NJA 2022 s. 574

Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (NSAB 2015) har ansetts utgöra handelsbruk. Ett logistikföretag har därför till följd av kopplad säkerhetsrätt fått förmånsrätt i en uppdragsgivares konkurs.

Göteborgs tingsrätt

WearColour Sweden AB försattes i konkurs den 11 februari 2020. Emotion Logistics AB anmälde en fordran om 1 665 947 kronor i konkursen. Ett belopp om 407 672 kronor avsåg tjänster rörande varor som fanns i lager vid konkursutbrottet.

Tingsrätten (rådmannen Christofer Gatenheim) bestämde i beslut den 6 april 2021 att Emotion Logistics AB:s fordran om 1 665 947 kronor inte fick bevakas med förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen intill ett högre belopp än 407 672 kronor. Ränta för överskjutande del av fordran, 1 258 275 kronor, skulle beräknas enligt 5 kap. 11 § tredje stycket konkurslagen.

SKÄL FÖR BESLUTET

Konkursboet och Emotion är överens om att Emotion har rätt att i konkursen bevaka en fordran om 1 665 947 kronor jämte ränta. De är vidare överens om att fordran ska vara ska vara förenad med förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen intill ett belopp om 407 672 kronor samt hur räntan ska beräknas för de delbelopp som är hänförliga till denna summa. Gäldenären har inte haft någon erinran mot detta. I denna del råder det därmed inte tvist.

Tvisten rör i stället huruvida den överskjutande delen om 1 258 275 kronor av fordran också ska vara förenad med förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen i (värdet av) det varulager som konkursbolaget lagerhöll hos Emotion vid konkursutbrottet. Om så är fallet är parterna överens om att ränta ska beräknas till den dag då utdelningsförslaget upprättas eller, om medlen betalas ut i förskott, dagen för utbetalningen (jämför 5 kap. 11 § första stycket konkurslagen). Om fordran inte är förenad med sådan förmånsrätt är parterna ense om att ränta inte ska löpa för längre tid än till konkursdagen (jämför tredje stycket i samma bestämmelse).

Frågan tingsrätten har att pröva rör främst om Emotion har retentionsrätt i varulagret även för fordringar som inte är hänförliga till de lagervaror som fanns i Emotions besittning vid konkursutbrottet, s.k. kopplad säker-hetsrätt. Om så är fallet har Emotion särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen. Emotion har gjort gällande att bolaget har sådan retentionsrätt utifrån allmänna principer och i andra hand eftersom det följer av handelsbruk inom speditionsbranschen. Konkursbolaget har bestritt detta.

Kopplad säkerhetsrätt som en allmän princip

Retentionsrätt som grundar sig på allmänna principer tar främst sikte på en borgenärs nödiga och nyttiga kostnader för att vårda och bearbeta viss lös egendom. Den gäller då i den vårdade och bearbetade egendomen och det finns ett funktionellt samband mellan fordran och egendomen, dvs. konnexitet. (Se NJA 1985 s. 205 samt NJA 2019 s. 259 p. 23 och 31.)

Vid bl.a. kommission finns det en utsträckt säkerhetsrätt, utan samma krav på konnexitet (se 15 § andra stycket kommissionslagen). Detta motiverades främst av att det kan vara svårt att avgöra om det föreligger ett eller flera kommissionsuppdrag (prop. 2008/09:88 s. 111).

HD har ansett att sådan kopplad säkerhetsrätt kan vara motiverad även i andra fall, i vart fall när det gäller en likvidators ersättningsanspråk mot likvidationsbolaget (NJA 2019 s. 259). Domstolens slutsats byggde på en samlad bedömning, bl.a. utifrån en likvidators bristande möjligheter att säkra betalning för sin fordran, sambandet mellan de olika åtgärderna inom en likvidation samt uppdragets art, som liknade en mellanmans. Domstolen påpekade att en generell retentionsrätt för en likvidators fullständiga fordringsanspråk var utesluten att tillskapa utan lagstiftning, men däremot var det möjligt att tillerkänna likvidatorn säkerhetsrätt för sitt samlade anspråk med anledning av uppdraget. HD påpekade att en sådan utvidgad säkerhet visserligen skulle leda till att andra borgenärers anspråk blev lidande men att likvidatorns arbete samtidigt måste antas vara till direkt nytta för borgenärskollektivet. Det beaktades också att en sträng tillämpning av konnexitetskravet i princip skulle innebära att endast fordringar hänförliga till likvidatorns förvaltning av bankmedlen (som säkerhetsrätten var hänförlig till) skulle omfattas av retentionsrätten.

Av rättsfallet kan man dra slutsatserna att en analog tillämpning av kommissionslagens uppmjukade kon-nexitetskrav inte är utesluten i fall där uppdraget är likartat med sådan kommission som omfattas av lagen. Huvudregeln är emellertid alltjämt att det ska finnas konnexitet mellan fordran och den egendomen som sä-kerhetsrätten gäller.

Säkerhetsrättens omfattning bör bedömas utifrån en samlad bedömning.

När det särskilt gäller analogier med kommissionslagen vid tjänstekommission och andra mellanmansförhål-landen kan det noteras att lagstiftaren ansett att lagen analogt kan tillämpas i vissa fall. Frågan om när detta är möjligt har överlämnats till rättstillämpningen. (Se prop. 2008/09:88 s. 89.) Ett exempel på när kommissionsrättsliga principer tillämpats finns i rättsfallet NJA 2014 s. 760, som rör skadestånd. Av rättsfallet framgår att klassificeringen av ett uppdragsavtal kan bli olika i sakrättslig och obligationsrättslig mening eller i vart fall kan den ha olika betydelse för vilka principer som ska tillämpas (se särskilt p. 18).

Emotions uppdrag har varit av mellanmanskaraktär. Bolagets fordringar avser huvudsakligen frakt, men även vissa andra kostnader och ersättningar hänförliga till hantering av gods. Det finns ett tydligt samband mellan fordringarna och godset. Fordringarna är uteslutande eller i princip uteslutande hänförliga till specifikt gods som vid någon tidpunkt varit i bolagets besittning. Av vad som framkommit är det således inte fråga om kostnader av övergripande karaktär hänförliga till uppdraget, så som det var i rättsfallet från år 2019. En aktör som tillhandahåller tjänster av det slag Emotion gjort har en betydligt större möjlighet än en likvidator att säkerställa betalning genom sedvanlig retentionsrätt. Låt vara att kostnader uppstår även i samband med att godset lämnar bolagets lokaler. Bolagets uppdrag medför i sig inte någon särskild nytta för borgenärskollektivet.

