NJA 2022 s. 199

I samband med att tvistemålet avslutades tillerkände tingsrätten bostadsrättsföreningen viss ersättning för framtagande och eftersökande av editionshandlingar. Tingsrätten förpliktigade samtidigt föreningen att ersätta TS Fastighetsutveckling för dess rättegångskostnader i anledning av editions-frågan. Hovrätten, som har tillämpat 18 kap. 1 § RB analogt, har avslagit överklagandet.

Bestämmelserna om skriftliga bevis finns i 38 kap. RB.

Enligt 2 § första stycket är huvudregeln att den som innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis är skyldig att förete den. Editionsplikten är således inte begränsad till parterna utan omfattar även tredje man.

Om någon är skyldig att förete en skriftlig handling som bevis får rätten förelägga honom eller henne att förete handlingen (se 4 §). Rätten ska i editionsföreläggandet ange var och hur handlingen ska tillhandahållas och kan förena föreläggandet med vite eller om det är lämpligare, förordna att handlingen ska tillhandahållas genom Kronofogdemyndighetens försorg (se 5 §).

I 18 kap. RB regleras vilka kostnader som är ersättningsgilla och hur dessa kostnader ska fördelas mellan parterna i tvistemål. Huvudregeln är att den förlorande parten är skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader (se 1 §).

För att bestämmelserna i 18 kap. RB ska vara direkt tillämpliga krävs att det finns ett partsförhållande.

Tredje mans rätt till ersättning efter fullgjord editionsplikt regleras i 38 kap. 7 § RB. Enligt bestämmelsen har tredje man rätt till ersättning för kost-nad och besvär efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen ska om handlingens företeende påkallats av enskild part utges av parten och i annat fall av allmänna medel. Enligt förarbetena ersätts enbart sådana kostnader som har varit nödvändiga för att tillhandahålla handlingen, såsom kostnader för att resa till kansliorten för handlingens avlämnande, avskrifter eller porto och försäkringskostnader (se NJA II 1943 s. 502).

I en process som gäller editionsyrkande mot en tredje man är RB:s bestämmelser om rätt till ersättning för rättegångskostnader inte direkt tillämp-liga. HD har dock klargjort att bestämmelserna kan tillämpas analogt i vissa fall. (Se NJA 2012 s. 289 och NJA 2012 s. 628.)

Om en tredje man medger partens talan och tillhandahåller handlingarna saknas det skäl att ålägga den tredje mannen att ersätta parten för dennes kostnader. Annorlunda förhåller det sig om tredje mannen bestrider att han är skyldig att förete handlingarna. Om parten i ett sådant läge vidhåller yrkandet, uppstår en situation med två motstående parter som i hög grad liknar en vanlig rättegång. Det finns då anledning att analogt tillämpa i vart fall vissa av RB:s kostnadsregler. (Se NJA 2012 s. 289.) På motsvarande sätt som en tredje man kan förpliktigas att ersätta en editionssökande för dennes kostnader om den tredje mannen förlorar, kan den tredje man som med framgång motsätter sig ett editionsyrkande få sina kostnader ersatta som rätte-gångskostnader (se NJA 2012 s. 628).

Det är tredje mans inställning till editionsyrkandet sedan detta har framställts vid domstol som är avgörande för frågan om RB är analogt tillämp-lig; ett bestridande dessförinnan innebär inte att det har uppstått en situation mot två motstående parter som i hög grad liknar en vanlig rättegång ( jfr NJA 2012 s. 289).

Bostadsrättsföreningen var inte part i tvistemålet. RB:s regler om rättegångskostnader är därför inte direkt tillämpliga.

Innan yrkandet om edition framställdes vid tingsrätten motsatte sig bostadsrättsföreningen att överlämna begärda handlingar. När processen där-efter inleddes vid tingsrätten angav bostadsrättsföreningen att föreningen inte motsätter sig yrkandet och att avsikten är att förete de handlingar som föreningen innehar om tingsrätten beslutar om edition. Bostadsrättsföreningen fullgjorde därefter även sin editionsplikt avseende innehavda handlingar.

