NJA 2020 s. 1025
Ett avtalsvillkor i en konsumentförsäkring har bedömts utgöra en dold handlingsklausul. Fortsatt användning av villkoret har förbjudits då det har ansetts oskäligt.
Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen
Konsumentombudsmannen väckte vid Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen förbudstalan mot AmTrust International Underwriters Designated Activity Company (AmTrust International) och AmTrust Nordic AB.
AmTrust International är försäkringsgivare för försäkringsprodukten Trygg 48 och AmTrust Nordic representerar AmTrust International som generalagent i Sverige.
Försäkringen Trygg 48 gäller för mobiltelefoner och surfplattor som används vid abonnemang hos företaget Telenor och täcker funktionsfel, stöld och förlust av den försäkrade enheten. Ersättning för uppkommen skada lämnas genom att försäkringstagaren erhåller en funktionellt likvärdig produkt i utbyte.
Försäkringsvillkoren innehöll fram till oktober 2016 bl.a. följande undantagsregel.
Trygg 48 täcker inte skador, stöld eller förlust som
– – –
uppkommit när du har lämnat mobilen/surfplattan utan tillsyn i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.
Sedan Konsumentverket i ett tillsynsärende hade uttalat att villkoret rätteligen borde ha utformats som en säkerhetsföreskrift enligt försäkringsavtalslagen ändrade AmTrust International försäkringsvillkoren genom att införa följande säkerhetsföreskrift.
Din mobil/surfplatta ska inte lämnas utan tillsyn i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.
Härutöver angavs att avsteg från säkerhetsföreskrifterna kunde innebära att ersättningen minskade eller föll bort.
AmTrust International fann att det förändrade villkoret ledde till problem vid skaderegleringen. Bolaget beslöt därför i maj 2017 att på nytt ändra försäkringsvillkoren i denna del så att de härefter innehåller följande.
Trygg 48 täcker inte skador, stöld eller förlust som
– – –
uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.
Konsumentombudsmannen yrkade i sin talan att Patent- och marknadsdomstolen skulle vid vite förbjuda envar av AmTrust International och AmTrust Nordic att använda det angivna nya villkoret eller väsentligen samma villkor.
AmTrust-bolagen bestred bifall till Konsumentombudsmannens talan.
Parterna åberopade följande grunder för sin talan.
Konsumentombudsmannen (KO)
AmTrust International – försäkringsgivaren – är näringsidkare. Det påtalade avtalsvillkoret ingår i standardavtalsvillkoren för en försäkringstjänst som används i förhållande till konsument. Villkoren är alltså inte föremål för individuella förhandlingar.
Generalagenten AmTrust Nordic handlar på försäkringsgivarens vägnar, eftersom standardavtalsvillkoren tillämpas av AmTrust International genom bolaget.
Det angivna avtalsvillkoret är oskäligt på grund av att villkoret dels strider mot tvingande rätt, dels är oklart. Villkorets lydelse antyder att det är fråga om ett villkor som begränsar försäkringens omfattning (omfattningsvillkor) samtidigt som det föreskriver vissa handlingssätt som är ägnade att förebygga skada (en säkerhetsföreskrift). Ett villkor som begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon åsidosatt sina skyldigheter, ska inte tillämpas enligt gällande rätt. Oklarheten består i att villkoret ska tillämpas på ett annat sätt än som framgår av villkorets lydelse.
Några särskilda skäl mot att förena förbudet med ett vite finns inte.
AmTrust-bolagen
Villkoret är inte oskäligt. Det varken strider mot tvingande lagstiftning eller är oklart.
Villkoret är utformat som ett omfattningsvillkor och ska tillämpas i enlighet med dess ordalydelse. Villkoret är inte att betrakta som en säkerhetsföreskrift och det syftar inte till att kringgå tvingande regler om sådana föreskrifter. Lydelsen omfattar ett rent objektivt händelseförlopp där försäkrade enheter stjäls eller förloras när de inte är under uppsikt i offentliga miljöer, oavsett orsaken till att enheten inte är under uppsikt.
AmTrust Nordic är inte försäkringsgivare varför KO:s talan mot bolaget ska ogillas redan på den grunden. Bolaget åberopar i övrigt de omständigheter som AmTrust International åberopat.
Patent- och marknadsdomstolen (lagmannen Gudrun Antemar och rådmannen Tomas Norström) anförde i dom den 29 april 2019 följande.
DOMSKÄL
KO:s talan
KO för en talan om att Patent- och marknadsdomstolen, med stöd av avtalsvillkorslagen, ska förbjuda AmTrust-bolagen att använda ett visst försäkringsvillkor. Enligt KO är villkoret stridande mot en tvingande reglering i försäkringsavtalslagen till skydd för en försäkringstagare. Därigenom är villkoret oskäligt men också oklart eftersom det inte ska tillämpas enligt sin lydelse.
AmTrust-bolagen menar att villkoret inte strider mot gällande rätt och därmed inte heller är oskäligt eller oklart.
– – –
Patent- och marknadsdomstolen kommer inledningsvis att redogöra för vissa rättsliga utgångspunkter som gäller för prövningen.
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 3 § avtalsvillkorslagen får Patent- och marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att i framtiden och i liknande fall använda ett avtalsvillkor som med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten om förbudet är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumentens intresse.
Prövningen enligt avtalsvillkorslagen tar sikte på det aktuella avtalsvillkoret som sådant. Denna prövning är alltså inriktad på om avtalsvillkoret typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna som grupp.
Enligt förarbetena (prop. 1994/95:17 s. 64 f.) till avtalsvillkorslagen anses ett avtalsvillkor som regel vara oskäligt bl.a. om det strider mot tvingande lagregler eller tvingande allmänna rättsprinciper. Även villkor som fått en utformning som leder till att det blir vilseledande kan anses som oskäliga.
