NJA 2021 s. 1197
En person som lämnat en hund, en amerikansk bulldogg, i en lägenhet utan att låsa dörren har gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada när hunden tog sig ut i trapphuset och skadade en person där.
Solna tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot W.C.M. för vållande till kroppsskada enligt följande gärningsbeskrivning.
W.C.M. har den 25 september 2017 på Axbyplan 30, Spånga, Stockholms stad av oaktsamhet orsakat V.L. bitskada eller rivskada och rodnad på höger överarm samt svullnad och fraktur på vänster hand. Skadorna är inte att anse som ringa. Kroppsskadorna utgör bitskador efter den hund av American Bulldog-ras som W.C.M. tog hand om, samt följdskador av hundens angrepp på V.L. som försökte rädda sin frus hund, en Chihuahuaras, som blev biten av hunden.
W.C.M. oaktsamhet bestod i att hon inte haft tillräcklig kontroll och uppsikt över hunden varigenom denna sprungit ut från hennes lägenhet och angripit V.L.
V.L. biträdde åtalet och yrkade skadestånd av W.C.M. med 15 900 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 5 000 kr kränkning, 5 000 kr sveda och värk, 5 000 kr lyte och men samt 900 kr kostnader. Som grund för yrkandet åberopades åklagarens gärningsbeskrivning samt att V.L. därigenom hade tillfogats skada varför han var berättigad till ersättning i enlighet med skadeståndslagen.
W.C.M. förnekade gärningen och bestred skadeståndsskyldighet.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Björn Skånsberg) anförde i dom den 29 april 2020 följande.
DOMSKÄL
Skuld
Vad är utrett om händelsen?
Genom vad de hörda har berättat och övrig utredning är följande klarlagt:
Den aktuella dagen var V.L. på väg ut med sin hustrus mindre hund när en amerikansk bulldogg hoppade på honom i trapphuset. W.C.M., som vid tillfället var den som hade tillsynsansvaret över hunden, befann sig i tvättstugan. W.C.M. har uppgett att hon hade lämnat dörren till lägenheten olåst och att hunden, som är stor och livlig, måste ha hoppat upp på dörrhandtaget och på så sätt öppnat dörren. Tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta denna förklaring.
Det är också klarlagt att W.C.M:s hund vid tillfället tillfogade, eller i vart fall orsakade, V.L. de skador som anges i åtalet, med den reservationen att det framstår som mera troligt att skadan på ena överarmen orsakades av att hunden rev honom snarare än att det var ett bett. Skadorna kan inte anses som ringa.
Utgångspunkter vid ansvarsbedömningen
Frågan i målet är om W.C.M. av oaktsamhet ska anses ha orsakat V.L:s skador. För att det ska vara fråga om en oaktsamhet som ryms inom ramen för straffbestämmelsen i 3 kap. 8 § BrB fordras inledningsvis att hennes agerande inneburit ett otillåtet risktagande, det vill säga hennes agerande måste i tillräcklig grad ha avvikit från det aktsamma. Sedan måste prövas huruvida V.L:s skador varit en relevant och adekvat följd av W.C.M:s oaktsamma handling. Slutligen måste också prövas huruvida hon insett eller i vart fall borde ha insett att hennes handlande skulle kunna leda till denna följd (jfr HD:s avgörande den 3 april 2020 i mål B 2553-19, p. 11-13).
Har W.C.M:s agerande avvikit från det aktsamma?
Vid bedömningen av vad som får anses vara ett aktsamt handlande ligger en värdering av vilka risker som är förknippade med ett visst handlande och om dessa risker ger skäl att avstå från ett visst handlande. Med andra ord, om det finns risk för mer allvarliga följder, såsom att någon person riskerar att skadas, finns också skäl att förvänta sig ett mer aktsamt och försiktigt förhållningssätt. Vid bedömningen av vad som får anses vara ett aktsamt förhållningssätt över en hund kan ledning hämtas från de föreskrifter som finns på området. I lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter framgår i 1 § att hundar ska hållas under sådan uppsikt och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter. I ljuset av denna aktsamhetsnorm har tingsrätten att bedöma vad som framkommit om W.C.M:s hundhållning i allmänhet och hennes agerande den 25 september 2017 i synnerhet.