Om Emotion skulle tillerkännas förmånsrätt för hela sin fordran skulle det innebära en utvidgning av de allmänna principer som gäller för retentionsrätt. En sådan utvidgning är inte utesluten men måste vara motiverad. En kopplad säkerhetsrätt, utan lagstöd eller avtal, skulle innebära ett frånsteg från principen att alla borgenärer ska behandlas lika. Det har också funnits en möjlighet för Emotion och konkursbolaget att avtala om en utökad retentionsrätt, t.ex. genom hänvisning till relevanta standardavtal. De omständigheter som framkommit utgör sammantaget inte tillräckligt starka skäl för att Emotion ska tillerkännas retentionsrätt för hela sin fordran mot konkursbolaget.

Kopplad säkerhetsrätt genom handelsbruk

Emotion har gjort gällande att principen om kopplad säkerhetsrätt, som bl.a. uttrycks i standardavtalet NSAB 2000 och NSAB 2015, utgör handelsbruk inom logistikbranschen.

Den allmänna regeln är att även vitt spridda standardavtal inte anses utgöra handelsbruk. (Se bl.a. Bernitz, Standardavtalsrätt, JUNO version 9, s. 60, samt Stöth, Logistikrätt, JUNO version 3, s. 165 och 167. Jämför även NJA 1999 s. 629 och RH 1990:7.) Det som framkommit i målet föranleder inte någon anledning att frångå denna princip. Emotion har inte heller i övrigt visat att bolaget har säkerhet i sina fordringar på grund av handelsbruk.

Slutsats

Emotions fordran ska i den del den inte avser fordringar hänförliga till det varulager som bolaget hade i sin besittning vid konkursutbrottet bevakas utan förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen. Parterna är överens om vilka fordringar detta avser och hur räntan ska beräknas vid denna utgång.

Hovrätten för Västra Sverige

Emotion Logistics AB överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut, skulle bifalla bolagets vid tingsrätten framställda yrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Björn Östman och Emilie Strömberg samt chefsrådmannen Kajsa Rapp) anförde följande i beslut den 17 augusti 2021.

Hovrätten gör ingen annan bedömning än den som tingsrätten har gjort och avslår därför överklagandet.

Högsta domstolen

Emotion Logistics AB överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att bolagets fordran i konkursen uppgick till 1 665 947 kr och ränta från förfallodatum på respektive faktura till den dag utdelningsförslaget upprättades eller, om medlen betalades ut i förskott, dagen för utbetalning samt att fordran i dess helhet var förenad med för-månsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen (1970:979) i det varulager som konkursbolaget lagerhöll hos Emotion vid konkursutbrottet.

Konkursboet motsatte sig ändring.

HD lämnade Transportindustriförbundet och Bankföreningen möjlighet att yttra sig. Transportindustriförbundet avgav ett yttrande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Andgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Frågorna i målet

1. Frågan i målet är om en speditör kan ha en särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen i varor som speditören innehar å uppdragsgivarens räkning även såvitt avser fordringar som härrör från tidigare tjänster som speditören utfört åt uppdragsgivaren. I målet aktualiseras också frågan vad som gäller om parterna inte uttryckligen har avtalat vad som ska gälla i fråga om säkerhetsrätt.

Inledning

2. Emotion har utfört logistiktjänster åt sportklädesföretaget WearColour Sweden AB sedan 2013. Uppdraget har bl.a. inneburit att Emotion har hanterat WearColours distribution av varor från leverantör till kund. Inom ramen för uppdraget har Emotion, i eget namn men för WearColours räkning, upphandlat bl.a. frakt och emballage. WearColour försattes i konkurs den 11 februari 2020. Vid konkursutbrottet lagerhöll Emotion varor tillhörande konkursbolaget uppgående till 7 000 000 kr.

3. Emotion anmälde en fordran om drygt 1 600 000 kr i konkursen. Ett belopp om drygt 400 000 kr avsåg tjänster rörande de varor som fanns i lagret vid konkursutbrottet. Emotion och WearColours konkursbo var överens om att detta belopp var förenat med retentionsrätt och därmed särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen. Parterna var inte överens om huruvida även den överskjutande delen av Emotions fordran skulle vara förenad med särskild förmånsrätt, då fordran i denna del avsåg utlägg för främst frakt av varor som Emotion tidigare haft i sin besittning i anledning av tidigare transportuppdrag.

4. Emotion gjorde gällande att bolaget hade en s.k. utvidgad säkerhetsrätt även i den överskjutande delen av fordran även om parterna inte uttryckligen hade avtalat härom. Emotion menade att det följer av allmänna rättsprinciper eller av en analog tilllämpning av 15 § kommissionslagen (2009:865) att ett uppmjukat krav på konnexitet ska tillämpas vid speditionsuppdrag av aktuellt slag. Emotion gjorde också gällande att Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna bestämmelser, NSAB, som innehåller en bestämmelse om utvidgad säkerhetsrätt i artikel 14, under alla förhållanden utgör handelsbruk och därför ska tillämpas mellan parterna även utan uttrycklig hänvisning till standardvillkoren. Konkursboet bestred att så skulle vara fallet.

5. Tingsrätten fann att den överskjutande delen av fordran inte var förenad med utvidgad säkerhetsrätt och således inte heller särskild förmånsrätt. Endast drygt 400 000 kr fick därför bevakas med förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Allmänt om särskild förmånsrätt och säkerhetsrätt i uppdragsförhållanden

6. I förmånsrättslagen regleras borgenärernas inbördes rätt vid utmätning eller konkurs. Enligt 4 § 3 följer en särskild för-månsrätt med handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt). Bestämmelsen avser fall där säkerhetsrätten grundar sig på lag, allmänna rättsgrundsatser eller avtal.

7. Svensk rätt innehåller ett flertal exempel på när en uppdragstagare som har fått egendom i sin besittning har säkerhetsrätt i den aktuella egendomen. Retentionsrätt tar främst sikte på en borgenärs nödvändiga och nyttiga kostnader för att vårda och bearbeta viss lös egendom. Den gäller då i den vårdade och bearbetade egendomen när det finns ett funktionellt samband mellan fordran och egendomen, dvs. en konnexitet. Upprätthållandet av ett strängt konnexitetskrav har motiverats bl.a. med hän-visning till kravet på likabehandling mellan borgenärerna (se ”Kockums” NJA 1985 s. 205).

8. Vid vissa typer av uppdrag har det dock ansetts motiverat med ett något uppmjukat konnexitetskrav. HD har t.ex. i rättsfallet ”Likvidatorns retentionsrätt” NJA 2019 s. 259 ansett att en viss utvidgad säkerhetsrätt, även utan lagstöd, kan föreligga när det gäller en likvidators ersättningsanspråk mot likvidatorsbolaget.

