NJA 1996 s. 618

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter en redogörelse för målets handläggning vid TR:n och HovR:n samt för parternas utveckling av talan, upptog följande: Skäl. När en konkurs, där staten är sökande, avskrivs enligt 10 kap 1 § KL (1987:672) skall konkurskostnaderna betalas av staten, i den mån de inte kan tas ur konkursboet (14 kap 2 och 3 §§). Med konkurskostnad avses arvode och kostnadsersättning till förvaltare (14 kap 1 § 1 st 1). Arvodet till förvaltare skall enligt 14 kap 4 § 3 st bestämmas enligt taxa som fastställs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Enligt 44 § konkursförordningen (1987:916) skall taxan fastställas på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen.

Det framgår inte av ordalydelsen i konkurslagen hur gränsdragningen mellan arvode och kostnadsersättning till förvaltare skall göras. Vägledande avgöranden från HD i frågan saknas.

Med hänsyn till att bemyndigandet i 14 kap 4 § 3 st KL endast gäller att fastställa taxa för konkursförvaltarens arvode, och då konkurslagen skiljer mellan arvode och kostnadsersättning, bör det inte komma i fråga att avgöra den nu aktuella gränsdragningsfrågan med stöd av en tolkning av föreskrifterna i taxan eller regeringens beslut om timkostnadsnorm. I detta sammanhang kan nämnas att bemyndigandena att fastställa taxa för rättshjälpsbitråde (22 § l st rättshjälpslagen) och offentlig försvarare (21 kap 10 § 2 st RB) uttryckligen avser den ersättning biträdet respektive försvararen har rätt till enligt bestämmelserna, dvs för arbete, tidsspillan och utlägg.

I förarbetena till 1987 års konkurslag gjordes i specialmotiveringen till 14 kap 1 § 1 st 1 bl a följande uttalande beträffande vad som skall hänföras till arvode och kostnadsersättning.

"Att förvaltaren är berättigad till särskild ersättning för kostnad som uppdraget har medfört överensstämmer i sak med gällande ordning. Vad som rätteligen skall betraktas som arvode respektive omkostnad torde som regel inte vålla några större problem. Allmänna kontorskostnader ingår i arvodet. Till arvode bör även ersättning för tidsspillan hänföras. Ersättningen för omkostnader skall utgöra gottgörelse för direkta utlägg eller motsvara de särskilda kostnader som förvaltaren har inom ramen för uppdraget. Ett exempel härpå är utlägg för nödvändiga resor. Också kostnader för arkivering av gäldenärens redovisningshandlingar kan vara att hänföra hit". (Prop 1986/87:90 s 374.)

Det framgår redan av ordvalet i propositionen att ytterligare slag av omkostnader kan bli föremål för särskild kostnadsersättning.

I specialmotiveringen till 14 kap 4 § uttalades bl a följande angående 3 st. "Den nu föreslagna bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 187 § 3 st KL. En skillnad är att taxan alltid är tillämplig när konkurser avskrivs (på grund av otillräckliga tillgångar) och inte som i dag bara i mindre konkurser."

Konkursförvaltaren har enligt 1987 års konkurslag samma informationsplikt mot bl a borgenärerna oavsett om konkursen kan antas avslutas med utdelning eller om tillgångarna inte räcker till konkurskostnaderna. Han skall således på begäran av borgenärer utan avgift tillsända dessa en kopia av förvaltarberättelsen (7 kap 15 § 2 st) och även i övrigt på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning (7 kap 9 §). Han har också oavsett konkursens omfång vissa andra skyldigheter som kan orsaka omkostnader. Han lår t ex i allmänhet ha anledning att tillskriva banker m m för att efterforska eventuella tillgångar. Vidare skall bouppteckning som regel upprättas och tillställas rätten och tillsynsmyndigheten (7 kap 13 §).

Frågan huruvida de nu aktuella kostnaderna är att anse som allmänna kontorskostnader eller som särskilda kostnader som förvaltaren har inom ramen för uppdraget bör, då den anförda propositionen inte ger någon närmare vägledning i frågan och då det där angivits att förslaget på denna punkt i huvudsak överensstämmer med tidigare gällande ordning, ses mot bakgrund av vad som förut gällt.

