Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om förbud mot otillbörliga av- talsvillkor. Det väsentliga syftet med lagen är att ge underlag för en bättre avvägning än hittills mellan konsument- och företagarintressen vid utformningen av kontraktsformulär som används på konsumtionsmark- naden i olika branscher.

Den nya lagen gäller i fråga om försäljning från näringsidkare till kon- sument av vara eller tjänst för enskilt bruk, liksom också beträffande upplåtelse av nyttjanderätt till lösöre. Undantag görs för sådan verksam- het som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen. Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken ger möjlighet att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligt mot konsu- menten. Förbudet skall i regel förenas med vite.

För tillämpningen av lagstiftningen svarar konsumentombudsmannen och marknadsrådet. Konsumentombudsmannen skall övervaka markna- den, ta upp överläggningar med företrädare för näringsidkarna och föra det allmännas talan inför marknadsrådet. Rådet skall vara enda instans i ärenden enligt lagen. Frågor om utdömande av vite skall dock handläg- gas av allmän domstol.

I samband med den nya lagen föreslås vissa följdändringar i lagen om marknadsråd m. m.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971. 1 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 15

• Sida 2
•  Original

Prop. 1971: 15 2

1. Förslag till Lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara el- ler tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som otillbörligt mot konsumenten, kan marknadsrådet, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela nä- ringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller vä- sentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbju- der konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för en- skilt bruk.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

2 5 Denna lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

3 % Fråga om förbud upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansö- kan, får ansökan göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumen- ter eller löntagare.

4 5 Beslut i fråga om förbud utgör ej hinder att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

5 5 Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för ti- den till dess slutligt beslut föreligger.

6 5 Fråga om förbud får i fall som ej är av större vikt prövas av kon- sumentombudsmannen genom att den som antages ha använt otillbörligt avtalsvillkor förelägges förbud till godkännande omedelbart eller inom viss tid (förbudsföreläggande).

Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av mark— nadsrådet. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta ti— den har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Ko- nungen.

7 € Talan om utdömandc av vite föres vid allmän domstol av åklaga- re. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombuds— mannen eller av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1971: 15

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 4, 9, 11, 13, 15 och 20 55 samt rubri- ken närmast före 13 % lagen (1970: 417) om marknadsråd m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lå

Marknadsrådet handlägger ären- den enligt lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av kon- kurrensbegränsning inom närings- livet och lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring.

'» J

Marknadsrådet består av ordfö- rande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegräns— ning och en för ärenden om otill- börlig marknadsföring.

4

Ordföranden och vice ordföran- den skall vara lagkunniga och er- farna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegräns— ning skall ha särskild insikt i nä- ringslivets förhållanden och leda— moten för ärenden om otillbörlig marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsu— ment- och löntagarintressen.

Marknadsrådet handlägger ären- den enligt lagen ( 1953:603 ) om motverkande i vissa fall av kon- kurrensbegränsning inom närings— livet, lagen ( 1970:412 ) om otill— börlig marknadsföring och lagen (1971: 00) om förbud mot otill- börliga avtalsvillkor.

&

Marknadsrådet består av ord— förande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegräns- ning och en för ärenden om otill- börlig marknadsföring och ären- den om otillbörliga avtalsvillkor.

%

Ordföranden och vice ordföran- den skall vara lagkunniga och er- farna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegräns- ning skall ha särskild insikt i nä- ringslivets förhållanden och leda- moten för ärenden om otillbörlig marknadsföring och otillbörliga avtalsvillkor särskild insikt i kon- sumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda leda- möterna får ej utses bland per- soner som kan anses företräda företagarintrcssen eller konsu- ment- och löntagarintressen.

För vice —— —— — —— — — —— — — — även ersättare.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1971: 15

Nuvarande lydelse F öreslagcn lydelse 95

Marknadsrådet är ———————— löntagarintressen deltaga. Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av åren- de om konkurrensbegränsning en- dast den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om otillbörlig marknads- föring endast den som utsetts för sådana ärenden.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ären- de om konkurrensbegränsning en- dast den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om otillbörlig marknadsfö- ring eller otillbörliga avtalsvillkor endast den som utsetts för sådana ärenden.

Ordföranden kan ————————— av ärende.

115

För konkurrensbegränsningsfrå- gor finns en näringsfrihetsombuds- man och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentom- budsman.

Ombudsman utses ——————

Förfarande! i ärenden om otillbörlig mark- nadsföring

13

Ansökan om förbud enligt 1 5 lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åbe- ropar.

För konkurrensbegränsningsfrå- gor finns en näringsfrihetsombuds— man och för frågor om otillbörlig marknadsföring och frågor om otillbörliga avtalsvillkor en konsu- mentombudsman.

_— —— — vara lagkunnig.

Förfarandet i ärenden om otillbörlig mark- nadsföring och otillbör- liga avtalsvillkor

å

Ansökan om förbud enligt 1 5 lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring eller 1 5 lagen (1971: 00) om förbud mot otill- börliga avtalsvillkor göres skriftli- gen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grun- das och den utredning sökanden åberopar.

15 5 Ärende får —————— sådant sammanträde. Fråga om förbud enligt 8 % la- gen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring kan prövas utan sammanträde enligt 14 5 första stycket. Sådant förbud får dock ej meddelas utan att den som förbu- det avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anled- ning antaga att han avvikit eller el- jest håller sig undan.

Fråga om förbud enligt 8 % la- gen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring eller 5 5 lagen (1971: 00) om förbud mot otillbör- liga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde enligt 14% första stycket. Sådant förbud får dock ej meddelas utan att den som förbu- det avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns an-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1971: 15

Nuvarande lydelse

20

U|

Föreslagen lydelse

ledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

%

Skall inlaga ————————— genom delgivning. Delgivning av beslut, som inne- fattar vitesföreläggande enligt la- gen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet eller lagen (1970: 412) om otillbörlig mark— nadsföring, får ej ske enligt 12 & delgivningslagen (1970: 428), med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest hål- ler sig undan.

Delgivning av beslut, som inne- fattar vitesföreläggande enligt la- gen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns— ning inom näringslivet, lagen (1970: 412) om otillbörlig mark- nadsföring eller lagen (1971: 00) om förbud mot otillbörliga avtals- villkor, får ej ske enligt 12; del- givningslagen (1970: 428), med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest hål- ler sig undan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1971: 15 6

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 december 1970.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, HOLM- QVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, LÖFBERG, LID- BOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge— mensam beredning mcd statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstift- ning angående otillbörliga avtalsvillkor och anför.

(NO), näringsfrihetsrådet, konsumentutredningen, köplagssakkunniga, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska företaga- res riksförbund, Svensk industriförening, Motorbranschens riksförbund, Sveriges hotell- och rcstaurangförbund, Svenska rescbyråföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäk- ringsbolags riksförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska handelsagenters förening, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisa- tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens eentralorganisation (TCO), Sve- riges akademikers centralorganisation (SACO), Husmodersförbundet Hem och Samhälle samt Hyresgästernas riksförbund. Dessutom har Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges all- männa exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmanna- förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges bil— industri- och bilgrossistförening avgivit ett gemensamt remissyttrande.1 Läkemedelsindustriföreningen och handelskamrarnas nämnd har anslu- tit sig till detta yttrande.

2.1. Avtalsrättslig lagstiftning m. m.

Grundläggande bestämmelser om slutande av avtal finns i 1 kap. (1— 9 åå) lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmö- genhetsrättens område. Anbud om slutande av avtal och svar på sådant anbud är bindande i enlighet med reglerna i 2—9 åå. Dessa regler gäller om inte annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller an— nan sedvänja. Avtal kommer till stånd genom att ena parten avger ett anbud och andra parten antar anbudet. Det antagande svaret brukar ofta kallas accept. Anbudet och accepten måste i princip ha samma innehåll för att avtal skall komma till stånd. Om accepten inte stämmer överens med anbudet, s.k. oren accept, skall accepten betraktas som avslag i förening med nytt anbud. Enligt 6 & andra stycket gäller detta inte, om den som avgav den orena accepten anser att den överensstämmer med anbudet och mottagaren måste inse detta. Mottagaren måste då utan oskäligt uppehåll underrätta motparten om han inte vill godtaga accep- ten. Underlåter mottagaren att göra det skall avtal anses ha kommit till stånd i enlighet med acceptens innehåll. Ett anbud är oåterkalleligt un- der den tid som går åt för att anbudstagaren skall kunna pröva anbudet, den s.k. acceptfristen. Acceptfristens längd kan bestämmas i anbudet. Har så inte skett bestäms acceptfristens längd enligt vissa regler i 3 5.

Avtalslagen vilar på principen om avtalsfrihet. I 3 kap. (28—38 55) ges emellertid regler om rättshandlingars ogiltighet vid bl. a. tvång, svek och ocker. 33 & utgör en s.k. generalklausul. Enligt paragrafen får rätts-

1 Yttrandet benämns i fortsättningen näringslivets remissyttrande.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1971: 15 8

handling inte göras gällande om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om om- ständigheterna åberopa rättshandlingen och den gentemot vilken rätts- handlingen företogs måste antas ha haft sådan vetskap. Vidare bör näm- nas att enligt 36 % avtalsvite kan jämkas efter vad som finnes skäligt, om utkrävande av det i avtalet utsatta vitet skulle vara uppenbart obilligt.

En annan generalklausul är intagen i 8 5 lagen (1936: 81) om skulde- brev. Enligt paragrafen kan villkor som upptagits i skuldebrev jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig. Det av- görande är om tillämpningen av villkoret är otillbörlig i ett särskilt fö- religgande fall. Det kan tänkas att ett villkor kan vara berättigat i vissa situationer men otillbörligt i andra. Paragrafen anses vara analogiskt till— lämplig utanför skuldebrevsrättens område och kan i själva verket sägas ge uttryck åt en inom förmögenhetsrätten gällande allmän rättsgrund- sats.

2.2. Köprättslig lagstiftning

Regler om köp ges i lagen (1905: 38 s. 1.) om köp och byte av lös egendom. Lagreglerna gäller dock bara om inte annat avtalats eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja. Lagen skiljer mellan köp av be- stämt gods och s. k. leveransavtal, dvs. köp av viss myckenhet av angivet slag. En annan åtskillnad består i att lagen skiljer mellan handelsköp, dvs. köp som sluts mellan köpmän i och för deras rörelse, och andra köp, s.k. civila köp. Med köpman avses var och en som är skyldig att föra handelsböcker.

Köplagen innehåller ett omfattande regelsystem. Här skall endast re- dovisas vissa bestämmelser om ansvar för fel i godset och om ansvar för dröjsmål med leverans. Vid leveransavtal gäller enligt köplagen att kö- paren kan häva köpet eller kräva ersättningsleverans eller fordra avdrag på köpeskilllingen om det är fel i godset. Är felet ringa får godset dock avvisas bara i vissa undantagsfall. Säljaren är dessutom i princip skade- ståndsskyldig, även om felet inte beror på försummelse från hans sida. I huvudsak samma regelsystem gäller vid köp av bestämt gods med ett par undantag. Köparen har inte rätt att kräva ersättningsleverans och hans rätt till skadestånd är mera begränsad. Enligt köplagen har köparen i princip ingen rätt att påfordra att säljaren avhjälper felet. Köparen måste däremot under vissa förutsättningar godta att säljaren avhjälper felet. Förutsättningarna är följande. Rättelse skall vid civila köp som re- gel kunna ske, om leveransen inte därmed fördröjs i någon mer bety- dande omfattning. Vidare skall det vara uppenbart att köparen inte får någon kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske. Köplagen inne— håller inga regler om att köparen är skyldig att undersöka varan när det

• Sida 9
•  Original

Prop. 1971: 15 9

är frågan om civila köp. Det anses därför, att köparen vid köp utan af- färsmässig prägel inte behöver göra någon systematisk undersökning av vad han köpt. Om köparen vill framställa anspråk med anledning av fel i godset, måste han vid civilt köp meddela säljaren detta utan oskä- ligt uppehåll efter det att han märkt eller bort märka felet. Försummar köparen sin reklamationsplikt, går han i princip miste om sin rätt att göra felet gällande. Vill han häva köpet eller kräva ersättningsleverans, måste han dessutom utan oskäligt uppehåll särskilt underrätta säljaren om det. Har ett år förflutit från det att köparen mottog godset går han som regel miste om sin rätt att påtala fel i godset.

Om varan inte avlämnas i rätt tid kan köparen enligt köplagen häva köpet förutsatt att dröjsmålet inte beror av köparen eller av händelse för vilken han står faran. Vid civila köp föreligger dock som regel inte häv— ningsrätt om dröjsmålet hade ringa betydelse för köparen eller om sälja— ren hade grundad anledning antaga att så var fallet. Säljaren är med vissa inskränkningar skyldig att ersätta köparen skada som denne lider till följd av dröjsmålet.

2.3. Utredningar på köp- och avtalsrättens område

Under våren 1967 fick köplagssakkunniga i uppdrag att göra en be- gränsad översyn av köplagen . Enligt direktiven (1968: Ju 30) skall de sakkunniga bl.a. närmare överväga att införa en allmän jämkningsregel i köplagen efter mönster av 8 & skuldebrevslagen. De sakkunniga skall också ta upp vissa frågor rörande omfattningen av säljarens upplysnings- plikt, köparens undersöknings- och reklamationsskyldighet, köparens rätt till ersättning för indirekta skador och säljarens möjligheter att be- gränsa köparens befogenheter vid fel i godset, allt i syfte att stärka kon- sumentens ställning gentemot den som bedriver yrkesmässig försäljning. De sakkunniga skall bedöma behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna mot bakgrund av de möjligheter att skydda konsument- intressen som i övrigt står till buds exempelvis genom konsumentupplys- ningsverksamhet, reklamationsnämnder och förhandlingar mellan stat— liga eller privata organ och näringsorganisationer. Utredningen bedrivs i nordiskt samarbete.

I juni detta år avgav sakkunniga för utredning av fråga om rätt att frånträda avtal betänkandet Hemförsäljning (SOU 1970: 35) Vilket f.n. är beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

I mars detta år beslöt Kungl. Maj:t om utredning angående general- klausulerna i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen. Enligt direktiven bör en reform i första hand gå ut på att ge domstolarna vidgade möj— ligheter att i det särskilda fallet ogiltigförklara eller jämka avtal eller avtalsvillkor vilkas tillämpning framstår som otillbörlig. Utredningen be- drivs i samarbete med de övriga nordiska länderna.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1971: 15 10

2.4 Lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring rn. m.

Den nyligen antagna lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring innehåller dels materiella bestämmelser om otillbörlig marknadsföring dels vissa bestämmelser om förfarandet. Dessa senare bestämmelser kompletteras av regler i lagen (1970: 417) om marknadsråd m.m. Båda de nu nämnda lagarna träder i kraft den 1 januari 1971.

Lagen om otillbörlig marknadsföring upptar i 1 5 en general- kla u s ul. Enligt denna generalklausul är det möjligt att ingripa mot alla slag av otillbörliga reklam— och marknadsföringsåtgärder. I paragra- fen anges, att om näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eller annan handling, som strider mot god affärs- sed eller annars är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, marknadsrådet kan meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen.

Bedömningen av vad som är otillbörligt ligger enligt förarbetena ( prop. 1970: 57 s. 88 ) på det etiska planet, varvid i första hand hänsyn tas till konsumenternas behov av skydd mot metoder som är vilseledan- de eller på annat sätt försvårar för dem att träffa ett rationellt val mel- lan olika utbjudna varor och tjänster. Utgångspunkten för tillämpningen av generalklausulen är det utomrättsliga normsystem som grundas på Internationella handelskammarens grundregler om reklam. Förutsätt- ningen för att förbud skall få meddelas är att det vid marknadsföring av vara eller tjänst faktiskt har företagits en reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärssed eller annars är otillbörlig. Ge— neralklausulen kan inte tas till intäkt för ett förbud mot försäljning av viss vara på grund av att den är av undermålig kvalitet eller inte upp- fyller vissa säkerhetskrav eller på grund av att det över huvud taget inte anses önskvärt att varor av ifrågavarande slag bjuds ut på markna- den. Inte heller skall förbud kunna meddelas mot ett beteende som strider mot vedertagna handlingsnormer i näringslivet av det skälet att det innebär brott mot ett ingånget avtal, exempelvis att en företagare bedriver viss verksamhet i strid mot en konkurrensklausul i ett kontrakt. Sådana förfaranden får beivras av den intresserade kontraktsparten i civilrättslig ordning. Det går inte heller att med stöd av generalklausu- len ingripa mot användning av kontraktsvillkor som på grund av sitt innehåll ter sig obilliga eller på annat sätt otillbörliga mot konsumenter eller andra köpare. Om kontraktsvillkor presenteras på ett vilseledande sätt i ett formulär, kan marknadsrådet dock på den grunden förbjuda fortsatt användning av formuläret.

Vid sidan av generalklausulen innehåller lagen ett par straffsanktione-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1971: 15 11

rade bestämmelser avseende vissa speciella marknadsföringsmetoder. Be- stämmelserna synes inte ha något större intresse i det nu aktuella sam— manhanget.

Lagen om otillbörlig marknadsföring innehåller en del bestämmelser om f ö r fa r a n d e t vid meddelande av förbud enligt 1 &. Fråga om förbud upptages efter ansökan som görs av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan gö- ras av näringsidkare som berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare (6 5). Beslut i fråga om förbud har inte rättskraft i vanlig mening, utan frågan kan prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det (7 5). Om särskilda skäl föreligger, kan marknadsrådet meddela interi- mistiskt beslut (8 S). Fråga om förbud kan i fall som inte är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande. Ett sådant föreläggande innebär, att den som antages ha företagit hand- ling som avses i 1 5 får ett föreläggande med förbud vid vite att fort- sätta därmed eller företa annan liknande handling. Godkännes föreläg- gandet inom angiven tid, gäller det som förbud som meddelas av mark- nadsrådet. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan. Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Kungl. Maj:t (9 g). Talan om utdö- mande av vite skall föras vid allmän domstol av åklagare efter anmälan av konsumentombudsmannen eller annan som ansökt om förbudet (10 5 första stycket).

I lagen om marknadsråd m.m. ges bestämmelser om förfarandet vid marknadsrådet. Marknadsrådet skall handlägga ärenden enligt lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen om otillbörlig marknadsföring ( l. ä). Marknads- rådets beslut kan inte överklagas (2 å).

För marknadsrådets sammansättning m. m. gäller följande. Mark- nadsrådet består av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamö- ter av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbe- gränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring (3 g). Ord- föranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i do- marvärv. Den särskilde ledamoten för ärenden om otillbörlig marknads- föring skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ord- föranden och de särskilda ledamöterna får inte utses bland personer som kan anses vara företrädare för företagar-, konsument- eller löntagarin- tressen. För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöter- na finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordföranden och särskild ledamot gäller också sådan ersättare (4 g). Av de övriga le- damöterna skall tre utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. För varje

• Sida 12
•  Original

Prop. 1971: 15 10

sådan ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare (5 å"). Kungl. Maj:t utser ledamöter och er- sättare i marknadsrådet (6 5). Ledamot och ersättare skall vara myndig svensk medborgare. Innan ledamot eller ersättare börjar sin tjänstgöring skall han ha avlagt domared (7 €). Bestämmelserna i 4 kap. rättegångs- balken om jäv mot domare gäller för den som tjänstgör i marknadsrådet (8 ä). Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra leda- möter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen delta. Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om konkur- rensbegränsning endast den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om otillbörlig marknadsföring endast den som utsetts för sådana ärenden. Ordföranden kan ensam företaga förbere- dande åtgärder och pröva fråga om avskrivning av ärende (9 5). Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig el- ler, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder (10 5).

I 11 5 finns bestämmelser om näringsfrilzetsombudsman och konsu- mentombudsman. För konkurrensbegränsningsfrågor skall det finnas en näringsfrihetsombudsman och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman. Båda utses av Kungl. Maj:t. De skall vara lagkunniga.

Lagen om marknadsråd innehåller vidare särskilda bestämmelser om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring. Ansökan om för- bud enligt ]. & lagen om otillbörlig marknadsföring skall göras skriftli- gen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar (13 å). Sökanden och hans mot- part skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter och den utredning de vill åberopa. Till sam- manträdet skall konsumentombudsmannen kallas även om han inte är sökande. Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning rådet bestämmer (14 å). Ärenden får avgöras utan sammanträde om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar av- seende kan avslås utan sammanträde. Fråga om interimistiskt förbud enligt S 5 lagen om otillbörlig marknadsföring kan också prövas utan sammanträde. Sådant förbud får dock inte meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, om det inte finns anled- ning att anta att han avvikit eller håller sig undan (15 5).

För ärenden om otillbörlig marknadsföring gäller slutligen följande allmänna bestämmelser om förfarandet. Bestämmelserna i 5 kap. rätte- gångsbalken om offentlighet vid domstol skall gälla vid marknadsrådct i tillämpliga delar (16 & första stycket). Vid marknadsrådets sammanträde skall protokoll föras (17 å). Marknadsrådet kan förelägga part eller an- nan, som kan ha upplysning av betydelse att lämna, vid vite att inställa

• Sida 13
•  Original

Prop. 1971: 15 13

sig personligen inför rådet. Part kan också föreläggas vid vite att tillhan- dahålla rådet handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur. Den som inte är part och som efter kal- lelse av marknadsrådct inställt sig vid rådet har rätt till ersättning, som bestämmes av rådet. Är ombudsman part i ärendet utgår ersättning enligt föreskrifterna i rättegångsbalken om ersättning till vittne eller sakkunnig i mål om allmänt åtal. I annat ärende gäller vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig i mål vari förlik— ning är tillåten (18 5). I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgörs skall anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet skall sändas till parterna samma dag som beslutet meddelas (19 å). Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas part eller annan, sker det genom delgivning. Om beslut innefattar vitesföreläggande enligt la- gen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom nä- ringslivet eller lagen om otillbörlig marknadsföring, skall beslutet delges den som föreläggandet avser på samma sätt som stämning i tvistemål (20 5)-

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut inte får uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om inte gär- ningen är belagd med straff i brottsbalken (21 5). Fråga om utdömande av vite enligt 18 & prövas av marknadsrådet (22 ä).

3. Genomgång av formulärvillkor m. m.

3.1. Departementspromemorian

I promemorian redovisas resultatet av en genomgång som gjorts av formulär och standardkontrakt som insamlats av köplagssakkunniga un- der slutet av 1960—talet. Redovisningen, som enligt promemorian ger en i allt väsentligt rättvisande bild av formulärvillkor som förekommer på marknaden, innehåller följande.

En mycket vanlig klausul på ordersedlar 0. l. rörande själva avtalsslu- tet är att beställningen är bindande för köparen men inte för säljaren förrän denne skriftligen godkänt beställningen. Klausulen kompletteras regelmässigt med föreskrifter som går ut på att köparen inte får åberopa muntliga utfästelser från säljarens representant med mindre dessa skrift— ligen bekräftas i kontrakt e. 1. Bestämmelserna är enligt promemorian ett uttryck för att säljaren inte tar något ansvar för försäljarens åtgärder. Samma synsätt präglar den i vissa kontrakt förekommande bestämmel- sen att betalning skall erläggas direkt till säljaren och inte till säljarens representant, såvida denne inte företer skriftlig fullmakt.

Det förekommer ibland uttryckliga bestämmelser om att varan säljs i

• Sida 14
•  Original

Prop. 1971: 15 14

befintligt skick. En sådan bestämmelse används enligt promemorian inom handeln med begagnade bilar. Därvid har uttryckligen tillagts att säljaren inte svarar för att det begagnade fordonet körts längre än vad vägmätaren utvisar. I andra fall, både inom bilbranschen och i andra branscher, förekommer det också att varor säljs med s. k. garantiutfästel- ser. Sådana garantiutfästelser är vanligtvis konstruerade så att köparen får en sämre ställning än han skulle ha fått om köplagens regelsystem varit tillämpligt. Ett genomgående drag i garantiutfästelserna är att kö- paren betages den rätt att häva köpet som tillkommer honom enligt köp- lagen. Ofta anges i garantiutfästelserna att säljaren förbinder sig att av- hjälpa fabrikations- och materialfel som reklameras inom viss tid efter köpet. I något fall föreskrivs att garantin inte gäller, om varan enligt ge- neralagentens åsikt blivit skadad på grund av ovarsam behandling. Detta betyder efter orden att generalagenten ensam bestämmer om garantin skall träda i funktion. Säljarens ansvar för fel i godset begränsas regel- mässigt till fabrikationsfel o. 1. Köparen frånkännes rätten att ”kräva ersättning för skada eller framställa andra anspråk i anledning av fel”. Det innebär bl. a., att köparen inte har den rätt att häva köpet som till- kommer honom enligt köplagen. Det förekommer också, att köparen åläggs att efter mottagande av varan undersöka den och omedelbart göra skriftlig reklamation angående fel och brister. Underlåts detta skall leveransen anses vara godkänd. Det är inte säkert att köparen får fab- rikationsfel o. ]. avhjälpta utan kostnader. Inom bilhandeln förekommer det att köparen åläggs en ”självrisk”, dvs. han får stå för viss angiven del av reparationskostnaden. Han är dessutom skyldig att på egen be- kostnad transportera bilen till en av säljaren anvisad verkstad.

I allmänhet innehåller formulären bestämmelser om force majeure, varigenom säljaren friskrives från ansvar för försenade leveranser i be- tydligt större utsträckning än vad som gäller enligt köplagen. I bilbran- schen används t. ex. en force-majeure-klausul enligt vilken säljaren frita- ger sig från allt ansvar i den händelse han genom omständigheter som ligger utom hans kontroll blir helt eller delvis satt ur stånd att fullfölja leveransen. Köparen har emellertid inte rätt att vägra att mottaga en av sådan anledning fördröjd leverans. Han kan inte heller utan säljarens medgivande överlåta beställningen till någon annan. I en del branscher ges däremot säljaren rätt att häva. köpet vid force majeure.

I en del branscher förekommer enligt promemorian särskilda bestäm- melser om priset som innebär att som pris skall gälla det av säljaren på leveransdagen tillämpade priset. Det avtalade priset kan alltså komma att ändras till följd av förändringar i anskaffnings- och tillverkningskost- nader, allmän varuskatt, tullar, valutakurser m. m. Ibland — men inga— lunda alltid — ges köparen rätt att frånträda köpet om sådana prisänd- ringar äger rum. Det finns exempel på att säljaren förbehåller sig längre gående rättigheter. 1 ett formulär har sålunda följande klausul intagits

• Sida 15
•  Original

Prop. 1971: 15 15

under rubriken Betalning ”Vi är alltid berättigade att ändra eller åter- kalla medgivna betalningsterminer samt att erhålla förskottsbetalning”. Det är inte ovanligt att formulären innehåller bestämmelser om på" följd ifall köparen inte fullföljer köpet. I ett fall preciseras köparens ska- deståndsskyldighet till 20 procent av köpeskillingen. Skiljemannaklausuler är förhållandevis ovanliga men förekommer ibland, bl. a. i garantiutfästelser. I ett fall har säljaren givits rätt att av- göra om en tvist skall avgöras av allmän domstol eller av skiljemän. Kontrakt om avbetalningsköp innehåller inte så sällan bestämmelser om att köparen är skyldig att på säljarens anfordran acceptera växlar på kreditbelopp jämte kreditkostnader. Växeln anses inte som likvid förrän den är infriad. Säljaren har rätt att överlåta sina rättigheter enligt kont- traktet till tredje man. Ägareförbehåll kompletteras ibland med bestäm- melser om att köparen skall hålla varan försäkrad till dess full betalning erlagts. Vid försäkringsfall får säljaren försäkringsbeloppet med rätt att använda det för anskaffning av annan vara, reparation eller avräkning på köparens skuld. Köparen skall hålla säljaren underrättad om sin adress. Han skall på egen bekostnad hålla varan i bästa skick. Repara- tion får bara ske på verkstad som godkänts av säljaren. Köparen är skyl- dig att på begäran låta säljaren inspektera varan. Varan får inte utan säl- jarens medgivande föras ur landet. Åsidosätter köparen förpliktelse vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren förfaller hela avbetal- ningsskulden omedelbart till betalning. I några fall uppställs förbud mot att köparen kvittar en fordran hos säljaren mot avbetalningsposter.

3.2. Reviderade formulär

Inom Motorbranschens riksförbund har sedan år 1968 pågått arbete med revision av bilhandelsformulären. Arbetet har lett till nya anbuds— och leveransbestämmelser som helt nyligen börjat tillämpas. De nya be- stämmelserna innebär bl. a. följande.

Beställningen blir bindande för köparen i och med undertecknandet av ordersedeln. Emellertid är säljarförctagct inte bundet innan man till- ställt köparen en skriftlig bekräftelse. Detta skall ske inom 10 dagar efter mottagandet av beställningen. I annat fall är köparen inte längre bunden. Skulle leveransen bli försenad, är köparen likväl skyldig att ta emot for- donet, såvida förseningen beror på förhållande utom säljarens kontroll och förseningen inte överstiger tre månader. Om cirkapriset på fabriks- nytt fordon höjs eller sänks efter det att beställningen skett men innan leverans ägt rum, skall det avtalade priset höjas resp. sänkas i motsvaran- de mån. Vardera parten har dock rätt att i så fall frånträda köpet, såvida inte prisändringen beror på svensk eller utländsk myndighets åtgärd. Vid köp av begagnat fordon svarar säljaren för att fordonet vid leveran-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1971: 15 16

sen är i sådant skick som krävs för godkännande vid trafiksäkerhetsbe- siktning hos AB Svensk Bilprovning. Detta gäller dock inte, om fordonet betecknats såsom skrotningsobjeltt. Om köparen underlåter att fullfölja köpet, kan säljaren antingen kräva köpets fullgörande eller också 20 procent av köpeskillingen som ersättning. Detta gäller dock inte, om köparen utan egen skuld råkat i varaktiga betalningssvårigheter genom sjukdom, arbetslöshet eller annan särskild orsak och underlåtenheten är en direkt följd av detta. Om köparen inom ett år från undertecknan- det av ordersedeln tecknar avtal angående köp av annat fordon, får han tillgodoräkna sig sådant skadestånd som han erlagt i anledning av den första beställningen.

Under det senaste året har nya garantibevis utfärdats av Radiobran— schens samarbetsråd, Elektriska hushållsapparat leverantörer, Sveriges fotoleverantörers förbund och Svenska båtindustriföreningen. I princip har köparen enligt dessa garantier bara en rätt att under en garantitid på ett är få konstruktions-, material- och tillverkningsfel avhjälpta. Det ålig- ger därvid som regel köparen att på egen bekostnad tillställa återförsälja- ren eller leverantören varan, men efter verkställd reparation svarar säl- jarsidan för frakten till köparens närmaste post- eller godsstation. I ra- diobranschens garantibevis anges beträffande tyngre apparater att företa- get kan välja mellan att avhjälpa felet hos köparen eller i reparations- verkstad. I det förra fallet bekostar företaget resor och restid för företa- gets personal och i det senare fallet frakt till och från företaget. Detta åtagande gäller dock bara för företagets eget försäljningsområde. Och är det frågan om en ort som inte utan svårighet kan nås med allmänna kommunikationsmedel skall resor och restid för personalen betalas av köparen.

Dessa garantibevis ger köparen rätt att häva köpet under följande för- utsättningar. Har företaget vid flera tillfällen vidtagit åtgärder för att avhjälpa fel och har det visat sig omöjligt för företaget att avhjälpa felet, har köparen rätt att få tillbaka köpeskillingen, om felet är vä- sentligt och varan återställs i väsentligen oförändrat eller oförminskat skick. Med att felet är omöjligt att avhjälpa avses att felet vid en fack- mannamässig bedömning anses vara så allvarligt att det inte kan varak- tigt avhjälpas.

