NJA 1999 s. 781

B-M.H. och P.A. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle döma P.L. även för olaga hot, grovt brott, och grov misshandel samt bifalla deras skadeståndsanspråk.

Domen överklagades inte av åklagaren eller P.L..

I HovR:n uppkom fråga om förordnandet för T.W. som målsägandebiträde skulle kvarstå.

B-M.H. och P.A. anförde i denna fråga: Förordnandet bör kvarstå eftersom varken B-M.H. eller P.A. på egen hand kan föra ansvars- eller skadeståndstalan. Klagandena har inte ekonomiska möjligheter att på egen hand betala kostnaden för ombud. Frågan om målsägandebiträdes behörighet att företräda målsägande i högre rätt i ett fall som detta har inte kommenterats vare sig i lagens förarbeten eller i lagtexten. I detta mål måste särskild vikt läggas vid förhållandet att P.L. saknar ekonomiska möjligheter att utge skadestånd till klagandena. De är därför hänvisade till att begära ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413). Sådan ersättning utbetalas av statsmedel endast för skada till följd av brott. Frågan om skadestånd och ansvar för brott hänger således samman i sådan grad att man inte rimligen kan skilja på ansvars- och skadeståndsfrågan.

B-M.H. hemställde, för den händelse förordnandet skulle upphöra, att hon skulle beviljas rättshjälp.

HovR:n (hovrättsrådet Holm och tf hovrättsassessorn Torgils, referent) anförde i beslut d 13 mars 1998: TR:n har ogillat brott där B-M.H. och P.A. var målsägande samt lämnat deras enskilda anspråk utan bifall. Varken åklagaren eller den tilltalade har överklagat TR:ns dom. Förutsättningarna för att förordna målsägandebiträde är kopplade till åtgärder företagna av polis eller allmän åklagare. Exempelvis kan nämnas att enligt 2 § lagen om målsägandebiträde (1988:609) får målsägandebiträde inte förordnas sedan åklagare beslutat att allmänt åtal inte skall väckas eller att sådant åtal skall läggas ned. Enligt 1 § 2 st får målsägandebiträde förordnas i högre rätt om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Som ovan nämnts är den situationen inte för handen i förevarande fall. Aktuell situation kan jämföras med fallet att en målsägande vill väcka enskilt åtal. Målsäganden är i ett sådant fall hänvisad till att söka rättshjälp, eftersom laglig möjlighet att förordna målsägandebiträde saknas i det fallet.

Enligt 3 § 2 st sista punkten kvarstår målsägandebiträdets uppgift också om TR:ns dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk. I specialmotiveringen anförde departementschefen bl a följande "Av tillägget i 2 st framgår också att målsägandebiträdets uppgifter kvarstår när en fråga om enskilt anspråk har överklagats till högre rätt oberoende av vem som överklagat domen i skadeståndsdelen. Den nya bestämmelsen blir tillämplig såväl när dom i ett brottmål överklagas endast beträffande enskilt anspråk som när domen i ett sådant mål som avskilts med stöd av 22 kap 5 § RB överklagas" (se prop 1993/94:26 s 52).

Vid införandet av lagen om målsägandebiträde uttalade föredragande departementschefen bl a följande gällande frågan om det skall ingå i målsägandebiträdets uppgifter att företräda målsäganden, om han eller hon har väckt enskilt åtal för brottet eller övertagit ett allmänt åtal (1987/88:107 s 24 f). Det är alltså fråga om fall där antingen något allmänt åtal aldrig kommit till stånd eller ett allmänt åtal väckts men sedan lagts ned eller åklagaren avstått från att föra talan mot t ex en frikännande dom. Målsägandebiträdets huvuduppgift är att stödja och hjälpa målsäganden i samband med förundersökning och rättegång och att bevaka målsägandens intressen i samband härmed. Däremot finns det ingen anledning att omfördela ansvaret mellan allmänna och enskilda resurser i fråga om de typer av brott som det här gäller. Det skall fortfarande i första hand vara det offentliga rättsväsendets uppgift att se till att dessa brott blir utredda och uppklarade. Skulle man särbehandla just de nu aktuella brottskategorierna i fråga om rätten till juridiskt biträde vid enskilt åtal och motsvarande, skulle det t o m leda till en försvagning av myndigheternas intresse av att utreda och klara upp brotten. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att man i fråga om möjligheterna till juridiskt biträde åt målsäganden i samband med enskilt åtal och motsvarande bör förlita sig på mera generella lösningar. Jag vill därvid peka på möjligheterna för målsäganden att få allmän rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenheter av denna typ.

