NJA 2018 s. 255

Ett ombud eller en annan företrädare för part kan ha rätt till ersättning för rättegångskostnad som avser bemötande av ett yrkande om att ombudet eller företrädaren jämte parten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnad enligt 18 kap. 7 § RB.

Ångermanlands tingsrätt

FRH Företagsförmedling AB, företrätt av ombuden Ad.K. och An.K., väckte talan mot L.-Å.N. och annan vid Ångermanlands tingsrätt samt yrkade att svarandena skulle åläggas att solidariskt betala ett angivet belopp till bolaget.

Tingsrätten antecknade i protokoll bl.a. följande.

FRH Företagsförmedling AB har den 29 augusti 2014 försatts i konkurs. Konkursförvaltaren har meddelat att konkursboet inte inträder i processen. FRH Företagsförmedling AB i konkurs har därefter meddelat att bolaget vidhåller sin talan i målen.

FRH Företagsförmedling AB:s konkurs har den 10 mars 2015 avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Fråga har uppkommit om bolaget därigenom saknar rättskapacitet och därmed partshabilitet med följden att FRH Företagsförmedling AB:s talan i målen ska avvisas. Parterna har beretts tillfälle att yttra sig i frågan.

L.-Å.N. har för sin del yrkat ersättning för rättegångskostnader och har även yrkat att kärandeombuden ska förpliktas att solidariskt med FRH Företagsförmedling AB ersätta hans rättegångskostnader jämte ränta. Kärandeombuden har bestritt yrkandet och har även för egen del yrkat ersättning för rättegångskostnader i denna del av L.-Å.N. L.-Å.N. har bestritt yrkandet.

Tingsrätten (rådmannen Magnus Wiklund) anförde i beslut den 8 oktober 2015 följande.

SKÄL

Om aktiebolag är försatt i konkurs och konkursen avslutas utan överskott, är bolaget enligt 25 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) upplöst när konkursen avslutas (se även rättsfallet NJA 2006 N 24). I enlighet härmed har FRH Företagsförmedling AB upplösts den 10 mars 2015, dvs. under målens handläggning i tingsrätten. Ett på sådant sätt upplöst aktiebolag saknar som huvud-regel rättskapacitet och därmed partshabilitet. Något skäl att göra undantag från huvudregeln i förevarande mål föreligger inte. På grund härav ska FRH Företagsförmedling AB:s talan i målen avvisas.

Av vad som anförts ovan följer också att förutsättningar saknas för att ålägga FRH Företagsförmedling AB ersättningsskyldighet för L.-Å.N:s rättegångskostnader. L.-Å.N:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför avvisas. Som en följd härav ska även L.-Å.N:s yrkande om att kärandeombuden ska åläggas ansvar för rättegångskostnaderna avvisas. Rättegångsombud kan nämligen åläggas att svara för rättegångskostnad endast tillsammans med parten (se Fitger m.fl. Rättegångsbalken, s. 18:34 samt jfr rättsfallet RH 1984:61). Slutligen ska även kärandeombudens yrkande att L.-Å.N. ska förpliktas att ersätta dem för rättegångskostnader avvisas, då rättegångsombud inte kan anses ha en självständig rätt till ersättning för rättegångskostnad enligt 18 kap. RB.

SLUT

Tingsrätten avvisade FRH Företagsförmedling AB:s talan i målet samt L.-Å.N:s yrkanden att bolaget skulle förpliktas att ersätta honom för rättegångskostnader och att kärandeombuden skulle förpliktas att solidariskt med bolaget ersätta honom för rättegångskostnader.

Tingsrätten avvisade också Ad.K:s och An.K:s yrkande att L.-Å.N. skulle förpliktas att ersätta dem för rättegångskostnader.

Hovrätten för Nedre Norrland

Ad.K. och An.K. överklagade tingsrättens beslut att avvisa deras yrkande om ersättning för rättegångskostnader och yrkade i första hand att hovrätten skulle återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning såvitt avsåg det överklagade beslutet. I andra hand yrkade de att hovrätten skulle bifalla deras i tingsrätten framställda kostnadsyrkanden.

L.-Å.N. motsatte sig Ad.K:s och An.K:s yrkanden.

Ad.K. och An.K. anförde i huvudsak följande till stöd för sin talan.