W.C.M. har berättat att hunden, en större hanhund av rasen amerikansk bulldogg, vistats hos henne två till tre månader. Hunden var vid tillfället två år och visade fortfarande ett beteende som kan liknas vid en valp, det vill säga den var livlig och lekfull. Hunden hade inte uppvisat något aggressivt beteende under tiden hon hade haft hand om honom.
Tingsrätten kan konstatera att det föreligger ett långtgående ansvar för den som har tillsynsansvaret över en hund. Vilka försiktighetsåtgärder som man kan förvänta sig beror dels på hundens natur och dels på situationen ifråga. Det framkommer av W.C.M:s egna berättelse att hunden är stor och livlig. Det framkommer också att hon hade lämnat dörren olåst för att bege sig till tvättstugan medan hunden befann sig i lägenheten. Med hänsyn till att hunden är stor och livlig samt till W.C.M:s långtgående ansvar för tillsynen över hunden anser tingsrätten att W.C.M. borde ha låst dörren efter sig när hunden befann sig i bostaden så att den inte kunde ta sig ut. Vid denna bedömning kan det också konstateras att W.C.M. endast under en relativt kort tid hade haft hand om hunden och det finns därför fog för att påstå att hon av den anledningen inte kunde värdera vilka potentiella risker hunden kunde utsätta andra för om hon lämnade den utan uppsikt även om den inte smitit eller gått till attack mot andra under tiden hon hade haft hand om honom. Genom att inte iaktta de försiktighetsåtgärder som stod till buds, det vill säga genom att inte låsa dörren när hunden befann sig i lägenheten medan hon själv lämnade bostaden, har W.C.M. avvikit från det aktsamma i sådan tillräcklig grad att agerandet måste anses ha utgjort ett otillåtet risktagande.
Föreligger ett sådant samband mellan W.C.M:s otillåtna risktagande och V.L:s skador?
I det föregående har tingsrätten konstaterat att det var ett otillåtet risktagande att lämna hunden utan uppsikt ensam i lägenheten utan att låsa dörren till bostaden så att hunden kunde ta sig ut. Frågan är då om det händelseförlopp som utspelade sig utanför lägenheten var en relevant och adekvat följd av att lämna hunden ensam i lägenheten med dörren olåst. Det är klarlagt i målet att hunden orsakade V.L:s skador. V.L. har själv berättat att hunden gick till attack mot hustruns hund när de passerade i trapphuset. När V.L. försökte skydda den lilla hunden så gick hunden istället till attack mot honom. Hunden skadade honom på överarmen och handen och han fick på grund av händelsen uppsöka sjukvård. Tingsrätten gör bedömningen att det får anses ligga i farans riktning att en lös hund riskerar att skrämma och i värsta fall skada andra människor och djur som den möter. Det är också bakgrunden till att det finns föreskrifter som reglerar tillsynen över hundar det vill säga att man ska ha sådan uppsikt över en hund så att den inte orsakar skador eller andra olägenheter i sin omgivning. Det får därmed anses klarlagt att de skador som V.L. orsakades var en relevant och adekvat följd av att inte ha tillsyn över hunden genom att låsa in den när hon lämnade bostaden.
W.C.M:s insikt
Slutligen måste tingsrätten ta ställning till om W.C.M. insett eller i vart fall borde ha insett att hennes handlande skulle kunna leda till de aktuella följderna. Man talar här om medveten eller omedveten oaktsamhet. Det kan först konstateras att det inte finns någon utredning i målet som talar för att W.C.M. har insett vad som skulle kunna utspela sig utanför hennes lägenhet vid tillfället. Däremot anser tingsrätten att W.C.M. borde ha förstått att hennes agerande skulle kunna leda till de följder som nu uppstod. W.C.M. har alltså varit omedvetet oaktsam i förhållande till V.L:s skador.
Slutsats
Vad tingsrätten har redovisat ovan leder till att åtalet är styrkt. W.C.M. ska därmed dömas för vållande till kroppsskada.
Påföljd
Gärningen har inte ett högre straffvärde än att påföljden kan stanna vid böter. Med hänsyn till den långa tid som har gått sedan gärningen ska antalet sättas till endast 30.
