NJA 2021 s. 263

1. S.K. dömdes av tingsrätten för bl.a. narkotikabrott, avseende innehav av narkotika i överlåtelsesyfte, till fängelse i tre år. Tingsrätten förklarade 124 500 kr i kontanter och en halskedja i guld till ett värde av ca 70 000 kr, som påträffades hemma hos S.K. samma dag som han greps, förverkade med stöd av 36 kap. 1 b § BrB. Tingsrätten förpliktade vidare S.K. att såsom förverkat värde enligt 36 kap. 1 b § BrB utge ett belopp om 380 000 kr. Beloppet beräknades utifrån transaktionshistorik på S.K:s bankkonton och motsvarade del av de överföringar som S.K. hade mottagit via Swish.

Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

Målet i HD avser frågan om det finns förutsättningar att med stöd av bestämmelsen om s.k. utvidgat förverkande i 36 kap. 1 b § BrB förverka värdet av bankmedel som har funnits på ett bankkonto, men som vid tidpunkten för domstolens prövning inte längre finns i behåll.

I 36 kap. 1 b § BrB regleras s.k. utvidgat förverkande. Regleringen innebär att om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, eller för något av i andra stycket särskilt utpekade brottstyper, och brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte kan egendom förklaras förverkad. En förutsättning för förverkande är att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Enligt fjärde stycket får utvidgat förverkande inte beslutas om det är oskäligt.

Regleringen i 36 kap. 1 b § BrB infördes år 2008 som en del av det svenska genomförandet av artikel 3 i det s.k. förverkanderambeslutet (rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, EUT L 68, 15.3.2005, s. 49). Syftet med rambeslutet är framförallt att komma åt de ekonomiska vinster som görs inom ramen för organiserad brottslighet. Genom lagändringar som trädde ikraft år 2016, vilka gjordes bl.a. för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen, utökades paragrafens tillämpningsområde till att gälla vid fler brott.

Begreppet egendom är centralt i förverkandelagstiftningen. Med egendom förstås vanligen förmögenhetstillgångar av alla slag, inklusive olika typer av rättigheter. Det är inget krav att egendomen rent faktiskt betingar ett värde. Den ska dock vara av sådan beskaffenhet att den kan tillhöra någon, dvs. det ska röra sig om något som är föremål för någons rätt. Det kan vara äganderätt, nyttjanderätt eller annan rättighet. Med begreppet värde bör förstås sådan egendoms uppskattade värde i pengar. I förverkanderambeslutet definieras egendom som all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom (artikel 1 andra strecksatsen). (Se ”Domännamnsförverkandet”, NJA 2017 s. 1070 p. 7 och Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, 2014, s. 45 f.)

Det är åklagaren som har bevisbördan för att den egendom som avses med ett förverkandeyrkande utgör utbyte av brottslig verksamhet. Det finns inte någon tidsbegränsning avseende vilken egendom som kan komma att bli föremål för ett utvidgat förverkande. Då regleringen om utvidgat förverkande syftar till att komma åt utbyte av en inte närmare preciserad brottslig verksamhet behöver åklagaren inte bevisa från vilket eller vilka brott som egendomen härrör. Sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten behöver inte heller styrkas fullt ut, utan det är tillräckligt att åklagaren uppfyller det lägre ställda beviskravet klart mera sannolikt. Av det följer dels att vad åklagaren påstår måste vara sannolikt i sig, dels att sannolikheten för påståendet på ett tydligt sätt överträffar sannolikheten för att det förhåller sig på motsatt sätt. (Se prop. 2007/08:68 s. 63, 64 och 95.)

Det uppställda beviskravet klart mera sannolikt ligger mellan ”sannolikt” och ”ställt utom rimligt tvivel”. Vid en helhetsbedömning av om det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet får bl.a. egendomens beskaffenhet och de omständigheter under vilka den påträffats samt hur detta förhåller sig till vederbörandes personliga och ekonomiska förhållanden beaktas. Något som allmänt sett talar för att beviskravet är uppfyllt är om en tillgång framstår som orimlig med hänsyn till innehavarens reella möjligheter att på laglig väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet. Som exempel på något som talar för att egendom inte åtkommits på laglig väg är om det hos någon som saknar förvärvsinkomst anträffas dyra kapitalvaror eller lyxartiklar. (Se a. prop. s. 95.)

Enligt 36 kap. 5 a § första stycket 1 BrB får utvidgat förverkande ske hos gärningsmannen eller hos annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på. Under vissa förutsättningar kan utvidgat förverkande även ske hos en förvärvare av egendomen (5 a § första stycket 2 och 3). Utvidgat förverkande är subsidiärt i förhållande till förverkande som kan beslutas med stöd av bestämmelsen i 36 kap. 1 § BrB, som bland annat reglerar förverkande av utbyte av ett visst konkret brott.