De har på grund av tingsrättens förelägganden varit tvungna att för egen räkning yttra sig i målet efter att FRH Företagsförmedling AB upphört. Ett yrkande i ett mål kan endast riktas mot en part. Tingsrätten har tillåtit motparten att rikta ett betalningsanspråk mot kärandeombuden efter att FRH Företagsförmedling upphört att existera och tingsrätten har således behandlat och uppfattat dem som parter. De har också till följd av det blivit parter. De har under alla omständigheter blivit parter i målet genom intervention eftersom tingsrätten förelagt dem att yttra sig, diskussioner om frågan har hållits per telefon med ansvarig rådman och genom att tingsrätten tagit ställning till deras ersättningsanspråk. Genom motpartens yrkande har kärandeombuden kommit att delta i rättegången eftersom saken härigenom kommit att röra deras rätt i enlighet med 14 kap. 9 § RB. De har haft rätt till intervention för att avvärja en potentiell olägenhet och för att förhindra en oriktig utgång till nackdel för dem. Genom att tingsrätten förelagt dem att yttra sig har tingsrätten tagit ställning till deras interventionsrätt enligt 14 kap. 10 § RB. Tingsrätten har alltså inte prövat deras ersättningsanspråk trots att de blivit parter i målet och haft rätt till ersättning för rättegångskostnader. Målet ska därför i första hand återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrätten (hovrättsråden Fredrik Johnsson och Per-Anders Svensson samt tf. hovrättsassessorn Karl Axel Öberg, referent) anförde i beslut den 28 april 2017 följande.

SKÄL FÖR BESLUTET

Rätten till ersättning för rättegångskostnader regleras i 18 kap. RB. Av bestämmelserna följer att det endast är parter som har rätt till ersättning för rättegångskostnader.

Ett ombud är någon som för partens talan (12 kap. 1 § RB). Enligt 18 kap. 7 § kan rätten, även om yrkande inte framställts av motparten, förplikta ett ombud att jämte parten ersätta motpartens rättegångskostnader om ombudet genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader. Innan en sådan ersättningsskyldighet åläggs ett ombud ska domstolen bereda ombudet tillfälle att yttra sig (se NJA II 1943 s. 234 och rättsfallet NJA 1961 s. 157).

I samband med att bestämmelsen infördes uttalade processlagberedningen att möjligheten att kunna ålägga partens ombud en skyldighet att ersätta sådana kostnader är av särskild betydelse i en rättegångsordning som inte föreskriver advokatmonopol och där man alltså måste räkna med att parternas talan i åtskilliga fall kommer att föras av ombud som inte är rättsbildade (se NJA II 1943 s. 233-234). Ett sådant solidariskt ansvar för en parts ombud är ett sätt för domstolen att se till att förberedelsen i mål förs framåt och att förelägganden att t.ex. precisera och framställa sin talan samt bevisuppgifter, verkligen efterföljs (jfr Ulla Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 219 ff.). Av bestämmelsens ordalydelse följer också att det solidariska betalningsansvaret kan åläggas någon som agerar i just egenskapen av ombud för en part. Det har inte i förarbeten, den juridiska litteraturen eller rättspraxis givits uttryck för att ett ombud skulle få ställning som part i samband med att en fråga om solidarisk ersättningsskyldighet för ombud kommer upp eller när domstolen bereder ett ombud tillfälle att yttra sig över en sådan fråga.

Sammantaget talar dessa omständigheter för att det inte finns skäl att tolka bestämmelserna i rättegångsbalken på ett sådant sätt att ett ombud får ställning som part i samband med att ett yrkande om solidarisk betalningsskyldighet enligt 18 kap. 7 § RB framställs i rättegången. Den omständigheten att parterna inte heller förfogar över ersättningsskyldigheten för bl.a. ombud talar också mot partsställning. Däremot riktar sig ett slutligt beslut om ett ombuds solidariska betalningsskyldighet mot ombudet på ett sådant sätt att denne har en överklaganderätt och får ställning som part i hovrätten (jfr Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen: Rättegång VI, femte upplagan, s. 35 ff.).