Svenska resebyråföreningen antog i december 1969 allmänna resevill- kor för sällskaps- och gruppresor. Enligt dessa villkor gäller bl. a. att re- searrangören kan göra sådana justeringar av priset som föranleds av omständigheter som uppstått utan arrangörens förvållande. Görs prisjus- teringen tidigare än 14 dagar före avresan, har resenären rätt att avbe- ställa resan och återfå erlagd likvid. Det gäller dock inte vid prisänd- ringar som företas på grund av force majeure. Arrangören kan senast 14 dagar före avresan inställa resan på grund av att tillräckligt antal anmäl- ningar till resan inte kvarstår. Han skall då återbetala erlagda avgifter.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1971: 15 . 17

Arrangören har obegränsade möjligheter att inställa resan vid force ma- jeure, och i sådant fall har han rätt att tillgodoräkna sig nedlagda kost— nader för resan. Resenären har däremot aldrig möjlighet att avbeställa en resa utan att kostnader uppstår för honom. Sker avbeställning senare än 14 dagar före avresan, har arrangören—rättan tillgodoräkna sig-dels'- anmälningsavgiften dels ett belopp som motsvarar 50 procent av det to- tala priset för resan. Sker avbeställning på grund av sjukdom o. dyl. som drabbat resenären eller hans nära anförvanter, är resenären dock inte skyldig att betala mer än en expeditionsavgift på 50 kronor.

3.3 Statens pris- och kartellnämnds undersökning Statens pris- och kartellnämnd insamlade under juli och augusti detta år formulär till ordersedlar, köpekontrakt, garantibevis o.dyl. som till- lämpas vid försäljning till konsument av bilar, fritidsbåtar, radio- och TV-artiklar samt elektriska hushållsapparater. Formulären har insamlats från ett fyrtiotal leverantörsföretag samt drygt 140 detaljister i Göteborg, Karlstad, Linköping, Malmö, Vänersborg och Växjö. Enligt nämnden är urvalet av företag inte statistiskt representativt. Trots detta anses det insamlade materialet ge en förhållandevis god fö- reställning om de formulär som tillämpas inom de berörda branscherna. Det av nämnden insamlade materialet har genomgåtts inom justitiede- partementet. Det har därvid visat sig att materialet inte ger någon annan allmän bild av förhållandena än den formulärsamling som insamlades av köplagssakkunniga och som låg till grund för värderingarna i depar- tementspromemorian. En del företag har emellertid börjat tillämpa de nya formulär som redovisades i föregående avsnitt. Detta gäller dock inte genomgående. Några försäljare av elektriska hushållsapparater använder fortfarande äldre garantibestämmelser som år 1966 fastställdes av Elektriska hushållsapparat leverantörer. Åtskilliga bilförsäljningsföretag tillämpar ännu de äldre bilhandelsformulären vilka i flera hänseenden är ogynnsammare för konsumenterna än de formulär som nyligen'antagits av Motorbranschens riksförbund.

Det kan tilläggas att det nu insamlade materialet visar att en del före- tag inom radio- och TV-branschen använder garantibestämmelser enligt vilka köparen är skyldig att svara för fraktkostnader eller en montörs re- sekostnader ifall det blir frågan om att utnyttja garantin. Några garanti- bestämmelser för bilar är utformade så att det i realiteten läggs i säljarsi- dans hand att avgöra om garantin skall träda i funktion. Detsamma gäl- ler i ett par fall i fråga om garantibestämmelser för fritidsbåtar och båt- motorer. Det finns exempel på att garantin begränsas, så att den inte täc- ker kostnader för att demontera en defekt del och montera tillbaka delen efter reparation.

Slutligen kan nämnas att ett bilföretag använder en ordersedel på vil- ken anges bl. a. att fordonet är säljarens egendom intill dess köparen

• Sida 18
•  Original

Prop. 1971: 15 18

fullgjort samtliga förbindelser till säljaren. Äganderätten övergår alltså inte till köparen förrän denne betalat alla sina skulder till säljaren. När det gäller avbetalningsköp är klausuler av detta slag ogiltiga enligt 8 & andra stycket lagen (1915: 219) om avbetalningsköp. Även ett annat bilföretag använder formulärvillkor som strider mot tvingande regler i nämnda lag.

4. Promemorieiörslaget

I promemorian framhålls att det under de senaste decennierna har skett en omfattande strukturförändring inom det ekonomiska livet. Små- företagen undanträngs alltmer av storföretagen. Företagen bildar orga- nisationer som skaffar sig stort inflytande över det ekonomiska livet. De enskilda individernas handlingsfrihet blir därmed alltmer begränsad. Det blir allt vanligare att storföretag och organisationer bestämmer villkoren för de enskilda avtalen på förhand genom utarbetande av formulär av olika slag. Den enskilde köparen har i praktiken inga möjligheter att få till stånd några mer betydande ändringar i formulärvillkoren. Hans enda alternativ är att avstå från varan i fråga. På detta sätt blir avtalet inte, såsom rättsordningen förutsätter, uppbyggt på förhandlingar mellan de individuella avtalsparterna. De dispositiva rättsregler som byggts upp genom lag och rättspraxis ersätts av en s. k. formulärrätt. Det har, framhålls det, både i den allmänna debatten och inom den juridiska doktrinen gjorts gällande att denna formulärrätt kan innefatta ett slags missbruk av avtalsfriheten varigenom säljarsidan skaffar sig ett otillbör- ligt övertag i förhållande till köparen.

Det konstateras att formulärvillkoren ofta försätter köparen i en situa- tion där han har begränsade möjligheter att göra sig gällande mot säljaren. Det karaktäristiska för formulärvillkoren sägs vara att konsu- menten genom villkoren i större eller mindre utsträckning går miste om de rättigheter som tillkommer honom enligt lag. Det finns följaktligen enligt promemorian ett starkt h e h 0 v av att lagstiftningsvägen inskrida

'.ot företagare som genom utformning av kontraktsformulär o. ]. skaffar sig en alltför förmånlig ställning i förhållande till konsumenten.

Detta behov kan tillgodoses genom olika m e t o d e r. Man kan till- gripa en lagstiftning av civilrättslig natur. En annan metod är att genom en lagstiftning av näringsrättslig karaktär få till stånd en kontroll från samhällets sida av att formulär med otillbörliga avtalsvillkor över hu- vud taget inte kommer till användning. Det skulle bli fråga om en regle- ring liknande den som finns i lagen om otillbörlig marknadsföring. De båda metoderna anses mycket väl kunna kombineras.

En civilrättslig reform skulle enligt promemorian utan tvivel utgöra ett viktigt instrument för att stärka den enskilde konsumentens ställning. Sed-d isolerad skulle dock en sådan reform få en begränsad effekt, efter-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1971: 15 ' 19

som inskridande med stöd av civilrättsliga regler kan ske bara i enskilda fall och i fråga om redan träffade avtal. Reformens genomslagskraft skulle i stor utsträckning bli beroende av i vilken omfattning de enskilda konsumenterna försöker göra sin rätt gällande. Eftersom konsumenterna oftast inte besitter några juridiska kunskaper skulle företagarna ha goda möjligheter att åberopa även sådana formulärvillkor som inte skulle stå sig vid en rättslig prövning. Härtill kommer att värdet av vad en konsu- ment förvärvar i allmänhet inte är så stort att det kan anses lönt för ho- nom att föra eventuella tvister till rättslig prövning. En civilrättslig lag- stiftning kan därför inte antagas verka sanerande i den utsträckning som är av behovet påkallat. Större effekt torde kunna nås genom nä- ringsrättsliga åtgärder. De enskilda konsumenterna har f.n. inte några praktiska möjligheter att göra sina synpunkter och intressen gällande när avtalsformulären utformas. Det ligger då nära till hands att i stället det allmänna får möjligheter att kontrollera utformningen av avtalsformu- lären och att vid behov ingripa mot sådana formulär som alltför ensidigt gynnar företagarsidan. Det gäller enligt promemorian att få till stånd en ändring av det förhållandet att en företagare genom användning av for- mulär i stor utsträckning kan ensidigt bestämma vad avtalet mellan ho- nom och konsumenten skall innebära. Lagstiftningens främsta uppgift blir att få till stånd en samhällelig kontroll och granskning av den rika flora av tryckta eller på annat sätt mångfaldigade formulär som företa- garna har utformat på egen hand och använder vid försäljning till kon- sumenter. Skulle ett avtalsformulär ha tillkommit efter förhandlingar med företrädare för konsumentintressena, torde det mera sällan finnas behov av ingripande från det allmännas sida. Det anses dock inte finnas någon anledning att från tillämpningsområdet för en näringsrättslig lag- stiftning utesluta formulär av det sistnämnda slaget.

1 promemorian föreslås att en lagstiftning utformas på i allt väsentligt samma sätt som lagen om otillbörlig marknadsföring. Lagstiftningen är av näringsrättslig karaktär med inriktning på själva avtalsformulären och har försetts med ett på framtiden inriktat vitesförbud som sanktion. Konsumentombudsmannen och marknadsrådet skall anförtros tillämp- ningen av den nya lagstiftningen.

] promemorian berörs frågan om s a m h a n d e t rn ell a n d e n civilrättsliga och den näringsrättsliga lag- s t i f t n i n g e n. Förslaget inriktas inte på rättsverkningarna av indi- duella avtal. Förslaget ger alltså inte någon lösning på de civilrättsliga frågor som också kan aktualiseras i sammanhanget. Dessa frågor anses närmast bcrö a de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna. De bedöms vara av sådan art att de bör behandlas inom ramen för ett mera omfat- tande och ingående utredningsarbete. En civilrättslig reform berör ett flertal samnordiska lagar. En utredning måste därför ske i nordiskt sam- arbete. Det måste antas att resultatet av ett utredningsarbete av detta slag

• Sida 20
•  Original

Prop. 1971: 15 20

kan föreligga först om åtskilliga år. Behovet av omedelbara åtgärder till skydd för konsumenterna mot obilliga verkningar av bl. a. formulärrät- ten är emellertid enligt promemorian framträdande. En näringsrättslig lagstiftning bör därför genomföras utan avbidan på resultatet av ett civil- rättsligt utredningsarbete.

Man tar vidare upp frågan i vad mån den föreslagna näringsrättsliga lagstiftningen kan få betydelse för det civilrättsliga förhållandet mellan företagare och konsument. Först konstateras, att om en företagare över- träder ett mot honom riktat förbud och därigenom får till stånd ett avtal i vilket det som otillbörligt stämplade villkoret ingår, väsentligen samma situation uppstår som när ett avtal har ingåtts i strid mot legalt förbud. Avtalsvillkoret är visserligen inte stridande mot förbud i lag men det stri- der mot ett av myndighet med stöd av lag uppställt förbud. Av allmänna rättsgrundsatser anses följa, att ett avtal som ingås i strid mot ett legalt förbud kan vara ogiltigt i sådan del, även om det inte är fullt klart i vilka fall ogiltighet på sådan grund bör anses föreligga (jfr prop. 1969: 78 s. 38, 56, 86 och 92). Starka skäl anses tala för att samma betraktelsesätt bör anläggas när det gäller avtalsvillkor som strider mot marknadsrådets förbud. Det anses i varje fall vara. ställt utom tvivel, att det är uppenbart stridande mot god affärssed att tillämpa ett sådant avtalsvillkor. Enligt promemorian följer därmed av grunderna för 8 & skuldebrevslagen, att en domstol, som har att pröva en civilrättslig process mellan företagare och konsument, skall jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor, som tillförts avtalet på initiativ av företagaren, om denne därmed överträtt ett av marknadsrådet meddelat förbud.

Ett förbud anses kunna få betydelse även för andra företagare som i motsvarande sammanhang använder samma avtalsvillkor som den före- tagare som drabbats av förbudet. De sakliga skäl som föranlett rådet att stämpla villkoret som otillbörligt: gör sig gällande med samma styrka i dessa fall. Skulle giltigheten av villkoret sättas i fråga under en civilrätts- lig process mellan en sådan företagare och en konsument, ligger det nära till hands för konsumenten att åberopa, att just detta villkor stämplats som otillbörligt av marknadsrådet och därför måste anses strida mot grunderna för 8 & skuldebrevslagen. Detta lagrum är i och för sig en generalklausul, som ger domstolarna befogenhet att göra en i viss mån fri bedömning med hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. I kommersiella sammanhang har domstolarna visserligen hittills varit restriktiva med att tillämpa grunderna för 8 % skuldebrevslagen. I viss utsträckning torde detta enligt promemorian sammanhänga med att domstolarna inte känt sig ha tillräcklig sakkunskap för att överblicka följderna av en mer aktiv tillämpning av grunderna för 8 & skuldebrevsla- gen. I det hänseendet inträder nu en betydelsefull förändring genom till- skapandet av marknadsrådet som just besitter denna särskilda sakkun- skap. Domstolarna kan inte undgå att ta intryck av rådets bedömningar.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1971: 15 21

Man kan därför utgå från att den näringsrättsliga lagstiftningen kommer att leda till en mer extensiv rättstillämpning från domstolarnas sida inom den ram som 8 & skuldebrevslagen nu ger. Det finns enligt promemorian grund för antagandet att någon mera betydande diskrepans inte skall uppkomma mellan å ena sidan marknadsrådcts tillämpning av den nya näringsrättsliga lagstiftningen och å andra sidan domstolarnas tillämp- ning av de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor.

I promemorian behandlas därefter frågan hur den näringsrättsliga lag- stiftningen mot otillbörliga avtalsvillkor skall utformas. Man kan tänka sig att i detalj reglera under vilka omständigheter vissa villkor inte får användas. Mot en sådan metod kan emellertid anföras samma invänd- ningar som i motsvarande fall har gjorts vid utarbetandet av lagen om otillbörlig marknadsföring. Det är mycket svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan det tillåtna och det otillåtna. Vissa villkor kan framstå som otillbörliga i ett fall eller i en bransch men kan i andra fall eller andra branscher te sig godtagbara. En nackdel med en detalj- reglering är också att det kan befaras att en del företagare försöker ut- nyttja luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte. Om man i stället för en detaljreglering väljer att bygga på en g e n e r al kl a U 5 ul och överlämna åt de rättstillämpande myndigheterna att konkretisera klausulens innebörd undgår man dessa svårigheter. De rättstillämpande organen får möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Rättsbildningen på området kan smidigt utvecklas i takt med änd— rade förhållanden. Promemorieförslaget bygger därför på en general- klausul som är konstruerad på samma sätt som generalklausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring. Det innebär att myndigheterna kan för- bjuda fortsatt tillämpning av vissa avtalsvillkor men inte inskrida mot re- dan träffade avtal.

Enligt promemorieförslaget skall den föreslagna lagstiftningen av- gränsas så att den gäller försäljningserbjudanden i fråga om va- ror från ”näringsidkare” till ”konsument”. Även utbud av olika tjänster skall omfattas av lagen. Detsamma skall gälla, om det är fråga om vill- kor för att konsument skall förvärva nyttjanderätt till lösa saker. Som exempel nämns villkor för hyra av bilar, TV-apparater m.m. Däremot skall lagen inte gälla för köp av och upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. På detta senare område finns redan en omfattande reglering som syftar till att trygga hyresgästers och arrendatorers ställning. Var- ken konsumentombudsmannen eller marknadsrådet anses besitta den sakkunskap, som fordras för att bedöma de särskilda problem som upp- kommer när det gäller förfoganden över fast egendom. I promemorian crinras vidare om att bank- och försäkringsrörelse är underkastad sär— skild tillsyn av bank- respektive försäkringsinspektionen. Båda dessa till- synsmyndigheter är behöriga att granska avtalsformulär som används i

• Sida 22
•  Original

Prop. 1971: 15 22

verksamheten, och viss sådan granskning äger också rum. Både inom bank- och försäkringsrörelse anses sådana speciella förhållanden råda, att konsumentombudsmannen och marknadsrådet måste antagas ha begrän- sade möjligheter att på egen hand inskrida mot formulärvillkor som tillämpas av banker och försäkringsbolag. Eftersom tillsyn redan är anordnad på dessa områden anses övervägande skäl tala för att bank- och försäkringsverksamhet inte bör omfattas av den föreslagna lagstift- ningen.

Inskridande skall enligt förslaget ske i fråga om avtalsvillkor som otillbörligen gynnar näringsidkaren på konsumentens bekostnad. 1 pro- memorian framförs synpunkter på den närmare in 11 e b ö r d e n a v att ett avtalsvillkor är otillbörligt. Det framhålls, att i den mån det inte uppkommer några från allmän synpunkt skadliga konkurrensbegränsningar, några invändningar inte kan riktas mot standardiseringen som sådan vilken tvärtom fyller ett praktiskt behov. De tillämpande myndigheterna skall alltså inte ingripa mot själva förfa- randet att använda standardiserade formulär. lngripande skall ske barai den mån formulären innehåller gentemot konsumenten otillbörliga vill- kor. Ofta speglar formulärvillkoren en bristande balans mellan företa- gare och konsument. Om formulärvillkor innebär att konsumenten men inte företagaren blir hunden i skilda hänseenden eller om formulärvillko- ren mer eller mindre ensidigt tillför företagaren olika rättigheter samti- digt som konsumenten belastas med diverse förpliktelser, måste villkoren ofta anses otillbörliga. Det otillbörliga kan emellertid också bestå i att villkoren i formuläret inte presenteras på ett klargörande sätt för konsu- menten. Fall kan tänkas där man i och för sig inte har så mycket att in- vända mot innehållet i avtalsformulärct men däremot finner det otillbör- ligt, att konsumenten inte beretts vederbörlig möjlighet att sätta sig in i vad klausulerna betyder. Som exempel tas att klausulerna tryckts med fin stil på baksidan av ett kontraktsformulär. I promemorian erinras dock om att marknadsrådet i betydande omfattning kan inskrida mot sådan försåtlig presentation av avtalsvillkor redan med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian sägs att det inte är ovanligt, att ett av återförsäljare använt formulär inte upprättats av honom utan av en fabrikant. Situa- tionen kan då vara den att återförsäljaren åtagit sig gentemot fabrikanten att inte sälja varan på andra villkor än dem som upptagits i formuläret. [ själva verket gynnar villkoret då inte näringsidkaren utan fabrikanten. Lagstiftningen bör enligt promemorian utformas så att ingripande kan ske även i fall när ett villkor otillbörligen gynnar någon i vars ställe nä- ringsidkaren är.

Bedömningen av vad som är otillbörligt måste enligt promemorian ske under hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Man kan därvid tvingas att ta viss hänsyn till vilken vara det är frågan om

• Sida 23
•  Original

Prop. 1971: 15 23

och vilket pris som begärs för varan. Det sagda belyses i promemorian med följande exempel. Från företagarsidan kan hävdas att garantiutfäs- telsen för den vara det är fråga om måste kraftigt begränsas för att inte- priset på varan skall bli för högt. Därmed kommer frågan om priset och varans kvalitet, kanske också frågan om varan verkligen fyller nå- gon funktion, in i bilden. Det bör dock enligt promemorian självfallet inte ankomma på de tillämpande organen att utöva något slags pris- kontroll. Detta markeras i den föreslagna lagtexten genom att där talas om villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligen gynna företagaren.

Har ett ingripande skett torde man enligt promemorian kunna räkna med att förhållandena som regel snabbt saneras. Det kan emellertid tän- kas att vissa företagare skulle vilja kringgå ett förbud att använda ett visst formulär genom att vid varje försäljning upprätta individuella kon- trakt innehållande just sådana klausuler som befunnits otillbörliga mot konsumenten. För att förebygga ett sådant kringgående av lagen har generalklausulen getts sådan utformning att marknadsrådet kan ingripa inte bara genom att förbjuda ett visst formulär utan också genom att för- bjuda näringsidkare att över huvud taget begära att en viss bestämmelse skall gälla vid försäljning till konsument. De tillämpande organens cen- trala uppgift enligt den förordade lagstiftningen blir dock enligt prome- morian att granska kollektivt utformade avtalsvillkor, inte att ingripa mot villkor som har tillkommit efter verkliga förhandlingar mellan en företagare och en enskild konsument.

Promemorieförslaget innebär, att f ö r b u (1 mot fortsatt användning av ett avtalsvillkor är den påföljd som kan komma i fråga vid tillämp- ning av generalklausulen. Enligt lagen om otillbörlig marknadsföring är det en förutsättning för att förbud skall få meddelas att vid mark- nadsföring av vara eller tjänst har företagits reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller annars är otill- börlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet kan emellertid formuleras så att det täcker både den konkreta handling som har under- ställts rådets prövning och andra därmed praktiskt sett likvärdiga åt- gärder. Generalklausulen i lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvill- kor föreslås bli utformad på motsvarande sätt.

I fråga om påföljden — förbudet —— uttalas att förbud bör kunna meddelas inte bara för den näringsidkare det är frågan om utan även för personer som är anställda hos näringsidkaren eller som i annan egenskap handlar på dennes vägnar. Därmed blir det möjligt att rikta ett förbud mot den som representerar företagaren vid förhandlingarna med konsu- menterna. Enligt 1 5 lagen om otillbörlig marknadsföring skall ett för- bud av marknadsrådet i princip förenas med vite. Rådet kan dock un- derlåta att meddela vitesföreläggande om detta av särskilda skäl är obe- hövligt. Som exempel på ett sådant fall nämns i motiven bl. a. att konsu-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1971: 15 24

mentombudsmannen fört ärendet till rådet på grund av sakens princi- piella betydelse trots att företagaren i fråga förklarat sig beredd att upp- höra med det påtalade förfarandet. Samma synpunkter anses göra sig gällande när det är fråga om att ingripa mot otillbörliga avtalsvillkor. Den föreslagna lagen bör därför enligt promemorian på denna punkt utformas på samma sätt som lagen om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian erinras om att lagen om otillbörlig marknadsföring tillämpas av konsumentombudsmannen och mark— n ad 5 r å d e t. Båda dessa organ anses vara väl skickade att bedöma frågor om otillbörliga avtalsvillkor eftersom de besitter särskild sakkun- skap på det aktuella området. Genom att rådets ledamöter har förank- ring både i företagar- och konsurnentorganisationer kan det förväntas att rådets avgöranden får särskild auktoritet. Dessutom framhålls att frågan om ett avtalsvillkor är otillbörligt på grund av sitt innehåll har visst samband med frågan om hur företagaren driver sin marknadsföring. Go- da skäl talar därför enligt promemorian för att tillämpningen av general- klausulen anförtros konsumentombudsmannen och marknadsrådet.

Den i promemorian föreslagna generalklausulen har i enlighet med dessa överväganden givits det innehållet, att om näringsidkare erbju- der konsument att mot vederlag förvärva vara eller tjänst på villkor som måste anses otillbörligen gynna näringsidkaren eller någon i vars ställe han är, marknadsrådet kan meddela honom förbud att framde- les i motsvarande sammanhang begära att samma eller liknande villkor skall gälla. I anslutning härtill föreskrivs, att förbud skall förenas med vite om detta inte av särskilda skäl är obehövligt. Vidare tas i lagen upp föreskrift av innebörd att nyss angivna bestämmelser äger motsvarande tillämpning om näringsidkare erbjuder konsument att mot vederlag få nyttjanderätt till lösöre. Lagen innehåller dessutom bestäm- ' melse om att förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Enligt promemorian är ärenden om förbud mot otillbörliga avtals— villkor i sak likartade ärenden om otillbörlig marknadsföring. Lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor föreslås därför innehålla mot- svarigheter till förfarandercglerna i 6—9 åå och 10 5 första stycket lagen om otillbörlig marknadsföring. På en punkt bör dock enligt promemorian en åtskillnad göras. Ansökan om förbud enligt la- gen om otillbörlig marknadsföring får göras bl. a. av näringsidkare som berörs av handlingen. Denna regel, som får ses mot bakgrund av att en näringsidkare kan lida skada av en marknadsföringsåtgärd som företages av konkurrent, bör inte ha någon motsvarighet i den i pro- memorian föreslagna lagen, eftersom uppställandet av ett otillbörligt avtalsvillkor inte kan sägas leda till skada för konkurrerande närings- idkare. I 3 & föreskrivs därför endast, att frågor om förbud upptages efter ansökan, att sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen

• Sida 25
•  Original

Prop. 1971: 15 25

och att ansökan får göras av sammanslutning av näringsidkare, kon- sumenter eller löntagare, om konsumentombudsmannen för visst fall beslutat att inte göra någon ansökan. 4 5 innehåller en bestämmelse om att 7—9 55 och 10 5 första stycket lagen om otillbörlig marknads— föring äger motsvarande tillämpning i ärenden om förbud mot otill- börliga avtalsvillkor.

I lagen om marknadsråd m. m. föreslås bara jämförelsevis obetydliga tillägg. I 1 & anges att marknadsrådet också handlägger ärenden enligt lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Av en jämkning i 3 % framgår att en av de särskilda ledamöterna i rådet är ledamot inte bara för ärenden om otillbörlig marknadsföring utan också för ärenden om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Motsvarande jämkning görs i 4 och 9 åå. I 11 5 första stycket görs ett tillägg så att det framgår att kon- sumentombudsmannens behörighet även omfattar ärenden enligt lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. 13 & är försedd med ett tillägg avseende lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Detsamma gäl- ler 20 _8, andra stycket. Slutligen har rubriken närmast före 13 & jäm— kats.

l promemorian görs en allmän värdering av tillbörlighetcn av vis s a förekommande avtalsvillkor. Värderingen tar sikte på om ett visst villkor genomsnittligt sett kan anses otillbörligt eller inte. Det framhålls att det därmed inte är givet att användningen av ett som otillbörligt värderat villkor måste anses förkastligt i varje enskilt fall. I det individuella fallet kan det föreligga särskilda omständigheter som föranleder en annan bedömning. Detta anses emellertid väsentligen va- ra ett civilrättsligt problem. Vad det enligt promemorian främst är frå- gan om är att med näringsrättsliga medel inskrida mot villkor som ty- piskt sett måste anses otillbörliga på grund av sitt innehåll.

Värderingen i promemorian innehåller följande. En ofta förekommande klausul rör själva avtalsslutet och går ut på att säljaren inte påtager sig något ansvar för vad hans representanter kan ha utfäst. Om den som lämnat utfästelsen i fråga intog en sådan ställning i förhållande till säljaren, att han måste anses ha varit behörig att lämna utfästelsen. lär säljaren visserligen trots klausulen bli bunden av utfästel- sen (jfr NJA 1965 s. 204). Men blotta förekomsten av klausulen kan leda till att konsumenten avstår från att försöka genomdriva, att säljaren uppfyller den lämnade utfästelsen. Klausulen kan alltså medföra avse- värda skador för konsumenterna. Det anses därför inte råda tvekan om att klausulen i åtskilliga fall framstår som otillbörlig.

I avtalsformulären intages ofta en klausul om att beställningen är bin- dande för köparen men inte för säljaren förrän denne skriftligen har godkänt beställningen. Det betyder att' köparen ibland kan under en längre. tid sväva i ovisshet om huruvida säljaren vill fullfölja avtalet. Samtidigt är köparen förhindrad att frånträda avtalet. Det anses emeller-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1971: 15 26

tid inte vara rimligt att säljaren skall under obestämd tid kunna hålla öp- pet, om han vill gå med på avtalet. Om det avtal säljarens representant träffar med kunden inte blir omedelbart bindande även för säljaren, bör enligt promemorian antingen båda parterna få en betänketid eller en be- tänketid som tillkommer bara säljaren begränsas, så att avtalet efter viss angiven kortare tid blir bindande också för honom, om han inte har un- derrättat köparen om att han inte vill vara med på avtalet.

I promemorian uttalas att säljaren vid försäljning av kapitalvaror re- gelmässigt begränsar det ansvar han enligt köplagen skulle ha för fel i godset. Den mest långtgående begränsning som förekommer följer av klausulen, att godset säljs ""i befintligt skick”. Denna klausul anses enligt vedertagen uppfattning inte innefatta, att säljaren friskrivit sig från allt ansvar. Klausulen ”i befintligt skick” torde knappast användas i någon större utsträckning när det är fråga om försäljning av fabriksnya varor till konsumenter. Det anses vara klart att säljaren i sådana fall bör svara inte bara för att godset motsvarar den beteckning under vilken det sålts utan också för varans kvalitet och funktionsduglighet. I pro- memorian anges som ett exempel på otillbörligt handlande från säl- jarens sida att han undandrar sig ansvaret för en fabriksny televisions- apparats funktionsduglighet genom att kräva, att avtalet tillförs en klausul om att apparaten säljs i befintligt skick. Är det däremot frågan om begagnade varor, anses klausulen ”i befintligt skick” kunna ha ett större berättigande. Även i fråga om sådana varor bör emellertid säl- jaren ibland ta ett större ansvar än vad som skulle följa av klausulen. Som exempel tas handeln med begagnade bilar. Den som säljer begag- nade bilar till allmänheten bör i princip vara ansvarig för att fordonet är i sådant skick att det får framföras i trafiken. Undantag härifrån bör kunna göras bara i sådana undantagsfall som då det uttryck- ligen har förutsatts, att köparen själv skall avhjälpa eventuella fel eller brister. Frågan i vad mån klausulen ”i befintligt skick” kan anses till- börlig måste enligt promemorian bedömas efter vilken typ av försälj- ning och vilken kategori av konsumenter det är fråga om. Vid an— vändning av klausulen i fråga i förhållande till konsumenter måste dock under alla omständigheter krävas, att säljaren på ett tydligt sätt gör klart för konsumenten att han i princip inte tar något ansvar för varans kvalitet och funktionsduglighet.

I promemorian konstateras att. innebörden av de s.k. garantiutfästel- serna är att säljaren eller fabrikanten förklarar sig ha ett ansvar för vissa fel —— vanligtvis material- och fabrikationsfel. Genom utfästelser- nas konstruktion begränsar säljaren emellertid i flera hänseenden det ansvar för fel i godset som åvilar honom enligt köplagen. Särskilt vik- tig är den begränsning som innebär att konsumenten inte får rätt att häva köpet. Konsumenterna torde emellertid ofta uppfatta saken så att säljaren — eller fabrikanten — garanterar, att varan är funktionsduglig

• Sida 27
•  Original

Prop. 1971: 15 27

under viss tid efter köpet, förutsatt att varan används på normalt sätt. Skulle det visa sig att varan inte är funktionsduglig, önskar konsumen- ten som regel antingen få varan utbytt utan särskild kostnad eller ock- så få köpet att gå åter. Konsumenten har emellertid normalt bara möjlighet att få felet avhjälpt. varvid han i vissa fall kan åsamkas kost- nader. Särskilt mot bakgrund av att marknadsföringen ofta sker med betonande av att varan säljs på garanti framstår det som obilligt, att konsumenten inte ens har rätt att byta ut en defekt vara. I promemo— rian förklaras att det måste anses vara ett rimligt krav från konsumen— tens sida, att han har den rätt att häva köpet som köplagen ger honom, för den händelse den av garantin omfattade varan visar sig inte hålla måttet. För säljaren kan det inte gärna framstå som något orimligt, att varan säljs med rätt för köpare att under viss tid efter köpet få detta hävt eller varan utbytt, om varan visar sig behäftad med fel som inte är obetydligt.

Så som force-majeztre-klausulerna vanligtvis konstruerats försätts kon- sumenterna enligt promemorian ofta i ett besvärligt läge. Klausulerna in- nebär nämligen ibland att konsumenten måste vänta på en försenad leve- rans utan att ha möjlighet att komma ifrån köpet. Att detta kan innefatta svåra olägenheter för konsumenten ligger i öppen dag. Om det inte är fråga om relativt betydelselösa förseningar bör konsumenten normalt ha -möjlighet att häva köpet. Det är enligt promemorian i varje fall ställt utom allt tvivel att en bindning till säljaren för en obestämd tid är obillig, särskilt om konsumenten inte får någon eller endast mycket begränsad ersättning för den skada han lidit genom dröjsmålet.

I vissa standardkontrakt förekommer s. k. prishöjningsklausuler dvs. bestämmelser som går ut på att som pris skall gälla det av säljaren på leveransdagen tillämpade priset. Prishöjningar till följd av myndighets ingripande —— t. ex. höjning av allmän varuskatt eller tullar eller ändring av valutakurser — kan alltså komma att påverka även avtal som slutits innan höjningen ägde rum. Detsamma gäller höjningar som föranleds av ändrade råvarupriser, höjda arbetslöner o.dyl. I promemorian bestrids inte att säljaren har ett befogat intresse av att förbehålla sig rätt att höja priset om omständigheter av detta slag föreligger. Men det anses inte vara rimligt, att köparen betages alla möjligheter att frånträda köpet på den grund att det avtalade priset måste höjas till följd av omständigheter utom parternas kontroll. Det anses inte heller kunna accepteras att köpa- ren skall bli bunden av sådana prishöjningar eller föreskrifter om änd- rade betalningsterminer eller om ställande av säkerhet som säljaren be— stämmer helt godtyckligt.