9. För handelskommissionärer har det också i 15 § kommissionslagen intagits en bestämmelse om utvidgad säkerhetshetsätt. Av andra stycket följer att en handelskommissionär under vissa förutsättningar ges en panträtt även i egendom som köpts in eller tagits emot för försäljning i anledning av ett annat kommissionärsuppdrag. Detta uppmjukade krav på konnexitet gäller under förutsättning att det rör sig om en fordran grundad på ett kommissionsförhållande mellan kommittenten och kommissionären samt att fordran uppkommit i kommissionärens näringsverksamhet.

10. Regeln i 15 § kommissionslagen är dispositiv vilket innebär att parterna ska anses ha avtalat om en sådan utvidgad säkerhetsrätt om annat inte framgår av parternas avtal (jfr 2 § kommissionslagen). Att denna ordning ska gälla vid handelskommission har motiverats med att den kopplade panträtten grundar sig på en kommersiell uppfattning, särskilt inom internationella förhållanden, och på den svårighet som kan finnas att avgöra om det föreligger ett eller flera kommissionsuppdrag (se prop. 2008/09 s. 111 och NJA 1914 II s. 222 f.).

11. Inom transporträtten har det ansetts följa av allmänna rättsgrundsatser att speditören har en retentionsrätt i varor som denne har i sin besittning och som har koppling till fordringar som har uppkommit till följd av uppdraget (se Svante O. Jo-hansson, Stoppningsrätt under godstrafik, 2001, kap. 15 och Jan Ramberg, Spedition och fraktavtal, 1983, s. 151 ff.). Vad som gäller beträffande fordringar som avser tjänster utförda i anledning av varor som speditören inte längre har i sin besittning har emellertid ansetts mera oklart.

Speditörsuppdrag och kommissionslagen

12. Speditören åtar sig i dag uppdrag av allehanda slag som krävs för att godset ska komma från ursprungsort till destinationsort. Uppdraget kan innefatta en rad skilda uppgifter såsom transport av gods, lagring av gods och andra tjänster i anslutning till transport eller lagring. Speditören kan också agera både som förmedlare och i eget namn. Om uppdraget innefattar att speditören ingår avtal med t.ex. en transportfirma i eget namn men för uppdragsgivarens räkning använder speditören samma teknik som en inköps- eller försäljningskommissionär. Kommissionsbegreppet i vidsträckt mening anses också omfatta denna form av spedition (jfr ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760).

13. Kommissionslagens direkta tillämpningsområde är emellertid begränsad till sådana uppdrag där någon för annans räkning men i eget namn åtar sig att sälja eller köpa lös egendom (se 1 §). I samband med nuvarande kommissionslagens införande framförde vissa remissinstanser att kommissionslagen borde göras direkt tillämplig även på bl.a. speditions- och transporttjänster. Kommissionslagskommittén gav också förslag på bestämmelser om att kopplad säkerhetsrätt till fordringar skulle gälla även vid tjänstekommission (se SOU 1988:63 s. 270 f.). Regeringen ansåg sig dock inte ha underlag att införa sådana bestämmelser, detta särskilt mot bakgrund att vad som avsågs med tjänstekommission kunde variera. I stället kon-staterade regeringen att det fick anses vara upp till rättstillämparen att, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra om bestämmelserna i kommissionslagen kunde tillämpas analogt även utanför dess direkta tillämpningsområde. (Se prop. 2008/09:88 s. 89.)

14. Frågan om 15 § ska kunna tillämpas analogt vid t.ex. spedition är omdiskuterad i den juridiska litteraturen. Bl.a. förekommer uppfattningen att det bör vara möjligt att i vart fall hämta inspiration från principerna bakom bestämmelsen vid vissa typer av speditionsuppdrag (se Svante O. Johansson, Kommissionslagen, En kommentar, 2017 s. 199).

Speditörspanten i NSAB

15. Sådana speditionsuppdrag som innebär att speditören i egenskap av mellanman ingår avtal i eget namn men i syfte att tjänsten ska tillgodoföras annan kan innebära att uppdragsgivaren helt lägger ut t.ex. transporttjänsterna på löpande räkning. De belopp som speditören har utestående kan i sådana situationer vara betydande, särskilt vid import då speditören t.ex. åtagit sig att inklarera godset med åtföljande betalning av importavgifter och liknande. Speditörsuppdragets natur är också sådant att – i likhet med vad som gäller vid handelskommission – de kostnader som regelmässigt uppkommer för t.ex. frakt och tullavgifter av affärsmässiga och praktiska skäl inte kan faktureras i förskott (jfr Jan Ramberg, a.a., s. 11 f.).

16. Eftersom det saknas lagstiftning som direkt tar sikte på speditörsuppdraget har det därför ansetts vara av avgörande betydelse för speditörerna att de kan säkra sina fordringar genom att avtala om en pant- eller retentionsrätt även avseende sådana fordringar som är hänförliga till tidigare tjänster som speditören utfört åt uppdragsgivaren. Att speditören kan avtala på detta sätt är också motiverat med hänsyn till mottagarna av varorna, och därmed till varucirkulationen i samhället i stort, eftersom en sådan ordning innebär att speditören kan släppa varorna vidare till tredje man utan att först säkra betalning från uppdragsgivaren.

17. Avtal med sådant innehåll ingås också regelmässigt på transporträttens område genom att parterna hänvisar till de nordiska standardvillkoren för speditörer, NSAB. Av artikel 14 följer – i likhet med vad som gäller för handelskommissionären – att speditören har en panträtt och sedan 2015 också en retentionsrätt för samtliga de fordringar som uppkommer vid utförande av speditionsuppdraget, dvs. även fordringar som härrör från tidigare tjänster.

Ett uppmjukat krav på konnexitet även utan uttrycklig överenskommelse

18. Parterna i ett speditionsavtal kan alltså avtalsvägen införa en bestämmelse som innebär ett uppmjukat konnexitetskrav genom t.ex. en hänvisning till NSAB. Fråga uppkommer emellertid vad som ska gälla om parterna – som i det aktuella fallet – inte uttryckligen har avtalat om vad som ska gälla i fråga om säkerhetsrätt.

19. Reglerna i NSAB har tillämpats i transportbranschen sedan 1919 och är såldes väl inarbetade. Villkoren har också sedan slutet av 1950-talet förhandlats fram av nordiska representanter från såväl speditörs- som uppdragsgivarsidan och har därför ansetts utgöra s.k. agreed documents. Eftersom bestämmelserna har framförhandlats på detta sätt har också bl.a. artikel 14 i NSAB ansetts spegla en rimlig riskfördelning mellan parterna. Av ett i HD inhämtat yttrande från Transportindustriförbundet framgår vidare att deras uppfattning är att villkoren utgör handelsbruk, i vart fall när det gäller mer traditionella speditions-uppdrag som ingås mellan en speditör och en transportköpare. Det framgår också av yttrandet att villkoren i NSAB tillämpas regelmässigt i branschen även utan uttrycklig hänvisning.

