Prop. 1937:107

('med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; given Stockholms slott den 22 februari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att, under förutsättning att av riksdagen såsom vilande antaget förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen varder slutligen godkänt, antaga härvid fogade förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 107.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag:

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konun­

gens tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad i 2—36 §§ stadgas örn handlingars hemlighållande har ej avseende å

ovan omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar enligt

56 § riksdagsordningen må ej utan Konungens och kammarens tillstånd ut­

lämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Sammanträder kammare i annat fall än i första stycket sägs inom lyckta

dörrar, äger kammaren besluta, att därvid fört protokoll ej må utan kamma­

rens tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från proto­

kollets datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsproto­

koll och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidi­

gare än femtio år efter handlingens datum.

Handlingar i ärenden, vilka, utan att vara av beskaffenhet som i första

stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts

myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess

förhållanden, må ej utan tillstånd av den myndighet som handlägger ären­

det utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum, med mindre det

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

3

är uppenbart att handlingens innehållande icke påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn.

4

§•

Beträffande handlingar, som röra krigsmaktens mobilisering, sammandrag­ ning eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliserings- förråd och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta för­ svarsanstalter, örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg, militära flygstationer samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luft­ fartyg, militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd ma- teriels tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar, det ci­ vila luftskyddets planläggning eller ock den allmänna ekonomiska försvars- beredskapen, äger Konungen, såframt handlingarnas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar, för­ ordna, att de ej må utlämnas förrän viss tid från handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej särskilda förhållanden påkalla hemlighållande under längre tid.

5

§■

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs sam­ tycke utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kom­ mittén slutförts. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast för beredning handhavas.

Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas, innan den berättelse var­ till de höra offentliggjorts.

6

§•

Handlingar som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans eller menighets räkning till utredning i rättstvist må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har att föra talan i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

7

§•

Beträffande handlingar, upprättade för myndighets gransknings- eller inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myn­ dighets inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, så framt dennas syfte skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.

8

§•

Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ärendet utlämnas, förrän förslag till stadsplan blivit tillgängligt för gransk­

ning enligt vad därom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dy­

likt ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta, att sådan handling ej heller efter

nämnda tidpunkt må utan myndighetens tillstånd utlämnas; dock att hand­

ling ej må hemlighållas längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller

tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd ut­

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10

§.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklaga­

res verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas,

såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäc­

kande eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott

eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; dock må

handling ej i något fall hemlighållas längre tid än sjuttio år från dess datum,

och vare Konungen obetaget att, där särskilda omständigheter det påkalla,

medgiva utlämnande utan hinder av vad ovan stadgas.

11

§•

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser, avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i an­

nat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisnin­

gar, som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om uppgifter

och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12

§.

Hos myndighet vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller

tvångsarbetsanstalt upprättade handlingar rörande å anstalten intagen person

må ej i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer utlämnas

tidigare än sjuttio år efter deras datum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

5

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med av­ seende å handlingar, upprättade av dem, som handhava övervakning eller tillsyn över brottslingar eller lösdrivare, vilka icke äro intagna å anstalt som i första stycket sägs, där handlingarna röra någon som är underkastad över­ vakning eller tillsyn.

13 §.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hän­ syn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbru­ kas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

14 §.

Handlingar vilka av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares el­ ler styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende som avses i giftermålsbalken; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, understöd vid barnsbörd, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårds- mäns verksamhet, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, be­ handling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpen­ sionering eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, för­ säkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller för- säkringsrådets verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar, som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilds per­ sonliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära an­ höriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen .skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utläm­ nande vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd

eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplys­

ningar i sådant ärende, vägras, örn grundad anledning finnes att antaga att

den, örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle miss­

bruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårds­

nämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör till-

lämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda social -

registren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn social­

register.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15 §.

Till överförmyndare eller förmyndarkammaren i Stockholm inkomna hand­

lingar må, i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare

än tjugu år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen om

förmynderskap föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namn­

givna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas och omständig­

heterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet ej kom­

mer att missbrukas till hans skada. Vid utlämnande böra erforderliga för­

behåll göras.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i

taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra

fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges sam­

tycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Handlingar som inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndighet över

banker, sparbanker, andra penninginrättningar eller försäkringsanstalter, i

vad handlingarna röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom

handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndigheten över

fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, i vad de röra vederbörande

yrkesutövares enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden,

må icke utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke

vederbörande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar

nödigt.