I vissa kontrakt finns bestämmelser om påföljd. ifall köparen inte full- följer köpct. Köparens skadeståndsskyldighet har i vissa fall bestämts till 20 procent av köpeskillingen. I själva verket är det enligt promemorian här frågan om ett sådant avtalsvite som avses i 36 % avtalslagen . Om ut—

• Sida 28
•  Original

Prop. 1971: 15 _ 28

krävande av vite skulle vara uppenbart obilligt, har domstolarna möjlig- het att jämka vitet. Vid bedömningen om jämkning skall ske skall hän- syn tagas dels till den förlust säljaren kan ha lidit, dels det intresse han i övrigt kan ha haft i att köpet fullföljdes, dels ock omständigheterna i öv- rigt. Det skydd 36 & avtalslagen ger anses emellertid ha ett begränsat värde för konsumenterna. Dels är bestämmelserna om jämkning av av- talsvite förhållandevis restriktiva. dels är de kostnader och besvär som det för med sig att börja en tvist om vitct inför domstol ofta en starkt avhållande faktor. Blotta förekomsten av vitesklausulen kan därför i vissa lägen innebära en stark press på konsumenten även när förutsätt- ningar för jämkning av avtalsvitet finns. Vitesklausuler av detta slag för- sätter lätt konsumenterna i ett underläge. Det finns därför enligt prome- morian ett behov att kunna ingripa mot klausuler av detta slag med stöd av näringsrättsliga förbudsbestämmelser.

I promemorian nämns att i avbetalningskontrakt ofta förekommer en klausul om att köparen är skyldig att acceptera växlar på köpeskillingen. Efter växelaccepten kan säljaren överlåta växeln och kontraktet. Enligt rättsfallet NJA 1961 s. 552 kan köparen inte gentemot den nye Växelin- nehavarens krav på grund av växeln framställa invändningar om att va- ran inte levererats. Detta innebär att systemet med att acceptera växlar anses kunna försätta konsumenterna i besvärliga situationer. Å andra si— dan innefattar systemet en form av finansiering av avbetalningshandeln som inte i och för sig kan anses förkastlig. Det utesluter inte att villkor av detta slag i enskilda fall framstår som otillbörliga. Frågan måste be- dömas i belysning av vilka andra finansieringsmetoder som kan stå till buds. Vissa andra i avbetalningskontrakt förekommande klausuler bör enligt promemorian också uppmärksammas. Allmänt sägs att vissa for- mulär till avbetalningskontrakt försätter köparen i en mycket beroende ställning i förhållande till säljaren. I viss utsträckning förestavas klausu— lerna otvivelaktigt av säljarens i och för sig berättigade intresse av att skaffa sig säkerhet. I promemorian ifrågasätts om inte säljaren ibland går onödigt långt härvidlag.

5. Remissyttrandena

Promemorieförslaget har bedömts mycket olika av skilda remissin- stanser. De som närmast kan anses företräda konsumentintressena, där- ibland de stora arbetstagarorganisationerna, har varit genomgående posi- tivt inställda. Från näringslivet framförs emellertid stark kritik och fort- satt utredning av frågan anses. erforderlig. Samma ståndpunkt intas bl. a. av ett par hovrätter och Sveriges advokatsamfund. Andra hovrätter liksom även köplagssakkunniga anser däremot att förslaget kan läggas till grund för lagstiftning.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1971: 15 29

Några remissinstanser tillstyrker promemorieförslaget utan någon när- mare motivering. Hit hör Göta hovrätt, statens järnvägar, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska sparbanksföreningen och Svenska handelsagenters förening.

Ingen remissinstans bestrider att det finns b c ho v av att lagstift- ningsvägen inskrida mot företagare som genom formulärvillkor skaffar sig en alltför gynnad ställning i förhållande till konsumenterna. Hovrät- ten för Nedre Norrland framhåller att det på individuell avtalsförhand- ling byggda avtalet i stor utsträckning har ersatts av en formulärrätt, var- igenom en ändamålsenlig anpassning kan ske till praktiska förhållanden och köpmannamässiga uppfattningar inom olika branscher. Men genom formulärrätten kan säljarsidan skaffa sig ett otillbörligt övertag i förhål- lande till köparen och för den enskilde avtalsparten, som ställs inför for- mulärens av motparten eller hans branschorganisation på förhand utfor- made avtalsreglering, kan situationen bli mycket ogynnsammare än om han kunde falla tillbaka på mera objektivt avvägda dispositiva lagregler. Endast i ringa mån motverkas olägenheterna av formulärrätten av att domstolarna är benägna att låta otydligheter i formulär gå ut över den som upprättat det samt frita medkontrahenten från avtalsvillkor som på grund av sin formulering eller undanskymda placering får antas ha und- gått hans uppmärksamhet. I viss Utsträekning kan också olägenheterna motverkas av att domstolarna äger jämka eller åsidosätta uppenbart obil- liga eller otillbörliga avtalsvillkor. Domstolarna har dock visat återhåll- samhet härvidlag. Liknande synpunkter framförs av Svea hovrätt, hov- rätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, köp- lagssakkunniga, Sveriges Iantbruksförbund, Svensk industriförening, Svenska tidningsutgivareföreningen, KF och SACO. LO anser att köpa- ren alltför länge har varit hänvisad till säljarens godtycke vid bestäm— mandet av avtalsvillkor. Behovet av åtgärder till skydd för konsumenten är enligt LO trängande. Konsumentntredningen anser att man i prome- morian tar upp en fråga av stor ekonomisk betydelse för konsumenten. Utredningen menar att det är mycket angeläget att stärka konsumentens ställning på ifrågavarande område. Kommerskollegium, statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd och TCO har i hu- vudsak samma inställning. Statens kor-zszunentråd framhåller att det finns många mindre seriösa företag som är beredda att utnyttja köparnas un- derlägsenhet. Även inom den ansvarskännande'delen av näringslivet fö- rekommer i betydande utsträckning standardkontrakt som inskränker kö- parens rättigheter enligt köplagen. Erfarenheterna från den av rådet upp- rättade allmänna reklamationsnämnden och de lokala konsumentkom- mittéerna har också enligt rådet dokumenterat behovet av att konsumen- ternas ställning förbättras. I samma riktning pekar en av rådet under 1968 genomförd undersökning av ett antal köpekontrakt och garantised- lar. Näringslivet gör inte gällande att läget är sådant att man helt bör av-

• Sida 30
•  Original

Prop. 1971: 15 30

stå från varje form av lagstiftning. Det ifrågasättes dock starkt om den faktiska situationen generellt sett är så mörk som antages i promemorian. Frågan är om behovet av omedelbar lagstiftning är så överhängande som där hävdas. Inte minst på grund av tillskyndan av näringslivets organisa- tioner har bättre balanserade bestämmelser tillkommit. För viktiga varu- gruppers garantivillkor har ett successivt utvecklingsarbete pågått under en längre tid. Under det senaste året har exempelvis nya villkor ut- färdats för bilhandeln, för elektriska artiklar, för radio- och TV-bran- schen, för fotobranschcn och för båtbranschen. Läget kan i vart fall en- ligt näringslivet inte sägas vara sådant att det motiverar att ett långt- gående och genomgripande lagförslag framläggs i en kort och oklar de- partementspromemoria. Svenska företagares riksförbund vill inte mot- sätta sig lagstiftning men anser att förbättrad konsumentupplysning är det bästa sättet att komma tillrätta med problemen.

I allmänhet har remissinstanscrna ingenting att invända mot att pro- blemet angrips genom en näringsrättslig lagstiftning. Näringslivet motsätter sig sålunda inte principiellt, att man genomför en näringsrättslig lagstiftning. Förutsättningen är dock att lagstiftningen begränsas till förbud mot avtalsvillkor som enligt civilrättcns regler är ogiltiga eller kan jämkas. Kommerskollegium och Svensk industrifö- rening har en liknande inställning. Sveriges lantbruksförbund under- stryker att man endast genom en näringsrättslig lagstiftning kan komma till rätta med problemen. Utöver de i promemorian redovisade skälen för att inte i första hand reformera de civilrättsliga reglerna påpekar hovrätten över Skåne och Blekinge att lagändringar som tar sikte på att möjliggöra eller stimulera till ett vidgat ingripande i enskilda fall och beträffande redan träffade avtal skulle vålla andra olägenheter. Det är i och för sig av betydelse att träffade avtal i största utsträckning respekteras och att den eventualiteten att avtalsvillkor underkänns av domstol kan någorlunda förutses. Även om en modernisering av de nuvarande civilrättsliga reglerna. kan anses önskvärd, kan man enligt hovrättens mening inte räkna med att denna kommer att leda till en väsentligt mer vidsträckt tillämpning av de civilrättsliga jämknings- reglerna än för närvarande. Hovrätten ansluter sig därför till den i pro- memorian uttalade meningen att lagstiftningsåtgärder bör inriktas på att få till stånd en samhällelig kontroll av avtalsformulär. LO fram— håller att det tids- och kostnadskrävande arbete som en civilprocess medför avskräcker de flesta från att söka hävda sin rätt vid domstol även om det skulle finnas stora möjligheter att vinna målet. Det skydd för den svagare avtalsparten som avtals- och köplagen bygger på har alltmer urholkats. Förslaget om en näringsrättslig reglering bör kunna medföra en betydande hjälp för konsumenten genom att otillbörliga av- talsvillkor utmönstras ur formulären och genom att ett sakkunnigt be- dömningsunderlag ställs till domstolarnas förfogande vid där väckta tvis-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1971: 15 31

ter. LO biträder uppfattningen att enbart en civilrättslig reform skulle få begränsad effekt men framhåller också vikten av att en näringsrättslig och en civilrättslig reform kombineras. Det pågående civilrättsliga re- formarbetet får därför enligt LO inte dra ut på tiden. Statens järnvägar, konsumentrådet, pris- och kartellnänmden, NO, näringsfrihetsrådet, konsumentutredningen, köplagssakkunniga och Svenska bankföreningeu godtar också uttryckligen förslaget att nu införa en näringsrättslig lag- stiftning.

Svea hovrätt har en annan åsikt. Hovrätten menar visserligen att en ci- vilrättslig reform med nu gällande ordning som utgångspunkt inte kan antas isolerad bjuda konsumenterna tillräckligt skydd. Bättre möjligheter till rättslig prövning och ökad information skulle emellertid avsevärt förstärka konsumenternas ställning. Om konsumentombudsmannen får ta befattning även med ärenden om otillbörliga avtalsvillkor, torde man ofta kunna komma till rätta med otillfredsställande förhållanden på fri— villig väg. Bereddes dessutom ombudsmannen möjlighet att i civilrättslig ordning få fastställt att visst villkor inte är gällande, skulle redan gäl- lande lag ge ett korrektiv mot villkor som framstår som särskilt förkast- liga. Blotta risken för sådana processer mcd åtföljande risker för publi- citet skulle enligt hovrätten göra många företagare lyhörda för de in— vändningar konsumentombudsmanncn kan ha mot visst avtalsvillkor. Hovrätten anser därför att man bör undersöka om det pågående civil- rättsliga utredningsarbetet kan ge tillräckliga möjligheter att skydda kon- sumenterna. Även hovrätten för Övre Norrland menar att effekten av ci- vilrättsliga regler underskattats. Motorbranschens riksförbund konstate- rar att avsikten är att på näringsrättslig väg reglera ett av de mest cent- rala områdena inom civilrätten. En sådan dualism i rättssystemet är långt ifrån invändningsfri vare sig från principiell eller praktisk syn- punkt. En civilrättslig lagändring anses vara det bästa medlet att tillgo- dose såväl konsumentens som rättssäkerhetens krav. Påpekandet i pro- memorian att inskridande med stöd av civilrättsliga regler kan ske bara i enskilda fall och i fråga om redan träffade avtal anses i och för sig rik- tigt, men man får enligt förbundet å andra sidan inte underskatta den ef- fekt som lagändringar och ändrad rättspraxis kommer att medföra. Ett i administrativ ordning meddelat förbud mot ett visst avtalsvillkor kom- mer för övrigt endast att bli bindande för den företagare som förbudet avser. Slutligen bör de praktiska olägenheterna av det föreslagna dubbla sanktionssystemct inte underskattas. Förbundet kan därför, även om ett ingripande mot vissa konsekvenser av formulärrätten kan vara motiverat, inte acceptera förslaget till lagstiftning i föreliggande skick. En förutsätt- ning för en mer positiv syn bör enligt förbundet vara att kongruens finns mellan den civilrättsliga och näringsrättsliga lagstiftningens innehåll bå- de beträffande lagtext och förarbeten.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att inom förmögenhetsrätten av-

• Sida 32
•  Original

?rop. 1971: 15 32

talsfriheten gäller som grundläggande princip. Denna princip måste sam- hället även i fortsättningen slå vakt om. Avtalsfrihetcns princip innebär emellertid att den ena parten inte på grund av sin överlägsna förhand— lingsposition skall kunna påtvinga. den andra parten hur betungande vill- kor som helst. Formulärrätten har visserligen sin grundval i avtalsfrihe- ten men det är ett faktum att ena parten, oftast näringsidkaren, i många fall har en så stark ställning gentemot den'andra parten att han kan ensidigt diktera avtalsvillkoren. I sådana fall av missbruk av avtals- friheten är det nödvändigt att rättsordningen kan erbjuda den svagare parten skydd mot avtalsvillkor, som måste anses otillbörligen gynna den starkare parten. Hittills har skyddsmekanismen mot missbruk av avtals- friheten varit möjligheten för de allmänna domstolarna att med stöd av civilrättsliga specialbestämmelser eller generalklausuler eller med stöd av tolkningsregler och allmänna rättsgrundsatser vid prövning i det enskilda fallet lämna i avtal intagna villkor utan beaktande. En avsevärd förstärkning av skyddet för förhandlingsmässigt underlägsna parter mot otillbörliga. avtalsvillkor kan enligt samfundets mening upp- nås genom en civilrättslig reform. Rörande principfrågan om beho— vet av en näringsrättslig lagstiftning på hithörande område anser sam- fundet emellertid att åtminstone inom privatkonsumtionens område ett behov av en sådan lagstiftning kan föreligga. Det torde nämligen vara realistiskt att räkna med att de privata konsumenterna inte i nämnvärd omfattning kommer att i det enskilda fallet föra frågan om otillbörlighe- ten av visst avtalsvillkor till prövning av domstol enligt civilrättsliga grunder. En förutsättning för en näringsrättslig lagstiftning om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor måste emellertid vara att lagstiftningen kan ges en utformning, som är förenlig med principen om avtalsfrihet och som på ett tillfrcsställande sätt tillgodoser kravet på rättssäkerhet. Sam- fundet anser, att promemorian inte fyller måttet därvidlag, och menar att frågan måste utredas ytterligare. Hovrätten för Nedre Norrland menar att det kan vara riktigt att en större effekt kan nås genom näringsrätts- liga åtgärder än genom en civilrättslig reform. De civilrättsliga reglernas genomslagskraft bör dock inte underskattas. Visserligen kan med stöd av sådana regler inskridande ske blott i enskilda fall. Men redan rättsreg- lernas existens och med stöd därav träffade avgöranden verkar norme- rande och har betydande återverkningar på avtalsslutande parters hand- lingsmönster. Det är därför enligt hovrätten inte alldeles givet att en nä- ringsrättslig förbudslagstiftning är att föredraga framför en civilrättslig reform.

Flera remissinstanser tar upp frågan om s a rn b a n d e t m el l a n den näringsrättsliga och den civilrättsliga lag- s t i ftnin g en. Införs en näringsrättslig lagstiftning är det enligt nä- ringslivets mening ett oeftergivligt krav att det inte får föreligga någon diskrepans mellan den bedömning som skall ske från näringsrättslig syn-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1971: 15 33

punkt och den rent civilrättsliga prövningen i det enskilda fallet av samma eller liknande villkor. I princip måste överensstämmelse föreligga mellan vad som enligt civilrättsliga resp. näringsrättsliga regler av- ses med otillbörliga avtalsvillkor. Som näringsrättsliga och civilrättsliga betecknade verkningar kan inte ses åtskilda och utredas oberoende av varandra. Näringslivet erinrar vidare om att den sakkunnige som har att se över generalklausulerna i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen skall uppmärksamma de civilrättsliga verkningarna av rättshandlingar som företagits i strid mot förbud som meddelats med stöd av den före- slagna lagen. Det anses otillfredsställande att följderna för civilrätten av den näringsrättsliga lagstiftningen utreds efter det att denna kanske re— dan trätt i kraft. Den civilrättsliga sidan av frågan om konsumentens skydd mot missbruk av avtalsfriheten berörs vidare enligt näringslivet av köplagssakkunnigas utredning. I deras uppdrag ingår att överväga om det kan anses erforderligt att införa särskilda köprättsliga regler till kon- sumentens skydd. Dessutom ingår det i uppdraget att överväga införan- det av en allmän regel om möjlighet att jämka avtalsregler efter mönster av 8 % skuldebrevslagen. Arbetet på promemorians lagförslag har bedri- vits oberoende av de civilrättsliga utredningsarbetena. Det anses anmärk- ningsvärt att förslaget har framlagts utan att köplagssakkunnigas betän- kande avvaktats och utan att arbetet på den näringsrättsliga lagstift— ningen'samordnats med översynen av den förmögenhetsrättsliga lagstift- ningen om otillbörliga avtalsvillkor. Näringslivet avstyrker bestämt att den i promemorian verkställda bristfälliga utredningen läggs till grund för lagstiftning. Hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norr- land, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska fö- retagares riksförbund, Svensk industriförening och Svenska tidningsutgi- vareföreningen anför liknande synpunkter. Därvid förordas på några håll att frågan överlämnas antingen till köplagssakkunniga eller också till den sakkunnige, som har till uppgift att- se över generalklausulerna inom förmögenhetsrätten, för fortsatt utredning.

Även KF och statens institutet för konsumentfrågor menar, att rela- tionerna mellan den näringsrättsliga och den civilrättsliga lagstiftningen måste övervägas ytterligare. KF ifrågasätter, om inte arbetet kan sam- ordnas med arbetet på en blivande konsumentköplag men understryker att arbetet i så fall måste starkt forceras eftersom konsumenten har en så svag ställning på detta område. Kommerskollegium har samma uppfattning i fråga om nödvändigheten av att samordna det civilrättsliga och det näringsrättsliga utredningsarbetet. Under den tid utrednings- arbetet pågår bör alternativa samhälleliga åtgärder prövas för att stärka konsumenternas ställning. Detta kan ske genom att man från sam- hällets sida i samverkan med näringslivets organisationer söker aktivt verka för att villkor, som typiskt sett måste betraktas som otillbörli- ga, på frivillig väg avlägsnas från standardiserade avtalsformulär. Med

• Sida 34
•  Original

Prop. 1971: 15 34

den sammansättning marknadsrådet skall ha vid handläggning av ärenden om otillbörlig marknadsföring bör detta organ äga goda för— utsättningar att genomföra värderingar av avtalsvillkor på sådant sätt att värderingarna kan läggas till grund för principella ställningsta- ganden till vad slags villkor som, tillämpade inom en viss bransch, normalt sett kan eller inte kan accepteras. Rådets medlemmar äger vidare stor förhandlingserfarenhet. En metod som inte kräver genom— gripande rättsliga reformer för att förbättrad jämvikt mellan konsu- ment- och företagarintressen skall kunna uppnås när det gäller ut- formningen av avtalsvillkor synes kollegiet vara, att rådet åläggs uppgif- ten att granska och värdera villkor, som ingår i kollektivt utformade, standardiserade avtalsformulär. Det bör vidare ankomma på rådet att, på grundval av den sålunda företagna granskningen och värderingen, uppta förhandlingar med berörda näringsorganisationer eller företag i syfte att åstadkomma sådana branschkutymer att missbruk av formulär- rätten förebyggs. Vid förhandlingarna bör rådet eftersträva att få till stånd enskilda eller samfällda åtaganden från vederbörande organisatio- ners eller företags sida, varigenom dessa förbinder sig att verka för att inom resp. bransch tillämpade, som typiskt sett otillbörliga bedöm- da avtalsvillkor inte kommer till vidare användning. Näringslivet är inne på liknande tankegångar och förordar att det snarast tillskapas ett organ som kan företräda konsumenterna vid överläggningar med nä- ringslivets organisationer om utformningen av avtalsvillkor. Eftersom av- talsvillkor fungerar som ett konkurrensmedel, skulle dock samrådet en- ligt näringslivets uppfattning inte vara obligatoriskt. Hovrätten för Nedre Norrland menar att den föreslagna lagstiftningens förhållande till nu gäl- lande civilrättsliga regler inte närmare utretts och analyserats. Det skulle enligt hovrättens mening vara lyckligast om de aktualiserade problemen inte löstes fristående från den inom köprätten planerade reformen utan att hela problemkomplexet togs upp till behandling i ett sammanhang. I promemorian görs emellertid gällande att behovet av omedelbara åtgär— der till skydd för konsumenterna mot obilliga verkningar av bl. a. for- mulärrätten är framträdande och att en näringsrättslig lagstiftning bör genomföras utan avbidan på resultatet av den reformen. Om behovet är så trängande, vilket anses vara svårt för hovrätten att yttra sig om, vill hovrätten —— trots anförda betänkligheter — inte motsätta sig att den fö- reslagna lagstiftningen genomförs.

Flera remissinstanser tar upp frågan vilken verkan den föreslagna lagstiftningen kan tänkas få för det civilrättsliga förhållandet mellan fö- retagare och konsument. LO anser det klart att en domstol måste lämna utan avseende eller i varje fall jämka avtalsvillkor som strider mot ett av myndighet uppställt förbud. LO menar vidare att ett sådant förbud måste verka prejudikatsbildande i vid bemärkelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det felaktigt att jämställa ett av myndighet med stöd

• Sida 35
•  Original

Prop. 1971: 15 35

av lag uppställt förbud med ett i lag meddelat förbud. Ett administrativt beslut _ som inte har karaktären av författning —— riktar sig till bestämd person och kan endast indirekt, Såsom uttryck för en principiell uppfatt— ning om vad som är otillbörligt, få betydelse för andra. Den administra- tiva myndighetens uttalande kan ha bevisvärde i rättegång men det för- pliktar inte domstolen som har att ta ställning omedelbart på grund av det lagrum som är tillämpligt. Vad i promemorian anförs om ogiltighet av avtal som ingås i strid mot legalt förbud saknar enligt hovrätten relevans. Hovrätten anser dock att marknadsrådets avgöranden överhuvudtaget kommer att få stor betydelse Också när det gäller för domstol att bedöma vad som skall anses strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbör- ligt. På grund av sin sakkunskap kommer marknadsrådet att vara vägle- dande också för domstolarna, och tyngdpunkten i rättsbildningen på om- rådet kommer därigenom att ligga hos marknadsrådet. Det finns all an- ledning räkna med att näringsidkare i största utsträckning kommer att rätta sig redan efter påpekande av konsumentombudsmannen eller stun- dom efter beslut av marknadsrådet. Hovrätten delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det finns grund för antagandet att någon me- ra betydande diskrepans inte skall uppkomma mellan å ena sidan mark- nadsrådets tillämpning av den föreslagna nya lagstiftningen och å andra sidan domstolarnas tillämpning av förmögenhetsrättsliga generalklausu— ler om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att ett förbud rimligen måste återverka på det civilrättsliga planet i form av ogiltighet. Enligt uttalan- den i promemorian skulle den föreslagna lagens ord ”otillbörligen gyn- na” i själva verket bli synonymt med villkor som uppenbarligen strider mot gott affärsskick eller eljest är otillbörligt. En administrativ myndig- hets praxis skulle alltså ingjuta det reella innehållet i en förmögenhets- rättslig grundsats, vars innebörd hittills utvecklats av affärslivet självt. Bedömningen i marknadsrådet sägs i promemorian skola ske så att säga på ett mera abstrakt plan än bedömningen av otillbörligheten av ett av- talsvillkor vid ett konkret tillfälle. Ändå skall domstolspraxis bli bunden av den från andra utgångspunkter gjorda värderingen av administrativ myndighet. Ytterligare märklig blir konstruktionen med den administra- tiva lcdningen av domstolspraxis därigenom, att beslut om förbud enligt lagförslagets 4 5 inte har rättskraft i vanlig mening, utan frågan kan prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föran- leder det. Hela frågan om förhållandet mellan den föreslagna lagen och den allmänna förmögenhetsrätten måste enligt hovrätten i själva verket övervägas närmare, om man skall kunna förutse verkningarna av lagstif- tarens ingrepp. Liknande uttalanden görs av hovrätten för Nedre Norr- land och kommerskollegium. Även köplagssakkunniga påpekar att de ci- vilrättsliga jämkningsreglerna måste tillämpas med utgångspunkt i sin egen formulering och sitt eget på det särskilda fallet inriktade syfte. KF

• Sida 36
•  Original

Prop. 1971: 15 36

finner de i promemorian gjorda uttalandena om förslagets civilrättsliga återverkningar diskutabla. Näringslivet anser det ovisst om domstol skulle förklara ett avtalsvillkor ogiltigt när företagaren överträtt ett för- bud genom att påfordra uppställande av villkoret i fråga. Den efter svensk rättsuppfattning normala följden av ogiltighet, nämligen skyldig- het för båda parter att återbära vad de erhållit på grund av avtalet eller värdet därav, är i allmänhet en för parterna mycket allvarlig och svår- reglerbar sak. Det måste därför sägas föreligga anledning att använda ogiltigheten som påföljd endast med försiktighet och när det verkligen påkallas av viktiga skäl. Enligt näringslivets mening bör frågan om avtals eller avtalsvillkors ogiltighet regleras i den egentliga civillagstiftningen. I motiven bör därför klart utsägas att en överträdelse av ett förbud inte i och för sig medför civilrättslig ogiltighet av avtalet. Inte heller är det möjligt att alltid tillämpa grunderna för 8 & skuldebrevslagen. Identitet föreligger inte alltid mellan den civilrättsliga och den näringsrättsliga lagstiftningen med hänsyn till att promemorian arbetar med ett mycket vidsträckt näringsrättsligt otillbörlighetsbegrepp samtidigt som grunder- na för 8 å skuldebrevslagen enligt dess motiv förutses tillämpade med återhållsamhet. Vad angår förbudets betydelse för andra företagare än den mot vilken förbudet riktas framhåller näringslivet att anledningen till att domstolarna tillämpat grunderna för 8 & skuldebrevslagen restrik- tivt torde vara att lagens förarbeten klart säger ifrån att tillämpningen skall förbehållas ytterlighetsfall av avtalsmissbruk. Näringslivet motsätter sig bestämt att innehållet skulle ändras i den civilrättsliga normen genom att det i motiven till en näringsrättslig lagstiftning sägs, att grunderna för 8 & skuldebrevslagen skall tillämpas mer extensivt. Sveriges advokat- samfund anser det självfallet att de allmänna domstolarna vid prövning i civilrättslig väg skall ha frihet att med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet lämna ett av marknadsrådet meddelat beslut utan avseende.

Flera remissinstanser anser, att 11 t r e d n i n g 5 u n d e rl a g e t är b ris tf älli gt och att förslaget är ägnat att Sätta rättssäkerheten i fara. Näringslivet framhåller, att man vid tillämpningen av den föreslag- na generalklausulen inte kan falla tillbaka på ett utomrättsligt normsy- stem. Så är däremot fallet när det gäller att tillämpa lagen om otillbörlig marknadsföring, vilket också åberopades av departementschefen som ett skäl för att man inte behövde ha några betänkligheter från rättssäker- hetssynpunkt mot att låta lagen om otillbörlig marknadsföring bygga på en generalklausul. Enligt näringslivets mening lämnar inte motiven till lagförslaget någon verklig ledning för de tillämpande myndigheterna el- ler för näringsidkarna. Det företas visserligen ett försök till värdering av olika avtalsvillkor men denna diskussion anses vara mycket ytlig, ofull- ständig och opreciserad och kan knappast tänkas få någon betydelse för den föreslagna lagens tillämpning. Syftet med värderingen anges i pro-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1971: 15 37

memorian också närmast vara att tjäna till ledning för hur den närings- rättsliga lagstiftningen om otillbörliga avtalsvillkor skall utformas, och resultatet blir att det är mycket svårt att ange gränsen mellan det tillåt- na och det otillåtna. Vissa villkor kan framstå som otillbörliga i ett fall eller i en bransch men kan i andra fall eller andra branscher vara god- tagbara. Den värdering av olika avtalsvillkor som sker i motiven är så- ledes mycket summarisk och utmynnar endast i ett antagande att vissa villkor i fall, som — med visst undantag —— inte närmare anges, kan va- ra otillbörliga. Därtill kommer att frågeställningarna förenklats till att avse en diskussion av enstaka avtalsvillkor utan att dessa ses i samband med andra villkor i samma formulär, trots att det direkt framgår av lagförslagets lydelse att vederlaget och övriga omständigheter skall med- tagas vid bedömningen av om visst villkor är otillbörligt.

Någon kommersiell sakkunskap synes enligt näringslivet inte ha anli- tats vid utredningen. Som följd härav saknas nästan varje antydan om vad en förändring av exempelvis garantivillkor och liknande till köpa- rens förmån skulle ha för konsekvenser i fråga om prissättningen och i fråga om konkurrensen mellan olika leverantörer. Det saknas också en redovisning av innehållet i de allmänna leveransbestämmelser, som till- kom under 1960-talet efter förhandlingar mellan leverantörparterna och företrädare för statliga verk och myndigheter. En jämförelse mellan däri förekommande klausuler av här aktuellt slag och de motsvarande vill— kor, som behandlas i utredningen, skulle otvivelaktigt ha varit av värde för bcdömandet om och i vad mån dessa villkor kan antagas vara otill- börliga. Av intresse skulle även ha varit en sammanställning mellan Vis- sa typiska, på den svenska marknaden praktiserade klausuler i köpeavtal och deras motsvarigheter i handeln med utlandet. Det är givet att dessa senare i skilda avseenden kan påverka utformningen av köpevillkoren på den svenska marknaden. Den promemoria som förutsätts bli lagens för- arbeten ger intryck av att vara resultatet av en hastig genomgång av vis- sa formulär och några funderingar kring slumpvis utvalda villkor. Utvär- deringen av materialet är av sådant bristfälligt slag att den torde ge föga ledning för tillämpningen av generalklausulen. Vad som egentligen kvar— står är ett lagförslag beträffande en generalklausul utan innehåll. Detta medför att det skall tillkomma den tillämpande myndigheten, marknads- rådet, att utbilda även grunderna för normsystemet. Enligt näringslivets mening bör lagstiftningen utbilda normsystemets grunder. De rättstilläm- pande organens uppgift bör vara inskränkt till att nyansera normsyste- met och skapa förutsättningar för en fortgående rättsbildning på områ- det. Till dessa principiella invändningar kommer att hänsynen till rätts- säkerheten väger särskilt tungt i detta fall då systemet medför att företa- garna under lagens första tid knappast har någon ledning för bedöm- ningen av vad som är förenligt med lagen eller inte. Generalklausulen har inte genom motiven fått sådan stadga, att det är möjligt att för när-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1971: 15 33

varande förutse dess tillämpning och betydelse, vilket uppenbarligen är till hinder för en meningsfull bedömning av hela lagförslaget. Frågan om vilka avtalsvillkor som skall anses otillbörliga är obesvarad och därmed även frågan i vilken utsträckning ingripanden skall ske i formulärrätten.