Skadestånd
På grund av utgången i ansvarsdelen ska W.C.M. betala skadestånd till V.L. för de person- och sakskador som gärningen har orsakat honom.
Tingsrätten konstaterade att det yrkade beloppet avseende kostnader var vitsordat och skulle dömas ut. Däremot fann tingsrätten att skadeståndstalan i övrigt skulle ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde W.C.M. för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § första stycket BrB till 30 dagsböter om 50 kr och ålade henne att betala skadestånd till V.L. med 900 kr jämte ränta.
Svea hovrätt
W.C.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna henne från åtalet och avslå V.L:s skadeståndstalan. I andra hand yrkade hon att hovrätten skulle lindra straffet och jämka skadeståndet till noll eftersom V.L. hade varit medvållande.
Åklagaren och V.L. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Perklev, hovrättslagmannen Monika Sörbom och hovrättsrådet Daniel Thorsell, referent) anförde i dom den 19 november 2020 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Utredningen är densamma i hovrätten som i tingsrätten. Hovrätten har tagit del av uppgifter lämnade av V.L., W.C.M. och Y.A. genom att spela upp ljud- och bildupptagningar av förhören i tingsrätten.
– – –
Hovrätten gör inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort i fråga om skuld och påföljd. Tingsrättens dom i ansvarsdelen ska därför inte ändras.
När det gäller skadeståndet har W.C.M. vitsordat att V.L. haft de sjukvårdskostnader som tingsrätten har dömt ut. Det har inte framkommit någon omständighet som medför att V.L. kan anses ha medverkat till de skador som han åsamkats. Skadeståndet ska därmed inte jämkas. Tingsrättens dom i skadeståndsdelen ska alltså inte ändras.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
W.C.M. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla åtalet och V.L:s skadeståndstalan. I andra hand yrkade hon att straffet skulle lindras och att skadeståndet skulle jämkas.
Riksåklagaren och V.L. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Josefin Odelid, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–4 motsvarar i huvudsak punkterna 2 och 3 i HD:s dom.
Vad målet gäller
Målet gäller oaktsamhetsbedömningen i vållande till kroppsskada i samband med tillsyn över hundar. Vid oaktsamhetsbedömningen aktualiseras särskilt frågan vad som utgör ett otillåtet risktagande.
Den rättsliga regleringen och dess innebörd
Vållande till kroppsskada
Brottsbeskrivningen i 3 kap. 8 § första stycket BrB anger att den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa ska dömas för vållande till kroppsskada.
För att ett orsakande ska anses oaktsamt i bestämmelsens mening krävs till att börja med att den gärning som läggs den tilltalade till last avviker från det aktsamma i sådan grad att den kan läggas till grund för straffrättsligt ansvar. Detta kan också uttryckas så att det krävs att den gärning som orsakar kroppsskadan innefattar ett otillåtet risktagande, dvs. ett risktagande som i tillräcklig grad avviker från vad som kan anses aktsamt. Bedömningen att en gärning är oaktsam bygger på att den innefattar ett sådant risktagande som inte kan tolereras. (Jfr ”RC24” NJA 2020 s. 397 p. 11.)
För att bedöma om gärningen avviker från det aktsamma måste i första hand en värdering göras av de risker som är förknippade med denna och av om det utifrån dessa finns skäl att avstå från att utföra gärningen. Av betydelse för bedömningen är både vilka typer av följder det finns en risk för och hur stora dessa risker är. (Jfr ”RC24” NJA 2020 s. 397 p. 14.)
Tillsynsansvaret för hundar
I 1 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter regleras en skyldighet för den som har hand om en hund att hålla denna under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att den orsakar skador eller avsevärda olägenheter. Enligt 19 § ska en skada som orsakas av en hund ersättas av dess ägare eller innehavare, även om han eller hon inte vållat skadan. Både tillsynsansvaret som följer av 1 § och det strikta skadeståndsansvaret i 19 § innebär att de aktsamhetskrav som den som har hand om en hund har att rätta sig efter i allmänhet är höga.
