2

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag:

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konun­

gens tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad i 2—36 §§ stadgas örn handlingars hemlighållande har ej avseende å

ovan omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar enligt

56 § riksdagsordningen må ej utan Konungens och kammarens tillstånd ut­

lämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Sammanträder kammare i annat fall än i första stycket sägs inom lyckta

dörrar, äger kammaren besluta, att därvid fört protokoll ej må utan kamma­

rens tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från proto­

kollets datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsproto­

koll och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidi­

gare än femtio år efter handlingens datum.

Handlingar i ärenden, vilka, utan att vara av beskaffenhet som i första

stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts

myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess

förhållanden, må ej utan tillstånd av den myndighet som handlägger ären­

det utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum, med mindre det

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ärendet utlämnas, förrän förslag till stadsplan blivit tillgängligt för gransk­

ning enligt vad därom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dy­

likt ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta, att sådan handling ej heller efter

nämnda tidpunkt må utan myndighetens tillstånd utlämnas; dock att hand­

ling ej må hemlighållas längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller

tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd ut­

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10

§.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklaga­

res verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas,

såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäc­

kande eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott

eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; dock må

handling ej i något fall hemlighållas längre tid än sjuttio år från dess datum,

och vare Konungen obetaget att, där särskilda omständigheter det påkalla,

medgiva utlämnande utan hinder av vad ovan stadgas.

11

§•

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser, avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i an­

nat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisnin­

gar, som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om uppgifter

och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12

§.

Hos myndighet vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller

tvångsarbetsanstalt upprättade handlingar rörande å anstalten intagen person

må ej i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer utlämnas

tidigare än sjuttio år efter deras datum.

eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplys­

ningar i sådant ärende, vägras, örn grundad anledning finnes att antaga att

den, örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle miss­

bruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårds­

nämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör till-

lämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda social -

registren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn social­

register.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15 §.

Till överförmyndare eller förmyndarkammaren i Stockholm inkomna hand­

lingar må, i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare

än tjugu år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen om

förmynderskap föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namn­

givna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas och omständig­

heterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet ej kom­

mer att missbrukas till hans skada. Vid utlämnande böra erforderliga för­

behåll göras.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i

taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra

fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges sam­

tycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Handlingar som inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndighet över

banker, sparbanker, andra penninginrättningar eller försäkringsanstalter, i

vad handlingarna röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom

handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndigheten över

fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, i vad de röra vederbörande

yrkesutövares enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden,

må icke utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke

vederbörande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar

nödigt.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

24 §.

Handling i ärende, som avses i lagen om medling i arbetstvister, må, i den

mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt

7 § nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare

än tjugu år efter dess datum.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt

för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än

som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas

förrän tjugu år fran handlingens datum förflutit, såvida icke, med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i öv­

rigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas

till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande. Vid utläm­

nande böra erforderliga förbehåll göras.

26 §.

Handlingar som till offentlig rättshjälpsanstalt inkommit eller där upp­

rättats angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos no­

tarius publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efter

handlingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål kräver

eller den, som i ärendet anlitat anstalten eller notarius publicus, därtill sam­

tycker.

Beträffande handlingar i sådana ärenden angående rättshjälp åt enskilda,

som handläggas hos annan myndighet än i första stycket sägs, äger Konungen

förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning

än Konungen bestämmer förrän viss tid, högst sjuttio år, förflutit från deras

datum.

27 §.

Med avseende å handlingar, vilka angå myndighets verksamhet för inför­

skaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst, eller vilka

till myndighet inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersök­

ningar som myndigheten utför för enskilds räkning, äger Konungen förord­

na, att de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen be­

stämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprät­

tade handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej, med

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

av arbete för statens eller menighets behov annorledes än genom statens

eller menighetens egen personal må icke, utan tillstånd av den myndighet

som handlägger ärendet, utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest

slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakt­

tagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra

handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet

infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämn­

da tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nöd­

vändigt eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgi-

varen.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta, att

handlingar, som i första stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må

utan myndighetens tillstånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än så­

dana som angiva villkoren i slutna avtal må dylikt beslut avse en tid av

högst tjugu år från nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva vill­

koren i slutna avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vat­

ten eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet dri­

ver handel i affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till

dess två år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med

avseende å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden,

må beslut meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.

Beslut, vilka enligt andra stycket meddelas av annan statsmyndighet än

sådan som hör till eller lyder under riksdagen, skola, där de icke gälla alle­

nast genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller pris­

bestämningar eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje stats-

regleringsår, inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna para­

graf ställa sig till efterrättelse föreskrifter, vilka må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar, som förts vid fattande av sådant be­

slut, må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, eller har förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt,

må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen ingivna

handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från

domstolens handläggning. När domstolen skiljer målet från sig, äger den

12

40 §.

Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för offentliggörande av hand­

lingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet eller hos kom­

munal stämma eller representation, där myndighet som handlägger ärendet

finner sådant erforderligt för ärendets behandling.

41 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot

förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll

som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse

som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff,

enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott

med avseende å handlingar, varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs, fängelse må

ådömas.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

42 §.

Örn åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i all­

män lag och annan författning stadgas angående brottmål.

43 §.

Med myndighet förstås i denna lag

dels statsdepartementen och kommandoexpeditionerna, riksdagen och all­

männa kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade och

revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hö­

rande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommit­

téer (statsmyndighet),

dels ock alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor

och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kom­

missioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och

inrättningar (kommunalmyndighet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet

brev, att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av § 86 regeringsformen,

§ 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen; dock att

hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden samt statsrådets pro­

tokoll och handlingar för tiden dessförinnan, i enlighet med vad hittills

gällt, icke må utan Konungens tillstånd utlämnas förrän femtio år förflutit

från protokollets eller handlingens datum.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

skildas behöriga ekonomiska intresse. I propositionen hade detta stadgande

samma lydelse, dock med tillägg av orden 'eller av andra lika viktiga skäl’.

Konstitutionsutskottet motiverade borttagandet av dessa ord därmed att de

icke vore behövliga med hänsyn till omfattningen av de i övrigt föreslagna

grundlagsbestämmelserna. Beträffande det i samband med propositionen

upprättade lagförslaget angående undantag från offentlighetsgrundsatsen an­

såg utskottet, som tog del av förslaget, sig icke böra taga ställning till dess

särskilda bestämmelser. Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogas nu så­

väl detta förslag (Bilaga A), i det följande kallat departementsförslaget,

som motiven till detsamma (Bilaga B). Efter den ytterligare omprövning av

förslaget som ägt rum inom justitiedepartementet kan jag i huvudsak giva

det min anslutning. Vissa jämkningar ha emellertid synts erforderliga och

jag vill i det följande redogöra för dessa.

Till en början må anmärkas några jämkningar som icke hänföra sig en­

dast till någon viss sekretessbestämmelse.

I departementsförslaget förekommer i åtskilliga paragrafer stadgande, att

Konungen äger förordna om hemlighållande av handlingar av visst slag, och

i några paragrafer, att viss myndighet kan meddela dylikt förordnande. I

ett stort antal fall åter har stadgats, att vissa handlingar ej må utlämnas

utan tillstånd av Konungen eller utan tillstånd av viss myndighet. Enligt 37

§ i förslaget skall, då enligt beslut, som jämlikt bemyndigande i lagen med­

delats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riks­

dagen, viss handling ej må utlämnas, eller då enligt lagen för handlings

utlämnande tillstånd av dylik myndighet erfordras, Konungen äga förordna

att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Vid departementsförslagets upprättande torde ha avsetts att i de fall där

Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att förordna om sekretess

de även skulle anses ha befogenhet att fritt förordna om sekretessens hä­

vande, ehuru detta icke direkt utsagts. Emellertid synas i lagen böra infö­

ras uttryckliga bestämmelser härom. Sålunda har i 37 § infogats bestäm­

melse rörande Konungens rätt att häva sekretess jämväl i de fall där sekre­

tessen är grundad på Konungens eget jämlikt lagen meddelade förordnande.

De lagrum där viss myndighet tillagts rätt att förordna om sekretess å vissa

handlingar torde i regel böra givas det innehållet, att myndigheten äger

besluta att handlingarna ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas. I en­

lighet härmed ha 2 § andra stycket, 8 § första stycket, 33 § och 34 § andra

stycket ändrats. Enligt 36 § kan domstol i vissa fall förordna örn hemlig­

hållande av handlingar i där handlagda mål eller ärenden; med hänsyn till

det sätt på vilket sekretessen å domstolshandlingar är anordnad synes emel­

lertid icke lämpligt, att domstolen kan häva sekretessen, utan bör detta en­

dast ankomma å Konungen i statsrådet enligt 37 §. Någon ändring av nyss

angivet slag har sålunda icke skett med avseende å 36 §.

Beträffande 37 och 38 §§ har vidtagits ändring i syfte att tydligare ut­

märka, att Konungens förordnande om utlämnande enligt dessa lagrum icke

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

omständigheterna i övrigt. Vidare har den i nu avsedda lagrum intagna be­

stämmelsen att utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforder­

liga redaktionellt jämkats.

Slutligen må anmärkas, att med hänsyn därtill att riksdagen icke i oför­

ändrat skick antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till grundlags­

ändringar rörande allmänna handlingar en redaktionell jämkning i nu före­

varande lagförslags promulgationsbestämmelse funnits erforderlig.

Vad härefter angår de särskilda sekretessbestämmelserna har en del mindre

ändringar och kompletteringar i departementsförslaget funnits erforderliga

eller lämpliga.

I 1 § tredje stycket har vidtagits en ändring av redaktionell natur.

Ur 2 § ha uteslutits sekretessbestämmelserna med avseende å utrikesnämn-

dens handlingar och å konstitutionsutskottets handlingar rörande upplys­

ningar som jämlikt riksdagsordningen § 38 mom. 5 prövats böra hemliga

hållas. Dessa handlingar lära nämligen ändock komma att åtnjuta sekre­

tesskydd, antingen enligt 3 § första stycket i departementsförslaget såsom

hörande till ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt eller

ock enligt bestämmelsen i 2 § angående sekretess å konstitutionsutskottets

handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kom­

mandomål. Ej heller lärer någon sekretessbestämmelse erfordras för hand­

lingar hos det nyinrättade utrikesutskottet, vilket skall handlägga frågor som

angå rikets förhållande till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts

behandling; även sådana handlingar torde falla under 3 § första stycket i

departementsförslaget.

I 3 § andra stycket har den ändringen vidtagits, att för hemlighållande

av handlingar som där avses ej skall erfordras Konungens förordnande. De

fall då behov av sekretess å handlingar av nu ifrågavarande beskaffenhet

gör sig gällande lära icke alltid kunna förutses. Det torde sålunda bliva

svårt att genom generella förordnanden reglera sekretessen på ett tillfreds­

ställande sätt; och den omgång och det besvär som skulle följa av nödvän­

digheten att för viss handlings hemlighållande utverka Konungens förord­

nande synas böra undvikas. Därför har i lagrummet föreslagits stadgande

av innehåll att ifrågavarande handlingar ej må utan tillstånd av den myndig­

het som handlägger ärendet utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens

datum, med mindre det är uppenbart att handlingens innehållande icke på­

kallas av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn. Någon

olägenhet av att sålunda anförtro den myndighet som handlägger ärende

av ifrågavarande beskaffenhet att disponera över sekretessen synes ej vara

att befara. På grund av 37 § har Konungen alltid rätt att, i anledning av

ansökan eller på eget initiativ, förordna om utlämnande.

Bland de handlingar angående rikets försvar, om vilkas hemlighållande

Konungen enligt 4 § skall kunna förordna, ha även upptagits handlingar

som röra det civila luftskyddets planläggning. Det finnes nämligen otvivel­

aktigt behov av luftskyddsplaners hemlighållande i viss utsträckning. I öv­

rigt har i paragrafen företagits en mindre redaktionell ändring.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

till myndighet som har att utöva tillsyn över dylika föreningar. Vidare

torde sekretesskydd enligt denna paragraf böra beredas handlingar i ärenden

rörande tilldelning av moderskapsunderstöd. Sådant understöd utgår enligt

förordning den 26 juni 1931 av statsmedel, därvid utdelningen handhaves av

sjukkassorna under tillsyn av socialstyrelsen, som äger pröva sjukkassas be­

slut. I proposition (nr 38) till innevarande riksdag föreslås att moderskaps­

understöd skall ersättas av moderskapspenning. Härjämte föreslås, att i

vissa fall särskild mödrahjälp skall kunna utgå av statsmedel; ärenden här­

om skola handläggas av barnavårdsnämnderna och särskilda mödrahjälps-

nämnder. Med hänsyn till de skilda former för det allmännas hjälpverk­

samhet vid barnsbörd, vilka sålunda föreslagits, har i förevarande paragraf

såsom föremål för sekretess mera allmänt angivits handlingar i ärenden rö­

rande understöd vid barnsbörd. Uttrycket allmän pensionsförsäkring har ut­

bytts mot folkpensionering i enlighet med terminologien i den nya lagstift­

ningen på området, varjämte såsom föremål för sekretess även upptagits

handlingar som eljest röra pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksam­

het; dessa myndigheter handlägga nämligen utöver folkpensioneringsärenden

även vissa andra ärenden, där ett motsvarande sekretessbehov finnes, såsom

ärenden rörande blindhetsersättning och invalidunderstöd. Sekretessen med

avseende å handlingar i ärenden rörande hjälpverksamhet vid arbetslöshet

bär icke, såsom i departementsförslaget, begränsats till de fall då fråga är

om statlig eller statsunderstödd sådan verksamhet utan bestämts att omfatta

all hjälpverksamhet vid arbetslöshet, alltså även rent kommunal sådan. Slut­

ligen har i denna paragraf en del redaktionella jämkningar vidtagits.

Beträffande 15 § har densamma såtillvida ändrats, att endast till överför­

myndare inkomna men ej av honom upprättade handlingar, i vad de angå

enskildas ekonomiska förhållanden, skola vara hemliga. Bland de handlin­

gar som upprättas av överförmyndare märkas i främsta rummet de böcker

angående förmynderskap, vilka överförmyndaren enligt 3 kap. 11 § lagen

om förmynderskap har att föra. För dessa böcker synes, icke ens såvitt de

lämna upplysningar örn enskildas ekonomiska förhållanden, något egentligt

sekretessbehov finnas; däremot torde det vara i den allmänna kontrollens

intresse att de i sin helhet äro offentliga. Lagberedningen har också i moti­

ven till förmynderskapslagen uttalat sig i sådan riktning. Förevarande pa­

ragraf har vidare underkastats den jämkningen att jämte överförmyndare

uttryckligen nämnts förmyndarkammaren i Stockholm, vilken därstädes mot­

svarar överförmyndaren.

I 16 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Uti 17 §, där enligt departementsförslaget sekretess stadgas för uppgifter

till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för be­

räknande av skatt eller allmän avgift, har ansetts riktigast att icke medtaga

uppgifter avseende allmän avgift. Uttrycket skatt torde nämligen vara till­

räckligt vidsträckt för att giva avsedd omfattning åt lagrummet, vartill kom­

mer att uttrycket allmän avgift skulle kunna anses omfatta även avgifter som

av staten eller kommunen upptagas såsom direkt ersättning för vissa nyttig­

20

stämmelse om riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar

av i huvudsak samma innebörd som den nuvarande, frånsett den från 5 till

20 år förlängda sekretesstiden, under det att i ett andra stycke upptagits de-

partementsförslaget såvitt rör övriga i paragrafen avsedda handlingar. Det

må framhållas, att även handlingar i ärenden rörande tillämpningen av den

år 1936 antagna lantarbetstidslagen falla under sekretesskyddet enligt andra

stycket. I syfte bland annat alt tydligare utmärka detta förhållande har ut­

trycket arbetstidens begränsning, som möjligen kunde tydas såsom hänfö­

rande sig endast till lagen örn arbetstidens begränsning, utbytts mot arbets­

tidens reglering.

I 21 § har gjorts en mindre jämkning av väsentligen redaktionell innebörd.

I 26 § har utsatts en tidsgräns för sekretessen av 70 år, den vanliga tids­

gränsen då fråga är örn skydd för personliga förhallanden. En till tiden

obegränsad sekretess, som departementsförslaget innebar, synes mindre lämp­

lig, då åtminstone vissa av här ifrågavarande handlingar, t. ex. protokoll

hos notarius publicus, bevaras för framtiden i offentliga arkiv. I övrigt har

andra stycket av paragrafen undergått redaktionell jämkning.

I skrivelse den 2 februari 1937 har byggnadsstyrelsen hemställt örn in­

förande av sekretessbestämmelse till skydd för handlingar som till läns­

arkitektkontor inkommit eller där upprättats i anledning av ifrågasatt eller

lämnat uppdrag enligt 5 § i instruktionen den 15 juni 1935 (nr 354) för

länsarkitektsorganisationen. Sådana handlingar borde enligt styrelsens för­

menande ej få utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål det krävde eller

den som för uppdraget hänvänt sig till länsarkitektkontoret därtill samtyck­

te. I 5 § länsarkitektinstruktionen stadgas, att länsarkitekt, i den mån tjän­

sten i övrigt medgiver, är skyldig att för statsverkets räkning åtaga sig upp­

drag av statliga, kommunala eller andra myndigheter eller enskilda att upp­

göra förslag till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse samt vissa

andra angivna uppdrag. Till stöd för den föreslagna sekretessbestämmelsen

har byggnadsstyrelsen anfört bl. a., att den omständigheten att byggnads-

planer på landet upprättas på markägarens bekostnad icke vore tillräckligt

skäl att i förevarande lagstiftning helt förbigå byggnadsplaner såsom i de­

partementsförslaget skett. Därest nämligen uppdrag att uppgöra förslag till

sådan plan lämnades länsarkitekt, syntes enligt departementsförslaget alla

till honom ingivna handlingar rörande dylikt ärende bliva offentliga, även

om markägarna skulle ha välgrundad anledning att motsätta sig utlämnan­

de. Uppdragsgivare kunde jämväl beträffande handlingar rörande andra till

länsarkitekt lämnade uppdrag ha fullgoda skäl för krav på hemlighållande.