Taxa för konkursförvaltare infördes med 1979 års ändringar i bl a 185 och 187 §§ 1921 års konkurslag (SFS 1979:340, prop 1978/79:105). Enligt 187 § 3 st skulle arvodet till förvaltaren i mindre konkurs, som avskrevs på grund av att tillgångarna inte räckte till betalning av bl a konkurskostnaderna, bestämmas i enlighet med taxa som fastställdes av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämde. Enligt första stycket samma bestämmelse skulle konkursdomaren i samband med avskrivningsbeslutet bestämma arvode till förvaltaren och ersättning för kostnad som uppdraget medfört. Det gjordes inte några uttalanden i förarbetena om vad som rätteligen skulle höra till arvode respektive kostnadsersättning. Härtill kommer att konkursförvaltaren i mindre konkurs hade en begränsad informations och utredningsskyldighet jämfört med vad som nu gäller.

Enligt 1921 års konkurslag i dess lydelse före 1979 års ändringar skulle konkursförvaltare inte tillsättas i konkurs där tillgångarna inte kunde antas räcka till betalning av konkurskostnaderna ("fattigkonkurs"). I stället förordnades en god man vars uppgift var att ta hand om gäldenärens bo och upprätta bouppteckning. Visade inte bouppteckningen att tillgångarna räckte till konkurskostnaderna avskrevs konkursen. Gode mannen hade rätt till gottgörelse; dock endast i den utsträckning kostnaderna härför kunde uttagas av den borgenär som gjort konkursansökningen. Den gode mannen hade, i jämförelse med en konkursförvaltare enligt 1987 års konkurslag i en konkurs som avskrivs på grund av att tillgångarna inte räcker till konkurskostnaderna, mycket begränsade arbetsuppgifter. Av störst betydelse i detta sammanhang är att han inte hade någon informationsskyldighet gentemot annan än rätten.

En jämförelse får därför i stället, för att bli relevant, göras med vad som kan antas ha gällt för konkursförvaltare i ordinär konkurs enligt 1921 års konkurslag.

Den centrala bestämmelsen om konkursförvaltarens arvode, 82 §, hade, frånsett att då stadgades förbud att räkna arvode efter tid, samma innehåll som den har i 1987 års konkurslag (14 kap 4 § 2 st). Det stadgades att arvodet inte fick "sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdraget". Förarbetsuttalandena i fråga om denna bestämmelse rörde i allt väsentligt frågor om det lämpligaste sättet att åstadkomma en sänkning av förvaltarnas arvoden.

I likhet med vad som gäller enligt 1987 års konkurslag för en konkursförvaltare i en konkurs vari utdelning förekommer bestämde inte konkursdomaren vilken ersättning för kostnader som skulle tillkomma konkursförvaltaren. Inte heller av 1921 års konkurslag framgick vilka omkostnader som var ersättningsgilla. Frågan om omkostnader behandlades endast med följande uttalande i förarbetena.

--- [det är] angeläget, att rätten av [arbets]redogörelsen kan inhämta, huruvida förvaltaren eller gode mannen tillgodoförts ersättning för utgifter. Har sådan ersättning tillgodoförts, skall dock rätten ej ingå i prövning av påföringens laglighet eller ersättningens belopp i samband med arvodets bestämmande utan först i händelse klander av slutredovisningen därtill föranleder." (NJA II 1921 s 519.)

Refererad rättspraxis saknas även beträffande frågan om ersättning för förvaltarens kostnader enligt 1921 års konkurslag. Welamson har emellertid i sitt standardverk, Konkursrätt, 1961 s 636, behandlat frågan. Han anför där bl a följande.