När det gäller omfattningsvillkor i en försäkring finns i försäkringsavtalslagen – genom bestämmelserna i 1 kap. 6 § samt 4 kap. 6 och 11 §§ – vissa tvingande regler som innebär att det inte ska vara möjligt att utforma ett omfattningsvillkor så att det utanför försäkringens omfattning faller skador som inträffat av skäl som reellt har samband med försäkringstagarens handlande, t.ex. då försäkringstagaren inte har iakttagit en säkerhetsföreskrift.
Med säkerhetsföreskrift avses, enligt 4 kap. 6 § andra stycket, bl.a. en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt som är ägnade att förebygga eller begränsa en skada. För att föreskriften ska vara en säkerhetsföreskrift fordras en viss konkretisering av det påbjudna förfarandet, inte bara en allmän uppmaning till omsorg och aktsamhet i en viss situation. Det innebär, som sagts i doktrinen, att allmänt hållna villkor som rubriceras som aktsamhetskrav knappast kan betecknas som en säkerhetsföreskrift (Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl., s. 282 f.). Iakttas inte en säkerhetsföreskrift kan ersättningen från försäkringen sättas ned men det utesluter inte att ersättning ska betalas (4 kap. 6 § första stycket). Vad nu sagts ska tillämpas också om en försäkring innehåller villkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen bl.a. beror av att försäkringstagaren åsidosatt sin skyldighet att iaktta en säkerhetsföreskrift (4 kap. 11 §).
Frågan om försäkringsavtalslagens regler skulle vara tvingande diskuterades vid lagens tillkomst och ansågs ha ett nära samband med den s.k. produktfrihetsprincipen, dvs. att det är en väsentlig grundsats att bolagen ska ha frihet att utforma försäkringsprodukten, medan lagstiftningen ska avgöra parternas förpliktelser mot varandra, delvis genom tvingande regler. Det skulle alltså vara bolagen fritt att få ange vilken risk de täcker och de undantag som görs från försäkringsskyddet (Bengtsson, a.a., s. 129).
Av förarbetena till försäkringsavtalslagen (prop. 2003/04:150 s. 185) framgår också att det lämnats åt försäkringsbolagen att bestämma om försäkringsproduktens utformning och vilka risker de är beredda att ta ansvar för. De bör alltså ha frihet att utforma villkor som bestämmer ansvaret (omfattningsvillkor). Dock var frågan, enligt förarbetena, om bolagen skulle kunna komma ifrån de tvingande reglerna om bl.a. säkerhetsföreskrifter genom att utforma villkoren så att utanför försäkringen faller skador som inträffat på grund av att försäkringstagaren inte iakttagit en säkerhetsföreskrift. I förarbetena påtalades vidare att frågan om de tvingande reglernas räckvidd vållat svårigheter i praxis och diskuterats ingående i litteraturen utan att man kommit fram till någon klar lösning.
I förarbetena (a. prop. s. 185) framhölls dock vidare att det måste anses oacceptabelt att de tvingande reglerna om ”biförpliktelser” (dvs. bl.a. en säkerhetsföreskrift) utan vidare skulle mista sin betydelse genom det sätt på vilket villkoren formulerats. Vad som bör motverkas är att försäkringsbolagen kringgår lagens bestämmelser genom att göra ansvaret beroende just på de förhållanden som biförpliktelserna tar sikte på. Att genom lagtexten dra upp en otvetydig gräns mellan biförpliktelser och omfattningsvillkor lär visserligen vara omöjligt, men det är, enligt förarbetena, angeläget att slå fast åtminstone vissa principiella riktlinjer för bedömningen som i det stora flertalet fall kan ge ledning för rättstillämpningen.
I författningskommentaren (a. prop. s. 427 f.) till 4 kap. 11 § försäkringsavtalslagen ges vissa exempel på omfattningsvillkor, som inte ska tillämpas därför att de i själva verket tar sikte på bl.a. försäkringstagares underlåtenhet att iaktta en säkerhetsföreskrift. Där sägs bl.a. att regleringen blir tillämplig på villkor som i realiteten innebär att den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter. I första hand avses villkor som till sitt innehåll är att bedöma som säkerhetsföreskrifter.
I författningskommentaren sägs emellertid också att 4 kap. 11 § försäkringsavtalslagen inte hindrar att försäkringsbolaget helt eller delvis fritar sig från ansvar för vissa händelser som i och för sig knyter an till den försäkrades handlande. Ett undantag kan mycket väl göras för viss verksamhet eller för viss typ av egendom, om villkoret inte innebär några särskilda krav på den försäkrades uppträdande.
Patent- och marknadsdomstolens bedömning
Av den s.k. produktfrihetsprincipen – som får sägas vara av principiell betydelse inom försäkringsavtalsrätten – följer att försäkringsbolagen har en frihet att utforma sina försäkringsprodukter. Bolagen får alltså ange vilken risk de täcker och de undantag som de vill göra från försäkringsskyddet. En tanke bakom detta är att utvecklingen av nya produkter ska underlättas. Detta är något som gynnar försäkringstagarna som helhet.
I enlighet härmed har AmTrust-bolagen rätten att utforma sin försäkringsprodukt Trygg 48 så att ersättning ur försäkringen betalas genom att försäkringstagaren får en funktionellt likvärdig mobiltelefon eller surfplatta i stället för försäkringsersättningen i ett belopp. Detta leder i sin tur till att om det skulle uppstå en situation där ”försäkringsersättningen” ska sättas ned måste försäkringstagaren betala en summa pengar till bolagen. Den rättsliga regleringen hindrar som utgångspunkt inte heller bolagen från att helt undanta försäkringen från skadefall som uppkommit ”i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal”.
Emellertid är produktfrihetsprincipen inte – som framgår av vad tidigare sagts – undantagslös. Försäkringsbolagen kan inte komma ifrån de tvingande reglerna om bolagens ansvar vid s.k. biförpliktelser genom att utforma försäkringsvillkor så att de utesluter skador som inträffat av skäl som i realiteten har med t.ex. säkerhetsföreskrifter att göra, dvs. föreskrifter om – som det sägs i lagens lydelse – ”vissa bestämda handlingssätt” hos den försäkrade, vilka är ägnade att förebygga skada. Som framhållits i doktrinen får säkerhetsföreskrifter inte vara allmänt hållna utan de ska ha en viss konkretisering utöver att vara en allmän uppmaning till omsorg och aktsamhet. Det torde dessutom inte, enligt vad som sägs i förarbetena till försäkringsavtalslagen, finnas hinder mot att försäkringsbolagen fritar sig från ansvar för vissa händelser som i och för sig avser den försäkrades handlande.