Även ur det allmännas synpunkt måste det av olika skäl anses olämpligt, om

det skulle råda fri tillgång till alla handlingar som rörde länsarkitekts arbete

i anledning av lämnade uppdrag. I viss mån skulle möjligen med stöd av

27 § i departementsförslaget skydd kunna beredas för vissa av nu ifråga­

varande handlingar. Bestämmelsen torde emellertid icke medgiva ett tillräck­

ligt effektivt skydd, enär det endast skulle kunna avse utredningar och un­

dersökningar men knappast t. ex. utarbetade förslag. —- I anledning av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

torde emellertid enligt förslaget icke bliva tillämplig å riksbanksärenden av

ifrågavarande slag, då hemliga riksbanksärenden utan undantag falla under

31 §. Handlingar i riksbanksärenden som röra främmande makt böra dock

liksom handlingar i andra ärenden rörande främmande makt kunna hem­

lighållas 50 år. Det torde emellertid vara olägligt och överflödigt att vidtaga

uppdelning av riksbankens handlingar med avseende å sekretesstiden och

villkoren för hemlighållande. Några betänkligheter mot att för alla riks-

bankshandlingar i hemliga ärenden bibehålla den nuvarande sekretesstiden

av 50 år synas ej kunna anföras. Härigenom undvikes även ändring av riks­

bankslagen. I överensstämmelse med vad nu anförts har departementsför-

slaget ändrats. Därvid har även vidtagits den ändringen i förevarande lag­

rum, att beträffande ordningen för utlämnande före den angivna sekretess­

tidens utgång icke hänvisats till riksbankslagen utan direkt utsagts, att ut­

lämnande inom denna tid ej får ske utan tillstånd av fullmäktige i riksban­

ken eller av riksdagens bankoutskott eller revisorer.

Med avseende å 32 § har skett den ändringen, att där angivna handlingar

rörande utlåning skola kunna beläggas med sekretess ej blott såvitt angår lån­

sökandes eller lantagares förhållanden utan även såvitt angår borgesmans,

varjämte paragrafen i övrigt något jämkats i formellt hänseende.

Beträffande 34 § har till undvikande av missförstånd utmärkts, att bestäm­

melsen om sekretess å handlingar angående utförande av arbete för statens

eller menighets räkning endast avser sådant arbete, som utföres annorledes

än genom statens eller menighetens egen personal, och således icke gäller

tjänste- eller andra arbetsanställningsavtal. Dessutom lia några andra re­

daktionella jämkningar vidtagits.

I 36 § av departementsförslaget föreskrives beträffande hemlighållande

av handlingar vid domstol i huvudsak följande. Då mål vid underrätt hand­

lagts inom stängda dörrar, må enligt paragrafens första stycke protokoll över

sådan handläggning och handlingar som därvid ingivits icke ulan domstolens

tillstånd utlämnas innan malet blivit skilt från dess handläggning; fortsatt

hemlighållande skall kunna äga rum om domstolen förordnar därom. Har

sådant förordnande meddelats, må enligt andra stycket i paragrafen, om må­

let fullföljes till hovrätt, dit ingivna och där upprättade handlingar icke utan

hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess handläggning,

och skall ytterligare hemlighållande av handlingar i målet vara beroende på

hovrättens prövning. Vid fullföljd till Kungl. Maj:t skola enligt tredje styc­

ket gälla motsvarande regler som vid fullföljd till hovrätt. I fjärde stycket

stadgas, att de föregående bestämmelserna i paragrafen skola äga motsva­

rande tillämpning när i brottmål, varmed hovrätt såsom första domstol tager

befattning, förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar. Sistnämn­

da stadgande ansluter sig till den före den 1 oktober 1936 gällande lagstift­

ningen, enligt vilken reglerna om offentlighet vid underrätt skulle äga till-

lämpning å hovrätt allenast beträffande förhör i brottmål som hovrätten

handlägger i första instans. Enligt lag den 29 maj 1936 (nr 220) om offent­

lighet vid förhör inför hovrätt, som trätt i kraft den 1 oktober 1936, skall

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Ko­

nungens tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad nedan i denna lag stadgas om handlingars hemlighållande har ej av­

seende å de i denna paragraf omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar

enligt 56 § riksdagsordningen ävensom utrikesnämndens protokoll må ej

tidigare än femtio år efter protokollets datum utlämnas utan tillstånd av

Konungen och, beträffande kammares protokoll, jämväl av kammaren.

Sammanträder kammare i annat fall än ovan sagts inom lyckta dörrar, äger

kammaren besluta att därvid fört protokoll ej må utlämnas förrän viss tid,

högst femtio år, förflutit från dess datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsproto­

koll och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras. Ej heller må nämnda utskotts handlingar,

i vad de röra upplysningar som jämlikt 38 § 5 mom. riksdagsordningen prö­

vats böra hållas hemliga, utan utskottets tillstånd utlämnas tidigare än fem­

tio år efter handlingens datum.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas ti­

digare än femtio år efter handlingens datum.

Med avseende å handlingar i ärenden vilka, utan att vara av beskaffenhet

som i första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främ­

mande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ärendet utlämnas, förrän förslag däri blivit tillgängligt för granskning i den

ordning varom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt

ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta att sådan handling skall hem­

lighållas efter nämnda tidpunkt, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit

genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd ut­

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10

§.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklaga­

res verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum, för så vitt det skäligen kan

befaras att sådant utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller

brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara

menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; Konungen obetaget att,

där det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva

undantag från sålunda stadgat förbud mot utlämnande.

11 §•

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i an­

nat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavis­

ningar som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om upp­

gifter och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12

§.

Handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av

brottslingar, om vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan an­

stalt än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda Öller tillsyn

av villkorligt frigivna, eller rörande behandling eller tillsyn av dem vilka

adömts tvångsarbete ma, såvitt de angå enskild som är eller varit intagen

å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, kommer att missbruka

erhållen kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårds­

nämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör till-

lämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar vilka tillhöra de i kommunerna förda social­

registren må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn socialre­

gister.

15 §.

Till överförmyndare inkomna eller av honom upprättade handlingar må,

i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare än tjugu år

efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen örn förmynder­

skap föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namn­

givna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och de

förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för han­

den att det ej kommer att missbrukas till hans skada. Utlämnande bör ske

med de förbehåll som prövas erforderliga.

17 §•

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som av­

ses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt eller allmän

avgift må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare

än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker, andra penninginrätt­

ningar eller försäkringsanstalter inkomna och där upprättade handlingar, i

vad de röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom till tillsyns­

myndigheten över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inkom­

na och där upprättade handlingar, i vad de röra vederbörande yrkesutövares

enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke ut­

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke vederbö­

rande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

19 §.

Handlingar i ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för

yrkessjukdomar, angående arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, så

ock angående arbetstillstånd för utlänning, må, såvitt de röra arbetsgivares

30

Kungl. Majis proposition nr 107.

26 §.

Handlingar som till offentliga rättshjälpsanstalter inkommit eller där upp-

■ rättats angående rättshjälp at enskilda, så ock handlingar i ärenden hos no­

tarius publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej utlämnas i vidare mån än

handlingens ändamål kräver eller den som i ärendet anlitat anstalten eller

notarius publicus därtill samtycker.

Beträffande handlingar i andra ärenden angående rättshjälp åt enskilda

än i första stycket sägs, äger Konungen förordna att handlingarna ej må ut­

lämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

27 §.

Med avseende å handlingar vilka angå myndighets verksamhet för inför­

skaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller inne­

fatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för en­

skilds räkning, äger Konungen förordna att de ej må utlämnas i andra fall

eller annan ordning än Konungen bestämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprät­

tade handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår- utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej med

hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden

under vilka det ifragasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej

kommer att missbrukas till deras skada. Utlämnande bör ske med de förbe­

håll som prövas erforderliga.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärds-

medels begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse

är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som

lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsam­

tal, ma icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller motta­

gare eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som väx­

lat telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefon­

apparaterna.

30 §.

Handling av vilken framgar enskilds förhållande till postsparbanken eller

postgirorörelsen ma ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

sådan som hör till eller lyder under riksdagen skola, där de icke gälla alle­

nast genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller pris­

bestämningar eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje stats-

regleringsår, inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna para­

graf ställa sig till efterrättelse föreskrifter som må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar som förts vid fattande av sådant be­

slut må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till dom­

stolen ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas innan målet bli­

vit skilt från domstolens handläggning. När domstolen från sig skiljer må­

let, äger den, med beaktande av stadgandena i denna lag angående förbud

mot handlingars utlämnande, förordna att dylika protokoll och ingivna

handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre

än sjuttio år, förflutit från förordnandets datum; därvid må dock, örn det

med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas att utläm­

nande före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters

samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål i vilket meddelats förordnande som i första styc­

ket sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet

icke utan hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess

handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutan­

de ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, om

anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å

hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål däri förordnande som ovan sagts gäller, må

till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upp­

rättade handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas

innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen

att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts

ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela

motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och hög­

sta domstolens handlingar i målet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när i brottmål var­

med hovrätt såsom första domstol täger befattning förhör inför hovrätten

äger rum inom stängda dörrar.

34

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Bilaga B.

Motiv

till 1936 års departementsförslag.

I det följande betecknas såsom 1935 års förslag det av sakkunniga under

nämnda år framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna hand­

lingars utlämnande från myndighet (se statens off. utredn. 1935:5). Den

av professorn Nils Herlitz tidigare verkställda utredningen med förslag till

ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens

off. utredn. 1927: 2) betecknas såsom 1927 års förslag. Vid hänvisning till

det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, däri

under kap. 2 behandlats frågan örn allmänna handlingars offentlighet, an­

gles detta såsom 1912 års förslag.

Sekretessreglernas konstruktion.

De särskilda sekretessreglerna i 1935 års förslag ha i allmänhet — efter

förebild av bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning — erhållit for­

men av direkta förbud mot vissa angivna handlingars utlämnande. I vissa

fall skulle dock sekretessen icke bliva uttömmande reglerad genom den före­

slagna särskilda lagen. Sålunda innehåller denna några förbud av den kon­

struktionen att vissa handlingar ej må utlämnas i andra fall än i annan lag

angivas. En dylik konstruktion av sekretessreglerna förekommer dock en­

dast undantagsvis, huvudsakligen i fall då redan gällande tryckfrihetsförord­

ning upptager motsvarande förbud. Genom bibehållande av denna konstruk­

tion i sekretesslagen ha ändringar kunnat undvikas i de lagar som angiva

när handlingarna trots förbudet få utlämnas.

I vissa fall ha emellertid de sakkunniga funnit sig föranlåtna att i den

särskilda sekretesslagen endast bereda möjlighet att inom vissa gränser an­

ordna sekretess, vilkens närmare reglering skall ske i annan ordning än ge­

nom lag. De sakkunniga anföra närmare härom i huvudsak följande:

Då de sakkunniga tagit i betraktande de oavlåtligen växlande former, i vilka

det allmännas verksamhet av mer eller mindre privatekonomisk natur och

statens kontroll över näringslivet framträdde, hade det stått klart för dem,

att icke alla de regler om handlingars hemlighållande, som för sådan verksam­

het och kontroll påkallades, lämpligen kunde meddelas genom lag. Skulle det

ske, bleve man nödsakad att åt sekretessreglerna giva en alltför generell av­

fattning och sålunda i överflödig omfattning inskränka offentligheten. I lik­

het med 1927 års förslag till tryckfrihetsförordning, delvis t. o. m. i högre

grad än detta,^ hade sålunda de sakkunniga i den särskilda lagen nödgats att

på vissa områden hänvisa den närmare gränsdragningen mellan offentliga

och icke offentliga handlingar till reglering i annan ordning. Åtskilliga av

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ves. Sådana uttalanden vöre till exempel icke ovanliga i kommunala besvärs­

mål eller i skuldfordrings- och handräckningsärenden. Fråga kunde därför

vara, om icke såsom grundläggande princip för förslaget borde angivas de in­

tressen vilka icke finge kränkas genom handlingars utlämnande av myndig­

het, och att den därpå följade uppräkningen av handlingar i olika ärenden

endast finge karaktären av en för mydigheterna bindande men dock icke ut­

tömmande exemplifiering. Under sådana förhållanden behövde denna upp­

räkning måhända icke bliva så detaljerad som i de sakkunnigas förslag och

mera frihet kunde lämnas åt vederbörande myndighets eget omdöme.

Vad angår sekretessreglernas konstruktion i den särskilda lagen synes

lämpligast att i regel, liksom i gällande lag, giva dem formen av förbud mot

vissa handlingars utlämnande. På de i sakkunnigförslaget angivna skälen

torde det vara lämpligt att på vissa i lagen angivna begränsade områden

överlåta åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller för särskilda

fall förordna om sekretess i stället för att giva direkt sekretesspåbud i lagen.

Likaså torde i vissa undantagsfall sekretessens närmare omfattning lämp­

ligen böra angivas genom hänvisning till annan lag, där speciella regler i

ämnet redan givits. Detta strider emellertid icke mot principen att sekre­

tessens alla områden skola angivas i den särskilda sekretesslagen och att

sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag. De

särskilda spörsmål som i detta hänseende uppkomma skola närmare behand­

las i det följande.

Det torde även vara lämpligt att, vid vissa utlämningsförbud med huvud­

sakligt syfte att skydda enskildas personliga och ekonomiska förhållanden

mot att blottställas, uppställa ett förbehåll av den innebörd de sakkunniga

föreslagit, nämligen att handling likväl skall utlämnas, därest med hänsyn

till de förhållanden under vilka utlämnande ifrågasättes trygghet kan an­

ses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller för­

klenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses. Det

är visserligen sant såsom från ett par håll anmärkts, att härigenom en be­

tydande diskretionär prövningsrätt tillägges myndigheterna, vilken icke

minst för kommunala befattningshavare emellanåt kan vara förenad med

vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid bör emellertid erinras att stad­

gandet enligt de sakkunnigas förslag är så utformat, att så snart det icke

kan anses uteslutet, att handlingens utlämnande kommer att missbrukas,

vederbörande befattningshavare bör vara försvarad, om han vägrar utläm­

nande. För att ytterligare klargöra stadgandets innebörd torde böra angivas,

att vid prövningen skall tagas hänsyn till det ändamål för vilket utläm­

nande åstundas. Det torde icke behöva befaras, att myndigheter eller

befattningshavare som efter bästa förstånd söka fullgöra sin prövning skola

bliva föremål för några åtgärder i anledning av vägran att utlämna hand­

lingar av ifrågavarande slag. Offentlighetsintresset torde å andra sidan bli­

va behörigen tillgodosett genom det föreslagna administrativa besvärsinstitu-

tet. Den som vägrats utfå handling skall kunna draga frågan under pröv­

ning av högre myndigheter, vilka i vart fall måste anses fullt kompetenta att

bedöma densamma. Det bör framhållas, att därest icke den ifrågavarande

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kommit till användning beträffande statsrådsprotokoll i vissa fall, riks­

dagshandlingar, handlingar angående utrikesförhållanden och rikets för­

svar samt polishandlingar.

En 25-årig sekretesstid skall enligt förslaget gälla till skydd för viktigare

ekonomiska intressen. En tid av 10 år har i allmänhet föreslagits, där icke

längre hemlighållande synts oundgängligt. Slutligen har 2 års sekretess

föreslagits som det normala beträffande statsrådsprotokoll samt vidare be­

träffande vissa handlingar i upphandlingsärenden m. fl. I vissa fall har

någon bestämd sekretesstid icke utsatts.

I yttrandena över förslaget har från flera håll anmärkts, att sekretessti­

derna icke torde behöva varieras i så stor utsträckning som i förslaget skett.

Bland andra ha stadsfullmäktige i Stockholm och Överståthållarämbetet gjort

anmärkning därom. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår,

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tidsgränserna för sekretess sät­

tas till exempelvis 60, 20 och 2 år.

Beträffande åtskilliga sekretessbestämmelser yrkas en längre tid för hem­

lighållande än de sakkunniga föreslagit. Särskilt må anmärkas att riksarkivet

föreslår en sekretesstid av 70 år med avseende å bestämmelser till skydd för

privatlivets helgd, där de sakkunniga föreslagit 60 eller beträffande polis­

handlingar 50 år. Även från andra håll ha framförts önskemål om förläng­

ning av den föreslagna 60-årstiden.

Vad angår frågan om de tider under vilka sekretess skall gälla för olika

slags handlingar, äro i allmänhet vid dessa tiders bestämmande de synpunk­

ter som ligga till grund för offentlighetsprincipen av mindre betydelse.

Otvivelaktigt bör sekretessens anordnande ske med synnerlig varsamhet

och med aktgivande därpå att icke offentligheten obehörigen inkräktas.

Kan därvid sekretessen inskränkas att gälla exempelvis, såsom i åtskilliga

fall är möjligt, endast till dess ett ärende är slutfört eller, såsom i ett pär

fall synes lämpligt, till dess en förhållandevis så kort tid som två år för­

flutit, måste en sådan begränsning av sekretessen anses lycklig, enär det

även efter sekretesstidens utgång kan vara av intresse ur kontrollsynpunkt

att handlingarna bliva tillgängliga. Finner man sig emellertid, för att en

sekretessbestämmelse skall fylla sitt ändamål, nödsakad att utsträcka sekre­

tessens giltighet över en längre tidrymd, exempelvis tio år, har den offent­

lighet som efter en sådan tidrymd inträder föga eller intet värde ur kontroll­

synpunkt eller överhuvud ur de synpunkter som i första hand ligga bakom

offentlighetsprincipen. Det är ur dessa synpunkter skäligen likgiltigt, om

sekretesstiden i sådana fall ytterligare utsträckes. Däremot kan det vara

av intresse för den historiska forskningen och arkivvården att sekretesstiden

begränsas. Detta intresse torde emellertid i allmänhet böra stå tillbaka för

det intresse som föranlett sekretessens införande. I de fall där sekretess

under alla omständigheter anses böra gälla under en längre tidrymd, synes

den därför i regel icke böra upphöra, förrän det intresse som föranlett den­

samma kan beräknas till det väsentliga ha försvunnit.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I det inom departementet utarbetade förslaget ha de sakkunnigas gruppe­

ring av stadgandena följts. Vissa omredigeringar och tillägg ha dock med­

fört, att överensstämmelse med sakkunnigförslaget beträffande paragrafin­

delningen ej kunnat helt upprätthållas. Olikheterna framgå av den följande

redogörelsen för departementsförslagets särskilda stadganden, därvid i före­

kommande fall hänvisning även sker till gällande bestämmelser i § 2 mom. 4

tryckfrihetsförordningen rörande undantag från offentlighetsregeln (beteck­

nade såsom und. 1—22) samt till det år 1927 framlagda förslaget till ändrad

lydelse av nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen (mom. 5—38).

I anledning av den omläggning av grundlagsstadgandena som skett vid

överarbetningen inom departementet av de sakkunnigas förslag till grund-

lagstext — varmed avsetts att utmärka den särskilda lagen såsom en lag med

föreskrifter om grundlagsstadgandenas tillämpning -— har lagen ansetts böra

erhålla rubriken 'lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar’.

1

§•

Statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål skola enligt gällande lag,

und. 1, icke utan Konungens tillstånd vara tillgängliga förrän efter 50 år.

I den motion som föranledde riksdagens skrivelse den 11 juni 1921 yrka­

des, att bestämmelserna örn hemlighållande av dylika protokoll skulle åt­

minstone väsentligen upphävas. Riksdagen förklarade sig hålla före, att

statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras offentliga

antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år.

Förslaget av år 1927, mom. 5, innebar att protokollen skulle bliva offent­

liga efter 10 år, dock med rätt för Konungen att förordna om hemlighållan­

de längre tid, högst 50 år.

