NJA 2022 s. 451

D.P. väckte i december 2018 talan mot ERC Systems AB vid Norrköpings tingsrätt (mål T 4150–18) och yrkade ersättning med sammanlagt 287 230 kr jämte ränta avseende bl.a. allmänt skadestånd, löneavdrag, semester-tillägg, semesterersättning och semesterlön, arbetad övertid samt tjänstepension. D.P. framförde också ett andrahandsyrkande. Som grund för talan angav han bl.a. följande. Han var tillsvidareanställd heltid vid ERC under perioden 2015-01-07 till 2018-09-06, då han sade upp sig själv med omedelbar verkan. Bolaget har handlat med upprepade överträdelser mot vad som avtalats mellan honom och bolaget för hans anställning och hans anställningsavtal under hela hans anställning. ERC är skyldigt att betala allmänt skadestånd för upprepade överträdelser mot semesterlagen.

ERC bestred D.P:s yrkande i dess helhet och yrkade för sin del ersättning för rättegångskostnader. ERC anförde bl.a. att bolaget hade betalat ut allt som D.P. hade haft rätt till i enlighet med hans anställningsavtal och förnekade att ERC brutit mot semesterlagen.

Under målets handläggning förde parterna förlikningsförhandlingar. Den 3 maj 2019 meddelade D.P. genom sitt ombud att parterna löst tvisten som varit föremål för målet genom en förlikningsöverenskommelse, varför målet återkallades. Efter att ECR meddelat att detta stämde, avskrevs målet. Förlikningen stadfästes inte genom dom.

D.P. förde sedan den talan mot ERC som framgår av tingsrättens mellandom (mål T 1544-19).

Tingsrätten (lagmannen Elisabeth Lager) anförde följande i mellandom den 30 december 2020.

YRKANDEN

D.P. har yrkat att ERC Systems AB ska förpliktigas att till honom utge

1) allmänt skadestånd om 150 000 kr,

2) ekonomiskt skadestånd om 164 138 kr avseende lön fr.o.m. 25 oktober 2018 t.o.m. 25 april 2019 samt

3) ekonomiskt skadestånd om 36 500 kr per månad fr.o.m. 25 maj 2019 tills dag för dom,

4) ränta enligt 6 § räntelagen – – –.

– – –

ERC har bestritt käromålet i dess helhet. – – –

GRUNDER FÖR TALAN

Käranden

D.P. har den 7 september 2018 sagt upp sig själv och frånträtt sin anställning med omedelbar verkan på grund av att ERC handlat otillbörligt och i strid med gällande lag och god sed på arbetsmarknaden. Föranlett detta och för att skydda sin hälsa har han framtvingats/provocerats att lämna sin anställning omedelbart utan iakttagande av uppsägningstid, varför bolaget ska anses ha avskedat honom. Något skäl och grund för avsked har inte förelegat. Avskedet utgör en omfattande kränkning och överträdelse mot 18 § lagen om anställningsskydd, vilket enligt 38 § samma lag ger rätt till skadestånd. Skiljandet från anställning har även inneburit en ekonomisk skada för D.P.

D.P. har bestritt att det mellan parterna finns ett avtal som avser att han saknar rätt till ersättning för skadestånd i anledning av hans uppsägning.

Svaranden

ERC har i första hand gjort gällande att D.P., enligt avtal mellan parterna, saknar rätt till ersättning för skadestånd i anledning av hans uppsägning.

ERC har i andra hand gjort gällande att D.P. frivilligt avslutat sin anställning hos ERC. ERC har inte handlat otillbörligt, i strid med gällande lag eller god sed på arbetsmarknaden eller i övrigt agerat på sådant sätt att D.P. provocerats att avsluta sin anställning. ERC har inte heller på annat sätt framtvingat D.P:s uppsägning. ERC har inte heller brustit i sin lojalitets- och upplysningsplikt.