Någon otvetydig gräns mellan biförpliktelser (t.ex. säkerhetsföreskrifter) och omfattningsvillkor har inte lagts fast i förarbeten eller i rättspraxis. När det gäller det omfattningsvillkor som AmTrust-bolagen använder i den aktuella försäkringen är det, enligt domstolen, inte utformat som att det anger ett bestämt handlingssätt av den försäkrade på det sätt som gäller för en säkerhetsföreskrift. Omfattningsvillkoret är utformat så att det tydligt anger att försäkringen inte gäller i vissa fall. Ett visst utrymme finns också enligt förarbetena för att försäkringsbolagen får frita sig från händelser som kan avse den försäkrades handlande. Det får också beaktas att AmTrust-bolagen inför försäkringens tecknande ger försäkringstagaren information (förköpsinformation) om att försäkringen inte täcker vissa förluster i offentlig miljö.
Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter finner Patent- och marknadsdomstolen inte att det angivna omfattningsvillkoret är otillåtet genom att det är i strid mot försäkringsavtalslagens reglering.
KO:s talan ska därför lämnas utan bifall. Vid denna bedömning har domstolen inte anledning pröva övriga sakfrågor i målet.
DOMSLUT
Patent- och marknadsdomstolen lämnar Konsumentombudsmannens talan utan bifall.
Rådmannen Daniel Severinsson var skiljaktig i fråga om det skulle meddelas vitesförbud mot AmTrust-bolagen och anförde följande.
Jag instämmer i majoritetens redogörelse för KO:s talan och de rättsliga utgångspunkterna i målet. Enligt min mening bör dock Patent- och marknadsdomstolen sedan göra följande bedömning.
Av den s.k. produktfrihetsprincipen – som får sägas vara av principiell betydelse inom försäkringsavtalsrätten – följer att försäkringsbolagen har en frihet att utforma sina försäkringsprodukter. Bolagen får alltså ange vilken risk de täcker och de undantag som de vill göra från försäkringsskyddet. En tanke bakom detta är att utvecklingen av nya produkter ska underlättas. Detta är något som gynnar försäkringstagarna som helhet.
I enlighet härmed har AmTrust-bolagen rätten att utforma sin försäkringsprodukt Trygg 48 så att ersättning ur försäkringen betalas genom att försäkringstagaren får en funktionellt likvärdig mobiltelefon eller surfplatta i stället för försäkringsersättningen i ett belopp. Detta leder i sin tur till att om det skulle uppstå en situation där ”försäkringsersättningen” ska sättas ned måste försäkringstagaren betala en summa pengar till bolagen. Den rättsliga regleringen hindrar som utgångspunkt inte heller bolagen från att helt undanta försäkringen från skadefall som uppkommit ”i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal”.
Emellertid är produktfrihetsprincipen inte – som framgår av det som tidigare sagts – undantagslös. Försäkringsbolagen kan inte komma ifrån de tvingande reglerna om bolagens ansvar vid s.k. biförpliktelser genom att utforma försäkringsvillkor så att de utesluter skador som inträffat av skäl som i realiteten har med t.ex. säkerhetsföreskrifter att göra, dvs. föreskrifter om vissa bestämda handlingssätt hos den försäkrade vilka är ägnade att förebygga eller begränsa skada.
I författningskommentaren till 4 kap. 11 § försäkringsavtalslagen nämns som exempel att ett försäkringsbolag får undanta exempelvis stöld av viss egendom från försäkringens omfattning men att bestämmelsen kan tänkas få betydelse om villkoren begränsar försäkringsskyddet till att omfatta bara egendom som förvaras på ett mera svåråtkomligt ställe. Ett ytterligare exempel som nämns är att ett försäkringsbolag kan frita sig från ansvar för exempelvis cykelstöld om den försäkrade cykeln saknar lås men som regel inte förbehålla sig ansvarsfrihet bara därför att cykeln har varit olåst, eftersom det senare fallet avser brott mot en säkerhetsföreskrift. (Se prop. 2003/04:150 s. 426 f.)
Jag anser att det i målet aktuella avtalsvillkoret närmast får anses ta sikte på ett visst handlingssätt av försäkringstagaren som är ägnat att förebygga eller begränsa skada, dvs. att hålla uppsikt över sin mobil eller surfplatta i vissa offentliga miljöer m.m. Det framstår också som klart att villkoret lika gärna skulle kunna formuleras som en säkerhetsföreskrift, vilket också faktiskt skedde under perioden oktober 2016 till maj 2017. För att villkoret ändå ska kunna ses som ett omfattningsvillkor bör det därför krävas relativt tungt vägande försäkringsmässiga skäl. Detta gäller särskilt eftersom det skulle vara fråga om att tolka villkoret på ett sätt som i det enskilda fallet är till nackdel för konsumenten. Det är AmTrust-bolagen som har att visa att det finns tillräckligt tungt vägande försäkringsmässiga skäl för att det aktuella villkoret ska kunna tolkas som ett omfattningsvillkor. (Se vidare Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl., s. 133–136 och s. 141–146.)
AmTrust-bolagen har gjort gällande att kunderna uppfattade det som negativt att de behövde återbetala en del av skadekostnaden om de lämnat mobilen eller surfplattan utan uppsikt, under den period då ett motsvarande villkor var utformat som en säkerhetsföreskrift. AmTrust-bolagen har vidare anfört att de fått påtagligt färre klagomål för vägrad ersättning sedan de återgick till att utforma det aktuella villkoret som ett omfattningsvillkor. Därutöver har AmTrust-bolagen gjort gällande att skaderegleringen i hög grad är automatiserad och att det skapar stora merkostnader om de i enskilda fall måste ta ställning till om försäkringsersättningen ska sättas ned istället för att enbart pröva om ersättning ska lämnas eller inte.
