NJA 2022 s. 623
Vilka förhållanden hos en hjälpbehövande ska föreligga för att ett godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB ska kunna anordnas?
Ystads tingsrätt
K.S. ansökte vid Ystads tingsrätt om att tingsrätten skulle anordna godmanskap för honom med uppdrag för den gode mannen att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.
Överförmyndarnämnden i Trelleborg avstyrkte ansökan.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Karoline Magnusson) anförde i beslut den 26 juli 2021 följande.
Till ansökan har bifogats ett läkarintyg och ett utlåtande från psykiatri och habilitering (barn och ungdom).
I läkarintyget, utfärdat av den legitimerade läkaren och specialisten i allmänmedicin M.S., intygas bl.a. att K.S. har behov av fullt godmanskap på grund av liknande förhållanden. I underlaget för bedömningen framgår bl.a. att han, trots att han genomgått SFI under två år, har mycket svårt med språket och kontakter med myndigheter.
I yttrandet från psykiatri och habilitering, undertecknat av sjuksköterskan S.C. och kuratorn M.N.W., framgår i huvudsak följande. Under åren de har varit i kontakt med K.S. har han behövt mycket stöd och hjälp. Det är fortfarande, trots tolk, svårt att kommunicera och nå fram med ett budskap. Han har ett stöd- och hjälpbehov, bl.a. när det gäller kontakter med myndigheter och sjukvård.
– – –
Därefter har K.S. fått möjlighet att komplettera utredningen.
C.W., Arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg, har hjälpt K.S. i ärendet vid tingsrätten, bl.a. med att inhämta kompletterande läkarintyg. Hon har till tingsrätten uppgett att hans ekonomiska situation är kaotisk och att han har behov av en god man.
Ett nytt läkarintyg har därefter ingetts. I detta har återigen intygats att K.S. har behov av fullt godmanskap, denna gång av ST-läkaren S.P. I underlaget till stöd för bedömningen anges bl.a. att K.S. inte kan ta hand om sin ekonomi, inte kan förstå beslut som fattas och att K.S. även utvecklat psykisk ohälsa. Av intyget framgår också att läkaren inför sin bedömning varit i kontakt med K.L. på Arbets-marknadsförvaltningen.
– – –
Tingsrätten har därefter varit i telefonkontakt med läkaren S.P. Han uppgav då i huvudsak följande. K.S. förstår inte vad saker och ting handlar om och det är mycket svårt att nå fram till denne. K.S. är svårbedömd medicinskt men den samlade bilden av dennes tillstånd (innefattande bl.a. att han är analfabet) och psykiska sjukdomsbild, innefattande sjukdomen depression, gör enligt honom att K.S. tveklöst har behov av en god man.
Överförmyndarnämnden i Trelleborg har anfört i huvudsak följande. Det har inte specificerats hur sjukdomen depression påverkar K.S. eller hur långvarig sjukdomen är eller förväntas vara. Det har inte heller framkommit att hans rättshandlingsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdomen. Det är inte heller visat att det medicinska rekvisitet för god man är uppfyllt på grund av problem hänförliga till liknande förhållanden, som främst tar sikte på missbruksproblematik och olika funktionshinder. Vidare är det inte visat att de problem som föreligger påverkar K.S:s beslutsförmåga. Det är inte heller under några förhållanden visat att det föreligger ett or-sakssamband mellan behovet av hjälp och det medicinska tillståndet.
– – –
SKÄL FÖR BESLUTET
Av 11 kap. 4 § FB framgår att rätten, om det behövs, ska anordna godmanskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Godmanskap får inte anordnas om den enskilde på något ingripande sätt kan få hjälp. En förutsättning för att anordna godmanskap är alltså att den enskildes hälsotillstånd är sådant att det omfattas av begreppen ”sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande”. Möjligheten att förordna god man är inte begränsad till fall då den enskildes hjälpbehov är föranlett av ett psykiskt svaghetstillstånd. Allmän ålderdomssvaghet eller fysisk sjukdom är i sig tillräckligt. Med ”liknande förhållande” avses sådana problem som kan anses likna sjukdom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd (se kommentaren till 11 kap. 4 § FB).