För att någon som inte är part i ett mål ska ha rätt att delta i rättegången, krävs att saken enligt 14 kap. 9 § RB rör dennes rätt. Saken i en rättegång kan sägas utgöras av frågan om käromålet helt eller delvis ska bifallas eller om det i stället ska ogillas. (Se Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång I, 8:e upplagan, s. 43.) Saken har i detta mål rört frågan om L.-Å.N. och L.-Å.N Slakteri AB i likvidation varit skadeståndsskyldiga gentemot FRH Företagsförmedling AB på grund av avtal om företagsförmedling. Detta har inte på något sätt rört Ad.K:s eller An.K:s rätt, som endast agerat i egenskap av ombud för FRH Företagsförmedling AB. Någon rätt till intervention har alltså inte funnits. Tingsrättens agerande kan inte heller anses utgöra ett ställningstagande till interventionsrätt enligt 14 kap. 10 § RB.

Mot bakgrund av ovanstående har Ad.K. och An.K. i egenskap av ombud inte haft någon rätt att yrka ersättning för egna rättegångskostnader. Tingsrättens beslut ska därför fastställas och deras överklagande ska avslås.

SLUTLIGT BESLUT

Hovrätten avslår Ad.K:s och An.K:s överklagande.

Högsta domstolen

Ad.K. och An.K. överklagade hovrättens beslut och yrkade i första hand att HD skulle återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. I andra hand yrkade de att HD skulle tillerkänna dem yrkad ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten.

L.-Å.N. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Ann-Sofie Bodin, föreslog i betänkande följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1-7. Motsvarar i huvudsak punkterna 2-8 i HD:s beslut.

Frågan i målet

8. Frågan i HD är om ett ombud kan ha rätt till ersättning för rättegångskostnad som avser bemötande av ett yrkande om att ombudet jämte parten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnad (18 kap. 7 § RB).

Kostnadsansvar för försumlig processföring och rättens handläggning av kostnadsfrågan

9. Frågor om rättegångskostnader i tvistemål behandlas i 18 kap. RB. Reglerna är tillämpliga om det inte finns någon annan särskild reglering av kostnadsansvaret. I huvudsak gäller kapitlet endast frågor om en parts möjligheter att få ersättning för sina kostnader av motparten. Den i 1 § angivna huvudregeln för fördelning av rättegångskostnader innebär att den som förlorar målet ska betala den vinnande parten dennes kostnad. Avvisas parts talan, anses parten enligt 5 § första stycket som förlorande.

10. I 3 § första stycket och 6 § finns bestämmelser om skyldighet för part att, oavsett kostnadsfrågans utgång i övrigt, stå för rättegångskost-nad som han eller hon genom fel eller försummelse orsakat motparten. Syftet med regleringen är att främja snabbhet och koncentration i förfarandet (se SOU 1938:44 s. 235). Att parten inte kan få ersättning för sina egna kostnader i den mån han eller hon har varit försumlig följer av 8 §.

11. Enligt 3 § första stycket ska en vinnande part som inlett rättegång utan att motparten gett anledning därtill eller som annars uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång ersätta motparten hans eller hennes rättegångskostnad. Rätten har också möjlighet att i stället förordna att vardera parten ska bära sin kostnad. Enligt 6 § ska en part, som genom att utebli från rätten eller inte iaktta ett av rätten meddelat föreläggande orsakat kostnad för motparten, ersätta denna kostnad oavsett hur kostnaderna i målet i övrigt ska fördelas. Samma gäller om parten framfört påstående eller invändning som han eller hon insett eller bort inse saknade fog eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten.

12. För ersättningsskyldighet krävs inte att parten personligen gjort sig skyldig till försummelse. Parten svarar även om det är hans eller hennes ställföreträdare, ombud eller biträde som varit försumlig. En sådan ordning följer av fullmaktsförhållandet och är nödvändig med hänsyn till motpartens intresse av att erhålla gottgörelse för sina kostnader. Att ersättningsskyldighet kan uppkomma även för bl.a. ombudet följer av 7 §. (Se SOU 1938:44 s. 236.)