Jag anser i och för sig att den typ av försäkringsmässiga skäl som AmTrust-bolagen har anfört skulle kunna ha relevans för bedömningen av det aktuella villkoret. AmTrust-bolagens påståenden har dock varit helt allmänt hållna. Bolagen har inte närmare förklarat varför det skulle vara särskilt betungande för en konsument att behöva återbetala ett visst belopp för att ha brutit mot en säkerhetsföreskrift vid den aktuella försäkringstypen. Alternativet skulle vara att inte få någon ersättning alls och konsumenten måste under alla förhållanden betala avtalad självrisk till AmTrust-bolagen. Bolagen har inte heller utvecklat i vilken utsträckning automatisk skadereglering skulle försvåras och vilka merkostnader som skulle uppstå av att tillämpa det aktuella villkoret som en säkerhetsföreskrift.
Under alla förhållanden kan det konstateras att AmTrust-bolagen inte har lagt fram någon utredning till stöd för sina påståenden om att det aktuella villkoret är motiverat av försäkringsmässiga skäl. Detta borde inte ha varit orimligt svårt, särskilt mot bakgrund av att bolagen faktiskt tidigare har haft ett motsvarande villkor som en säkerhetsföreskrift. AmTrust-bolagen har alltså inte visat att det finns tillräckligt tungt vägande försäkringsmässiga skäl för att tolka det aktuella villkoret som ett omfattningsvillkor.
Mot denna bakgrund anser jag att det aktuella avtalsvillkoret till sitt innehåll är att bedöma som en säkerhetsföreskrift. Villkoret strider därför mot tvingande lag (4 kap. 11 § försäkringsavtalslagen) och ska inte tillämpas som ett omfattningsvillor. Villkoret blir därmed också oklart eftersom det ska tillämpas på ett annat sätt än vad som följer av dess ordalydelse. Enligt min mening får villkoret anses som oskäligt mot konsumenter.
Eftersom det är fråga om ett standardvillkor mot konsument som strider mot tvingande lag anser jag att ett förbud är motiverat från allmän synpunkt. Ett vitessanktionerat förbud i enlighet med KO:s yrkande bör meddelas mot både AmTrust International och AmTrust Nordic, eftersom det senare bolaget får anses ha handlat på det förra bolagets vägnar.
Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen
Svea hovrätt
Konsumentombudsmannen överklagade i Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen och yrkade att domstolen skulle bifalla den talan som Konsumentombudsmannen hade fört i Patent- och marknadsdomstolen.
AmTrust International Underwriters Designated Activity Company (AmTrust International) och AmTrust Nordic AB motsatte sig att Patent- och marknadsdomstolens dom ändrades.
Patent- och marknadsöverdomstolen (f.d. hovrättslagmannen Peter Strömberg, hovrättsråden Ulrika Ihrfelt och Magnus Ulriksson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Johanna Price) anförde i dom den 20 december 2019 följande.
DOMSKÄL
Målet rör det avtalsvillkor som anges i domslutet och som AmTrust International och AmTrust Nordic använder vid försäljning av försäkringstjänsten Trygg 48 till konsumenter. Bakgrunden till KO:s talan i målet framgår av Patent- och marknadsdomstolens dom.
Frågan i målet är om det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt enligt 3 § första stycket lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) på den grunden att avtalsvillkoret strider mot tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2005:104). För att avgöra denna fråga måste Patent- och marknadsöverdomstolen först bedöma huruvida villkoret, med beaktande av dess utformning och innehåll, ska tolkas som en säkerhetsföreskrift eller ett omfattningsvillkor. För det fall att Patent- och marknadsöverdomstolen skulle finna att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt aktualiseras de efterföljande frågorna om det finns skäl att meddela ett förbud mot AmTrust International och AmTrust Nordic, utformningen av ett sådant förbud samt om ett vite ska förenas med förbudet.
Rättsliga utgångspunkter
Avtalsvillkorslagen
I 1 och 3 §§ avtalsvillkorslagen anges att en näringsidkare, som erbjuder tjänster till konsumenter och andra som handlar på näringsidkarens vägnar, får förbjudas att i framtiden i liknande fall använda ett avtalsvillkor som med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten eller ett villkor som är väsentligen samma. Förbudet måste dock vara motiverat från allmän synpunkt eller annars ligga i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.
Oskälighetsrekvisitet i avtalsvillkorslagen svarar mot artikel 7.1 i Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (”direktivet”).
Artikel 7 i direktivet anger inte närmare vad som avses med ett oskäligt avtalsvillkor. Den svenska lagstiftaren har förutsatt att direktivet avser sådana villkor som är oskäliga enligt den definition som finns i artikel 3 (se prop. 1994/95:17 s. 62 f.).
Artikel 3 i direktivet anger bl.a. att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, dvs. ett villkor som har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka innehållet, ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
Mot bakgrund av att 3 § avtalsvillkorslagen utgör genomförande av direktivet ska lagens tillämpning ske i ljuset av direktivet och EU-domstolens praxis. EU-domstolen har uttalat att frågan om ett visst avtalsvillkor uppfyller kriterierna för oskälighet i direktivets mening får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av tillämpning av nationell rätt. När det gäller frågan om under vilka förhållanden en obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed” har EU-domstolen konstaterat att den nationella domstolen vid denna bedömning ska pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling (se dom den 14 mars 2013, Aziz, C-415/11, EU:C:2013:164, punkt 69).
Vidare följer av Marknadsdomstolens praxis att ett avtalsvillkor, som strider mot tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen (FAL) eller annan lagstiftning, ska anses oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen (se MD 2010:10 och MD 2011:21).
Försäkringsavtalslagen (FAL)
Av 1 kap. 6 § första stycket FAL följer att försäkringsvillkor, som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för bl.a. försäkringstagaren, är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen. Bestämmelserna i lagen är alltså som huvudregel indispositiva till försäkringstagarens förmån.