T.W:s förordnande som målsägandebiträde har aldrig omfattat ansvarsfrågan, eftersom laglig möjlighet därtill saknas. Mot bakgrund av att klagandenas grund för sina enskilda anspråk är att de har blivit utsatta för brott och då varken åklagaren eller den tilltalade har överklagat TR:ns dom bör med hänsyn till vad som ovan anförts inte heller förordnandet som målsägandebiträde kvarstå i skadeståndsdelen. HovR:n finner sålunda att T.W:s förordnande som målsägandebiträde inte kvarstår i målet i HovR:n (jfr RH 1996 ref 126; se även Cecilia Renfors o a, Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, En kommentar, Norstedts gula bibliotek, s 189-190).

HovR:n beslutar inhämta Domstolsverkets yttrande över B-M.H:s rättshjälpsansökan.

Hovrättslagmannen Thorelli var av skiljaktig mening och anförde: TR:n har ogillat åtalet och till följd härav det skadeståndsanspråk som riktats mot P.L.. Målsägandena har överklagat TR:ns dom i ansvars- och skadeståndsdelen. Det ingår inte i ett målsägandebiträdes uppgift att hjälpa målsäganden med ett överklagande i ansvarsdelen om åklagaren har valt att inte fullfölja domen (jfr prop 1987/88:107 s 24 f och 38 samt prop 1993/94:26 s 27 ff samt RH 1996:126). Fråga är då om det kan sägas ingå i målsägandebiträdets uppgifter att biträda i skadeståndsdelen om ett överklagande skett av målsäganden ensam i ett mål när såväl ansvars- som skadeståndsfrågan ogillats. Svea HovR har i nyss nämnda rättsfall ansett att så inte är fallet.

Enligt 3 § 2 st lagen (1988:609) om målsägandebiträde kvarstår målsägandebiträdets uppgift om målet överklagas endast i fråga om enskilt anspråk. Denna regel infördes genom en lagändring d 1 april 1994. Syftet med de ändringar som då genomfördes var att stärka brottsoffrens ställning och ge målsäganden vidgade möjligheter att få kostnaderna betalda av statsverket när målet överklagades i skadeståndsdelen. Departementschefen har i prop 1993/94:26 s 29 beträffande förslaget i denna del anfört att det innebär att målsägandebiträdets behörighet kvarstår i högre rätt i de fall TR:ns dom överklagas beträffande det enskilda anspråket vare sig skadeståndsfrågan har handlagts i brottmålet eller som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. I specialmotiveringen till nämnda bestämmelse anförs att reglerna gäller oberoende av vem som överklagat domen i skadeståndsdelen (prop 1993/94:26 s 28 och 52. Se även RenforsSverne, Rättshjälpslagen, 1998 s 190).

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte skäl att mot ordalydelsen i nämnda lagrum anse att målsäganden inte skall få biträdas av ett målsägandebiträde i skadeståndsdelen när en skadeståndstalan som ogillats överklagas av målsäganden ensam.

Vid denna bedömning skall målsägandebiträdets uppgift i HovR:n kvarstå såvitt avser målsägandenas skadeståndstalan.

B-M.H. och P.A. (ombud för båda advokaten T.W.) överklagade och yrkade att T.W:s förordnande som målsägandebiträde för dem skall kvarstå i HovR:n.

Yttranden avgavs av Riksåklagaren och Domstolsverket. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle fatta följande beslut: Skäl. 1997 års ändring av rättshjälpslagen medförde att i första hand rättsskyddsförsäkringen i hemförsäkringen skall täcka ombudskostnader som uppkommer i de fall då en målsägande för talan om enskilt anspråk i anledning av brott. En sådan försäkring gäller oavsett om skadeståndstalan handläggs i samband med åtal för brottet eller särskilt som tvistemål samt också i högre rätt. Däremot täcker inte försäkringen kostnader som hänför sig till ansvarsdelen i brottmålet. En målsägande som väcker eget åtal, biträder allmänt åtal eller ensam överklagar brottmålsdomen i ansvarsdelen kan alltså inte få hjälp med sina ombudskostnader genom försäkringen och möjligheterna att i dessa fall få rättshjälp är mycket små (jfr Renfors o a, Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, Stockholm 1998, s 54).