I ärendet har två läkare intygat att K.S:s tillstånd är sådant att han behöver en god man. Tingsrätten har samtalat med den ena läkaren och han har ansett att behovet är tveklöst. Att det finns ett klart hjälpbehov har även andra samhällsaktörer som haft kontakt med K.S. funnit.
Uppgifterna i läkarintyget, tillsammans med övrig utredning i ärendet, ger entydigt bilden av att K.S. har ett stort behov av stöd och hjälp. Vidare ger utredningen sammantaget klart stöd för att K.S:s problem går långt utöver att han är analfabet. Även med hjälp av tolk har han t.ex. stora svårigheter att förstå vad saker och ting handlar om. Även om det framgår att han medicinskt är svårbedömd står det klart att han lider av psykisk ohälsa och, som det får förstås, begränsningar i den kognitiva förmågan att förstå saker och ting. Att hans behov av stöd och hjälp inte skulle ha samband med dessa problem anser tingsrätten är i princip helt uteslutet.
Tingsrätten anser att utredningen sammantaget är sådan att det står klart att K.S. på grund av sitt tillstånd är i behov av hjälp med att förvalta sin egendom, bevaka sin rätt och sörja för sin person och att hjälpbehovet inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt. Det kan i denna del framhållas att det har framkommit att olika samhällsaktörer i dag gör betydligt mer än vad som kan krävas av dem för att hjälpa K.S. t.ex. när det gäller dennes kontakter med myndigheter. Godmanskap ska därför anordnas för honom.
Föreslagen god man har samtyckt till att bli god man för K.S. och han bedöms lämplig för uppdraget.
BESLUT
Godmanskap anordnas enligt 11 kap. 4 § FB för K.S. med uppdrag för den gode mannen att förvalta hans egendom, bevaka hans rätt och sörja för hans person.
– – –
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Överförmyndaren i Trelleborg överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle upphäva godman-skapet för K.S.
Hovrätten (tf. hovrättslagmannen Bob Nilsson Hjorth, referent, hovrättsrådet Anna Tansjö och tf. hovrättsassessorn Ulrika Mossberg) meddelade den 31 augusti 2021 följande beslut.
SKÄL FÖR BESLUTET
På av tingsrätten angivna skäl ska överklagandet avslås.
BESLUT
Hovrätten avslår överklagandet
Högsta domstolen
Överförmyndaren i Trelleborg överklagade och yrkade att HD skulle ändra hovrättens beslut och upphäva godmanskapet för K.S.
K.S. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotta Törnell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–5 i HD:s skäl.
HD har inhämtat ett yttrande från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som har anfört att det inte finns tillräckliga skäl för att anordna godmanskap för K.S. och att varken analfabetism, språksvårigheter eller nedsatt läs- och skrivförmåga bör kunna medföra att en ingripande åtgärd som godmanskap eller förvaltarskap anordnas.
Frågan i målet
Prejudikatfrågan är om analfabetism kan anses utgöra ett ”liknande förhållande” enligt 11 kap. 4 § FB, och därmed ligga till grund för ett beslut om godmanskap.
Anordnande av godmanskap
Rättslig reglering
Punkten 6 motsvarar punkten 8 i HD:s skäl.
Förutsättningarna för godmanskap
Frågan om det finns förutsättningar att anordna godmanskap innefattar en bedömning i flera led. En första förutsättning är att den enskildes hälso-tillstånd är sådant att det omfattas av begreppen “sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande”. Det är endast dessa tillstånd som är av relevans vid bedömningen.
Anordnande av godmanskap förutsätter också att hälsotillståndet påverkar den enskildes förmåga att fatta beslut på ett sådant sätt att han eller hon har särskilt svårt att sköta sina juridiska, ekonomiska eller personliga angelägenheter. Det ska alltså föreligga ett orsakssamband mellan tillståndet och hjälpbehovet. Det krävs dock inte att den enskilde är beslutsoförmögen (jfr prop. 2016/17:30 s. 108). Den enskildes beslutsförmåga behöver således inte vara lika nedsatt som vid anordnande av förvaltarskap, där det förutsätts att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom (se 11 kap. 7 § första stycket FB). Frågan om vilket samband som ska krävas är en juridisk bedömning som ytterst ligger på domstolen (jfr ”Det oönskade förvaltarskapet” NJA 2018 s. 350 p. 16).