7

19 §.

Till riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet inkomna och där upp­ rättade handlingar må, såvitt de avse arbetet i arbetsgivares rörelse, före­ tag eller verksamhet eller de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, el­ ler arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, icke utan arbets­ givarens samtycke till annan utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, där ej, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till arbetsgivarens skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Handlingar i ärenden angående arbetarskydd eller arbetstidens reglering eller angående arbetstillstånd för utlänning må, såvitt de röra arbetsgiva­ res yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar örn driftan­ ordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända arbetsgi­ vare till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från handlingens datum förflutit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

20

§.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndig- het, varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska före­ tag och sammanslutningar, må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning än i nämnda lag sägs.

21

§.

Beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest med avseende å näringslivet, äger Konungen, i den mån de innefatta sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, förordna, alt handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från deras datum.

22

§.

Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter enligt lagen örn virkesmätning må ej utlämnas i vidare mån än som följer av nämnda lag.

23 §.

Handlingar i ärenden angående ansökning om patent må, i vad de angå uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan utlämnas i vidare mån än som föranledes av förordningen angående patent.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

24 §.

Handling i ärende, som avses i lagen om medling i arbetstvister, må, i den

mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt

7 § nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare

än tjugu år efter dess datum.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt

för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än

som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas

förrän tjugu år fran handlingens datum förflutit, såvida icke, med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i öv­

rigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas

till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande. Vid utläm­

nande böra erforderliga förbehåll göras.

26 §.

Handlingar som till offentlig rättshjälpsanstalt inkommit eller där upp­

rättats angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos no­

tarius publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efter

handlingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål kräver

eller den, som i ärendet anlitat anstalten eller notarius publicus, därtill sam­

tycker.

Beträffande handlingar i sådana ärenden angående rättshjälp åt enskilda,

som handläggas hos annan myndighet än i första stycket sägs, äger Konungen

förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning

än Konungen bestämmer förrän viss tid, högst sjuttio år, förflutit från deras

datum.

27 §.

Med avseende å handlingar, vilka angå myndighets verksamhet för inför­

skaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst, eller vilka

till myndighet inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersök­

ningar som myndigheten utför för enskilds räkning, äger Konungen förord­

na, att de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen be­

stämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprät­

tade handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

9

hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att miss­ brukas till deras skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärds- medels begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsam­ tal, må icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller motta­ gare eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som väx­ lat telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefon­ apparaterna.

30 §.

Handling, av vilken enskilds förhållande till postsparbanken eller postgiro­ rörelsen framgår, må ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall annor­ lunda förordnar.

31 §.

Handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sve­ riges riksbank, må ej utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken eller av riks­ dagens bankoutskott eller revisorer utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum.

32 §.

Beträffande andra handlingar än i 30 och 31 §§ sägs rörande utlåning av medel, som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen, i vad hand­ lingarna angå lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhållanden, för­ ordna, att handlingarna icke utan samtycke av dem, vilkas förhållanden så­ lunda beröras, må till annan utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller dock ej myndighets beslut om beviljande av lån.

33 §.

Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta, att hand­ lingar som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utan myndighe­ tens tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från hand­ lingens datum.

34 §.

Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

av arbete för statens eller menighets behov annorledes än genom statens

eller menighetens egen personal må icke, utan tillstånd av den myndighet

som handlägger ärendet, utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest

slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakt­

tagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra

handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet

infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämn­

da tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nöd­

vändigt eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgi-

varen.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta, att

handlingar, som i första stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må

utan myndighetens tillstånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än så­

dana som angiva villkoren i slutna avtal må dylikt beslut avse en tid av

högst tjugu år från nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva vill­

koren i slutna avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vat­

ten eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet dri­

ver handel i affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till

dess två år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med

avseende å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden,

må beslut meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.

