NJA 2019 s. 501

A.B. och O.J. överklagade hovrättens dom till HD, som den 24 augusti 2018 beslutade att inte meddela prövningstillstånd (HD:s mål B 2097-18).

I tiden parallellt med målet som gällde A.B. och O.J. överklagades en annan dom om brott mot upphovsrättslagen till HD (HD:s mål B 1540-18). Klagandena i det målet hade i hovrätten dömts för att olovligen ha tillgängliggjort ett antal upphovsrättsligt skyddade filmverk genom att överföra dem med hjälp av länkar på hemsidan dreamfilm.se. Med anledning av intrånget hade ett av filmbolagen yrkat bl.a. skälig ersättning med 8 miljoner kr under åberopande av samma beräkningsmodell som den som åberopades i målet mot A.B. och O.J. Även i det målet hade det åberopats ett utlåtande av Anders Bergholm och Mats Caneman till stöd för beräkningen. Hovrätten hade bestämt den skäliga ersättningen med anledning av intrånget till 4 miljoner kr. Målet benämns i det följande ”Dreamfilm”.

Den 20 augusti 2018 meddelade HD ett partiellt prövningstillstånd i ”Dreamfilm”. Prövningstillståndet avsåg frågan om beräkning av skälig ersättning.

I dom den 21 januari 2019 konstaterade HD att den modell som filmbolaget hade använt sig av inte kunde läggas till grund för att bestämma den skäliga ersättningen. Med utgångspunkt i parternas utredning bestämde HD ersättningen till 400 000 kr.1

A.B. och O.J. har som grund för sitt resningsyrkande åberopat att den rättstillämpning som har legat till grund för hovrättens bedömning såvitt avser bestämmandet av skälig ersättning uppenbart strider mot gällande rätt. De har anfört i huvudsak följande. HD har i ”Dreamfilm” i stort sett underkänt den i målet åberopade beräkningsmodellen för den skäliga ersättningen. Samma modell har legat till grund för beräkningen av den skäliga ersättning som de har ålagts att betala. De har därmed förpliktats att betala ett belopp som rätteligen borde ha varit mycket lägre.

Som grund för klagan över domvilla har A.B. och O.J. åberopat att det har förekommit ett grovt rättegångsfel i HD, och att felet kan antas ha inverkat på målets utgång. De har anfört i huvudsak följande. I såväl ”Swefilmer” som ”Dreamfilm” byggde beräkningen av den yrkade skäliga ersättningen på en hypotetisk licensavgift motsvarande vad det skulle ha kostat för en licenstagare att vederlagsfritt göra, eller möjliggöra för andra att göra, filmen tillgänglig för allmänheten på det sätt som skedde. Underlaget för beräkningen utgjordes i båda målen av ett utlåtande av Mats Caneman. Sedan prövningstillstånd hade meddelats i ”Dreamfilm” borde HD därför med tillämpning av 54 kap. 10 § andra stycket RB ha meddelat prövningstillstånd i ”Swefilmer”. Att prövningstillstånd meddelades i ”Dreamfilm” samtidigt som prövningstillstånd inte beviljades i ”Swefilmer” har fått stora negativa effekter för dem.

Eftersom A.B:s och O.J:s ansökningar om resning avser endast ett enskilt anspråk i brottmålet, ska bestämmelserna om resning i tvistemål tillämpas (se 58 kap. 9 § RB). Såvitt nu är av intresse innebär dessa bestämmelser att resning kan beviljas om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag (se 58 kap. 1 § första stycket 4). Resningsgrunden tar sikte på oriktig tillämpning av materiell rätt.

Att rättstillämpningen i ett mål inte stämmer överens med ett senare avgörande av HD innebär inte att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag (se t.ex. NJA 2013 s. 746 p. 14 med hänvisningar och NJA 2016 s. 320 p. 7).

HD:s avgörande i ”Dreamfilm” utgör redan med hänsyn till detta inte skäl för resning i ”Swefilmer”.

Enligt 59 kap. 1 § första stycket 4 RB ska en dom som har fått laga kraft undanröjas på grund av domvilla om det i rättegången har förekommit något grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Med rättegångsfel avses att domstolen har åsidosatt eller felaktigt tillämpat en för förfarandet normerande regel.

För att HD skulle pröva överklagandet i ”Swefilmer” krävdes prövningstillstånd. Sådant tillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket RB meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD eller om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning. Prövningstillstånd får enligt andra stycket också meddelas i den situationen att det krävs prövningstillstånd i två eller flera likartade mål och HD anser att det finns skäl för prövningstillstånd i ett av dem. Bestämmelsen ger en möjlighet att, om prövningen av det eller de mål som fått prövningstillstånd leder till ändring av hovrättens dom, åstadkomma motsvarande ändring av utgången i de övriga målen. (Jfr NJA 2016 s. 262.)

Den sistnämnda bestämmelsen är emellertid, i likhet med övriga regler om prövningstillstånd i HD, fakultativ. Avgörandet av frågan om prövningstillstånd ska beviljas bygger i grunden på en avvägning, i vilken HD kan beakta inte bara frågan om prejudikatintresse och målens likhet utan även andra omständigheter. Att förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda innebär således inte att prövningstillstånd ska beviljas.

Mot denna bakgrund kan det förhållandet att bestämmelsen inte tillämpas i ett enskilt fall inte utgöra ett rättegångsfel.

Samma metod för beräkning av den skäliga ersättningen åberopades av respektive filmbolag i ”Swefilmer” och ”Dreamfilm”. Och i huvudsak samma utredning lades fram till stöd för beräkningen i de båda målen. Med hänsyn till detta fanns det i och för sig ett utrymme för att bevilja prövningstillstånd i ”Swefilmer” med stöd av 54 kap. 10 § andra stycket RB. Som angetts utgjorde detta dock en avvägningsfråga; att något prövningstillstånd inte meddelades var därför inte ett rättegångsfel.

Vad A.B. och O.J. har åberopat utgör följaktligen inte skäl att undanröja HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd i ”Swefilmer”.