20. I den juridiska litteraturen förekommer också uppfattningen att speditörspanten sedan lång tid är så etablerad att en sådan säkerhetsrätt bör kunna gälla i vissa fall även om parterna inte uttryckligen har avtalat härom. I vart fall bör detta gälla om båda parter är näringsidkare (jfr t.ex. Hugo Tiberg och Rolf Dotevall, Mellanmansrätt, 9 uppl. 1997, s. 134 f. och Jan Ramberg, a.a. s. 40 ff.). Norges Høyesterett har också i två avgöranden ansett panträttsbestämmelsen utgöra en del av parternas avtal trots att speditören varken varit medlem i någon speditörsorganisation eller hänvisat till villkoren (se – – – Rt–1973–967 och – – – Rt–2013–129).

21. Att en utvidgad säkerhetsrätt bör kunna gälla vid speditionsuppdrag av kommissionskaraktär även utan uttrycklig överenskommelse har även goda skäl för sig då en sådan ordning också gäller enligt närliggande dispositiv rätt genom 15 § kommissionslagen. Detta särskilt då skälen bakom 15 § gör sig gällande även vid spedition (jfr p. 10). Därtill kommer att den typiska riskfördelningen mellan parterna gör att det i vart fall i vissa avtalssituationer är rimligare att anta att parternas avsikt har varit att speditören ska ha en utvidgad säkerhetsrätt än motsatsen.

22. Sammantaget innebär det sagda att artikel 14 i NSAB får anses spegla den kommersiella uppfattningen i frågan om vad som gäller i fråga om speditörers säkerhetsrätt. Detta innebär att en speditör kan ha en säkerhetsrätt även avseende kostnader hänförliga till tidigare uppdrag som speditören utfört för uppdragsgivarens räkning även utan uttrycklig överenskommelse. Sådan säkerhetsrätt bör emellertid – i likhet med vad som följer av artikel 14 i NSAB – vara begränsad till sådana fordringar som uppkommer till följd av speditörsuppdraget och endast avse sådana fordringar som följer av näringsverksamheten.

23. Huruvida speditören ska ha en sådan utvidgad säkerhetsrätt i ett konkret fall måste emellertid avgöras efter en tolkning av parternas avtal och med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet varvid speditörsuppdragets natur och omfattning bör tillmätas särskild betydelse.

Bedömningen i detta fall

24. Av utredningen i målet framgår att WearColour, som en längre tid varit verksam inom klädesbranschen, har omsatt bolagets varor främst genom försäljning till återförsäljare men även genom viss e-handel direkt till slutkund. Emotion har sedan 2013 varit WearColours speditör och har utöver lagerhållning skött WearColours transporter från leverantör till kund. Uppdraget har bl.a. inneburit att Emotion i eget namn men för WearColours räkning har upphandlat och också löpande haft kostnader för framförallt transport. Uppdraget har således utgjort ett speditionsuppdrag av kommissionskaraktär.

25. Av utredningen framgår också att Emotion har vidarebefordrat varor till kund utan att dessförinnan begära betalning för de kostnader som uppkommit till följd av uppdraget. I stället har fakturering skett i efterhand, vilket har lett till stora utestående fordringar även efter att varorna lämnat Emotion.

26. Vid sådana förhållanden är det vid en sammantagen bedömning rimligt att utgå ifrån att det är underförstått mellan WearColour och Emotion att en säkerhetsrätt likt den i artikel 14 i NSAB ska gälla i lagerhållna varor även såvitt avser kostnader som uppkommit till följd av tidigare uppdrag.

27. Då det föreligger ett tydligt samband mellan speditörsuppdraget och också den överskjutande delen av fordran ska Emotion alltså anses ha en säkerhetsrätt även i denna del i det varulager som Emotion lagerhållit åt WearColour. Med ändring av hovrättens beslut ska det alltså fastställas att Emotion har förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen avseende hela den aktuella fordran. Parterna är överens om hur räntan ska beräknas vid denna utgång.

28. – – –

HD:S AVGÖRANDE

HD upphäver hovrättens beslut och fastställer att Emotion Logistics AB har rätt att i konkursen bevaka hela fordran om 1 665 947 kr med särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen (1970:979) jämte ränta från förfallodatum på respektive fakturabelopp enligt 6 § räntelagen med den begränsning som följer av 5 kap. 11 § konkurslagen.

HD (justitieråden Svante O. Johansson, referent, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 28 juni 2022 följande beslut.

SKÄL

Vad målet gäller

1. Målet rör frågan om en speditörs fordringar avseende utförda uppdrag har särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen i samtliga varor som en speditör innehar för en kund (s.k. utvidgad eller kopplad säkerhetsrätt). Närmare bestämt är frågan om en sådan säkerhetsrätt kan uppkomma genom handelsbruk eller annan sedvänja eller genom tillämpning av allmänna principer härledda i första hand ur kommissionslagen (2009:865).

Bakgrund

2. Emotion är ett företag inom logistikbranschen. WearColour Sweden AB bedrev försäljning av sportkläder. Emotion hanterade sedan 2013 WearColours distribution av varor från leverantör till kund. Inom ramen för uppdraget tillhandahöll Emotion tjänster till WearColour innefattande hantering av transporter och tullfrågor, lagerhållning, orderhantering, emballering, leverans till kund och returhantering.

3. WearColour försattes i konkurs i februari 2020. Vid konkursutbrottet lagerhöll Emotion varor tillhörande konkursbolaget uppgående till cirka 7 miljoner kr. I bevakningsförfarandet anmälde Emotion en fordran om drygt 1,6 miljoner kr. Ett belopp om drygt 400 000 kr avsåg tjänster rörande de varor som fanns i lagret vid konkursutbrottet. Emotion och konkursboet var överens om att detta belopp var förenat med retentionsrätt och därmed särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen. Parterna var däremot oense om huruvida den överskjutande delen av Emotions fordran skulle vara förenad med förmånsrätt, eftersom fordran i denna del avsåg utlägg för främst frakt av varor som Emotion hade haft i sin besittning med anledning av tidigare uppdrag.

4. Emotion gjorde gällande att bolaget hade säkerhetsrätt även i den överskjutande delen av fordran även om parterna inte uttryckligen hade avtalat om det. En sådan rätt följde enligt Emotion av allmänna rättsprinciper eller av en analog tillämpning av 15 § kommissionslagen med det uppmjukade krav på konnexitet som följer av bestämmelsen. Emotion gjorde också gällande att den utvidgade säkerhetsrätt som följer av § 14 i Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (NSAB) utgör handelsbruk och därför ska tillämpas mellan parterna även utan uttrycklig hänvisning till bestämmelserna. Konkursboet bestred att säkerhetsrätt förelåg beträffande den överskjutande delen av fordran.