Beslut, vilka enligt andra stycket meddelas av annan statsmyndighet än

sådan som hör till eller lyder under riksdagen, skola, där de icke gälla alle­

nast genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller pris­

bestämningar eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje stats-

regleringsår, inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna para­

graf ställa sig till efterrättelse föreskrifter, vilka må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar, som förts vid fattande av sådant be­

slut, må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, eller har förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt,

må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen ingivna

handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från

domstolens handläggning. När domstolen skiljer målet från sig, äger den

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

11

förordna, att dylika protokoll och ingivna handlingar ej heller därefter ina utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit från dagen för förordnandet; därvid må dock, om det med hänsyn till målets beskaffen­ het finnes lämpligt, föreskrivas, att utlämnande före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål, i vilket underrätt meddelat förordnande som i första stycket sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet icke utan hovrättens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens av­ slutande ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, örn anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål, däri förordnande som ovan sagts gäller, må till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upp­ rättade handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och hög­ sta domstolens handlingar i målet.

över förordnande, som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats, må ej föras särskild klagan.

Protokoll i mål vid domstol, som i denna paragraf sägs, må ej hemlighållas på grund av andra stadganden i denna lag i vidare mån än som följer av

35 §.

37 §.

Där enligt Konungens jämlikt denna lag meddelade förordnande eller en­ ligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av annan stats­ myndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, handlingar ej må utlämnas, så ock där enligt denna lag för handlingars utlämnande erford­ ras tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen utan hinder därav förordna om utlämnande.

38 §.

Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen förordna om handlingars utlämnande.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 12 § första stycket eller

14 § andra stycket sägs till inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbe­ komma protokoll och andra handlingar.

12

40 §.

Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för offentliggörande av hand­

lingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet eller hos kom­

munal stämma eller representation, där myndighet som handlägger ärendet

finner sådant erforderligt för ärendets behandling.

41 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot

förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll

som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse

som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff,

enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott

med avseende å handlingar, varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs, fängelse må

ådömas.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

42 §.

Örn åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i all­

män lag och annan författning stadgas angående brottmål.

43 §.

Med myndighet förstås i denna lag

dels statsdepartementen och kommandoexpeditionerna, riksdagen och all­

männa kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade och

revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hö­

rande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommit­

téer (statsmyndighet),

dels ock alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor

och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kom­

missioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och

inrättningar (kommunalmyndighet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet

brev, att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av § 86 regeringsformen,

§ 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen; dock att

hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden samt statsrådets pro­

tokoll och handlingar för tiden dessförinnan, i enlighet med vad hittills

gällt, icke må utan Konungens tillstånd utlämnas förrän femtio år förflutit

från protokollets eller handlingens datum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 22 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern

Hansson , ministern för utrikes ärendena Sandler , statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning nied cheferna för samtliga övriga statsdepar­ tement anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

»Genom Kungl. Maj:ts proposition den 6 mars 1936, nr 140, överlämnades till riksdagens prövning förslag till ändrade grundlagsbestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Förslaget — vilket berörde § 86 rege­ ringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordnin­ gen — innebar bland annat, att de för närvarande i § 2 tryckfrihetsförord­ ningen meddelade speciella stadgandena om undantag från offentlighets- grundsatsen skulle utbrytas och, efter omarbetning och komplettering, upp­ tagas i en särskild lag utan grundlags karaktär. Ett inom justitiedeparte­ mentet på grundval av föregången sakkunnigutredning upprättat förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt motivering till detta fogades för riksdagens kännedom vid propositionen så­ som bilagor.

Det genom propositionen framlagda förslaget till grundlagsändringar blev efter vissa jämkningar i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 37) antaget av riksdagen såsom vilande för vidare grundlags­ enlig behandling. I anledning härav torde frågan om särskild lagstiftning angående inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar nu böra återupptagas.

Principerna för denna lagstiftning samt dess räckvidd i olika hänseenden bestämmas i väsentlig mån av det vilande grundlagsförslaget. Av betydelse härutinnan är främst det i grundlagsförslaget under § 2 mom. 2 tryckfri­ hetsförordningen upptagna stadgandet, enligt vilket i svensk medborgares rätt att erhålla tillgång till allmänna handlingar, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, skola gälla allenast de inskränkningar vilka påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande makt, eller för brotts förekommande eller beivrande, eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska mellanhavanden med varandra och nied enskilda, eller av hänsyn till privatlivets helgd eller en­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

skildas behöriga ekonomiska intresse. I propositionen hade detta stadgande

samma lydelse, dock med tillägg av orden 'eller av andra lika viktiga skäl’.