Sveriges advokatsamfund, Svenska företagares riksförbund och Motor— branschens riksförbund har en liknande inställning. KF anser, att mo- tiven till lagförslaget är för korta och ofullständiga. De är alldeles för vaga för att kunna ge en tillfredsställande ledning för de bedömanden marknadsrådet skall göra. Tillämpningen av generalklausulen inrymmer dock många svårlösta civilrättsliga och marknadsrättsliga problem. Av— saknaden av grundliga förarbeten medför därför betydande risk för att generalklausulen blir så svår att tillämpa att den inte får den åsyftade be- tydelsen. KF anser det nödvändigt att man gör en mer fullständig och kompletterande utredning, så att klarare riktlinjer kan utarbetas beträf- fande de normer som skall gälla vid tillämpningen av generalklausulen. Hovrätten för Västra Sverige och statens institut för konsznnentfrågor menar också, att förarbetena inte ger någon god vägledning för tillämp- ningen. Hovrätten anser, att lagstiftningen leder till ökad osäkerhet om vilka kontraktsvillkor som står sig och vilka som kommer att underkän— nas. Denna synpunkt bagatelliseras på ett iögonenfallande sätt i prome— morian. I själva verket är situationen enligt hovrätten den att det är mindre intressant för företagaren var gränsen går, det viktiga är att det finns en klar gräns som gör det möjligt för parterna att inrätta sig efter den. Hovrätten finner en mera allsidig utredning nödvändig innan lag— stiftning kan ske. Svea hovrätt anser att det redovisade materialet är allt- för begränsat som underlag för lagstiftning. Hovrätten finner ytterligare utredning erforderlig. Hovrätten för Övre Norrland intar samma stånd— punkt. NO konstaterar att promemorian inte ger någon god vägledning för blivande rättstillämpning på området. Förarbetena till konkurrens— begränsningslagen innehåller en förhållandevis utförlig vägledning för N0:s och näringsfrihetsrådets bedömning huruvida en konkurrensbe- gränsning skall anses medföra en otillbörlig skadlig verkan. När det gäl— ler den nya lagen angående otillbörlig marknadsföring kommer mark— nadsrådet att ha god ledning av ingående utredningsarbete och den prax- is som tidigare utvecklats inom näringslivets opinionsnämnd. Det är självklart att det skulle vara värdefullt om marknadsrådet i förarbetena till den föreslagna lagen angående förbud mot otillbörliga avtalsvillkor kunde stödja sig på väl utvecklade principiella riktlinjer för lagstiftning- ens tillämpning. Man kan enligt NO knappast räkna med att företagarna anser sig ha genomfört för konsumenterna från allmän synpunkt sett otillbörliga avtalsvillkor. Förhållandet liknar den situation som uppkom vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst, då förfaranden såsom exem- pelvis nyetableringskontroll och outsiderbekämpning, vilka inorn resp. branscher tidigare ansetts stå i överensstämmelse med god affärssed, i

• Sida 39
•  Original

Prop. 1971: 15 39

stället av de rättstillämpande myndigheterna ifrågasattes medföra skad- liga verkningar från allmän synpunkt. Man torde på formulärrättcns om- råde få räkna med en liknande omvärdering av inom näringslivet all- mänt tillämpade och vedertagna avtalsvillkor. Marknadsrådet kommer att genom sina avgöranden från fall till fall utveckla en rättspraxis till ledning för formulärrättens fortsatta utveckling. Mycket talar enligt NO för att marknadsrådet kommer att ha nytta av erfarenheterna från till— lämpningen av konkurrensbegränsningslagcn när det gäller att framdelcs bedöma tillbörligheten i avtalsvillkor som tillämpas av näringsidkare gentemot allmänheten. Konsumentutredningen uttalar att det skulle ha varit värdefullt med en mera utförlig kartläggning av vilka formulär som förekommer.

Näringslivet påpekar i sitt remissyttrande att promemorieförslaget be- rör lagar som tillkommit i n o r d is kt s a m a r b e t 6. Det gäller ett centralt rättsområde med utomordentlig betydelse för näringslivet där största möjliga rättslikhet mellan de nordiska länderna bör eftersträvas. En svensk lagstiftning av näringsrättslig karaktär skulle kunna lägga hin- der i vägen för ett nordiskt utredningsarbete på ett sätt som kanske även- tyrar tillskapandet av nordisk enhetlighet på det civilrättsliga området. Näringslivet finner det uppenbart, att det är fråga om en lagstiftning som bör behandlas i en ingående utredning i nordiskt samarbete. Liknan- de synpunkter framförs av kommerskollegium.

Förslaget att bygga lagstiftningen på en g e n e r al k l a U 5 u ] har genomgående godtagits eller lämnats utan erinran.

Frågan om a v g r ä n 5 n i n g e n av den föreslagna lagstiftningen behandlas i flera remissyttranden. Näringsfrilzetsrådet framhåller att in- nebörden av termen ”konsument” inte är helt klar. En företagare är i ut- övning av sin näringsverksamhet i åtskilliga fall konsument i fråga om varor som inköpts av honom. Rådet utgår emellertid från att syftet med den föreslagna lagen endast är att möjliggöra ingripande mot otillbörliga avtalsvillkor vid försäljning till allmänheten. Om så är fallet torde enligt rådet ett förtydligande erfordras. Begreppet "näringsidkare” är inte hel- ler närmare definierat i promemorian. Rådet förordar, att begreppet ges samma innebörd som i lagen om otillbörlig marknadsföring.

Näringslivet anser att den föreslagna lagen endast bör möjliggöra in- gripande mot otillbörliga avtalsvillkor vid försäljning till allmänheten. I övrigt bör begreppen ”näringsidkare” och ”konsument” ges samma innebörd som i lagen om otillbörlig marknadsföring dock att det med hänsyn till deras centrala betydelse bör övervägas huruvida en pre- cisering inte bör ske i själva lagtexten. KF antar, att konsumentbegreppet skall ges den innebörden att därmed avses i första hand privatpersoner men även andra som skall förvärva varan eller tjänsten för slutlig kon- sumtion. En sådan avgränsning anses leda till svårigheter vid tillämp- ningen. Hur skall man t. ex. bedöma det fallet att en droskägare köper

• Sida 40
•  Original

Prop. 1971: 15 40

en bil för sin rörelse och en annan bil för privat bruk? Även köplagssak- kunniga menar, att termen konsument är oklar. De sakkunniga ställer frågan, om det skall vara möjligt att inskrida med förbud när villkor, som huvudsakligen används för avtal mellan företagare, undantagsvis begagnas vid avtal med konsument som köpare, och vilken effekten av ett förbud mot en särskild typ av villkor kan bli för avtal mellan närings- idkare och dem som ej är konsumenter.

Sveriges advokatsamfund konstaterar att konsumentbcgreppet är vid- sträckt. Enligt samfundets mening bör principen om avtalsfrihet leda till att sådana avtalsformulär som godkänts av starka och väl utvecklade or- ganisationer för såväl näringsidkarna som konsumenterna i fråga, s.k. ”agreed documents”, bör undantas från lagens tillämpningsområde. Den begränsningen bör dock inte avse privatkonsumtionen, där väl utveck- lade konsumentorganisationer som regel saknas. Samfundet föreslår vi- dare att även för näringsidkarna ogynnsamma avtalsvillkor i vissa fall skall kunna föranleda ingripande. I fråga om annan konsumtion än pri- vatkonsumtionen kan nämligen mycket väl det förhållandet föreligga att konsumenten är i den förhandlingssituationen att han kan diktera avtals- villkoren. Som exempel anförs fall där konsumenten intar en mer eller mindre utpräglad monopolställning, t. ex. statlig upphandling för försva- ret. I sådana fall anser samfundet upprätthållandet av avtalsfrihetens princip kräva att ingripande i näringsrättslig väg skall kunna ske mot konsumenten till förmån för näringsidkaren under förutsättning att frå- ga inte är om ett avtalsformulär, som godkänts av för näringsidkaren re- presentativ organisation. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige. Sveriges lantbruksförbund utgår från att konsumentbe- greppet även omfattar dem som förvärvar en vara för förbrukning eller annan användning i förvärvsverksamhet så att t. ex. en jordbrukare, som köper redskap eller råvara till sitt jordbruk, är att anse som konsument med hänsyn till detta sitt förvärv. Även med en så vid definition innebär promemorians ordval en begränsning, som är onödig och kan leda till en olycklig uppspaltning av rättstillämpningen mellan olika kategorier av köpare och säljare. Med promemorian införs nu två nya kategorier av avtalsparter, näringsidkare (företagare) och konsument, utan någon när- mare motivering. Det förhållandet, att ett marknadsförande företag ofta har ett övertag gentemot en privatperson som köpare och att otillbörliga avtalsvillkor därför är särskilt vanliga vid avtal mellan dessa parter, mo- tiverar inte att möjligheten att ingripa mot otillbörliga. avtalsvillkor be— gränsas till de fall då dessa kategorier är parter. Det väsentliga är att komma tillrätta med de fall då en part utnyttjar sin starkare ställning till att söka utverka otillbörligt förmånliga villkor. Förbundet menar att det kan tänkas fall då det är köparen som har denna starka ställning.

Inte någon remissinstans motsätter sig, att lagstiftningen avgränsas så att den avser utbud av varor och tjänster samt hyra av lösöre. Närings-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1971: 15 41

livet påpekar emellertid att promemorian inte innehåller något exempel på avtalsformulär som används vid utbud av tjänster. Svenska resebyrå-- föreningen framhåller, att de av föreningen utarbetade allmänna rese- villkoren tar sikte på de speciella förhållanden som utmärker sällskaps- resorna. För att mycket fördelaktiga priserbjudanden skall kunna läm- nas fordras, att vissa betingelser i samband med inbokning, förhandsbe- talning, avbeställning, inställande av resa och ansvar för händelser utan- för arrangörens kontroll regleras i de allmänna resevillkoren. Utan en sådan reglering skulle priset bli mindre gynnsamt för resenären. Vidare nämns, att det på initiativ av Unidroit har framlagts en internationell konvention på detta område. Föreningen förordar, att lagen inte tilläm- pas mot sådana resebyråer och arrangörer som beaktar en eventuellt kommande internationell konvention.

Förslaget att lagen inte skall gälla vid rättshandlingar som avser fast egendom möter inte någon kritik. Hyresgästernas. riksförbund framhål- ler dock, att förhållandena på hyresområdet inte är tillfredsställande i de hänseenden som behandlas i promemorian. En lösning av frågan bör emellertid ske inom hyreslagstiftningens ram och förbundet avser att se- nare återkomma beträffande den lagstiftningen.

Det förordade undantaget för bank- och försäkringsverksamhet föran- leder uttalanden från en del remissinstanser. Bankinspektionen upplyser att den inte gjort någon systematisk genomgång av bankernas avtalsblan- ketter. Även ett översiktligt studium ger dock vid handen att de stan- dardformulär som förekommer på bankområdct präglas av en viss ensi- dighet till bankernas förmån. Inspektionen är redan enligt gällande be- stämmelser behörig att granska avtalsformulären. Inspektionen har också bedömt det såsom en i och för sig angelägen uppgift att om möj- ligt söka åstadkomma bättre balans mellan parternas intressen. På grund av begränsade resurser och brådskande åligganden av annat slag har in- spektionen emellertid hittills inte kunnat gripa sig an med denna uppgift. I samband med en förestående omorganisation och utbyggnad av inspek- tionen finns dock skäl antaga att möjligheterna till en insats därvidlag skall öka. Mot bakgrund härav tillstyrker inspektionen att bl.a. den verksamhet som står under tillsyn av inspektionen undantas från den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Med nuvarande utformning av till- synskapitlen i banklagstiftningen är det dock tveksamt om inspektionen i detta sammanhang kan förelägga vite. Denna tveksamhet anses böra undanröjas, så att inspektionen odiskutabelt får samma möjligheter som föreslagits gälla för marknadsrådet att sätta kraft bakom orden. F örsäk- ringsinspektionen godtar förslaget att försäkringsverksamhet undantas från lagens tillämpningområde. De förordade undantagen tillstyrks även uttryckligen av näringsfrihetsrådet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges lantbruksförbund. NO påpekar däremot att bank- och försäkringsverk-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1971: 15 42

samhet omfattas av konkurrensbegränsningslagen och lagen om otillbör— lig marknadsföring. Det förefaller därför inkonsekvent att välja en an- nan lösning på detta område. Samma synpunkter framförs av Husmo- dersförbundet Hertz och Samhälle.

Sveriges advokatsamfund påpekar att frågan om lagens tillämpning på avtal med internatiOnell anknytning inte behandlas i promemorian. Samfundet anser att det här föreligger svårlösta problem som måste utredas närmare. Samma påpekande görs av hovrätten för Västra Sve- rige och näringslivet.

På flera håll behandlas frågan om den närmare in n e b ö r d e n a v att ett avtalsvillkor är otillbörligt. Ett par remissin- stanser tar upp påpekandet att det inte är fråga om att ingripa mot själva användningen av formulär. Svenska bankföreningen anser att det finns ett starkt praktiskt behov av standardiserade avtalsformulär. Det är i realiteten många gånger ogörligt att med en spekulant på en vara el- ler en tjänst taga upp diskussioner om vilka rättsföljder som skall inträda om affären inte utvecklar sig på det sätt man räknat med. Om det inte fanns tillgång till standardiserade avtalsformulär, skulle därför följden sannolikt bli, att vid flertalet affärer en hel del viktiga frågor lämnades oreglerade och att parterna följaktligen försattes i ett besvärande osäker— hetstillstånd. Föreningen har därför med tillfredsställelse noterat utta— landet i promemorian att något ingripande inte bör ske mot själva förfa- randet att använda standardiserade formulär. Det är enligt föreningen av stor vikt att denna grundsats upprätthålls. Statens institut för konsument- frågor berör frågan om det är önskvärt från konsumentsynpunkt att man inom handeln arbetar med branschvis utfärdade rekommendationer till avtalsformulär. För konsumenten är från många synpunkter standard- formulär inom varje varuområde med angivande av försäljningsvillkor och garanti värdefulla, då det därigenom är lättare att jämföra pris och kvalitet för olika varor. Samtidigt kan det dock ifrågasättas om inte ibland alternativa formulär borde tillskapas för att möjliggöra olika pris i förhållande till erbjudna villkor. Det kan enligt institutet finnas kon- sumenter som, om de erhöll en förmånligare garanti, skulle vara villiga betala något mer medan andra föredrar en mindre förmånlig garanti och ett något lägre pris.

Näringsfrihetsrådet understryker att otillbörlighetsbedömningen av ett konkret avtalsformulär måste ske under hänsynstagande till vilken bransch det är fråga om och i belysning av övriga omständigheter. Klau- sulerna måste ses i sitt ekonomiska sammanhang. Vissa avtalsvillkor kan fungera som ett medel i konkurrensen mellan företagarna. Det torde så- lunda förekomma, att priserna kan hållas nere genom vissa friskrivnings- klausuler, som begränsar säljarens ansvar. Å andra sidan kan, uttalar rå- det, fall förekomma, då företagare väljer vidgade garantiåtaganden fram- för att vidtaga prissänkningar som konkurrensen eljest skulle nödvändig-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1971: 15 43

göra. Näringslivet understryker att bedömningen av avtalsvillkors god- tagbarhet inte kan ses isolerat från det erbjudna priset. Det är resultatet av en sammanvägning av priset och övriga kontraktsvillkor som i första hand är av intresse för konsumenten. Liknande synpunkter anförs av Sveriges advokatsamfund som framhåller att man inte utan omfattande reservationer kan generellt stämpla vissa villkor som otillbörliga. Köp— lagssakkunniga anser det tveksamt om det annat än i ganska begränsad utsträckning är möjligt att genom inskridande mot vissa som obehöriga ansedda formulärrättsliga klausuler effektivt uppnå vad som eftersträvas. Stundom är det säkerligen möjligt att om en formulärrättslig klausul fäl- la det omdömet, att den alltid eller så gott som alltid är otillbörlig, t. ex. när en köparcs reklamationstid inskränkes till ett par dagar, när avgö- randet i ett omtvistat hänseende enligt klausulen hänskjutcs till säljaren själv eller någon av honom beroende person eller när villkoret presente- ras på ett för köparen vilseledande eller svårförståeligt sätt. Men oftast ligger det knappast till på detta sätt. Klausulerna måste ses i sitt sam- manhang. Formulär—rättsliga klausuler kan vara fullt försvarliga, trots att därigenom köparens rätt starkt inskränks i vissa hänseenden. Med hän- syn till de skiftande förhållandena på olika områden kan det vara påkal- lat att i visst eller vissa ämnen träffa en från köplagen avvikande och kanske då från köparens synpunkt sämre reglering. En för köparen ogynnsam bestämmelse kompenseras kanske också genom att de formu- lärrättsliga reglerna i andra avseenden har ett för honom fördelaktigt in- nehåll. Vad som däremot måste möta betänkligheter är om den formu- lärrättsliga regleringen i sin helhet är ensidig till ena partens förmån, så att alltså hela det formulärrättsliga regelsystemet syftar till att kraftigt förstärka säljarens rättsställning på bekostnad av köparens. Det är sär— skilt i sådana fall behovet av rättsskydd för köparen gentemot formulär- rättsliga missbruk gör sig gällande. Detta utesluter ej att man till grund lägger en värdering av vad som genomsnittligt är otillbörligt eller inte. Liknande tankegångar framförs av Svea hovrätt.

Statens konsumenträd anser att konsumentens svaga situation bör tjäna som en utgångspunkt för bedömningen. Vid prövningen bör man enligt rådet anlägga ett hushållsekonomiskt betraktelsesätt, där konsu- mentens bristfälliga resurser i fråga om pengar, tid och kunskap tillmäts avgörande betydelse. LO uttalar att när det gäller att fastslå, om ett visst villkor är otillbörligt eller inte, hänsyn skall tas till omständigheterna i de särskilda fallen. För att marknadsrådets avgöranden skall få den nöd- vändiga prejudikatsbildande effekten på domstolarnas tillämpning av de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna måste en enhetlig praxis ska- pas, vilket i sin tur innebär att vissa typer av villkor nästan undantags— löst måste stämplas som otillbörliga. Grunden är av etisk karaktär, men det finns för konsumenten en betydligt viktigare aspekt än den etiska, nämligen den ekonomiska effekt som ett avtalsvillkor har. Det är den ef-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1971: 15 44

fekten som enligt LO har den största betydelsen för konsumenten och därför måste tas med vid de bedömningar som marknadsrådet gör för att fastställa ett avtalsvillkors karaktär. Statens institut för konsumentfrågor är inne på liknande tankegångar. Sveriges lantbruksförbmzd menar, att det av vissa uttalanden i promemorian framgår att ett otillbörlighets- rekvisit kan avse konsumentens förmåga eller intresse att utnyttja de ci— vilrättsliga möjligheterna. Det tycks som om man avser att skapa ett sär- skilt otillbörlighetsrekvisit, som tar sikte på den förfördelade partens in- tresse eller förmåga att hävda sin rätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att man kan komma att ställas inför en tveksam gränsdragning mellan vad som är att hänföra till otillbörlig marknadsföring och vad som innebär otillbörliga avtalsvillkor. På gränsen mellan dessa områden ligger t. ex. garantiutfästelser, som ger den fåkunnige intrycket av ett fördelaktigt anbud men i verkligheten in- nebär en begränsning av de förpliktelser som annars skulle åvila säljaren enligt köplagens regler. Det grundläggande utredningsarbete som kan komma att åvila konsumentombudsmannen torde i många fall bestå i brett upplagda branschundersökningar vid vilka anledning kan finnas att studera såväl marknadsföringsmetoder som avtalsvillkor. Hovrätten går inte närmare in på de exempel som anges i promemorian på villkor som typiskt sett kan anses otillbörliga på grund av sitt innehåll. Det är enligt hovrätten i varje fall uppenbart att några förbud enligt den före- slagna lagen inte kan komma i fråga annat än i mycket graverande fall. Även hovrätten för Nedre Norrland menar att generalklausulen bör till- lämpas bara i fall när det inte råder någon tvekan om att ett formulär- villkor är otillbörligt mot konsumenten. Enligt näringslivet måste otill- börlighetsbegreppet bygga på de grundsatser som varit vägledande vid domstolarnas tillämpning av de civilrättsliga generalklausulerna. Inskri- dande bör därför kunna ske endast om villkoret uppenbarligen är stri- dande mot gott affärsskick.

NO påpekar, att marknadsrådet enligt promemorieförslaget skall kun— na förbjuda näringsidkare att tillämpa avtalsvillkor som gynnar honom eller ”någon i vars ställe han år”. Denna formulering täcker exempel- vis det fall att försäljningen till konsument utförts av kommissionär eller agent som därvid tillämpat av huvudmannen fastställda avtalsvillkor. Det anses tveksamt om förslaget även omfattar det fall då en närings- idkare, som köpt en vara i fast räkning, säljer varan vidare till kon- sument och därvid exempelvis tillhandahåller en av leverantören ut- färdad garantiutfästelse på villkor som eventuellt kan anses otillbörliga. För att täcka även denna eventualitet ifrågasätter NO, att lagtexten ges lydelsen ”gynna näringsidkaren eller någon i vars ställe han är eller näringsidkare i tidigare försäljningsled”. Även näringsfrihetsrådet anser, att det bör finnas möjlighet att ingripa mot näringsidkare i ti- digare försäljningsled, om denne upprättat det avtalsformulär som

• Sida 45
•  Original

Prop. 1971: 15 45

används vid försäljningen till konsumenter. Liknande synpunkter fram- förs av hovrätten för Nedre Norrland, köplagssakkunniga, näringsli- vet och Sveriges lantbruksförbtuzd. Beträffande partsställningen inför marknadsrådet ifrågasätter näringslivet om inte organisation som upp- rättat avtalsformulär borde ges ställning som part i ärenden som rör formuläret. Näringslivet hänvisar därvid till att organisation som slutit kollektivavtal enligt lagen om arbetsdomstol har ställning som part i tvister som rör kollektivavtalet. TCO uttrycker sin tillfredsställelse över att sammanslutning av konsumenter eller löntagare föreslås få talerätt i ärenden om otillbörliga avtalsvillkor. Näringsfrihetsrådet ifrågasätter om sådan talerätt bör tillerkännas sammanslutning av näringsidkare.

Svea hovrätt menar, att standardavtal erbjuder sådana fördelar för nä- ringsidkarna, att man inte behöver befara, att de söker kringgå lagstift— ningen genom att ta in förbjudna villkor i individuella avtal. Hovrätten ifrågasätter, om det finns behov av att vidga tillämpningsområdet för lagstiftningen utöver den egentliga formulärrätten.

Enligt näringslivets mening bör det vara en förutsättning för förbud att villkoret är otillbörligt i det särskilda fall som föranlett talan. Nä- ringslivet godtar förslaget, att en näringsidkare skall kunna förbjudas att över huvud taget begära, att en viss bestämmelse skall gälla vid försälj- ning till konsument. Det förutsätts dock att detta inte innebär att nä- ringsidkare förbjuds att över huvud taget använda en viss bestämmelse, även i sådana enskilda fall där det under hänsynstagande till de särskil- da omständigheterna är tillbörligt. Detta medför att allmän domstol vid mål angående utdömande av vite måste pröva om det förbjudna, som typiskt sett otillbörligt bedömda villkoret även är otillbörligt i det enskil- da fallet. Domstolarna kan sålunda inte som när det gäller mål angåen- de utdömande av vite enligt lagen om otillbörlig marknadsföring inskrän- ka sin prövning till viss formell kontroll av marknadsrådets lagtillämp- ning.

Ingen remissinstans har motsatt sig, att sanktionen vid överträdelse av generalklausulen skall vara f ö r b u d mot fortsatt användning av det otillbörliga villkoret. Remissinstanserna godtar också förslaget att förbu- det i princip skall förenas med vite.

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig uttryckligen till förslaget att till- lämpningen av generalklausulen anförtros k 0 n s 11 rn e 11 to m b 11 d s- manncn och marknadsrådet. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, statens pris- och kartellnämnd, NO, näringsfrihetsrådet, konsumentutredningen, köp- lagssakkunniga, Sveriges advokatsamfund, Motorbranschens riksför- bund, SACO och Husmodersförbundet Hem och Samhälle. Statens kon- sumentråd har i och för sig ingen erinran mot förslaget men framhåller att det för konsumenterna viktiga mindre är att avtalsvillkor kan bli ogil- tigförklarade vid domstol eller att ett fortsatt användande av sådana

• Sida 46
•  Original

Prop. 1971: 15 46

villkor kan bli vitesbelagt än att avtalen redan vid sin tillkomst anpassas efter konsumenternas krav. Det är alltså erforderligt att finna en form där köparnas egna synpunkter kan komma med i avtalsutformningcn. Ett förfarande där representanter för konsumentintresset förhandlar med säljintresset skulle vara en lösning på denna fråga. Detta skulle enligt konsumentrådet kunna åstadkommas genom att det tänkta konsument- verket eller, om det inte kommer till stånd, konsumentrådet får till upp- gift att företräda konsumenterna vid sådana förhandlingar. Sveriges lant- bruksförbund menar att mycket talar för promemorieförslaget men an- ser sig inte kunna ta någon definitiv ställning innan det civilrättsliga ut- redningsarbetet slutförts. Svea hovrätt uttalar däremot att den intres— seavvägning och riskfördelning som det är frågan om på kontraktsrät- tens områdc utgör ett normalt led i domstolarnas arbete. Att ha ett från de allmänna domstolarna fristående organ med uppgift att avgöra frågor som låt vara under delvis annan aspekt kan bli föremål även för doms- tols prövning är betänkligt. Hovrätten är böjd att förorda, att rättstill- lämpningen anförtros de allmänna domstolarna. Samma uppfattning ut— talas av Svenska företagares riksförbund, som även framhåller att det — ifall promemorieförslaget godtas —— måste finnas möjlighet att överklaga marknadsrådets beslut till högsta domstolen. Näringslivet anser, att det under alla förhållanden är oundvikligt, att det civilrättsliga normsystemet kommer att påverkas av värderingarna hos den myndighet som tillämpar den näringsrättsliga lagstiftningen. Frågan om avtalsvillkor är otillbörliga eller inte hör närmast under allmän domstol. Näringslivet avstyrker därför förslaget, att marknadsrådet skall kunna utfärda förbud mot av- talsvillkor. Skall emellertid handläggningen av dessa ärenden ske hos marknadsrådet, bör man överväga att tillskapa möjligheter att över- pröva rådets beslut. Med hänsyn till att den civilrättsliga normbildningen bör vara centraliserad hos högsta domstolen bör i så fall besvär mot rå- dets beslut enligt näringslivets mening få anföras hos högsta domstolen. Redan de säkerligen många gånger betydande ekonomiska konsekven- ser som ett förbud kan väntas få för den drabbade näringsidkaren borde enligt Sveriges advokatsamfunds mening tillräckligt klarlägga nödvändig- heten av en rätt till överprövning av marknadsrådets beslut. Härtill kom- mer emellertid ytterligare att det inte kan undvikas, att den näringsrätts- liga bcdömningen av vad som är att anse såsom otillbörliga avtalsvillkor kommer att utöva betydande inflytande på de allmänna domstolarnas ci- vilrättsliga bedömning av i vilken utsträckning avtalsvillkor i det enskilda fallet skall kunna jämkas eller ogiltigförklaras. Denna synpunkt gör det ofrånkomligt att en och samma instans, nämligen högsta domstolen, skall ha den slutliga prövningsrätten då det gäller såväl den näringsrättsliga som den civilrättsliga prövningen. En sådan överprövning kan ske enligt den israeliska motsvarande lagstiftningen. Möjligheten att överklaga marknadsrådets beslut hos högsta domstolen anses så väsentlig, att sam-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1971: 15 47

fundet helt tar avstånd från tanken på en lagstiftning av föreslagen art om inte detta rättssäkerhetskrav tillgodoses. Även hovrätten för Nedre Norrland anser att det bör finnas möjlighet att föra talan mot rådets be— slut.

Några remissinstanser framför synpunktcr på f ö rf a r a n d e t vid marknadsrådet. Näringslivet menar att det i de flesta fallen torde gå att få till stånd en frivillig uppgörelse efter förhandlingar. Det ifrågasätts om inte förhandlingarna borde vara en så betydelsefull del av systemet att det skulle återspeglas mer direkt i procedurens konstruktion och att förhandlingar även skulle kunna ske i marknadsrådet. Sveriges advokat- samfund och Motorbranschens riksförbund anför liknande synpunkter. Riksförbundet förordar att det i instruktionen för konsumentombuds- mannen intas cn bestämmelse att ombudsmannen skall hålla fortlöpande kontakt med näringslivet och dess organisationer.

Lagförslaget avser enligt näringslivet närmast frågan huruvida ett vill— kor i och för sig och under alla förhållanden i en viss typsituation är otillbörligt. Något juridiskt-tekniskt hinder för en fastställelsetalan, vari- genom näringsidkaren kan få en förklaring om huruvida villkor är otill- börliga eller inte, synes därför inte föreligga. Näringslivet anser det an- geläget att lagstiftningen utformas så att enskild näringsidkare kan få fastställt att ett av honom använt avtalsvillkor är godtagbart. Härmed sammanhänger frågan om rättskraften i ett avgörande av marknadsrå- det. Enligt förslaget vinner ett beslut av marknadsrådet inte rättskraft i den meningen att rådet skulle vara förhindrat att ompröva den fråga som har avgjorts genom beslutet. Rådet kan på begäran ta upp till för- nyad prövning frågan om förbud mot ett otillbörligt villkor som rådet i ett tidigare ärende inte har funnit anledning att förbjuda. Detta överens- stämmer med regleringen i lagen om otillbörlig marknadsföring. Enligt näringslivets mening finns det anledning till en annan bedömning av rättskraftsproblemet i den nu aktuella lagstiftningen. Redan ett förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring kan i vissa fall få allvarliga ekonomiska konsekvenser. Ett förbud att använda ett standardkontrakt som tillämpas i kanske en hel bransch får däremot redan enligt normal- fallet mycket allvarliga konsekvenser. Ur den enskildes synvinkel är det beträffande den aktuella lagstiftningen mer angeläget att kunna lita på meddelat beslut och inte behöva riskera att detta rivs upp. Särskilt fram- trädande är behovet av trygghet för näringsidkarna om fastställelsctalan medges. Med hänsyn till näringsidkarnas rättssäkerhet och till önsk- värdheten av en fast och snar normbildning på detta rättsområde är det enligt näringslivet angeläget att fastställelsebeslut och ogillad för- budstalan får rättskraft i den meningen att för ändring av beslutet krävs nya omständigheter. .

Även hovrätten för Västra Sverige, konsunzenlutredningen, Sveriges advokatsanifund och Svenska hankföreningen anser att det bör finnas

• Sida 48
•  Original

Prop. 1971: 15 48

möjlighet för företagare att få förhandsbesked om ett visst avtalsfor- mulär är tillbörligt eller inte.

Sveriges advokatsamfund menar att alla frågor om otillbörliga avtals- villkor är av stor vikt, varför det inte bör komma i fråga att låta reglerna om förbudsföreläggande bli tillämpliga i dessa ärenden.

Näringslivet och Motorbranschens riksförbund förordar att juristin— slaget i marknadsrådet förstärks. Enligt näringslivet bör det finnas en särskild ledamot för ärenden om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, vilken skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. Svenska tidningsm- givareföreningen föreslår att rådet förstärks med särskild expertis på av- tals- och köprätt.

Näringsfrihetsrådet tar upp frågan hur konsumentombudsmannen skall kunna få tillgång till förekommande avtalsformulär. Rådet menar att avtalsformulären ofta inte är öppet tillgängliga. Det bör finnas möj- lighet att tvångsvis införskaffa avtalsformulär och andra uppgifter av be- tydelse. En möjlighet är att konsumentombudsmannen får rätt att på- kalla biträde av pris- och kartellnämnden och att lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden utvidgas till att omfatta även avtalsvillkor. Härför talar också den omständigheten att det samarbete branschvis, som i viss utsträckning torde äga rum be- träffande vissa avtalsformulär och klausuler, företer påtagliga likheter med det samarbete i fråga om konkurrensen som äger rum och ofta torde vara en del härav. Vidare skulle det enligt näringsfrihetsrådet kunna övervägas om det inte är lämpligt att pris- och kartellnämnden gör registerliknande sammanställningar för olika branscher med sikte särskilt på formulärvillkor. Statens pris- och kartellnämnd framför lik- nande synpunkter.

