NJA 2021 s. 694

Frågan i HD är om det finns skäl att förordna ett målsägandebiträde i högre rätt i ett mål om misshandel där målsäganden har biträtt åtalet och enbart målsäganden yrkar straffskärpning.

En person som arbetade som grundskolelärare åtalades vid tingsrätten för misshandel gentemot en av sina elever i årskurs åtta. Eleven, J.E., biträdde åtalet och yrkade skadestånd med 27 500 kr. Av beloppet avsåg 15 000 kr ersättning för kränkning, 2 500 kr ersättning för sveda och värk samt 10 000 kr ersättning för lyte. Advokaten M.B. förordnades som målsägandebiträde för J.E.

Tingsrätten dömde den tilltalade för misshandel till villkorlig dom och förpliktade honom att betala skadestånd till J.E. med 22 500 kr, varav 5 000 kr för lyte.

Den tilltalade har överklagat tingsrättens dom. J.E. har överklagat domen anslutningsvis. Den tilltalade har primärt yrkat att hovrätten ska ogilla åtalet och avslå J.E:s skadeståndsyrkande. Åklagaren har bestridit ändring av tingsrättens dom. J.E., som förklarat att han biträder åtalet även i hovrätten, har yrkat att hovrätten ska skärpa straffet och fullt ut bifalla hans vid tingsrätten förda skadeståndstalan.

Åklagaren har åberopat samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten. J.E. har åberopat samma bevisning som åklagaren och därutöver, liksom vid tingsrätten, viss egen bevisning till styrkande av sitt skadeståndsanspråk. Åklagaren har förklarat sig villig att föra J.E:s skadeståndstalan i hovrätten om ett målsägandebiträde inte förordnas för honom där.

J.E. har begärt att hans målsägandebiträde vid tingsrätten ska förordnas även i hovrätten. Han har anfört att han inte biträder åtalet och att han frånfaller sitt påföljdsyrkande om något målsägandebiträde inte förordnas för honom i den högre rätten. Hovrätten har avslagit J.E:s begäran.

Till stöd för sitt överklagande i HD har J.E. anfört sammanfattningsvis följande. Det föreligger behov av målsägandebiträde då åtalet avser ett brott enligt 3 kap. BrB på vilket fängelse kan följa och med hänsyn till hans personliga relation till den tilltalade, som vid tiden för gärningen var hans grundskolelärare. Det föreligger även behov av målsägandebiträde med hänsyn till hans låga ålder, han är nu 17 år gammal. Han har därtill biträtt åtalet och framställt ett eget påföljdsyrkande. Han har även överklagat tingsrättens dom avseende det enskilda anspråket och åberopat egen bevisning. Åklagaren har inte överklagat domen och får därmed anses ha godtagit tingsrättens bedömning. Åklagaren kommer således inte att föra talan om straffskärpning i hovrätten, utan det behöver han göra själv om ett målsägandebiträde inte förordnas för honom. Sammantaget har han ett verkligt behov av stöd i hovrätten, då han annars saknar möjlighet att tillvarata sina intressen.

Justitiekanslern har anfört att omständigheterna i målet är sådana att det kan anses föreligga behov av målsägandebiträde enligt 1 § 2 lagen (1988:609) om målsägandebiträde, men att det inte har framkommit något sådant skäl som anges i 1 a § som talar för att J.E. har behov av ett målsägandebiträde även i högre rätt. Enligt Justitiekanslern kan J.E:s yrkande om att straffet ska skärpas inte anses som ett eget påföljdsyrkande i hovrätten då detta, enligt Justitiekanslern, inte skiljer sig från det påföljdsyrkande som åklagaren framställde vid tingsrätten. Även om J.E:s yrkande i påföljdsdelen skulle uppfattas som ett eget påföljdsyrkande, anser Justitiekanslern att talan i den delen inte kräver någon särskild juridisk kompetens eller rättslig expertis i hovrätten. Justitiekanslern anser att omständigheterna i målet talar emot att J.E. kan antas ha behov av ett målsägandebiträde i hovrätten.

När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska, enligt 1 § lagen om målsägandebiträde, ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar förordnas för målsäganden. Regleringen av rätten till målsägandebiträde i 1 § har en konstruktion som anger förutsättningarna för förordnande av målsägandebiträde med utgångspunkt i olika brottstyper.

Enligt 1 § 2 kan ett målsägandebiträde förordnas bland annat i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde.

En typisk situation där målsäganden har ett utsatt läge och kan antas vara i behov av ett målsägandebiträde är när målsäganden och den misstänkte har eller har haft en nära relation till varandra. Även andra omständigheter av personlig art kan ha betydelse för om ett biträde ska förordnas. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd av det aktuella brottet, beroendeställning i till exempel arbetslivet eller en sådan beroendeställning som kan finnas i förhållandet mellan lärare och elev. (Se prop. 1989/90:158 s. 11.)

Behovet av målsägandebiträde ska prövas utifrån en helhetsbedömning av målsägandens situation, satt i relation till det brott som målet gäller. När det gäller gärningar enligt 3 och 4 kap. BrB har bland annat gärningens allvar, målsägandens relation till den tilltalade samt målsägandens ålder och psykiska hälsa betydelse vid bedömningen. (Jfr NJA 2020 s. 141 ”Målsägandebiträdet i hovrätten II” p. 26.)

