NJA 1999 s. 629

(Jfr 1989 s 614, 1993 s 13, 1996 s 52 och 1998 s 448)

I mål mellan Sydkraft AB (Sydkraft) och FörsäkringsAB SkandiaNord (Skandia) angående försäkringsersättning meddelade HD dom d 24 juni 1998 (mål nr T 1386-97). Rörande det målet hänvisas till referatet NJA 1998 s 448.

Sydkraft (ombud advokaten T.W-N.) klagade i HD över domvilla i fråga om HD:s nyssnämnda dom och yrkade att domen skulle undanröjas.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlehäll, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Sydkraft har som grund för sin klagan över domvilla åberopat att det vid målets handläggning i HD förekommit grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. HD har sålunda enligt Sydkraft i strid mot bestämmelsen i 17 kap 3 § RB grundat sin dom på en omständighet som införts i målet av Sydkraft men inte åberopats av Skandia till stöd för Skandias talan. Vidare har HD grundat sin dom på förekomsten av handelsbruk utan att det i målet företagits någon utredning därom eller om innebörden eller tillämpligheten av handelsbruk. I vart fall har HD, genom att inte bereda parterna tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågan, brustit i sin materiella processledning. Slutligen har HD förfarit i strid mot bestämmelsen i 55 kap 13 § RB.

När det gäller frågan om HD förfarit i strid mot bestämmelsen i 17 kap 3 § RB kan inledningsvis anmärkas att bestämmelsen inte omfattar bevisfakta och att rätten fritt kan utnyttja alla de bevis som lagts fram, således även till nackdel för den part som åberopat bevisningen. Kravet på åberopande hänför sig endast till rättsfakta.

Till stöd för sin ståndpunkt att HD grundat sin dom på förekomsten av handelsbruk har Sydkraft åberopat den i domen upptagna hänvisningen till allmänna principer för avbrottsförsäkring och till allmänt tillämpade försäkringsvillkor. Hänvisningen som sådan ger dock inte belägg för att HD grundat sin dom på handelsbruk (angående skillnaden mellan standardavtalspraxis och handelsbruk, se Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl, 1993 s 31 och Hellner, Speciell avtalsrätt I, Köprätt, 1982 s 44). En nära till hands liggande läsning av det aktuella stycket är att HD löst frågan angående erforderligt sannband genom utfyllnad av parternas avtal med allmänna försäkringsrättsliga principer.

Medan tolkningsdata i princip är bevisfakta för avtalets innehåll, bör de omständigheter, som beaktas vid utfyllnad vara att hänföra till rättstillämpningsfakta som inte behöver åberopas (se Ekelöf m fl, Rättegång IV, 6 uppl, 1992 s 239 f). Utfyllnad av parternas viljeförklaringar sker vanligen genom användande av dispositiva regler, för avtalstypen naturliga avtalsvillkor, kutymer och allmänna rättsgrundsatser (se t ex NJA 1989 s 269). Vid detta förfarande kan det, såsom i det angripna avgörandet, finnas anledning att beakta vad som framkommit om allmänt tillämpade standardvillkor (angående förhållandet mellan standardavtal och rättsregler i trängre mening, se Hellner, Rättsteori, 1994 s 66 ff).

Av det anförda följer att HD:s prövning av parternas antal inte inneburit något åsidosättande av regeln i 17 kap 3 § RB.

I sin svarsskrivelse i målet har Sydkraft anmärkt att Skandia inte som grund för sin talan i målet åberopat branschpraxis. Fråga är då om HD med anledning av Sydkrafts anmärkning haft anledning att ta ett initiativ för att klarlägga för Sydkraft vilka normer domstolen hade att tillgå för det fall en tolkning av själva avtalet inte skulle ge något resultat.

Om rätten överväger att tillämpa en rättsregel som inte parterna har fört på tal bör domstolen regelmässigt ge parterna tillfälle att argumentera om regelns tillämpning (se Fitger, Rättegångsbalken II, s 42:32 d). Av handlingarna i målet framgår att Skandia i överklagandet till HD under rubriken "Sambandet mellan skadehändelsen och avbrottet" hänfört sig till bl a sedvanliga avbrottsvillkor och grundläggande försäkringsrättsliga principer. Sydkraft har genom skriftväxlingen i HD beretts tillfälle att yttra sig över Skandias synpunkter. Att HD i förevarande situation avstod från att upplysa Sydkraft om vilka rättsregler som kunde vara av betydelse i målet kan inte anses innebära grovt rättegångsfel.