Varken före eller efter det att editionsyrkandet framställdes vid tingsrätten har det uppstått en situation med två motstående parter som i hög grad liknar en vanlig rättegång. Det saknas således skäl att tillämpa RB:s kostnadsregler analogt i processen.

HD befriar därför bostadsrättsföreningen från skyldigheten att ersätta TS Fastighetsutveckling för rättegångskostnader i underinstanserna.

Bostadsrättsföreningens yrkande om ersättning för rättegångskostnader avseende ombudsarvode utgör inte en nödvändig kostnad för att tillhandahålla editionshandlingarna ( jfr 38 kap. 7 § RB). Med anledning härav och då RB:s kostnadsregler inte är analogt tillämpliga, avslår HD bostadsrätts-föreningens yrkande om ersättning för rättegångskostnader i underinstanserna och i HD.

P.R.K. väckte hösten 2017 talan mot Trappstegen 6 AB, numera TS Fastighetsutveckling AB. Talan avsåg fel i en bostadsrätt som hon hade förvärvat i Bostadsrättsföreningen Kälkbacken 1.

Medan målet pågick vid tingsrätten kontaktade bolaget föreningen och begärde att få tillgång till vissa handlingar. Bolaget uppgav att det avsåg att begära editionsföreläggande avseende handlingarna. Föreningen svarade att den inte avsåg att lämna ut hand-lingarna.

I juli 2018 framställde bolaget i målet vid tingsrätten ett yrkande om editionsföreläggande mot föreningen. I framställan, som avsåg de aktuella handlingarna, preciserades vilken betydelse som dessa hade för tvisten mellan bolaget och P.R.K. Föreningen för-klarade att den inte motsatte sig yrkandet och att den, för det fall att yrkandet bifölls, avsåg att förete de handlingar som den inne-hade. Den fortsatta skriftväxlingen avsåg väsentligen ansvaret för rättegångskostnader föreningen och bolaget emellan. I beslut den 27 november 2018 förelade tingsrätten föreningen att utge handlingarna.

Bolaget yrkade vid tingsrätten att föreningen skulle ersätta bolaget för dess rättegångskostnader i editionsfrågan. Föreningen framställde ett motsvarande yrkande mot bolaget. Tingsrätten, som konstaterade att föreningen på grund av sitt medgivande av editionsyrkandet var tappande part ( jfr 18 kap. 1 § RB), förpliktade föreningen att ersätta bolaget för rättegångskostnader med 20 000 kr jämte ränta. Föreningen tillerkändes ingen ersättning för egna rättegångskostnader.

Föreningen överklagade tingsrättens beslut. Hovrätten har avslagit överklagandet. Hovrätten har motiverat sitt beslut med att bolaget behövt vidta domstolsåtgärder för att få föreningen att överlämna handlingarna. Enligt hovrätten finns det därför skäl att tillämpa 18 kap. 1 § RB analogt.

Målet gäller frågan om bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnader är tillämpliga, direkt eller analogt, när en tredje man inledningsvis – innan editionsyrkande har framställts vid domstol – har vägrat att förete vissa handlingar men därefter, sedan edit-ionsyrkande avseende handlingarna framställts, förklarar att yrkandet inte bestrids.

I det processrättsliga regelverket finns bestämmelser som syftar till att parterna ska kunna få tillgång till den skriftliga bevisning som kan ha betydelse i rättegången. Enligt 38 kap. 2 § RB är den som innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis skyldig att förete handlingen. Skyldigheten (editionsplikten) är inte begränsad till parterna i rättegången utan gäller även tredje man. Editionsplikten är avsedd att ha i huvudsak samma omfattning som en parts eller ett vittnes skyldighet att lämna muntliga uppgifter om handlingens innehåll ( jfr NJA II 1943 s. 498).