I 4 kap. FAL behandlas bl.a. två olika typer av villkor som kan användas för att begränsa försäkringsbolagens ansvar. I detta mål är säkerhetsföreskrifter enligt 4 kap. 6 § FAL och omfattningsvillkor enligt 4 kap. 11 § i samma lag av särskilt intresse.
Säkerhetsföreskrifter. Bestämmelsen 4 kap. 6 § första stycket FAL anger att ett försäkringsbolag, vid ett försäkringsfall där den försäkrade underlåtit att följa en säkerhetsföreskrift, kan sätta ned försäkringsersättningen. Av andra stycket samma paragraf följer att en säkerhetsföreskrift utgör en föreskrift om (i) vissa bestämda handlingssätt, eller (ii) anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada, eller (iii) om vissa bestämda kvalifikationer hos bl.a. den försäkrade.
I förarbetena till bestämmelsen har flera exempel på säkerhetsföreskrifter angetts. Ett exempel på ett föreskrivet handlingssätt kan vara att man låser sin bostad när man lämnar den (se prop. 2003/04:150, s. 179 f.). I den juridiska litteraturen har villkor som förbud mot att röka tobak i en försäkrad lokal samt förbud mot att förvara bensin eller fotogen annat än i mindre kvantiteter i lokaler som ej är särskilt inrättade också använts som exempel på handlingsdirigerande säkerhetsföreskrifter (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 174).
Omfattningsvillkor. I 4 kap. 11 § FAL anges att vissa omfattningsvillkor, dvs. försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, inte ska tillämpas.
Av förarbeten följer att bestämmelsens syfte är att hindra att reglerna i 4 kap. FAL kringgås. Lagstiftaren har uttryckt att om ett omfattningsvillkor i realiteten inskränker försäkringstagarens rätt enligt 4 kap. FAL, ska det inte tillämpas (se prop. 2003/04:150, s. 427).
Det har vidare kommenterats i den juridiska litteraturen att 4 kap. 11 § FAL utgör ett hinder för försäkringsbolag att urholka de tvingande reglerna i 4 kap. FAL genom användning av omfattningsvillkor (se Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019, s. 149).
Det aktuella avtalsvillkoret
Patent- och marknadsöverdomstolen finner, i enlighet med vad AmTrust International och AmTrust Nordic uppgett, att användningen av orden ”[…] täcker inte […]” i avtalsvillkoret innebär att försäkringstagarens bristande uppsikt, på det sätt som i övrigt anges i avtalsvillkoret, utesluter ett försäkringsfall, med följden att någon försäkringsersättning inte betalas ut till försäkringstagaren. Med hänsyn till detta konstaterar domstolen att det aktuella avtalsvillkoret är utformat som ett omfattningsvillkor.
Frågan är om det aktuella omfattningsvillkoret i realiteten innebär en säkerhetsföreskrift som inskränker försäkringstagarens rättighet enligt 4 kap. 6 § första stycket FAL att erhålla viss försäkringsersättning vid försäkringsfall trots försummelse från försäkringstagarens sida. Om så är fallet är det aktuella villkoret i strid med tvingande rätt och ska då inte tillämpas.
Patent- och marknadsöverdomstolen bedömer att meningen ”[…] uppkommit då du inte haft uppsikt […]” innehåller ett handlingsdirigerande moment. Formuleringen måste förstås som ett krav på att försäkringstagaren har uppsikt över den försäkrade mobiltelefonen eller surfplattan. Att ha uppsikt över något utgör, enligt domstolens mening, ett visst bestämt handlingssätt såsom angetts i lagmotiven enligt ovan. Enligt 4 kap. 6 § FAL ska en föreskrift om ett visst bestämt handlingssätt i stället utformas som en säkerhetsföreskrift och som utgångspunkt ge försäkringstagaren rätt till försäkringsersättning, men med viss nedsättning.
Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterar alltså att det aktuella avtalsvillkoret är formulerat som ett omfattningsvillkor, men att villkoret innehåller en föreskrift om ett visst bestämt handlingssätt som, enligt 4 kap. 6 § FAL, utgör en säkerhetsföreskrift. Att inkludera en säkerhetsföreskrift i ett omfattningsvillkor inskränker försäkringstagares rätt till nedsatt försäkringsersättning enligt den tvingande bestämmelsen 4 kap. 6 § FAL. Avtalsvillkoret är på detta sätt till nackdel för försäkringstagaren och är därför, enligt 1 kap. 6 § första stycket FAL, utan verkan mot denne.
Patent- och marknadsöverdomstolen finner sammanfattningsvis att AmTrust International och AmTrust Nordic använder ett avtalsvillkor som strider mot tvingande bestämmelser i FAL vid erbjudande av försäkringstjänsten Trygg 48 till konsumenter. Avtalsvillkoret är därför oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Vad AmTrust International och AmTrust Nordic har anfört om att villkoret av vissa konsumenter har uppfattats vara till deras fördel förändrar inte denna bedömning (jfr Aziz, punkten 69). Bedömningen är också i enlighet med det ovan angivna direktivet eftersom det får anses vara oförenligt med god sed att tillämpa avtalsvillkor i strid med tvingande rätt.
Vitesförbud
Då Patent- och marknadsöverdomstolen har bedömt att avtalsvillkoret är oskäligt finns förutsättningar enligt 3 § avtalsvillkorslagen att meddela ett förbud. Med hänsyn till den mellan parterna ostridiga omständigheten att avtalsvillkoret inte har varit föremål för individuella förhandlingar mellan bolagen och konsumenterna är ett förbud motiverat från allmän synpunkt.
För att ett förbud ska få avsedd effekt bör det inte ges så snäv utformning att förbudet kan kringgås genom en obetydlig justering, men inte heller en vidare utformning än att det klart framgår vilka slags avtalsvillkor förbudet avser (jfr NJA 2018 s. 883).
