avgörandet.
Även förarbetena till 21 § andra stycket näringsförbudslagen får anses tala mot att formuleringen "för tiden till dess att frågan om näringsförbud har avgjorts slutligt" i 21 § första stycket ska tolkas som tiden till dess att aktuell instans har avgjort frågan om näringsförbud. I nämnda förarbeten anförs att det i andra stycket anges under vilka förhållanden som frågan om tillfälligt näringsförbud kan tas upp av rätten och att det i bestämmelsen markeras att rätten inte kan besluta om tillfälligt näringsförbud förrän parterna har uppmärksammats på frågan (se prop. 2013/14:215 s. 99). Andra stycket i 21 § reglerar således under vilka förhållanden som frågan om tillfälligt näringsförbud kan tas upp av rätten. Detta talar för att 21 § näringsförbudslagen ska förstås på det sättet att redan första stycket i bestämmelsen ger rätten möjlighet att besluta om tillfälligt näringsförbud i samband med slutlig prövning av frågan om näringsförbud.
Slutsatsen blir att regleringen i näringsförbudslagen innebär att rätten vid bestämmande av näringsförbudets längd ska ta hänsyn inte endast till tid som tillfälligt näringsförbud redan har gällt utan även till tid som tillfälligt näringsförbud kommer att gälla.
Näringsförbudskommittén berörde i SOU 1984:59 (se s. 317) frågan hur tiden för näringsförbud bör anges när det har beslutats om tillfälligt näringsförbud (jfr prop. 1985/86:126 s. 162 f.). Kommittén anförde att domstolen i dessa fall kan bestämma förbudstiden genom att ange antingen en slutdag eller en tidsperiod. I enlighet med detta kan det finnas alternativa sätt att formulera ett beslut om näringsförbud. Vid utformningen av beslutet ska rätten, förutom tid som tillfälligt näringsförbud redan har gällt, ta hänsyn till överklagandetiden. Rätten bör även beakta att det tillfälliga näringsförbudet, för det fall beslutet om näringsförbud överklagas, kan komma att gälla under handläggningen i högre rätt. Härvid ska framhållas att det är väsentligt att beslutet om näringsförbud utformas på ett sådant sätt att den sammanlagda tiden för tillfälligt och slutligt näringsförbud blir den avsedda. Beslutet om näringsförbud bör därför inte formuleras på ett sådant sätt att handläggningstiden i högre rätt påverkar den sammanlagda förbudstiden.
Bedömningen i detta fall
Tingsrätten ansåg att K.Å. skulle meddelas näringsförbud i fem år. I hovrättens dom angavs att hovrätten inte gjorde någon annan bedömning än tingsrätten i frågan om näringsförbudet, men att förbudstiden skulle bestämmas med hänsyn till den tid som tingsrättens tillfälliga näringsförbud varit gällande. Hovrättens utformning av beslutet om näringsförbud har emellertid medfört att den sammanlagda tiden för tillfälligt och slutligt näringsförbud skulle ha överstigit fem år, även om hovrättens dom inte hade överklagats. Den sammanlagda förbudstiden har förlängts ytterligare genom att hovrättens avgörande har överklagats.
Mot bakgrund av det anförda ska hovrättens dom ändras så att den sammanlagda tiden för tillfälligt och slutligt näringsförbud uppgår till fem år. Med beaktande av att K.Å. har haft tillfälligt näringsförbud sedan tingsrättens dom och att HD:s dom vinner laga kraft samma dag som den meddelas, ska K.Å. - i enlighet med vad tingsrätten har funnit - meddelas näringsförbud till och med den 14 juli 2022.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom endast på så sätt att K.Å., med beaktande av den tid han har haft tillfälligt näringsförbud, meddelas näringsförbud enligt lagen (2014:836) om näringsförbud till och med den 14 juli 2022.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, referent, Ingemar Persson, Lars Edlund och Eric M. Runesson) meddelade den 22 mars 2019 följande dom.
SKÄL
Inledning
Ett beslut om näringsförbud innebär att en näringsidkare under viss tid meddelas begränsningar i rätten att bedriva eller ta del i näringsverksamhet. Näringsförbud kan meddelas bland annat på grund av brott, men också i samband med konkurs eller på grund av underlåtenhet att betala skatt m.m. (Se 4–6 §§ lagen, 2014:836, om näringsförbud.)
