NJA 2022 s. 494

Stockholms tingsrätt beslutade den 4 september 2019 att sätta Prettyclose AB i likvidation i konkurs.

Förvaltaren, advokaten E.B.U., begärde den 21 augusti 2020 att konkursärendet skulle skrivas av. Hon begärde arvode och kostnadsersättning för uppdraget. I begärd kostnadsersättning ingick kostnader för arkiv, avgift för bankkonto samt databasutdrag, porto och kopior.

Tillsynsmyndigheten i konkurs tillstyrkte att förvaltarens arvode bestämdes till begärt belopp. Myndigheten tillstyrkte vidare begärd ersättning för arkivering, databasutdrag, porto och kopior. Däremot anförde tillsynsmyndigheten att avgiften för bankkontot om 500 kr inte var en sådan konkurskostnad som skulle fastställas enligt 14 kap. 1 § första stycket första punkten konkurslagen.

Förvaltaren framförde i huvudsak att hon hade motsatt uppfattning eftersom kostnader för bankkonto var en sådan konkurskostnad som skulle fastställas enligt 14 kap. 1 § första stycket första punkten konkurs-lagen.

Tillsynsmyndigheten yttrade härefter i huvudsak följande.

Vissa kostnader i en konkurs är hänförliga till de obligatoriska åtgärder som det åligger förvaltaren att vidta i varje konkurs. Som exempel kan nämnas kostnader för upprättande av bouppteckning och förvaltarberättelse. Dessa är konkurskostnader i den mening som avses i 14 kap. 1 § första stycket första punkten konkurslagen. Kostnader för andra åtgärder än sådana som är obligatoriska men som faller inom ramen för förvaltningen är inte konkurskostnader i denna snäva mening. Sådana kostnader brukar benämnas massakostnader. Som exempel kan nämnas kostnader för omhändertagande och försäljning av egendom. En typisk massakostnad uppkommer t.ex. om boet hyr ett bankfack för juveler eller en stallplats för en häst. Staten har enligt huvudregeln ett subsidiärt ansvar för konkurskostnader, men inte för massakostnader som ska betalas av konkursboets medel. Det är endast konkurskostnader som vid avskrivning av ett konkursärende ska fastställas som kostnadsersättning av domstolen.

Omhändertagande av medel blir naturligtvis aktuellt endast när det finns likvida medel att omhänderta. Åtgärden är därför inte obligatorisk i den bemärkelse att den behöver vidtas i varje konkurs. Den avgift som banken tar för kontot är således inte en konkurskostnad. Om förvaltarens byrå träffar ett avtal med banken om att lägga upp ett bankkonto och banken tar ut en avgift för detta från förvaltarbyrån får förvaltarbyrån en utläggsfordran mot konkursboet.

Tingsrätten (rådmannen Mats Dahl) skrev i beslut den 20 oktober 2021 av konkursen enligt 10 kap. 1 § kon-kurslagen samt fastställde förvaltarens arvode i enligt med vad förvaltaren hade begärt. Tingsrätten bestämde förvaltarens kostnadsersättning till yrkade 2 063 kr, varav 313 kr avsåg mervärdesskatt.

SKÄLEN FÖR TINGSRÄTTENS BESLUT

Ärendet ska skrivas av och förvaltarens arvode bestämmas till begärt belopp

Det finns förutsättningar att med stöd av 10 kap. 1 § konkurslagen skriva av ärendet samt att fastställa för-valtarens arvode till begärt belopp, då begärt arvode har tillstyrkts av Tillsynsmyndigheten och är skäligt.

Förvaltaren har härutöver begärt att tingsrätten ska fastställa kostnadsersättningen till 2 063 kr inklusive mervärdesskatt, varav 500 kr avser avgift för ett bankkonto. Tillsynsmyndigheten har tillstyrkt de begärda kostnaderna med undantag för avgiften för bankkontot. Tillsynsmyndigheten har inte ifrågasatt att kostnaden för bankkontot har uppkommit. Förvaltaren och Tillsynsmyndigheten har dock som framgått angett skilda ståndpunkter i frågan om huruvida avgiften för bankkontot är en konkurs- eller massakostnad. I denna del gör tingsrätten följande överväganden.

Konkurs- och massakostnader

Med konkurskostnad avses bl.a. arvode och kostnadsersättning till förvaltaren (14 kap. 1 § första stycket första punkten konkurslagen). När en konkurs skrivs av med stöd av 10 kap. 1 § konkurslagen ska rätten enligt 14 kap. 14 § konkurslagen bestämma kostnadsersättningen samtidigt som arvodet till förvaltaren bestäms.