Enligt 1935 års förslag, 1 §, skulle såsom regel gälla en tvåårig sekretess­

tid. Samma möjlighet till förlängning som i det tidigare förslaget stadgades.

De sakkunniga hade, enligt vad i motiven anfördes, allvarligt övervägt att

föreslå, att statsrådsprotokoll skulle omedelbart offentliggöras, där ej annat

förordnades. Behov av sekretess torde endast i ytterst ringa utsträckning

föreligga. Då de sakkunniga likväl stannat vid att föreslå en kort sekretess­

tid såsom det normala, hade det företrädesvis skett på den grund att örn ome­

delbar offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet kunde befa­

ras bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad å sådana ärenden i vilka förbud

mot protokollets utlämnande meddelats. Beträffande protokoll som hållits

innan den nya lagstiftningen trätt i kraft borde enligt de sakkunnigas me­

ning äldre rätt tillämpas; härom upptogs bestämmelse i paragrafen. De före­

slagna stadgandena skulle vara exklusivt tillämpliga å statsrådsprotokoll.

Den föreslagna huvudregeln örn en tvåårig sekretesstid för statsrådsproto­

kollen synes av praktiska skäl lämplig. Något egentligt behov av att dessa

protokoll ställas till förfogande för det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga,

då detta tillräckligt tillgodoses genom de utfärdade expeditionerna. I de

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I 1927 års förslag upptogos stadganden i ämnet under mom. 9. Huvud­

regeln i förslaget avser 'handlingar i diplomatiska och konsulära ärenden

som röra främmande makt eller dess förhållanden’. Härmed åsyftades en

viss utvidgning av den gällande sekretessregeln, nämligen till handlingar som

berörde främmande makt utan att likväl direkt angå Sveriges förhållande

till sådan makt. I 1935 års förslag, 3 § första stycket, har såsom motsvarig­

het härtill upptagits ett stadgande om handlingar i ärenden som handläggas

inom utrikesförvaltningen och röra främmande makt och dess förhål­

landen.

I 1935 års förslag, 3 § andra stycket, stadgas vidare — med utgångspunkt

från stadganden i det tidigare förslaget — om handlingar i ärenden, som

icke handläggas inom utrikesförvaltningen men likväl på visst sätt angå ut­

ländska förhållanden. Stadgandet, vartill motsvarighet icke finnes i gäl­

lande lag, avser ej sekretess direkt på grund av lagen utan innebär bemyn­

digande för Konungen att under angivna förutsättningar, generellt eller för

särskilda fall, förordna om hemlighållande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ärenden som

röra främmande makt och dess förhållanden borde underkastas sekretess

jämväl då de handläggas inom handelsdepartementet.

Ärenden som i egentlig mening röra rikets förhållande till främmande mak­

ter handläggas i viss, ej obetydlig utsträckning även av andra departement

än utrikesdepartementet. Det synes naturligt att för handlingar i samtliga

ärenden av angivet slag, oavsett var de handläggas, gäller en gemensam

bestämmelse av innehåll att dylik handling må utlämnas tidigare än 50 år

från dess datum allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. En

dylik bestämmelse förutsätter, att närmare föreskrifter om offentliggörande

av Konungen utfärdas för de fall då sekretess ej finnes erforderlig.

Vad åter angår handlingar tillhörande de ärenden av skiftande natur, vilka

i 1935 års förslag betecknats såsom ärenden angående svensk myndighets

förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest

angående främmande makt eller dess förhållanden, torde det vara lämpligt

att de, likaledes oberoende av om de handläggas inom utrikesförvaltningen

eller annorstädes, hänföras under en bestämmelse som ger Konungen be­

myndigande att, då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, internatio­

nella hänsyn eller andra lika viktiga skäl, förordna om hemlighållande under

viss erforderlig tid, högst 50 år.

I enlighet med vad nu sagts har förevarande paragraf avfattats.

4§-

Bestämmelser örn hemlighållande av handlingar rörande försvarsväsendet

finnas för närvarande i und. 3 och ha i 1935 års förslag upptagits i 4 §.

I yttrandena över förslaget ha påyrkats vissa tillägg, delvis i förtydligande

syfte. Chefen för marinstaben har i sådant hänseende framhållit handlingar

angående krigsmaktens krigsberedskap och övningar, marinförvaltningen

hade hithörande stadganden, med delvis annan konstruktion, upptagits un­

der mom. 7 och 8.

Stadsfullmäktige i Luleå ha anfört att det kunde starkt ifrågasättas, huru­

vida icke kommunalmyndighets protokoll i ärende som handhaves allenast

för beredning borde kunna undanhållas offentlighet, till dess beslut i ären­

det förelåge. Stadsfullmäktige i Jönköping ha uttalat sig i liknande riktning

beträffande protokoll förda hos drätselkammares beredningsavdelning.

En utsträckning av sekretessen på sätt i de nämnda yttrandena förordats

synes ej böra ifrågakomma. Då ett beredningsärende slutförts och proto­

koll justerats, lärer någon anledning ej föreligga att undanhålla protokollet

från offentligheten.

För att utmärka att tidpunkten för offentliggörandet av statsrevisorernas

protokoll bör sammanfalla med offentliggörandet av deras berättelse, har en

ändring vidtagits i förslaget.

6

§-

Paragrafen motsvarar 6 § i 1935 års förslag.

De sakkunniga ha i motiven bland annat anfört, att enligt vad de inhäm­

tat ett icke ringa behov vore för handen av bestämmelse rörande handlingar

som av myndighet upprättats eller som anskaffats för kronans eller menig­

hets räkning till utredning i någon dess pågående eller blivande rättstvist. En

sådan bestämmelse vore av betydelse bland annat för de affärsdrivande ver­

ken och beträffande justitiekanslerns utlåtanden i anledning av kronans pro­

cesser samt syntes vidare nödig för behörigt skydd av kommunernas intres­

sen, därest offentlighet för kommunala handlingar bleve genomförd i före­

slagen utsträckning.

Lantmäteristgrelsen har i sitt yttrande anfört, att för det fall att en myn­

dighet för någon dess rättstvist av annan myndighet begärde utlåtande, svå­

righet ofta kunde uppstå för den senare myndigheten vid ställningstagande

till sekretessen beträffande det begärda utlåtandet. Under alla förhållanden

syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna emellan bliva erforderligt,

och ifrågasättas kunde, huruvida icke utlåtandet borde hållas under sekre­

tess av den myndighet som upprättat detsamma allenast på särskild hem­

ställan av den myndighet på vilken det ankomme att anhängiggöra eller ut­

föra rättegången. Kammarkollegium har anmärkt, att begränsningen av

sekretessen till dess tvisten blivit slutligen avgjord eller 10 år förflutit från

handlingens datum föranledde att handlingar av äldre datum som inginge i

processmaterialet skulle vara offentliga, även örn tvisten icke blivit slutligen

avgjord. Utlämnande av processmaterial under pågående utredning borde

näppeligen få framtvingas.

Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit synes behövligt.

Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i allmänhet, av justi-

tiekanslern framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt för sekretes­

sens upprätthållande att samarbete ägde rum mellan myndigheterna inbor-

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

framför allt själva utkasten till stadsplan och andra handlingar av vilka

framginge hur stadsplanen tänktes utformad. Ett för tidigt offentliggöran­

de av sådana handlingar skulle kunna gynna spekulationer på kommunens

bekostnad och omöjliggöra stadsplanens genomförande. I fråga om den tid

under vilken handlingar i stadsplaneärenden skulle få hemlighållas anförde

de sakkunniga, att sekretessmöjlighet icke syntes böra beredas längre än till

dess stadsplanen jämlikt byggnadsstadgan skulle framläggas för granskning.

De sakkunniga hade icke förbisett vissa yrkanden som framställts därom att

andra handlingar än själva stadsplanen, särskilt beräkningar av fastighe­

ters värde, borde hemlighållas längre, helst ända till dess stadsplanen blivit

slutligen genomförd. Emellertid torde det enligt de sakkunnigas mening i

regel vara tillräckligt att de kunde hemlighållas tills ärendet slutförts hos

stadsplanemyndigheten; beträffande beräkningar av fastighetsvärden erin­

rades dessutom att dessa handlingar i avsevärd omfattning torde kunna hem­

lighållas med stöd av förslagets 32 § angående handlingar i ärenden om för­

värv, avyttrande eller upplåtelse av egendom (i förevarande förslag 34 §).

I yttrandena över 1935 års förslag har från flera håll yrkats möjlighet att

hemlighålla de ekonomiska kalkylerna för stadsplan längre tid än enligt för­

slaget vöre möjligt. Stadsförbundet har härom anfört:

Man måste från kommunalt håll bestämt motsätta sig stadgandet, att till

ett stadsplaneärende hörande handlingar i sin helhet skulle vara offentliga,

då stadsplaneförslaget utställts till granskning. De stadsplaneförslag som

uppgjordes av vederbörande myndigheter förutsatte noggranna och detalje­

rade utredningar angående värdet av de fastigheter som samhället för stads­

planens genomförande måste förvärva samt om möjligheterna att efter pla­

nens genomförande få en del av stadsplanekostnaderna täckta genom försälj­

ning av för planens genomförande icke behövlig mark. Skulle dessa beräk­

ningar bliva offentliga, icke såsom i andra fall, efter ärendets slutförande,

d. v. s. efter stadsplanens genomförande, utan redan efter det stadsplaneför­

slaget utställts till granskning, skulle detta innebära att stadens myndigheter

nödgades tillhandahålla markägarna material, på vilket de med fördel kunde

grunda sina anspråk på staden. Då de sakkunniga erinrade därom, att

ifrågavarande beräkningar i avsevärd omfattning kunde hemlighållas med

stöd av förslagets § 32, kunde förbundet icke biträda denna mening.

Denna paragraf syntes förbundet hava avseende på akuta avtalsförslag, icke

på kalkyler till ledning för kommande underhandlingar.

Liknande synpunkter lia framförts av bland andra stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, örebro, Uppsala och Luleå, därvid stads­

fullmäktige i Göteborg anmärkt att paragrafen icke borde erhålla en så ge­

nerell avfattning som föreslagits utan borde ändras så att ekonomiska kal­

kyler rörande stadsplaneärenden undantoges från offentligheten till dess

stadsplanen slutligen genomförts.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län ha ifrågasatt sekretess­

skydd jämväl för byggnadsplan på landet.

Utan tvivel föreligger för städer och samhällen mången gång ett starkt

intresse av att ekonomiska kalkyler i stadsplaneärenden bliva undanhållna

48

Kungl. Maj.-ts proposition nr 107.

10

§.

I gällande rätt finnes ingen sekretessföreskrift avseende polisens och åkla­

gares handlingar. I praxis torde emellertid anses, att dylika handlingar kun­

na hemlighållas så länge den undersökning varom fråga är ännu pågår.

I 1927 års utredning, mom. 12, föreslogs sekretess under 10 år för hos

polis- eller åklagarmyndighet förvarade handlingar rörande brott, i den mån

det skäligen kunde befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäc­

kande eller brottmåls utredning eller lända till men för enskild person som

misstänkts men ej åtalats för brott. Därjämte föreslogos vissa specialregler,

bland annat för det fall att genom utlämnande något kunde uppenbaras som

med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för främmande makt, då

en 50-årig sekretess skulle gälla.

I 1935 års förslag ha införts enklare och enhetligare regler av innebörd att

sekretess skall gälla för handlingar rörande polismyndighets eller allmän

åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott — hand­

lingarna behöva sålunda icke hänföra sig till bestämda begångna brott — för

såvitt det skäligen kan befaras, att genom utlämnande skulle uppenbaras

något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas för främmande

makt, eller att därigenom brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller

åtgärder till förekommande av brott skulle motverkas, eller att utlämnande

skulle lända enskild person till men. Hänsyn skulle sålunda tagas även till

andra personer än sådana som misstänkts men ej åtalats för brott. De sak­

kunniga ha framhållit, att även personer som ej misstänkts för brott kunde

i polishandlingar beröras på sådant sätt att offentliggörande av handlingarna

lände dem till men samt att även för brott åtalade personer borde åtnjuta

skydd i den mån vad i handlingarna förekomme ej åberopades vid domstol.

Sekretesstiden är föreslagen enhetligt till 50 år, men såsom i motiven antydes

skulle handlingarna med hänsyn till nämnda förutsättningar för sekretessens

upprätthållande ofta bliva offentliga före denna tids utgång. Den år 1927

föreslagna 10-årstiden hade synts de sakkunniga väl kort, särskilt då det

gällde att skydda enskild person. Slutligen innebär förslaget att Konungen

skall äga förordna om utlämnande mera generellt eller för särskilda fall.

Magistraten i Ystad har förklarat sig anse en så omfattande utvidgning av

sekretessen som den föreslagna icke vara tillrådlig, enär en väsentlig del av

polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet därigenom skulle undandragas

offentligheten. Generaltullstyrelsen erinrar att tullverket utövar verksamhet

till beivrande av smugglingsbrott m. m. samt anser att samma skäl för sekre­

tess finnes med avseende å handlingar rörande denna verksamhet som be­

träffande de i förslaget upptagna handlingarna.

Behovet av sekretess för här ifrågavarande handlingar är påtagligt. Den

reglering av ämnet som skett i 1935 års förslag synes i huvudsak tillfreds­

ställande. En viss omredigering av stadgandet har emellertid företagits i

syfte att göra det mera överskådligt. Såsom de sakkunniga framhållit torde

sekretessen böra givas den omfattning att alla personer som i polis- och åkla-

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

stadgande har föranletts av krav som framförts från järnvägsstyrelsen och

generalpoststyrelsen med avseende å där förda anteckningar över bestraff­

ningar samt från militärt håll och militieombudsmannen med avseende å mi­

litärt straffregister, straffjournaler och anteckningsböcker över tillrättavis­

ningar. Militieombudsmannen påpekade i en framställning år 1933 de på­

tagliga olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka uppgifter i

dylika handlingar utan inskränkning vore tillgängliga för offentligheten. Kän­

nedom om meddelade bestraffningar och tillrättavisningar vore ägnad att

försvåra möjligheten för manskap som haft anställning vid försvarsväsendet

att därefter erhålla civilt arbete, vilket i sin tur alstrade modlöshet och miss­

nöje hos den därav berörda kåren och kunde bidraga till att framkalla mot­

vilja mot försvarsväsendet. Beträffande nämnda handlingar borde därför

enligt militieombudsmannens mening i fråga om offentlighet tillämpas i

huvudsak samma regler som beträffande det civila straffregistret.

De sakkunniga anmärka att den föreslagna bestämmelsen formulerats så

att den endast avser särskilt förda anteckningar över straff och tillrättavis­

ningar, ej anteckningar därom som exempelvis kunna förekomma i någon

personalakt, enär en så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga

kontrollintressen. Myndigheterna hade genom stadgandet bereus möjlighet

att anordna sekretesskydd för ifrågavarande anteckningar genom att icke

verkställa dem annorstädes än i ett för ändamålet upplagt särskilt re­

gister.

De militära myndigheterna ha icke framställt någon anmärkning mot för­

slaget i sistberörda del men närmare utvecklat i vad mån ifrågavarande hand­

lingar böra hemlighållas, vilket emellertid såsom framgår av den föreslagna

bestämmelsen skall regleras i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen

anmärker att uttrycket 'särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna tydas

såsom innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen

föreslår att uttrycket utbytes mot 'särskilt register’. Styrelsen erinrar även

att hos styrelsen föres register över personer som dömts för smugglingsbrott,

vilket register vore offentligt, men att styrelsen, då såvitt bekant någon olä­

genhet icke yppats därav, saknade anledning att ifrågasätta dess hemlig­

hållande. Länsstyrelsen i Stockholms län omnämner att anteckningar om

straff varom länsstyrelsen erhåller underrättelse enligt motorfordonsförord­

ningen införas i körkortsregistret och där bliva offentliga, vilket länsstyrel­

sen finner lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Stadsarkivarien i Stockholm

erinrar att vid vissa större domstolar föres alfabetiskt register till brottmåls-

diarierna, som vore i behov av ett lagstadgat skydd.

De sakkunnigas förslag synes i allt väsentligt kunna godtagas. Med anled­

ning av vad generaltullstyrelsen anmärkt har i departementsförslaget uttryc­

ket 'särskilda minnesanteckningar’ i tredje stycket utbytts mot 'register',

varjämte ett par andra obetydliga redaktionella jämkningar i paragrafen

vidtagits. Såsom vederbörande myndigheter framhållit torde registret över

personer som dömts för smugglingsbrott samt anteckningar i körkortsregist­

ret örn bestraffningar för brott mot motorfordonsförordningen icke böra un­

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården

och kyrkodisciplinen rörande handlingar i vad de innehålla upplysning om

enskild persons leverne och seder, såvitt de lända honom till skada eller

förklenande. Senare har stadgandet kompletterats med förbud mot utläm­

nande av utdrag ur dylika handlingar i vad de innehålla upplysning huru­

vida enskild person ådragit sig straffpåföljd vilken utestänger från behörig­

het och rättigheter som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

De i 1935 års förslag upptagna stadgandena i ämnet ansluta sig, såsom

fallet i än högre grad var med de år 1927 under mom. 15 föreslagna, vä­

sentligen till gällande rätt. Innebörden av förstnämnda förslag är i huvud­

sak följande. Bestämmelserna avse ej blott kyrkoböcker utan även folk­

register och mantalsböcker, vilka föras i vissa städer, jämte handlingar som

eljest röra själavården eller kyrkotukten. Såsom enligt gällande rätt skyd­

das endast det som rör enskild persons leverne och seder. Utlämnande skall

ske, förutom då vederbörande enskilde därtill samtycker, när med hänsyn

till de förhållanden under vilka det ifrågasättes trygghet kan anses vara för

handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för

den enskilde som avses. Dessutom skall Konungen äga förordna om utläm­

nande. En maximitid av 60 år för sekretessens upprätthållande har stad­

gats. Utdrag utvisande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen — sålunda ej blott utdrag därom att påföljd ådömts utan

även utdrag därom att någon icke ådömts dylik — må enligt förslaget icke

meddelas i annat fall än lag eller författning särskilt stadgar. På den grund

att sekretess endast gäller för vad som länder enskild person till skada eller

förklenande anses sekretessen enligt gällande rätt begränsad till dennes

livstid. Då även enligt förslaget utlämnande skall ske, om det ej kan lända

vederbörande enskilde till skada eller förklenande, skulle nämnda begräns­

ning fortfarande komma att gälla. De sakkunniga lia övervägt att bereda

skydd även för död mans minne men icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att härutinnan frångå gällande rätts ståndpunkt. De sakkunniga framhålla

att anteckningar i kyrkoböcker angående enskildas privatliv efter hand blivit

allt sällsyntare och att det torde vara anteckningar rörande fader- och mo­

derskap till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom, för

vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig gällande.

