Ä.M. har av hovrätten dömts för rån. Tillsammans och i samförstånd med tre okända gärningsmän stal han genom våld och med hot om våld en mobiltelefon, bilnycklar, kontanter och en bil av M.K. Denne tvingades också att lämna ifrån sig vissa uppgifter, såsom koder till bl.a. BankID och iCloud. Våldet bestod av knytnävslag mot M.K:s huvud, slag med en gren mot huvud och överkropp samt sparkar mot ben, överkropp och huvud. Hoten bestod i att M.K. skulle bli huggen med kniv. Rånet, som pågick under i vart fall 30 minuter, inträffade efter det att M.K. hade stämt träff med Ä.M. för att köpa narkotika av honom, något M.K. också gjort vid tidigare tillfällen.

M.K. yrkade ersättning för kränkning med 20 000 kr. Tingsrätten ansåg att den omständigheten att han hade stämt träff med Ä.M. för att köpa narkotika inte innebar att han gett upp värnandet om sin integritet och biföll yrkandet. Hovrätten har instämt i tingsrättens bedömning.

Med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt om händelseförloppet har HD meddelat prövningstillstånd i fråga om skadestånd till M.K. i den del som avser ersättning för kränkning. I övriga delar står hovrättens dom fast.

Frågan i HD är vad som bör anses utgöra ett medvetet risktagande och vilken betydelse ett sådant risktagande från den skadelidandes sida har för rätten till kränkningsersättning.

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (2 kap. 3 § skadeståndslagen). De brott som grundar rätt till ersättning utmärks av att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet. Kränkningsersättningens storlek bestäms enligt 5 kap. 6 § efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Utgångspunkten ska vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar.

Kränkningsersättning avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande och som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada (se bl.a. ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 p. 5).

En rätt till kränkningsersättning förutsätter att brottet har inneburit en allvarlig kränkning. Vad som är att anse som en sådan kränkning får bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Viss ledning kan hämtas i den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § skadeståndslagen av de faktorer som inverkar på skadeståndets bestämmande (se prop. 2000/01:68 s. 65 och NJA 2011 s. 3 p. 4).

För att det ska vara fråga om en ersättningsgrundande kränkning krävs att angreppet riktar sig mot någon som värnar om sin personliga integritet. Vid bedömningen av om en kränkning är allvarlig har det betydelse hur den skadelidande har uppträtt. Av lagförarbetena framgår att den skadelidandes egna förhållningssätt eller agerande främst bör ges betydelse för bedömningen av kränkningens allvar vid mindre grova våldsbrott, ofredanden och ärekränkningsbrott. Det bör emellertid inte alls ges betydelse vid sexualbrott. (Se prop. 2000/01:68 s. 65 f.)

Vid bedömning av om den skadelidandes eget agerande är av betydelse ska hänsyn tas till om den skadelidande har provocerat fram den skadegörande handlingen eller annars varit medvållande, exempelvis genom att inleda ett handgemäng och därigenom själv riskera att mötas med våld. Det kan också finnas skäl att ta hänsyn till om det är fråga om ett medvetet risktagande från den skadelidandes sida, dvs. om den skadelidande har insett risken för skada och likväl valt att utsätta sig för denna risk (jfr SOU 1992:84 s. 234). Ett sådant risktagande kan exempelvis bestå i att söka sig till en kriminell miljö där det finns risk för att drabbas av ett sådant brott som kan ge rätt till kränkningsersättning.

Hänsyn ska vid bedömningen av kränkningens allvar tas till hur klandervärt den skadelidandes beteende är i förhållande till den kränkning han eller hon utsätts för. Bedömningen av hur den skadelidande själv har uppträtt och i vilken proportion den åtalade gärningen står till den skadelidandes agerande kan mynna ut i att den skadelidande genom sitt handlande anses ha medverkat i så hög grad till den skadeutlösande gärningen att den drabbade inte kan anses ha blivit allvarligt kränkt av den. En person som inleder ett slagsmål får exempelvis vara beredd på att mötas av visst våld och kränkningen kan då inte anses vara allvarlig. Om den skadelidande emellertid i en sådan situation möts av ett betydligt allvarligare våld än det som han eller hon haft anledning att räkna med, kan det medföra att det ändå blir fråga om en allvarlig kränkning. (Jfr prop. 2000/01:68 s. 52 och 65.)

Vid bestämmande av storleken på kränkningsersättning ska särskilt beaktas om handlingen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet (se 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen).

Ersättningens storlek kan också påverkas av hur den skadelidande själv har handlat. Dennes agerande kan anses ha varit sådant att kränkningen av den personliga integriteten bedöms ha varit mindre allvarlig än normalt men att den ändå når upp till vad som är att anse som en allvarlig kränkning. I sådana fall kan den skadelidande anses berättigad till en lägre ersättning än annars. Det är i dessa fall inte fråga om att jämka ersättningen utan en bedömning av kränkningen med beaktande av omständigheter hänförliga till den skadelidande. Som framgår av 6 kap. 1 § skadeståndslagen är lagens allmänna jämkningsregel inte tillämplig i fråga om kränkningsersättning.

I praktiken bestämmer domstolarna ofta ersättningsnivåerna med ledning av de schabloner för brottsskadeersättning som tillämpas av Brottsoffermyndigheten efter beslut av Nämnden för brottsskadeersättning (se bl.a. ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 p. 7).