Uppräkningen av konkurskostnader i 14 kap. 1 § konkurslagen är uttömmande (se NJA 2006 s. 662). Allt som inte räknas som konkurskostnader anses motsatsvis vara massakostnader. Detta följer indirekt av 11 kap. 1 § konkurslagen, som anger att konkursboets pengar, om ett överskott i konkursboet finns, ska delas ut till borge-närerna i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

När en konkurs avslutas med underskott ska, till den del konkurskostnaderna inte kan tas ur boet, de i stället betalas av staten (14 kap. 2 § första stycket konkurslagen). När en konkurs skrivs av är frågan om kostnadens rättsliga klassificering alltså avgörande för om staten ska stå för kostnaden eller inte.

För att en kostnad ska bedömas som en konkurskostnad krävs, i vart fall som utgångspunkt, att den är hänförlig till någon obligatorisk åtgärd som det åligger förvaltaren att utföra i varje konkurs, såsom upprättande av bouppteckning eller förvaltarberättelse. Kostnaden måste dessutom ha varit skäligen påkallad. Som exempel kan nämnas kostnaden för resor som måste företas som ett led i en obligatorisk åtgärd inom konkursförfarandet (se NJA 2019 s. 929 p. 7 och 8, se även prop. 1986/87:90 s. 373 f.). I praxis har också kostnader för telefaxsänd-ningar, porto, kopior samt viss informationsinhämtning ansetts utgöra ersättningsgilla konkurskostnader (se det nyss nämnda rättsfallet NJA 2019 s. 929 och även NJA 1996 s. 618).

Om aktuell kostnad inte omfattas av 14 kap. 1 § konkurslagen är den i stället – som redan angetts – att anse som en massakostnad. Som exempel på massakostnader kan nämnas sådana kostnader som avser vård och försäljning av viss egendom (se 14 kap. 18 § konkurslagen). Såsom Tillsynsmyndigheten anfört är exempelvis en avgift för ett bankfack som hyrs för förvaring av värdefulla juveler att bedöma som en massakostnad, vilket beror på att det inte i alla konkurser finns sådana tillgångar som det åligger förvaltaren att omhänderta. Om kostnaden för varje åtgärd vidtagen av förvaltaren i en konkurs bedöms som en konkurskostnad skulle det ytterst medföra att staten fick ett subsidiärt ansvar att ersätta alla förvaltarens åtgärder, vilket inte varit lagstiftarens avsikt (se t.ex. NJA 2006 s. 662 som rörde kostnaderna för sanering av miljöfarligt avfall). Det ankommer därmed på förvaltaren att inte ådra boet större massakostnader än vad boet kan betala, vilket ligger väl i linje med att förvaltarens allmänna åliggande enligt 7 kap. 8 § konkurslagen är vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Vilken typ av kostnad är avgiften för ett bankkonto?

Hur avgiften för ett bankkonto ska klassificeras är ett i förhållande till tidigare rättspraxis nytt problem, vilket enligt vad som framkommit torde bero på att sådana avgifter börjat tas ut av bankerna först under senare år. Detta liksom förekomsten av negativ ränta på insatta medel på konton med stor behållning synes ha ett samband med de senaste årens allmänna ränteläge (se det nummer av Tillsynsmyndighetens publikation Tillsynsnytt, nr 2/2017, som parterna har hänfört sig till i ärendet).

Av förarbetena följer att också kostnaderna för arkivering av gäldenärens redovisningshandlingar kan vara att hänföra till konkurskostnader (se prop. 1986/87:90 s. 374). För det fall att det finns sådana handlingar är kon-kursförvaltaren skyldig att ombesörja att de arkiveras på ett ändamålsenligt sätt, och domstolarna fastställer regelmässigt sådana kostnader som just konkurskostnader. Det finns dock inte i alla konkurser några handlingar som kräver arkivering, bortsett från att förvaltaren naturligtvis måste bevara sin egen akt. Kostnaden för detta är däremot en sådan allmän kontorskostnad som ingår i förvaltarens arvode (se prop. 1986/87:90 s. 374).

Kostnaden för arkivering av gäldenärens redovisningshandlingar avviker alltså på så sätt att den bedöms som en konkurskostnad trots att den inte är obligatorisk i alla konkurser, utan är obligatorisk bara för det fall att det finns handlingar att arkivera. Rätten till denna kostnadsersättning har alltså stöd i förarbetena. Enligt tingsrättens bedömning finns det utrymme för att även en del andra sådana kostnader som kan sägas vara obligatoriska under vissa förutsättningar, men som inte nödvändigtvis förekommer i alla konkurser, bör kunna fastställas på motsvarande sätt, dvs. som en konkurskostnad.