Ett beslut om näringsförbud ska, oavsett om det gäller tillfälligt eller om det har fått laga kraft, antecknas i näringsförbudsregistret. Registret förs av Bolagsverket och ska innehålla uppgift om hur länge förbudet gäller. Information i registret får bland annat tillhandahållas för allmän och enskild verksamhet som underlag för prövningar och beslut. Kronofogdemyndigheten har tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud följs. (Se 40 och 41 §§ lagen om näringsförbud samt 9 § 3 och 15 § förordningen, 2014:936, om näringsförbud.)
Bakgrund till målet i HD
Tingsrätten dömde K.Å. för i huvudsak ekonomisk brottslighet till fängelse. Han meddelades samtidigt näringsförbud för en tid av fem år räknat från dagen för tingsrättens dom. Tingsrätten förordnade att näringsförbudet skulle gälla omedelbart utan hinder av att domen inte fått laga kraft. Domen meddelades den 14 juli 2017.
K.Å. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet samt yrkandet om näringsförbud. Även åklagaren överklagade domen, dock inte i den del som avsåg näringsförbud.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom i vissa avseenden i skuldfrågan, men gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i frågan om näringsförbud. Med hänvisning till att ett näringsförbud gäller från det att beslutet har fått laga kraft ändrade hovrätten emellertid förbudstiden till tre år och nio månader från det att hovrättens dom fått laga kraft. Hovrätten avräknade då den tid som tingsrättens näringsförbud redan hade gällt, cirka ett år och tre månader. Hovrätten förordnade att ett tillfälligt näringsförbud skulle gälla omedelbart från dagen för hovrättens dom, den 24 september 2018. Domen fick överklagas senast den 22 oktober 2018.
Domen överklagades av K.Å. HD har med utgångspunkt i underrätternas bedömning av hur länge näringsförbudet bör gälla och att det finns skäl för ett tillfälligt näringsförbud meddelat prövningstillstånd i fråga om näringsförbud.
Problemställningen i HD
Om inte hovrättens dom hade överklagats till HD skulle det näringsförbud som ålagts K.Å. komma att gälla i fem år och tio dagar, trots att åklagaren inte hade överklagat tingsrättens förordnande om näringsförbud och fastän hovrätten delade tingsrättens bedömning att näringsförbud skulle gälla i fem år. Vidare innebar förordnandet, eftersom det inte gick att veta om domen skulle överklagas, att det varken för K.Å. eller Bolagsverket eller för någon annan har gått att förutse under vilken tid förbudet ska gälla.
Det anförda väcker frågor dels om hovrättens förordnande står i strid med 51 kap. 25 § RB (förbudet mot reformatio in pejus), dels om och på vilket sätt hänsyn ska tas till beslut om tillfälligt näringsförbud.
Regleringen av tillfälligt näringsförbud och av tiden för näringsförbud
Efter yrkande av åklagaren kan rätten besluta om ett tillfälligt näringsförbud som gäller intill dess att frågan om näringsförbud har avgjorts slutligt (se 21 § första stycket och 22 § första stycket lagen om näringsförbud).
Om rätten vid prövningen av ett brottmål anser att näringsförbud bör meddelas, ska sådant meddelas för en viss tid, lägst tre och högst tio år (förbudets längd). Förbudet gäller från det att beslutet fått laga kraft. (Se 10 § första stycket.) Rätten får samtidigt självmant ta upp frågan om tillfälligt näringsförbud (21 § andra stycket). Ett sådant gäller intill dess beslutet inhiberas av högre rätt, näringsförbudet får laga kraft eller förbudet upphävs av högre rätt.
I 10 § andra stycket anges att rätten vid bestämmande av förbudstidens längd ska ta hänsyn till om det har meddelats ett tillfälligt näringsförbud enligt 21 § första stycket, dvs. ett tillfälligt förbud som har meddelats före domen. Förbudstiden får då bestämmas till kortare tid än tre år.
Utgångspunkter
Av 51 kap. 25 § RB framgår att en hovrätt inte med anledning av den tilltalades överklagande får döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande än den som tingsrätten dömt till. Eftersom ett näringsförbud kan meddelas även utan att någon har begått ett brott, betraktas förbudet inte som en brottspåföljd eller en särskild rättsverkan av brott. Det skäl som ligger bakom förbudet mot att döma till en svårare brottspåföljd - främst att den tilltalade inte ska behöva avhålla sig från ett kanske befogat överklagande på grund av risken för att bli sämre ställd - får anses ha bäring också i de fall då näringsförbud har dömts ut i anledning av brott enligt 4 § lagen om näringsförbud. I sådana fall får det därför enligt grunderna för 51 kap. 25 § RB anses föreligga hinder mot att skärpa ett näringsförbud i anledning av den tilltalades överklagande (jfr Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 5 uppl., s. 68).