I åtskilliga remissyttranden analyseras promemorians värde- ringar av olika typer av avtalsvillkor.

Köplagssakkunniga menar att en klausul varigenom säljaren förklarar att han inte påtar sig något ansvar för en r e p r e s e n t a n t 5 u t- fästelser inte kan mera generellt bedömas som otillbörlig. Be- dömningen beror bl. a. på vad slags representant det är fråga om och vil- ken utfästelse det kan gälla. Näringslivet framhåller, att det vid typise- rade massavtal finns en stark tendens inom handel och industri att standardisera avtalsinnehållet, eftersom det annars skulle bli mycket svårt för den person som skall fatta beslut om avtal att få kännedom om avtalsvillkoren. Vidare är det vanligt att såväl order som order- bekräftelse sker i skriftlig form, och avtalsrutinen är då att alla av- talsvillkor skall framgå av de skriftliga handlingarna. Dessutom sak— nar representanter i regel fullmakt att företräda huvudmannen och bestämmelsen kan därför karaktäriseras som en information härom till konsumenten. Det kan inte antagas vara aktuellt att ändra full- maktsläran på sådant sätt att näringsidkare skall vara bunden av alla

• Sida 49
•  Original

Prop. 1971: 15 49

uttalanden av sina anställda. Villkoret är således enligt näringslivet inte ett villkor som typiskt sett är otillbörligt på grund av sitt innehåll. Liknande synpunkter framförs av Motorbranschens riksförbund. För- bundet understryker även att man bör uppmärksamma att de enskilda bilförsäljarna enligt rättspraxis inte innehar ställningsfullmakt. Å andra sidan måste givetvis den seriösa bilhandeln kontinuerligt verka för en sådan standard i försäljarkåren att problem av hithörande natur inte skall behöva uppkomma i nämnvärd omfattning. Målsättningen för den tilltänkta lagstiftningen bör enligt förbundets mening inte vara att arbets- givaren skall vara bunden av alla de åtgärder en anställd vidtar. Sveriges advokatsamfund anser att en friskrivningsklausul kan vara helt invänd- ningsfri när det är fråga om stora företag med hundratals försäljare. Vad som i konsumentens intresse bör fordras är att det i formuläret särskilt tydligt anges att försäljaren inte är behörig att göra utfästelser utöver vad som upptagits i formuläret.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp klausulen att b e ställ- nin g e n ä r b i n (1 a n d e för köparen men inte för säljaren förrän denne skriftligen godkänt avtalet. Klausulen gör det enligt hovrätten möjligt för säljaren att använda agenter som är mera löst knutna till 'honom och mindre kostnadskrävande genom att det inte fordras någon övervakning. Skulle agenten kunna binda säljaren omedelbart vid avta- let, krävs en helt annan kvalitet på både agenterna och övervakningen. Säljaren måste rn. a. o. gå över till ett helt annat distributionssätt vilket enligt hovrätten inte behöver vara någon fördel från konsumentsyn- punkt. Köplagssakkunniga påpekar att säljaren kan ha anledning att inte omedelbart binda sig för att bli i tillfälle att förvissa sig om sin leverans- förmåga, något som kan ligga även i köparens intresse. Vad man i promemorian vänder sig mot tycks främst vara en bundenhet för kö— paren under obestämd eller längre tid framåt. Det blir enligt de sak- kunniga en fråga av jämförelsevis ringa räckvidd. Näringslivet utgår från att innebörden av uttalandena i promemorian är att det generellt skulle vara otillbörligt att köparen ensidigt är bunden genom under- tecknande av ordersedel eller kontrakt i avvaktan på säljarens accept. Det framhålls att avtalslagen bygger på den principen att vardera par- ten är självständigt bunden av sin förklaring och att den som mot- tagit ett anbud har en betänketid. Avtalsrutinerna inom handel och in- dustri har under senare år, både nationellt och internationellt, utveck- lats så att köpeavtal normalt kommer till stånd genom att säljaren av- ger en skriftlig orderbekräftelse och att köparen dessförinnan är bun- den genom sin order. Till stöd för dessa former av avtalsslut kan många sakliga skäl anföras, som inte närmare behöver utvecklas. Det förefaller näringslivet otänkbart att det skulle kunna anses vara en uppgift för marknadsrådet att ändra grunderna för vår avtalsrätt. Mo- torbranschens riksförbund upplyser att den seriösa bilhandeln konse-

• Sida 50
•  Original

Prop. 1971: 15 50

kvent har arbetat med en ”trestegsuppbyggnad” av bilaffärerna där de olika momenten utgörs av beställningssedel, orderbekräftelse samt som sista led avbetalningskontrakt resp. fakturering i samband med leverans. Genom den revision av anbuds- och lcveransbestämmelserna som ägt rum under 1969 har fastställts att beställningssedeln beträffande person- bilsköp är bindande för köparen under endast tio dagar. Det är givet att man i och för sig kan tänka sig att låta den bcställningssedel som varken blivit bekräftad eller avslagen inom den stipulerade tiden bli bindande för säljaren. Det är emellertid inte på något sätt entydigt att en sådan be- stämmelse skulle vara till fördel för konsumenten. Detta skulle nämligen innebära att kunden blir slutgiltigt bunden av en beställning genom sälja- rens passivitet. Härigenom skulle också de grundläggande principerna i avtalsrätten sättas ur spel, vilket endast kan vara motiverat om mycket starka skäl talar för en dylik genomgripande och med hänsyn till konse- kvenserna svåröverskådlig ändring av rättssystemet. Enligt förbundets uppfattning torde missbruk höra till de definitiva undantagen.

Vad gäller klausulen i b e f i ntligt s k 1 0 1: delar hovrätten för Nedre Norrland den i promemorian uttalade uppfattningen, att det mås- te anses otillbörligt att en säljare av en fabriksny vara undandrar sig an- svaret för fel i godset genom att tillföra avtalet en klausul om att varan säljs i befintligt skick. När det åter gäller begagnade varor ställer sig sa- ken annorlunda. I och för sig kan klausulen här inte gärna betraktas som otillbörlig. Den behöver i det sammanhanget inte betyda annat än vad som ligger i sakens natur eller att. varan säljs med de fel och brister som regelmässigt uppstår vid begagnandet. Otillbörligt blir villkoret först då det av säljaren ges en innebörd som inte kan anses civilrättsligt godtag- bar. Huruvida så är fallet lär emellertid i allmänhet inte framgå av det konkreta avtalsformuläret utan frågan torde aktualiseras först efter av- talsslutet då köparen framställer anspråk på grund av fel i godset. Redan av den anledningen lär det enligt hovrätten bli svårt att genom förbud av marknadsrådet skydda köparen mot otillbörliga verkningar av ifråga- varande klausul. Köplagssakkunniga menar att uttalandena i promemo- rian på dcnna punkt främst går ut på att vid otillbörlighetsbedömningen hänsyn skall tagas till vilken typ av försäljning och vilken kategori av konsumenter det rör sig om. Redan av rättspraxis rörande bestämmelser av denna typ framgår emellertid, att en mängd andra omständigheter kan ha betydelse i sammanhanget. Det synes inte hävdat, ens som hu- vudregel, att klausulen skulle vara förkastlig beträffande ej fabriksnya varor och bortsett från ett extremt exempel ges heller ingen vägledande antydan om hur den tillämnade lagstiftningen skulle kunna utnyttjas. Även näringslivet anser att uttalandena i promemorian inte är särskilt preciserade.

LO karaktäriserar g a r a n ti u t f ä 5 t e l s e r n a som särskilt otill- ständiga. Det är orimligt att begära av konsumenten att han vid kon-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1971: 15 51

frontation med det positivt laddade ordet garanti skall inse att garantin i själva verket innebär att den talerätt som tillförsäkrats konsumenten genom lagstiftning utsläcks. Även om friskrivningsklausuler allmänt sett skulle medge ett lägre pris är det enligt LO från konsumentsynpunkt rik- tigare med ett högre pris utan sådana klausuler. KF omtalar att konsuu menten vid köp i konsumentkooperativa butiker och varuhus har rätt att oavsett skälen återlämna den köp-ta varan och kontant återfå erlagd kö- peskilling. Undantag från denna rätt görs om konsumenten genom för- slitning gjort varan osäljbar eller om varan inte kan återtas av hälsoskäl eller hygieniska skäl. Hittills har undantag också gjorts beträffande vissa kapitalvaror, TV, radio, kylskåp etc., för vilka gällt de bestämmelser som utfärdas av fabrikanten och som i allmänhet återfinns på den garantise- del som följer varan vid köpet. KF finner förhållandet beträffande kapi- talvarorna otillfredsställande och kommer därför att utvidga bytesrätten även till dessa och införa någon form av generellt öppet köp. TCO utta- lar att köplagen innebär att köparen inte skall åsamkas kostnad eller olä— genhet av att ett fel rättas till. Med kostnader avses här även exempelvis resekostnader för köparen. En vanlig bestämmelse i standardformulär är att garantin inte omfattar fraktkostnader eller resekostnader för montör. Det kan inte anses rimligt att konsumenten skall svara för dessa kostna— der. När det därför gäller att avgöra vilka kostnader som konsumenten skall ha ersättning för bör enligt TCO:s mening domstolar och mark- nadsrådet ta hänsyn inte bara till direkta utlägg, såsom resekostnader och dylikt, utan även till exempelvis konsumentens tidsspillan i anledning av felet. Vid bedömande om ochi vad mån skada uppstått bör, enligt TCO:s uppfattning, hänsyn tas även till omständigheter av annan än rent eko- nomisk betydelse.

Hovrätten för Västra Sverige och H usmodersförbtmdet Hem och Sam- hälle menar, att det för båda parter inte sällan är fördelaktigare att säl- jaren tillerkänns en långtgående :reparationsrätt i stället för rätten att häva köpet. Köplagssakkunniga framhåller att garantiutfästelserna van- ligen inte bara inskränker köparens rätt utan också utvidgar denna i för- hållande till vad som följer av köplagen . Köparen har rätt att fordra att felet avhjälps, och ofta påtar sig säljaren i realiteten ett mer omfattande ansvar för fel än enligt köplagen . Frågan är enligt de sakkunniga kom— pliccrad.

Näringslivet påpekar att de kommersiella konsumentgarantierna har ett helt annat ansvarssystcm än köplagen. Enligt köplagens system har säljaren ett huvudsakligen ekonomiskt sanktionerat ansvar för fel under vissa bestämda förutsättningar och med olika i köplagen angivna restrik- tioner. Enligt de kommersiella garantierna har säljaren ett ansvar för fel som med vissa restriktioner—betydligt mindre vittgående än köplagens— är funktionellt sanktionerat, felet skall avhjälpas av säljaren. Utgångs- punkten för de kommersiella garantierna är att säljaren och köparen har

• Sida 52
•  Original

Prop. 1971: 15 52

det gemensamma intresset att den försålda varan skall fungera tillfreds- ställande, och det är därför naturligt att den primära påföljden av fel är att säljaren skall avhjälpa felet. Det kan exempelvis inte rekommenderas att frågan om hävningsrätt i visst fall föreligger överlämnas till konsu- mentens bedömning, eftersom en obefogad hävning i regel ger anledning till kontraktsbrott från köparens sida och dessutom skapar ett tillstånd av oklarhet, där ingendera parten vet om avtalsbundenhet föreligger eller inte. Ett åtagande av säljaren att avhjälpa felet är en betydligt enklare och effektivare lösning än de felpåföljder som finns i köplagen . Det är emellertid inte därför givet att ett sådant åtagande skulle vara billigare eller mindre vittgående än ett felansvar enligt köplagen . I många bran- scher förutsätter detta att säljaren bygger upp en omfattande servieeor- ganisation för att kunna utföra service och reparationer. En sådan servi- ceorganisation är givetvis till fördel för konsumenten under hela den tid som varan kan användas, således även efter garantitidens utgång. Åta- gandena i konsumentgarantier innebär även att säljaren ansvarar för att godset fungerar under hela garantitiden, bortsett från fel som uppkom- mit exempelvis på grund av misskötsel av köparen, och därigenom und- viks tvister som gäller om felet varit ursprungligt. Det kan knappast vara meningen att det enkla och effektiva system som de moderna kommer- siella konsumentgarantierna erbjuder skall motverkas och att utveck- lingen skall föras tillbaka till köplagen . Vad särskilt gäller hävningsrätt för konsument synes sådan, när konsumentgarantier är tillämpliga, en- dast vara aktuell när säljaren inte fullgör sitt åtagande att avhjälpa fel, och då kan enligt allmänna rättsregler hävningsrätt även föreligga, trots att avtalet utesluter sådan rätt. Det synes däremot inte motiverat att bry- ta de kommersiella garantiernas system genom att införa en enstaka på- följd enligt köplagen och då givetvis med alla de regler som gäller den- na påföljd. Resonemangen i motiven är emellertid på denna punkt okla- ra. Vidare framhålls att det är omöjligt att undvika att vissa enstaka ex- emplar av serietillverkade varor blir felaktiga. Såväl televisionsapparater som bilar är så komplicerade produkter, att även obetydliga fel kan för- anleda att de för tillfället inte fungerar, och de behöver en intrimnings- period under vilken service bör lämnas. Produkter av denna typ kan inte alltid vara felfria i köplagens mening, vilket är ytterligare en anledning att anse att lagens felregler är föråldrade. Det kan knappast sägas vara ett konsumentintresse att i priset för serietillverkade varor såsom televi- sionsapparater och bilar skall inkalkyleras de orimliga kostnader som hävningsrätt vid minsta fel skulle föranleda. Sammanfattningsvis uttalas i näringslivets remissyttrande att den kritik som riktats mot de kommer- siella konsumentgarantierna bygger på otillräckliga överväganden om de komplicerade praktiska frågeställningar som regleras genom bestämmel- ser om ansvar för fel. Också Motorbranschens riksförbund menar att det inte är givet att den reglering som ges i köplagen beträffande ansvar för

• Sida 53
•  Original

Prop. 1971: 15 53

fel i godset är till alla delar lämplig för konsumenterna. Förbundet fram- håller vidare att man i promemorian. inte gått in på frågan vilka prismäs- siga effekter en utökning av nybilsgarantierna kan medföra. För övrigt är det så att det aktuella problemkomplexet i allt väsentligt hänför sig till förhållanden som detaljistledet ensidigt torde ha ytterst små möjlig- heter att påverka. Nybilsgarantierna fastställs av vederbörande fabrikant som dessutom ofta är ett utländskt företag. Mot bakgrund av att försla- get i detta hänseende med all sannolikhet kommer att medföra omfattan- de och svåröverskådliga effekter — bl. a. i prismekanismen —— anser för- bundet stor varsamhet vara att rekommendera.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle framhåller att garantierna ofta skall infrias av fabrikant eller generalagent och inte av återförsäl- jaren. Fabrikanten resp. generalagenten kan dock vara svåråtkomlig. Han kan t. ex. finnas i utlandet. Även om det inte kan krävas att säljaren påtager sig att infria garantin, bör det fordras att han uttryckligen anger i förhållande till vem garantin gäller.

Köplagssgkkunniga berör de s. k. f o r e e-m aj e u r e-k 1 a U 5 u- l e r n &. De sakkunniga anser att formulärvillkor som begränsar köpa- rens rätt att häva vid övergående force majeure inte kan regelmässigt be- traktas som otillbörliga. Särskilt vid köp av egendom som tillverkas efter köparens speciella önskemål kan en förlängning av leveranstiden vid force majeure vara godtagbar. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det normerade skadeståndet i form av avtalsvite har åtskilliga förde- lar bl. a. från bevissynpunkt. Det utgör även en fördelaktig utgångs- punkt vid tecknande av avbrottsförsäkring. Näringslivet menar att pro- memorian bara innehåller några allmänna uttalanden om force majeure. Motorbranschens riksförbund påpekar att förbundet i sina nya leverans- bestämmelser fastställt att force-majeure-regeln inte får åberopas om le- veransförseningen överstiger tre månader.

Motorbranschens riksförbund-tar upp uttalandena i promemorian om prishöjningsklausulerna. Enligt förbundet har sedan gam- malt inom bilhandeln gällt att prishöjningar beroende på skattehöjningar och liknande offentliga, prispåverkande faktorer inte medför annulla- tionsrätt för kunderna. Ett slopande av skattehöjningsklausulen skulle i många fall kunna innebära direkta förluster för bilhandlarna exempelvis med hänsyn till i fast order beställda fordon etc. Ett borttagande av pris- höjningsklausulerna skulle utan tvekan kunna medföra att man från säl- jarföretagets sida måste kompensera sig genom en högre prisnivå. För- bundet erinrar vidare om att frågan har ett intimt samband med de pro- blem som mervärdeskatte- resp. accishöjningar aktualiserar. Vid skatte- höjningar av denna typ har riksdagen under senare år klart uttalat att man i framtiden inte kommer att kunna påräkna några speciella över- gångsbestämmelser. Denna ståndpunkt baseras på det förhållandet att man inom näringslivet generellt förbehåller sig rätten att ta ut den

• Sida 54
•  Original

Prop. 1971: 15 54

högre skatten från konsumenterna. Om sålunda den inom bilhandeln tillämpade skattehöjningsklausulen skulle bedömas som otillbörlig, måste detta enligt förbundet kombineras med särskilda övergångsbcstämmclser som säkerställer säljarföretagcn mot sådana helt oförutsebara kostnads- element. Käplagssakkumziga menar att avtalsvillkor om prisjustering, föranledda av att under tiden mellan avtalet och leveransen säljarens kostnader för köpet ökats genom höjning av skatt eller tull, ökade priser på råvaror eller höjda arbetslöner m. m., i regel inte är otillbörliga. Hov- rätten för Västra Sverige påpekar att köparen belastas med tullhöjning- ar som inträffar efter köpslut enligt nästan alla transportklausuler 1 In- ternationella handelskammarens ”Incoterms 1953”. Näringslivet anser, att prishöjningsklausuler kan vara befogade i vissa branscher, exempel- vis som en reservation för oväntade skattehöjningar.

Motorbranschens riksförbund anser att man med fog kan hävda, att avsaknaden av en v i t e 5 kl a n sul kan innebära klart obilliga konse- kvenser för säljarföretagen. Om någon skyldighet att fullfölja ingångna avtal inte skulle föreligga, skulle köparen lätt kunna ingå avtal med ett stort antal säljarföretag. Bakgrunden till den allmänna vitesklausulen har bl.a. varit att kunden under tidigare perioder med bilbrist har beställt bilar på flera olika håll och därigenom åsamkat bilhandlarna orättmäti- ga kostnadshöjningar. Emellertid strävar man från bilhandelns sida kon- sekvent efter att entydigt klargöra för kunderna att undertecknandet av en beställningssedel innebär ett åtagande att på vissa angivna villkor kö- pa ett fordon. I sammanhanget understryker förbundet att reglerna om kontraktsvite inom bilhandeln har försetts med omfattande undantag och förbehåll som främst har sin utgångspunkt i överväganden av social na- tur. Näringslivet anser att man måste ha ett konkret underlag för att kunna avgöra om viss påföljd är rimlig. Sveriges advokatsam fund uttalar att ett vite av 20 0/0 av köpeskillingen inte framstår som typiskt sett oskä— ligt, eftersom ränteläget f. n. är högt och säljaren i princip har rätt till ersättning för det positiva kontraktsintresset.

Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i och för sig i promemo- rians uttalande att den i a v h e t a 1 n i n g 5 k 0 n t r a kt förekomman- de klausulen att köparen är skyldig att acceptera växlar på köpeskilling- en kan försätta konsumenten i besvärliga situationer. Att mindre för- tänksamma köpare, som lämnar växel som likvid för varan, kan få vid- kännas ekonomisk förlust sammanhänger emellertid i allmänhet med växelrättens regler om växels negotiabilitet. Det bör också beaktas att växel är ett legalt betalningsmedel —— för många köpare dessutom det enda som står dem till buds. Otillbörliga verkningar av klausulen torde därför enligt hovrätten inte kunna undanröjas genom förbud av den art som avses med förslaget. S veriges advokatsamfund anser, att stor åter- hållsamhet måste iakttas när det gäller att stämpla villkor om växelac- cept som otillbörligt. Något sådant bör inte komma i fråga med mindre

• Sida 55
•  Original

Prop. 1971: 15 55

andra finansieringsmetoder framstår som mera näraliggande. I den mån banker och andra finansieringsinstitut går med på att diskontera avbetal— ningskontrakt lika gärna och på för näringsidkarna inte oförmånligare villkor än vad som tillämpas för växeldiskontering, kan dock kravet på växelaccept enligt samfundets åsikt framstå som otillbörligt. Motor- branschens riksförbund upplyser att man inom bilhandeln eftersträvar att avveckla metoden att vid sidan av avbetalningskontrakt tillämpa växel- eller reverssystem.

6. Departementschefen

6.1. Allmänna överväganden

När förslag till lag om otillbörlig marknadsföring lades fram förra året framhöll jag, att det allmänna måste ha det primära ansvaret för att näringsverksamheten drivs i former som inte strider mot kon- sumenternas intressen. Jag nämnde därvid flera olika faktorer som gör att konsumenternas behov av skydd är särskilt framträdande i dag. I samband därmed berörde jag olika åtgärder som kan vidtagas från det allmännas sida för att inom ramen för en aktiv och energisk konsu- mentpolitik verka för att företagsamheten inte kommer i kollision med konsumenternas berättigade intressen. Bland dessa åtgärder spelar lag- stiftning med syfte att stärka konsumenternas rättsliga ställning en be- tydelscfull roll.

Behovet av förstärkt rättsskydd för konsumenterna har under senare år blivit alltmer påtagligt. Statsmakterna har också tagit flera viktiga initiativ till förbättringar. Jag vill här nämna några sådana. På köprät- tens område pågår utredningsarbete som bedrivs av köplagssakkunniga. De sakkunniga har bl. a. i uppdrag att undersöka behovet av särskilda köprättsliga regler för konsumentköp. I våras tillsattes inom justitiede- partementet en utredning med uppgift att se över generalklausulerna om otillbörliga avtalsvillkor i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen. I juni detta år avgav sakkunniga för utredning av frågan om rätt att från- träda avtal betänkandet Hemförsäljning (SOU 1970: 35) som f.n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Av särskilt intresse i det nu ak- tuella sammanhanget är vidare den av riksdagen i våras beslutade, nyss nämnda lagen om otillbörlig marknadsföring. som träder i kraft vid årsskiftet.

Lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring syftar främst till att skydda konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga me- toder i reklam och annan marknadsföring. Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig

• Sida 56
•  Original

Prop. 1971: 15 _ 56

mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall i regel förenas med vite. Tillämpningen av lagstiftningen har anförtrotts åt särskilda in- stitutioner. Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, mark- nadsrådet, samt en särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite skall dock handläggas av allmän domstol. I rå- det skall finnas företrädare för .näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet övertar de uppgifter som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Konsumentombudsmannen skall övervaka marknaden och föra det all- männas talan inför marknadsrådet. Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagarorganisation eller av enskild näringsidkare.

Lagen om otillbörlig marknadsföring kan bli tillämplig om erbjudna kontraktsvillkor presenteras på ett vilseledande sätt eller om kontrakts- formulär utformas så försåtligt att kunden får en felaktig bild av dess innebörd. Däremot ger lagen inte. möjlighet till ingripande mot använd- ning av avtalsvillkor som på grund av sitt innehåll ter sig obilliga eller på annat sätt otillbörliga mot konsumenterna. Jag anser det emellertid angeläget att man kan komma tillrätta med sådana situationer i betyd- ligt större utsträckning än gällande civilrättslig lagstiftning medger. In- om justitiedepartementet gjordes därför under våren 1970 en under- sökning av frågan. Därvid granskades ett stort antal sådana kon- traktsformulär som används vid försäljning av kapitalvaror till konsu- menter. På grundval av undersökningsarbetet upprättades i mars 1970 en departementspromemoria med förslag till lag om förbud mot otill- börliga avtalsvillkor.

Promemorieförslaget innebär i sina huvuddrag att marknadsrådet får möjlighet att meddela näringsidkare förbud mot fortsatt användning av kontraktsvillkor som otillbörligen gynnar näringsidkaren. Den centrala bestämmelsen utgörs av en generalklausul. Lagen skall gälla vid för- säljning till konsumenter. Ansökan om förbud skall enligt promemorian i första hand göras av konsumentombudsmannen.

Remissbehandlingen av förslaget är i sig ett belägg för den intresse— konflikt som döljer sig i ämnet. Arbetstagarorganisationcrna och andra som företräder konsumentintressen är positivt inställda till promemo- rian. I näringslivets remissyttrandel anförs däremot starkt kritiska syn- punkter. Man invänder från det hållet bl. a., att det inte råder överens— stämmelse mellan den föreslagna lagen och den civilrättsliga lagstift- ningen, att frågan bort utredas inom ramen för det pågående civilrätts— liga reformarbetet, att den företagna utredningen är bristfällig och att promemorian inte ger någon egentlig vägledning om vad den föreslag- na lagen kommer att innebära.

1 Jfr not 5. 2.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1971: 15 57

Jag vill i det följande till en början ta upp de huvudfrågor av prin— cipiell natur som berörs i promemorian och som föranlett diskussion i remissyttrandena.

I departementspromemorian behandlas först frågan om det finns h e- hov av lagstiftnin g. Därvid konstateras att det blir allt van- ligare, att storföretag och organisationer bestämmer villkoren för de enskilda avtalen på förhand genom utarbetande av formulär av olika slag. Den enskilde köparen har i praktiken små möjligheter att få till stånd någon ändring i formulärvillkoren. Detta betyder att avtalet inte, som rättsordningen förutsätter, utformas på grundval av förhandling- ar mellan de enskilda avtalsparterna. De dispositiva rättsregler som tillkommit genom lag och rättspraxis ersätts därmed av en s.k. formu- lärrätt. Denna inrymmer möjlighet till missbruk av avtalsfriheten ge- nom att endera parten, oftast säljaren, skaffar sig ett otillbörligt över- tag i förhållande till motparten. När det gäller försäljning till konsu- menter konstateras i promemorian, att det karaktäristiska för formulär- villkoren är att konsumenten genom villkoren i större eller mindre ut— sträckning berövas de rättigheter som eljest skulle tillkomma honom en- ligt lag. Härav dras den slutsatsen att det finns ett starkt behov av att lagstiftningsvägen inskrida mot företagare som genom utformning av kontraktsformulär skaffar sig en alltför förmånlig ställning i förhållande till konsumenten.

Ingen remissinstans har gjort gällande, att de i promemorian berörda förhållandena på formulärrättens område är tillfredsställande. Däremot råder delade meningar i frågan om vilka åtgärder som behövs för att förbättra konsumenternas ställning i förevarande hänseende.

För egen del vill jag först erinra om att vår näringsrättsliga och för- mögenhetsrättsliga lagstiftning traditionellt bygger på näringsfrihet, fri konkurrens och avtalsfrihet. Lagstiftaren har visat stor återhållsamhet när det gällt att ingripa med kontroll över näringsutövningen eller göra inskränkningar i avtalsfriheten genom tvingande civilrättslig reglering. Så har skett främst på sådana områden som hyreslagstiftningen, för— säkringslagstiftningen, banklagstiftningen och i fråga om avbetalnings- handeln. På vissa håll i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen finns generalklausuler som ger domstolarna möjlighet att ogiltigförklara otill- börliga avtal eller jämka otillbörliga avtalsvillkor. Dessa regler har emellertid en snäv utformning och har i överensstämmelse med vad som förutsatts under förarbetena i praxis tillämpats med stor restrik- tivitet. I övrigt är avtalsfriheten i stort sett orubbad sedan lång tid till- baka. Betecknande är att de centrala lagarna på förmögenhetsrättens område, dvs. avtalslagen och köplagen, består i stort sett oförändrade sedan mer än ett halvt sekel tillbaka.

Vår nu gällande förmögenhetsrättsliga lagstiftning har till största de- len kommit till i en tid präglad av en liberalistisk grundsyn på det kom-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1971: 15 53

mersiella livet. Den utgår från bilden av avtalskontrahenterna som två socialt och ekonomiskt likvärdiga parter. I själva verket torde lagarna ha skrivits främst med tanke på. förhållandena näringsidkare emellan. Den stora allmänhetens köp för privat konsumtion ägnades mindre upp- märksamhct.

De senaste decenniernas utveckling på det kommersiella livets områ- den har radikalt förändrat bilden och väsentligt rubbat förutsättningar- na för den grundsyn som bär upp vår närings- och förmögenhetsrätts- liga lagstiftning. Med ökat välstånd och teknisk utveckling har följt ett stort utbud av kapitalvaror till en bred allmänhet, något som nästan helt saknade motsvarighet för femtio år sedan. Praktiskt taget varje medborgare blir numera flerfaldiga gånger under sitt liv invecklad i olika slag av affärstransaktioner som har stor ekonomisk betydelse för honom. Samtidigt har det blivit allt svårare för konsumenterna att ori- entera sig på varumarknaden. På företagarsidan har skett en utveckling mot starkt ökad koncentration till större och ekonomiskt starkare enhe- ter samt en organisationsbildning som möjliggör tillvaratagande av ge- mensamma ekonomiska intressen för stora grupper av företagare på ett sätt och i former som tidigare var helt okända. På konsumentsidan har någon motsvarande utveckling inte skett. Kooperationen har en utom- ordentligt stor betydelse för att tillvarata konsumenternas intressen men den kooperativa rörelsen har av naturliga skäl inte kunnat ta på sig upp- giften som intresseorganisation för enskilda konsumenter i deras relatio- ner till privata företag.

Denna utveckling har medfört, att det på privatkonsumtionens om- råde inte finns den balans mellan avtalsparterna som är en förutsätt— ning för att ett system med fullständig näringsfrihet och oinskränkt avtalsfrihet skall kunna fungera socialt och ekonomiskt tillfredsställan— de. Den fria konkurrensen har visat sig otillräcklig som korrektiv. Den förut beskrivna utvecklingen mot ett standardiserat regelsystem som har ensidigt utformats av ena parten i avtalet är i sig själv ett tecken på detta. I och för sig finns det ingenting att invända mot att det sker en standardisering av avtalsvillkoren. Ett sådant system kan närmast vara ägnat att skapa stadga och trygghet samt motverka onödiga tvis- ter. Det underlättar också för den enskilde konsumenten att göra jäm- förelser mellan olika företagares utbud. Det betänkliga är ensidigheten, att kontrakten utformas utan någon som helst medverkan av konsu- menterna. Detta möjliggör ett missbruk. Den utredning som redovi- sas i departementspromemorian ger åtskilliga belägg för att ett sådant missbruk förekommer. Det är lätt att ur formulärfloran ge exempel på villkor som uppenbarligen aldrig skulle accepteras i förhandlingar mel- lan ekonomiskt jämbördiga parter. Det tillstånd som har inträtt är ett klart bevis för att förutsättningarna för en oinskränkt närings- och av-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1971: 15 59

talsfrihet inte längre är för handen och att balansen mellan avtalskon- trahenterna på ett eller annat sätt måste återställas.

Frågan är alltså inte om åtgärder är påkallade utan vilka åtgärder som behövs, hur de skall genomföras och när de bör vidtas.

Från näringslivets sida har hävdats, att man i varje fall tillsvidare kan lita till den självsanering som pågår inom näringslivet och avvakta dess resultat för att under tiden mer ingående överväga innehållet i och formerna för en framtida lagstiftning. Åtskilliga andra remissinstanser har intagit den ståndpunkten att lagstiftningsåtgärder kan och bör vidtas så snart som möjligt.

För egen del vill jag starkt understryka betydelsen av att samhälls- organen påtar sig ett ansvar för att konsumenterna bereds ett effektivt rättsskydd. I överensstämmelse med denna principiella uppfattning har statsmakterna nyligen ingripit med lagstiftning till skydd för konsumen- terna på marknadsföringens område och byggt upp särskilda institutio- ner för att på ett så effektivt sätt som möjligt säkerställa att statsmak- ternas intentioner på detta område förverkligas. Dessa åtgärder har framstått som nödvändiga, trots att näringslivet på detta område sedan lång tid tillbaka bedrivit en omfattande självsaneringsverksamhet.