Ur de inkomna yttrandena över förslaget må anmärkas att riksarkivet

och åtskilliga kyrkliga myndigheter yrkat en förlängning av sekretesstiden,

därvid förordats 70, 90 och 100 år. Från ett pär håll förordas att denna

tid skall räknas från vederbörande kyrkoboks avslutningsår, enär i böckerna

ofta saknas datum för anteckningarna. Även har från några håll yrkats att

sekretesskyddet icke skall upphöra så snart den person vars leverne och

seder äro i fråga avlidit. Riksarkivet finner det sålunda icke tillfredsstäl­

lande att en förklenande kyrkoboksanteckning örn en person från hur sen

tid som helst omedelbart efter hans frånfälle skulle kunna publiceras medan

eljest dylika anteckningar vöre skyddade mot missbruk. Domkapitlet i

Linköping har yrkat att liksom med avseende å vissa handlingar i sociala

54

Kungl. Majis proposition nr 107.

förut omtalats framställts från flera håll. Man torde icke kunna förneka det

berättigade i att en avliden persons nära anhöriga skyddas mot lidanden som

för dem kunna uppkomma, om den avlidnes personliga förhållanden blotta­

des. Detta torde gälla lika väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar

som med avseende å de i 14 § upptagna.

Den diskretionära prövning som ålagts prästerna i fråga om tillhandahål­

lande av kyrkoböcker kan otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och an­

svarsfull. En sådan prövning torde emellertid allraminst kunna undvikas

då det gäller kyrkoböcker, där det förekommer många anteckningar om per­

sonliga förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsin-

tresse med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första

hand böra åligga vederbörande pastor. Det må i anledning av vad som fram­

kommit i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras endast örn fara

finnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda torde i regel kontra­

henterna vid ett tillämnat äktenskap kunna anses berättigade att få del av

upplysningar om varandra. Detta framgår i viss mån genom den i departe-

mentsförslaget företagna, förut vid de'n allmänna redogörelsen för sekretess­

reglernas konstruktion berörda ändringen i formuleringen av villkoren för ut­

lämnande därhän, att det särskilt nämnts att vid prövning om trygghet mot

skada eller förklenande är för handen hänsyn skall tagas till det ändamål för

vilket handlingen åstundas.

Sekretesstiden har i överensstämmelse med de förut berörda allmänna

grunderna i detta hänseende i departementsförslaget satts till 70 år.

I anledning av därom framställd anmärkning har avfattningen ändrats så

att handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegripas under

paragrafen.

Den i 1935 års förslag upptagna bestämmelsen att Konungen skall kunna

förordna om utlämnande av handlingar som i denna paragraf avses har ute­

slutits. De möjligheter till utlämnande som i övrigt föreslagits synas tillräck­

liga. Dessutom må erinras örn Konungens allmänna befogenhet enligt 38 §

att föreskriva utlämnande då någons rätt är därav beroende.

Vad slutligen angår det särskilda förbudet mot utlämnande av utdrag ut­

visande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen an-

märkes, att ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lagändringar

avseende avskaffande bland annat av sådan påföljd den 31 januari 1936 av

Kungl. Majit remitterats till lagrådet för granskning. Därest nämnda påföljd

avskaffas, bör ifrågavarande förbud mot utlämnande i förevarande lagför­

slag utgå. Det synes ej behövligt att, såsom vid förarbetena till förslaget

om avskaffande av berörda påföljd ifrågasatts, bibehålla en dylik be­

stämmelse såvitt angår påföljd som enligt hittills gällande lag ådömts. An­

teckningar att sådan påföljd ådömts äro underkastade de allmänna sekretess­

reglerna i denna paragraf, och man synes ej behöva frukta att sedan påfölj­

den avskaffats utdrag skola begäras därom att sådan påföljd icke blivit

ådömd under den tid då så kunde ske. Bestämmelsen i fråga har därför ute­

slutits.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

om utlämnande. Sekretesstiden har som förut omnämnts satts till 60 år.

Rörande vissa speciella skärpningar och inskränkningar i sekretessen i för­

hållande till vad av dessa regler framgår blir tillfälle att återkomma, sedan

först närmare angivits de handlingar på förevarande område vilka enligt

1935 års förslag bliva underkastade sekretess.

Den första grupp av handlingar som däri upptages avser sådana, vilka av

läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstal­

tande upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende

som avses i giftermålsbalken. Såvitt angår i dylik ordning upprättade hand­

lingar i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken, finnes nu i tryckfri­

hetsförordningen en sekretessbestämmelse i und. 10. Den föreslagna änd­

ringen innebär att bestämmelsen utvidgats att avse även handlingar som

upprättats i angiven ordning till utredning i andra mål och ärenden hos dom­

stol än sådana som avses i giftermålsbalken.

Den andra gruppen handlingar i denna paragraf omfattar enligt 1935 års

förslag handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård. Härutinnan

finnes i nuvarande tryckfrihetsförordning endast en bestämmelse, und. 12,

örn vissa handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos statliga myn­

digheter i ärenden som avses i lagen om åtgärder mot utbredning av köns­

sjukdomar. Denna sekretessbestämmelse infördes år 1921 i samband med

tillkomsten av sistnämnda lag. Såväl dessförinnan som senare ha uppre­

pade förslag framlagts om en mera allmän handlingssekretess på föreva­

rande område. Vid antagande av gällande sinnessjuklag år 1929 framhöll

riksdagen önskvärdheten av att frågan om förbud mot offentliggörande av

handlingar rörande sjukvård vunne en tillfredsställande lösning vid det

pågående arbetet på en reform av tryckfrihetsförordningen. — De sakkun­

niga lia i motiven alfort att sekretessen synts böra omfatta handlingar i

ärenden rörande såväl allmän som enskild sjukvård, vilka kunde förekom­

ma hos myndigheter, samt att under stadgandet otvetydigt folie den militära

sjukvården, om vars skyddande i ifrågavarande hänseende militieombuds-

mannen gjort framställning år 1933, ävensom pensionsstyrelsens sjukvår­

dande verksamhet.

Den tredje gruppen utgöres av handlingar i ärenden rörande riksförsäk-

ringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet. I tryckfrihetsförordnin­

gen finnes nu en år 1918 införd sekretessbestämmelse, und. 14, som avser

nämnda myndigheters handlingar, bland annat såvitt de röra enskildas per­

sonliga förhållanden. I 1927 års förslag angavs i stället handlingar rörande

försäkring mot olycksfall i arbete. Den år 1935 föreslagna formuleringen

motiveras med att riksförsäkringsanstaltens verksamhet omfattar även andra

grenar än dylik försäkring, där motsvarande behov av sekretess förelåge.

Såsom en fjärde grupp ha upptagits handlingar i ärenden rörande fattig­

vård, samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller eljest barnavårds­

nämnds eller barnavårdsmäns verksamhet. Handlingar på dessa områden

åtnjuta icke för närvarande något skydd mot offentliggörande. Handlingar

rörande fattigvård och barnavård upptogos både i 1912 och 1927 års för­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

avfattad i överensstämmelse med förslag av 1926 års sinnessjuksakkun­

niga (statens off. utredn. 1928: 18), vilka ansett kommunala handlingar icke

falla under gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser. I nämnda para­

graf av sinnessjukstadgan föreskrives, förutom att domstol, åklagare och

offentlig myndighet skall äga tillgång till handlingar å kommunala sinnes­

sjukhus, jämväl att förmyndare eller god man för där intagen person ävensom

anhörig till sådan skall få taga del därav, i den mån sjukvårdsläkaren finner

det kunna ske utan olägenhet, samt att exspektant eller den som är eller varit

intagen å sådant sinnessjukhus ej må förvägras tillgång till honom rörande

handlingar, i den mån det ej är uppenbart att det skulle vara till men för

honom eller kunna medföra fara för annans personliga säkerhet.

Vidare innehåller 1935 års förslag i andra punkten av paragrafens tredje

stycke, att åtgång till handling utvisande vem som gjort anmälan till barna­

vårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller vem som eljest lämnat upplysningar

till sådan nämnd skall kunna vägras, därest anmälan eller upplysningarna icke

varit uppenbart ogrundade och grundad anledning finnes att antaga, att den

örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats kommer att miss­

bruka genom utlämnande erhållen kännedom i berörda hänseende. Denna be­

stämmelse bär föreslagits i anledning av vad som framhållits av socialsty­

relsen och vissa barnavårdsnämnder angående faran för att den som blivit

anmäld för alkoholmissbruk eller vanvård av barn beginge våldsdåd mot

anmälaren eller mot sin familj eller eljest utsatte dem för trakasserier.

De sakkunniga lia funnit sekretessbehovet i de fall som angivits i tredje

stycket av paragrafen äga sådan styrka, att den enskilde här icke ens borde

äga den rätt att utfå handlingar som eljest tillkomme part, varför undantag

för dessa fall gjorts i 38 § i sakkunnigförslaget (39 § i departementsförslaget).

I yttrandena över 1935 års förslag har i allmänhet yppats tillfredsställelse

med de föreslagna stadgandena i stort sett, ehuru åtskilliga detaljanmärknin­

gar framställts.

Medicinalstyrelsen anför att paragrafen enligt styrelsens mening i väsent­

liga delar innebär påtagliga förbättringar i förhållande till gällande rätt, där­

vid styrelsen särskilt framhåller det skydd som beretts handlingar rörande

hälso- och sjukvård. Genom bestämmelsen att utlämnande skall ske, därest

trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till

skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen

beröras, vunnes möjlighet att tillgodose det legitima behovet av dylika hand­

lingars tillhandahållande.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller den synnerliga

vikten av att handlingar rörande enskild persons sjukdom, speciellt sinnes­

sjukdom, icke i oträngt mål meddelas obehöriga. Bestämmelserna i 1929

års sinnessjukstadga för kommunala sinnessjukhus syntes på ett lyckligt

sätt tillgodose detta intresse samtidigt som de gjorde handlingarna tillgäng­

liga för myndigheter och behöriga enskilda. Sakkunnigförslaget av år

1935 innebure en betydande förbättring av situationen för de statliga sinnes­

sjukhusen, beträffande vilkas handlingar några bestämmelser i förevaran­

de hänseende icke funnes, men en icke oväsentlig försämring så vitt an-

ginge de kommunala sinnessjukhusen. De villkor för utlämnande som i

förslaget uppställdes lämnade endast ett högst ofullständigt skydd mot obe­

60

Kungl. Majis proposition nr 107.

av nämnda framställning hade proposition i frågan (nr 262 år 1917) före­

lagts riksdagen, som med en ändring i fråga om sekretesstiden antog pro­

positionen. Konstitutionsutskottet hade i sitt utlåtande framhållit bland

annat, att det i föreliggande fall gällde meddelanden angående den av

olycksfall skadades levnadssätt före olyckstillfället och de föregående sjuk­

domar han genomgått, om han lidit av följderna av alkoholmissbruk eller

vore ärftligt belastad m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kunde

läkarintyg och andra handlingar rörande själva den skada för vilken er­

sättning begärdes i regel ej anses angå den skadades personliga förhållanden

och sålunda enligt gällande rätt ej vara föremål för sekretess. Däremot

skulle dessa handlingar enligt den föreslagna lydelsen av förevarande para­

graf komma att hänföras under densamma, varigenom det komme att åligga

riksförsäkringsanstalten att, för varje gång en sådan handlings utlämnande

ifrågasattes, undersöka huruvida det kunde ske utan fara för att det bleve

missbrukat till skada eller förklenande för den som i handlingen avsåges

eller för hans nära anhöriga. Det vore emellertid överflödigt och olämp­

ligt att anstalten skulle behöva företaga sådana undersökningar. — Slutli­

gen har riksförsäkringsanstalten yrkat, att det föreslagna stadgandet om un­

dantag från sekretessen i fråga örn beslut som särskilt utfärdats eller i pro­

tokoll upptagits icke gjordes tillämpligt å anstaltens beslut, vilka enligt

gällande rätt kunde hållas hemliga då de anginge någons personliga för­

hållanden.

Pensionsstgrelsen framhåller, att det behov av sekretess för läkarintyg

som genom förslaget tillgodosetts såvitt anginge styrelsens sjukvårdande

verksamhet i viss om ock mindre mån gällde även i ärenden rörande bevil­

jande av pension, där i stor omfattning förekomme läkarutlåtanden för ut­

rönande av graden av pensionssökandes arbetsoförmåga. Vidare ifråga­

sätter styrelsen huruvida icke de skäl som föranlett de sakkunniga att från

offentlighetsregeln i visst avseende undantaga riksförsäkringsanstaltens och

försäkringsrådets verksamhet, fattigvård, samhällets barnavård m. m. åt­

minstone delvis talade för att även pensionsförsäkringens hela verksamhet

i jad anginge enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt

på samma sätt borde undantagas från offentligheten. Örn också styrelsen,

ehuru med tvekan, ansåge sig böra avstå från tanken på en så långt gående

utvidgning av stadgandet, ville styrelsen emellertid framhålla önskvärdheten

av att detsamma i varje fall kompletterades med föreskrift örn förbud mot

utlämnande av handlingar som av läkare upprättades i ärenden rörande

folkpension.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner bestämmelserna i

denna paragraf vara av synnerligen stort värde, men ifrågasätter likväl, om

enskildas intresse av sekretess rörande personliga förhållanden blivit tillfyl­

lest tillgodosett. Genom bestämmelsen örn att utlämnande skall ske, då

trygghet finnes att det ej länder till skada eller förklenande, överlämnades i

mångå fall avgörandet örn en handling skulle utlämnas eller icke till kom­

munal myndighet, d. v. s. i regel viss enskild person, utan möjlighet för den

sorn hade intresse för handlingens hemlighållande att påverka beslutet eller

erhålla någon ändring i detsamma. Genom denna bestämmelse kunde värdet

för den enskilde av den föreslagna sekretessen i det särskilda fallet göras

alldeles illusorisk. Det torde mången gång ställa sig svårt för vederbörande

myndighet att, örn också viljan vore god, helt sätta sig in i den enskildes

bevekelsegrunder och att beräkna följderna av handlings utlämnande. Om

icke bestämmelsen finge utgå, borde i varje fall föreskrivas skyldighet att

vid fråga om utlämnande inhämta yttrande från den enskilde som kunde

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

även handlingar utvisande vem som gjort anmälan eller lämnat upplysningar

till polismyndighet i ärenden rörande omhändertagande av alkoholister.

Kommerskollegium förordar en av Sveriges redareförening m. fl. institutio­

ner på sjöfartens område gjord hemställan att mönstringsliggare i den mån

de avse enskilda personer erhålla sekretesskydd. Från vissa håll föreslås

därvidatt skydd skulle beredas enligt förevarande paragraf, från andra håll

att ifrågavarande handlingar jämställdes med handlingar rörande arbetsför­

medling. Den föreslagna sekretessen motiveras väsentligen därmed, att det

plägade förekomma att uppgifter begärdes angående vilka personer som på­

mönstrats 1 artyg under pågående arbetskonflikter, vilka personer sedan

utsattes för förföljelser. Från några av de berörda institutionerna ifråga-

sättes sekretesskydd för sjömanshusens handlingar överhuvud, enär dessa,

t. ex. i frågor om understöd åt sjömän eller deras anhöriga, kunde innehålla

upplysningar om personliga förhållanden som eljest skulle bliva skyddade

enligt förevarande paragraf.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt sekretesskydd enligt förevarande pa­

ragraf för de räkenskaper vilka skola föras vid statens verk och myndig­

heter över avlöningsmedel som äro föremål för införsel.

Sakkunnigförslaget synes i huvudsak väl avvägt och har också såsom

framgår i stort sett vunnit bifall av de hörda myndigheterna och korporatio­

nerna, om än åtskilliga detaljanmärkningar framställts, vilka i en del fall

torde böra föranleda jämkningar i förslaget.

Någon mera tillfredsställande metod torde ej kunna utfinnas för sekretes­

sens reglering på ifrågavarande områden än den av de sakkunniga härutin­

nan föreslagna att angiva vissa större förvaltningsområden på vilka sekre­

tess skall råda, men samtidigt begränsa denna till det som rör enskildas per­

sonliga förhållanden samt föreskriva skyldighet att utlämna handling, då den

vilkens förhållanden äro i fråga därtill samtycker eller då trygghet kan an­

ses vara för handen att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada

eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga.

I anledning av riksförsäkringsanstallens anmärkning har i departements-

förslaget som förutsättning för sekretess angivits endast att det skall vara

fråga om 'enskilds personliga förhållanden’, ej 'enskilds sjukdom eller hans

personliga förhållanden i övrigt’. Någon väsentlig saklig förändring torde

1 detta emellertid knappast innebära. Visserligen synes man — bland annat

med hänsyn till förarbetena till det gällande undantaget från offentlighets-

regeln med avseende å riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets hand­

lingar -— böra medgiva att ej allt som rör sjukdom obetingat skall anses av­

se personliga förhållanden, men på grund av klausulen om utlämnande då

det ej kan lända till vederbörandes skada eller förklenande torde tillämp­

ningen av sekretessbestämmelsen bliva ungefär densamma vare sig sjukdom

särskilt nämnes eller icke.

Vad angår sistnämnda klausul äro skälen för densamma angivna redan

vid den allmänna översikten över sekretessreglernas konstruktion. Det må en­

dast ytterligare framhållas, att vid fråga örn handlings utlämnande hänsyn

skall tagas även till nära anhöriga till den vilkens personliga förhållanden i

handlingen avses, på grund varav bland annat sekretesskyddet icke behöver

upphöra vid denne persons död. Detta synes tillfredsställande. Vad cen-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

lokoll upptagits — dock med undantag för de särskilt ömtåliga fall som i

förslaget angivits. Utöver dessa fall torde även på sätt Stockholms stadsfull­

mäktige framhållit barnavårdsnämnds beslut böra undandragas den obliga­

toriska offentligheten, enär i dessa beslut mången gång måste beröras per­

sonliga förhållanden som ej böra bliva bekanta. Däremot torde ej vara

nödvändigt att undantaga länsstyrelses beslut rörande alkoholistvård, så­

som av en länsstyrelse yrkats, ej heller torde något framträdande behov av

sekretess för riksförsäkringsanstaltens beslut förefinnas.

Bestämmelser som inskränka utlämningsskyldigheten utöver vad enligt

nu angivna regler skulle gälla torde böra upptagas i huvudsaklig överens­

stämmelse med förslaget. Med stadgandena i tredje stycket första punkten

avses främst att förebygga den risk som stundom föreligger att sinnessjuka

och alkoholister begå våldshandlingar mot personer — anhöriga eller lä­

kare — som gjort uttalanden rörande deras tillstånd eller dylikt, då fråga

är örn anstaltsvård eller annan behandling. Ehuru offentlighetsintresset

här är starkt, torde det icke vara tillrådligt att som pressorganisationerna

hemställt låta den föreslagna bestämmelsen utgå. Det må särskilt betonas

att genom den nya sinnessjuklagen sådana garantier mot obehörig inter­

nering av såsom sinnessjuka ansedda personer skapats, att intresset av sin­

nessjukhandlingars offentlighet ur denna synpunkt icke kan anses lika

stort som tidigare. Dock torde en viss modifikation i förslaget böra göras.