I brottmålet kan i vissa fall ett målsägandebiträde förordnas för målsäganden. I så fall ersätts biträdet av allmänna medel. Ett målsägandebiträdes huvuduppgifter är att ta tillvara målsägandens intressen i målet samt att lämna stöd och hjälp till målsäganden (3 § lagen [1988:6091 om målsägandebiträde).

Syftet med lagen är att ge en målsägande stöd och hjälp för att lindra påfrestningarna i samband med utredningen och rättegången rörande vissa brott. I första hand rör det sig om att hjälpa målsäganden i frågor av mer processuell natur, t ex med utredningar och frågor under förundersökningen av brottet eller vid rättegången. I biträdets uppgifter ingår också att hjälpa målsäganden med kontakter med olika myndigheter och organ. Vidare är biträdet behörigt att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i samband med brottmålet samt att biträda ett allmänt åtal (jfr prop 1987/88:107 s 23 f).

Ett målsägandebiträdes behörighet omfattar inte bistånd till en målsägande, som för egen talan om ansvar för brott eller övertagit ett allmänt åtal. Det rör sig om fall, där antingen något allmänt åtal aldrig kommit till stånd, t ex därför att åklagaren inte ansett sig kunna styrka den misstänktes skuld, eller ett allmänt åtal väckts men lagts ned eller åklagaren avstått från att föra talan mot t ex en frikännande dom (prop 1987/88:107 s 24 och Renfors o a, a a s 188).

Fortfarande år oklart om målsägandebiträdets behörighet kvarstår eller upphör om målsäganden väljer att ensam överklaga domen i både ansvars- och skadeståndsdelen. Frågan berörs inte i förarbetena och vägledande avgöranden saknas.

Att brott utgör grund för det enskilda anspråket hindrar i sig inte målsäganden att överklaga enbart skadeståndsdelen trots att TR:n frikänt den tilltalade från ansvar. Rätten till ersättning är nämligen beroende av att skadevållaren begått ett brott och inte att han eller hon döms för brottet (jfr SOU 1992:84 s 220). Det räcker alltså att målsäganden visar med de beviskrav som gäller tvistemål att skadan vållats genom en brottslig handling. Detta synes gälla oavsett talan handläggs gemensamt med brottmålet eller särskilt som tvistemål (jfr särskilt yttrande av justitierådet Edvard Nilsson, a SOU s 291).

Att det enskilda anspråket handläggs gemensamt med brottmålet eller särskilt som tvistemål påverkar alltså i princip inte de krav som ställs på målsäganden i bevishänseende. Hade målsäganden överklagat enbart skadeståndstalan är det uppenbart att målsägandebiträdets behörighet hade kvarstått. Detta gäller också sedan TR:n ogillat åklagarens talan i ansvarsdelen. Det vore vid angivna förhållanden inte rimligt om målsägandebiträdets behörighet att bistå målsäganden med dennes skadeståndstalan upphörde om målsäganden väljer att överklaga både ansvars- och skadeståndsdelen. Biträdets behörighet bör även i dessa fall kvarstå såvitt avser målsägandens talan mot domen i skadeståndsdelen.

HD (JustR:n Danelius, Nilsson, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 1 § 2 st lagen (1988:609) om målsägandebiträde får sådant biträde förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Bestämmelsen innebär motsättningsvis att målsägandebiträde inte får förordnas i högre rätt om endast målsäganden har överklagat domen i ansvarsdelen. Härav får anses följa att det inte ingår i målsägandebiträdets uppgifter att biträda målsäganden med ett sådant överklagande (jfr prop 1987/88:107 s 38).