Behovet av aktiva ingripanden från samhällets sida är så mycket mer framträdande när det gäller de formulärrättsliga avtalsvillkoren som nå- gon systematisk saneringsverksamhct knappast alls har bedrivits på det området i näringslivets egen regi, låt vara att på senare tid kunnat skön- jas tendenser till ökad medvetenhet hos åtskilliga företrädare för nä- ringslivets organisationer om behovet av större hänsyn till konsumen- ternas intressen. Hittillsvarande erfarenheter från närliggande områden talar emellertid för att en aldrig så intensiv frivillig självsanering erbju- der otillräckliga garantier för att det mål man ställer upp för sig verk- ligen nås över hela fältet eller att saneringen helt följer de värderingar som från allmän synpunkt bör vara vägledande. Näringslivet självt mås- te av naturliga skäl i väsentlig mån drivas av önskemålet att värna om egna ekonomiska intressen. Enligt min mening är det ett oeftergivligt krav att sancrings- och reformarbetet i fråga om formulärrätten be-. drivs under aktiv medverkan av samhällsorganen och med stöd av en lagstiftning som ger dessa organ möjligheter att tillvarata konsument- intressena.

I vissa remissyttranden har framkastats tanken att man i ett inledande skede skulle avstå från lagstiftning och i stället söka sig fram till lös- ningar av problemen via förhandlingar med näringslivets organisationer. Jag delar inte den uppfattningen. Man kan inte med säkerhet förutsätta att det blir möjligt för de samhälleliga representanterna att genomdriva sina önskemål vid förhandlingar med näringslivet om inga maktmedel står till buds. Och även om de resultat som uppnås kan väntas medföra förbättringar står man utan möjligheter att kontrollera att uppnådda

• Sida 60
•  Original

Prop. 1971: 15 60

förhandlingsresultat verkligen blir bestående. Erfarenheten från andra områden visar också att uppgörelser med branschorganisationer kan ha svårt att slå igenom hos oorganiserade företagare. Det är å andra si- dan angeläget att man kan komma till rätta med missförhållandena hos sådana företagare. Den enda effektiva utvägen är att samhällsorganen genom lagstiftning och genom övervakning stödd på lagstiftning säker- ställer att önskvärda förändringar i formulärrätten kommer till stånd.

Jag har alltså kommit till slutsatsen att man bör gå fram 1 a g 5 t i f t- nin g 5 v 21 g e n. Det bör emellertid understrykas att valet av lagstift- ningsmetoden inte utesluter förhandlingar. Det är här inte fråga om två alternativ som utesluter varandra. Det är en mycket naturlig tanke att en lagstiftning får bilda utgångspunkten för en mera långtsyftande sane- ringsverksamhet med sikte på att via formlösa uppgörelser med närings- livet få till stånd en för både konsumenter och näringsidkare väl avvägd utformning av formulärrätten. Därmed skulle man i själva verket till- godose ett från näringslivets egen sida framfört önskemål att få till stånd överläggningar med en part. som på ett auktoritativt sätt kan före- träda konsumentintressena, något som i avsaknad av något egentligt organisationsväsende på konsumentsidan hittills inte varit möjligt. Jag avser att senare beröra hur en sådan förhandlingsverksamhet bör kom- ma till stånd.

När det härefter gäller frågan om formerna för den lagstiftning som enligt vad jag nyss har anfört under alla förhållanden bör genomföras öppnar sig i princip tre möjligheter. Man kan genomföra en civilrättslig reglering, dvs. i praktiken betydligt vidga nuvarande möjligheter för domstolarna att åsidosätta otillbörliga avtalsvillkor. Man kan också ge- nomföra en näringsrättslig reglering, dvs. införa bestämmelser som möj- liggör 'för samhällsorganen att på förhand hindra att avtal med typiskt sett otillbörliga villkor överhuvudtaget kommer till stånd. Slutligen kan en kombination av båda dessa metoder komma ifråga.

I departementspromemorian diskuteras dessa tre utvägar. En civil- rättslig lagstiftning anses visserligen vara betydelsefull men antas inte komma att verka sanerande i den. utsträckning som är av behovet påkal- lad. En näringsrättslig lagstiftning liknande lagen om otillbörlig mark- nadsföring skulle däremot få större effekt när det gäller att råda bot på missförhållandena inom formulärrätten. I promemorian stannar man därför för denna senare lösning. Den främsta uppgiften för en närings- rättslig lagstiftning är enligt promemorian att få till stånd en samhällelig kontroll av avtalsformulär som företagare har utformat på egen hand och använder vid försäljning till konsumenter. De civilrättsliga proble- men förutsätts bli föremål för särskild utredning. Olägenheterna av att det under en övergångstid kan komma att råda viss oövcrensstämmelse mellan den näringsrättsliga och den civilrättsliga regleringen bedöms inte bli nämnvärt besvärande i praktiken. Enligt vad som vidare uttalas

• Sida 61
•  Original

Prop. 1971: 15 61

i promemorian är behovet av omedelbara åtgärder till skydd för kon- sumenterna så framträdande att en näringsrättslig lagstiftning bör ge- nomföras utan avvaktan på resultatet av det civilrättsliga utredningsar- betet.

Flertalet remissinstanser godtar i och för sig att en näringsrättslig lag- stiftning införs. I ett par yttranden hävdas dock att en civilrättslig lag- stiftning är att föredra. Svea hovrätt menar, att en civilrättslig reform skulle vara tillräcklig om den kompletteras med förbättrade möjligheter till rättslig prövning, ökad information och regler om rätt för konsu- mentombudsmannen att i civilrättslig ordning få fastställt att ett Villkor inte är gällande. '

En rent civilrättslig reglering har enligt min mening vissa svagheter som ensamt instrument. Föreskrifter i den civilrättsliga lagstiftningen hindrar i och för sig inte förekomsten av otillbörliga avtalsvillkor. För att den enskilde skall få det skydd som en sådan lagstiftning syftar till måste han normalt i det särskilda fallet angripa villkoret med rättsliga medel. Om lagstiftningen skall bli effektiv måste det sålunda förutsättas att konsumenterna i gemen verkligen är beredda att utnyttja den genom att fullfölja sina rättsanspråk inför domstol. Denna utväg har emellertid hittills använts bara i mycket begränsad utsträckning. Det finns inte anledning tro att någon mera betydande ändring härvidlag skulle in- träda, även om man genomför ett förenklat rättegångsförfarande — något som i och för sig bör övervägas — och vidgar möjligheterna till rättshjälp.

Till det sagda kommer att man får svårt att med hjälp av en civilrätts— lig lagstiftning snabbt komma fram till en auktoritativ rättsbildning på området. Tanken att konsumentombudsmannen skulle föra fastställelse- talan inför domstol står i strid mot nuvarande grundsatser för vår rätte- gångsordning. En sådan talan kan f. ö. inte föras in abstraeto utan måste anknytas till ett visst fall och den enskildes medverkan måste alltså påkallas. Man frågar sig hur urvalet skall ske av de konsumenter som här skall behöva ställa upp för att man skall få fram lämpliga prejudi- kat. Anknytningen till enskilda fall gör det också svårt att få till stånd principiellt vägledande avgöranden, eftersom omständigheterna i det sär- skilda fallet måste spela in för domstolarna, som f. ö. traditionellt är obenägna att göra principuttalanden med räckvidd utöver den aktuel- la tvisten. Härtill kommcr att det tar avsevärd tid att föra en tvist genom tre instanser för att få fram ett prejudikat. Och den rättsbildning som på så sätt kommer till stånd skulle inte med säkerhet slå igenom hos alla berörda företagare förrän efter många år. I detta sammanhang förtjänar anmärkas att det finns företagare som än i dag använder avtalsformulär med villkor som inte ens står i överensstämmelse med sedan länge gäl- lande tvingande bestämmelser i lagen om avbetalningsköp.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att man inte kan nöja sig med en rent civilrättslig reglering.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1971: 15 62

Som framgår av det anförda är den avgörande svagheten i ett civil- rättsligt system att de privaträttsliga reglerna måste ta sikte på de enskilda fallen och inte kan utnyttjas som instrument att skydda kon- sumentkollektivet som sådant eller i varje fall inte får en sådan skydds- verkan förrän på mycket lång sikt. En dylik verkan kan däremot upp- nås genom en näringsrättslig reglering som ger möjlighet till förebyg- gande ingripanden redan innan avtalen kommer till stånd. En sådan lagstiftning kan väntas få stark effekt när det gäller att hindra till- komsten av villkor som typiskt sett framstår som otillbörliga.

En klar majoritet bland remissinstanserna har som nämnts gett sin principiella anslutning till tanken på en näringsrättslig lagstiftning av i huvudsak det slag som departementspromemorian innehåller. Också för egen del vill jag förorda en lagstiftning av denna art.

Mot ett omedelbart genomförande av promemorieförslaget i dess nuvarande utformning har vissa remissinstanser —— även sådana som gett sin principiella anslutning till tanken på en näringsrättslig lagstiftning — riktat två huvudinvändningar.

Den första går ut på att en lagstiftning enligt promemorians förslag skulle medföra att man fick en diskrepans mellan den nä- ringsrättsliga och den civilrättsliga regleringen som inte kan anses godtagbar och att alltså förslaget i varje fall inte bör genomföras förrän de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna har reviderats och anpassats till den nya syn på bedömningen av tillbörlig- hetsfrågan som kommer till uttryck i promemorian.

Det skall inte bestridas att det här finns ett samordningsproblem. Problemet har i själva verket också redan uppmärksammats genom att en utredning för översyn av de förmögenhetsrättsliga generalklausu- lerna har tillsatts. Visserligen kommer efter ett genomförande av pro- memorieförslaget att uppkomma en viss brist på överensstämmelse mellan den näringsrättsliga och den civilrättsliga regleringen. Verk- ningarna härav bör dock inte överdrivas. Jag vill här först erinra om vad jag nyss har sagt om att överläggningar bör komma till stånd med företrädare för näringslivet i syfte att åstadkomma en lämplig utform- ning av formulärrätten. I den mån sådana överläggningar leder till avsett resultat, saknar en diskrepans mellan näringsrättslig och civil- rättslig lagstiftning praktisk betydelse. Vidare bör beaktas att de nu- varande förmögenhetsrättsliga generalklausulerna i Viss utsträckning ger domstolarna möjlighet att föra rättsbildningen vidare. Gällande rätt medger alltså att rättstillämpningen på förmögenhetsrättens område när- mare anpassas till de värderingar som bör ligga till grund för en modern näringsrättslig lagstiftning. Man kan utgå från att motivuttalandcna till en näringsrättslig lagstiftning kommer att i avsevärd mån bli vägledande för domstolarnas framtida rättsbildning och att denna också kommer att starkt påverkas av den rättsbildning som äger rum genom den nya.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1.971: 15 63

lagstiftningens tillämpning. Redan till följd av nu angivna omständig- heter förringas avsevärt riskerna för direkt motstridiga avgöranden.

Man har också anledning räkna med att näringsidkarna i gemen inte kommer att finna det förenligt med sina intressen att försöka fram- tvinga motstridiga avgöranden enligt de båda regelsystemen. Har ett förbud utfärdats enligt den nya lagen lär det komma att höra till de rena undantagen att den som direkt drabbas av förbudet eller någon av hans konkurrenter drar frågan om tillbörligheten av villkorets till- lämpning i ett enskilt fall inför allmän domstol, eftersom han får räk- na med en avsevärd risk att han förlorar sin talan. I all synnerhet gäller det sagda i fråga om avtal som har tillkommit efter det att för- budet har meddelats. Utsikterna till framgång inför allmän domstol kan möjligen tänkas vara större om det gäller ett äldre avtal. Också fall av det slaget måste emellertid bli ytterst fåtaliga och än mera sällsynt lär det bli att ett domstolsavgörandc på ett entydigt sätt går på tvärs mot avgörandet i förbudsprocessen.

Men även om man skulle under en övergångstid få räkna med reella risker för motstridiga avgöranden i några enstaka fall torde mot— sättningen många gånger vara mer skenbar än verklig. Prövningen i förbudsprocessen resp. civilprocessen avser nämligen två principiellt skilda frågeställningar. Ett förbud enligt den nya lagen tar sikte på en typiserad bedömning av om ett visst avtalsvillkor kan anses vara otill- börligt mot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Denna bedömning görs visserligen mot bakgrunden av en konkret situation men måste likväl ske utan hänsynstagande till speciella omständigheter i enskilda fall och i fullt medvetande om att ett villkor som stämplas såsom otill- börligt enligt den nya lagen inte nödvändigtvis måste underkännas i varje konkret fall. Prövningen avser endast frågan om det typiskt set är otillbörligt att påkalla att villkoret överhuvudtaget tas in i avtalen. Den civilrättsliga prövningen däremot gäller frågan om det är otillbör- ligt att i ett visst fall, med beaktande av alla föreliggande omständig— heter, tillämpa villkoret. Ett avgörande av den senare frågan kan endast i begränsad utsträckning verka prejudicerande för tillämpningen av en näringsrättslig lagstiftning. Man torde också kunna utgå från att högsta domstolen knappast i något fall skulle vara beredd att i en civilprocess göra principiella uttalanden om ett visst villkors tillbörlighet i allmän- het i direkt strid mot den bedömning som tidigare gjorts i förbudspro- cessen.

Mot bakgrund av det nu anförda kan jag inte finna att risken för motsättningar i rättstillämpning mellan den näringsrättsliga och civil- rättsliga bedömningen utgör något bärande skäl mot att redan nu ge- nomföra en från allmänna synpunkter angelägen näringsrättslig lag- stiftning. De olägenheter som i sämsta fall skulle kunna uppstå till följd av diskrepansen mellan näringsrätt och civilrätt är i varje fall

• Sida 64
•  Original

Prop. 1971: 15 64

utomordentligt små i jämförelse med de nackdelar det skulle innebära för konsumenterna i gemen att en sanering av standardkontrakten fick anstå i avbidan på ett civilrättsligt utredningsarbete som kan väntas ta avsevärd tid.

Den andra huvudinvändningen mot ett genomförande av promemo- rieförslaget har avseende på själva det sakliga innehållet i promemo- rian. Det hävdas att utredningsunderlaget är alltför bristfälligt och att de värderingar och bedömningar som görs i promemorian av olika villkorstyper saknar fast underlag och dessutom ger en alltför bristfäl- lig vägledning för den framtida tillämpningen och att förslaget därför är ägnat att sätta rättssäkerheten i fara.

För att kunna bedöma behovet: av fo r t 5 a tt n t r e d n in g måste man först göra klart- för sig hur en näringsrättslig lagstiftning lämpli- gen kan och bör byggas upp. I promemorian diskuteras möjligheten att i detalj reglera under vilka omständigheter vissa villkor inte får använ- das. Det anses emellertid vara mycket svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan det tillåtna och det otillåtna. Vissa villkor kan framstå som otillbörliga i ett fall eller i en bransch men kan i andra fall eller andra branscher te sig godtagbara. En nackdel med en detalj- reglering anses vidare vara att det kan befaras att en del företagare för- söker utnyttja luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte. En detaljreglering bedöms därför inte vara möjlig. I promemorian förordas i stället, att man efter mönster av lagen om otillbörlig marknadsföring bygger på en generalklausul.

Under remissbehandlingen har rått allmän enighet om att en närings- rättslig lagstiftning bör ha den allmänna uppbyggnad som föreslås i de- partementspromemorian. För egen del har jag samma uppfattning.

Själva valet av ett system med en generalklausul i stället för en detalj- reglering genom specialbestämmelser är här liksom på andra områden, där generalklausuler förekommer i vår lagstiftning — som exempel kan nämnas de tidigare berörda förmögenhetsrättsliga generalklausulerna —— uttryck för att lagstiftaren ansett sig varken kunna eller höra på förhand binda rättsutvecklingen utan funnit det bäst förenligt med sina rätts- politiska syften att överlämna huvudansvaret för rättsbildningen till de lagtillämpande organen. Det är givet att en lagstiftning byggd på en ge- neralklausul måste ledsagas av vägledande motivuttalanden som anger de principiella riktlinjer som bör följas i tillämpningen för att lagstifta- rens allmänna intentioner skall förverkligas. Men det är lika uppenbart att dessa motivuttalanden inte bör ges en så utförlig och preciserad ut- formning att lagregelns karaktär av generalklausul i själva verket urhol- kas och man i stället på en omväg inför något av en sådan detaljregle- ring som man fullt avsiktligt velat undvika. Det skulle ju innebära att lagstiftaren underkände sitt eget val av lagstiftningsmetod.

Det är mot denna bakgrund som frågan om behovet av fortsatt ut-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1971: 15 65

redning skall bedömas. För egen del har jag den bestämda uppfatt- ningen att det utredningsmaterial som nu finns tillgängligt utgör ett fullt tillräckligt underlag när det gäller att utforma de allmänna och vägledande riktlinjer för lagtillämpningen som jag nyss har talat om. Detta material består av ett stort antal formulär som har samlats in av köplagssakkunniga under slutet av 1960-talet, den på detta material grundade värdering av vissa avtalsvillkor som gjorts i departements- promemorian och remissinstansernas uttalanden med anledning därav samt en del upplysningar om nytillkomna formulär som kommit fram under remissbehandlingen. Härutöver står till förfogande ett antal for- mulär som samlades in av statens pris- och kartellnämnd under som— maren 1970. Den formulärsamling som sålunda finns tillgänglig torde som statens pris- och kartellnämnd har uttalat ge en förhållandevis god bild av vilka formulärvillkor som f. n. förekommer på marknaden. Jag anser det osannolikt att den allmänna bilden av det rådande läget skulle förändras på något mera påtagligt sätt genom en mera omfattande kartläggning.

Det ligger i sakens natur att man vid utformningen av en lagstiftning byggd på en generalklausul måste ägna r ätt s s å k e r h e t s s y n- p u n k t e r särskild uppmärksamhet. Själva lagstiftningsmetoden förut- sätter som nämnts att lagstiftaren avstår från att i lagen precisera den- nas närmare innehåll och i stället i vidsträckt omfattning överlämnar rättsbildningen till de tillämpande organen. Detta i sin tur innebär med nödvändighet att möjligheterna att bedöma lagens sakliga innebörd och att förutse dess verkningar blir mer begränsade än när man har att göra med en lagstiftning av traditionell typ med detaljerade rättsregler med entydigt angivna rekvisit. Med hänsyn härtill kommer det knappast heller i fråga hos oss att införa generalklausuler av det slag som det här gäller i rent straffrättslig lagstiftning, dvs. att knyta straffrättsliga sank- tioner direkt till överträdelser av en generalklausul. Men det är inte hel- ler innebörden av promemorieförslaget. Den föreslagna lagstiftningen möjliggör inte ingripanden i efterhand med någon form av vare sig straffrättsliga eller civilrättsliga sanktioner med anledning av redan in- gångna avtal utan syftar endast till att samhällsorganen med stöd av ge- neralklausulen skall kunna meddela förbud för framtiden mot ett förfa- rande som bedöms såsom otillbörligt. Det är sålunda samma konstruk- tion som den vilken kommit till användning i marknadsföringslagen. I detta avseende har förslaget inte väckt några erinringar från remissin- stanserna, och jag anser detta vara en lämplig konstruktion av lagstift- ningen.

Om förarbetena till lagstiftningen endast innehåller allmänt hållna mo- tivuttalanden som anger de principiella riktlinjerna för lagtillämpningen, kan det vara svårt att i förväg bedöma, huruvida ett visst avtalsvillkor skulle komma att stämplas som otillbörligt av det dömande organet i det '

• Sida 66
•  Original

Prop. 1971: 15 '- 66

sammanhang företagaren avser att använda Villkoret. Även om den sank- tion som kan komma i fråga endast utgörs av förbud mot fortsatt an- vändning av villkoret skulle det kunna göras gällande att ovissheten om hur det dömande organet kommeratt ställa sig trots allt kan vara be- svärande, särskilt då för nliringsidkarna. När det gälleratt bedöma vilken betydelse som bör tillmätas den synpunkten-måste emellertid hänsyn tas till hur den föreslagna lagstiftningen bör fungera i den praktiska till- lämpningen.

Som jag avser att utveckla närmare i det följande, biträder jag pro- memorians förslag att uppgiften att övervaka marknaden och att på det allmännas vägnar föra talan om förbud mot otillbörliga villkor skall an- förtros konsumentombudsmannen. Mitt förslag i den delen vilar också på förutsättningen, att konsumentombudsmannen skall kunna inte bara tillhandagå näringsidkarna med råd utan också —— eventuellt i sam- arbete med företrädare för konsumentintressena —— föra brett upplagda överläggningar med olika branschorganisationer om standardkontraktens utformning och innehåll.

Inom näringslivet säger man sig vara medveten om att en sanering av formulärrätten i konsumentvänlig riktning är av behovet påkallad. I så fall bör det också finnas goda förutsättningar för att konsument- ombudsmannen och företagarna i stor utsträckning skall kunna. bli eniga om det standardiserade innehållet i olika kontraktsformulär på konsum- tionsmarknaden. Genom förhandlingar och informella uppgörelser kom- mer det i själva verket att ganska snart kunna Växa fram en praxis inom många branscher rörande tillbörligheten av skilda avtalsvillkor. Kon- sumentombudsmannen kommer givetvis inte att ingripa mot villkor som står i överensstämmelse med en sådan branschpraxis, såvida inte nya omständigheter eller andra särskilda skäl föreligger. Konsument- och löntagarorganisationer har visserligen enligt mitt förslag möjlighet att föra talan vid det dömande organet men det torde dock bli ganska säll- synt att sådan talan förs i fråga om villkor som konsumentombudsman- nen bedömt vara rimliga.

Den erforderliga saneringen av formulärvillkoren kommer alltså att i stor utsträckning åstadkommas genom överläggningar mellan konsu- mentombudsmannen och företagarna. Det dömande organets uppgift blir i huvudsak att ta ställning till viktiga prejudikatsfrågor och att av- göra fall där en positiv lösning inte kunnat uppnås genom överlägg- ningar. Mot denna bakgrund är det enligt min mening inte ägnat att väcka några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt att förarbetena inte innehåller några mer preciserade anvisningar för tillämpningen av generalklausulen. ,

En annan sak är att det vid en lagstiftning av detta slag är särskilt an- geläget att de dömande uppgifterna anförtros ett högt kvalificerat-organ som är väl skickat förde speciella uppgifter det-här gäller-och som kan

• Sida 67
•  Original

Prop. 1971: 15 67

väntas tillvinna sig auktoritet och förtroende hos alla berörda parter. Till denna fråga får jag anledning återkomma i det följande. '

En tredje invändning, som vid remissbehandlingen har framförts mot tanken att nu genomföra en näringsrättslig lagstiftning, går ut på att det- ta skulle vara ägnat att försvåra gemensamma nordiska lös- nin g a r i arbetet med översyn av generalklausulerna inom civilrätten. Med anledning härav vill jag först framhålla att det f. 11. inte råder nor- disk rättslikhet på näringsrättens område. Olikheter finns också på här aktuella områden mellan olika nordiska länders civilrättsliga lagstiftning. Så t. ex. ger norsk rätt "större möjligheter än svensk att jämka eller ogiltigförklara otillbörliga avtalsvillkor. Emellertid finns det enligt min mening med hänsyn till de direktiv som har lämnats för det pågående samnordiska utredningsarbetet rörande de förmögenhetsrättsliga general- klausulerna anledning räkna med att blivande förslag till revision av dessa klausuler i alla de nordiska länderna kommer att gå i en riktning som harmonierar väl med de värderingar som avses ligga till grund för den nu aktuella svenska lagstiftningen.

6.2. Huvuddragen av lagstiftningen

I enlighet med vad jag har sagt i det föregående bör den nya lagstift- ningen byggas upp kring en generalklausul, som ger samhällsorganen möjlighet att ingripa med förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Härvid inställer sig till en början frågan hur lagens t i l l ä m p nin g 5 o m r å- d e bör avgränsas.

I promemorian förordas att lagen tar sikte på köp av varor och tjäns- ter eller upplåtelse av nyttjanderätt till lösöre som den stora allmän- heten, dvs. konsumenterna, ingår med näringsidkare. En sådan avgräns- ning av tillämpningsområdet har godtagits av flertalet remissinstanser. I några yttranden hävdas emellertid att lagen i princip bör omfatta alla de fall då en avtalspart söker utverka villkor som är otillbörliga mot den andra parten. Härvid påpekas bl. a. att man, i varje fall utanför privatkonsumtionens område, kan tänka sig situationer där det är köpa- ren oeh inte säljaren som är den starkare parten och som därför kan diktera avtalets innehåll.

Den i promemorian föreslagna avgränsningen innebär att såväl avtal mellan privatpersoner som avtal näringsidkare emellan lämnas utanför men givetvis också att privatpersoners försäljningserbjudanden till nä- ringsidkare undantas. Som jag inledningsvis har framhållit är det i första hand behovet av ett förstärkt rättsskydd för konsumenterna som moti- verar en lagstiftning av den art det här gäller och som gör det angeläget att lagstiftningsåtgärder vidtas utan tidsutdräkt. Det är med andra ord sociala skyddssynpunkter som främst skall tillgodoses. Ett skyddsbehov av social karaktär föreligger framför allt på de områden där formulär-

S'j Riksdagen 1971. ] saml. Nr 15

• Sida 68
•  Original

Prop. 1971: 15 68

rätten vunnit stor utbredning och där den ena parten i kraft av sin eko- nomiska överlägsenhet kunnat genomdriva för honom särskilt förmån- liga villkor på den andra partens bekostnad med påföljd att den balans mellan parterna som närings- och avtalsfriheten förutsätter har rubbats. En lagstiftning som syftar till inskränkningar i denna frihet bör inte sträcka sig längre än som är nödvändigt för att den rubbade balan- sen skall återställas. Mcd den utgångspunkten anser jag att det vid sidan av korrektiv som bl.a. förmögenhetsrättsliga generalklausuler kan erbjuda inte är behövligt att med stöd av en näringsrättslig för- budslagstiftning ingripa mot avtal som ingås mellan privatpersoner eller mot försäljningserbjudanden som privatpersoner lämnar näringsid- kare. När det återigen gäller köpeavtal som ingås mellan näringsidkare skall det inte bestridas att formulärrätten kommit att spela en viss roll och att det kan förekomma missbruk av avtalsfriheten i fall då den ena partens ekonomiska underlägsenhet avsevärt försvårar för honom att hävda sina intressen. Till skillnad från konsumenterna — varmed jag här åsyftar enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner — har emellertid näringsidkarna vissa möjligheter att utan hjälp av lagstiftning komma till rätta med problemen. Flertalet näringsidkare är eller kan bli anslutna till organisationer med direkt uppgift att bevaka medlemmar- nas intressen i bl. a. nu aktuella hänseenden. En företagare som skall göra inköp eller ingå andra avtal i och för den egna rörelsen har därför i realiteten större möjligheter än den enskilde konsumenten att påverka avtalsvillkoren. Detta gäller även i fall då det rör sig om en hantver- kare, lantbrukare eller annan näringsidkare med begränsade ekono- miska resurscr. Härtill kommer att en företagare normalt har större förutsättningar att överblicka innebörden och konsekvenserna av de avtal han ingår i och för sin näringsverksamhet, där han besitter yrkes- kunskap, än den enskilde konsumenten har när det gäller inköp som han gör för sin privata konsumtion. Det sagda gäller vare sig företaga- ren uppträder som säljare eller som köpare.

Man bör också hålla i minnet att den tilltänkta lagstiftningen utgör en nyhet i svensk rätt och att redan detta är ett skäl för att till en början begränsa tillämpningsområdet till de områden där ett klart dokumen- . tcrat skyddsbehov föreligger. Jag vill emellertid inte utesluta att det kan bli anledning ta upp frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet till förnyad prövning, sedan den nya lagen varit i kraft någon tid och en bedömning av frågan kan göras i belysning av vunna erfarenheter.

I enlighet med det anförda biträder jag i princip det i promemo- rian framlagda förslaget att den nya lagen görs tillämplig endast på sådana villkor som ingår i näringsidkares försäljningserbjudanden till konsumenter. Till frågan hur denna avgränsning bör närmare åter- speglas i lagtexten återkommer jag i specialmotiveringen.

Enligt promemorian skall den nya lagen inte gälla i fråga om köp

• Sida 69
•  Original

Prop. 1971: 15 69

av fast egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom. Hyresgästernas riksförbund har hävdat, att det på hyresområdet finns behov av åtgärder av det slag som förordas i promemorian. Det synes dock vara förbundets mening att frågan bör lösas inom ramen för hy- reslagstiftningen. Enligt min mening bör den av förbundet väckta frå- gan inte behandlas i förevarande sammanhang. Jag vill sålunda godta förslaget, att den nu aktuella lagen inte skall gälla såvitt avser fast egendom.

I promemorian föreslås vidare den begränsningen av lagens till- lämpningsområde att verksamhet vilken står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen skall undantas. Förslaget har godtagits av de flesta av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan, däribland bank- inspektionen resp. försäkringsinspektionen. I ett par remissyttranden har emellertid hävdats att lagen bör vara tillämplig för sådan verksamhet. Därvid har särskilt framhållits, att lagen om otillbörlig marknadsföring och konkurrensbegränsningslagen gäller också inom bank- och försäk- ringsväsendets områden.

Enligt bank- och försäkringsförfattningarna är de speciellt inrättade tillsynsmyndigheterna behöriga att granska och meddela föreskrifter om innehållet i avtalsformulär som används i bankernas resp. försäk- ringsbolagens förbindelser med allmänheten. Sådan granskning sker också f. n. i viss utsträckning. I det avseendet råder en skillnad mot vad som är fallet i fråga om bankernas och försäkringsbolagens reklam och andra marknadsföringsåtgärder och vad som gäller beträffande konkur- rensbegränsning inom dessa verksamhetsområden. Jag anser det natur- ligt att behovet av kontroll- och övervakningsmöjligheter när det gäller villkoren i de avtal som banker och försäkringsbolag erbjuder allmänhe- ten också i fortsättningen anförtros de särskilda inspektionsmyndigheter- na. Jag vill inte utesluta att den granskningsverksamhet som nu sker kan behöva byggas ut och intensifieras. Bankinspektionen har i sitt remiss- yttrande också förklarat sig ämna öka sin aktivitet på detta område. och så kan inom ramen för nuvarande lagstiftning ske också i fråga om försäkringsinspektionens motsvarande verksamhet. Vad särskilt gäller bankverksamheten måste också beaktas det intresse som de penningvärdande myndigheterna kan ha att kunna anlägga speciella penningpolitiska aspekter på villkoren för bankernas kreditgivnings- verksamhet.

En svaghet i det nuvarande systemet när det gäller villkorsövervak- ningen på bank- och försäkringsområdena är att inspektionsmyndig— heterna inte har några tvångsmedel till sitt förfogande. Hittillsvaran- de erfarenheter visar emellertid att banker och försäkringsbolag lojalt följer de anvisningar som lämnas dem av inspektionsmyndigheterna. Skulle utvecklingen i framtiden göra det påkallat att samhället får starkare maktmedel till sitt förfogande synes det med hänsyn till vad

• Sida 70
•  Original

Prop. 1971: 15 70

jag tidigare har anfört i varje fall ligga närmast till hands att proble- met blir löst inom ramen för det nuvarande inspektionssystemet.

I enlighet med nu anförda synpunkter ansluter jag mig till förslaget att bank- och försäkringsverksanihet undantas från den nya lagens till- lämpningsområde.

En förutsättning för att en näringsidkare .skall kunna förbjudas att framdeles begära tillämpning av visst avtalsvillkor skall enligt departe- mentspromemorian vara att villkoret är 0 t i l 1 b ö rl i g t. I själva lag- förslaget talas om ”villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligen gynna näringsidkaren”. I pro- memorian anges som karakteristiskt för vissa formulärvillkor, att de i större eller mindre utsträckning berövar konsumenten de rättigheter som tillkommer honom enligt gällande dispositiva rättsregler. Sådana villkor måste enligt promemorian ofta anses otillbörliga, om de innebär att konsumenten till skillnad från näringsidkaren blir bunden i olika hän- seenden eller att näringsidkaren ensidigt tillförs vissa rättigheter sam- tidigt som konsumenten belastas med diverse förpliktelser.