Såsom förutsättning för att handling skall kunna hemlighållas enligt denna

punkt har sålunda i departementsförslaget angivits, i stället för att allvarlig

olägenhet kan uppstå, att någons personliga säkerhet kan sättas i fara. Mot

den förra bestämningen synes nämligen med skäl kunna anmärkas att den

är väl obestämd och vidsträckt. Genom den senare bestämningen bringas

stadgandet i nära överensstämmelse med vad som enligt sinnessjukstadgan

i förevarande hänseende redan gäller beträffande handlingar å kommunala

sinnessjukhus. I andra punkten av tredje stycket ha villkoren för stadgan­

dets tillämpning på motsvarande sätt preciserats, i det att som förutsättning

för att utlämnande skall få vägras angivits, att grundad anledning finnes

att antaga att den örn vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats

kommer att till skada för annan person missbruka erhållen kännedom örn

vem som avgivit anmälningen eller upplysningarna. Å andra sidan har icke

upptagits att utlämnande finge vägras enligt denna punkt endast om an­

mälan eller upplysningarna icke varit uppenbart ogrundade. En dylik be­

gränsning synes i detta sammanhang mindre lämplig. Med beaktande av

därom gjord anmärkning har andra punkten avfattats så, att därunder falla

anmälningar och upplysningar i ärenden angående barnavård, ungdoms-

skydd och behandling av alkoholister, även då handlingarna inkomma till

länsstyrelse eller annan polismyndighet.

De yrkanden örn sekretess jämlikt denna paragraf beträffande ytterligare

vissa begränsade områden, vilka framkommit i yttrandena, torde ej repre­

sentera sekretessbehov av den styrka att de böra lagfästas. Vissa i yttran-

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap, men då behov av frå­

gans snara lösning icke kunde anses föreligga, borde undvikas att framlägga

förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Det finge ankomma på rätts­

tillämpningen att taga ståndpunkt till frågan. Vilken uppfattning man än

hade angående själva principfrågan, syntes av praktiska hänsyn stadgandet i

10 kap. 6 § förmynderskapslagen böra bibehållas.

I motiven till 1935 års förslag rörande allmänna handlingar har framhål­

lits, att i fråga örn hos överförmyndare förvarade handlingar rörande den

ekonomiska förvaltningen av myndlingars egendom väsentligen samma syn­

punkter gjorde sig gällande som i fråga om banksekretessen, varom vissa

stadganden upptagits i 18, 28 och 29 §§ (nu 18, 30 och 31 §§).

Vägande skäl synas tala för att i förevarande sammanhang meddelas be­

stämmelse, varigenom berörda handlingar undandragas offentligheten. Nå­

gon annan ändring i de sakkunnigas förslag har icke ansetts böra ske än att

sekretesstiden såsom eljest där den föreslagits till 25 år nedsatts till 20 år.

16 §.

Gällande tryckfrihetsförordning, und. 16, upptager ett stadgande om sekre­

tess beträffande för officiell statistik lämnade uppgifter som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter. Sekretesstiden

är endast 5 år. Bestämmelsen är förknippad med förbehåll om utlämnande,

då med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstun-

das och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för handen, att

ett tidigare utlämnande icke kommer att missbrukas till skada för den som

avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Detta undantag från offentlighets-

regeln överfördes sakligt oförändrat till 1927 års förslag, mom. 31. I 1935

års förslag intogs detsamma med obetydliga redaktionella jämkningar i 16 §.

dock att sekretesstiden höjdes från 5 till 10 år.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över sistnämnda förslag fram­

hållit behovet av en ytterligare förlängning av sekretesstiden för de uppgif­

ter som skola avlämnas till innevarande års folkräkning och därutinnan ifrå­

gasatt om ej det skydd som tillkomme kyrkoböcker och folkregister enligt

12 § borde utsträckas att avse även nu ifrågavarande uppgifter. Sveriges

redareförening yrkar en förlängning av sekretesstiden till 25 år.

Departementsförslaget upptager liksom sakkunnigförslagen förevarande

undantag från offentlighetsregeln i sak väsentligen oförändrat i förhållande

till gällande rätt och i en redaktion som angiver villkoren för utlämnande

på motsvarande sätt som i 13 och 14 §§, vilket innebär närmare anslutning

till formuleringen i gällande tryckfrihetsförordning än vad fallet är i 1935

års förslag. Sekretesstiden har enligt de allmänna grunder som förut berörts

föreslagits till 20 år. Därigenom torde även i tillräcklig utsträckning ha ta­

gits hänsyn till sekretessbehovet för uppgifterna till innevarande års folkräk­

ning.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

taxeringsresultaten har påyrkats av flertalet av hand el skamrar na samt av

fullmäktige i järnkontoret, Sveriges industriförbund m. fl.

I fråga om deklarationer och andra uppgifter till ledning för taxering eller

eljest för beräknande av skatter eller allmänna avgifter torde någon begräns­

ning av sekretessen till vissa kategorier av sådana handlingar icke vidare

böra upprätthållas. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

Sekretesstiden har satts till 20 år, varigenom de hänsyn som föranlett nyss

berörda yrkanden om förlängning av den av de sakkunniga föreslagna tiden

torde bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Vissa mindre ändringar i taxe-

ringsförordningen böra i händelse förslaget lagfästes vidtagas.

Vid flera tidigare tillfällen ha liksom nu påyrkats bestämmelser om hem­

lighållande av taxeringarnas resultat. Närmast har härvid varit fråga om

förbud mot meddelande i tryck av uppgifter örn taxeringsresultaten. Spörs­

målet har med hänsyn härtill icke upptagits till närmare behandling vid de

hittills verkställda utredningarna rörande allmänna handlingars offentlighet.

Det må anmärkas att frågan för närvarande är föremål för övervägande

inom finansdepartementet i anledning av särskild framställning från Stock­

holms handelskammare. Vid sådant förhållande torde den nu böra lämnas

åsido.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag, som i förhållande till

gällande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, und. 17, ej innebär annan

saklig ändring än en höjning av sekretesstiden från 15 till 25 år. Und. 17

erhöll sin nuvarande lydelse år 1933.

Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt att den sekretess som enligt för­

slagets 18 § skulle gälla banker och sparbanker borde tillämpas jämväl be­

träffande tillsynen dels över sådana penninginrättningar som avses i lagen

den 18 september 1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva

sin rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente, dels ock över centralkassor

för jordbrukskredit.

Enligt inhämtade upplysningar äger den nyssberörda lagen av år 1903

— som ålägger länsstyrelse tillsyn över vissa penninginrättningar — alltjämt

betydelse i några fall beträffande kreditkassor samt bankirfirmor å vilka

lagen örn bankrörelse ej äger tillämpning. Vad angår jordbrukskreditkas­

sorna förberedes inom jordbruksdepartementet lagförslag avseende bland an­

nat överförande till bank- och fondinspektionen av tillsynen över nämnda

kassor. Med hänsyn härtill har, på sätt länsstyrelsen i Örebro län förordat,

paragrafen givits en avfattning varigenom med banker och sparbanker i före­

varande hänseende jämställts 'andra penninginrättningar’. Sekretesstiden har

i enlighet med förut angivna principer satts till 20 år.

19 §.

Paragrafen motsvaras i 1935 års förslag av dels 19 §, som i full saklig

överensstämmelse med gällande rätt, und. 14 — frånsett höjning av sekre­

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

såvitt de innefatta sådana upplysningar om yrkeshemlighet eller eljest om

driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända ve­

derbörande arbetsgivare till skada. Utlämnande skall dock ske då veder­

börande arbetsgivare därtill samtycker eller Konungen förordnar därom

ävensom i den mån det följer av arbetarskyddslagen. I denna lag stadgas

härutinnan i 31 § tredje stycket, att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt

att på begäran tillhandahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd

eller annat skriftligt meddelande som avlåtits rörande arbetets säkerhet el­

ler sundhet å arbetsstället.

Ur yttrandena över förslaget är att anteckna att socialstyrelsen förutsät­

ter att 'handlingar i ärenden rörande arbetarskydd’ innefatta jämväl hand­

lingar rörande arbetstidsärenden men anser det måhända vara önskvärt

med ett förtydligande härutinnan. Socialstyrelsen framhåller vidare att det

stundom inträffade att i ärenden rörande kontroll å utlänningar till styrel­

sen ingåves handlingar, som innefattade sådana upplysningar om yrkeshem­

lighet eller eljest om driftanordning eller affärsförhållande vilkas offentlig­

görande kunde lända vederbörande till skada, varför en bestämmelse om

sekretess å dylika handlingar lämpligen borde intagas i samma paragraf

som reglerade sekretessen i arbetarskyddsärenden. Även arbetsrådet önskar

att handlingar rörande tillämpningen av lagen örn arbetstidens begränsning

uttryckligen erhålla sekretesskydd, då sådant i vissa fall kunde vara erfor­

derligt, särskilt då fråga vöre om tillstånd till utsträckning av arbetstiden

vid kontinuerlig drift eller till övertidsarbete eller befrielse från tillämpning

av lagens bestämmelser beträffande företag vilkas fortsatta bedrivande skul­

le äventyras genom en tillämpning av densamma. Kommerskollegium jäm­

te fullmäktige i järnkontoret och industriförbundet anse den för handlingar

rörande arbetarskydd föreslagna skyddstiden väl snävt begränsad. Från

stadsfullmäktiges i Stockholm sida göres gällande att det ur rättssäkerhets­

synpunkt vore betänkligt att låta utlämnande av handlingar rörande yrkes­

hemligheter bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Det har synts naturligt att sammanföra bestämmelserna i 19 § och 20 §

första stycket i 1935 års förslag till en paragraf. Båda dessa bestämmelser

avse att bereda arbetsgivare skydd mot blottande av yrkeshemligheter samt

drift- och affärsförhållanden vid statens ingripanden till arbetarnas bästa. Att

samma synpunkter i båda fallen göra sig gällande torde framgå därav att

varandra fullkomligt motsvarande bestämmelser äro givna rörande de stat­

liga kontrollerande tjänstemännens skyldighet att icke yppa vissa förhållan­

den som de i tjänsten erfarit. Sekretessbestämmelserna beträffande hand­

lingar på båda dessa områden torde också lämpligen kunna anknyta till

nämnda diskretionsstadganden på sätt år 1935 föreslagits beträffande hand­

lingar rörande arbetarskydd. Detta innebär en annan och till synes lyckli­

gare konstruktion än den nuvarande med avseende å sekretesskyddet för riks-

försäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar men torde knappast

medföra någon egentlig materiell ändring i förhållande till vad nu gäller be­

träffande dessa handlingar. Då sekretesskyddet enligt departementsförslaget

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

gällde handlingar vilka, i andra fall än eljest i sekretesslagen avhandlades,

rörde statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å pro­

duktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet el­

ler eljest med avseende å näringslivet, i den mån handlingarna innefattade

sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs-

eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända riket eller veder­

börande företag eller sammanslutning till men. I 1927 års förslag upptogs

under mom. 32 ett likartat stadgande, enligt vilket genom lag stiftad av Ko­

nungen och riksdagen samfällt skulle kunna föreskrivas viss sekretess för

handlingar angående kontroll, övervakning, undersökning eller inspektion av

företag inom näringslivet. De sakkunniga som avgivit 1935 års förslag ha

anfört, att de senaste årens erfarenheter beträffande det allmännas ingripan­

den på det ekonomiska livets område övertygat de sakkunniga om att kravet

att sekretess för handlingar på förevarande områden skulle meddelas i lag

icke kunde upprätthållas. Så växlande vore dessa ingripanden till sina för­

utsättningar och sin innebörd och så starkt framträdde ofta nödvändigheten

av snabbhet i deras företagande, att man icke kunde undgå att åt Konungen

anförtro meddelandet av de sekretessföreskrifter som i varje särskilt fall med

hänsyn till verksamhetens art kunde finnas erforderliga.

Statskontoret, som i sitt yttrande över 1935 års förslag uppehållit sig vid

behovet av sekretess med avseende å statlig utlåningsverksamhet i understöd­

jande syfte (se 32 §), har framhållit, att vad som anförts härutinnan även

gällde i huvudsak annan stödjande verksamhet som staten bedreve på nä­

ringslivets område, såsom för exportens främjande, importens underlättande,

fullföljandet av betalningstransaktioner på utlandet o. s. v. I dylika fall vore

det merendels en självfallen förutsättning att den hjälpsökande näringsidka­

ren hade att lämna utförliga, ofta konfidentiella uppgifter såväl rörande den

affärstransaktion varom fråga vore som ock beträffande sin affärsrörelse i

allmänhet. Dylika uppgifter måste uppenbarligen behandlas med erforder­

lig diskretion och skyddas från att komma i obehöriga händer. I bland an­

nat dessa fall borde under viss ej alltför kort tidrymd en ovillkorlig rätt att

vägra utlämnande av handling förefinnas. Befunnes i visst fall denna tid

för knapp borde Kungl. Majit äga medgiva alt tiden förlängdes. Kommers­

kollegium, Stockholms handelskammare och exportföreningen framställa yr­

kanden i samma riktning som statskontoret och önska en sådan konstruk­

tion av publicitetsskyddet att ifrågavarande handlingar i princip skulle vara

skyddade under viss tid med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall tillåta

ett tidigare utlämnande. Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret

yrka, att åtminstone handlingar i ärenden rörande statlig utredning och kon­

troll förlänas ett i regel ovillkorligt skydd mot offentlighet, samt anföra i an­

slutning härtill, att därest ett företag som åtnjutit statlig subvention såsom

ett villkor därför mahanda med fog nödgades finna sig i att upplysningar

örn subventionen kunde vinnas av utomstående, så talade ingalunda lika

starka skäl för att detsamma borde gälla örn ett företag vars förhållanden i

något avseende utan företagets egen tillskyndan gjorts till föremål för statlig

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller rent av bliva helt förfelad, om till exempel en näringsidkares uppgifter

för erhållande av något understöd skulle bliva offentliga. Några fixa regler

kunna sålunda icke uppställas för sekretessens reglering, varför såsom fram­

hållits åt Konungen torde böra överlämnas att bedöma frågor härom från

fall till fall. Det har synts överflödigt, att på sätt i 1935 års förslag skett,

angiva att Konungen skall kunna förordna om sekretess endast då särskilda

skäl därtill äro. Vidare har den förändringen i förhållande till nämnda för­

slag vidtagits, att sekretess enligt förevarande lagrum icke skall kunna an­

ordnas på den grund att offentliggörande kan lända riket till men. Det synes

systematiskt mindre lämpligt att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat

än enskildas intressen. Statens intressen bliva tillräckligt beaktade genom

andra sekretessbestämmelser, t. ex. genom 3 och 4 §§.

22

§.

Stadgandet i denna paragraf är föranlett av den år 1935 antagna lagen om

virkesmätning. Enligt denna lag skall Konungen för vissa fall kunna före­

skriva, att virkesmätning i anledning av virkesköp skall ombesörjas av vir-

kesmätningsnämnd, vars ledamöter förordnas av Konungen. Ansökan om

virkesmätning skall i regel göras skriftligen hos nämnden, över allt vad

vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig handling, mät-

besked, som skall tillställas sakägarna. Virkesmätningsnämnds utgifter skola

för varje räkenskapsår efter vissa grunder av nämnden fördelas å de mät­

ningar som under året vunnit laga kraft. I lagen upptages ett särskilt stad­

gande, 45 §, att enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd ej må i oträngt

mål yppas.

Sistberörda stadgande i virkesmätningslagen torde böra kompletteras med

sekretessföreskrift beträffande handlingar i ärenden rörande mätningsför­

rättning eller mätningsutgifter. De upplysningar om virkesaffärer som där­

ur kunna erhållas skulle kunna nyttjas till skada för köpare eller säljare

av virket. Dessa handlingar synas vara av den natur att någon tidsbegräns­

ning av sekretessen icke är påkallad. I enlighet härmed har i förevarande

paragraf upptagits stadgande att dylika handlingar ej må utlämnas i vidare

mån än som följer av lagen om virkesmätning.

23 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i 1935 års förslag, däri allenast en redaktionell

jämkning vidtagits. I sak innebär förslaget ej ändring i gällande bestäm

melse, und. 18.

24 §.

Paragrafen överensstämmer med 22 § i 1935 års förslag, där det stadgas

att handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister icke må

utlämnas i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller

förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen. Sist­

nämnda lagrum innefattar dels en rekommendation till parter i arbetstvister

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

för att den offentliga arbetsförmedlingens neutrala ställning i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare särskilt vid tillfällen av arbetskonflikter

skulle kunna upprätthållas.

I 1927 års förslag upptogs, mom. 35, en sekretessbestämmelse av innehåll

att register och andra anteckningar som å arbetsförmedlingsanstalt fördes

över arbetsgivare och arbetssökande ej finge utlämnas utan medgivande av

anstaltens styrelse förrän 5 år från anteckningens datum. I yttrande över

detta förslag anmärkte socialstyrelsen, med hänvisning till sitt tidigare ytt­

rande, att sekretessen borde omfatta även anstalternas skriftväxling i arbets-

förmedlingsärenden. I 1935 års förslag erhöll paragrafen en avfattning en­

ligt vilken även dylika handlingar omfattades av sekretessen. De sakkunniga

anförde, att de funnit starka skäl tala för en sådan utvidgning men å andra

sidan ansett angeläget att sekretess ej infördes i vidare mån än som påkal­

lades med hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada

som kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. I anledning härav till­

fogades bestämmelse därom att utlämnande skulle ske före utgången av se­

kretesstiden — vilken sattes till 10 år — om med hänsyn till de förhållanden

under vilka utlämnande ifrågasattes, trygghet kunde anses vara för handen,

att det ej komme att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada

eller lände förmedlingsverksamheten till men.

En sekretess av den omfattning de sakkunniga föreslagit synes på grund

av vad socialstyrelsen anfört motiverad. Viss omredigering av bestämmelsen

har funnits erforderlig, varjämte sekretesstiden föreslagits till 20 år enligt

de i departementsförslaget eljest tillämpade grunderna.

26 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar 24 § i 1935 års förslag. Där stadgas

om sekretess för offentliga rättshjälpsanstalters och notarii publici handlin­

gar. Nämnda förslag är utarbetat i viss anslutning till stadgan angående

notarii publicibefattningen 5 § och 9 § 2 mom. I det förra av dessa lagrum

föreskrives, att notarius publicus bland annat icke skall uppenbara vad ho­

nom i hans befattning såsom hemligt anförtrott varder, och i det senare lag­

rummet bland annat, att han skall så förvara protokoll, som förts över andra

av honom verkställda förrättningar än sådana vilka enligt allmän lag eller

särskilda författningar av honom utförts, att vad de innehålla icke bliver för

obehöriga kunnigt. I reglementena för rättshjälpsanstalterna finnes i regel

föreskrivet, att vad rättshjälpssökande vid anlitande av anstalten i förtroende

meddelat ej må yppas för någon utom anstalten.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar en i 25 § första stycket

av 1935 års förslag ingående bestämmelse, varigenom Konungen tillagts be­

fogenhet att förordna om sekretess å handlingar i andra ärenden angående

rättshjälp åt enskilda än förut sagts. Här åsyftas särskilt delar av den verk­

samhet som utövas av utrikesdepartementets rättsavdelning och av kon­

sulat.