Patent- och marknadsöverdomstolen finner att det förbud som KO har yrkat bifall till uppfyller kraven på konkretisering. Förbudet ska därför utformas i enlighet med KO:s yrkande och på det sätt som framgår av domslutet.
Eftersom AmTrust Nordic är generalagent för AmTrust International ska förbudet även gälla AmTrust Nordic (se 3 § andra stycket avtalsvillkorslagen).
Huvudregeln enligt 3 § fjärde stycket avtalsvillkorslagen är att ett förbud ska förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Sådana särskilda skäl föreligger inte i detta mål.
Av 3 § lagen (1985:206) om viten följer att ett förelagt vite ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet.
Vitesbeloppets storlek ska vidare bestämmas så (i) att det blir verkningsfullt och därmed avhåller adressaten från att bryta mot det -föreläggande som har meddelats samt (ii) att det inte blir ekonomiskt mer fördelaktigt för adressaten att bryta mot förbudet än att upphöra med att använda det oskäliga avtalsvillkoret (jfr NJA 2018 s. 883, punkten 20).
Med hänsyn till AmTrust Internationals och AmTrust Nordics nettoomsättningar åren 2016 och 2017 måste ett vite bestämmas till ett relativt högt belopp. Vid en samlad bedömning finner Patent- och marknadsöverdomstolen att storleken på vitet ska bestämmas till 3 000 000 kr.
Överklagande
Målet rör frågor om försäkringsavtalsrätt där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av HD. Patent- och marknadsöverdomstolen tillåter därför att domen överklagas (se 1 kap. 3 § tredje stycket lagen, 2016:188, om patent- och marknadsdomstolar).
DOMSLUT
Patent- och marknadsöverdomstolen ändrar Patent- och marknadsdomstolens dom på så sätt att Patent- och marknadsöverdomstolen förbjuder var och en av AmTrust International Underwriters Designated Activity Company och AmTrust Nordic AB vid vite om 3 000 000 kr att använda avtalsvillkoret: ”Trygg 48 täcker inte skador, stöld eller förlust som – – – uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.” eller väsentligen samma villkor.
Högsta domstolen
AmTrust International Underwriters Designated Activity Company (AmTrust International) och AmTrust Nordic AB överklagade Patent- och marknadsöverdomstolens dom och yrkade att Konsumentombudsmannens talan skulle ogillas.
Konsumentombudsmannen motsatte sig att Patent- och marknadsöverdomstolens dom ändrades.
HD inhämtade yttrande från Svensk Försäkring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Ann-Christine Lindeblad, Svante O. Johansson, referent, Malin Bonthron och Johan Danelius) meddelade den 16 december 2020 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
AmTrust International är försäkringsgivare för försäkringsprodukten Trygg 48 som erbjuds konsumenter på den svenska marknaden. AmTrust Nordic representerar AmTrust International som generalagent i Sverige.
Försäkringen Trygg 48 gäller för en mobiltelefon eller en surfplatta som används tillsammans med ett SIM-kort som hör till ett abonnemang hos företaget Telenor. Försäkringen täcker sådana händelser som att mobilen eller surfplattan plötsligt slutar att fungera, att någon stjäl den eller att försäkringstagaren plötsligt upptäcker att den förlorats. Genom försäkringen åtar sig försäkringsgivaren att lämna en funktionellt likvärdig produkt till försäkringstagaren inom 48 timmar från skadeanmälan.
I försäkringsvillkoren anges att vissa händelser är undantagna och inte täcks av försäkringen. Ett av dessa undantag anges på följande sätt.
Trygg 48 täcker inte skador, stöld eller förlust som
– – –
•
uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal.
Konsumentombudsmannen väckte en förbudstalan mot AmTrust-bolagen och yrkade att bolagen vid vite skulle förbjudas att använda det aktuella villkoret eller väsentligen samma villkor. Som grund för talan anförde Konsumentombudsmannen att villkoret var oskäligt enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Konsumentombudsmannen gjorde gällande att villkoret till sin lydelse begränsade försäkringens omfattning samtidigt som det i villkoret angavs vissa handlingssätt som var ägnade att förebygga skada. Villkoret stred därför mot tvingande regler om säkerhetsföreskrifter i 4 kap. 6 och 11 §§ försäkringsavtalslagen (2005:104). Villkoret var enligt Konsumentombudsmannen vidare oklart för att det enligt de tvingande reglerna skulle tillämpas på ett annat sätt än vad som framgick av villkorets lydelse.
Enligt AmTrust-bolagen utgjorde villkoret inte en säkerhetsföreskrift och var inte heller oklart. Bolagen gjorde gällande att syftet med villkoret var att begränsa risken för skada i offentliga miljöer och att undvika en utformning som väsentligen skulle fördyra skaderegleringen. De framhöll också att villkoret tidigare hade utformats som en säkerhetsföreskrift vilket hade lett till att försäkringstagarna fakturerats en del av skadekostnaden. Denna ordning hade upplevts som mycket negativ av försäkringstagarna. Av försäkringsmässiga skäl skulle villkoret därför anses tillåtet.
Patent- och marknadsdomstolen lämnade förbudstalan utan bifall. Domstolen fann att villkoret inte stod i strid med försäkringsavtalslagens regler varför det inte var otillåtet. Patent- och marknadsöverdomstolen har bifallit förbudstalan, eftersom domstolen funnit att villkoret strider mot tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen.
Frågorna i målet
Målet rör främst frågan huruvida det aktuella villkoret är oskäligt enligt 3 § första stycket avtalsvillkorslagen. Avgörande för bedömningen är om villkoret enligt 4 kap. 11 § försäkringsavtalslagen utgör ett otillåtet omfattningsvillkor. Vid den prövningen måste ställning tas till hur villkoret förhåller sig till de tvingande bestämmelserna om säkerhetsföreskrifter i 4 kap. 6 § den lagen.
Avtalsvillkorslagen
Oskäliga avtalsvillkor vid en förbudstalan
Avtalsvillkorslagen gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter, dvs. även när försäkring erbjuds (se 1 §). Om ett avtalsvillkor som faller inom lagens tillämpningsområde med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten, får näringsidkaren förbjudas att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor, om förbudet är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Ett förbud får meddelas även andra som handlar på näringsidkarens vägnar. (Se 3 §.)