Med beaktande av det sagda gör tingsrätten följande överväganden i frågan om huruvida avgiften för ett bankkonto ska ses som en konkurskostnad eller en massakostnad.

En konkursförvaltare måste, för det fall att det finns likvida medel i en konkurs, hantera dessa på ett ändamålsenligt sätt. Utgångspunkten bör vara att förvaltaren är skyldig att låta öppna ett bankkonto i konkursboets namn och hålla dessa medel avskilda från andra medel som kan finnas, vilket har sin grund i att förvaltaren har en form av förtroendeuppdrag i förhållande till borgenärerna (se t.ex. 7 kap.8, 12 och 18 §§konkurslagen, jfr lagen [1944:181] om redovisningsmedel, 8 kap. 4 § tredje stycket RB, samt Kronofogden, Handbok konkurs-tillsyn, 4 uppl., 2019, s. 33).

Emellertid kan det finnas skäl att göra avsteg från denna huvudregel när fråga är om mycket små tillgångsvärden. Som anges i den tidigare nämnda publikationen Tillsynsnytt kan det vara lämpligt att konkursförvaltaren i sådana fall t.ex. förvarar medlen på ett särskilt klientmedelskonto gemensamt för mindre konkurser. Även på detta sätt kan förvaltaren fullgöra sin skyldighet vad gäller medelshanteringen (jfr NJA 2014 s. 935, konkurs-medel på förvaltarbyråns bankkonto, och NJA 1994 s. 506, sammanblandat spannmål). Enligt tingsrätten är det förvaltaren som är bäst skickad att värdera de borgenärsintressen som finns i den enskilda konkursen och därmed också kan avgöra när det finns skäl att göra avsteg från huvudregeln. Det ska också beaktas att det i en del konkurser inte finns några medel att hantera och i sådana fall saknas normalt sett skäl att öppna ett bankkonto i konkursboets namn.

Eftersom förvaltaren som utgångspunkt är skyldig att låta öppna ett bankkonto då boets likvida medel ska hanteras framstår det enligt tingsrätten som följdriktigt att avgiften och därmed kostnaden för detta bankkonto, på motsvarande sätt som kostnaden för arkivering i de fall det finns handlingar som kräver detta, ska vara ersättningsgill som en konkurskostnad. Att låta öppna ett bankkonto för konkursboets medel framstår också som en sådan vanligt förekommande och för konkursförvaltningen nödvändig åtgärd att kostnaden härför bör bedömas som en konkurskostnad. Det kan också antas att denna kostnad i förevarande fall var erforderlig och därmed nödvändig för konkursförvaltaruppdragets fullgörande.

Tingsrätten finner därmed skäl att fastställa förvaltarens kostnadsersättning i enlighet med dennes begäran härom.

Tillsynsmyndigheten i konkurser överklagade tingsrättens beslut i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut i den delen det avsåg kostnadsersättning, skulle bestämma förvaltarens kostnadsersättning till 1 563 kr inklusive mervärdesskatt. Som grund för yrkandet anförde tillsynsmyndigheten att en avgift för ett bankkonto var att anse som en massakostnad som således inte skulle ingå i den kostnadsersättning som skulle bestämmas vid avskrivning av en konkurs med stöd av 10 kap. 1 § konkurslagen.

E.B.U. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

Hovrätten (hovrättsrådet Hedvig Trost, referent, och tf. hovrättsassessorn Kevin McCabe) bestämde i beslut den 28 april 2021 förvaltarens kostnadsersättning till 1 563 kr. Av beloppet avsåg 313 kr mervärdesskatt.

SKÄL FÖR BESLUTET

Frågan som hovrätten har att ta ställning till är om den i målet aktuella avgiften om 500 kr för ett bankkonto är att anse som en konkurskostnad eller som en massakostnad enligt konkurslagen. Tingsrätten har utförligt redogjort för de bestämmelser och den praxis som är av relevans för prövningen. Hovrätten gör följande överväganden.