5. Tingsrätten kom fram till att den överskjutande delen av fordran inte var förenad med utvidgad säkerhetsrätt och således inte heller särskild förmånsrätt. Endast drygt 400 000 kr fick därför bevakas med förmånsrätt. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Förmånsrätt

6. Utgångspunkten för förmånsrättsordningen är att alla fordringar i en konkurs ska ha lika rätt; detta utgör den s.k. likabehandlingsprincipen. Från denna princip görs ett antal praktiskt viktiga undantag i förmånsrättslagen. Av 4 § 3 framgår – såvitt nu är av intresse – att förmånsrätt följer med handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt). Förmånsrätten omfattar såväl fall där säkerhetsrätterna grundar sig på avtal som fall där de grundar sig på lag eller allmänna rättsgrundsatser.

7. Handpanträtt och retentionsrätt kan göras gällande i egendom som borgenären har i sin besittning eller under motsvarande kontroll. I konkurs tillämpas samma regler för borgenär med panträtt i lös egendom som för re-tentionsberättigad borgenär (1 kap. 5 § andra stycket konkurs-lagen).

Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (NSAB)

Inledning

8. Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser är ett standardavtal som utarbetades i en första version 1919 för att reglera speditörens och uppdragsgivarens rättigheter och skyldigheter. I slutet av 1950-talet fram-förhandlades bestämmelserna för första gången gemensamt av Nordiskt Speditörsförbund och olika närings-livsorganisationer i de nordiska länderna. Standardavtalet har på ett liknande sätt reviderats ett antal gånger. Bestämmelserna har med hänsyn härtill betraktats som ett s.k. agreed document (jfr t.ex. ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301 p. 8).

9. Förhandlingarna som ledde fram till NSAB 2015 inleddes mellan företrädare för de nordiska speditörsförbunden. Efter att dessa enats om ett förslag bjöds transportköparnas representanter i varje land in till förhandlingar. För Sveriges del bjöds Näringslivets Transportråd in men avstod från att delta. De svenska transportköparna kom i stället att företrädas av Svenskt Näringsliv.

10. Ett av syftena med NSAB 2015 var att modernisera bestämmelserna och anpassa regelverket till dagens transport- och logistiktjänster. Några väsentliga förändringar skedde inte i förhållande till tidigare avtal utan standardavtalet bygger vidare på den utveckling som skett genom åren.

11. En speditör kan åta sig att utföra en rad skilda tjänster. Enligt NSAB 2015 § 3.A kan speditörens uppdrag omfatta:

•transport av gods, agent- och förmedlingstjänster,

•logistiktjänster, leverans- och supply chain services och rådgivning,

•lagring av gods och lagerhanteringstjänster,

•stuvningstjänster (lastning och lossning) samt skeppsmäkleri,

•övriga tjänster såsom – men ej begränsat till – tullklarering, andra tull och momsrelaterade tjänster, medverkan vid fullgörelse av uppdragsgivarens offentligrättsliga förpliktelser, assistans med hantering av försäkringsre-laterade frågor samt assistans avseende export- och importdokumentation.

12. Traditionellt speditionsarbete innebär att speditören fungerar som förmedlare av tjänster för transport av varor mellan varuleverantören och kunderna. Sedan en tid tillbaka erbjuder speditörer också ytterligare tjänster för att kunna lämna en helhetslösning för kundens logistikbehov. Detta avspeglas också i speditörbestämmel-serna där det anges att speditören kan utföra uppgifterna som antingen avtalsslutande part eller förmedlare, och agerar i det senare fallet som en mellanman (se NSAB 2015 §§ 3.B och 3.C).

Retentionsrätt och panträtt

13. I NSAB 2015 § 14 har tagits in en bestämmelse om säkerhetsrätt för speditören i form av retentions- och panträtt. Paragrafens första stycke har följande lydelse.

Speditören har retentionsrätt samt panträtt i gods som är under dennes kontroll för alla å godset vilande kostnader – vederlag och lagerhyra inräknat – samt för speditörens alla övriga fordringar på uppdragsgivaren härrörande från uppdrag i enlighet med § 3 ovan.

14. Enligt bestämmelsen, som i stort sett oförändrad har vidareförts sedan 1919, har speditören alltså säker-hetsrätt i gods som är under speditörens kontroll. Denna säkerhetsrätt gäller för dels ”alla å godset vilande kostnader”, dels ”alla övriga fordringar på uppdragsgivaren härrörande från uppdrag i enlighet med § 3”.

15. Genom det förra uttrycket ges speditören säkerhetsrätt endast för fordringar avseende tjänster som har ett samband med det aktuella godset, s.k. konnexa fordringar. Det senare uttrycket, som angår fordringar härrörande från ”uppdrag” i obestämd form, innebär att det inte ställs upp något krav på ett sådant samband. Det kan alltså vara fråga om fordringar som grundar sig på tidigare uppdrag, och speditören har således härigenom tillagts en till andra varor kopplad säkerhetsrätt. Men alla speditörens fordringar är inte förenade med säkerhetsrätt. Genom hänvisningen till § 3 begränsas speditörens säkerhetsrätt till fordringar som rör utförda uppdrag.

16. Det kan tilläggas att en liknande säkerhetsrätt finns i det internationella standardavtalet FIATA Model Rules for Freight Forwarding Services liksom i motsvarande tyska och engelska standardavtal.

Handelsbruk eller annan sedvänja

Allmänt om handelsbruk eller annan sedvänja

17. Handelsbruk och annan sedvänja ges verkan i en rad centrala förmögenhetsrättsliga lagar. Detta kommer till uttryck i 3 § köplagen där det slås fast att lagens bestämmelser inte tillämpas i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Motsvarande gäller enligt bl.a. 1 § andra stycket avtalslagen, 2 § tredje stycket kommissionslagen, 2 § andra stycket lagen (1991:351) om handelsagentur samt vid befraktning av fartyg enligt 14 kap. 2 § första stycket sjölagen (1994:1009).

18. De nämnda reglerna medför att handelsbruk och annan sedvänja ges en stark ställning som rättskälla inom handelsrätten. Handelsbruket och sedvänjan tillåts alltså gå före dispositiva regler så snart parterna inte avtalat i annan riktning (jfr ”Maschinoimport” NJA 1954 s. 410 samt Kurt Grönfors och Rolf Dotevall, Avtalslagen: En kommentar, 5 uppl. 2016, s. 87 f.).