I 3 § 2 st lagen om målsägandebiträde finns bestämmelser om ett sådant biträdes uppgifter när det gäller talan om enskilt anspråk. Första meningen innehåller huvudregeln att målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Bestämmelsen måste förstås så att - om inte åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk - ett målsägandebiträde som har förordnats för målsäganden är behörigt att bistå denne med att föra en sådan talan i högre rätt när domen har överklagats dit såväl i ansvarsfrågan som beträffande det enskilda anspråket. Detta gäller oavsett vem som har överklagat domen. Av tredje meningen framgår att målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om domen har överklagats endast i fråga om det enskilda anspråket. Även i detta fall saknar det betydelse vem som har överklagat domen (jfr prop 1993/94:26 s 52).

I förevarande fall har målsägandena ensamma överklagat TR:ns dom i ansvarsdelen. Av det tidigare anförda följer att målsägandebiträdet inte är behörigt att bistå dem i denna del men att det ingår i målsägandebiträdets uppgifter att bistå dem även i HovR:n med deras talan om enskilt anspråk i anledning av brotten.

HD:s apgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att T.W:s förordnande som målsägandebiträde för B-M.H. och P.A. kvarstår i HovR:n såvitt gäller talan om enskilt anspråk.

JustR:n Nyström och Victor var skiljaktiga och anförde: Allmänna regler om rättshjälp i rättsliga angelägenheter finns i rättshjälpslagen (1996:1619). För att en målsägande skall kunna beviljas rättshjälp krävs i princip att målsäganden för egen talan om ansvar och/eller skadestånd. I annat fall föreligger inte en sådan rättslig angelägenhet som är en förutsättning för rättshjälp. Motsvarande gällde också enligt tidigare rättshjälpslag (1972:429).

Den särskilda regleringen i lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall ses mot denna bakgrund. Enligt lagen kan ett särskilt biträde (målsägandebiträde) förordnas för målsäganden i brottmål. Enligt l § skall ett förordnande av målsägandebiträde föregås av en behovsprövning, Det behov som avses är det behov av stöd och hjälp i det rättsliga förfarandet som målsäganden har helt oberoende av om hon eller han för talan i målet (jfr t ex prop 1987/88:107 s 33). En motsvarande behovsprövning skall också göras vid tillämpning av bestämmelsen om entledigande av målsägandebiträde i 4 § 3 st (jfr a prop s 39 f).

Frågan om det även borde ingå i ett målsägandebiträdes uppgift att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet var föremål för särskilda överväganden när lagen infördes. Av praktiska och processekonomiska skäl ansågs att så borde vara fallet om inte åklagaren bistod med detta (se a prop 25 f).

Enligt lagstiftningens ursprungliga utformning gällde ett förordnande om målsägandebiträde endast inom ramen för ett mål i vilket ett allmänt åtal mot den tilltalade var föremål för prövning. Till följd av år 1994 genomförda lagändringar kvarstår däremot numera målsägandebiträdets uppgifter även i vissa fall som ligger utanför denna ram. Vilka dessa fall är framgår av 3 § 2 st. Första meningen i stycket anknyter till paragrafens tidigare utformning och innebär inte någon ändring i sak (jfr prop 1993/94:26 s 51). Enligt andra meningen kvarstår målsägandebiträdets uppgift i vissa av de fall då en skadeståndstalan avskiljs för att handläggas som ett särskilt tvistemål. Enligt den tredje meningen gäller slutligen att målsägandebiträdets uppgift kvarstår om TR:ns dom överklagats endast i fråga om enskilt anspråk.

I förevarande fall har målsägandena efter det att den tilltalade frikänts i TR:n och åklagaren inte funnit anledning att gå vidare med ansvarstalan överklagat i såväl ansvarsdelen som skadeståndsdelen. Lagtexten ger inte stöd för att målsägandebiträdets uppgift kvarstår även i ett sådant fall. Det kan inte heller i övrigt anses föreligga skäl för att målsägandens behov av att få biträde med att föra talan under angivna förhållanden inte skall ske enligt de allmänna bestämmelser som finns i rättshjälpslagen (jfr lagrådets yttrande i a prop s 69 f). HovR:ns beslut skall därför inte ändras.

HD:s beslut meddelades d 16 dec 1999 (mål nr Ö 2512-98).

Samtidigt med det refererade målet och på samma sätt som i detta avgjordes en motsvarande fråga i mål nr Ö 1201-99.