13. Bestämmelserna i 3 § första stycket och 6 § bygger på uppfattningen att båda parter ska lojalt medverka i processen och rätta sig efter lagens föreskrifter och de förelägganden som domstolen meddelar. Om parten brister i vad som sålunda skäligen kan begäras av honom eller henne, får parten stå för de kostnader som han eller hon därigenom orsakat motparten. Det förhållandet att en part kan åläggas ersättningsskyl-dighet för motpartens kostnader tjänar ändamålet att förstärka processuella föreskrifter och domstols förelägganden. (Jfr Natanael Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande, Med kommentar, 1949, s. 208 och Ulla Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, 1964, s. 215 ff.)

14. Ska en part helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde genom sådant förfarande som avses i 3 § första stycket eller 6 § vållat sådan kostnad kan rätten enligt 7 §, även om något yrkande därom inte framställts, förplikta honom eller henne att jämte parten ersätta kostnaden.

15. I samband med att bestämmelsen infördes uttalade processlagberedningen att möjligheten att kunna ålägga partens ställföreträdare, ombud eller biträde skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader som denne orsakat genom vårdslöshet eller försummelse är av särskild betydelse i en rättegångsordning som inte föreskriver advokatmonopol och där man måste räkna med att parternas talan i åtskilliga fall kommer att föras av icke rättbildade ombud (se SOU 1938:44 s. 236 f.).

16. Regelns tillämplighet är inte kopplad till frågan om part är förlorande eller vinnande utan till om part, helt eller delvis, är ersättningsskyldig för motpartens kostnader. Ersättningsskyldighet kan alltså uppstå för såväl den förlorande som den vinnande partens ställföreträdare, ombud eller biträde. En förutsättning för att ersättningsskyldighet ska kunna åläggas företrädaren är att han eller hon har gjort sig skyldig till ett sådant förfarande som avses i 3 § första stycket eller 6 §. Företrädaren svarar endast för sådana försummelser som han eller hon har gjort sig skyldig till och kan alltså inte åläggas något ansvar för vad parten själv har gjort. (Se SOU 1938:44 s. 237.)

17. Rätten kan även utan yrkande ålägga partens företrädare ersättningsskyldighet enligt 7 §. Detta har ansetts nödvändigt för att den be-rörda paragrafen ska erhålla någon egentlig betydelse (se SOU 1938:44 s. 237, jfr även Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, Tredje häftet, 7 uppl., 2006, s. 300). Innan en sådan ersättningsskyldighet åläggs företrädaren, ska rätten bereda honom eller henne tillfälle att yttra sig (se NJA II 1943 s. 234 och NJA 1961 s. 157).

18. Att det är partens företrädare som tillsammans med parten kan förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnad innebär att ett kostnadsyrkande aldrig kan riktas enbart mot företrädaren. En företrädare kan alltså inte förpliktas att ensam betala motpartens kostnad. (Jfr bl.a. RH 1984:61, Lars Heuman, Advokatens rättsutredningar - metod och ansvar, 1987, s. 52 f. och Per Olof Ekelöf m.fl., a.a., s. 299.)

19. Frågan om en företrädares ansvar för rättegångskostnad i förhållande till motparten ska tas upp i det mål vari företrädaren fört talan (se Natanael Gärde m.fl., a.a., s. 210, jfr 14 § andra stycket). En företrädare kan överklaga ett beslut genom vilket han eller hon ålagts ersättnings-skyldighet enligt 7 § (jfr bl.a. Lars Heuman, a.a., s. 54 och Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rätte-gång VI, 5 uppl., 2016, s. 30 ff.). Däremot kan en part inte överklaga ett beslut genom vilket hans eller hennes företrädare ålagts ersättningsskyldighet enligt paragrafen eller befriats från sådan skyldighet (se NJA 1981 s. 717 och AD 1986 nr 73).

20. En företrädare som ålagts ersättningsskyldighet enligt 7 § svarar solidariskt med parten för denna kostnad (9 § andra stycket). Enligt 11 § kan rätten, om företrädaren eller parten yrkat det, fatta beslut om hur detta kostnadsansvar ska fördelas mellan dem. En sådan fråga kan prövas i samband med kostnadsfrågan i övrigt eller i ett särskilt mål (se SOU 1938:44 s. 240, jfr Natanael Gärde m.fl., a.a., s. 215).