Uppfattningar i rättstillämpningen och den juridiska litteraturen avseende handelsbruk eller annan sedvänja på speditörsområdet

19. Uttalanden om handelsbruk eller annan sedvänja förekommer alltmer sällan i rättstillämpningen. En förklaring till detta kan vara att flertalet sedvanerättsliga regler har tagits in i standardavtal. Det är även så att användningen av ett standardavtal kan leda till att avtalet får ställning som handelsbruk eller annan sedvänja. En förutsättning för detta är att användningen har vunnit erforderlig stadga och spridning.

20. I rättstillämpningen finns exempel på att domstolar godtagit att speditörbestämmelserna utgör en del av ett kommersiellt avtal utan att hänvisning har skett till bestämmelserna (se Litsa K ND 1980 s. 1 [HSV]). Emellertid ger rättstillämpningen i sin helhet en splittrad bild (se Exped ND 1990 s. 1 [HVS], Mattsamlaren ND 2002 s. 1 [HVS], Veteranbilarna på Star Herdla ND 2009 s. 21 [TGG] och Containern från Bahrain ND 2010 s. 24 [Skil-jedom]; jfr härtill Svante O. Johansson i SvJT 2002 s. 928 f., SvJT 2008 s. 298 f., SvJT 2013 s. 914 och SvJT 2017 s. 578).

21. I nordisk rätt har Norges Høyesterett bedömt att speditörbestämmelserna, inklusive panträttsklausulen, utgör handelsbruk i kommersiella förhållanden (se Rt-1973-967, Campingvogn-dommen, och Rt-2013-129, Klippfiskdommen). I fråga om Danmark och Finland har det däremot inte publicerats något avgörande från högsta instans där speditörbestämmelserna ansetts utgöra handelsbruk.

22. Speditörbestämmelserna har i den juridiska litteraturen nämnts som exempel på ett allmänt tillämpat standardavtal som skulle kunna gälla mellan företag i branschen såsom handelsbruk, dvs. utan att parterna har hänvisat till bestämmelserna. Någon enighet beträffande detta kan emellertid inte anses föreligga. (Jfr t.ex. Jakob Heidbrink, Logistikavtalet, 2005, s. 25, Hugo Tiberg och Rolf Dotevall, Mellanmansrätt, 9 uppl. 1997, s. 134 f., Grönfors och Dotevall, a.a. s. 87 f., Jan Ramberg, Spedition och fraktavtal, 1983, s. 43, Ulf Bernitz, Standardavtalsrätt, 9 uppl. 2018, s. 59 ff. samt Ole Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, 2016, s. 79.)

Prövningen av om ett standardavtal utgör handelsbruk

23. För att avgöra om ett standardavtal utgör handelsbruk får det alltså prövas om det har fått erforderlig stadga och spridning. Av grundläggande betydelse är hur allmänt använt och välkänt standardavtalet är inom branschen. Att ett standardavtal allmänt används är emellertid inte detsamma som att det föreligger ett handelsbruk (jfr ”Sydkraft” NJA 1999 s. 629 med hänvisningar). Det kan också vara så att vissa avtalsbestämmelser har fått sådan stadga och spridning att de utgör handelsbruk medan andra, som tillkommit senare, inte har uppnått samma grad av stadga och spridning. Om det saknas konkurrerande standardavtal inom en bransch kan detta tyda på att handelsbruk föreligger. Detsamma gäller för en viss reglering, om den återfinns i flera standardavtal inom branschen.

24. Andra omständigheter som är av betydelse är hur standardavtalet har kommit till och hur länge det har använts. Vidare har det betydelse om avtalet ensidigt speglar vissa kommersiella intressen. Är det däremot välavvägt och tillgodoser båda parters intressen ökar förutsättningarna för att se det som handelsbruk. Detsamma gäller om bruket av standardavtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på något annat sätt.

Vad som har framkommit om användningen av NSAB

25. Av ett av Emotion åberopat utlåtande från Sydsvenska Industri- och Handelskammaren angående användningen av NSAB 2000 framgår följande.

Ofta upprättas inga individuella avtal mellan speditionsföretaget och köparen, utan NSAB tillämpas mer eller mindre direkt i sin lydelse. NSAB ska inte uteslutande användas av de parter som har förhandlat fram det, utan kan även tillämpas av andra parter.

Enligt Handelskammarens bedömning är NSAB så pass vedertaget i speditionsbranschen att det har blivit praxis att tillämpa det. I en del fall görs ingen direkt hänvisning till NSAB, utan avtalet tillämpas ändå på grund av etablerat handelsbruk.

26. I Transportindustriförbundets yttrande anförs följande.

NSAB 2015 har alltså upprättats av organisationer som företrätt olika parts-intressen; dokumentet är därför välavvägt och tillgodoser båda parters intressen. NSAB 2015 får därmed anses utgöra ett s.k. agreed document.

NSAB 2015 är mycket välanvända allmänna bestämmelser i branschen, särskilt i en professionell kontext mellan transportörer/speditörer och transportköpare, utan några motsvarande konkurrerande bestämmelser av samma dignitet. NSAB 2015 används i princip av samtliga Transportindustriförbundets medlemmar, oavsett om de uttryckligen dokumenterat i avtalet att NSAB 2015 ska tillämpas eller inte. Såvitt Transportindustriförbundet känner till tillämpas NSAB 2015 på motsvarande sätt även av aktörer som inte är medlemmar i förbundet eftersom det inte är nödvändigt att vara medlemmar för att kunna använda NSAB 2015.

Allmänna bestämmelser som NSAB 2015 fyller därutöver en särskilt viktig funktion i speditions- och logistikbranschen, som annars är ett i hög grad oreglerat område. NSAB fyller således ett tomrum som annars hade existerat i branschen, vilket bidrar till förutsebarhet för samtliga aktörer på marknaden.

[...]

När det gäller just den kopplade panträtten är en sådan tillämpning också en naturlig följd av hur transportbranschen fungerar, både för speditörer och transportköpare. Det är en hög omsättning på gods i branschen, och kraven på en snabb och effektiv transporthantering av gods innebär att speditörer typiskt sett ådrar sig flera kostnader för transportköparnas räkning som speditörerna får ersatt först i ett senare skede än den tidpunkt då de nödgas släppa ifrån sig godset. Speditörerna tar därmed en risk, som hanteras genom den aktuella panträtten i annat gods än det gods de aktuella kostnaderna är hänförliga till. §14 NSAB 2015 ger därmed uttryck för denna praxis.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan, är det Transportindustriförbundets uppfattning att NSAB 2015 tillämpas såsom handelsbruk i speditions- och logistikbranschen. I vart fall utgör NSAB 2015 handelsbruk vad gäller de mer traditionella speditionsuppdragen där avtal typiskt sett ingås mellan en transportköpare och en speditör.