Konstitutionsutskottet motiverade borttagandet av dessa ord därmed att de

icke vore behövliga med hänsyn till omfattningen av de i övrigt föreslagna

grundlagsbestämmelserna. Beträffande det i samband med propositionen

upprättade lagförslaget angående undantag från offentlighetsgrundsatsen an­

såg utskottet, som tog del av förslaget, sig icke böra taga ställning till dess

särskilda bestämmelser. Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogas nu så­

väl detta förslag (Bilaga A), i det följande kallat departementsförslaget,

som motiven till detsamma (Bilaga B). Efter den ytterligare omprövning av

förslaget som ägt rum inom justitiedepartementet kan jag i huvudsak giva

det min anslutning. Vissa jämkningar ha emellertid synts erforderliga och

jag vill i det följande redogöra för dessa.

Till en början må anmärkas några jämkningar som icke hänföra sig en­

dast till någon viss sekretessbestämmelse.

I departementsförslaget förekommer i åtskilliga paragrafer stadgande, att

Konungen äger förordna om hemlighållande av handlingar av visst slag, och

i några paragrafer, att viss myndighet kan meddela dylikt förordnande. I

ett stort antal fall åter har stadgats, att vissa handlingar ej må utlämnas

utan tillstånd av Konungen eller utan tillstånd av viss myndighet. Enligt 37

§ i förslaget skall, då enligt beslut, som jämlikt bemyndigande i lagen med­

delats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riks­

dagen, viss handling ej må utlämnas, eller då enligt lagen för handlings

utlämnande tillstånd av dylik myndighet erfordras, Konungen äga förordna

att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Vid departementsförslagets upprättande torde ha avsetts att i de fall där

Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att förordna om sekretess

de även skulle anses ha befogenhet att fritt förordna om sekretessens hä­

vande, ehuru detta icke direkt utsagts. Emellertid synas i lagen böra infö­

ras uttryckliga bestämmelser härom. Sålunda har i 37 § infogats bestäm­

melse rörande Konungens rätt att häva sekretess jämväl i de fall där sekre­

tessen är grundad på Konungens eget jämlikt lagen meddelade förordnande.

De lagrum där viss myndighet tillagts rätt att förordna om sekretess å vissa

handlingar torde i regel böra givas det innehållet, att myndigheten äger

besluta att handlingarna ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas. I en­

lighet härmed ha 2 § andra stycket, 8 § första stycket, 33 § och 34 § andra

stycket ändrats. Enligt 36 § kan domstol i vissa fall förordna örn hemlig­

hållande av handlingar i där handlagda mål eller ärenden; med hänsyn till

det sätt på vilket sekretessen å domstolshandlingar är anordnad synes emel­

lertid icke lämpligt, att domstolen kan häva sekretessen, utan bör detta en­

dast ankomma å Konungen i statsrådet enligt 37 §. Någon ändring av nyss

angivet slag har sålunda icke skett med avseende å 36 §.

Beträffande 37 och 38 §§ har vidtagits ändring i syfte att tydligare ut­

märka, att Konungens förordnande om utlämnande enligt dessa lagrum icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

behöver avse allenast viss bestämd handling utan kan givas även generellt för vissa slag av handlingar.

Riksdagens kamrars och allmänna kyrkomötets samt de kommunala stäm­ mornas och representationernas förhandlingar äro regelmässigt offentliga. Vad angår deras protokoll och andra handlingar äro enligt departements- förslaget några särskilda inskränkningar i offentlighetsregeln icke angivna utom beträffande vissa speciella i 2 § omförmälda riksdagshandlingar, vilka skola närmare beröras i fortsättningen. Emellertid kan exempelvis ett ut­ skottsbetänkande eller ett utlåtande till en kommuns beslutande organ ut­ göra eller innefatta sådan handling som efter ordalagen i någon annan sekre­ tessbestämmelse i lagen skulle vara hemlig. I konstitutionsutskottets dechar­ gebetänkande kan sålunda avtryckas statsrådsprotokoll, ett betänkande i en utrikespolitisk fråga kan sägas vara handling i ett ärende som angår rikets förhållande till främmande makt, ett drätselkammarutlåtande eller en kom­ munal revisionsberättelse kan avse ett ekonomiskt ärende i vilket handlin­ garna enligt 34 § departementsförslaget skola hållas hemliga, o. s. v. Riks­ dagens kamrars eller kommunala fullmäktiges protokoll kunna också falla under en sekretessbestämmelses ordalag. Visserligen torde handlingar av nu ifrågavarande slag utan att särskilt förbehåll stadgas i nu förevarande lag likväl kunna anses offentliga, enär grundlagarna eller kommunallagarna förutsätta deras offentlighet som ett moment i vederbörande representations förhandlingsordning. För undanröjande av varje tvekan härutinnan har emellertid i departementsförslaget införts en ny paragraf, 40 §, av inne­ håll, att vad i lagen stadgas om handlingars hemlighållande ej utgör hinder för offentliggörande av handlingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet eller hos kommunal stämma eller representation, där myndig­ het som handlägger ärendet finner sådant erforderligt för ärendets behand­ ling. I följd härav ha 40 och 41 §§ i departementsförslaget erhållit ändrade paragrafnummer, respektive 41 och 42. Anmärkas må vidare, att i först­ nämnda paragraf införts bestämmelser att böter som ådömts enligt föreva­ rande lag skola tillfalla kronan och vid bristande tillgång till deras gäldande förvandlas enligt allmän strafflag.