Genom 3 § genomförs artikel 7.1 i avtalsvillkorsdirektivet. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Artikeln ska läsas tillsammans med artikel 6.1, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten.
I de nämnda artiklarna anges inte vad ett oskäligt avtalsvillkor är utan detta behandlas i artikel 3. Ett villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Förutom detta allmänna test av villkorets skälighet finns också ett krav på transparens. Detta uttrycks genom att avtalsvillkor måste formuleras på ett klart och begripligt sätt (jfr artiklarna 4.2 och 5 i direktivet samt 10 § avtalsvillkors-lagen).
Vid genomförandet av direktivets regler kom avtalsvillkorslagen att innehålla såväl marknadsrättsliga som civilrättsliga bestämmelser. De marknadsrättsliga bestämmelserna finns i 3–9 b §§. De civilrättsliga bestämmelserna begränsar sig till fem paragrafer (se 10–14 §§). I övrigt prövas oskäliga avtalsvillkor i det individuella avtalet enligt 36 § avtalslagen, i vilken det har införts en hänvisning till avtalsvillkorslagen.
När ett avtalsvillkors skälighet ska prövas med tillämpning av marknadsrättsliga regler handlar det med nödvändighet om en allmän bedömning där enskilda förhållanden kommer i bakgrunden. Omständigheter som främst kommer upp i ett individuellt fall bör, enligt vad som anförs i förarbetena, i och för sig kunna användas även då. De får dock inte samma betydelse vid en marknadsrättslig som vid en civilrättslig prövning. (Se prop. 1994/95:17 s. 63, jfr även Kommissionens tillkännagivande, 2019/C 323/04 , avsnitt 6.)
Det följer av fast rättspraxis att avtalsvillkor som strider mot tvingande bestämmelser i lag, t.ex. i försäkringsavtalslagen, ska anses oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen (se t.ex. MD 2009:21, MD 2010:10 och MD 2011:21). Enligt vad som uttalades i förarbetena till avtalsvillkorslagen kan också villkor som syftar till att kringgå tvingande bestämmelser förbjudas (se prop. 1994/95:17 s. 65 och 90). Vidare angavs att villkor som hade utformats på ett sätt som är ägnat att vilseleda konsumenten rörande villkorets faktiska innebörd kunde medföra förbud mot fortsatt användning (prop. 1994/95:17 s. 65, jfr prop. 1971:15 s. 72).
Ett förbud får förenas med vite
En näringsidkare får alltså förbjudas att använda ett avtalsvillkor som är oskäligt. Förbudet ska enligt 3 § fjärde stycket avtalsvillkorslagen förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Det finns i avtalsvillkorslagen inga närmare föreskrifter om hur vitet ska bestämmas. Därmed blir de allmänna bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten tillämpliga. (Se angående bestämmande av marknadsrättsliga viten bl.a. ”Marknadsföringsvitet” NJA 2018 s. 883.)
Försäkringsavtalslagen
Inledning
Regler om försäkring finns i försäkringsavtalslagen. I den lagen regleras vissa av parternas avtalsförpliktelser. Huvudförpliktelsen för försäkringsgivaren är att, mot ett pris i form av en försäkringspremie, ta på sig ett ansvar och ersätta en inträffad skada för det fall en händelse av visst slag, det s.k. försäkringsfallet, inträffar.
Försäkringstagarens huvudförpliktelse är att betala premien för försäkringen (se 5 kap.). Till denna förpliktelse kommer ett antal s.k. biförpliktelser, vilka regleras i 4 kap. Biförpliktelserna omfattar dels risk-upplysningsförpliktelser (upplysningsplikt och skyldighet att anmäla riskökning), dels omsorgsförpliktelser (framkallande av försäkringsfall, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt).
Reglerna i lagen är som utgångspunkt tvingande till förmån för försäkringstagaren. Det innebär att försäkringsvillkor som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för försäkringstagaren är utan verkan mot honom eller henne, om inte annat anges i lagen (se 1 kap. 6 §).
Villkor om försäkringens omfattning
Det ansågs vid försäkringsavtalslagens tillkomst vara viktigt att lagen inte hindrade försäkringsgivarna från att utveckla försäkringsprodukter för att möta nya behov (se prop. 2003/04:150 s. 139 och 185). Detta sågs som ett utflöde av den s.k. produktfrihetsprincipen. Vilken omfattning en försäkring ska ges regleras därför genom dispositiva bestämmelser, i den mån det över huvud taget regleras. Villkor som anger försäkringsgivarens ansvar, s.k. omfattningsvillkor, är alltså i princip föremål för avtalsfrihet.
Omfattningsvillkor innebär att försäkringsgivaren genom en bestämmelse i avtalet anger vilken täckning försäkringen har. Detta sker normalt genom att en bestämd risk, händelse eller förlust anges som täckt eller undantagen från täckning under försäkringen. Det är alltså fråga om att objektivt beskriva vad försäkringen täcker och vad den inte täcker.
Täcks den aktuella händelsen och förlusten av försäkringen utgår i regel ersättning om försäkringsfall inträffar. Om händelsen eller förlusten faller utanför försäkringen utgår däremot ingen ersättning.
Säkerhetsföreskrifter
Regler om säkerhetsföreskrifter finns i 4 kap. 6 §. Med säkerhetsföreskrift avses en föreskrift i avtalet eller lag om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller dennes anställda eller andra medhjälpare.
Säkerhetsföreskrifter förekommer framför allt vid företagsförsäkring (se 8 kap.). Men även vid konsumentförsäkring kan sådana föreskrifter förekomma. Särskilt gäller detta vid hemförsäkring där det till undvikande av stöld och inbrott ofta föreskrivs ett krav på låsning eller andra liknande åtgärder.