Därutöver krävs att åtgärden i rättslig mening behövs. I detta ligger att hjälpbehovet måste vara av viss betydelse. Kravet innebär också att ett godmanskap ska ställas i relation till andra möjligheter för den enskilde att få bistånd, inbegripet möjligheten att på mer informell väg få hjälp av anhöriga och vänner. Om den enskilde kan få sina angelägenheter skötta på ett tillfredsställande sätt med hjälp av för henne eller honom mindre ingripande åt-gärder, kan det betyda att godmanskap inte behövs. Bedömningen ska ske med utgångspunkt i det särskilda fallet och den enskildes möjligheter att få bistånd. (Se NJA 2015 s. 851 p. 6 och 7.)
När domstolen ska bedöma om den enskilde kan klara sina rättsliga och ekonomiska angelägenheter utan bistånd av en god man, är det avgörande om han eller hon kan instruera en uppdragstagare och kontrollera hur uppdraget utförs. Detta förutsätter dock att den enskilde, trots sjukdom eller något liknande förhållande, kan instruera en uppdragstagare inom det rättsliga och ekonomiska området och sedan följa upp de åtgärder som vidtas. Den bedömningen får normalt ske med ledning av de yttranden och den medicinska utredning som vanligtvis finns i ett ärende om godmanskap. Är det i stället den enskildes personliga angelägenheter som kommer i blickfånget, kan åtgärder enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen framstå som alternativ. (Se NJA 2015 s. 851 p. 13 och 14 samt NJA 2018 s. 825 p. 12.)
Bedömningen av om en enskild har förmåga att instruera en fullmaktshavare och sedan följa upp och kontrollera de åtgärder som vidtas är beroende av omständigheterna i det aktuella fallet. Bedömningen får ta sikte på både den enskildes personliga förutsättningar och de angelägenheter som kan förväntas bli aktuella att hantera. Den enskilde ska också ha förmåga att kunna lämna adekvata instruktioner som inte framstår som rena impulshandlingar. Ytterst blir det fråga om att göra en helhetsbedömning av förhållandena i det enskilda fallet. (Se NJA 2018 s. 825 p. 13–15.)
Analfabetism som grund för godmanskap
Med ”liknande förhållande” avses sådana problem som kan anses likna sjukdom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd. Enligt förarbetena kan alkohol- och narkotikamissbruk av allvarliga slag, som medför att den enskilde inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt, betecknas som ett med sjukdom liknande förhållande (se prop. 1987/88:124 s. 145 och 168). Vid tillämpningen av 11 kap. FB har även spelmissbruk likställts med andra former av missbruk. Fall av mycket allvarliga spelproblem som är på nivån spelmissbruk har ansetts omfattas av begreppet ”liknande förhållande” enligt 11 kap. 4 § FB. (Se ”Spelmissbruket” NJA 2019 s. 837 p. 18.)
Det är en ingripande åtgärd att anordna godmanskap för en enskild person. Analfabetism, skriv-, läs- eller språksvårigheter är varken en sjukdom eller en allmän ålderssvaghet och bör inte enskilt eller tillsammans medföra att den enskilde anses sakna intellektuell förmåga att ingå rättshandlingar. Analfabetism kan därför inte anses utgöra ett ”liknande förhållande” enligt 11 kap. 4 § FB, och därmed inte ligga till grund för ett beslut om godmanskap.
Nedsatt skriv- eller läsförmåga kan i vissa fall ha medicinska kopplingar till den enskildes intellektuella förmåga att ingå avtal eller betala en räkning. Har den enskilde emellertid förmåga att instruera och kontrollera annan bör svårigheterna och behoven kunna lösas genom mindre ingripande åtgärder än ett godmanskap.