MELLANDOM

ERC har hemställt att tingsrätten genom mellandom ska pröva frågan om D.P. enligt avtal mellan parterna saknar rätt till ersättning för skadestånd av ERC. D.P. har inte haft något att erinra mot att tingsrätten meddelar mellandom. Parterna har dock inte kunnat enas hur mellandomstemat ska formuleras.

Tingsrätten har, med hänsyn till vad som kommit fram i målet, funnit att eftersom frågan har en omedelbar betydelse för utgången i målet, är det lämpligt att den avgörs genom mellandom. Mellandomstemat har for-mulerats enligt följande.

D.P. har i målet yrkat skadestånd av ERC Systems AB och anfört grunder härför. Tingsrätten ska pröva om det mellan parterna upprättade förlikningsavtalet innebär att D.P. saknar rätt till sådant skadestånd av ERC Systems AB.

– – –

UTVECKLING AV TALAN INFÖR MELLANDOM

– – –

UTREDNINGEN

– – –

DOMSKÄL

I förlikningsavtalet anges följande.

1. Bakgrund

1.1 D.P. har framställt diverse krav mot ERC. D.P. har väckt en talan i Norrköpings tingsrätt (mål T 4150–18). Parterna har fört förhandlingar om förlikning och slutligen kommit överens om följande.

2. Överenskommelse

2.1 ERC betalar – i ett för allt – 200 000 kr, såsom lön, till D.P., senast den 3 maj 2019. Betalning ska ske till (visst angivet bankkonto).

2.2. Vardera part tar sin rättegångskostnad.

2.3. Genom denna förlikning är parternas samtliga mellanhavanden slutligen reglerade.

2.4. Efter gjord betalning åtar sig D.P. att återkalla sin talan i mål nr T 4150-18.

Att parterna vid förlikning av en tvist anger att ”genom denna förlikning är parternas samtliga mellanhavanden slutligt reglerade” eller liknande är vanligt förekommande. Enligt ordalydelsen innebär detta att ingen part har rätt till något mer från den andra än vad som framgår av förlikningen. En så allmänt formulerad klausul kan dock inte omedelbart tolkas som att parterna därefter inte kan ställa några ytterligare krav på varandra. I stället måste en tolkning ske utifrån allmänna avtalsmässiga tolkningsprinciper, där parternas avsikter och insikter vägs in.

Det är i målet ostridigt att D.P. vid tiden för förlikningsavtalet hade framställt konkreta krav på ERC kopplade även till uppsägningen, dvs. det som är föremål för talan i nu aktuellt mål. Vidare framgår av den åberopade korrespondensen att dessa krav framfördes även under förlikningsdiskussionerna. Det stod således helt klart för båda parter att det vid denna tid fanns fler ”mellanhavanden” mellan parterna än de som hörde till målet T 4150-18.

Under bakgrund i förlikningsavtalet anges i första meningen att D.P. framställt ”diverse krav mot ERC”, och i andra meningen att han väckt en talan i tingsrätten. Om avsikten hade varit att förlikningsavtalet endast skulle omfatta det krav som omfattas av målet i tingsrätten hade det varit tillräckligt att hänvisa till den i tingsrätten väckta talan.

Dessa omständigheter talar för att avsikten när avtalet formulerades var att klausulen skulle tolkas i enlighet med sin ordalydelse och således omfatta samtliga parternas mellanhavanden dvs. alla uttryckliga krav som vid avtalets ingående hade framförts från någon av parterna.

Att företrädare för bolaget, efter att förlikningen ingåtts, kontaktat D.P:s ombud rörande en faktura, som bolaget hade fått med anledning av att ombudet hade kontaktat Previa, föranleder inte någon annan bedömning.