"Spörsmålet om gränsdragningen mellan arvode och omkostnader torde sällan ställas på sin spets i domstolspraxis. Ett hovrättsfall ger emellertid exempel på att ersättning för porto, telefonsamtal och expenser ansetts icke böra upptagas såsom arvode. Fasta kontorskostnader synes däremot, till den del de må anses belöpa på konkursen, i praktiken alltid ingå i arvodet. Vissa sådana kostnader upptagas stundom i arvodesräkningen såsom en särskild post, rubricerad "bokföring, bank- och postbesök" eller liknande. Resekostnader utgöra givetvis icke arvode, såvitt de utgöras av direkta utlägg. Något mera tveksam kan man kanske ställa sig till förvaltarens debitering av ersättning för användande av egen bil och av traktamenten. Sådana debiteringar synas dock i allmänhet betraktas såsom omkostnader. Också ersättning för tidsspillan synes på en del håll debiteras såsom omkostnad. Det riktiga och även vanligaste torde emellertid vara, att sådan ersättning ingår i arvodet."

I en not till det anmärkta hovrättsfallet om porto m m fortsätter Welamson.

"Säkerligen är denna ståndpunkt riktig. Att överhuvud delade meningar kunnat råda beror därpå, att dessa utgifter svårligen kunna i detalj verifieras och därför, om de betraktas såsom omkostnad, lätt undandraga sig varje effektiv kontroll och prövning."

Beträffande det sista ledet är att anmärka att skälet till att posten då lätt undandrog sig varje effektiv kontroll och prövning, var att dåvarande rättens ombudsman (som nu motsvaras av tillsynsmyndigheten) visserligen hade att granska och yttra sig över slutredovisningen, men - till skillnad från vad som senare kommit att gälla- själv saknade rätt att klandra denna. Rättens ombudsman kunde då bara åstadkomma rättelse om han kunde övertala någon borgenär att klandra slutredovisningen.

Det måste antas att Welamsons nu återgivna uttalande, som står oemotsagt i doktrin och refererad rättspraxis och som är det enda som mera detaljerat rör förhållandet mellan förvaltares arvode och kostnadsersättning, var känt såväl vid tillkomsten av konkursförvaltartaxan år 1979 som vid tiden för tillkomsten av 1987 års konkurslag.

I denna belysning kan departementschefens uttalande i propositionen till 1987 års konkurslag, att allmänna kontorskostnader ingår i arvodet, inte ges någon vidare tolkning än att därmed avses fasta kontorskostnader och att andra utgifter som konkursförvaltaren haft och som utgör direkta utlägg eller särskilda kostnader inom ramen för uppdraget skall ersättas vid sidan av arvodet. En sådan bedömning får också visst stöd av det förhållandet att vissa av domstolarnas rörliga kostnader, t ex kungörelsekostnader och porto för kallelser och underrättelser i konkursen, m m, sedan tillkomsten av 1921 års konkurslag har betraktats som konkurskostnader, som i första hand skall tas ut ur boet (jfr 188 § 1921 års konkurslag i dess ursprungliga lydelse och 14 kap 1 § 1 st 5 och 6 1987 års konkurslag samt vad som därom uttalas i prop 1986/87:90 s 375). Härvid har det särskild betydelse att tillsynsmyndigheten även i konkurser som avskrivs enligt 10 kap 1 § KL har möjlighet att yttra sig särskilt över omfattningen och skäligheten av den kostnadsersättning som konkursförvaltaren begär (jfr 14 kap 14 § KL).

Även Riksskatteverket synes tidigare ha gjort en liknande bedömning. I verkets handbok, Konkurs & Ackord, 1989, (s 148) anförs att gränsdragningen mellan arvode och kostnadsersättning ibland kan vara svår, men att fasta kontorskostnader alltid ingår i arvodet.

L.W. har gjort gällande att yrkad kostnadsersättning motiverats av uppdraget. Riksskatteverket har visserligen på ett generellt plan anfört att det inte åligger konkursförvaltare enligt lag att tillhandahålla borgenärer kopior av alla handlingar de önskar. Någon invändning mot det aktuella kostnadsyrkandets skälighet i sig har emellertid inte gjorts. Mot bakgrund av verkets nu angivna inställning finner HD att L.W:s uppgift om att kostnaderna har motiverats av uppdraget får tas för god.

På grund av det anförda skall L.W:s yrkande om ytterligare kostnadsersättning bifallas. Då kostnaderna inte kan tas ur boet skall de betalas av staten.