I lagen avses med begreppen statsmyndighet och kommunalmyndighet det­ samma som därmed avses i tryckfrihetsförordningen § 2, sådant detta lag­ rum lyder enligt det vilande grundlagsändringsförslaget, och begreppet myn­ dighet är en sammanfattning av statsmyndighet och kommunalmyndighet. Det har synts lämpligt att uttryckligen angiva detta i en i slutet av lagen insatt ny paragraf, 43 §.

I åtskilliga lagrum förekommer en bestämmelse, att handling oavsett stad­ gande örn sekretess skall utlämnas, därest med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifråga- sättcs, trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommer att missbrukas till skada för person som avses i handlingen. Detta stadgande har jämkats därhän, att utlämnande skall ske örn sådan trygghet kan anses för handen med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

omständigheterna i övrigt. Vidare har den i nu avsedda lagrum intagna be­

stämmelsen att utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforder­

liga redaktionellt jämkats.

Slutligen må anmärkas, att med hänsyn därtill att riksdagen icke i oför­

ändrat skick antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till grundlags­

ändringar rörande allmänna handlingar en redaktionell jämkning i nu före­

varande lagförslags promulgationsbestämmelse funnits erforderlig.

Vad härefter angår de särskilda sekretessbestämmelserna har en del mindre

ändringar och kompletteringar i departementsförslaget funnits erforderliga

eller lämpliga.

I 1 § tredje stycket har vidtagits en ändring av redaktionell natur.

Ur 2 § ha uteslutits sekretessbestämmelserna med avseende å utrikesnämn-

dens handlingar och å konstitutionsutskottets handlingar rörande upplys­

ningar som jämlikt riksdagsordningen § 38 mom. 5 prövats böra hemliga

hållas. Dessa handlingar lära nämligen ändock komma att åtnjuta sekre­

tesskydd, antingen enligt 3 § första stycket i departementsförslaget såsom

hörande till ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt eller

ock enligt bestämmelsen i 2 § angående sekretess å konstitutionsutskottets

handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kom­

mandomål. Ej heller lärer någon sekretessbestämmelse erfordras för hand­

lingar hos det nyinrättade utrikesutskottet, vilket skall handlägga frågor som

angå rikets förhållande till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts

behandling; även sådana handlingar torde falla under 3 § första stycket i

departementsförslaget.

I 3 § andra stycket har den ändringen vidtagits, att för hemlighållande

av handlingar som där avses ej skall erfordras Konungens förordnande. De

fall då behov av sekretess å handlingar av nu ifrågavarande beskaffenhet

gör sig gällande lära icke alltid kunna förutses. Det torde sålunda bliva

svårt att genom generella förordnanden reglera sekretessen på ett tillfreds­

ställande sätt; och den omgång och det besvär som skulle följa av nödvän­

digheten att för viss handlings hemlighållande utverka Konungens förord­

nande synas böra undvikas. Därför har i lagrummet föreslagits stadgande

av innehåll att ifrågavarande handlingar ej må utan tillstånd av den myndig­

het som handlägger ärendet utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens

datum, med mindre det är uppenbart att handlingens innehållande icke på­

kallas av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn. Någon

olägenhet av att sålunda anförtro den myndighet som handlägger ärende

av ifrågavarande beskaffenhet att disponera över sekretessen synes ej vara

att befara. På grund av 37 § har Konungen alltid rätt att, i anledning av

ansökan eller på eget initiativ, förordna om utlämnande.