D.P. har dock gjort gällande att ERC, genom att han den 18 april 2019 avböjt ”ERC:s bud för att slutligt lösa den tvist som är föremål för aktuell talan” och lämnat ett motbud på 450 000 kr ”för att lösa allt och samtliga mellanhavanden som i någon form tillhör D.P:s anställning, dvs. både föremålet för aktuell talan samt allt övrigt såsom fråga uppsägning”, måste förstått att han uppfattade att ERC med sin lydelse ”samtliga mellanhavanden” endast avsåg att slutligt reglera de mellanhavanden som utgjorde tvisteföremålen i aktuell talan. Enligt tings-rättens bedömning talar denna skrivning, i förening med det faktum att D.P. genom sitt ombud samtidigt föreslog ett högre belopp än det som yrkats i det då pågående målet, för att han uppfattade att ERC:s förlikningsbud som att endast avse talan i det anhängiga målet.

Den s.k. dolusregeln, som används vid avtalstolkning, innebär att om en av parterna lagt in en felaktig innebörd i den skrivna eller uttalade överenskommelsen samt motparten – fast han inte delade missuppfattningen – måste insett att den andre menade något annat, men utan att reklamera mot det, ska denna tolkning ges företräde. Med ”måste inse” menas i princip att det visserligen krävs vetskap, men att man ställer ett lägre beviskrav för vetskap än vad som annars är det vanliga. (Jfr Bert Lehrberg, Avtalstolkning, 8 uppl, 2019, sid 38 och 67 ff.)

Frågan är därför om ERC måste ha insett att D.P., trots avtalets lydelse och trots att han var medveten om det fanns fler mellanhavanden mellan parterna, tolkade bolagets förslag till förlikningsavtal som det endast avsåg det vid tingsrätten anhängiga målet.

Som framgår ovan finns det vissa skrivningar i D.P:s svar som tyder på att han tolkade förlikningsförslaget på ett annat sätt än vad bolaget avsett. D.P. har t.ex. hänvisat till ”målet” bl.a. i det svar där han slutligen accepterade bolagets förlikningsbud. När det gäller det tillägg som D.P. föreslog var det dock inte något annat än vad bolaget redan menade skulle ingå i förlikningen, och kan därför ha uppfattats enbart som ett förtydligande av att D.P. var införstådd med att även uppsägningen skulle omfattas. Av det högre motbud, som D.P. föreslog, avsåg 150 000 kr ombudskostnader. Det yrkande beloppet, vid sidan om ombudskostnader, var således endast marginellt högre än vad som tidigare diskuterats mellan parterna. Det behöver därför inte ha gjort att bolaget förstod att D.P. genom sitt förslag till skrivning också menade att det innebar en utökning vad som skulle omfattas av förlikningen. Bolaget hänvisade i sitt svar till att tvisteföremålet rörde cirka 288 000 kr, samtidigt som man upplyste om att en förutsättning för att parterna skulle nå en överenskommelse var att vardera part tar sin rättegångskostnad. Bolaget kommenterade däremot inte D.P:s förslag till formulering, utan angav endast i sitt nya förslag till för-likning åter igen villkoret att genom förlikningen skulle parternas samtliga mellanhavanden vara slutligen regle-rade.

I mailkorrespondensen har således funnits skrivningar som bolaget skulle kunnat reagera på. För att dolusregeln ska bli tillämplig krävs emellertid att parten har insett, eller med andra ord haft vetskap om, motpartens miss-uppfattning. Det är således inte tillräckligt om parten, eller dennes ombud, ”borde” ha insett den. Enligt tingsrättens mening går det inte att av mailkorrespondensen dra slutsatsen att bolaget måste ha insett D.P:s missuppfattning, och därmed varit skyldigt att reklamera mot den. Tingsrätten anser därför inte att D.P:s tolkning av förlik-ningsavtalet på grund av denna regel ska ges företräde framför dess ordalydelse.

D.P. har vidare gjort gällande eftersom det var ERC som var den part som författade avtalet, ska oklarheter i det gå ut över bolaget.