Bedömningen i detta fall
Av läkarintygen framgår att K.S. inte kan sköta sin ekonomi och han tycker det är svårt att betala räkningar. Han kan varken läsa eller skriva på sitt första inlärda språk eller svenska. Under de senaste åren i Sverige har han utvecklat en psykisk ohälsa. Läkarna har visserligen intygat att K.S. behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person på grund av liknande förhållande. Det finns dock inte något stöd för slutsatsen att K.S:s svårigheter påverkar hans kognitiva förmåga eller hans förmåga att fatta beslut.
Av utredningen framgår att K.S. får hjälp av myndigheter och anhöriga. Hans svårigheter påverkar således inte hans förmåga att kunna lämna adekvata instruktioner till annan. K.S:s hjälpbehov kan därför lösas genom mindre ingripande åtgärder än ett godmanskap.
Det nu anförda innebär att utredningen inte är sådan att det finns förutsättningar att anordna godmanskap för K.S. Hovrättens beslut ska därför upphävas.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Sten Andersson, Eric M. Runesson, referent, och Jonas Malmberg) meddelade den 1 juli 2022 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
K.S. ansökte om att tingsrätten skulle anordna ett godmanskap för hjälp till honom med att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Han anförde att han kom till Sverige som kvotflykting 2017 och att han behöver hjälp av en god man, bl.a. i de myndighetskontakter som krävs på grund av att hans yngste son har ett flertal funktionsnedsättningar.
I ett läkarintyg som gavs in i ärendet anges bl.a. att K.S. lider av psykisk ohälsa. I utredningen finns också uppgifter om att hans sjukdomsbild innefattar depression men är svårbedömd. Det framgår att han inte kan skriva eller läsa, varken på sitt modersmål eller på svenska, att han inte kan ta hand om sin ekonomi och att han inte förstår de beslut som fattas rörande honom.
K.S. angav att han har fått mycket hjälp genom bl.a. arbetsmarknadsförvaltningen, barnhabiliteringen och SFI, men att sådana resurser inte kommer att finnas i framtiden. Hans äldste son hjälper till med de allra enklaste behoven.
Överförmyndaren i Trelleborg avstyrkte ansökan och anförde att utredningen inte visar att K.S. lider av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande som kan ligga till grund för ett godmanskap.
Tingsrätten biföll K.S:s ansökan och förordnade en god man. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.
HD har inhämtat ett yttrande från Sveriges Kommuner och Regioner.
Vad målet handlar om
Målet handlar om vilka förhållanden hos en hjälpbehövande som ska föreligga för att ett godmanskap ska kunna anordnas.
God man enligt 11 kap. 4 § FB
Allmänt om godmanskap
Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.
En god man kan ses som ett biträde åt den enskilde huvudmannen, särskilt när det gäller frågor som har med rättshandlande att göra. Den gode mannen får i viss utsträckning samma ställning som en fullmäktig (jfr prop. 1987/88:124 s. 141). Bestämmelserna om godmanskap kan därför i en del avseenden ses som ett komplement till övriga civilrättsliga regler om fullmakt i avtalslagen och till reglerna om anhörigfullmakt i 17 kap. FB.
Ett godmanskap förutsätter ett domstolsbeslut i vilket behörighetsramarna för uppdraget anges. Det är också domstolen som bedömer om uppdraget ska upphöra därför att det inte längre behövs (se 11 kap. 19 § FB). Så länge förordnandet består kan den gode mannen rättshandla på den enskildes vägnar. Ett godmanskap kan därigenom bli ingripande för den enskilde, även när det har till-kommit på hans eller hennes initiativ. När den enskilde förstår att instruera ett biträde och har förmåga att följa upp de åtgärder som biträdet vidtar, bör den enskildes behov av hjälp med att rättshandla därför i första hand tillgodoses genom en sedvanlig fullmakt. En fullmakt kan lätt återkallas av huvudmannen som också kan justera behörighetsramarna när behoven skiftar.