I anslutning till dessa allmänna uttalanden görs i promemorian en genomgång och en värdering av ett antal ofta förekommande formulär- villkor. Framställningen utmynnar i vissa bedömningar rörande tillbör- lighetcn av dessa villkor. Jag har i det föregående utförligt redogjort för innehållet i promemorian i denna del och hänvisar till denna redogö- relse.

De uttalanden i promemorian som är av principiell natur och inte har anknytning till specificerade typer av avtalsvillkor har inte rönt någon gensaga under remissbehandlingen. Bedömningen i promemorian av en- skilda villkor har däremot föranlett kritik från två delvis skilda ut— gångspunkter. Vissa remissinstanser anser att uttalandena i promemorian är alltför vaga eller allmänt hållna och därigenom inte ägnade att ge till- räcklig vägledning för generalklausulens framtida tillämpning. I åtskil- liga yttranden åter hävdas att de bedömningar som görs vilar på osäker grund och därmed blivit för kategoriska. I dessa yttranden betonas att ett avtal är ägnat att inge betänkligheter framför allt i de fall då avtalet som helhet ensidigt gynnar säljaren-näringsidkaren och att således värderingen av de enskilda avtalsvillkoren måste ske med utgångspunkt i en samlad bedömning av parternas samtliga rättigheter och skyldighe- ter. Det framhålls särskilt att prissättningen kan spela en avgörande roll vid bedömningen av övriga avtalsvillkor och att bedömningen kan va- riera från en bransch till en annan och även i övrigt måste göras under hänsynstagande till samtliga de omständigheter under vilka avtalet ingås. Synpunkter av detta slag framförs av bl.a. köplagssakkunniga, som ut- talar att det visserligen ibland kan vara möjligt att om en klausul fälla det omdömet att den-alltid eller så gott som alltid är otillbörlig. I all- mänhet ligger det dock enligt de sakkunniga inte till på det sättet, efter-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1971: 15 . 71

som klausulen måste ses i sitt sammanhang och bedömas med hänsyn till de skiftande förhållandena.

För egen del kan jag till en början instämma i de allmänna syn- punkter som har kommit till uttryck i promemorian och under remiss- behandlingen. Ett avtalsvillkor får typiskt sett anses som otillbörligt mot. konsumenten, om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om par- ternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. Det blir fråga om en totalbedömning av avtalets verkningar för avtalsparterna, vid vilken såväl priset som övriga avtalsvillkor måste tas i betraktande. Det är härvid att märka, att ett enskilt villkor, som sett isolerat kan sy- nas vara mycket ofördelaktigt för konsumenten, likväl kan böra godtas med hänsyn till att denne genom övriga villkor beretts förmåner som kan anses återställa balansen-mellan parterna. I det sammanhanget bör särskilt understrykas vad som i promemorian uttalas därom att den nya lagstiftningen inte skall kunna användas som ett instrument för priskon- troll men att å andra sidan bedömningen av övriga villkor måste ske under hänsynstagande till vederlagets storlek.

De rättstillämpande myndigheternas bedömning skall alltså ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följaav gäl- lande rättsregler, främst då köplagcns dispositiva bestämmelser. När det gäller att bedöma hur stora avvikelser från dessa regler som skall tole- reras har man givetvis att beakta i vad mån de aktuella rättsreglerna verkligen återspeglar det rättstillstånd som under "rådande samhällsför- hållanden anses önskvärt.

Den värdering av olika avtalsvillkor som' gjorts i promemorian har skett utan anknytning till konkreta försäljningserbjudanden och utan möjlighet att ta hänsyn till mångfalden av tänkbara variationer i fråga om olika villkorskombinationer och prisnivåer eller till de omständighe- ter i övrigt under vilka erbjudandena lämnas. En sådan värdering kan enligt min mening inte tjäna syftet att ge bestämda detaljanvisningar för om eller när ett visst villkor skall bedömas som otillbörligt. Pre— ciserade anvisningar skulle i själva verket kunna äventyra möj- ligheterna för de lagtillämpande myndigheterna att förverkliga lag— stiftarens intentioner. Somhar påpekats i flera remissyttranden måste det ske en totalbedömning av standardkontraktets rättsverkningar och ekonomiska konsekvenser. Men dessa är i sin tur i avsevärd mån be- tingade av faktorer som inte kan överblickas på förhand. Förhållandena på marknaden undergår kontinuerliga förändringar, som kan föranleda näringsidkarna att i sina avtalsformulär föra in nya eller avlägsna äldre villkor, något som i sin tur kan på ett avgörande sätt rubba förutsätt- ningarna för en villkorsvärdcring som har gjorts från andra utgångs-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1971: 15 72

punkter. Bestämda och detaljerade motivuttalanden från lagstiftarens sida kan under sådana förhållanden komma att styra utvecklingen i en annan riktning än som varit åsyftad och därigenom motverka sitt ända— mål.

Jag anser mig varken kunna eller böra här ta ställning i detalj till alla de uttalanden om olika villkor eller villkorstyper som har gjorts i pro- memorian eller till den kritik av dessa uttalanden som har förts fram un- der remissbehandlingen. I allt väsentligt delar jag emellertid de allmän- na värderingar som ligger till grund för bedömningarna i departements- promemorian. För en del uppenbara fall är det också möjligt att utan reservationer bekräfta de slutsatser man kommit till i promemorian. Så- lunda är det t. ex. tydligt att ett villkor, varigenom säljaren bereds en till tiden obegränsad acceptfrist och således köparen hålls ensidigt bunden vid sitt anbud under obegränsad tid alltid är att anse som otillbörligt. Detsamma gäller i fråga om användandet av klausulen ”i befintligt skick” vid försäljning av fabriksnya varor. S. k. garantiutfästelser som inte ger köparen någon som helst rätt att häva köpet på grund av fel i godset måste också anses otillbörliga, även om de ger köparen en vid- sträckt rätt att få felet avhjälpt och även om denna rätt kan göras gäl- lande under en tid som överstiger den ettåriga preskriptionstid för talan med anledning av fel i godset som köplagen föreskriver. I än högre grad gäller detta omdöme i fråga om klausuler som innebär att det är säljaren — eller eventuellt fabrikanten resp. dennes generalagent — som ensi- digt avgör huruvida fel i godset föreligger eller om ett uppkommet fel beror på försummelse från köparens sida. Ett ”force-majeure”-villkor som ger säljaren rätt att under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet på grund av omständigheter som ligger utom hans kontroll måste också genomgående betecknas som otillbörligt mot kon— sumenten. På samma sätt har man otvivelaktigt att bedöma en prishöj- ningsklausul, som innebär att säljaren kan ensidigt höja det avtalade pri- set under hänvisning till vilka som helst omständigheter inom eller utom hans kontroll.

Denna korta exemplifiering ger emellertid inte något besked om hur villkorsbedömningen skall utfalla, när villkor av nu angivet slag un- derkastats modifikationer till konsumenternas förmån eller med andra ord hur långtgående modifikationer i den riktningen som bör krävas för att villkoren skall kunna godtas. Av skäl som jag tidigare har an- fört är det inte heller möjligt att på förhand ta ställning till dessa frågor. Endast med kännedom om marknadsförhållandena inom vederbörande bransch och hela innehållet i aktuella kontraktsformulär är det t. ex. möjligt att bedöma hur lång acceptfrist som det kan anses rimligt att säljaren förbehåller sig, under vilka omständigheter köparen skall ha rätt att häva köpet på grund av fel i godset, vilka förhållanden säljaren skall kunna åberopa som grund för höjning av det avtalade priset osv. Frå-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1971: 15 73

gor av denna art måste därför överlämnas åt de rättstillämpande orga- nen att besvara om och när avtalsformulär kommer under deras pröv- ning.

Vad jag nu sagt innebär inte att det dömande organet skall gå in på en granskning av individuella avtal. Dess uppgift är att göra en bedöm- ning av om ett villkor typiskt sett är otillbörligt gentemot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Det är en sådan typbedömning som måste ligga till grund för varje konkret förbudsbeslut. Hur generell bedömningen kan göras beror på omständigheterna.

Den nu förda diskussionen om innebörden av otillbörlighetsrekvisi- tet har avsett en bedömning av avtalsvillkoren med avseende på deras sakliga innehåll och de rättsverkningar som de är avsedda att medföra. Det finns emellertid en annan betydelsefull aspekt på de villkor som brukar tas upp i standardkontrakten. Det är inte alldeles ovanligt att ett villkor, mot vilket det från sakliga synpunkter kanske inte finns an- ledning till någon erinran, utformas på ett sätt som är ägnat att vilse- leda konsumenten rörande villkorets faktiska innebörd utan att det dock är fråga om något bedrägligt förfarande från näringsidkarens sida. Omständigheter av detta slag bör kunna medföra att ett avtalsvillkor stämplas som otillbörligt och föranleda förbud enligt den nya lagen. För att åskådliggöra det sagda vill jag som exempel ta det fallet att en vara säljs ”i befintligt skick”. Enligt gällande rätt har säljaren trots klausulen ett visst ansvar för varans beskaffenhet. Den som inte är ju- ridiskt kunnig uppfattar emellertid lätt klausulen såsom en praktiskt ta- get total friskrivning från säljarens sida, såvida inte innebörden av klau- sulen närmare preciseras i avtalet. En sådan missuppfattning kan leda till att köparen-konsumenten avstår från att genomdriva anspråk på grund av avtalet som i och för sig är välgrundade.

Slutligen vill jag något beröra en närliggande typ av avtalsvillkor, som visserligen inte kan sägas vara otillbörliga på grund av sitt innehåll eller på grund av att de utformats på ett sätt som vilseleder konsumenten i fråga om den sakliga innebörden men som genom det sätt på vilket de presenteras för konsumenten är ägnade att inge honom en felaktig före- ställning om ett särskilt fördelaktigt erbjudande och av den anledningen framstår som otillbörliga. Jag tänker här närmast på de s. k. garantier som ofta utställs till köpare av vissa kapitalvaror, såsom bilar, kameror, klockor, hushållsmaskiner o.d. I vidsträckt omfattning innebär dessa garantier sådana inskränkningar i vissa av de förpliktelser som åvilar säljaren enligt köplagen , att konsumenten totalt sett i själva verket får sin ställning försämrad. Genom att villkor av detta slag presenteras som förmånliga garanticrbjudanden väcker de emellertid hos konsumenten föreställningen om särskilt långtgående åtaganden från säljarens sida. Även när det gäller villkor av annat slag kan det tänkas att de presen- teras i former som på detta sätt vilseleder konsumenten i fråga om för-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1971: 15 - . 74

säljningserbjudandets värde och på den grund bör bedömas som otill- börliga. Vilseledande eller oklar presentation av avtalsvillkor omfattas i och för sig av marknadsföringslagen . Men presentationen och det sätt på vilket villkoret är ägnat att uppfattas kan öva inflytande även vid den bedömning som skall ske enligt den nu föreslagna lagen. Det får an- komma på de tillämpande myndigheterna att i det särskilda fallet av- göra om ingripande skall ske med stöd av marknadsföringslagen eller den nu aktuella lagen.

Vad jag hittills har sagt angående otillbörlighetsbedömningen har i första hand avsett sådana konsumentköp av mer alldaglig art som sker enligt formulärrättens standardkontrakt. Det kan emellertid också in- träffa att konsumenter köper kapitalvaror under mera särpräglade för- hållanden. Sådana avtal har ofta inte samma karaktär av masstransak- tioncr som normala konsumentköp, och köparna har i dessa mera speci- ella fall väsentligt större möjligheter att inverka på avtalens utformning. Behovet av skydd för konsumenterna är därför inte lika framträdande i dessa situationer. Men även i dessa fall kan situationen vara sådan att konsumenterna är i ett klart underläge i förhållande till säljarna. På sätt som har förutsatts i promemorian bör därför den nya lagen i princip kunna tillämpas också i fall av denna art.

Jag vill i detta sammanhang även beröra vad som i något remissytt- rande har betecknats som ”agreed documents” dvs. avtalsformulär som har tillkommit efter förhandlingar mellan berörda parters organisatio- ner. Eftersom det ännu inte finns något organisationsväsende i egentlig mening på konsumentsidan, torde sådana avtalsvillkor f.n. vara en okänd företeelse i vårt land såvitt gäller sådana avtal mellan närings- idkare och konsumenter som skall omfattas av den nya lagstiftningen. Men i den mån sådana ”agreed documents” framdeles kommer till stånd på det nu aktuella området, finns det givetvis anledning räkna med att de överenskomna avtalsvillkoren i stort sett kommer att åter- spegla en rimlig avvägning mellan avtalsparternas berättigade intres- sen. Det kan dock inte uteslutas att i något fall en efterföljande ob— jektiv granskning av ett avtalsformulär som tillkommit efter förhand- lingar av detta slag ger vid handen att ett visst villkor visat sig leda till sådana praktiska konsekvenser att villkoret bör stämplas som otillbör- ligt. Det måste också beaktas att förhållandena på marknaden ständigt förändras och att sådana förändringar kan föranleda att vad som vid en viss tidpunkt bedömts representera en välbalanserad avvägning av parternas rättigheter och skyldigheter senare bör bedömas på ett an- nat sätt. Den nya lagen bör av dessa skäl ge möjlighet att ingripa också mot villkor i ”agreed documents”.

Det nu sagda gäller i princip också villkor som tillkommit efter så- dana i det föregående berörda. överläggningar om utformningen av standardvillkor som konsumentombudsmannen _— eventuellt tillsam-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1971: 15 ' 75

mans med särskilda företrädare för konsumentintressen — kan komma att föra med representanter för näringslivet. Emellertid får man utgå från att konsumentombudsmannen inte kommer att genom förbudstalan ingripa mot villkor som han själv medverkat till, såvida inte väsentligt ändrade förhållanden inträtt eller andra särskilda skäl föreligger. Ett så- dant ingripande lär under alla förhållanden komma att föregås av nya överläggningar av liknande art. Eftersom sådana överläggningar i flerta- let fall kan väntas leda till informella uppgörelser, torde möjligheterna att ingripa i hithörande fall få begränsad praktisk betydelse.

Som jag tidigare har nämnt skall i överensstämmelse med vad som har föreslagits i departementspromemorian en näringsidkare som läm- nar konsumenterna försäljningserbjudande på villkor som är att anse som otillbörligt kunna drabbas av f ö r b 11 d m ot fo r t s a tt a 11- v ä n d nin g a v v il 1 k 0 r e t. Enligt promemorieförslaget skall så- dant förbud normalt förenas med v'ite. I dessa hänseenden överens- stämmer förslaget i princip med vad som för motsvarande fall gäller enligt marknadsföringslagen. Det har allmänt godtagits av remissinstan- serna och även jag biträder förslaget i denna del.

Till frågan om den närmare utformningen av generalklausulen med - avseende på den sakliga räckvidden av förbuden i de enskilda fallen återkommer jag i specialmotiveringen.

En betydelsefull fråga, som har föranlett meningsskiljaktigheter un- der remissbehandlingen, är v il k a m y n d i g h e t e r som skall hand- ha tillämpningen av den nya lagstiftningen. I departementspromemorian förordas i det avseendet samma lösning som i marknadsföringslagen. Förslaget innebär således, att förbud med stöd av generalklausulen skall meddelas av marknadsrådet som första och enda instans, att' kon- sumentombudsmannen får till uppgift att övervaka marknaden och att föra talan om förbud enligt generalklausulen inför marknadsrådet, att konsumentombudsmannen i fall som inte är av större vikt skall kunna meddela förbudsföreläggande vars godkännande av vederbörande nä— ringsidkare förlänar föreläggandet samma verkan som ett av mark- nadsrådet meddelat förbud, samt att vid överträdelse av förbud eller godkänt förbudsföreläggande som förenats med vitefrågan om utdö- mande av vitet avgöres av allmän domstol på talan av allmän åklagare.

Såvitt gäller konsumentombudsmannens befattning med frågor om otillbörliga avtalsvillkor och med mål eller ärenden enligt den nya lagen har promemorieförslaget i huvudsak vunnit remissinstansernas gillande. En remissinstans anser emellertid, att frågor om avtalsvillkor alltid är av stor vikt och därför inte bör kunna avgöras genom för- budsföreläggande. För min del anser jag att det särskilt i sådana fall när ett formulärvillkor tidigare har stämplats som otillbörligt bör vara möjligt att använda förbudsföreläggande mot näringsidkare som inte berörs av tidigare meddelat förbud. Jag vill även i övrigt biträda för-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1971: 15 76

slaget i vad det rör konsumentombudsmannens befattning med de ak- tuella frågorna. Detsamma gäller förslaget att frågor om utdömande av förelagt vite skall handläggas av allmän domstol.

Meningarna har varit mera delade när det gäller frågan om mark- nadsrådets befattning med den nya lagstiftningen. Majoriteten av re- missinstanserna har godtagit promemorieförslaget. Vissa remissinstan- ser hävdar emellertid att de dömande funktionerna bör anförtros all- män domstol med bibehållande av den vanliga instansordningen. I and- ra hand kräver dessa remissinstanser att marknadsrådets beslut skall kunna överklagas i högsta domstolen. Kravet på ett flerinstanssystem har motiverats främst från rättssäkcrhetssynpunkt.

Med hänsyn till den stora betydelse för rättsbildningen på föreva- rande område som de rättstillämpande myndigheterna kommer att få enligt den nya lagstiftningen är det enligt min mening av största vikt, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt, att lagtillämpningen anförtros organ med framträdande sakkunskap på ifrågavarande rättsområde. Det är också angeläget att den dömande myndigheten ges en sådan sammansättning att den kan förväntas tillvinna sig auktoritet och för- troende hos de båda huvudgrupper av intressenter som berörs av den nya lagstiftningen, dvs. konsumenter och näringsidkare. Dessa önske- mål tillgodoses bäst genom att företrädare för de båda intressegruppema får säte i det dömande organet. En direkt intresserepresentation av detta slag är främmande för det allmänna domstolsväsendet. Rättegångsbal— kens förfaranderegler lämpar sig inte heller väl på förevarande område, där friare handläggningsformer kan väntas i avsevärd mån befrämja en allsidig prövning och en för alla parter önskvärd snabbhet i för- farandet. Dessa omständigheter talar för att lagtillämpningen bör an- förtros marknadsrådet där konsumenter och näringsidkare redan är representerade. Förfarandereglerna enligt lagen om marknadsråd synes ge tillräckligt utrymme för önskvärd flexibilitet och snabbhet i hand- läggningen. Av stor betydelse är också det samband som enligt vad jag tidigare har påpekat i vissa fall råder mellan frågor om otillbörlig marknadsföring och frågor om otillbörliga avtalsvillkor. Endast genom att anförtro tillämpningen av båda de aktuella lagarna åt samma myn- dighet kan man säkerställa konsekvens och enhetlighet i rättstill- lämpningen.

På grundval av dessa överväganden har jag i likhet med majorite- ten av remissinstanserna stannat för att den dömande funktionen en- ligt den nya lagen bör tilläggas marknadsrådet. Kvar står emellertid frågan om rådet bör vara enda instans eller om dess avgöranden enligt generalklausulen skall kunna överklagas.

Jag har redan framhållit det angelägna i att rättsbildningen på fö- revarande område sker under direkt medverkan av företrädare för konsumenter och näringsidkare. Det önskemålet skulle inte bli till-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1971: 15 77

godosett i full utsträckning, om man ger parterna möjlighet att föra talan mot marknadsrådets beslut i högsta domstolen. Med den sam- mansättning marknadsrådet har finns det anledning att utgå från att man skall få en i det slag av ärenden det här är fråga om så kvali- ficerad och auktoritativ bedömning som det rimligen går att åstadkom- ma. Ett system med marknadsrådet som enda dömande instans gav inte upphov till betänkligheter hos riksdagsmajoriteten vid införande av marknadsföringslagen (se prop. 1970: 57 s. 162 och 3 LU 45 s. 90). Det finns enligt min mening inte anledning till annan bedömning av rättssäkerhetsfrågan i det nu aktuella sammanhanget. Med hänsyn till sambandet mellan lagstiftningen om marknadsföring och lagstiftningen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor är det angeläget att de båda lagarna i förevarande hänseende utformas på samma sätt. Det skulle te sig egendomligt om marknadsrådet fick en mindre framskjuten ställning enligt den nu aktuella lagen än enligt marknadsföringslagen . Jag biträder därför förslaget att marknadsrådet skall vara enda instans för prövning av mål enligt generalklausulen i den nya lagen.

I fråga om förfarandet vid prövning av frågor om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor innebär promemorieförslaget att i allt väsentligt samma regler skall gälla som vid prövning av ärenden om förbud enligt generalklausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring. Förslaget innebär i huvudsak följande. Ansökan om förbud skall i första hand göras av konsumentombudsmannen. Beslutar denne i visst fall att inte ansöka om förbud, kan sådan ansökan göras av samman— slutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Beslut med an— ledning av förbudsansökan utgör inte hinder att frågan prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Mot- svarande skall gälla i fråga om omprövning av fråga som avgjorts ge- nom att ett av konsumentombudsmannen meddelat förbudsföreläggande har godkänts. Föreligger särskilda skäl kan marknadsrådet meddela in- terimistiskt vitesförbud. Talan vid allmän domstol om utdömande av vite skall föras av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller av annan som hos marknadsrådet har ansökt om förbudet.

Under remissbehandlingen har promemorieförslagets regler i fråga om förfarandet i huvudsak fått ett positivt mottagande. Vissa förslag till ändringar framförs emellertid. Från näringslivets sida ifrågasätts sålunda om inte förhandlingar för att få till stånd en frivillig upp- görelse bör kunna ske inför marknadsrådet. Vidare förordas att en nä- ringsidkare skall kunna föra fastställelsetalan om att ett av honom använt avtalsvillkor inte är otillbörligt. Det föreslås också att beslut med anledning av sådan talan liksom beslut, varigenom förbudstalan ogillas, skall kunna ändras bara om nya omständigheter har inträffat.

För egen del anser jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna

• Sida 78
•  Original

Prop. 1971: 15 - . 73

att reglerna om förfarandet i ärenden enligt marknadsföringslagen i sina huvuddrag är väl lämpade också .för ärenden enligt den nu aktuella la- gen. Beträffande de önskemål om. avvikelser från dessa regler som har förts fram under remissbehandlingen vill jag anföra följande.

Som jag tidigare har framhållit skall konsumentombudsmannen i första hand försöka få till stånd rättelse på frivillig väg. Hans verksam- het bör inte begränsas till att avse undanröjande av enskilda avtalsvill- kor, vilka är att anse som otillbörliga. Han bör utnyttja möjligheterna att inleda brett upplagda överläggningar med representanter för nä- ringslivet i syfte att genom frivilliga uppgörelser få till stånd en utform- ning av formulärrätten som innefattar en för både konsumenter och nä— ringsidkare godtagbar avvägning av de motstående intressena. Bedrivs konsumentombudsmannens verksamhet på detta sätt synes det knappast finnas behov av särskilda regler om förhandlingar inför marknadsrådet i syfte att få till stånd frivilliga uppgörelser. Några sådana regler har inte heller tagits upp i marknadsföringslagen och jag kan inte finna några bä- rande skäl att inom ramen för ett i övrigt ensartat system införa en annan ordning på det nu aktuella området. I praktiken torde f. ö. ända- målet med sådana förhandlingar inför marknadsrådet som näringslivet åsyftar kunna tillgodoses utan att man inför några särskilda regler här"- om. Jag förutsätter nämligen att konsumentombudsmannen i de undan- tagsfall, då hans motpart först under förhandlingarna i marknadsrådet förklarar sig beredd att godta konsumentombudsmannens ståndpunkt, låter sig nöja därmed och återkallar sin talan. I de fall då konsument- ombudsmannen väckt en förbudstalan i direkt avsikt att få till stånd ett auktoritativt principavgörande bör motpartens ståndpunkt dock inte till— mätas avgörande betydelse. Motsvarande gäller i de fall där konsument- ombudsmannen anser sig inte kunna förlita sig på att hans motpart — eller andra näringsidkare i samma. bransch —— kommer att lojalt foga sig efter en frivillig uppgörelse.

På nu anförda skäl anser jag det inte nödvändigt eller ens lämpligt att särskilda föreskrifter meddelas om förhandlingar inför marknadsrå— det med syfte att få till stånd frivilliga uppgörelser.

Önskemålet från näringsidkarnas sida att kunna på förhand få ett auktoritativt besked om ett visst avtalsvillkor år otillbörligt eller inte är i och för sig förståeligt. I princip skulle detta behov kunna tillgodoses på två sätt, nämligen genom att näringsidkare ges möjlighet att föra så- dan fastställelsetalan som åsyftas i näringslivets remissyttrande eller ge— nom att konsumentombudsmannen tilläggs befogenhet att ge bindande förhandsbesked om att han inte avser att föra förbudstalan med avse- ende på ett honom underställt avtalsvillkor.

Jag vill till en början erinra om att ingen av dessa möjligheter står öppen enligt marknadsföringslagen , när det gäller planerade reklam-- eller andra marknadsföringsåtgärder (frågan om förhandsbesked av kon-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1971: 15 . 79

sumentombudsmannen diskuteradesi prop. 1970: 58 s. 16 ). Detta gäl- ler trots att kostnaderna för en brett upplagd reklamkampanj ofta är. betydande och att ett förbud mot en redan påbörjad kampanj därför kan leda till avsevärda förluster för vederbörande näringsidkare. På det nu aktuella området torde de ekonomiska konsekvenserna av ett förbud i regel vara mindre kännbara, och behovet av att kunna få förhands— . godkännande framträder därför mindre starkt. Redan dessa förhållanden talar mot att man här inför en ordning som saknar motsvarighet på marknadsföringens område. För denna ståndpunkt talar också det nära samband som enligt vad jag tidigare har påpekat i vissa fall råder mel- lan de båda lagarna och som medför att det ibland kan bli aktuellt att bedöma ett avtalsvillkor enligt både marknadsföringslagen och den nya lagstiftningen. Det är ett självklart önskemål att i sådana fall ärendena- enligt de båda lagarna så långt möjligt handläggs enligt samma förfa- randeregler.

Nu anförda synpunkter föranleder mig att avvisa tanken på förhands- granskning av avtalsvillkor, vare sig i form av en prövning av mark- nadsrådet med anledning av fastställelsetalan från en näringsidkares sida eller i form av bindande förhandsbesked från konsumentombuds- mannen.

Mitt ställningstagande i denna fråga torde i praktiken inte få nämn- värt ogynnsamma konsekvenser för näringsidkarna. Av vad jag tidigare anfört rörande konsumentombudsmannens verksamhet framgår att jag förutsätter att han skall vara beredd att på begäran ta upp diskussioner med företrädare för näringslivet om tillbörlighetcn av avtalsvillkor som näringsidkarna önskar tillämpa. Även om de underhandsbesked som konsumentombudsmannen därvid lämnar inte blir på något sätt bindan- de för honom, lär man kunna utgå från att han knappast i något fall kommer att frångå sitt besked utan att sådana ändrade förhållanden in- trätt eller nya omständigheter tillkommit som rubbat förutsättningarna för hans tidigare ställningstagande. Genom konsultationer. och överlägg- ningar mcd konsumentombudsmannen torde därför näringsidkarna i realiteten kunna nå väsentligen samma resultat och samma mått av trygghet som en lagreglerad ordning om bindande förhandsprövning av konsumentombudsmannen eller marknadsrådet skulle innebära.

Det råder enighet om att det bör finnas möjligheter till omprövning av såväl marknadsrådets beslut med anledning av en förbudstalan — vare sig beslutet innebär ett förbud eller talan har ogillats — som av- göranden vilka har formen av godkänt förbudsföreläggande. Förutsätt- ningarna för en sådan omprövning skall enligt promemorieförslaget vara desamma som har föreskrivits för motsvarande fall i marknadsförings- lagen, dvs. att ändrade förhållanden har inträtt eller att annat särskilt skäl föranleder en omprövning. Från näringslivets sida har föreslagits att möjligheterna att ompröva marknadsrådets beslut att ogilla en för-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1971: 15 80

budstalan inskränks till att avse endast fall då nya omständigheter har inträffat. Enligt min mening kan det emellertid inte helt uteslutas att en omprövning av rådets beslut framstår som påkallad även i andra situa- tioner. Jag anser därför att möjligheterna till omprövning i den nu ak- tuella lagen bör vara desamma som enligt marknadsföringslagen .

Slutligen bör här beröras ett av näringsfrihetsrådet i dess remissyttran- de väckt förslag om att lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden utvidgas till att omfatta även sådana avtalsformulär på vilka den nya lagstiftningen blir tillämplig. Syftet med detta förslag är att skapa garantier för att konsumentombudsmannen får tillgång till de på marknaden förekommande avtalsformulären.

Det är givetvis angeläget att inte avtalsformulär mot vilkas innehåll det kan bli aktuellt att ingripa med stöd av den nya lagen kan undan- hållas konsumentombudsmannen i dennes övervakande verksamhet. En förutsättning för att ingripande mot ett avtalsformulär överhuvudtaget skall kunna ske är emellertid i enlighet med vad jag har sagt i det före- gående att vederbörande näringsidkare faktiskt har riktat ett försälj- ningserbjudande till åtminstone någon konsument och därmed påkallat tillämpning av formulärvillkoren. Men det innebär att formuläret åt- minstone i någon utsträckning har gjorts känt. Några svårigheter för konsumentombudsmannen att i detta läge få tillgång till formuläret tor- de knappast uppkomma. Jag anser därför att det f.n. inte föreligger nå- got behov av särskilda regler om. uppgiftsskyldighet i fråga om avtals- formulär.

Som har framhållits under remissbehandlingen kan det vara lämpligt att konsumentombudsmannen ges möjlighet att få biträde i sin utred- ningsverksamhet av statens pris- och kartellnämnd. Bestämmelse härom torde kunna meddelas av Kungl. Maj:t.

Den nya lagen föranleder vissa smärre ändringar av närmast teknisk natur i lagen om marknadsråd. Härtill återkommer jag i specialmotive- ringen, där jag också kommer att behandla vissa detaljspörsmål rörande förfarandet vid handläggning av mål och ärenden enligt den nya lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.

7. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har inom justitie- departementet upprättats förslag till

1) lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, 2) lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsråd m.m. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Rörande de enskilda bestämmelserna i lagförslagen vill jag ytterligare anföra följande.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1971: 15 81

8. Specialmotivering

8.1. Förslaget till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor

1 5 Denna paragraf innehåller den i det föregående berörda general- klausulen.

Första stycket

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall den nya lagen vara tillämplig i fråga om avtal som avser näringsidkares försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster till konsument för privat konsumtion. I promemorieförslaget har denna avgränsning av tillämp- ningsområdet lagtekniskt uttryckts genom att där talas om erbjudande som näringsidkare lämnar konsument att förvärva vara eller tjänst. Un- der remissbehandlingen har förslaget inte föranlett annan erinran än att det från vissa håll ifrågasatts om uttrycket konsument på ett till— räckligt tydligt sätt anger den grupp adressater för erbjudandena som det är fråga om.

Jag är medveten om att termen konsument är vag. Termen torde emel- lertid i stort sett förmedla en korrekt uppfattning om lagens innebörd och det är under alla förhållanden svårt att finna något bättre och mera precist uttryckssätt. För att markera att här åsyftas en snävare begräns— ning av kretsen av adressater än som ligger enbart i begreppet konsu- ment förordar jag emellertid att lagtexten kompletteras med ett rekvisit som rymmer en karaktäristik av den typ av avtal som lagen bör ta sikte på. Lagen bör sålunda avse endast avtal om förvärv av vara eller tjänst ”för privat bruk”.

Generalklausulen skall som jag tidigare har nämnt medge ingripan- de mcd förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. I promemorieförslaget talas om ”villkor som —— — — måste anses otillbörligen gynna nä— ringsidkaren — — _”. Enligt min mening bör det komma tydligare till uttryck att tillbörlighetsbedömningen i första hand bör ske ur kon- sumentens synvinkel och mindre utifrån synpunkten i vad mån närings- idkaren drar fördel av avtalsvillkoret. Jag förordar därför att lagtexten jämkas så att den i stället —— i nära överensstämmelse med uttrycks- sättet i 1 % marknadsföringslagen — tar direkt sikte på villkor som är otillbörligt mot konsumenten.