21. Frågor om hur rätten ska hantera kostnadsfrågor regleras i 14 § andra stycket. Stycket genomgick betydelsefulla ändringar år 1987. Genom reformen markerades omfattningen av rättens prövningsskyldighet. Huvudregeln är att rätten självmant prövar hela kostnadsfrågan. Parternas rätt att disponera över rättegångskostnaderna sträcker sig så långt att de har möjlighet att genom yrkanden och medgivanden ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Inom denna ram har rätten full frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB. Det ankommer sålunda på rätten att ex officio, dvs. oberoende av parts yrkande, bedöma om t.ex. viss åtgärd varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt och om part eller ombud visat försumlighet. (Se prop. 1986/87:89 s. 119 ff. och 162.)

Ett ombud har inte rätt till ersättning för rättegångskostnad för bemötande av ett yrkande enligt 18 kap. 7 § RB

22. Med rättegångsombud avses en person som har fullmakt att föra annans talan i rättegång (se Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, Andra häftet, 9 uppl., 2015, s. 81). Ett rättegångsombud har inte rätt att i sin egenskap av ombud yrka ersättning för rättegångskostnad. Skulle ett ombud få ställning av part eller interventionsrätt med anledning av att motparten framställt ett yrkande om solidarisk ersättningsskyldighet enligt 18 kap. 7 § RB, kan emellertid ombudet få kostnaden ersatt av motparten i egenskap av part eller intervenient i rättegången.

23. Bestämmelserna i rättegångsbalken ger inget stöd för att ett ombud kan få ställning av part med anledning av att en fråga om solidariskt kostnadsansvar uppkommit. Inte heller förarbetena eller den juridiska litteraturen ger uttryck för en sådan tolkning. Det torde därmed saknas lagliga möjligheter att tillerkänna ett ombud partsställning i en sådan situation. Däremot intar ombudet en sådan ställning i förhållande till ett beslut genom vilket ombudet ålagts solidarisk ersättningsskyldighet att han eller hon har rätt att överklaga beslutet (se p. 19).

24. När det gäller ombudets möjlighet att intervenera kan konstateras att intervention är underkastad kravet att saken ska röra intervenientens rätt (se 14 kap. 9 § RB, jfr Per Olof Ekelöf m.fl., a.a., s. 277 f.). Att en part framställer ett yrkande om att motpartens ombud ska åläggas att soldariskt med sin huvudman ersätta dennes rättegångskostnad medför inte att saken, dvs. den materiella frågan i rättegången, rör ombudets rätt. Någon rätt till intervention föreligger således inte i den situationen.

25. Bestämmelserna i 18 kap. RB tillämpas i viss utsträckning analogt när någon annan än part begär ersättning för en medverkan i rättegången. HD har t.ex. i rättsfallen NJA 2012 s. 289 och NJA 2012 s. 628 slagit fast att tredje man vid tredjemansedition, med analog tillämpning av 1 §, både kan förpliktas att betala motpartens rättegångskostnad och få sin rättegångskostnad ersatt i det mål där editionsfrågan prövats.

26. Frågan om ett ombud ska förpliktas att solidariskt med sin huvudman ersätta motpartens rättegångskostnad omfattas inte av parternas dispositionsrätt. Det ankommer på rätten att ex officio bedöma om ombudet visat sådan försumlighet att det finns anledning att ålägga honom eller henne sådan ersättningsskyldighet. Den mot vilken kostnadsyrkandet riktas kan således förhålla sig passiv. Han eller hon behöver inte be-strida yrkandet eller ange några grunder för bestridandet. Eftersom kostnadsfrågan sålunda omfattas av domstolens officialprövning finns det inte skäl att tillämpa 18 kap. RB analogt när ett ombud begär ersättning för rättegångskostnad för bemötande av ett sådant yrkande.

27. Slutsatsen blir mot den angivna bakgrunden att ett rättegångsombud inte har rätt till ersättning för rättegångskostnad för bemötande av ett yrkande enligt 18 kap. 7 § RB.

Bedömningen i detta fall

28. Det finns inte skäl att återförvisa målet till tingsrätten.

29. Av det föregående följer att Ad.K. och An.K. inte har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten. Deras överklagande ska därför avslås.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, referent, och Lars Edlund) meddelade den 6 april 2018 följande slutliga be-slut.

SKÄL

Prejudikatfrågan

1. Frågan i HD är om ett ombud eller en annan företrädare för parten kan ha rätt till ersättning för rättegångskostnad som avser bemötande av ett yrkande om att företrädaren jämte parten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnad (18 kap. 7 § RB).