Förverkandereglerna utgår i allmänhet från tanken att den egendom som avses med ett förverkandeyrkande egentligen är förverkad redan när det brott begås som föranleder åtgärden. För att realisera ett förverkande krävs emellertid alltid ett förverkandebeslut som utgör en exekutionstitel. Förverkande av viss specifik egendom förutsätter att egendomen finns kvar vid tidpunkten för förverkandebeslutet. I annat fall kan, förutsatt att tillämpbar bestämmelse tillåter det, förverkande beslutas avseende egendomens värde. Vid värdeförverkande värderas egendomen till marknadsvärdet vid tidpunkten för domen eller, om egendomen är såld, till försäljningsvärdet. Utgångspunkten är att det endast är nettoutbytet som ska förverkas. (Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., 25 november 2020, JUNO, kommentaren till 36 kap. under Om förverkande, NJA 2016 s. 202 p. 18 samt Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl., 2016, s. 585.)

Utvidgat förverkande får inte beslutas om det är oskäligt. Vid en bedömning av om ett förverkande är oskäligt bör kunna beaktas bl.a. om annan betalningsskyldighet med koppling till brottsligheten eller egendomen ålagts den tilltalade och om egendomen har förvärvats en lång tid före det förverkandeutlösande brottet. Ytterligare exempel på omständigheter som bör kunna beaktas är om straffvärdet av det förverkandeutlösande brottet är lågt eller om åtgärden i förening med påföljden utgör en alltför kraftig reaktion på brottsligheten. Även risken för överförverkande, dvs. att förverkandet kommer att omfatta mer än vad som utgjort den totala vinsten av brottsligheten, kan vägas in vid bedömningen av om ett förverkande är oskäligt. (Se a. prop. s. 64, 65, 77 och 97.)

S.K. har av underrätterna dömts för bl.a. narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), avseende innehav av narkotika i överlåtelsesyfte, den 17 oktober 2019. Narkotikabrottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte. Det finns därmed förutsättningar att med stöd av 36 kap. 1 b § BrB förverka egendom eller dess värde hos S.K., förutsatt att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet.

Mot bakgrund av syftet med regleringen om utvidgat förverkande och i ljuset av hur egendom har definierats i förverkanderambeslutet bör begreppet egendom i 36 kap. 1 b § BrB omfatta alla typer av egendom, det vill säga både fast och lös egendom, och därmed även abstrakta förmögenhetsvärden. Bankmedel måste alltså anses utgöra egendom i den mening som avses i 36 kap. 1 b § BrB.

Utifrån transaktionshistorik på S.K:s bankkonton framgår att han under perioden från den 1 januari 2018 till den 17 oktober 2019 har mottagit en mängd överföringar via Swish och att han har hanterat medel som vida överstiger hans legala inkomster. Det framgår vidare att det samlade saldot på hans konton var ca 65 000 kr när han greps den 17 oktober 2019. Mot bakgrund av transaktionshistoriken och S.K:s ekonomiska förhållanden framstår det som klart mera sannolikt att ett sammanlagt belopp om 380 000 kr utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Då det inte längre finns täckning för 380 000 kr på S.K:s bankkonton kan i stället värdet av egendomen förklaras förverkat.

Frågan är då om ett förverkande av ett värde motsvarande S.K:s tidigare innehavda bankmedel kan anses oskäligt. Påföljden för den brottslighet som S.K. har dömts för i målet har bestämts till fängelse i tre år. Någon annan betalningsskyldighet med koppling till brottsligheten eller egendomen har såvitt är känt inte ålagts honom.

I målet har 124 500 kr i kontanter och en halskedja i guld till ett värde av ca 70 000 kr redan förverkats hos S.K. med stöd av 36 kap. 1 b § BrB. Utifrån utredningen i målet kan det inte uteslutas att kontanterna härrört från medel som S.K. har mottagit via Swish under den aktuella tidsperioden. För att inte riskera ett överförverkande bör därför värdet av dessa, 124 500 kr, räknas av det belopp som nu yrkas förverkat. Vad S.K. har anfört om att han idag saknar tillgångar bör inte föranleda att förverkandet ska bedömas som oskäligt eller att förverkandebeloppet bör sättas ned ytterligare. Inte heller i övrigt har framkommit något som talar för att ett utvidgat förverkande vore oskäligt.

Mot bakgrund av det anförda bör det belopp som S.K. ska förpliktas att utge som förverkat värde sättas ned till 255 500 kr.