Den enskilt viktigaste faktorn för hur farlig en hund är, eller hur stora olägenheter den orsakar omgivningen, är vilken tillsyn som ägaren har över hunden och hur han eller hon sköter den. Hundens egenskaper, till exempel stor eller liten benägenhet att visa ett aggressivt beteende, är inte avgörande för om tillsynen är bra eller dålig. Däremot är hundens egenskaper en av de omständigheter som har betydelse för hur tillsynen måste vara utformad för att den ska vara bra. Ju större, muskulösare och uthålligare en hund är, desto större förmåga har den att orsaka skador. (Se prop. 2006/07:126 s. 23 och SOU 2003:46 s. 39 och 59.)
Tillsynsansvaret enligt lagen om tillsyn över hundar och katter utgör en sådan övervakningsskyldighet genom åläggande i lag som innebär att en garantställning föreligger. Detta betyder att den som har tillsynsansvaret för en hund även kan hållas ansvarig för underlåtenhet att handla. Det grundläggande kravet för att hålla någon ansvarig för en underlåtenhet att göra något är att det normativt kan anses finnas en skyldighet eller plikt att handla. (Se Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 106 och 115 f.)
Bedömningen i detta fall
Vad som är utrett om gärningen
W.C.M. gick den 25 september 2017 till tvättstugan och lämnade två hundar, vilka hon hade tillsynsansvaret för, ensamma i lägenheten. Hon glömde låsa ytterdörren. Det framgår av V.L:s uppgifter att ytterdörren öppnades och att de två hundarna kom ut genom den när han var i trapphuset på väg ut med en mindre hund. Slutsatsen kan därmed dras att de två hundarna, eller någon av dem, har lyckats öppna den olåsta ytterdörren. W.C.M. har uppgett att hon inte hade någon kännedom om att hundarna kunde öppna ytterdörren, det finns ingen anledning att ifrågasätta detta.
En av de två hundarna som W.C.M. ansvarade för, en amerikansk bulldogg, hoppade på V.L. Av hans uppgifter och av det vittnesmål som lämnats av en granne samt av den skriftliga bevisningen framgår att den amerikanska bulldoggen orsakade V.L. de i gärningsbeskrivningen angivna skadorna. Precis som underrätterna har kommit fram till så framstår dock skadan på V.L:s överarm som en rivskada och inte en bitskada. Skadorna kan inte anses vara ringa (jfr ”Omkullkörningen” NJA 2020 s. 540, p. 6 och 9).
V.L. orsakades alltså kroppsskador som inte var ringa av den amerikanska bulldoggen. Frågan är om W.C.M. av oaktsamhet ska anses ha orsakat kroppsskadorna. För straffansvar krävs till att börja med att hennes handlande eller underlåtenhet att handla har innefattat ett otillåtet risktagande. (Se p. 7.)
W.C.M:s tillsynsansvar
Vid bedömningen av om W.C.M. – när hon lämnade hundarna ensamma i lägenheten utan att låsa dörren – gjorde ett otillåtet risktagande är det aktsamhetskrav som följer av tillsynsansvaret i lagen om tillsyn över hundar och katter av betydelse.
W.C.M. har själv uppgett att den amerikanska bulldoggen var stor samt valpig och lekfull. En sådan stor och muskulös hund som hoppar på en person i syfte att leka kan uppfattas som skrämmande och kan orsaka skador när personen försöker värja sig. Med beaktande av detta måste det anses ha ingått i W.C.M:s tillsynsansvar att förebygga att hunden hoppade på personer, även om den gjorde det i syfte att leka. Detta talar för att aktsamhetskravet för den som hade tillsynsansvaret för den amerikanska bulldoggen var mycket högt.
Har det varit fråga om ett otillåtet risktagande?
Att det funnits ett mycket högt aktsamhetskrav är dock inte tillräckligt för att straffrättsligt ansvar ska föreligga. De risker som varit förknippade med gärningen, hur stora dessa kan anses ha varit och om det utifrån dessa funnits skäl att avstå från att utföra gärningen är det avgörande för bedömningen av om straffbar oaktsamhet föreligger. (Jfr p. 8.)