Bakgrund

2. FRH Företagsförmedling AB väckte talan vid tingsrätten mot bl.a. L.-Å.N. med yrkande att han skulle förpliktas att betala ett visst belopp till FRH.

3. L.-Å.N. bestred käromålet. Han yrkade även ersättning för rättegångskostnad och att kärandeombuden, Ad.K. och An.K., skulle förpliktas att solidariskt med FRH ersätta hans rättegångskostnad.

4. Under målets handläggning vid tingsrätten försattes FRH i konkurs. Konkursboet övertog inte bolagets talan, och FRH i kon-kurs har fortsatt att vara kärandepart i rättegången. Konkursen avskrevs sedermera (10 kap. 1 § konkurslagen). L.-Å.N. vidhöll sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnad och om kärandeombudens solidariska ersättningsskyldighet.

5. Tingsrätten gav kärandeombuden tillfälle att yttra sig över L.-Å.N:s yrkande att de, solidariskt med FRH i konkurs, skulle förpliktas ersätta hans rättegångskostnad. Ombuden motsatte sig betalningsskyldighet och utvecklade grunderna för sin inställning i den delen. De yrkade för egen del ersättning för rättegångskostnader avseende arbete med att yttra sig. L.-Å.N. bestred deras yrkanden om ersättning.

6. Tingsrätten avvisade käromålet med hänvisning till att kärandebolaget hade upplösts genom att konkursen avslutats utan överskott. Tingsrätten avvisade - på samma grund - L.-Å.N:s yrkande om ersättning för sin rättegångskostnad, liksom hans yrkande om att kärandeombuden skulle åläggas ansvar för rättegångskostnaden. Tingsrättens beslut i dessa delar överklagades inte.

7. När det gäller kärandeombudens yrkanden om ersättning för rättegångskostnader fann tingsrätten att rättegångsombud inte kan anses ha en självständig rätt till sådan ersättning enligt 18 kap. RB. Tingsrätten avvisade yrkandena.

8. Kärandeombuden överklagade tingsrättens beslut att avvisa deras yrkanden om ersättning. De hävdade att de, genom yr-kandet om solidariskt betalningsansvar, kommit att bli parter eller fått en partsliknande ställning i målet. Alternativt gjorde de gällande att de fått ställning som parter genom intervention i målet.

9. Hovrätten har avslagit överklagandet.

Företrädares ansvar för rättegångskostnad

10. En vinnande part som har inlett rättegång utan att motparten har gett anledning till det eller som annars uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång ska ersätta motpartens rättegångskostnad. Rätten har också möjlighet att förordna att vardera parten ska bära sin kostnad. En part som, genom att utebli från rätten eller genom att inte iaktta ett meddelat föreläg-gande, orsakar kostnad för motparten ska ersätta denna kostnad oavsett hur kostnaderna i målet i övrigt ska fördelas. Samma gäller om parten har framfört ett påstående eller en invändning som han eller hon har insett eller borde ha insett saknade fog eller på något annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten. (Se 18 kap. 3 § första stycket och 6 § RB.)

11. Ska en part helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde genom förfarande som avses i 3 § första stycket eller 6 § vållat sådan kostnad kan rätten - även utan yrkande - förplikta henne eller honom att jämte parten ersätta kostnaden (18 kap. 7 §).

12. En företrädare bär inget självständigt kostnadsansvar utan kan alltså endast tillsammans med parten förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnad. (Jfr bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, Tredje häftet, 7 uppl., 2006, s. 299 och Lars Heuman, Advokatens rättsutredningar - metod och ansvar, 1987, s. 52 f.)

13. En förutsättning för företrädarens ersättningsskyldighet är att det är visat att han eller hon har gjort sig skyldig till den vårdslöshet eller försummelse som läggs parten till last. Företrädaren kan alltså inte åläggas något ansvar för vad parten själv har gjort.

14. Parternas rätt att disponera över rättegångskostnaderna innebär att ett medgivet yrkande binder domstolen i fråga om såväl det yrkade beloppets storlek som fördelningen av kostnaden (se prop. 1986/87:89 s. 162). Med den begränsningen gäller som utgångspunkt att rätten självmant prövar rättegångskostnadsfrågor (se 18 kap. 7 § och 14 § andra stycket).