Av 12 § brottsskadelagen (2014:322) framgår att brottsskadeersättning får jämkas om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Eftersom staten har tagit på sig ett ansvar för att skydda medborgarna från brott och träder in och garanterar att brottsoffer får viss ersättning, har det ansetts rimligt att ett brottsoffer som själv har deltagit i brottslig verksamhet eller annan verksamhet som är klandervärd eller medvetet har uppträtt provocerande får tåla en reduktion av den ersättning som annars skulle utgå (jfr prop. 1977/78:126 s. 24 f. och prop. 1998/99:41 s. 13 f.).

En motsvarande jämkningsregel finns inte i skadeståndslagen. Den praxis som nämnden har utvecklat för jämkning av ersättningen till följd av den skadelidandes eget agerande kan därför inte omedelbart läggas till grund för bestämmande av kränkningsersättning enligt skadeståndslagen. Provokation, medvållande och medvetet risktagande kan sålunda resultera i mindre nedsättning av sådan kränkningsersättning än den jämkning av brottsskadeersättning som skulle ske för motsvarande ageranden.

Bland de omständigheter som är av särskilt intresse vid bedömningen av rätt till kränkningsersättning vid personrån ingår främst det våld eller hot som använts, men även under hur lång tid som rånet har pågått. Schablonersättningen vid rån uppgår för närvarande till 7 000 kr vid obeväpnade rånhot och 12 000 kr vid rånhot med farliga vapen eller med föremål som för brottsoffret framstår som ett farligt vapen, t.ex. vapenattrapper. Försvårande omständigheter påverkar ersättningen i höjande riktning. (Se Brottsoffermyndighetens referatsamling 2020, s. 128.)

I samband med att M.K. skulle köpa narkotika utsattes han för ett allvarligt brott av flera gärningsmän; tre av dem var maskerade. Det våld som drabbade honom bestod bl.a. i våld med tillhygge och sparkar mot huvudet. Han blev också hotad med att han skulle huggas med kniv. M.K. tvingades vidare att lämna ifrån sig integritetskränkande uppgifter. Rånet pågick under inte obetydlig tid.

Även om M.K. själv avsåg att begå brott genom att köpa narkotika, hade han mot bakgrund av parternas tidigare relation och kontakter inte anledning att anta att hans agerande innebar en risk för att utsättas för brott på sätt som nu skedde. Hans agerande kan därför inte anses ha utgjort ett medvetet risktagande i förhållande till den kränkning som han utsatts för; han kan inte anses ha eftergett kravet på respekt för sin personliga integritet. Den omständigheten att han skulle köpa narkotika och därmed avsåg att göra sig skyldig till brottslig handling ska därför inte påverka bedömningen av den kränkning som han utsattes för.

Den av hovrätten utdömda ersättningen om 20 000 kr är skälig och bör fastställas.

B.O. har av hovrätten dömts för grov misshandel bestående i ett knivhugg som träffade B.A. både på armen och i bröstet. Enligt hovrätten tillfogades denne en svår kroppsskada till följd av en gärning som var livsfarlig.

Eftersom B.A. hade inlett ett slagsmål med flera kraftiga slag mot B.O. ansåg hovrätten att B.O. hade befunnit sig i en nödvärnssituation när han knivhögg B.A. Denna gärning bedömdes emellertid ha varit uppenbart oförsvarlig. B.O. ansågs inte heller kunna gå fri från ansvar på den grunden att han svårligen kunnat besinna sig.

Hovrätten gjorde bedömningen att B.A. genom att inleda slagsmålet i viss mån hade gett upp kravet på respekt för sin personliga integritet och bestämde därför kränkningsersättningen till 25 000 kr.

B.A. har överklagat frågan om kränkningsersättningens storlek till HD. I övriga delar står därför hovrättens dom fast.

Frågan i målet rör vilken betydelse det har vid bestämmande av kränkningsersättningens storlek att den skadelidande har utfört det angrepp mot skadevållaren som lett till den ersättningsgrundande kränkningen.

Omständigheter av särskilt intresse vid bedömningen av kränknings-ersättningens storlek vid misshandel är brottets tidsmässiga förlopp, våldets karaktär, de eventuella tillhyggen som har använts, om det har förekommit förnedrande inslag samt om brottet har varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Schablonersättningen för grov misshandel med livshotande skada är för närvarande 75 000 kr (se Brottsoffermyndighetens referatsamling 2020, s. 31).

B.A. inledde våldsutövningen genom att tilldela B.O. flera knytnävsslag i ansiktet. Han var då medveten om att B.O. nyligen hade utsatts för en misshandel. Genom att på detta sätt inleda ett brottsligt angrepp mot B.O. har B.A. haft anledning att räkna med att mötas av visst våld. Han får därmed i viss mån anses ha eftergett kravet på respekt för sin personliga integritet. Den grova misshandel som B.O. utsatte B.A. för – ett knivhugg som träffade på armen och i bröstet och som var livshotande – stod emellertid inte i rimlig proportion till det inledande våldet från B.A:s sida. Han får därmed anses ha utsatts för en sådan allvarlig kränkning som är en förutsättning för rätt till kränkningsersättning.

B.A:s agerande bör dock inverka på ersättningens storlek. Det saknas skäl att i detta avseende göra någon annan bedömning än den hovrätten har gjort. B.A. ska därför tillerkännas kränkningsersättning om 25 000 kr. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.