Målsägandebiträdet ska, enligt 3 § lagen om målsägandebiträde, ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp. Biträdet ska även bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. När ett målsägandebiträde är förordnat är det normalt biträdet, och inte åklagaren, som för målsägandens talan om enskilt anspråk. Ett förordnande som målsägandebiträde gäller, enligt 1 a § första stycket, som huvudregel till dess att tiden för att överklaga domen har löpt ut.

Om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen, ska enligt 1 a § andra stycket lagen om målsägandebiträde, ett målsägandebiträde förordnas i högre rätt under de förutsättningar som anges i 1 §. Vid bedömningen av om målsäganden har ett behov av ett målsägandebiträde i högre rätt ska det även beaktas om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl.

En första förutsättning för förordnande av målsägandebiträde i högre rätt är alltså att åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Om enbart målsäganden har överklagat domen i ansvarsdelen är målsägandebiträdet inte behörigt att i denna egenskap biträda målsäganden i den delen (se NJA 1999 s. 781).

När frågan om att förordna ett målsägandebiträde i högre rätt aktualiseras ska en prövning av målsägandens behov göras enligt bestämmelserna i 1 § och dessutom ska rätten beakta de i 1 a § andra stycket särskilt angivna omständigheterna. Prövningen av om målsäganden har behov av målsägandebiträde i högre rätt ska ske utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och utifrån de behov som målsäganden har i överrättsprocessen. (Se ”Målsägandebiträdet i hovrätten II” p. 15.)

Målsägandens behov av rättsligt stöd med talan om enskilt anspråk kan vara ett skäl som talar för att målsäganden har behov av ett biträde i den högre rätten. Så kan vara fallet om målsäganden i hovrättens brottmål yrkar fullt bifall till ett skadeståndsyrkande som har ogillats, eller endast delvis bifallits, i tingsrätten. Många gånger bör dock målsäganden kunna få ett lika gott stöd genom att åklagaren biträder målsäganden med att föra talan om det enskilda anspråket. Är det fråga om mer komplicerade skadeståndsfrågor där det krävs utförlig argumentation eller mer ingående genomgång av skriftlig bevisning kan det emellertid vara mer ändamålsenligt att ett målsägandebiträde förordnas. (Se prop. 2017/18:86 s. 47 och jfr ”Målsägandebiträdet i hovrätten II” p. 23.)

När det gäller särskilda skäl för ett förordnande av målsägandebiträde i högre rätt anges i förarbetena att det till exempel kan röra sig om en situation där målsäganden inte ska höras i den högre rätten, men det ska ske förnyade förhör med andra personer angående frågor som har betydelse för målsäganden. En annan omständighet som kan tala för att målsäganden har behov av ett målsägandebiträde i högre rätt är om målsäganden biträder åtalet, och det även om målsäganden inte ska närvara vid huvudförhandlingen i den högre rätten. (Se a. prop. s. 28 och 47.)

I 20 kap. 8 § andra stycket RB regleras målsägandens rätt att biträda åtalet. Genom att biträda åtalet blir målsäganden part i målet och har samma rätt som åklagaren att lägga fram utredning och åberopa bevisning. Målsäganden kan bland annat justera åklagarens gärningsbeskrivning, framställa ett eget ansvarsyrkande, åberopa egen bevisning och argumentera för en annan påföljd än åklagaren.

För att ett målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt i ett fall då målsäganden har biträtt åtalet bör det i princip krävas att det har kommit till konkret uttryck, antingen i processen i den lägre rätten eller i överklagandet. Det vill säga att målsäganden biträder åtalet på ett mer aktivt sätt och använder sig av de möjligheter som rätten att biträda åtalet innebär. Så kan vara fallet om målsäganden lägger fram egen utredning, åberopar bevisning, justerar åtalet eller framställer ett eget påföljdsyrkande. (Se a. prop. s. 28 och 47 f. Jfr NJA 2018 s. 922 ”Målsägandebiträdet i hovrätten” p. 20 och ”Målsägandebiträdet i hovrätten II” p. 19.)

Den tilltalade har överklagat tingsrättens dom i ansvarsdelen. Det är därmed möjligt att förordna ett målsägandebiträde i högre rätt med stöd av 1 a § lagen om målsägandebiträde, om förutsättningarna i 1 § är uppfyllda utifrån de behov som J.E. har i överrättsprocessen (jfr p. 16).

Målet avser ett brott enligt 3 kap. BrB på vilket fängelse kan följa. J.E. har biträtt åtalet och framställt ett eget påföljdsyrkande i hovrätten (jfr p. 20). Det kan antas att han är i behov av juridiskt stöd för att talan i påföljdsdelen ska kunna föras på ett tillfredsställande sätt.

J.E. har därtill yrkat fullt bifall till ett skadeståndsyrkande som han endast haft delvis framgång med i tingsrätten och åberopat viss egen bevisning i den delen. Även om åklagaren har åtagit sig att föra J.E:s skadeståndstalan i hovrätten och det enskilda anspråket inte kan anses vara av mer komplicerat slag eller kräva någon mer utförlig argumentation än att hans behov av juridiskt biträde i den delen kan tillgodoses genom åklagaren, är även detta en omständighet som kan beaktas vid den helhetsbedömning som ska göras av behovet av målsägandebiträde i högre rätt. (Jfr p. 17.)

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till J.E:s låga ålder och relation till den tilltalade, som vid tiden för gärningen var hans grundskole-lärare,, får J.E. bedömas ha behov av ett målsägandebiträde i hovrätten.

J.E:s begäran om att advokaten M.B. ska förordnas som målsägandebiträde för honom i hovrätten bör därför bifallas.