Närmare om förutsättningarna för godmanskap
En enskild kan ha hjälpbehov av skilda slag. Lagstiftningen om gode män vilar på tanken att sådana hjälpbehov enbart i vissa fall ska tillgodoses genom godmanskap; i övriga fall får hjälpbehoven tillgodoses på andra sätt, t.ex. genom åtgärder på sociallagstiftningens område.
För att ett godmanskap ska komma i fråga krävs att den enskildes förmåga att ta initiativ eller fatta beslut är nedsatt så att han eller hon får det särskilt svårt att sköta sina egna juridiska, ekonomiska eller personliga angelägenheter (jfr NJA 2018 s. 825 p. 6). Detta kan också beskrivas så att den enskildes kognitiva förmåga ska vara nedsatt.
Den nedsatta förmågan ska bero på sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande. Med liknande förhållande avses omständigheter som – utan att nödvändigtvis utgöra fysisk eller psykisk ohälsa – har påverkat den enskildes kognitiva förmåga, t.ex. ålder eller vissa slag av missbruk. Språksvårigheter eller nedsatt läs- och skrivförmåga kan givetvis medföra praktiska svårigheter för den enskilde att sköta om sina angelägenheter. Sådana svårigheter behöver dock inte vara kopplade till den enskildes kognitiva förmåga och kan inte självständigt ligga till grund för ett godmanskap. Bedömningen av den kognitiva förmågan får normalt ske med ledning av en medicinsk utredning.
Godmanskap ska beslutas endast om åtgärden i rättslig mening behövs. Innan en nedsättning i den enskildes kognitiva förmåga föranleder ett godmanskap bör det därför prövas vilka möjligheter som finns för den enskilde att få hjälp av anhöriga, vänner eller professionella aktörer, t.ex. genom utfärdande av fullmakt. När hjälpbehovet anknyter till personliga angelägenheter kan också åt-gärder enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen vara ett alternativ. En helhetsbedömning ska göras med utgångspunkt i det enskilda fallet. (Jfr NJA 2015 s. 851 och NJA 2018 s. 825.)
Bedömningen i detta fall
Det råder ingen tvekan om att K.S. behöver hjälp för att klara sin tillvaro på ett bra sätt. En uppenbar anledning till hjälpbehovet är att han har stora språksvårigheter och inte kan skriva eller läsa, varken på sitt modersmål eller på svenska. Omständigheter av detta slag kan dock i sig inte ligga till grund för ett beslut att anordna godmanskap enligt föräldrabalken. Inte heller de praktiska hjälpbehov som K.S. har som förälder kan motivera ett godmanskap.
Bedömningen av om K.S. ska ha en god man måste i stället ta sin utgångspunkt i vad som genom den medicinska utredningen är klarlagt om hans kognitiva förmåga. Den medicinska utredningen består väsentligen av två läkarintyg.
Det första intyget innehåller inga uppgifter som ger stöd för att K.S. har en sådan nedsatt kognitiv förmåga som skulle kunna föranleda ett godmanskap.
I det andra intyget uttalas att K.S. under senare år har utvecklat psykisk ohälsa. Den utfärdande läkaren har vid telefonkontakt med tingsrätten tillagt att K.S. är medicinskt svårbedömd men att den samlade bilden är att hans tillstånd, inbegripet att han är analfabet, och hans psykiska sjukdomsbild, innefattande sjukdomen depression, gör att han har behov av god man.
Den medicinska utredningen ger alltså visst stöd för att K.S. lider av psykisk ohälsa i form av depression. Vad som har framkommit genom den samlade utredningen ger emellertid inte anledning att anta att hans svårigheter att klara sig i det svenska samhället beror på nedsatt kognitiv förmåga. Det finns inte heller grund för slutsatsen att hans språksvårigheter beror på en sådan nedsättning.
Det finns därför inte förutsättningar att anordna godmanskap för K.S.
Hovrättens beslut ska därför upphävas.
HD:S AVGÖRANDE
HD ändrar hovrättens beslut och upphäver godmanskapet för K.S.
Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig och avslog överklagandet. Han anförde:
Enligt 11 kap. 4 § FB får en god man förordnas för den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Godmanskapet ska anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall.
I en del avseenden kan ett förordnande av god man ses som ett alternativ till en vanlig fullmakt. Med stöd av förordnandet kan den gode mannen få rätt att vidta vissa rättshandlingar för den hjälpbehövandes räkning. Även om den gode mannen har en juridisk roll som ställföreträdare och lagstiftningen är privaträttslig, har godmanskapet samtidigt en vidare innebörd med tydliga inslag av socialt omhändertagande.
I ett uppdrag att sörja för den hjälpbehövandes person ligger att den gode mannen ska se till att denne har ett bra boende, får en god omvårdnad och har goda levnadsvillkor i övrigt. Inte sällan är det just denna hjälp med de personliga förhållandena som är av störst betydelse för den enskilde. Den gode mannen har regelbundna kontakter med anhöriga och i förekommande fall med boendet, vårdpersonalen, socialtjänsten och andra instanser och tar initiativ till förbättringar i de sociala insatserna när detta krävs.
Det är sant att den gode mannen inte själv ska sköta de praktiska sysslor som behöver utföras som en del i omvårdnaden av den hjälpbehövande, inte följa med till läkare, apotek eller frisör, handla mat eller göra reparationer i bostaden. Men eftersom uppdraget omfattar sörjandet av den hjälpbehövandes person, ligger det likväl som utgångspunkt ett förhållandevis långtgående ansvar på den gode mannen i detta avseende. Det ankommer på den gode mannen att övervaka och säkerställa att det som behöver göras för att sörja för personen verkligen också kommer till stånd. En god man, vars uppdrag omfattar det personliga området, har dessutom att uppfylla vissa sociala behov som den enskilde kan ha, t.ex. minska ensamheten genom regelbundna kontakter.
Och även om förordnandet skulle vara avgränsat till rättshandlingar, dvs. bevakning av den enskildes rätt och förvaltning av dennes egendom, så anses det ändå att den gode mannen har ett visst ansvar för den hjälpbehövandes sociala välbefinnande. Över huvud taget är det ju svårt att dra en skarp gräns mellan sådant bistånd som gäller ekonomiska och rättsliga angelägenheter och hjälp i mera personliga frågor.
När det gäller detta ansvar för omsorgen om den enskilde bygger lagstiftningen i och för sig på tanken att behovet av bistånd i stor utsträckning ska kunna lämnas inom ramen för praktiskt och socialt stöd enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen och att godmanskap då inte behövs. Men i realiteten kan den sortens åtgärder inte helt ta över en god mans uppgifter på det personliga planet. För att sådana socialrättsliga åtgärder ska kunna ges företräde måste det förutsättas att den enskildes behov uteslutande gäller ansvaret för hans eller hennes person och att dessa angelägenheter dessutom kan skötas på ett tillfredsställande sätt utan att godmanskap anordnas (jfr NJA 2015 s. 851).
Den omständigheten att den enskildes behov av bistånd i personliga angelägenheter kan tillgodoses med stöd av omsorgslagstiftningen hindrar alltså inte att en god man ges uppdraget att sörja för den hjälpbehövandes person. Tvärtom kan det vara värdefullt med en god man som ger stabilitet i omsorgen och kan bistå den hjälpbehövande med att följa upp och samordna de andra sociala vårdinsatserna.
En viktig begränsning för förordnande av god man enligt 11 kap. 4 § är att det aktuella hjälpbehovet måste ha sin grund i sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande.
I praktiken blir det därför mest personer som lider av någon form av bristande beslutsförmåga, framför allt demenssjukdomar, nedsatt psykisk hälsa och utvecklingsstörning, som får en god man. Men institutet som sådant förutsätter egentligen inte att den enskilde har nedsatt kognitiv förmåga. Det finns enligt lagen inget som hindrar att en god man förordnas för exempelvis den som har fullständig beslutsförmåga och kan ta erforderliga initiativ men som på grund av en långvarig fysisk sjukdom, t.ex. allvarlig förlamning, behöver hjälp med att rättshandla eller sörja för sin person. En annan sak är att den som kan fatta egna beslut naturligtvis inte får påtvingas en god man.