Sammanfattningsvis finner alltså HD att Sydkraft inte visat något förhållande som utgör domvilla. Bolagets klagan över domvilla skall därför lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Lennander, referent, Westlander och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sydkraft har som grund för sin klagan över domvilla åberopat att det vid målets handläggning i HD förekommit grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Enligt Sydkraft har HD dels i strid mot 17 kap 3 § RB grundat sin dom - till nackdel för Sydkraft - på omständighet som införts i målet av Sydkraft men inte åberopats av Skandia till stöd för Skandias talan, dels grundat sin dom på förekomsten av handelsbruk utan att det i målet företagits någon utredning därom eller om innebörden eller tillämpligheten av handelsbruk, dels, i vart fall, brustit i sin materiella processledning genom att inte bereda parterna tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågan om förekomsten, innebörden och tillämpligheten av handelsbruk, dels, slutligen, förfarit i strid mot bestämmelsen i 55 kap 13 § RB angående åberopande av ny omständighet i HD.

Såvitt avser frågan om HD förfarit i strid mot regeln i 17 kap 3 § RB har Sydkraft anfört, att HD grundat sin dom på en bestämmelse i standardvillkor som ej åberopats av Skandia utan införts i målet av Sydkraft i ett helt annat syfte. Sydkraft har vidare anfört, att Skandia inte åberopat att handelsbruk skulle utgöra en del av parternas avtal.

Bestämmelsen i standardvillkoren har införts i målet av Sydkraft som skriftlig bevisning till stöd för Sydkrafts tolkning av det omtvistade avtalet mellan parterna. Det kan inledningsvis anmärkas, att principen beträffande bevisfakta är att rätten kan ta hänsyn till all bevisning som införts i målet, således även till nackdel för den part som förebringat bevisningen. Kravet på åberopande hänför sig endast till rättsfakta.

Att ett standardvillkor allmänt används är inte detsamma som att det föreligger ett handelsbruk (se t ex Karlgren, Kutym och rättsregel, 1960, s 86 ff och Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl 1993, s 30 f). Den hänvisning HD i den angripna domen gör till "allmänt tillämpade försäkringsvillkor" ger inte belägg för att domstolen grundat sin dom på handelsbruk.

Det närmast till hands liggande sättet att läsa domskälen är i stället att domstolen, sedan försöket att tolka parternas avtal i det aktuella hänseendet visat sig resultatlöst, har utfyllt avtalet med allmänna principer för avbrottsförsäkring, vilka också kommit till uttryck i de ovan nämnda standardvillkoren.

Utfyllning, som innebär att ofullständiga viljeförklaringar kompletteras enligt allmänna normer, vanligen genom användande av dispositiva rättsregler, såsom för avtalstypen naturliga avtalsvillkor (naturalia negotii) eller allmänna rättsprinciper, är ett förfarande av rent rättslig natur (se t ex Vahlen, Avtal och tolkning, 1960, s 193 f). De omständigheter som beaktas vid utfyllning är principiellt att hänföra till s k rättstillämpningsfakta som inte behöver åberopas (se Ekelöf & Boman, Rättegång IV, 6 uppl 1992, s 239 f).

Av det anförda följer att HD:s prövning av parternas avtal inte inneburit något åsidosättande av bestämmelsen i 17 kap 3 § RB. Inte heller föreligger något åsidosättande av bestämmelsen i 55 kap 13 § 1 st samma balk.

Sydkraft har dessutom anfört, att kommunikation med parterna i rättstillämpningsfrågan alltid skall ske om det i domstolen framkommer nya rättsliga synpunkter som inte varit föremål för parternas processföring. Sydkraft har i detta sammanhang särskilt åberopat att bolaget i en skrift inför huvudförhandlingen i HD uttryckligen påpekat att bolaget uppfattade Skandias talan så att Skandia inte till stöd för sin talan åberopade förekomsten av branschpraxis.

När en domstol överväger att tillämpa en rättsregel som inte varit på tal under rättegången, är det ofta lämpligt att domstolen fäster parternas uppmärksamhet på rättsregeln (se t ex Fitger, Rättegångsbalken s 42:29 ff samt rättsfallen NJA 1993 s 13 och 1996 s 52). Ett åsidosättande av denna i lagen inte omnämnda handlingsnorm innebär emellertid inte utan vidare ett rättegångsfel (se NJA 1989 s 614 med tillägg av JustR Lind).

Av handlingarna i målet framgår, att Skandia i överklagandet till HD uttryckligen hänfört sig till "grundläggande försäkringsrättsliga principer". Det framgår också, att Sydkraft yttrat sig i frågan.

Sammanfattningsvis finner HD, att Sydkraft inte visat något förhållande som utgör domvilla. Bolagets klagan över domvilla skall därför lämnas utan bifall.