Den s.k. oklarhetsregeln har traditionellt ansett innebära att ett kontrakt eller annan viljeförklaring i tveksamma fall ska tolkas till nackdel för den som formulerat texten eller på annat sätt infört den i avtalsförhållandet. Men oklarhetsregeln kan också formuleras så att avtalet ska tolkas till nackdel för den som bär skuld till att avtalet blivit otydligt på en viss punkt. Om detta förenas kan oklarhetsregeln formuleras så tolkningen sker till nackdel för den part som har haft skuld till en oklarhet eller har haft bäst möjlighet att avvärja oklarheten. (Jfr Bert Lehrberg, Avtalstolkning, 8 uppl, 2019, sid 240 ff.)

Bolaget företräddes vid förlikningsförhandlingarna av advokat, men också D.P. hade ett juridiskt ombud. Även om det var ECR som utformade avtalet, föreslog D.P. ändringar i den aktuella klausulen.

När bolaget lämnade sitt slutliga bud på 200 000 kr var D.P. medveten om att bolaget vid den muntliga för-beredelsen avvisat ett förslag från honom på förlikning med samma belopp i det i tingsrätten anhängiga målet. Det måste också ha framstått som oklart varför ERC skulle vara villiga att ingå en förlikning som avsåg endast de krav som framställs i målet T 4150–18, med vetskap om att D.P. avsåg att inom kort väcka en ny talan med ytterligare krav på bolaget med anledning av hans anställning där. Det fanns således starka skäl för honom att vara tydlig med vad han lade in i avtalet.

Om D.P. ansåg att förlikningsavtalet inte skulle omfatta alla parternas kända mellanhavanden, utan endast det som var aktuellt i målet T 4150–18, hade han möjlighet att avvärja den oklarhet som förelåg genom att föreslå att detta uttryckligen skulle framgå av avtalet, t.ex. genom att ange att genom förlikningen är parternas samtliga mellanhavanden i anledning av tvisten i T 4150-18, slutligt reglerade, eller något liknande. Även detta talar mot att hans tolkning ska ges företräde framför bolagets.

Sammantaget anser tingsrätten därför att förlikningsavtalet bör tolkas i enlighet med sin ordalydelse så att med ”samtliga mellanhavanden” avses samtliga de krav som D.P. vid dess ingående hade framfört mot bolaget, dvs. även de krav med anledning av uppsägning som är föremål för talan i nu aktuellt mål.

Det innebär att det mellan parterna upprättade förlikningsavtalet innebär att D.P. saknar rätt till skadestånd av ERC Systems AB på de grunder han anfört i målet.

Med hänsyn till omständigheterna ska mellandomen få överklagas särskilt.

DOMSLUT

Det mellan parterna upprättade förlikningsavtalet innebär att D.P. saknar rätt till skadestånd av ERC Systems AB på de grunder han anfört i målet.

Tingsrätten angav att överklagande skulle ställas till Göta hovrätt.

D.P. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten, med undanröjande av tingsrättens domslut i mellandomen, skulle besluta att det mellan parterna upprättade förlikningsavtalet inte innebar att D.P. saknade rätt till skadestånd av ERC Systems AB på de grunder han anfört i målet.

Hovrätten (hovrättsrådet Stina Melin, referent, f.d. hovrättsrådet Björn Karlsson och tf. hovrättsassessorn Linda Kadar Rosengren) beslutade den 29 april 2021 att inte ge prövningstillstånd. Detta innebar att tingsrättens dom stod fast.

D.P. överklagade och yrkade att HD skulle bevilja prövningstillstånd i hovrätten.

Sedan HD beviljat prövningstillstånd i HD bereddes parterna tillfälle att yttra sig i frågan om tingsrättens mellandom skulle ha överklagats till Arbetsdomstolen i stället för till hovrätten.

D.P. anförde därefter att målet borde prövas av allmän domstol, eftersom tvisteföremålet inte avsåg arbets-rättsliga utan avtalsrättsliga frågor.

ERC Systems AB motsatte sig ändring av tingsrättens mellandom.

Betänkande