NSAB 2015 utgör handelsbruk i speditions- och logistikbranschen

27. Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser har funnits som standardvillkor under drygt ett sekel. Innehållet i bestämmelserna är ett uttryck för handelsbruk och svarar som sådant mot de behov som manifesterat sig i branschen över tid. En reglering kan växa fram organiskt genom att nya lager läggs på en tidigare hävdvunnen reglering. Det är i detta ljus som den aktuella regleringen av logistiktjänsten bör ses. Enligt vad som framkommit används NSAB i dag i professionella sammanhang mellan speditions- och logistikföretag samt transportköpare i de nordiska länderna. Några andra allmänna bestämmelser av samma betydelse finns inte. Speditörbestäm-melserna används inte enbart av Transportindustriförbundets medlemmar utan också, såvitt framkommit, på motsvarande sätt även av andra aktörer. Det nu anförda talar för att avtalet har tillräcklig stadga och spridning i branschen.

28. Till detta kommer att NSAB, med speditörens kopplade panträtt som en beståndsdel, under lång tid har tagits fram genom att de nordiska speditörförbunden sinsemellan enats om ett förslag. Med detta förslag som grund har representanter för transport- och logistikköparna i varje land bjudits in till förhandlingar om en revidering av avtalet. Som har framgått företräddes de svenska transport- och logistikköparna vid den senaste revisionen av Svenskt Näringsliv, medan speditörerna företräddes av Transportindustriförbundet. Mot denna bakgrund får NSAB 2015 anses innefatta en balanserad riskfördelning.

29. Eftersom det saknas reglering i form av särskild lagstiftning för speditions- och logistikbranschen fyller speditörbestämmelserna en viktig funktion. De uppgifter som speditören utför innebär regelmässigt att det uppstår kostnader för uppdragets utförande såsom frakt, lagerhyra eller tullavgifter. För att få till stånd en effektiv varudistribution i kundens intresse krävs att hanteringen av olika uppgifter kan sättas i gång utan förskottsbetalning. Det finns därmed också sakliga skäl för en ordning där speditören har säkerhetsrätt i annat gods än det som kostnaderna direkt knyter an till.

30. Det nu anförda talar med betydande styrka för att NSAB 2015 utgör handelsbruk i speditions- och logistikbranschen och att en speditör därmed har en kopplad säkerhetsrätt.

Betydelsen av kommissionslagens regler om säkerhetsrätt

31. Stöd för att speditören ska anses ha en kopplad säkerhetsrätt kan också hämtas från kommissionslagen.

32. En kommissionär tillerkänns enligt 15 § i lagen panträtt till säkerhet för sin fordran på bl.a. provision hos kommittenten. Panträtten gäller i kommittentens varor som kommissionären med anledning av uppdraget har köpt in eller tagit emot för försäljning, om kommissionären har varorna i sin besittning eller under motsvarande kontroll. För handelskommissionärer mjukas konnexitetskravet upp så att han eller hon även kan ha en kopplad panträtt i varorna, dvs. panträtt för andra kommissionsuppdrag än de som avser varorna.

33. Uppdraget som speditör i dess traditionella form innefattar att speditören som mellanman ingår avtal om transport och lagring av en vara. Om uppdraget sker i eget namn men för uppdragsgivarens räkning är det fråga om tjänstekommission (jfr ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760). De skäl som i lagstiftningen har anförts till stöd för kommissionärers kopplade panträtt gör sig i motsvarande mån gällande för speditörer. Bestämmelserna om kopplad panträtt i NSAB 2015 kan således sägas ligga väl i linje med de närbesläktade förhållanden som gäller enligt 15 § andra stycket kommissionslagen.

Sammanfattande bedömning

34. Mot bakgrund av det anförda bör NSAB 2015 anses vara tillämpligt som handelsbruk.

35. Utgångspunkten är därför att det krävs särskilda förhållanden för att bestämmelserna i NSAB 2015 inte ska anses bindande för parterna. Några sådana förhållanden har inte gjorts gällande i målet. Emotion har således en kopplad panträtt i varor som de har kontroll över i enlighet med vad som framgår av NSAB 2015 § 14.

36. Hovrättens beslut ska således ändras och det ska fastställas att Emotion har förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen avseende hela den bevakade fordran. Parterna är överens om hur räntan ska beräknas.

HD:S AVGÖRANDE

HD upphäver hovrättens beslut och fastställer att Emotion Logistics AB har rätt att i konkursen bevaka hela fordran om 1 665 947 kr med särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 förmånsrättslagen (1970:979), och ränta från förfallodatum på respektive fakturabelopp enligt 6 § räntelagen med den begränsning som följer av 5 kap. 11 § konkurslagen.

Justitieråden Anders Eka och Kerstin Calissendorff var skiljaktiga och ansåg att överklagandet bara delvis skulle bifallas. De anförde:

NSAB 2015 utgör handelsbruk när det gäller traditionella speditörtjänster

1. Emotions uppdrag bestod dels i att ta emot leveranser av kläder från WearColours producenter, lagerhålla produkterna och sköta lagersaldo, i något skede packa upp och packa om plaggen som förberedelse för leverans till WearColours återförsäljare, agenter och e-handelskunder (här sammanfattningsvis kallat plock och pack) samt returhantering, dels i att – i eget namn men för WearColours räkning – ombesörja frakt till dessa.

2. Den del av uppdraget som avsåg ett åtagande att ombesörja frakt av varor till WearColours kunder utgjorde ett traditionellt speditörsuppdrag. Enligt vår mening får speditörbestämmelserna betraktas som etablerat handelsbruk för sådana uppdrag. NSAB 2015 är således tillämpligt på förmedlingen av fraktuppdragen. Till detta kommer att det i den delen är fråga om s.k. tjänstekommission. Kommissionslagen bör då anses vara analogt tillämplig i de delar där Emotion träffat avtal om frakt och lagring i eget namn för WearColours räkning.

3. Vi är således ense med majoriteten om att Emotion har s.k. kopplad säkerhetsrätt i WearColours varulager enligt vad som framgår av NSAB 2015 § 14 och av en analog tillämpning av 15 § andra stycket kommissionslagen för de fordringar som avser den delen av uppdraget, dvs. i fråga om traditionella speditörtjänster. Vi har dock en annan uppfattning när det gäller de fordringar som avser plock- och packtjänster som Emotion har utfört åt WearColours.

NSAB 2015 utgör inte handelsbruk i fråga om Emotions övriga tjänster

4. Under senare år har utvecklingen i ökad utsträckning lett till att gamla och nya handelsföretag uppdrar åt speditions- och logistikföretag att inte bara ombesörja transporter, och därmed förenad lagerhållning, utan också att tillhandahålla tjänster av ett slag som tidigare i regel utfördes av uppdragsgivarnas anställda (s.k. tredjepartslogistik, 3PL), dvs. en form av outsourcing. Det är då fråga om ett tjänsteuppdrag som gäller under en kortare eller längre tid.