Utgångspunkter för bedömningen

15. Bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnader i 18 kap. RB förutsätter ett partsförhållande och är därför inte direkt tillämpliga när företrädaren för en part yrkar ersättning för egen del av motparten.

16. När en företrädare med tillämpning av 18 kap. 7 § RB åläggs betalningsskyldighet drabbas han eller hon av ett personligt betalningsansvar. Beslutet innebär också att rätten konstaterar att företrädaren har agerat på ett klandervärt sätt i målet. Företrädaren har därmed ett eget intresse i frågan och en principiell rätt att yttra sig innan ersättningsskyldighet åläggs henne eller honom (jfr NJA II 1943 s. 234).

17. Om frågan aktualiseras på yrkande av huvudmannens motpart uppstår därmed en intressemotsättning mellan företrädaren, för egen del, och huvudmannens motpart (jfr NJA 1994 s. 33). Det finns då skäl att tillämpa rättegångsbalkens regler analogt på så sätt att företrädaren kan få ersättning för sin rättegångskostnad (jfr NJA 2012 s. 289 och NJA 2012 s. 628). Företrädaren har för övrigt rätt att överklaga ett beslut som innebär att han eller hon ålagts en personlig betalningsskyldighet enligt 18 kap. 7 § och företrädaren intar då ställning av part i hovrätten.

18. Företrädarens ansvar förutsätter dock att också parten åläggs ersättningsskyldighet. Normalt torde därmed huvudmannens och företrädarens bemötande i stor utsträckning komma att avse samma omständigheter. Kostnaden för arbete i den delen utgör då en rättegångskostnad för huvudmannen. Därmed är det endast i den mån som företrädaren har anledning att föra fram synpunkter bara för egen del som han eller hon kan ha rätt till ersättning för sin kostnad. De kostnader som uppkommer lär i regel vara begränsade mot den bakgrunden och med hänsyn till att det oftast rör sig om förhållanden som är kända för domstolen.

19. En företrädare har alltså, med en analog tillämpning av 18 kap. RB, rätt till ersättning för den kostnad som uppkommit med anledning av parts yrkande om att företrädaren jämte sin huvudman ska ersätta kostnad i målet. Företrädaren har då rätt till ersättning i den mån kostnaden är skälig och inte utgör en rättegångskostnad för huvudmannen.

20. I de fall rätten väcker frågan på eget initiativ kan dock företrädaren inte få sin kostnad ersatt av motparten. I ett sådant fall uppstår inte något partsliknande förhållande vid prövningen i första instans.

Bedömningen i detta fall

21. Ad.K. och An.K. har inte, med tillämpning av bestämmelserna om intervention, intagit partsställning i målet.

22. L.-Å.N. har yrkat att Ad.K. och An.K. solidariskt med bolaget skulle åläggas betalningsskyldighet för rättegångskostnader i målet. Ombuden har därmed fått ett eget intresse i frågan. L.-Å.N. har vidhållit sitt yrkande även efter det att FRH:s konkurs av-skrivits och kärandeombuden har i det skedet fått tillfälle att yttra sig. Ad.K. och An.K. har bestritt yrkandet.

23. Tingsrätten borde ha prövat de kostnadsyrkanden som framställdes av Ad.K. och An.K. Tingsrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas och målet ska lämnas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD:S AVGÖRANDE

HD ändrar hovrättens beslut och undanröjer tingsrättens beslut om att avvisa Ad.K:s och An.K:s yrkanden att L.-Å.N. ska ersätta dem för rättegångskostnader.

Målet lämnas i denna del åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Justitieråden Stefan Johansson och Malin Bonthron var skiljaktiga och anförde.

Vi anser att överklagandet ska avslås och att HD:s beslut från och med punkten 16 ska ha följande lydelse.

16. När en företrädare med tillämpning av 18 kap. 7 § RB åläggs betalningsskyldighet innebär det ett personligt betalningsansvar och också att rätten konstaterar att denne agerat på ett klandervärt sätt i målet. Företrädaren har rätt att yttra sig innan ersättningsskyldighet åläggs henne eller honom (se NJA II 1943 s. 234 och NJA 1961 s. 157).