Näringsförbud som förordnas enligt 21 § första eller andra stycket betecknas enligt lagtexten tillfälligt näringsförbud. Sådana förbud kan liknas vid ett beslut som gäller interimistiskt respektive ett förordnande om att ett beslut i en dom gäller utan hinder av att domen inte har fått laga kraft (jfr prop. 1985/86:126 s. 170).
Från näringsförbudets längd ska sådant tillfälligt näringsförbud som redan har gällt avräknas när tiden under vilken näringsförbudet ska gälla (förbudstiden) anges i domslutet. Förbudstiden kan då bli kortare än tre år (jfr p. 11).
Formuleringen av ett näringsförbud kan komma att variera något och måste ytterst anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet. Framför allt får det betydelse om rätten förordnar om tillfälligt näringsförbud i samband med dom. Lagen om näringsförbud och dess motiv är inte helt tydliga i fråga om hur en tingsrätt eller en hovrätt ska bestämma förbudstiden med hänsyn till att ett överklagande kan komma att ske (jfr prop. 2013/14:215 s. 94). Att näringsförbudet gäller först från laga kraft innebär sålunda, strikt efter ordalydelsen i 10 och 21 §§, att det vid tiden för avgörandet sällan kan konstateras under hur lång tid ett tillfälligt näringsförbud kommer att gälla och därmed inte heller hur mycket tid som ska beaktas när domstolen anger förbudstiden. Bestämmelserna måste dock tolkas och tillämpas med ledning av det överordnade intresset att den sammanlagda tiden - inklusive tillfälligt förbud - inte kommer att överstiga näringsförbudets längd eller den förbudstid som domstolen anger i domslutet.
Det är under alla förhållanden väsentligt att domslutet formuleras så att förbudstiden klart framgår, inte minst mot bakgrund av att en överträdelse av näringsförbudet är straffbar enligt 47 §.
Beslutar tingsrätten om ett tillfälligt förbud enligt 21 § andra stycket kan det beslutet bilda utgångspunkt för förbudstiden. Det kan exempelvis anges att näringsförbud ska gälla under viss tid från dagen för tingsrättens dom. Rent rättsligt innebär det att rätten förordnar om ett tillfälligt näringsförbud i avvaktan på laga kraft. På så vis tillgodoses intresset av att förbudstiden i domslutet blir tydligt preciserad, låt vara att den exakta uppdelningen inom denna ram mellan tillfälligt och slutligt bestämt näringsförbud inte framgår (men kan beräknas i efterhand, då näringsförbudet har fått laga kraft). Hovrätten kan i ett sådant fall fastställa tingsrättens beslut om den instämmer i tingsrättens bedömning av näringsförbudets längd. Det förutsätter dock att hovrätten samtidigt förordnar att det gäller utan hinder av att hovrättens dom inte fått laga kraft samt att hovrätten inte har fattat beslut om att inhibera tingsrättens tillfälliga näringsförbud.
Ett förordnande om att förbudet gäller intill en angiven slutdag framstår ofta som mindre lämpligt om förbudet inte förenas med ett förordnande att det gäller utan hinder av att det inte har fått laga kraft, dvs. ett tillfälligt förbud enligt 21 § andra stycket. Men även så kan en angiven slutdag vålla olägenhet om högre rätt inhiberar det tillfälliga näringsförbudet (jfr SOU 1995:1 s. 74).
Bedömningen i detta fall
Mot bakgrund av det anförda ska hovrättens dom ändras så att längden av K.Å:s näringsförbud uppgår till fem år.
Tingsrätten förordnade att näringsförbud skulle gälla i fem år från dagen för tingsrättens dom utan hinder av att domen inte fått laga kraft. Det senare utgör ett beslut om tillfälligt näringsförbud enligt 21 § andra stycket (se p. 13). Eftersom varken hovrätten eller HD har beslutat om inhibition av tingsrättens respektive hovrättens förordnande om tillfälligt näringsförbud i samband med dom kan tingsrättens dom såvitt avser näringsförbud fastställas.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom och fastställer tingsrättens domslut i frågan om näringsförbud.