I näringslivets remissyttrande har förordats att förutsättningarna för ingripande mot ett avtalsvillkor skärps genom att i lagtexten anges att förbud skall kunna meddelas endast om villkoret är ”uppenbart” otill- börligt. Som skäl för ändringen åberopas bl.a. att man härigenom skulle uppnå överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt de för- mögenhetsrättsliga generalklausulerna, enligt vilka ett avtalsvillkor kan

• Sida 82
•  Original

Prop. 1971: 15 82

Av skäl som jag har utvecklat -i det föregående anser jag det inte vara något oeftergivligt krav att det råder full överensstämmelse mellan de berörda civilrättsliga bestämmelserna och den nu aktuella närings- rättsliga gencralklausulen i fråga om förutsättningarna för reglernas tillämpning. Sakliga skäl talar i själva verket mot att en sådan överens- stämmelse eftersträvas. Den hittillsvarande tillämpningen av de förmö- genhetsrättsliga generalklausulerna har varit restriktiv. Syftet med den nu ifrågavarande lagstiftningen sträcker sig längre. Avsikten är att in- gripande skall kunna ske även i fall som med den uttolkning domsto- larna hittills har gett de motsvarande civilrättsliga reglerna inte skulle omfattas av dessa. Det är angeläget att denna skillnad markeras redan i utformningen av generalklausulen i den nya lagen och- jag kan där- för inte biträda näringslivets förslag. Jag vill i sammanhanget erinra om att det i direktiven för den nya utredningen för översyn av de för- mögenhetsrättsliga generalklausulerna klart utsagts att dessa bör få ett vidsträcktare tillämpningsområde än de har f.n.

Enligt promemorieförslaget skall bedömningen av ett villkors tillbör- lighct ske under hänsynstagande till ”vederlaget och övriga omständig- heter”. Syftet med det särskilda omnämnandet av vederlaget är att mar- kera å ena sidan att generalklausulen inte skall kunna användas i pris- kontrollerande syfte men å andra sidan också att priset på varan mås- te tas i betraktande vid bedömningen av övriga villkor. Under remiss— behandlingen har framförts önskemål om ett förtydligande av lagtex- ten på denna punkt så att det angivna syftet framträder klarare. För egen del kan jag emellertid inte finna något sådant förtydligande bc- hövligt och jag anser därför att den i promemorian föreslagna formule- ringen bör godtas.

Enligt vad jag har framhållit i den allmänna motiveringen skall den nya lagen i första hand ta sikte på villkor i formulärrättens standard- avtal men också vara tillämplig i fråga om avtal som inte har mass- karaktär utan utformats separat för enskilda fall. Det är å andra sidan tydligt att i dessa senare situationer ett ingripande med stöd av lagen är påkallat endast under förutsättning att ett avgörande av marknadsrådet kan väntas få prejudicerande betydelse eller på annat sätt kan få verk- ningar för konsumenterna i ett stort antal fall, t. ex. när det kan antas att ett visst avtal eller ett visst villkor kommer att systematiskt användas under liknande omständigheter också mot andra konsumenter. Att ingri- pande inte bör ske i enstaka fall utan principiell betydelse bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten, lämpligen genom att det där an- ges att förbud kan meddelas bara om det finnes påkallat från allmän synpunkt.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1971: 15 . 83

Ett förbud av marknadsrådet skall enligt promemorieförslaget gå ut på att näringsidkaren framdeles inte får begära att ”samma eller lik-. nande villkor" skall gälla i- motsvarande sammanhang. Tanken är att ett förbud skall anses överträtt, även om mindre justeringar- i villkorets formulering har skett. I sak har denna ståndpunkt inte föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Mot lagtextens formulering har emellertid bl. a. näringslivet invänt att uttrycket ”samma eller liknan- de" villkor inte är tillräckligt preciserat. Näringslivet föreslår i stället uttrycket ”samma eller väsentligen samma” villkor. Detta förmedlar också enligt min mening på ett bättre och tydligare sätt vad som åsyf- tas, och jag förordar därför en jämkning av lagtexten i enlighet med förslaget.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående bör på sätt som har föreslagits i promemorian och i överensstämmelse med vad som gäller enligt 1 & marknadsföringslagen ett förbud enligt den nya lagen normalt förenas med vite. '

Enligt promemorieförslaget kan förbud endast ri ;tas mot den nä- ringsidkare som har lämnat konsumenten erbjudandet i fråga. Ingri— pande skall emellertid kunna ske mot villkor som otillbörligen gynnar näringsidkaren ""eller någan i vars ställe denne är”. Med detta tillägg åsyftas enligt promemorian närmast sådana situationer då en närings- idkare i förhållande till fabrikanten av de varor som han saluför har förbundit sig att tillämpa vissa villkor i sina avtal med konsumenterna. Det praktiskt mest betydelsefulla exemplet torde vara att fabrikanten under namn av ”garanti” direkt gentemot konsumenten och genom de- taljistcns förmedling ikläder sig vissa _ ofta på skilda sätt begränsade —— förpliktelser med avseende på fel eller brister i den försålda pro— dukten. Utställandet av sådana ”garantier” förknippas regelmässigt med villkor i detaljistens avtal med konsumenten enligt vilka detaljister], inte sällan i överensstämmelse med åtaganden som han har gjort i för- hållandc till fabrikanten, helt eller delvis friskriver sig från ansvar för fel i godset.

Enligt min mening är det inte helt korrekt att här tala om villkor som gynnar någon i vars ställe näringsidkaren är. Mellan fabrikanten och konsumenten uppkommer inte något annat avtalsförhållandc än det som består i ett ensidigt åtagande från fabrikantens sida att i viss omfattning svara för konsekvenserna av att varan är bristfällig. Även om detta åtagande har mycket begränsad räckvidd kan det, sett iso- lerat, inte i något fall betecknas som otillbörligt. eftersom det inte mot- svaras av några som helst förpliktelser för konsumenten gentemot fa- brikanten. Detta hindrar inte att situationen som helhet kan vara så- dan att konsumenten måste anses behandlad på ett otillbörligt sätt. Men det otillbörliga ligger då _inte i själva "garanti”-villkoren utan i den friskrivningsklausul som, låt vara ibland på fabrikantens tillskyn-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1971: 15 34

dan, har tagits in i konsumentens avtal med detaljisten. Det är alltså denna klausul som kan behöva föranleda ingripande med stöd av den nya lagen. Klausulen gynnar emellertid inte direkt fabrikanten utan bereder detaljisten själv, alltså konsumentens motpart i avtalet, en för- mån på konsumentens bckostnad och kan på den grunden vara att anse som otillbörlig mot konsumenten. Skulle fabrikanten förbättra garantivillkoren kan naturligtvis situationen förändras så att friskriv- ningsklausulen inte längre bör föranleda ingripande.

Det kan möjligen ifrågasättas om ett ingripande mot de villkor de- taljisten påkallar i förhållande till konsumenterna bereder dessa ett tillräckligt effektivt skydd i nu åsyftade fall, eftersom dessa villkor i praktiken dikteras av fabrikanterna. Från den synpunkten kunde det vara önskvärt att kunna rikta ett förbud mot fabrikanterna att i sina avtal med näringsidkare i senare led ta in föreskrifter som binder dessa näringsidkare att i förhållande till konsumenterna begära tillämpning av villkor som är att anse som otillbörliga. Förslag i den riktningen har förts fram bl. a. i näringsfrihetsrådets remissyttrande. Enligt min mening är emellertid en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde inte på- kallad. Man lär nämligen kunna räkna med att ett förbud som medde- lats mot den näringsidkare som är konsumentens motpart i praktiken kommer att ha en omedelbar effekt på innehållet i motsvarande hänse- ende i producentens avtal med såväl den näringsidkare som utsatts för förbudet som dennes konkurrenter. I stor utsträckning torde man under alla förhållanden få förlita sig på en sådan indirekt effekt, eftersom va- rusortimentet på den svenska marknaden till avsevärd del utgörs av im- porterade produkter som tillverkats utomlands och ett vitesförbud mot en utländsk tillverkare endast undantagsvis kommer att bli verknings- fullt. Till det anförda kommer att det skulle bereda vissa lagtekniska svå- righeter att avgränsa de fall i vilka ingripanden undantagsvis skall kun- na ske mot villkor i avtal mellan näringsidkare i skilda led. Jag har där- för stannat för att en strikt begränsning av tillämpningsområdet till avtal som ingås mellan näringsidkare och konsumenter bör upprätthållas. Detta innebär inte att konsumentombudsmannen och marknadsrå— det bör avstå från att i ett fall som det nyss beskrivna inhämta fabri- kantens uppfattning i fråga om villkorets tillbörlighet. Att så sker torde tvärtom ofta vara nära nog nödvändigt för att en tillfredsställande ut- redning skall kunna erhållas. Detsamma gäller i fråga om branschorga- nisation eller företag som tillhandahållit återförsäljare avtalsformulär som en serviceåtgärd. Frågan blir emellertid i vilken ordning upplys- ningar skall kunna inhämtas från näringsidkare i tidigare försäljningsled eller från branschorganisationer. Enligt näringslivets mening bör den som författat avtalsformulär beredas ställning som part i ärenden som rör formuläret. Näringslivet gör därvid en jämförelse med reglerna i lagen om arbetsdomstol rörande organisations partsställning. Om talan

• Sida 85
•  Original

Prop. 1971: 15 85

förs mot medlem i avtalsslutande organisation, skall enligt dessa regler även organisationen instämmas, trots att något yrkande inte framställs mot organisationen. Denna jämförelse har dock enligt min mening inte någon bärkraft, eftersom reglerna i lagen om arbetsdomstol rörande or- ganisations partsställning hänger samman med de särpräglade bestäm- melserna i lagen om kollektivavtal om kollektivavtalets rättsverkningar för avtalsslutande organisation och dess medlemmar. En jämförelse med förhållandena vid arbetsdomstolen är emellertid av intresse från en annan synpunkt. Det förekommer ibland mål vid arbetsdomstolen som rör s.k. hängavtal, dvs. kollektivavtal som lånar sitt innehåll från an- nat kollektivavtal. I sådana mål har arbetsdomstolen sedan gammalt all- tid förfarit så, att organisation som slutit det senare avtalet bereds till- fälle att yttra sig i målet och närvara vid förhandlingar, även om orga- nisationen i fråga inte är part i det kollektivavtal tvisten rör. Några speciella bestämmelser härom finns dock inte utan arbetsdomstolen för- far på detta sätt med stöd av regeln i 21 % lagen om arbetsdomstol om att domstolen självmant kan föranstalta om bevisning. Av 18 & lagen om marknadsråd framgår att marknadsrådet har motsvarande befogen- heter. Jag anser mig kunna förutsätta, att marknadsrådet — liksom även konsumentombudsmannen —— i nu åsyftade fall alltid kommer att söka inhämta upplysningar från den som författat ett avtalsformulär. Mark- nadsrådet bör också underrätta ”avtalsförfattaren” om när förhandling i ärendet skall äga rum. Denne kommer därmed att få tillfälle att fram- föra sina synpunkter. Mot den bakgrunden har jag stannat för att inte föreslå några särskilda bestämmelser om att företagare i tidigare för- säljningsled eller branschorganisation som författat ett avtalsformulär skall beredas ställning som part eller få tillfälle att intervenera när för- budstalan förs mot näringsidkare, som använt formuläret i förhållande till konsument.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande paragraf, att om näringsidkare erbjuder kon— sument att mot vederlag förvärva vara eller tjänst på villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbör- ligt mot konsumenten, marknadsrådet kan, om det finnes påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles begära, att samma eller väsentligen samma villkor skall gälla i motsvarande sammanhang. Enligt andra punkten skall förbud förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

I fråga om bestämmelsens tillämpning vill jag anföra följande.

Termen näringsidkare har här samma innebörd som i marknadsfö- ringslagen (prop. 1970: 57 s. 90). Med näringsidkare avses sålunda fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av eko- nomisk natur.

6 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 15

• Sida 86
•  Original

Prop. 1971: 15 86

Med konsument åsyftas den som förvärvar vara eller tjänst för slut— lig konsumtion. Bestämmelsen är dock inte tillämplig på varje försälj- ningserbjudande till konsumenter i denna mening. Det skall vara fråga om ett erbjudande som avser förvärv för privat bruk. Avtalsformulär som används uteslutande vid försäljning av varor som förvärvaren skall använda i sin yrkes- eller näringsverksamhet omfattas alltså inte. När det gäller formulär till avtal om köp av varor som används såväl för pri- vat bruk som i yrkesmässig verksamhet — t. ex. skrivmaskiner, bilar, verktyg osv. —— utgör det inget hinder mot ingripande enligt generalklau- sulen att samma formulär utnyttjas vid all försäljning, alltså såväl när köparen skall använda produkten för privata ändamål som i de fall då han avser att utnyttja den i sin yrkesverksamhet. Så snart det kan påvi- sas att erbjudandet avser också privatkonsumtion, föreligger förutsätt- ningar för ett ingripande. Överträdelse av ett meddelat förbud föreligger å andra sidan bara om det kan påvisas att vederbörande näringsidkare faktiskt har påkallat det förbjudna villkorets tillämpning i samband med försäljningserbjudanden som avser privatkonsumtion. Förbudet hindrar honom däremot i och för sig inte att använda villkoret i avtal med köpa- re som skall använda varan i sin yrkesverksamhet.

Som exempel på utbud av tjänster som omfattas av bestämmelsen kan nämnas de erbjudanden som researrangörer lämnar om deltagande i sällskapsresor. De för sådana resor gällande avtalsvillkoren är i all- mänhet intagna i standardkontrakt som arrangören förelägger resenä— ren. Det bör i detta sammanhang nämnas, att riksdagen nyligen gett uttryck åt den uppfattningen, att en skärpning av researrangöremas an- svar gentemot deltagare i sällskapsresor till utlandet bör komma till stånd (se 3LU 1970: 79, rskr 462).

Förbud enligt paragrafens första stycke kan meddelas endast om nä- ringsidkaren faktiskt har i åtminstone något fall påkallat att villkoret skall ingå i avtal med viss konsument. Själva erbjudandet är emellertid tillräckligt. Det krävs inte att avtal som innefattar det påtalade villkoret verkligen har kommit till stånd.

Att vid bedömningen av ett visst villkors tillbörlighet hänsyn skall tas till vederlaget och övriga omständigheter innebär att varje villkor måste prövas i sitt sammanhang med samtliga övriga avtalsvillkor. Man måste med andra ord undersöka vilka effekter avtalet i sin helhet har för kon- sumenten. Det innebär bl. a. att ett och samma villkor kan vara att anse som otillbörligt i ett visst avtal men bör godtas i ett sammanhang där de nackdelar villkoret medför för konsumenten uppvägs av fördelar som bereds honom i andra hänseenden. Här kan storleken av det pris sälja- ren betingar sig få betydelse. Ett villkor varigenom långtgående in- skränkningar görs i köparens rättigheter med anledning av fel i godset kan således vara att anse som godtagbart om varans pris ligger väsent- ligt lägre än det gängse marknadspriset men däremot böra stämplas som

• Sida 87
•  Original

Prop. 1971: 15 87

otillbörligt vid försäljning till gängse pris. En förutsättning för att vill- koret i det förra fallet skall godtas bör emellertid vara att konsumenten görs tydligt uppmärksam på att det låga priset utgör en kompensation för de försämrade villkoren i andra hänseenden. Hänvisningen till ”öv- riga omständigheter” innebär bl. a. att också andra villkor än priset skall tas i betraktande. Men den betyder också att hänsyn skall tas till de för- hållanden i övrigt under vilka erbjudandet lämnas. Till omständigheter som kan influera på bedömningen hör vidare själva avtalsvillkorets ut- formning och det sätt på vilket det presenteras för konsumenterna. 1 det hänseendet hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna mo- tiveringen.

Ett förbud som meddelas med stöd av förevarande bestämmelse skall gå ut på att näringsidkaren inte får framdeles använda samma eller vä- sentligen samma villkor i motsvarande sammanhang. Huruvida väsentlig överensstämmelse föreligger mellan det förbjudna villkoret och ett vill- kor som näringsidkaren tar in i senare erbjudanden till konsumenterna skall givetvis inte bedömas med utgångspunkt i en formell jämförelse av villkorens språkliga utformning. Det väsentliga är om det nya vill- koret i fråga om sina rättsliga och ekonomiska verkningar är att anse som identiskt eller likvärdigt med det förbjudna villkoret. Har förbu- det grundats på att ett villkor utformats eller presenterats på ett vilse- ledande sätt får jämförelsen gå ut på att undersöka om det nya villkoret kan antas ha väsentligen samma vilseledande effekt på konsumenterna som det förbjudna villkoret.

Ett förbud gäller bara villkorets användning ”i motsvarande samman- hang". Detta innebär till en början att förbudet gäller bara vid försälj- ning till konsumenter av varor eller tjänster för privat bruk. Men också i övrigt begränsas förbudcts verkan till sådana situationer som är lik- värdiga med den som underställts rådets prövning. Det innebär sålunda inte överträdelse av förbudet om näringsidkaren använder det som otill- börligt stämplade villkoret vid försäljning av ett helt annat slags vara än som avsetts med förbudet. Har rådet prövat en försäljning av en fa- briksny kapitalvara är förbudet inte utan vidare tillämpligt vid försälj— ning av begagnade varor av samma slag. Avser förbudet användning av visst villkor vid försäljning av en standardvara, gäller det i princip inte vid försäljning av vara som tillverkas efter köparens speciella önskemål. Att ett förbud inte kan åberopas när det förbjudna villkoret tagits in i ett visst avtal på köparen-konsumentens uttryckliga begäran framgår av att förbudet enligt lagtexten skall ta sikte på att hindra näringsidkaren att begära att villkoret skall gälla. En annan omständighet som kan föran- leda att en förnyad användning av villkoret inte faller under förbudet är, såsom Svea hovrätt har framhållit i sitt remissyttrande, att priset på va- ran har sänkts. Huruvida en prissänkning skall ha en sådan effekt beror dock på vad slags villkor det är fråga om och framför allt på om rådet

• Sida 88
•  Original

Prop. 1971: 15 88

vid meddelande av sitt förbud har tillmätt prissättningen betydelse för otillbörlighetsbedömningen. Men även om så varit fallet, kan naturligtvis inte en obetydlig prissänkning utan vidare medföra, att företagaren blir oförhindrad att använda det förbjudna villkoret.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande, att det måste bli svårt för marknadsrådet att formulera förbuden och för de berörda näringsidkarna att bedöma vilka justeringar i avtalsvillkoren de måste göra. Enligt min mening har dessa svårigheter överdrivits. Rådet måste självfallet utforma sitt beslut så att den situation rådet haft att pröva klart beskrivs i förbudet. Detta måste med andra ord konkretiseras (jfr prop. 1970: 57 s. 91). Om rådet avfattar beslutet relativt utförligt och framförallt ger en utförlig motivering för sin bedömning av ett visst villkor som otillbörligt, torde det inte bereda några större svårigheter i praktiken att avgöra, om en senare användning av ett väsentligen lik- artat villkor har skett under omständigheter som gör situationen lik- värdig med den som rådet haft att pröva. En näringsidkare som hyser tveksamhet rörande förbudets innebörd eller räckvidden av ett visst förbud kan för övrigt i allmänhet få klarhet genom att rådföra sig med konsumentombudsmannen. '

Marknadsrådets förbud riktas formellt bara mot den näringsidkare som varit svarandepart i förfarandet inför rådet. Det ligger emellertid i sakens natur att förbudet reellt sett får effekt också i förhållande till andra näringsidkare, som får kännedom om förbudet, eftersom dessa rimligtvis normalt måste anse det: meningslöst att i framtiden använda samma villkor. Jag vill i detta sammanhang understryka det angelägna i att marknadsrådets beslut publiceras så att de får största möjliga sprid- ning (jfr prop. 1970: 57 s. 169).

I överensstämmelse med vad som gäller enligt 1 & marknadsförings- lagen skall förbud enligt förevarande bestämmelse förenas med vite, om detta inte av särskilda skäl är obehövligt. Som exempel på en situa- tion då vitesföreläggande kan underlåtas kan nämnas det fallet att kon-- sumentombudsmannen och en välrenommerad näringsidkare i fullt sam- förstånd och i syfte att få till stånd ett principavgörande har enats om att frågan om ett visst villkors tillbörlighet bör underställas marknads- rådet. Men det kan givetvis också tänkas andra fall då det är uppenbart att rådets förbud kommer att respekteras även utan att vitesföreläg- gande meddelas.

Enligt NO bör domstol i mål om utdömande av vite inhämta yttrande från marknadsrådet, ifall det är tveksamt om det villkor som är aktuellt i målet är likvärdigt med ett av rådet förbjudet villkor. Jag vill inte ute- sluta möjlighetcn av att yttrande från rådet kan behöva inhämtas i verk- ligt tveksamma fall. Jag vill dock understryka att det ankommer på dom- stolen att självständigt avgöra huruvida förutsättningarna för utdöman- de av vitet föreligger.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1971: 15 39

I departementspromemorian berörs frågan vilken betydelse ett med- delat förbud skall tillmätas när det gäller att bedöma, om ett i strid mot förbudet tillkommet avtalsvillkor kan göras civilrättsligt gällande. En- ligt promemorian får förhandenvaron av förbudet antas medföra att ett sådant villkor enligt allmänna rättsgrundsatser eller grunderna för 8 & skuldebrevslagen är ogiltigt. Under remissbehandlingen har från vissa håll uttalats tveksamhet rörande hållbarheten i denna slutsats.

Den aktuella frågeställningen rör komplicerade rättsliga sammanhang, och det är överhuvudtaget knappast möjligt att ge ett entydigt och för alla situationer giltigt svar på spörsmålet. Frågan torde emellertid få ringa praktisk betydelse och är närmast av akademiskt intresse. Det är nämligen svårt att tänka sig att en näringsidkare som har överträtt ett av marknadsrådet meddelat förbud kommer att ställa frågan om vill- korets civilrättsliga giltighet på sin spets genom att söka genomdriva vill- koret i rättegång inför domstol. Så mycket kan dock sägas som att det endast är under mycket speciella omständigheter som en domstol i ett enskilt fall kan tänkas bedöma ett avtalsvillkor som civilrättsligt giltigt trots att marknadsrådet bedömt samma villkor som otillbörligt vid just den typ av kontrakt som är aktuell i civilprocessen.

Näringslivet har i sitt remissyttrande framhållit, att departementspro- memorian inte behandlar frågan om lagens tillämpning på avtal med internationell anknytning. Jag vill med anledning härav påpeka att den nya lagstiftningen i likhet med vad som gäller i fråga om marknadsfö- ringslagen ( prop. 1970: 57 s. 92 f) inte är formellt begränsad till vad som sker i Sverige. Avgörande för om generalklausulen skall tillämpas bör dock vara, om försäljningserbjudandet avser den svenska marknaden. Försäljningserbjudanden som riktas till kunder utanför landets gränser bör däremot inte anses omfattade av lagstiftningen. Det sagda gäller oavsett om erbjudandet lämnas av svensk eller utländsk näringsidkare.

Andra stycket

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i andra stycket av förevarande paragraf tagits upp föreskrift om att lagen är tillämplig i fråga om erbjudande som avser förvärv mot veder- lag av nyttjanderätt till lösöre.

Tredje stycket

1 promemorian har föreslagits att i överensstämmelse med vad som gäller enligt marknadsföringslagen förbud enligt generalklausulen skall kunna riktas inte bara mot näringsidkaren själv utan också mot den som är anställd hos denne eller i övrigt handlar på hans uppdrag. För- slaget har allmänt godtagits av remissinstanserna och även jag biträder förslaget. Föreskrift i ämnet har i enlighet härmed tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1971: 15 90

Möjligheten att rikta förbud mot någon som är anställd hos en nä- ringsidkare torde uppkomma bara i undantagsfall. Som exempel kan emellertid nämnas det fallet att ett utländskt företag bedriver försälj- ningsverksamhet här i landet genom representanter som inte driver själv- ständig rörelse utan är direkt anställda 'i det utländska företaget. Det kan då vara praktiskt och kanske den enda möjligheten att ge ett för- bud full effekt att rikta förbudet mot den anställde. Tänkbart är också att det kan uppkomma behov att kunna rikta förbud mot en hos en näringsidkare anställd platsförsäljare som självständigt börjat använda avtalsvillkor vars tillbörlighet kan sättas i fråga.

Även bestämmelsen om att förbud kan riktas mot den som handlar på näringsidkarens uppdrag torde få ganska begränsad praktisk bety- delse. Närmast åsyftas sådana handelsresande som inte är att anse som anställda. Undantagsvis kan emellertid en tillämpning av bestämmelsen aktualiseras också vid andra uppdragsförhållanden.

25

Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen skall lagen inte gälla i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen. Bestämmelse härom har tagits upp i förevarande paragraf.

3 %

I departementspromemorian har föreslagits att ansökan om förbud skall göras av konsumentombudsmannen och att, om denne i visst fall beslutar att inte göra någon ansökan, rätt att ansöka om förbud skall tillkomma sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller lön- tagare.

Förslaget har under remissbehandlingen inte föranlett annan erinran än att det från vissa håll har ifrågasatts om sammanslutning av närings- idkare bör ges talerätt. För egen del anser jag att sammanslutning av näringsidkare kan ha sådant intresse av att otillbörliga avtalsvillkor inte tillämpas inom branschen att sammanslutningen bör ges talerätt.

Bestämmelsen i förevarande paragraf av departementsförslaget har i enlighet härmed utformats i full överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 3 5 promemorieförslaget.

4—7 åå

Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen skall, i över- enSStämmelse med vad som har föreslagits i departementspromemorian, bestämmelserna i marknadsföringslagen om möjlighet för marknads- rådet att under vissa betingelser ompröva beslut i fråga om förbud (7 5), om interimistiskt förbud (8 5), om befogenhet för konsumentombuds- mannen att meddela förbudsföreläggande (9 &) och om behörighet för

• Sida 91
•  Original

Prop. 1971: 15 91

domstol att på talan av åklagare döma ut förelagt vite (10 % första stycket) äga motsvarande tillämpning i fall som avses i den nya lagen. I promemorieförslaget har detta kommit till uttryck genom en allmän hänvisning i 4 & till nyssnämnda bestämmelser i marknadsföringslagen. För egen del anser jag emellertid att lagen blir tydligare och mer lätt- tillgänglig, om motsvarigheter till de nyss angivna bestämmelserna i marknadsföringslagen införs i den nu aktuella lagen. I enlighet härmed har departementsförslaget, med viss redaktionell avvikelse, utformats så att 4—7 %% motsvarar 7—9 %% och 10 % första stycket marknadsförings- lagen.

Tillämpningen av de aktuella bestämmelserna torde inte ge upphov till några särskilda komplikationer. För fullständighetens skull vill jag här endast framhålla att allmän domstol vid prövning av talan om ut- dömande av ett av marknadsrådet förelagt vite får förutsättas inte gå in på någon prövning av de sakliga förutsättningarna för vitesföreläggan- det. Inte heller tillkommer det domstolen att göra någon allmän över- prövning av föreläggandets lämplighet eller skälighet (jfr prop. 1970: 57 s. 92). En annan sak är att domstolen har att noggrant pröva huruvida det påtalade förfarandet faller inom ramen för det av marknadsrådet formulerade förbudet.

8.2. Förslaget till lag om ändring i lagen om marknadsråd

Enligt promemorieförslaget skall bestämmelserna i lagen om mark- nadsråd utan inskränkning eller sakliga ändringar bli tillämpliga i fråga om marknadsrådets och konsumentombudsmannens befattning med ärenden om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Härvid förutsätts i promemorian att den särskilde ledamot av rådet som enligt marknads- rådslagen skall utses för ärenden om otillbörlig marknadsföring och som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor också skall vara särskild ledamot för ärenden om otillbörliga avtalsvillkor.

Dessa förslag har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbe- handlingen. Ett par remissinstanser anser dock att det bör finnas ett starkare inslag av jurister i marknadsrådet vid dess handläggning av ärenden enligt den nya lagen.

För egen del anser jag de nuvarande föreskrifterna i 4 & marknads- rådslagen om att rådets ordförande och vice ordförande skall vara lag- kunniga och erfarna i domarvärv innefatta tillräckliga garantier för att den juridiska sakkunskapen blir på ett tillfredsställande sätt företrädd i marknadsrådet vid dess handläggning av ärenden enligt den nya lagen. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå önskemålen om en förstärk- ning av juristinslaget.

I övrigt vill jag i likhet med remissinstanserna biträda promemorieför- slaget i nu förevarande hänseende. Ett genomförande av förslaget förut-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1971: 15 92

sätter inte några andra ändringar i marknadsrådslagen än att i de stad- ganden som innehåller hänvisningar till marknadsföringslagen eller som i övrigt hänför sig till ärenden om otillbörlig marknadsföring tas in hän- visningar också till den nya lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvill- kor resp. ärenden om otillbörliga avtalsvillkor. Därjämte bör i rubriken omedelbart före 13 & marknadsrådslagen ske ett omnämnande också av den nya lagen.

I enlighet härmed har i departementsförslaget till lag om ändring i marknadsrådslagen införts hänvisningar till den nya lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor i 1 och 13 åå samt 15 å andra stycket och 20 å andra stycket marknadsrådslagen samt hänvisningar till ärenden om otillbörliga avtalsvillkor i 3, 4, 9 och 11 åå marknadsrådslagen, varjämte rubriken före 13 & samma lag unc'lerkastats den jämkning jag nyss angav.

8.3. Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den ]. juli 1971. Några över- gångsbestämmelser torde inte vara behövliga. I likhet med vad som gäl- ler i fråga om marknadsföringslagen (prop. 1970: 57 s. 102) föreligger inte hinder mot att förbud enligt den nya lagen grundas på försäljnings- erbjudande som har gjorts före lagens ikraftträdande. I överensstäm- melse med vad jag uttalade vid tillkomsten av marknadsföringslagen förutsätter jag emellertid att möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före ikraftträdandet kommer att utnytjas bara i fall då det finns grundad anledning befara att vederbörande näringsidkare skall fortfara att tillämpa ett otillbörligt avtalsvillkor även därefter.

9. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande enligt 87 & regeringsformen ge- nom utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till

1) lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, 2) lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsråd m. m.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

• Sida 93
•  Original

Prop. 1971: 15 93

Bilaga ] Promemorie— förslaget

Förslag till Lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor

Härigenom förordnas som följer.

1 &. Erbjuder näringsidkare konsument att mot vederlag förvärva vara eller tjänst på villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligen gynna näringsidkaren eller nå- gon i vars ställe han är, kan marknadsrådet meddela honom förbud att framdeles i motsvarande sammanhang begära, att samma eller lik- nande villkor skall gälla. Förbud skall förenas med vite, om' ej detta av särskilda skäl är obehövligt. .

Vad i första stycket sägs äger motsvarande tillämpning, om närings- idkare erbjuder konsument att mot vederlag få nyttjanderätt till lösöre.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

2 5. Denna lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

3 &. Fråga om förbud enligt 1 & upptages efter ansökan. Sådan an- sökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av närings- idkare, konsumenter eller löntagare.

4 å. I fall som avses i denna lag äger 7—9 55 samt 10 5 första styc— ket lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring motsvarande till- lämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1971: 15 94

Innehållsförteckning Sid.

Propositionen 1 Propositionens huvudsakliga innehåll 1 Lagförslag 2 Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 december 1970 6 1. Inledning 6 2. Gällande ordning m. m. 7 2.1 Avtalsrättslig lagstiftning m.m. 7 2.2 Köprättslig lagstiftning 8 2.3 Utredningar på köp- och avtalsrättens område 9

2.4 Lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring m. m. 10

3. Genomgång av formulärvillkor m. m. 13 3.1 Departementspromemorian 13 3.2 Reviderade formulär 15

3.3 Statens pris- och kartellnämnds undersökning 17