I 1927 års förslag motsvarades de i förevarande paragraf upptagna stad-

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra i sitt yttrande invändning mot att

Kungl. Majit skulle tilläggas makt att förordna örn utlämnande av utredning

som myndighet mot ersättning verkställt för enskilds räkning.

I 1935 års förslag har i andra stycket av 25 § upptagits en bestämmelse

därom, att Konungen skall kunna meddela förbud mot utlämnande av hand­

lingar angående enskilds forskningar i offentligt arkiv eller bibliotek utan

dennes samtycke förrän viss tid förflutit. Denna bestämmelse har på hem­

ställan av riksarkivet upptagits i syfte att förebygga, att t. ex. en forskares

i riksarkivet bevarade lånerekvisitioner eller de diarier över beställda av­

skrifter och fotostatkopior som där förvaras användas av en konkurrent för

att erhålla en överblick över en forskares kanske med mycken möda sam­

lade arbetsmaterial.

Det torde vara en lämplig anordning att åt Konungen överlåta att i instruk­

tioner och på annat dylikt sätt för olika områden bestämma ordningen och

villkoren för utlämnande av handlingar av den art varom i första stycket

av 25 § i 1935 års förslag är fråga. Att i lagen direkt uppställa allmänna reg­

ler härutinnan lärer ej vara lämpligt, då förhållandena kunna vara mycket

växlande i olika fall ur nu förevarande synpunkt. För vissa hithörande

handlingar torde sekretessbehovet vara starkt framträdande, medan för

andra sådant behov måhända endast i ringa utsträckning föreligger. Det

har synts överflödigt att som i 1935 års förslag skett begränsa rätten att för­

ordna örn sekretess beträffande utredningar och undersökningar för enskil­

das räkning till sådana fall då de verkställts mot ersättning. I övrigt inne­

bär departementsförslaget endast smärre redaktionella jämkningar i förhål­

lande till 1935 års förslag.

Det i andra stycket av 25 § i sistnämnda förslag upptagna stadgandet har

synts vara av alltför ringa praktisk betydelse för att föranleda lagbestäm­

melse.

28 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i 1935 års förslag och reglerar sekretessen för

statliga och kommunala kommunikationsverks handlingar avseende sam­

färdseln samt tullverkets handlingar rörande varor som vid verket behandlas.

Brev-, telegram- och telefonhemligheten har upptagits till separat behandling

i nästföljande paragraf.

Bestämmelser i nu berörda hänseenden upptogos i 1927 års förslag under

mom. 27 och 28, därvid i det förra momentet sekretessen för post- och tele­

grafverkens handlingar med avseende å dessa verks rörelse fullständigt reg

lerades samt i det senare momentet gåvos bestämmelser om andra kommuni­

kationsverks och tullverkets handlingar. Enligt sistnämnda moment, som

sålunda närmast motsvarade förevarande paragraf, skulle sekretessen gälla

handlingar angående vad vid ifrågavarande verk befordrades eller behand­

lades i vad de anginge enskildas affärsförhållanden. Sekretesstiden var be­

stämd till endast 2 år, och handling skulle även dessförinnan utlämnas om

så i lag eller författning stadgades eller vederbörande chefsmyndighet fann

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

med andra trafikföretag, därest alla handlingar som upprättades för denna

samfärdselverksamhet skulle anses offentliga och sålunda måste tillhanda­

hållas konkurrenterna utan att styrelsen kunde få motsvarande inblick i

deras affärsförhållanden. Ifrågavarande paragraf stadgade sekretess endast

såvitt anginge enskildas affärshemligheter, men sådan sekretess borde också

tillkomma staten. De utredningar och memorial som läge till grund för fast­

ställande av taxor och avgifter för kanalverken syntes i varje fall ej böra

vara offentliga handlingar.

Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret hemställa om ett förtyd­

ligande av vad i paragrafen stadgas om undantag från sekretessen beträf­

fande beslut varigenom avgift för samfärdsmedels begagnande fastställts.

Mynt- och justeringsverket yrkar att sekretessen skall omfatta även hand­

lingar rörande importerade varor av ädelmetaller som från tullverket över­

lämnas till mynt- och justeringsverket.

Generaltullstyrelsen slutligen har begärt att sekretesskydd måtte beredas

de soliditetsupplysningar som styrelsen eller underordnad lokal tullmyndig­

het infordra för prövning av borgensförbindelser vilka av enskilda avläm­

nats till säkerhet för inbetalning av tull eller annan avgift.

De av de sakkunniga föreslagna sekretessreglerna synas i huvudsak vara

tillfredsställande. Uppenbart är att de som anlita kommunikationsverken

icke böra riskera att därigenom få sina affärsangelägenheter blottade. Det

synes däremot föra för långt att generellt utsträcka sekretessen så att den,

till skydd för de nämnda verkens egna intressen, omfattade överhuvud ta­

get alla handlingar avseende verkens affärsangelägenheter. Dessa intressen

torde i erforderlig utsträckning skyddas genom andra bestämmelser, t. ex.

34 § i departementsförslaget. De i yttrandena framhållna konkreta fall då

sekretess skulle vara erforderlig men icke blivit tillgodosedd genom föreva­

rande lagrum röra utredningar för fastställande av taxor och avgifter. Men

dessa utredningar torde i stor utsträckning beröra enskildas affärsangelägen­

heter och sålunda vara skyddade. I den mån så ej är fallet, torde utred­

ningarna i regel kunna skyddas till dess ärendet är avgjort, d. v. s. taxan eller

avgiften är fastställd, genom den till införande i tryckfrihetsförordningen

föreslagna bestämmelsen, att hos myndighet upprättade ej utfärdade hand­

lingar — med vissa undantag som här ej komma i fråga — icke underkastas

offentlighet förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten. Ytterligare

sekretess för dylika utredningar synes ej vara lämplig, då det torde vara av

ej ringa intresse ur den allmänna kontrollens synpunkt att dessa utredningar

bliva offentliga samtidigt med beslutet örn taxans eller avgiftens faststäl­

lande.

I vissa detaljer har emellertid företagits ändringar i 1935 års förslag vid

utformningen av departementsförslaget. Sålunda har sekretessen ej ansetts

behöva begränsas till vad som rör enskildas affärsangelägenheter utan kunna

utsträckas till allt som rör enskildas angelägenheter. Härigenom kunna även

lidningsprenumerationshandlingar skyddas såsom generalpoststyrelsen ön­

skat. Likaledes bliva t. ex. sovvagnslistor vid statens järnvägar skyddade.

Däremot torde sekretessen ej böra utsträckas till annat än vad som rör sam-

färdselverksamhelen. Generalpoststyrelsen har nämnt vissa slag av ärenden

vilka icke röra dylik verksamhet och har ifrågasatt sekretess för dem, men

I yttrandena över 1935 års förslag ha i huvudsak följande synpunkter

framhållits.

Generalpoststyrelsen har anmärkt, att bland handlingar vilka folie under

ifrågavarande lagrum kunde nämnas förfrågningar om eller reklamationer

av inlämnade försändelser, begäran örn restitution av avgift angående viss

försändelse, anhållan örn postens befordran eller utdelning efter ändrad

adress och förfrågan angående en försändelses taxering, befordringsväg,

framkomsttid o. s. v. Det kunde ifrågasättas huruvida förbudet mot utlämning

behövde gälla alla dessa och liknande handlingar. Postverket saknade vis­

serligen i de flesta fall anledning att motsätta sig dylikt förbud men ville

framhålla att en person kunde i fullt lojalt syfte önska upplysning om till

exempel en annans adress. Telegrafstyrelsen har påpekat, att jämlikt § 2

mom. 1 i gällande telefonreglemente handling rörande telefonsamtal icke må

delgivas andra än dem mellan vilka samtalet utväxlats eller som äro inne­

havare av de vid samtalet använda telefonapparaterna eller ock befullmäk­

tiga! ombud för någon av dem. I enlighet med denna föreskrift hade sty­

relsen för utlämnande av dylik handling fordrat samtycke endast av endera

av korrespondenterna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid sam­

tycke erfordras från båda de personer som växlat samtalet eller vore inne­

havare av de därvid använda telefonapparaterna. Magistraten i Hälsingborg

anser att i förevarande paragraf borde intagas en hänvisning till 2 § i lagen

örn vissa tvångsmedel i brottmål, då för tillämpning av förstnämnda lagrum

måste förutsättas att icke sådana förhållanden föreligga som omförmälas i

nämnda lag.

Ett stadgande som i full utsträckning skyddar brev-, telegram- och telefon­

hemligheten torde vara på sin plats. Med beaktande av telegrafstyrelsens

anmärkning har departementsförslaget avfattats i än närmare anslutning till

gällande administrativa stadganden än 1935 års förslag. Med anledning av

generalpoststyrelsens påpekande må anmärkas att stadgandet icke har den

räckvidd att icke exempelvis upplysningar örn adresser och befordringsvägar

skulle kunna tillhandahållas, då sådana upplysningar icke behöva hänföras

till särskilda postförsändelser. Hänvisning till lagen om tvångsmedel i brott­

mål torde vara överflödig och kunna bliva vilseledande, då förevarande lag­

stiftning ej avser att reglera frågan om och i vilken utsträckning handlingar

skola tillhandahållas mellan myndigheter inbördes.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

30 §.

Paragrafen avser handlingar vilka innehålla upplysningar om enskildas

förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen. Samma bestämmel­

se, med en sekretesstid av 25 år i stället för nu föreslagna 20 år, upptogs i

1935 års förslag under 28 §, motsvarande mom. 29 i 1927 års förslag.

I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 stadgas att en­

skilds förhållande till postsparbanken ej må i oträngt mål yppas. Mot­

svarande bestämmelse angående postgirorörelsen finnes i förordningen örn

postgirorörelsen den 11 juli 1924.

Generalpoststyrelsen har förklarat att styrelsen intet hade att erinra mot

den föreslagna bestämmelsen. Riksräkenskapsverket har, med erinran örn

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

32 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i 1935 års förslag, har avseende å hand­

lingar i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets för­

valtning och åsyftar, i likhet med de båda närmast föregående paragraferna

i förslaget, att skydda de enskilda låntagarnas intressen. Enligt 1927 års för­

slag skyddades handlingar i dylika ärenden endast i ett speciellt hänseende,

nämligen sålunda att där, i nära anslutning till förslaget av år 1912, upptogos

stadganden, mom. 23 och 25, varigenom viss sekretess skulle beredas för

handlingar innefattande soliditets- eller kompetensupplysning vid fråga om

åtagande att till stat eller kommun något utgiva eller för dess räkning något

fullgöra.

Förslaget av år 1935 innehåller icke en omedelbart tillämplig regel för ut-

låningsärenden utan går i stället ut på att Konungen skall kunna, i den mån

så finnes erforderligt, förordna örn hemlighållande av dylika handlingar. Som

skäl härför ha de sakkunniga anfört, att de situationer i vilka stat eller kom­

mun såsom långivare trädde den enskilde till mötes vore av synnerligen väx­

lande beskaffenhet, särskilt såtillvida att i vissa fall rent affärsmässiga syn­

punkter borde anläggas, medan i andra fall en mer eller mindre utpräglad

strävan att bispringa den enskilde kännetecknade det allmännas verksamhet.

I vilken omfattning hemlighållande av handlingar i utlåningsärenden kunde

vara erforderlig eller lämplig måste därför bero av ett övervägande av förhål­

landena inom varje särskild gren av utlånings- eller placeringsverksamhet.

De sakkunniga ha framhållit att stadgandet givetvis lämnade även riksdagen

möjlighet att — exempelvis i samband med beviljande av anslag till utlå-

ningsfonder — taga ståndpunkt till hithörande spörsmål. Vidare anfördes

att sekretessen under inga villkor borde sträckas därhän, att själva det fak­

tum att en person erhållit lån av det allmänna undandroges offentligheten.

Härom upptogs även uttryckligt förbehåll i lagtexten.

Det förefintliga sekretessbehovet med avseende å utlåningsärenden har i

vissa yttranden över 1935 års förslag understrukits. Sålunda har statskon­

toret, med utgångspunkt från den utlåningsverksamhet verket bedriver med

anlitande av statens utlåningsfonder samt andra för utlåningsändamål av­

sedda fonder och medel, framhållit hurusom låntagare ha att lämna stats­

kontoret de mest ingående upplysningar angående sina ekonomiska förhål­

landen. Den ifrågavarande verksamheten skulle, enligt vad statskontoret an­

fört, praktiskt taget omöjliggöras, därest det uppgiftsmaterial som på angive

sätt bringades samman skulle vara tillgängligt för vederbörande låntagares

konkurrenter liksom för envar annan som önskade taga del därav.

I yttrandena av statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige i järnkon­

toret, industriförbundet och Stockholms handelskammare har påyrkats att

sekretessen beträffande utlåningsärenden gjordes ovillkorlig eller att stad­

gandet erhölle en sådan konstruktion att handlingar i dylika ärenden i prin­

cip skulle vara skyddade under viss tid, med rätt för Kungl. Maj:t att i sär­

skilda fall tillåta tidigare utlämnande. De härutinnan framställda anmärk­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

slaget. Dessutom kompletterar den i viss mån stadgandet i 21 § rörande

statlig stödverksamhet med avseende å näringslivet. Det intresse som para­

grafen avser att tillgodose är visserligen i stort sett ensartat, men förhållan­

dena äro dock inom olika grenar av statens utlåningsverksamhet så skiftan­

de att det svårligen låter sig göra att i lag uppställa omedelbart tillämpliga

regler för samtliga de skilda verksamhetsområdena. De skäl som av de sak­

kunniga härutinnan anförts synas fullt bärande. Vad i yttrandena anförts

rörande önskvärdheten av en ändring i stadgandets konstruktion har följakt­

ligen icke ansetts böra föranleda någon omläggning av detta. Liksom i frå­

ga örn de i 21 § avsedda handlingarna bör det alltså ankomma på Kungl.

Maj:t att meddela föreskrifter örn hemlighållande av ifrågavarande hand­

lingar i den mån det med hänsyn till utlåningsverksamhetens natur finnes

erforderligt. Såsom de sakkunniga anmärkt lämnar stadgandet även riks­

dagen möjlighet att i de särskilda fallen taga ståndpunkt till föreliggande

sekretessbehov.

Närmast med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört rörande den i stor

utsträckning förekommande utlåningen ur pensionsförsäkringsfonden till

kommunerna har en ändring i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att

utmärka att sekretessbestämmelsen är given i lånsökandes och låntagares

intresse oavsett huruvida dessa äro enskilda personer. Däremot har icke

gjorts sådan ändring att även det allmännas intresse av sekretess för ärenden

angående fondplacering skulle omfattas av bestämmelsen. I detta hänseende

har pensionsstyrelsen i främsta rummet framhållit handlingar i ärenden an­

gående köp av värdehandlingar, speciellt obligationer. Enligt 34 § i departe-

mentsförslaget beredes emellertid sekretesskydd för handlingar i ärenden

angående förvärv eller avyttrande överhuvud, alltså även för handlingar rö­

rande köp eller försäljning av värdehandlingar.

Slutligen må anmärkas att sekretesstiden enligt de allmänna grunderna för

dennas bestämmande höjts från 10 år enligt 1935 års förslag till 20 år. Detta

synes i förevarande fall särskilt erforderligt, då samma synpunkter som med

avseende å banksekretessen här framträda.

33 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1935 års förslag och avser att skydda hand­

lingar i upplåningsärenden. Handlingar rörande riksgäldskontorets upp­

låning kunna skyddas enligt gällande tryckfrihetsförordning, und. 1, som

från offentligheten undantager, bland annat, handlingar rörande riksgälds-

verkets 'hemliga ärenden’. I 1927 års förslag föreskrevs i mom. 19, att hand­

lingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgades i de för riksbanken och

riksgäldskontoret gällande lagar och reglementen, ej finge utlämnas före viss

tid.

Riksgäldskontoret handhar i huvudsak all statlig upplåning. För kommu­

nernas vidkommande ha emellertid också framförts krav på sekretess i dy­

lika ärenden. Redan i 1912 års förslag upptogs ett stadgande härom, vilket i

sak oförändrat överfördes till 1927 års förslag, mom. 25 andra stycket. En­

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Sekretesstiden har därvid såsom på andra motsvarande håll i förslaget be­

stämts till 20 år. Med denna ändring torde någon särbestämmelse med av­

seende å statsskuldboken vara överflödig.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i 1935 års förslag, reglerar sekretes­

sen i alla ärenden rörande det allmännas förvärv, avyttrande eller upplåtelse

av egendom eller annat eller angående utförande av arbete för det allmännas

räkning.

Gällande tryckfrihetsförordning innehåller endast två mera speciella un­

dantag från offentlighetsregeln på detta område. Det ena, und. 19, avser sek­

retess i ärenden angående upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom. Bestämmelserna

anknyta till förfarandet enligt upphandlingsförordningen, vilken författning

gäller för det nu angivna området. Skrivelser som utgått från den myndig­

het vilken handlägger dylikt ärende, dit inkomna anbud och andra där be­

fintliga handlingar som avse sådana anbud må icke utlämnas innan anbu­

den slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med be­

slut att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Utläm­

nande skall likväl ske i den mån för anbudens prövning finnes nödvändigt

eller anbudsgivare begär utbekomma sitt anbud. Sekretessbestämmelsen gäl­

ler emellertid icke auktionsprotokoll. Dessutom stadgas att genom myndig­

hetens försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar även­

som tjänsteutlåtanden som avse desamma ej må utan myndighetens sam­

tycke utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med rätt för myndighe­

ten att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat ärende under

högst ett år från dess upprättande.

Det andra undantaget i tryckfrihetsförordningen på förevarande område,

und. 20, avser vattenfallsstyrelsens kontrakt rörande leverans av elektrisk

energi, vilka med därtill hörande handlingar ej må utlämnas förrän kon­

traktet upphört att gälla, därest ej trygghet kan anses vara för handen att

utlämnande ej kommer att missbrukas till skada för styrelsens verksamhet

eller den som saken eljest rörer.

En utvidgning av den sekretess som sålunda råder har vid fyrfaldiga till­

fällen ifrågasatts. Särskilt de affärsdrivande verken ha bestämt yrkat därpå.

Dessa krav sökte 1927 års utredning tillgodose genom en rad speciella un­

dantag med delvis ganska invecklade bestämmelser i mom. 20—25, vilka i

huvudsak inneburo följande. Handlingar angående förvärv av fast egendom

för statens eller kommuns räkning skulle kunna hemlighållas till dess ären­

det slutligen prövats, med möjlighet att då särskilda omständigheter det för­

anledde hålla kostnadsberäkningar och prisbestämningar samt däröver gjor­

da tjänsteutlåtanden hemliga högst 5 år från upprättandet. Vidare före­

slogs en bestämmelse väsentligen motsvarande gällande und. 19 men omfat­

tande även kommunala handlingar. Bestämmelsen innebar vidare utvidg­

ning av sekretessen såtillvida att denna skulle avse ej blott upphandlingsären-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

89

den utan ärenden angående förvärv överhuvud av annat än fast egendom

samt ej blott försäljning utan även upplåtelse av icke endast lös egendom

utan överhuvud all försäljning och upplåtelse. Ytterligare gavs en särskild

sekretessbestämmelse avseende till myndighet i upphandlings- m. fl. ärenden

ingivna kartor, prov, modeller, ritningar och tekniska beskrivningar, då för­

behåll gjorts om deras hemlighållande. Även stadgades sekretess för solidi-

tets- och kompetensupplysningar i bland andra nu ifrågavarande ärenden.