Det måste alltså bedömas hur stor risken var att hundarna skulle öppna den olåsta dörren och ta sig ut ur lägenheten och orsaka V.L:s skador. Utifrån utredningen går det inte att dra några allmänna slutsatser angående hur sannolikt det är att en hund av en viss storlek kan öppna en stängd olåst dörr. De omständigheter som kan läggas till grund för bedömningen är därmed endast att det var fråga om stora hundar och att de enligt vad som var känt för W.C.M. aldrig tidigare hade öppnat någon dörr. Det är då enbart omständigheten att det är stora hundar som talar för att det fanns en risk att de skulle kunna öppna ytterdörren. Att de aldrig tidigare hade öppnat någon dörr talar emot att det fanns en stor risk att de skulle kunna öppna dörren.
Utifrån dessa omständigheter måste den risk som har förverkligats – dvs. att hundarna själva öppnade dörren och tog sig ut i trapphuset och orsakade V.L:s skador – bedömas som låg utifrån W.C.M:s perspektiv vid gärningstidpunkten. Eftersom risken har varit låg kan den inte anses ha varit sådan att det fanns goda skäl för W.C.M. att vidta skyddsåtgärden att låsa dörren. Att W.C.M. lämnade hundarna ensamma i lägenheten utan att låsa dörren har därför inte utgjort ett otillåtet risktagande. Hon har därmed inte av oaktsamhet orsakat V.L:s skador.
Slutsats
Hovrättens domslut ska ändras och W.C.M. ska frikännas från ansvar. – – –. Med beaktande av den grund som angetts för skadeståndstalan ska W.C.M. vid denna utgång befrias från skyldigheten att betala skadestånd till V.L.
DOMSLUT
Med ändring av hovrättens domslut frikänner HD W.C.M. från åtalet och avslår V.L:s yrkande om skadestånd.
Domskäl
HD (justitieråden Johnny Herre, Agneta Bäcklund, referent, Dag Mattsson, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 30 december 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Vad målet gäller
Målet gäller frågan om en person som har lämnat en hund i bostaden utan att låsa dörren har gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada när hunden tog sig ut i trapphuset och skadade en person där.
Bakgrund
W.C.M. åtalades för vållande till kroppsskada enligt följande gärningsbeskrivning.
W.C.M. har den 25 september 2017 av oaktsamhet orsakat V.L. bitskada eller rivskada och rodnad på höger överarm samt svullnad och fraktur på vänster hand. Skadorna är inte att anse som ringa. Kroppsskadorna utgör bitskador efter den hund av American Bulldogras som W.C.M. tog hand om, samt följdskador av hundens angrepp på V.L. som försökte rädda sin frus hund, en Chihuahuaras, som blev biten av hunden.
W.C.M:s oaktsamhet bestod i att hon inte haft tillräcklig kontroll och uppsikt över hunden varigenom denna sprungit ut från hennes lägenhet och angripit V.L.
Lagrum: 3 kap. 8 § första stycket BrB
Tingsrätten dömde W.C.M. för vållande till kroppsskada till 30 dagsböter. Hon ålades även att betala skadestånd till målsäganden med 900 kr avseende sjukvårdskostnader. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
Den rättsliga regleringen
Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa ska dömas för vållande till kroppsskada. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. (Se 3 kap. 8 § första stycket BrB.)
Brottet kan begås genom handling eller underlåtenhet
Brottet vållande till kroppsskada kan begås genom såväl handling som underlåtenhet. Enligt allmänna principer kan emellertid straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett rent fysiskt orsakssammanhang komma i fråga endast om det finns särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Gärningsmannen måste befinna sig i garantställning. Den underlåtande ska alltså ha en ställning som gör det motiverat att kräva att han eller hon ska vara verksam för att avvärja en sådan effekt som den inträffade. Garantställning kan föreligga på grund av föreskrift i lag, t.ex. genom den tillsynsplikt rörande hundar som följer av lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. (Jfr Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 115.)
Tillsynsansvar rörande hundar
Den som har hand om en hund ska hålla hunden under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att den orsakar skador eller avsevärda olägenheter. En skada som orsakas av en hund ska ersättas av dess ägare eller innehavare, även om han eller hon inte har orsakat skadan genom ett vårdslöst eller uppsåtligt agerande. (Se 1 och 19 §§ lagen om tillsyn över hundar och katter.)