Editionsplikten manifesteras i ett av domstol meddelat föreläggande, riktat mot innehavaren av handlingen (editionsföreläggande, se 4 §). I ett dispositivt tvistemål kan ett editionsföreläggande meddelas först sedan en part har framställt ett yrkande om edition (editionsyrkande). Det är givet att editionssvarandens inställning till yrkandet kan ha betydelse för domstolens bedömning av om yrkandet ska bifallas och domstolen är därför skyldig att ge denne tillfälle att yttra sig innan den beslutar om editionsföreläggande (se 4 §). Det anses emellertid att det inte ens i dispositiva tvistemål räcker att yrkandet medges; domstolen måste alltid försäkra sig om att förutsättningarna för ett föreläggande är uppfyllda (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 91, oktober 2021, s. 38:14).

Det är då att märka att editionsplikt av nu angivet slag normalt förutsätter att den berörda handlingen kan relateras till ett pågående rättsligt förfarande. För att någon ska vara skyldig att förete en handling som påstås ha betydelse som bevis krävs det därför dels att det pågår något slag av rättsligt förfarande, dels att det står klart att den efterfrågade handlingen kan antas ha betydelse i detta förfarande med beaktande av de omständigheter och övriga bevis som åberopas ( jfr exempelvis ”Hotell Europa” NJA 1977 s. 254 och ”Neokapitals upplåningskostnader” NJA 2002 s. 41 samt Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, 2016, version 7, JUNO, s. 264 ff.). Editionsplikt utan samband med ett pågående rättsligt förfarande kan aktualiseras enbart om förhållandena är sådana som anges i bestämmelserna om bevisning till framtida säkerhet i 41 kap. RB.

Av det nu sagda följer att skyldigheten enligt 38 kap. 2 § RB att lämna ut skriftliga handlingar inträder först när det – i anslutning till ett pågående rättsligt förfarande eller inom ramen för ett ärende om bevisning till framtida säkerhet – har framställts ett edit-ionsyrkande vid domstol samt detta yrkande har föranlett domstolen att meddela ett editionsföreläggande.

I 18 kap. RB regleras vilka kostnader som är ersättningsgilla i ett tvistemål och hur dessa kostnader ska fördelas mellan parterna. Huvudregeln är att den förlorande parten är skyldig att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader (se 1 §). Till ersättningsgilla kostnader hör kostnaderna för att förbereda rättegången, inbegripet kostnader för förhandlingar som syftar till att bilägga tvistefrågor av omedelbar betydelse för partens talan (se 8 §). Ersättning kan alltså i viss utsträckning utgå även för kostnader som hänför sig till tiden innan talan väcktes.

För att bestämmelserna i 18 kap. RB ska vara direkt tillämpliga krävs emellertid att det föreligger ett motpartsförhållande. Bestämmelserna kan alltså inte utan vidare tillämpas i fråga om kostnadsanspråk som framställs av eller mot en tredje man. I rättspraxis har bestämmelserna dock kommit att tillämpas analogt i vissa fall där det finns en tydlig intressemotsättning mellan en part och en tredje man (se t.ex. ”Flexiboys fakturor” NJA 2012 s. 289, ”Spelbolagens editionstvist” NJA 2012 s. 628 och ”Ombudens er-sättningsansvar” NJA 2018 s. 255).

Av 38 kap. 7 § RB följer att tredje man som har fullgjort sin editionsplikt har rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt. Bestämmelsen ger tredje man rätt till ersättning för sådana kostnader som har varit nödvändiga för att tillhandahålla handlingen, exempelvis kostnader för kopior eller porto (se NJA II 1943 s. 502). Den grundar däremot inte någon rätt till er-sättning för rättegångskostnader. I rättsfallen ”Flexiboys fakturor” och ”Spelbolagens editionstvist” har HD konstaterat att inte heller bestämmelserna i 18 kap. RB är direkt tillämpliga i en process som gäller ett editionsyrkande mot tredje man.