Vidare skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna bestämmas, att av viss myn­

dighet ingångna avtal rörande leverans av elektrisk energi eller försäljning av

varor med vilka staten drev handel i affärsmässiga former skulle hemlighål­

las. I enlighet härmed skulle gällande und. 20 överflyttas till vanlig lag. Be­

träffande kommunala handlingar skulle vissa särregler gälla.

I 1935 års förslag ha sekretessreglerna på området sammanförts till en

paragraf samt gjorts enklare och mera enhetliga. Sekretessområdet har icke

oväsentligt utvidgats i förhållande till 1927 års förslag. Som huvudregel i

paragrafens första stycke föreslås att alla ifrågavarande handlingar — så­

dana rörande statens eller menighets förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat eller angående utförande av arbete för statens eller me­

nighets räkning — icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger

ärendet skola få utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Här­

till anknytes en mot gällande und. 19 svarande bestämmelse, vars innebörd är

att inskränka myndigheternas fria förfoganderätt över sekretessen beträf­

fande vissa handlingar rörande anbud i ärenden som avses i upphandlings-

förordningen. Sådana handlingar skola liksom enligt gällande rätt icke

kunna, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, utlämnas i vidare

mån än för prövningen finnes nödvändigt eller begäran örn anbuds utbe­

kommande framställes av anbudsgivaren.

Andra stycket av förevarande paragraf i 1935 års förslag avser sekretes­

sen å ifrågavarande handlingar efter den tidpunkt då avtal slutits eller ären­

det eljest slutförts. I sådant hänseende föreslås att vederbörande myndighet

skall, där särskilda omständigheter det föranleda, äga besluta om sådan

sekretess. Den tid för vilken beslutet högst må gälla har bestämts olika för

olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren

i slutna avtal må beslutet avse en tid av högst 10 år från det avtal slöts eller

ärendet slutfördes. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna av­

tal om leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande för­

säljning av varor med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga for­

mer, är högsta sekretesstiden två år, räknat från det avtalet fullgjorts eller

upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva villkoren i slutna

avtal i andra fall må beslut meddelas för högst två år från det avtal slöts.

Slutligen upptagas i 1935 års förslag ett pär stadganden som väsentligen

lia karaktären av ordningsföreskrifter. Beslut om hemlighållande enligt

andra stycket i paragrafen, vilka meddelats av statsmyndighet som ej hör till

eller lyder under riksdagen, skola, där de ej angå allenast kostnadsberäk­

ningar eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden däröver, för varje stats-

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

regleringsår inom en månad från dess utgång anmälas till Konungen, som

låter statsrevisorerna få del därav. Härmed är avsett att skärpa den kon­

stitutionella kontrollens effektivitet på de punkter där allmänhetens kontroll­

möjligheter inskränkas. Vidare stadgas att kommunalmyndighet beträffan­

de tillämpningen av paragrafen skall ställa sig till efterrättelse föreskrifter

som må hava meddelats av överordnad kommunalmyndighet, varmed av­

setts att giva de kommunala beslutande organen behörigt inflytande över

sekretessreglernas tillämpning i den ekonomiska förvaltningen inom ramen

för de i paragrafen givna stadgandena.

De sakkunniga som framlagt 1935 års förslag ha betonat, att en riktig av­

vägning av offentlighet och sekretess på det område varom här är fråga

vore förenad med synnerliga vanskligheter. Å ena sidan framträdde beho­

vet av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden där stora ekono­

miska intressen stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätte­

ligen skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å

andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna,

särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra

områden, bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svå­

righeter med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft

att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vöre ägnade att

ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de

erfarenheter som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjlig­

heten att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i

vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild var­

samhet syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen

jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.

Vad angår utformningen av de föreslagna bestämmelserna understryka de

sakkunniga, att regeln om en tioårig sekretess för andra handlingar än så­

dana som angåve villkoren i slutna avtal ingalunda vore generell i den me­

ningen att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som

den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande

myndighet därom beslutade, och de sakkunniga funne det angeläget att, så­

som lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då sär­

skilda omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exem­

pelvis anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid han­

den att offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för

enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och samman­

hanget torde framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste före­

ligga för att myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlin­

gar vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore

särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt så­

dana handlingar som, utan att angiva villkoren i slutna avtal, läge till grund

för sådana. Likaledes torde det vara klart, att sekretesstidens längd inom

den av lagen angivna ramen borde utmätas med hänsyn till vad i varje sär­

skilt läge funnes av verkligt behov påkallat. Vad anginge sådana handlin­

gar som angåve villkoren i slutna avtal mötte ännu starkare betänkligheter

att undandraga dem offentligheten. De sakkunniga hade också hyst syn­

nerlig tvekan örn det berättigade att i detta hänseende gå längre än som re­

dan skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid hade i yttrandena

över 1927 års utredning och i meddelanden som de sakkunniga under hand

erhållit från vissa myndigheter och tjänstemän framkommit upplysningar

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

gjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt hinder för affärsmässig upp­

handling till skäliga priser. Därtill komme att sagda omständighet — i up­

penbar strid emot de principer som kommit till uttryck i upphandlingsför-

ordningen — gynnade större företagare på mindre industri- och hantverks-

idkares bekostnad och underlättade bildandet och upprätthållandet av kar­

teller. Så snart ett mera betydande upphandlingsärende avgjorts, vore det

regel att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad örn de pris och andra

leveransvillkor som övriga anbudsgivare erbjudit. När utbud av samma

varuslag nästa gång skedde, vore det helt naturligt anbudsgivarnas strävan

att icke eller endast obetydligt underbjuda det vid senaste upphandlingstill-

fället antagna anbudet, även om detta innebure mer än skälig handelsvinst

för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare fall, då upphandlingen av-

såge varuslag vars tillverkare vore anslutna till karteller eller priskonventio­

ner, vöre upphandlingsärendenas offentlighet till skada. Företagare som

stöde utanför kartellen — i regel någon mindre industriidkare — bleve, om

han underbjöde de konventionella priserna, genom olika former av påtryck­

ning förr eller senare tvingad att antingen upphöra med sin verksamhet eller

ansluta sig till kartellen, och i senare fallet vågade han därefter vid anbuds-

infordran icke erbjuda lägre priser än de konventionella, då han visste att

de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart erhölle kännedom därom. Det

år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet innebure

i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande av handlingar i upphandlings­

ärende efter den tidpunkt då ärendet slutligt avgjorts, i det att vederbörande

myndighet, där särskilda omständigheter det föranledde, ägde besluta, att

ifrågavarande handlingar skulle hemlighållas under en tid av i regel högst

två år från angivna tidpunkt. Det vore emellertid generalpoststyrelsens

övertygelse, att dylika bestämmelser, i deras föreslagna form, icke vore äg­

nade att i önskvärd utsträckning undanröja de ovan berörda svåra olägen­

heterna av upphandlingsärendenas offentlighet. Såsom framginge av mo­

tiven till de föreslagna bestämmelserna vore det nämligen avsett, att beslut

örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, särskilt sådana

handlingar som angåve villkoren i slutna avtal, skulle kunna meddelas en­

dast i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen delade den i förslaget

rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen, vartill även

upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en riktig avvägning av offent­

lighet och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga

vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av skydd mot obehörigt ut­

nyttjande av upphandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde emeller­

tid enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av sekretess beträffande

handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar som angåve vill­

koren i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas åsikt kunde ett av­

steg från offentlighetsprincipen på detta område underlätta uppkomsten och

spridandet av rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handlägg­

ning av upphandlingsärenden. Denna farhåga vore dock mera berättigad,

därest upphandlingsärendena — på sätt upphandlingssakkunniga i anslut­

ning till förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet ifrågasatt —

undandroges offentligheten genom myndigheternas särskilda beslut i mel­

eher mindre sällsynta undantagsfall, än om sagda ärenden obligatoriskt liem-

lighölles under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet vore därför att

föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till allenast två år, syn­

tes även skäliga anspråk på offentlig kontroll över det statliga upphandlings-

väsendet bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte därför utfär­

dandet av bestämmelser utav nu antytt innehåll i stället för de i 1935 års

förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna kunde,

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Stadsfullmäktige i Visby och i Träleborg yrka sekretess för kommunernas

räkenskaper, de förra intill dess två år förflutit från det revision ägt rum

och de senare åtminstone till dess revision skett.

Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasätta, huruvida ej beträffande anbuds­

givare, vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att ut­

lämna hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest han vid anbu­

dets ingivande gjort förbehåll om att utlämnande ej finge ske.

Stadsförbundet förklarar sig icke underskatta svårigheterna för ett rätt­

vist avvägande mellan offentlighets- och sekretessynpunkter på förevarande

område men hemställer att frågan örn skydd för kommunernas affärsupp­

görelser underkastas ytterligare granskning, därvid förbundet anför bland

annat: Där förhandlingar fördes örn köp eller försäljning av fastighet, vilka

slutförts utan resultat, kunde frågan senare — även efter 10 års förlopp —

åter bliva aktuell och staden komme då givetvis i ett föga förmånligt läge,

om en ny spekulant kunde i detalj taga kännedom örn tidigare förhand­

lingar och de pris och övriga villkor som därvid uppställdes från stadens

sida. Staden syntes i förevarande avseende böra åtnjuta samma förmåner

som en enskild markexploatör. Vad åter anginge leverans- och entreprenad-

anbud borde framhållas, att städerna på detta område icke vore bundna av

så snäva bestämmelser som dem staten tillämpade. Med hänsyn till en kom­

mande revision torde i handlingarna ofta inflyta motivering för t. ex. från­

gående av ett lägsta anbud. En rätt för konkurrerande anbudsgivare att

taga del av dessa motiveringar skulle säkerligen i många fall medföra bety­

dande olägenheter för kommunen eller i vart fall dess tjänstemän, vilka se­

nare därför lätt torde frestas att under alla förhållanden förorda lägsta an­

bud. På denna punkt torde det icke vara påkallat att tillämpa ensartade

regler för stat och kommun. Den kommunala revisionen kunde med sitt be­

gränsade område på ett helt annat sätt än statsrevisionen underkasta ären­

dena en ingående granskning. I de olika kommunala förvaltningsnämnderna

avgjordes icke prövningen av leverans- och entreprenadanbud av tjänste­

männen ensamma utan i sista hand av förtroendemän ur olika politiska lä­

ger. Man torde därför kunna utgå ifrån, att anbudsgivarnas lojala intres­

sen där kunde bliva tillgodosedda utan regler av så snäv avfattning att de

vore till skada för förvaltningen. Förslaget avsåge visserligen också att

lämna de kommunala myndigheterna möjligheter att i viss omfattning ut­

sträcka sekretessterminen. Det kunde emellertid ifrågasättas om tidsfristerna

tillmätts rikligt nog. Om t. ex. i några fall leveransavtal plägade uppgöras

för en treårsperiod, torde det vara mindre lämpligt att leverantörer efter den

stipulerade tvåårsperioden kunde taga del av konkurrenternas vid föregående

tillfälle inlämnade anbud. Tendenser till ringbildning bland leverantörer

kunde kräva motåtgärder från kommunernas sida.

Stadsfullmäktige i Västerås ha instämt i vad stadsförbundet anfört.

Styrelsen för advokatsamfundet har, i motsättning till vad sålunda från

vissa kommunala håll hemställts rörande en utvidgning av sekretessmöjlig­

heterna, ansett att offentligheten genom 1935 års förslag allt för mycket in-

skränkes samt därom anfört:

De sakkunniga hade infört en allmän föreskrift, att handlingar beröran­

de stats och kommuns affärsverksamhet finge efter myndighets beprövan­

de hemlighållas även under viss tid efter det att ärende till vilket de höra

föranlett ingående av avtal eller 'eljest slutförts’. Sistnämnda tidsbestäm­

ning vore så avfattad, att den i verkligheten icke kunde tjäna som utgångs­

punkt för beräknande i det särskilda fallet av när i andra stycket av före­

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

föreslagna — anses avse statsmyndighets handlingar rörande egendom som,

utan att vara eller bliva föremål för statens äganderätt i mer privaträttslig

mening, ostridigt endast tjänade ett allmänt ändamål och därför stöde un­

der statsmyndighetens förvaltning. I överensstämmelse med vad som av­

setts i fråga om statsegendom torde ett förtydligande på denna punkt av de

sakkunnigas förslag vara önskvärt.

Här må vidare erinras om pensionsstgrelsens yttrande som förut refere­

rats vid motiveringen för 32 § i departementsförslaget.

Slutligen har ett par mindre anmärkningar rörande paragrafens redak­

tion gjorts i yttrandena.

Chefen för kustartilleriet har sålunda föreslagit att uttrycket 'myndighet

som handlägger ärendet’ utbytes mot 'myndighet som äger fatta slutgiltigt

beslut i ärendet’. Marinförvaltningen har anmärkt att tveksamhet kunde

råda, huruvida anmälan till Konungen örn beslut rörande hemlighållande

av handlingar skulle ske endast efter utgången av det statsregleringsår då

beslutet fattades, eller örn det skulle anmälas även vid utgången av ett kom­

mande statsregleringsår varunder det ägt bestånd.

Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område

som i denna paragraf avses är, såsom de sakkunniga framhållit och från

flera håll i yttrandena understrukits, förenad med betydande svårigheter.

Här står nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till

ett icke mindre betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag sy­

nes dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga

frågan. Därom vittnar i sin mån att nästan alla statliga myndigheter äro

tillfreds med detsamma och att även det stora flertalet av de hörda kommu­

nala myndigheterna lämnat det utan anmärkning; och det bör härvid fram­

hållas att bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträck­

ning beröra så gott som alla myndigheter.

Av flera kommunala myndigheter har dock såsom framgår yrkats en ut­

ökning av förslagets möjligheter att anordna sekretess eller rent av att of­

fentligheten överhuvud skulle uteslutas på detta område. Det är som även

påpekats ganska naturligt att de kommunala myndigheterna, vilka för när­

varande i regel undandraga sina handlingar i ekonomiska ärenden offent­

ligheten, skola med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens uttryck­

liga fastslående på detta område, även om betydande undantag göras från

principens tillämpning. Å andra sidan har advokatsamfundet, som i detta

fall torde i viss mån kunna sägas representera allmänhetens intresse, bestämt

motsatt sig att överhuvud möjlighet beredes att hålla handlingar på ifråga­

varande område hemliga efter det ett ärende slutförts, och detta i synnerhet

såvitt angår kommunala handlingar. Enligt samfundets mening gör sig ett

synnerligen starkt kontrollintresse gällande med avseende å den kommunala

förvaltningen, där enligt vad samfundet antyder tendenser till obehöriga för­

faranden vid ekonomiska ärendens handhavande icke saknas. Dessa syn­

punkter förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Behövligheten av den kon­

troll som handlingars offentlighet skulle möjliggöra bör icke underskattas.

Likväl torde man icke skäligen kunna inskränka de möjligheter till sekre-

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

den myndighet som utövar menighetens beslutanderätt, ej dem som medde­

lats av 'överordnad’ kommunalmyndighet.

Slutligen har av redaktionella skäl bestämmelsen om auktionsprotokolls

undantagande från paragrafens föreskrifter utbrutits till ett nytt sista stycke

i paragrafen. Vad angår den från ett håll framställda anmärkningen

att uttrycket 'myndighet som handlägger ärendet’ skulle utbytas mot

'myndighet som äger fatta slutgiltigt beslut i ärendet’, torde en dylik

ändring icke vara lämplig, då de förra ordalagen förekomma i gällande tryck­

frihetsförordning och upphandlingsförordning. I anledning av en annan an­

märkning må framhållas, att den föreslagna lagtexten med tillräcklig tydlig­

het torde utmärka att beslut om sekretess skola anmälas efter utgången av

det statsregleringsår då beslutet fattats men icke behöva anmälas under föl­

jande år.

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag, avser att för­

hindra att domstols utslag och beslut bliva bekantgjorda innan de avkun­

nats eller expedierats.

Med anteckningar som förts vid fattande av beslut avses sådana handlin­

gar som exempelvis de i hovrätterna förda föredragningsrotlarna i besvärs-

och vademål samt de å hovrätternas divisioner förda minnes- och anteck­

ningsböckerna, ur vilka vissa upplysningar kunna hämtas om fattade beslut.

Memorialanteckningar, utgörande förberedande utkast eller koncept, kunna

i regel icke anses som allmänna handlingar och beröras ej av stadgandet. —

I den föreslagna avfattningen ha allenast vidtagits ett pär redaktionella

jämkningar.

36 §.

Paragrafen motsvarar 34 och 35 §§ i 1935 års förslag.

Enligt särskilda stadganden i allmän lag har underdomstol i vissa fall

möjlighet att, där offentlighet kunde vara till skada, förordna om måls hand­

läggning inom stängda dörrar. I några av dessa fall kompletteras stad-

gandena genom bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning örn hem­

lighållande av protokoll och till domstol ingivna handlingar i mål där sådan

handläggning ägt rum. I und. 4 stadgas sålunda, att i mål där underrätt vid

handläggningen låtit åhörarna avträda på den grund att i händelse av rätte­

gångens offentlighet något kunnat uppenbaras som med hänsyn till rikets sä­

kerhet borde hemlighållas för främmande makt, protokoll över sådan hand­

läggning samt därvid till underrätten ingivna handlingar i målet, så ock högre

rätts protokoll i samma mål och däri efter meddelande av underrättens ut­

slag inkomna handlingar, ej må utan särskilt tillstånd av vederbörande rätt

utlämnas innan målet blivit skilt från rättens handläggning. Rätten äger vid

handläggningens avslutande meddela förbud mot utlämnande även efter den­

na tidpunkt, i vilket fall utlämnande ej utan Konungens särskilda tillstånd

får äga rum före 50 år efter det slutligt beslut i målet givits. Över rättens

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Denna innehåller, att om i sådant mål prövas föreligga omständigheter som

skulle föranleda handläggning inom stängda dörrar därest målet varit an­

hängig! vid underdomstol, förut angivna regler skola äga motsvarande till-

lämpning. Någon reservation för parts rätt har ej behövt göras i denna para­

graf, då ett allmänt stadgande därom upptagits i 38 § i sakkunnigförslaget.