5. Som har framgått lades det vid revideringen till i NSAB 2015 § 3.A att speditörens uppdrag också kan omfatta ”lo-gistiktjänster, leverans- och supply chain services samt rådgivning”.

6. När det gäller tillkomsten av den bestämmelsen framgår av den svenska kommentaren till NSAB 2015 att logistikköparna i Sverige vid förhandlingarna kom att företrädas av Svenskt Näringsliv, en organisation som kan sägas även representera speditörerna. Det kan mot denna bakgrund sättas i fråga om de förändringar som gjordes genom utvidgningen innebär att avtalet i dessa delar präglas av samma grad av balans mellan motstående intressen som den som gällt enligt tidigare versioner av avtalet.

7. Till bilden hör att det nu berörda tillägget till NSAB 2015 inte förefaller ha avsatt något tydligt avtryck i avtalsinnehållet i övrigt. NSAB 2015 utgör således fortfarande så gott som uteslutande en reglering lämpad för lagerhållnings- och transporttjänster utförda av speditören själv eller som förmedlare av sådana uppdrag. Bland annat saknas reglering som anger vad som ska anses utgöra fel eller försening i de logistiktjänster (utöver speditörens eget utförande av frakt och lagring) som kan komma att utföras av speditörens personal i egna lokaler och även i övrigt i speditörens verksamhet. Detsamma gäller för påföljder vid brister vid utförandet. NSAB 2015 kan således inte göra anspråk på att utgöra en praktisk och heltäckande reglering vid en tvist om ett uppdrag att utföra t.ex. plock- och packtjänster. Speditörbestämmelserna framstår därmed inte som fullt ut anpassade till det slag av tjänster som i allt högre grad har kommit att anförtros speditörer.

8. För att villkoren i ett standardavtal ska kunna klassificeras som handelsbruk fordras att bruket av avtalet är utbrett och att det har fått stadga genom att det har haft viss varaktighet. Det är dock inte givet att alla bestämmelser i ett standardavtal kan anses utgöra handelsbruk. Enligt vår mening bör det ställas särskilt höga krav på att den som åberopar villkoren som handelsbruk visar att erforderlig stadga och spridning även har uppnåtts för nyligen tillkomna villkor eller i fråga om en utvidgning av tillämpningsområdet. Det gäller speciellt ändringar som kan påverka tredje mans rättsställning, i det här fallet WearColours övriga borgenärer.

9. Det bör då noteras att Sydsvenska Industri- och handelskammaren i sitt utlåtande uttalar sig om användningen av NSAB 2000 och att Transportindustriförbundet använder uttrycken transportörer/speditörer respektive transportköpare. Trans-portindustriförbundet avslutar försiktigtvis sitt utlåtande med att konstatera att NSAB 2015 i vart fall utgör handelsbruk när det gäller de mer traditionella speditionsuppdragen där avtal typiskt sett ingås mellan en transportköpare och en speditör.

10. Vår slutsats av det föregående är att det saknas tillräckligt stöd för att NSAB 2015 § 14 har nått status av handelsbruk även för den del av Emotions uppdrag som har avsett plock och pack samt returhantering, dvs. sådant som numera ofta ingår i ett logistikuppdrag men som inte utgör traditionella speditörtjänster.

11. Det kan i och för sig diskuteras huruvida lagerhållningen hos Emotion har varit ett traditionellt speditörsuppdrag. Detta saknar emellertid betydelse eftersom de fordringar som har bevakats av Emotion inte har angetts innefatta ersättning för lagerhållning.

12. Sammantaget föreligger det alltså säkerhetsrätt i WearColours varulager hos Emotion med stöd av speditörbestämmelserna bara för den del av bolagets fordran som avser kostnad för förmedlade transporter.

Det föreligger inte heller säkerhetsrätt för Emotions plock- och packtjänster med stöd av kommissionslagen

13. Som utgångspunkt bör det råda restriktivitet i rättstillämpningen när det gäller att göra analogier på sakrättens område (jfr Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 2 uppl. 1976, s. 19). Det sammanhänger med kraven på förutsebarhet och på borgenärers likabehandling. Varje steg att, i analogi med 15 § andra stycket kommissionslagen, tillerkänna en uppdragstagare en säkerhetsrätt i en uppdragsgivares varulager för fordringar avseende utförda tjänster sammanhängande med egendom som inte längre finns i behåll, riskerar att oförutsett drabba en borgenär med säkerhet i form av företagsinteckning.

14. I rättsfallet ”Likvidatorns retentionsrätt” NJA 2019 s. 259 fann HD visserligen att det gick att göra en analogi med kommissionslagen för en likvidators fordran på arvode för uppdraget. Arvodet omfattades av säkerhetsrätt i likvidationsbolagets bankmedel, vilket innebar att kommissionslagens krav på konnexitet tillämpades något uttunnat. Detta ska dock läsas i ljuset av att domstolen hade konstaterat att det förelåg mycket starka skäl – närmast som ett samhällsintresse men också att det förelåg ett gemensamt borgenärsintresse – för att en likvidator kan utföra uppdraget i förvissning om att arvode kommer att utgå. HD framhöll dessutom att en likvidator har begränsade möjligheter att få förskott.

15. HD framhöll i rättsfallet att en likvidator utför sitt uppdrag som en form av mellanman. Den som utför t.ex. en plock- och packtjänst är däremot en renodlad uppdragstagare utan ställning som mellanman. Här bör också rättsfallet ”Kockums” NJA 1985 s. 805 beaktas. HD uttalade där, i fråga om analogisk tillämpning av kopplad säkerhetsrätt inom ramen för ett avtal om legotillverkning, att bestämmelserna om kopplad säkerhetsrätt torde hänga samman med de särskilda förhållandena på mellanmansområdet.

16. Mot bakgrund av det anförda bör någon säkerhetsrätt för Emotions fordran avseende utförda plock- och packtjänster och returhantering inte heller kunna grundas på en analogi med kommissionslagen.

Sammanfattande slutsatser

17. Sammanfattningsvis saknas enligt vår mening förutsättningar att medge Emotion säkerhetsrätt i WearColours varulager för fordringar som avser plock och pack och returhantering. Rätt att bevaka dessa saknas därmed.

18. Av utredningen i målet framgår att parterna var ense om att ett fordringsbelopp om drygt 400 000 kr fick bevakas. Av det överskjutande beloppet ska enligt vår mening Emotion ha rätt att bevaka summan av de poster som avser kostnader för förmedlad frakt.

19. Vår slutsats är alltså att Emotions yrkande endast delvis ska bifallas.