Om den försäkrade bryter mot en säkerhetsföreskrift kan det innebära att försäkringsgivarens ansvar begränsas. Den väsentliga påföljden av den försäkrades kontraktsbrott i detta avseende är att han eller hon helt eller delvis mister rätten till försäkringsersättning vid ett visst skadefall. Vid konsumentförsäkring är en skälighetsbedömning avgörande för hur mycket ersättningen till den försäkrade ska sättas ned.
Dolda handlingsklausuler
Den frihet som försäkringsgivaren har att utforma omfattningen av sitt ansvar kan komma i konflikt med tvingande regler. Konflikt kan i första hand uppkomma när ett villkor utformas som ett undantag från försäkringens täckning, trots att det avser frågor som berörs av de tvingande bestämmelserna om biförpliktelser. Det handlar då om villkor, utformade som omfattningsvillkor, som i realiteten tar sikte på sådant som regleras av de tvingande reglerna, s.k. dolda handlingsklausuler.
Sådana klausuler behandlas i 4 kap. 11 §. Enligt den paragrafen ska bestämmelserna i 4 kap. tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida exempelvis har åsidosatt sina skyldigheter enligt kapitlet, vilket inkluderar åsidosättanden av bl.a. säkerhetsföreskrifter. Det framgår inte av lagtexten att det finns någon möjlighet att göra undantag från tillämpningen av paragrafen, t.ex. med hänsyn till försäkringsmässiga skäl (jfr 12 kap. 5 § om symptomklausuler).
Bestämmelserna om biförpliktelser ska alltså i vissa situationer tillämpas, trots att villkoret är utformat som en begränsning av försäkringens omfattning. Ett sådant fall är när ett villkor innehåller handlingsdirigerande anvisningar. Skulle försäkringen ange att skyddet mot inbrott bara gäller för ett ”låst utrymme”, kan det vara att uppfatta som en säkerhetsföreskrift enligt 4 kap. 6 § om att försäkringstagaren ska låsa utrymmet (jfr prop. 2003/04:150 s. 427 f.). En tillämpning av regleringen i 4 kap. 6 § om nedsättning av försäkringsersättningen förutsätter emellertid att den dolda handlingsklausulen verkligen kan sägas uppfylla förutsättningarna för att vara en säkerhetsföreskrift med tanke på de krav på bestämdhet och klarhet som följer av regleringen i paragrafen (se p. 21).
Om det inte finns förutsättningar att tillämpa 4 kap. 6 § får det anses följa av 4 kap. 11 § att det inte kan komma i fråga att tillämpa villkoret som ett omfattningsvillkor.
Ett problem med dolda handlingsklausuler är att det inte uttryckligen anges i omfattningsvillkoret att undantaget eller begränsningen i omfattningen av försäkringen knyter an till ett visst handlande eller en underlåtelse att handla hos försäkringstagaren. Generellt sett gäller att det många gånger är osäkert var gränsen för ett omfattningsvillkor går (se vidare Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 4 uppl. 2019, s. 148 ff.). Huruvida ett villkor utformat som ett omfattningsvillkor kan godtas som ett sådant villkor får fastställas i första hand genom tolkning.
Tolkningen får ske enligt de principer som gäller för tolkning av avtal i allmänhet (se om detta t.ex. ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834). Det innebär i de fall avtalet är av standardkaraktär, att ett antal faktorer förutom själva ordalydelsen kan beaktas, bl.a. avtalets affärsmässiga sammanhang och dess särart.
När ett omfattningsvillkor tolkas är principen om produktfrihet av betydelse. I detta sammanhang kan hänsyn i viss mån även tas till försäkringsmässiga skäl såsom bedömning av risk, premieberäkning, preventionshänsyn samt administration av försäkringen och skadereglering. Sådana skäl kan dock i allmänhet inte tillmätas någon betydelse om villkoret lika gärna hade kunnat formuleras som en biförpliktelse, t.ex. en säkerhetsföreskrift eller ett förbud att av oaktsamhet framkalla försäkringsfallet.
Bedömningen i detta fall
Det aktuella villkoret är oskäligt
Enligt vad som är ostridigt mellan parterna är villkoret utformat som ett omfattningsvillkor som undantar vissa händelser eller visst handlande från att täckas av försäkringen. En händelse som är undantagen är att skadan, stölden eller förlusten uppkommit då försäkringstagaren ”inte haft uppsikt över” sin mobil eller surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal (se p. 3). I detta ligger ett handlingsdirigerande moment; försäkringstagaren ska handla på så sätt att han eller hon håller uppsikt över egendomen. Det kan inte förstås som ett undantag för ett rent objektivt händelseförlopp.
Den handlingsdirigerande anvisningen i omfattningsvillkoret kan lika gärna formuleras som en säkerhetsföreskrift, något som Svensk Försäkring också angett i sitt yttrande. Vad AmTrust-bolagen anfört om att villkoret motiveras av försäkringsmässiga skäl, bl.a. för att undvika en fördyrad skadereglering, kan inte tillmätas sådan betydelse att villkoret ändå ska tilläggas innebörden av ett omfattningsvillkor.
Att utforma ett villkor som ger bilden av att försäkringens omfattning påverkas av om försäkringstagaren åsidosätter en handlingsföreskrift innebär att konsumenten ges en felaktig bild av sina rättigheter. Villkoret är därför oklart. Genom dess utformning som en dold handlingsklausul syftar villkoret även till att kringgå de tvingande reglerna. Villkoret är mot bakgrund av det anförda att bedöma som oskäligt.
Förbud ska meddelas och förenas med vite
Eftersom avtalsvillkoret är oskäligt och då det är motiverat från allmän synpunkt finns det enligt 3 § avtalsvillkorslagen förutsättningar att meddela förbud om fortsatt användning. Förbudet ska utformas på det sätt som Patent- och marknadsöverdomstolen har gjort.
Förbudet ska förenas med vite eftersom några särskilda skäl häremot inte föreligger. Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än den Patent- och marknadsöverdomstolen har gjort beträffande vitesbeloppets storlek.
DOMSLUT
HD fastställer Patent- och marknadsöverdomstolens domslut.