Magistraten i Västerås föreslår ändring i förslaget såtillvida att för ifråga­

varande handlingars hemlighållande efter det vederbörande mål slutbehand­

lats vid domstolen icke, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle erfordras ett

domstolens särskilda förordnande, utan att i stället skulle föreskrivas att

handlingarna ej finge utlämnas förrän viss tid förflutit, förslagsvis 50 år,

där ej domstolen i det slutliga utslaget annorlunda bestämde. Beslut om

handläggning inom stängda dörrar föreginges alltid av en prövning huruvida

de därför föreburna skälen vore av den betydelse att de motiverade en sådan

åtgärd. Om dylikt beslut fattades, torde i allmänhet anledning föreligga att

undantaga vid handläggningen förda protokoll och därunder ingivna hand­

lingar från offentligheten, och det syntes då onödigt att domstolen i slutliga

utslaget alltid skulle meddela utlämningsförbud vid äventyr att handlingarna

eljest bleve offentliga. Det kunde dessutom tänkas att domstol av förbiseende

underläte att meddela sådant förbud och att därigenom åt offentligheten pris-

gåves vad som icke borde komma till allmänhetens kännedom.

De sakkunnigas förslag till sekretesslag innebär som regel att ett där med­

delat förbud mot utlämnande av allmän handling skall vara att tillämpa hos

vilken myndighet handlingen än finnes. Från denna regel föreslås emeller­

tid undantag såvitt angår allmänna handlingar som inkommit till domstol

varom nu är fråga. De sakkunniga förklara att det ej gärna läte sig göra att

utöver den sekretess, som enligt de nyss refererade bestämmelserna skulle

kunna åstadkommas vid nämnda domstolar, hålla handlingar i där anhängi-

ga mål hemliga. Vid offentlig förhandling ingivna handlingar skulle princi­

piellt därvid uppläsas, och om så icke alltid skedde betraktades de i varje fall

som föredragna och intoges i protokollet. Med hänsyn härtill lia de sakkun­

niga föreslagit ett stadgande i den särskilda lagen, 35 §, av innehåll att med

avseende å handlingar, vilka inkommit till domstol som förut angivits i där

anhängig! mål, icke skola gälla andra hinder för utlämnande än som följa

av de angivna, i förslagets 34 § upptagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har häremot anmärkt, att handlingar som

på grund av statens intressen vore hemliga icke borde bliva offent­

liga då de ingåves till domstol. Kammarrätten har erinrat om bestäm­

melsen i 56 § 1 mom. femte stycket taxeringsförordningen därom att

självdeklaration som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller åbe­

ropas vid allmän domstol icke må utan den skattskyldiges samtycke offent­

ligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller

omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Med hän­

syn härtill borde sekretesstadgandet i 17 § av de sakkunnigas förslag bliva

tillämpligt även då handlingarna funnes hos domstol varom nu är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

101

Förevarande sekretessregler äro icke tillämpliga å arbetsdomstolens hand­

lingar, och någon sekretessföreskrift som direkt åsyftar dessa handlingar

finnes ej heller eljest i sakkunnigförslaget. Arbetsdomstolen framhåller i

sitt yttrande åtskilliga fall, då till domstolen ingivna handlingar borde hål­

las hemliga, men förklarar likväl att frågan om komplettering av förslaget

med bestämmelser för domstolens del icke syntes vara av större vikt och

att domstolen därför icke ansett sig böra framställa något bestämt yrkande

därom. Arbetsdomstolen betonar att i allt fall den konstruktion som givits

förevarande sekretessbestämmelser icke kunde tillämpas med avseende å

arbetsdomstolen, för vilken några bestämmelser om handläggning inom

stängda dörrar icke funnes. — Arbetsdomstolen har härjämte uttalat sig

rörande lämpligheten av de ifrågavarande sekretessföreskrifterna ur de all­

männa domstolarnas synpunkter. Härutinnan har i huvudsak anförts, att

även om reglerna örn handläggning inom stängda dörrar utvidgades och full-

ständigades, vöre själva kravet på sådan handläggning såsom förutsättning

för handlings undantagande från offentligheten mindre tillfredsställande.

En handling som skäligen icke borde bliva offentlig kunde komma att åbe­

ropas såsom bevismedel i ett särskilt avseende i mål som för övrigt icke på

något sätt krävde handläggning inom stängda dörrar, en synpunkt som för

arbetsdomstolens del hade alldeles särskild betydelse men som även vore

att beakta med avseende å de allmänna domstolarna.

Otvivelaktigt föreligger ett kännbart behov av en utvidgning och reglering

av sekretessföreskrifterna med avseende å domstolshandlingar. Det är mind­

re tillfredsställande att protokollen i vissa mål som på goda grunder hand­

läggas inom stängda dörrar skola vara prisgivna åt offentligheten. De sak­

kunnigas förslag synes innebära den efter nuvarande förhållanden i princip

mest tillfredsställande lösningen. Även om en viss utvidgning av möjlighe­

ten att handlägga mål inom stängda dörrar, såsom från ett par håll betonats

i yttrandena, skulle vara önskvärd, torde frågan härom icke lämpligen kun­

na upptagas i detta sammanhang. Och att anknyta sekretessen med avse­

ende å handlingar till andra förutsättningar än att handläggning inom stäng­

da dörrar ägt rum torde med det nuvarande i princip muntligt-protokolla-

riska rättegångsförfarandet knappast böra ske.

Vad angår detaljerna i de sakkunnigas förslag synes vad magistraten i Vä­

sterås anfört icke böra föranleda ändring i detsamma. En god garanti för

att sekretess icke onödigtvis upprätthålles för tiden efter det målets hand­

läggning avslutats torde vara, att fortsatt hemlighållande skall göras bero­

ende av domstolens särskilda beslut. Detta står också i överensstämmelse

med gällande tryckfrihetsförordnings ståndpunkt i tind. 4 och 5.

Emellertid lia en del smärre jämkningar vidtagits i förslaget, övervägande

av redaktionell natur. Termen underdomstol Ilar såsom icke fullt bestämd

till sin innebörd undvikits. I stället lia nämnts allmän underrätt, polisdom­

stol och krigsrätt, vilka torde vara de domstolar för vilka paragrafen kan er­

hålla praktisk betydelse. Paragrafens fjärde stycke har begränsats till att

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

avse fall då i brottmål, varmed hovrätt såsom första instans täger befattning,

förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar jämlikt lagen den 14

juni 1901. I andra fall torde något praktiskt sekretessbehov icke föreligga.

Maximitiden för sekretess har bestämts till 70 år i överensstämmelse med de

allmänna principerna i fråga om sekretesstiderna.

Den av de sakkunniga under 35 § upptagna bestämmelsen, att handlingar

som inkommit till domstolar i anhängiga mål icke skola vara underkastade

andra hinder mot utlämnande än de nu omförmälda reglerna innebära, sy­

nes icke fullt lycklig. Visserligen är det riktigt att det skriftliga processma­

terial som till sådan domstol inkommit bör bliva offentligt i den mån det

föredragits och intagits i protokollet, såvida ej handläggning skett inom

stängda dörrar. Därför synes en bestämmelse böra givas av innebörd att

med avseende å protokoll i mål vid nu ifrågavarande domstolar icke skall,

utöver vad av departementsförslagets 35 § följer, gälla andra hinder för ut­

lämnande än i förevarande paragraf stadgas. En sådan bestämmelse har

tillfogats denna paragraf som sista stycke. Den omständigheten att i sådant

protokoll intagits en hemlig handling skall sålunda icke i och för sig för­

anleda protokollets hemlighållande. Vad åter angår inkomna handlingar

böra för det första ej de exemplar av dem som kunna finnas hos annan

myndighet än domstolen bliva offentliga, exempelvis ej anteckning i

straffregistret varav avskrift tillställts domstolen eller medicinalstyrelsens

koncept till utlåtande som avgivits till domstolen. Men även de exemplar av

handlingarna som inkommit till och förvaras hos domstolen böra där hållas

hemliga i den mån de ej intagits i sådant protokoll som icke är hemligt.

Arbetsdomstolen och kammarrätten ha som av det förut sagda framgår på­

pekat behovet av dylik sekretess i vissa fall. Ifrågavarande av de sakkun­

niga i 35 § sekretesslagen föreslagna stadgande har följaktligen ej upptagits i

departementsförslaget.

Vad slutligen angår arbetsdomstolens handlingar torde, såsom domstolen

själv närmast synes anse, en för dessa handlingar speciell sekretessbestäm­

melse vara överflödig.

37 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § i 1935 års förslag och upptager

bestämmelse av innehåll, att där enligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande

i lagen meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller

lyder under riksdagen, viss handling ej må utlämnas, eller där enligt lagen

erfordras tillstånd av dylik myndighet för handlings utlämnande, Konungen

äger förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Det må framhållas att det i departementsförslag rörande ändring i tryck­

frihetsförordningen föreslagna nya besvärsinstitutet ej är tillämpligt beträf­

fande överklagande av myndighets beslut som i denna paragraf avses. Detta

institut avser endast de fall då någon menar att handling olagligen för­

vägrats honom. Nu ifrågavarande beslut åter äro sådana som myndig­

heterna meddelat på grund av en på särskilda områden erhållen befogen­

104

Kungl. Majlis. proposition nr 107.

40 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i 1935 års förslag och innehåller bestämmelser

om straff för den som utlämnar handling i strid mot lagens föreskrifter eller

mot förbud som jämlikt densamma meddelats samt för den som bryter mot

förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. Endast några redaktionella

jämkningar ha gjorts i förhållande till nämnda förslag. På motsvarande sätt

som i annat sammanhang föreslagits beträffande brott mot § 2 tryckfrihets­

förordningen skall enligt förevarande lagrum, om brott är begånget i äm­

bete eller tjänst eller eljest är av beskaffenhet att förskylla straff jämlikt

allmän eller särskild lag, tillämpas straff som där är stadgat. Dagsbotssyste-

met skall därvid i förekommande fall tillämpas. Subsidiärt utsättes i före­

varande lagrum dagsböter som straff med möjlighet att vid brott med avse­

ende å handlingar som i 1—4, 20 och 36 §§ avses ådöma fängelse. Det sy­

nes riktigast att tillämpa dagsbotssystemet vid brott mot sekretesslagen, ehuru

det ej skall tillämpas vid brott mot tryckfrihetsförordningen.

Det torde vara en fördel att på sätt genom det föreliggande förslaget sker

gällande tryckfrihetsförordnings skiftande straffsatser vid brott mot sekretess­

bestämmelserna ersättas med gemensam straffbestämmelse. Beträffande den

nuvarande straffsatsen för brott med avseende å handlingar rörande under­

sökning av monopolistiska företag och sammanslutningar, böter upp till

10,000 kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i

högst sex månader, torde, såsom ock de sakkunniga framhållit, den högsta

bötessatsen icke behöva bibehållas utan såsom för andra brott mot utläm­

ningsförbud dagsbotssystemet böra tillämpas, helst enligt förslaget straffet

också kan sättas till fängelse i högst 2 år.

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i 1935 års förslag, fastslår uttryckligen

att allmänna processrättsliga regler skola tillämpas vid åtal för förbrytelse

mot den förevarande lagen.

Promulgationsbestämmelsen.

Sekretesslagen bör träda i kraft samtidigt med grundlagsändringar i äm­

net, vilket här utsäges. Hit ha såsom förut nämnts överflyttats de i 1935 års

förslag under 1 § upptagna bestämmelserna rörande statsrådsprotokoll m. fl.

handlingar som upprättats före lagens ikraftträdande.

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.

I yttrandena över 1935 års förslag ha framställts några yrkanden om infö­

rande av sekretess, vilka icke ansetts böra föranleda någon åtgärd och vilka

icke lämpligen kunnat behandlas under någon i förslaget upptagen paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

105

Militieombudsmannen har ifrågasatt hemlighållande av handlingar i mili­

tära befordringsfrågor såvitt de röra någons personliga förhållanden.

Redan vid förarbetena till 1912 års betänkande framfördes ett dylikt krav

från militärt håll. I betänkandet avvisades emellertid detta yrkande, då någon

inskränkning i den allmänna kontrollen i förevarande avseende vad armén

och flottan anginge icke vore mera av behovet påkallad än beträffande be-

fordringsväsendet i fråga om civila befattningar.

Militieombudsmannen framhåller nu att i utlåtanden angående officerares

och underofficerares samt med dem i rang likställda civilmilitära personers

lämplighet för befordran icke torde kunna undvikas att stundom vederböran-

des rent personliga förhållanden vidrördes. Då såvitt möjligt personliga för­

hållanden borde vara undandragna offentligheten, syntes böra övervägas in­

förande av stadgande, att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållan­

den icke finge utlämnas utan samtycke av den som i utlåtandet avsåges förr­

än förslagsvis 60 år förflutit, eventuellt med sådant förbehåll örn utlämnande

då trygghet funnes att det ej lände vederbörande till skada eller förklenande

som i 1935 års förslag förekomme med avseende å handlingar rörande per­

sonliga förhållanden.

Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet av allmänhetens kon­

troll och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån icke upp­

komma med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar i offentlighetsregeln

böra här icke ske utan tvingande skäl. Örn än blottande av personliga för­

hållanden i befordringsärenden någon gång skulle kunna vara hårt för veder­

börande, lärer i allt fall hänsynen härtill böra vika för offentlighetsintresset.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till tidigare yttranden framhållit att på

skolväsendets område sekretessbehov förelåge dels i disciplinära ärenden rö­

rande lärares förhållande i tjänsten särskilt med avseende å läkarutlåtanden,

dels beträffande vissa skoldisciplinen rörande handlingar såsom klasskon-

ferensprotokoll, anmärkningsböcker samt förvisningsdomar och andra hand­

lingar i disciplinmål, dels ock för lärjungars skriftliga arbeten. Även från

Stockholms stads sida ha framförts sekretessyrkanden på förevarande om­

råde.

Det torde vara såväl i allmänhetens som i lärarnas intresse att förhållandena

vid undervisningsanstalterna i största möjliga utsträckning äro underkastade

offentlighet. I den diskussion som tidigare förts rörande lämpligheten av

sekretess för handlingar angående lärares förhållande i tjänsten bär från

lärarhåll framförts direkta gensagor mot förslag att inskränka den gällande

publiciteten. Beträffande handlingar rörande lärjungars uppförande och

dylikt lärer något sekretessbehov ej ha gjort sig gällande med den styrka att

lagstadgande kan anses fullt motiverat. Detsamma torde i än högre grad gälla

lärjungars skriftliga arbeten, i den mån dessa överhuvudtaget kunna anses

som allmänna handlingar.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande gjort en framställning i syfte att an­

mälningar mot läkare och mot ämbets- och tjänstemän för försummelse i

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 107.

8

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

verksamheten eller tjänsten samt framställningar om utredning i dylikt hän­

seende icke skulle få offentliggöras förrän ärendet blivit avgjort, varigenom

allmänheten skulle få en samlad överblick över vad som förekommit och

den som blivit föremål för anmälan eller framställning icke i sådan utsträck­

ning som nu ofta vöre fallet behöva utsättas för oförtjänt lidande.

De av styrelsen framförda synpunkterna sakna icke berättigande. Frågan

örn en handlingssekretess i ärenden som de berörda är dock utomordentligt

ömtålig, då nämligen även i dessa ärenden ett synnerligen starkt offentlighets-

intresse gör sig gällande. I viss mån torde de olägenheter som styrelsen

framhållit kunna undanröjas på andra vägar än den föreslagna. Frågan

synes vara i behov att ytterligare övervägas innan slutlig ståndpunkt till den­

samma kan tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1^7

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Propositionen ..............................................................................................,............................. 1

Förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 februari 1937 .........

13

Bilagor till statsrådsprotokollet.

Bilaga A. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma all­

männa handlingar (1930)............................................. .... ............................................ 24

Bilaga B. Motiv till 1936 års lagförslag................................... ..... . . .....

34

Sekretessreglernas konstruktion............................................ 34

Sekretesstiderna............................................ . ... . .

37

De särskilda sekretessreglerna ................................................. .,

39

1 §.

Statsrådsprotokoll........................................................................ 40

2 §.

Riksdagsprotokoll m. m.................................................................................... 41

3 §.

Handlingar i utrikesärenden......................................................................... 41

4 §.

Handlingar rörande försvarsväsendet..................................................... 42

5 §.

Utskotts- och kommittéprotokoll m. m.................................................. 43

6 §.

Handlingar i kronans och menigheters processer........................ 44

7 §.

Handlingar rörande gransknings- och inspektionsverksamhet

m. m......................................................................................................................... 45

8 §.

Handlingar i stadsplaneärenden............................................................... 45

9 §.

Handlingar angående tekniska utredningar m. m. för det all­

männas räkning.............................................................................................. 47

10 §.

Polis- och åklagarhandlingar.................................................................... 48

11 §.

Straffregistret m. m............................................................................................. 49

12 §.

Fångvårdshandlingar m. m............................................................................. 51

13 §.

Kyrkoböcker m. m............................................................................................... 51

14 §.

Handlingar i sociala ärenden.................................................................... 55

15 §.

Överförmyndares handlingar..................................................................... 65

16 §.

Statistiska uppgifter........................................................................................ 66

17 §.

Uppgifter för taxering................................................................................... 67

18 §.

Handlingar hos tillsynsmyndighet över banker eller försäkrings-

anstalter ............................................................................................................ 68

19 §. Handlingar rörande yrkeshemligheter o. dyl. i ärenden angående

olycksfall i arbete, arbetarskydd m. m............................................... 68

20 §.

Handlingar rörande monopolistiska företag....................................... 71

21 §.

Handlingar rörande utredning, kontroll eller stödverksamhet

med avseende å näringslivet................................................................ 71

22 §.

Handlingar rörande virkesmätning........................................................... 74

23 §. Patenthandlingar...................................................................................... . .

74

24 §.

Handlingar angående medling i arbetstvister.................................. 74

25 §.

Handlingar hos arbetsförmedlingsanstalter . . . .. ........................ 75

108

Kungl. Mai:ts proposition nr 107.

26 §. Handlingar rörande rättshjälp åt enskilda m. m........................

27 §. Handlingar rörande upplysningsverksamhet m. m. för enskildas

räkning...........................................................................................

28 §. Samfärdselanstalters handlingar angående rörelsen samt vissa

tullverkets handlingar...............................................................

29 §. Handlingar varigenom post-, telegraf- eller telefonhemligheten

kan röjas......................................................................................

30 §. Postsparbankens och postgirorörelsens handlingar....................

31 §. Riksbankens handlingar...................................................................

32 §. Handlingar rörande utlåning.......................................................

33 §. Handlingar rörande upplåning.......................................................

34 §. Handlingar angående förvärv eller avyttrande m. m. för det

allmännas räkning.......................................................................

35 §. Handlingar angående domstols beslut.......................................

36 §. Domstolshandlingar i mål som handlagts inom stängda dörrar

37 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

vars hemlighållande är beroende av myndighets beslut . . .

38 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskilds rätt .

39 §. Parts rätt att utbekomma hemliga handlingar ....

40 §. Straffbestämmelser...............................................................

41 §. Processbestämmelser...........................................................

Promulgationsbestämmelsen...........................................................

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd

Sid.

76

77

78

81

82

83

84

86

88

98

98

102

103

103

104

104

104

104

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370335