HD har emellertid också klargjort att bestämmelserna i 18 kap. RB i vissa sådana fall kan tillämpas analogt. I rättsfallet ”Flexiboys fakturor” (p. 22) har domstolen angett principerna för detta enligt följande. Om en tredje man medger partens talan och tillhandahåller handlingarna, saknas det skäl att ålägga den tredje mannen att ersätta parten för dennes kostnader. Men om tredje man i stället bestrider att han eller hon är skyldig att förete handlingarna, uppstår en situation med två motstående parter som i hög grad liknar en vanlig rättegång. Det finns då anledning att tillämpa i vart fall vissa av rättegångsbalkens kostnadsregler analogt.

I det fall som ”Flexiboys fakturor” gällde hade tredje man bestritt editionsyrkandet men det meddelades likväl ett editions-föreläggande. HD förpliktade tredje man att ersätta editionssökanden för sådana rättegångskostnader som hade uppkommit efter bestridandet.

I rättsfallet diskuterades inte särskilt vilken betydelse det hade att tredje man redan i ett tidigare skede hade motsatt sig edition. Det som sägs i rättsfallet talar dock för att det inte spelade någon roll för rättegångskostnadsfrågan hur tredje man hade agerat innan editionstvisten inleddes i domstol; editionssökanden kunde ändå bara erhålla ersättning för kostnader som hade uppkommit efter bestridandet i domstol.

Detta framstår också som principiellt riktigast. En tredje man kan inte anses ha någon skyldighet att lämna ut begärda hand-lingar innan ett editionsföreläggande har meddelats ( jfr p. 10). Det förhållandet att tredje man innan editionsyrkandet framställdes har vägrat att lämna ifrån sig handlingarna bör därför inte läggas honom eller henne till last i rättegångskostnadshänseende.

Föreningen var inte part i tvistemålet mellan P.R.K. och bolaget. RB:s regler om rättegångskostnader var därför inte direkt tilllämpliga i editionstvisten mellan föreningen och bolaget.

Vid tingsrätten förklarade föreningen att den inte motsatte sig editionsyrkandet. Föreningen och bolaget var i detta skede oense enbart om kostnadsansvaret dem emellan. Vad som förekom vid tingsrättens handläggning gav därför inte upphov till något motpartsförhållande mellan dem ( jfr p. 13–15).

Föreningen hade visserligen i ett tidigare skede, innan editionsyrkandet framställdes vid domstol, vägrat att tillhandahålla handlingarna. Detta saknar emellertid betydelse för fördelningen av rättegångskostnaderna ( jfr p. 16 och 17).

Det finns därför inte förutsättningar att tillämpa bestämmelserna i 18 kap. RB på de kostnader som bolaget och föreningen hade inför eller under förfarandet i tingsrätten. Föreningen ska därför befrias från skyldigheten att ersätta bolaget för kostnader i tingsrätten. Av samma skäl kan bolaget inte förpliktas att ersätta föreningen för dess kostnader i tingsrätten.

I hovrätten och HD, där saken har varit ansvaret för rättegångskostnader i tingsrätten, har det däremot förelegat ett motpartsförhållande mellan bolaget och föreningen. Bestämmelserna i 18 kap. RB är därför tillämpliga på bolagets och föreningens kostnader i dessa instanser.

Skriftväxlingen i hovrätten och HD har i allt väsentligt gällt enbart frågan om föreningens ansvar för bolagets kostnader i tingsrätten. I den frågan har föreningen vunnit. Trots att föreningen inte har fått fullt bifall till sitt överklagande bör den därför tiller-kännas full ersättning för skäliga kostnader i hovrätten och HD.

Med hänsyn till målets begränsade omfattning i hovrätten får föreningen anses skäligen tillgodosedd för kostnader i hovrätten med 25 000 kr jämte mervärdesskatt. Den begärda ersättningen i HD är vitsordad.