Kravet på oaktsamhet
För att någon ska kunna fällas till ansvar för vållande till kroppsskada krävs att handlandet eller underlåtenheten har varit oaktsam. Varje avsteg från det normalt aktsamma är därvid inte tillräckligt. Det som läggs den tilltalade till last måste avvika från det aktsamma i sådan grad att det kan läggas till grund för straffrättsligt ansvar. Det ska med andra ord vara så klandervärt att oaktsamheten motiverar straffbarhet. Så är fallet om den handling eller underlåtenhet som leder till skadan innefattar ett otillåtet risktagande. Vidare krävs att det föreligger ett sådant samband mellan oaktsamheten och kroppsskadan att den kan sägas vara orsakad inte bara av gärningen, utan också av den oaktsamhet som gärningen har innefattat. (Jfr ”Sjuksköterskans feldosering” NJA 2006 s. 228.)
Bedömningen av om en gärning ska anses ha varit oaktsam på det sätt som förutsätts enligt straffbestämmelsen, bygger i första hand på en värdering av de risker som är förknippade med gärningen. Av betydelse för bedömningen är både vilka typer av följder det finns en risk för och hur stora dessa risker är. Ibland kan det finnas ledning för bedömningen i föreskrifter eller andra typer av normer för hur man bör bete sig i olika situationer. (Jfr ”RC24” NJA 2020 s. 397 p. 14.)
För straffansvar krävs också att det allmänna skuldkravet är uppfyllt, dvs. att gärningsmannen insett eller borde ha insett att det fanns en risk för att handlingen eller underlåtenheten skulle kunna leda till att någon skadades.
Bedömningen i detta fall
W.C.M. låste inte ytterdörren när hon gick till tvättstugan och lämnade två hundar ensamma i lägenheten. Hundarna, eller någon av dem, lyckades öppna ytterdörren och de kom ut i trapphuset. En av dem angrep målsäganden som bl.a. fick en fraktur på ena handen och rivskador på ena armen till följd av hundens angrepp. Kroppsskadorna är inte att anse som ringa.
W.C.M. intog garantställning och svarade därför även för skador som orsakades av oaktsam underlåtenhet. Tillsynsansvaret för hundarna som åvilade henne enligt lag innebär också att det aktsamhetskrav som hon hade att rätta sig efter var högt.
W.C.M. hade tillsyn över två hundar. Den hund som angrep målsäganden var en amerikansk bulldogg; en stor, tung och kraftfull hanhund. Hunden var enligt W.C.M. ”valpig och hoppig”. Även den andra hunden var en stor hund.
Det framstår som troligt att någon av de två hundarna kunde hoppa upp mot dörren och öppna den med tassarna och sin kroppstyngd. Om hanhunden kom lös i trapphuset fanns det en överhängande risk för att den skulle komma att skada personer eller djur som den mötte. W.C.M. hade också enkelt kunnat förebygga risken för skada genom att låsa dörren.
Att W.C.M. lämnade de två hundarna i lägenheten utan att låsa dörren innebar därför ett sådant otillåtet risktagande som kan läggas till grund för ett straffrättsligt ansvar (se p. 7 och 8). De kroppsskador som målsäganden drabbades av utgjorde ett förverkligande av den risk hon tog genom att inte låsa dörren. Hon borde också ha insett att det fanns en risk att i vart fall hanhunden skulle kunna ta sig ut i trapphuset och skada någon som passerade om dörren var olåst.
W.C.M. ska därför dömas för vållande till kroppsskada.
Straffet har av hovrätten, med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB, bestämts till 30 dagsböter. Brottet begicks i september 2017 och den rättsliga prövningen har dragit ut på tiden. Det kan dock inte, sett till handläggningen som helhet, anses ha varit fråga om ett sådant dröjsmål att W.C.M:s rätt till prövning inom skälig tid har kränkts. Det finns därmed inte skäl att ändra den påföljd som har dömts ut.
Det finns inte heller någon grund för jämkning av skadeståndet.
Hovrättens domslut ska därmed fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.