Mot den bakgrunden kan bedömningen av frågan, om den hjälpsökande har behov av en god man, inte vara inriktad bara på beslutsförmågan, dvs. om det föreligger kognitiva svårigheter som motiverar ett godmanskap. I stället ska en bredare prövning göras av hjälpbehovet och situationen och vad en god man skulle kunna bistå med.
Ytterst blir det att se till den enskildes samlade behov av bistånd (jfr 2015 års rättsfall). Det är visserligen tänkbart att den hjälpbehövande kan få det bistånd som behövs genom insatser av flera olika slag och från skilda håll, t.ex. med stöd av omsorgslagstiftningen. Men ifall den enskilde behöver hjälp med både skötseln av sina personliga förhållanden och sina juridiska eller ekonomiska angelägenheter, så kan det framstå som mest ändamålsenligt att utse en god man som tar ett sammanhållande ansvar för hela situationen och då också kan bistå den enskilde med de andra sociala insatserna.
När det är den enskilde själv som begär att få hjälp av en god man är det naturligt att man har en välvillig inställning i frågan om behovet.
Överförmyndaren, som motsätter sig att god man förordnas, har hänvisat till att K.S:s rättshandlingsförmåga inte är nedsatt och att han i och för sig är fullt beslutskapabel. Som framgår av det föregående är emellertid detta – om än många gånger en väsentlig del i bedömningen – inte av avgörande betydelse för frågan om en god man ska förordnas. Det ska göras en samlad prövning av K.S:s situation och behov av god man.
Det råder ingen tvekan om att K.S. behöver hjälp för att klara sin tillvaro, både när det gäller rättshandlingar och personliga angelägenheter, inte minst med tanke på att han mer eller mindre ensam har att ta hand om sin tonårige son som har en funktionsnedsättning. Hans ekonomi beskrivs som kaotisk. Det sägs att han inte alls fattar vad som behöver göras, också när man försöker förklara för honom. Även med tolk har han svårt att förstå vad saker och ting handlar om.
En grundläggande anledning till det omfattande hjälpbehovet är att K.S., som aldrig gått i skolan, inte kan skriva eller läsa, varken på sitt modersmål eller på svenska. Det är riktigt att allmänt sett så kan analfabetism inte självständigt motivera en god man. Utredningen ger emellertid stöd för att K.S. oförmåga i detta hänseende till stor del har att göra med den depression som han har fallit i, sedan han för några år sedan kom hit från Kongo och var tvungen att anpassa sig till ett helt nytt och annorlunda samhällsliv. Det kanske är så att det saknas en helt fastställd sjukdomsdiagnos i detta fall, men läkarnas slutsats om att det finns medicinsk grund för hjälpbehovet bör rimligen ändå godtas i sammanhanget. K.S:s hjälpbehov ska alltså anses bero på ett sjukdomsliknande förhållande.
K.S. bor i Trelleborg men är socialt isolerad och har inte någon annan närstående eller vän i Sverige som kan hjälpa till. Tidigare har han fått mycket hjälp från arbetsmarknadsförvaltningen, barnhabiliteringen och SFI. Det framgår att man från socialförvaltningen och andra instanser har gjort betydande insatser för att hjälpa honom. Men det är tveksamt i vilken utsträckning som dessa resurser verkligen räcker till och kommer att finnas tillgängliga i framtiden. Under alla förhållanden kan de sociala insatserna inte bli annat än ganska splittrade. Det har inte framkommit att det finns möjlighet att tillgodose K.S:s hjälpbehov på något annat stabilt sätt än genom förordnande av en god man.
Trots att uppdraget säkert är svårt finns det en god man som är beredd att åta sig det.
Som tingsrätten och hovrätten konstaterat finns det, vid en samlad bedömning av K.S:s hjälpbehov och situation, förutsättningar att förordna en god man enligt 11 kap. 4 § för att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.