Huruvida ett bankkonto behöver öppnas vid förvaltningen av ett konkursbo beror på om det finns likvida medel att omhänderta och, om sådana medel finns i boet, de överväganden som förvaltaren har att göra inom ramen för sitt uppdrag. I konkursbon med små tillgångar kan det vara mer förmånligt att låta medlen stå kvar på ett gäldenären tillhörigt bankkonto som förvaltaren har rådighet över eller att sätta in medlen på förvaltarens klientmedelskonto än att låta öppna ett nytt konto och ådra boet en kostnad i form av en avgift för kontot. Ett sådant synsätt ligger i linje med vad som stadgas i 7 kap. 8 § första stycket konkurslagen om att det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Trots att likvida medel numera i princip inte hanteras annat än via bankkonto och det i och för sig är vanligt förekommande i konkursförvaltningen att förvaltaren öppnar ett bankkonto i konkursboets namn kan en sådan åtgärd inte sägas utgöra en obligatorisk åtgärd som det åligger förvaltare att utföra i varje konkurs, på sätt som avses i rättsfallen NJA 2009 s. 823 I och II och NJA 2019 s. 929 I och II. En annan sak är att det ur ett förvaltarperspektiv ofta torde vara mer effektivt att öppna ett bankkonto för konkursboets räkning samt att avgiften för ett sådant bankkonto inte sällan kan leda till besparing av förvaltararvodet. Möjligheten att tillmäta nämnda effekter någon avgörande betydelse vid bedömningen av om den aktuella kostnaden ska anses som en konkurs- eller massakostnad framstår dock med dagens reglering som begränsad.

Beträffande tingsrättens jämförelse med kostnaden för arkivering av gäldenärens redovisningshandlingar kan anföras att gäldenärens bokföring inte utgör någon tillgång i konkursen. Det finns därför skäl att skilja på motiven för å ena sidan konkursförvaltarens hantering av gäldenärens bokföring och å andra sidan förvaltarens tillgångshantering, varvid omhändertagande av gäldenärens bokföring inte på samma sätt präglas av förvaltarens skyldigheter enligt 7 kap. 8 § konkurslagen.

Regleringen av vad som utgör en konkurskostnad är uttömmande och det finns, mot bakgrund av statens subsidiära ersättningsansvar för sådana kostnader, anledning att inta en restriktiv hållning till att låta nya kostnader anses som konkurskostnader.

Mot bakgrund av det anförda bedömer hovrätten att det inte finns förutsättningar att fastställa kostnadsersättning till konkursförvaltaren så att denna innefattar kostnaden för avgiften för bankkonto. Tillsynsmyndig-hetens överklagande ska därför bifallas och den av tingsrätten bestämda kostnadsersättningen sättas ned med ett belopp motsvarande avgiften för bankkontot.

Hovrättspresidenten Anders Perklev var skiljaktig och anförde:

Konkursförvaltaren ska enligt 7 kap. 12 § konkurslagen snarast ta hand om gäldenärens bo och enligt 19 § i samma kapitel löpande bokföra in- och utbetalningar. När det gäller likvida medel torde dessa i praktiken inte kunna hanteras på annat sätt än i form av ett tillgodohavande i bank eller annat kreditinstitut.

Att låta likvida medel stå kvar på gäldenärens bankkonto torde vara godtagbart endast med avseende på låga belopp. Det har inte gjorts gällande att detta skulle varit lämpligt i den i målet aktuella konkursen. De möjligheter som återstår är att förvaltaren sätter in medlen på ett klientmedelskonto eller på ett konto som är gemensamt för flera gäldenärer eller att förvaltaren öppnar ett särskilt konto i konkursboets namn. Boets förmögenhetsmassa påverkas inte av om de likvida medlen finns insatta på ett konto i boets namn eller på ett konto i någon annans namn, så länge medlen är skyddade mot obehöriga uttag. Det finns därför inte anledning att belasta boet med kostnader för att öppna ett särskilt konto i syfte att bevara eller avveckla egendomen som sådan.

Däremot kan det innebära fördelar från administrativ synpunkt att sätta in medlen på ett särskilt konto i boets namn, jämfört med att hantera dem på ett klientmedelskonto eller på ett konto som är gemensamt för flera gäldenärer. Det gäller särskilt om det handlar om en omfattande konkurs med ett stort antal in- och utbetalningar. Att öppna ett särskilt bankkonto i konkursboets namn kan alltså främja en effektiv förvaltning av konkursen och medför även att det tydligare framgår vem medlen tillhör.

Även om åtgärden att öppna ett särskilt konto inte är obligatorisk i den meningen att den aktualiseras i alla konkurser, är den direkt hänförlig till konkursförvaltarens skyldigheter att ta hand om boet och att löpande bokföra in- och utbetalningar. Dessa skyldigheter gäller utan undantag.

Sammantaget medför detta enligt min mening att kostnaden för att öppna ett särskilt bankkonto bör betraktas som en konkurskostnad enligt 14 kap. 1 § första stycket första punkten konkurslagen och inte som en massakostnad. Annat har inte framkommit än att det har varit skäligen påkallat att öppna ett sådant konto inom ramen för förvaltningen av den i målet aktuella konkursen.

Jag vill därför fastställa tingsrättens beslut.

E.B.U. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa hennes kostnadsersättning till 2 063 kr, varav 313 kr avsåg mervärdesskatt.

Tillsynsmyndigheten motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Betänkande