17. Rättegångsbalkens regler om kostnadsansvar har ansetts åtminstone i delar kunna tillämpas analogt i vissa fall. Det avgörande har varit att det uppkommit en situation med två motstående parter som i hög grad liknar en vanlig rättegång. (Se NJA 1994 s. 33, NJA 2012 s. 289 och NJA 2012 s. 628.)

18. I de fall rätten på eget initiativ väcker en fråga om kostnadsansvar enligt 18 kap. 7 § står det klart att det i första instans inte uppstår något sådant partsförhållande vid prövningen. Frågan är hur man ska se på situationen att det är motparten som väcker frågan.

19. Gemensamt för de företrädare som kan drabbas av kostnadsansvar enligt 18 kap. 7 § är att de har en nära koppling till den av parterna i processen som de företräder. Att så är fallet beträffande ställföreträdare är givet. När det gäller rättegångsombud har dessa en egen roll enligt rättegångsbalken som regleras av en rad bestämmelser. Ett ombud företräder en part i målet och har således inte en självständig ställning i processen. De rättegångshandlingar som ombudet vidtar sker för partens räkning och en part kan när som helst återkalla fullmakten för ombu-det. I fråga om självständigheten i förhållande till parten gäller inget annat beträffande biträden.

20. Som nämnts förutsätter en företrädares kostnadsansvar att också parten åläggs ersättningsskyldighet. Det är vidare så att företrädaren endast kan bli ersättningsskyldig för sådana åtgärder som avses i 18 kap. 3 § eller kostnader som vållats genom sådan vårdslöshet eller försum-melse som avses i 18 kap. 6 §. Parten ansvarar för åtgärder vidtagna av företrädaren (se NJA II 1943 s. 233). Det kan därför inte inträffa att enbart företrädaren har ett ansvar för att sådana åtgärder vidtagits eller sådan vårdslöshet eller försumlighet förekommit. Normalt torde därför företrädarens intresse att yttra sig i frågan sammanfalla med huvudmannens och kostnaden för den skriftväxling som kan komma att ske utgör då en rättegångskostnad för parten. Så länge företrädaren alltjämt företräder parten får detta anses gälla även om det också förs fram argumentat-ion som uteslutande rör frågan om det finns anledning att ålägga företrädaren ett betalningsansvar vid sidan av parten.

21. Det bör också noteras att frågan om ersättningsskyldighet enligt 18 kap. 7 § omfattas av rättens officialprövning och att rättens ställningstagande normalt grundas på hur processen har förts. Det innebär att de omständigheter som ligger till grund för bedömningen är tillgängliga för rätten och att det normalt sett finns ett begränsat behov av att företrädaren för in omständigheter.

22. Mot bakgrund av det anförda kan det förhållandet att en företrädare ges tillfälle att yttra sig över ett yrkande enligt 18 kap. 7 § från huvudmannens motpart i målet inte anses medföra att det uppstår en situation mellan företrädaren och motparten som i hög grad liknar en vanlig rättegång. Som huvudregel bör därför gälla att det inte finns anledning att tillämpa kostnadsbestämmelserna i rättegångsbalken analogt beträffande företrädarens kostnader. Att företrädaren har rätt att överklaga ett beslut att ålägga henne eller honom betalningsskyldighet enligt 18 kap. 7 § och att företrädaren då intar ställning som part i överinstansen motiverar inte ett annat ställningstagande.

23. Om en huvudman har återkallat fullmakten för ett ombud kan det däremot finnas skäl för en annan bedömning eftersom det då typiskt sett kan antas föreligga en intressemotsättning mellan huvudmannen och det tidigare ombudet. Att huvudmannen har gått i konkurs som av-slutats utan överskott innebär å andra sidan att det är uteslutet att ålägga företrädaren ett kostnadsansvar eftersom sådant ansvar endast kan åläggas tillsammans med parten. Det är därför inte en situation där det finns anledning att avvika från huvudregeln.

Bedömningen i detta fall

24. Bestämmelserna i 18 kap. RB är inte direkt tillämpliga på Ad.K:s och An.K:s yrkanden. De har inte intervenerat i målet. Det finns inte heller anledning att tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser om kostnadsansvar analogt på deras yrkanden (se p. 22 och 23).

25. Överklagandet ska således avslås.