Bland de handlingar angående rikets försvar, om vilkas hemlighållande

Konungen enligt 4 § skall kunna förordna, ha även upptagits handlingar

som röra det civila luftskyddets planläggning. Det finnes nämligen otvivel­

aktigt behov av luftskyddsplaners hemlighållande i viss utsträckning. I öv­

rigt har i paragrafen företagits en mindre redaktionell ändring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

17

I 6, 8 och 10 §§ ha vissa redaktionella ändringar vidtagits. Beträffande

8 § har byggnadsstyrelsen — i en skrivelse som närmare skall omtalas i fort­ sättningen vid redogörelse för ändringar i 27 § — anmärkt, att tvekan möj­ ligen kunde uppstå huruvida till länsarkitektkontor från t. ex. kommunal myndighet inkomna handlingar, avseende ett åt länsarkitekt lämnat uppdrag att uppgöra förslag till stadsplan, omfattades av sekretess enligt denna para­ graf under den tid ärendet befunne sig hos länsarkitekten. Stadgandet i 8 § innebär emellertid, enligt de allmänna grunderna för lagstiftningen, att de i paragrafen avsedda handlingar rörande stadsplan bliva hemliga hos vilken myndighet de än finnas, således även om de överlämnats till länsarkitekt. Byggnadsstyrelsens anmärkning torde alltså icke böra föranleda någon änd­ ring av 8 §.

Enligt departementsförslaget, 12 §, må handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av brottslingar, örn vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan anstalt än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda eller tillsyn av villkorligt frigivna eller rörande be­ handling eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete, såvitt hand­ lingarna angå enskild som är eller varit intagen å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke tidigare än 70 år efter handlingens datum utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Emellertid synas ej alla handlingar av nämnda slag böra vara hemliga. Sekretessen torde böra avse endast handlingar som upprättats av myndigheter vid ifrågavarande anstalter — fångvårdsanstalter, allmänna uppfostringsanstalter och tvångsarbetsanstalter — samt av dem som hand­ hava övervakning eller tillsyn över brottslingar eller lösdrivare, som icke äro intagna å sådan anstalt. Genom offentliggörande av sådana handlingar kunna onödigtvis yppas fångars och andra ifrågavarande personers enskilda förhållanden, uppförande och dylikt. Likaså är det från skilda synpunk­ ter mindre lämpligt, att en å fängelse eller annan anstalt intagen person själv skall kunna utfå anteckningar eller utlåtanden som upprättas an­ gående honom av anstaltspersonalen. Däremot torde icke handlingar rö­ rande ifrågavarande klientel som upprättas av andra myndigheter än nu angivits böra undandragas offentligheten. Detta kunde inkräkta på all­ mänhetens kontrollintresse mera än som vore skäligt och behövligt. Så­ lunda böra fångvårdsstyrelsens yttranden i frågor om nåd eller villkorlig frigivning eller eljest rörande fånges vård och behandling vara offentliga. Även fångars och andra ifrågavarande personers egna skrivelser oell fram­ ställningar torde ej böra hållas hemliga. Med hänsyn till vad nu anförts har paragrafen omredigerats, varjämte i 39 § gjorts undantag jämväl för handlingar rörande person som är intagen på anstalt varom nu är fråga.

I 13 § har vidtagits en mindre jämkning av formell natur. Bland de sociala ärenden, i vilka handlingar enligt 14 § skola vara under­ kastade sekretess, ha synts böra upptagas även ärenden rörande tillsyn å understödsföreningar. Här är främst fråga örn handlingar i ärenden angå­ ende utbetalande av sjukhjälp och arbetslöshetshjälp, vilka kunna infordras

Bihang till riksdagens protokoll 1937

.

1 sami

.

Nr 107

.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

till myndighet som har att utöva tillsyn över dylika föreningar. Vidare

torde sekretesskydd enligt denna paragraf böra beredas handlingar i ärenden

rörande tilldelning av moderskapsunderstöd. Sådant understöd utgår enligt

förordning den 26 juni 1931 av statsmedel, därvid utdelningen handhaves av

sjukkassorna under tillsyn av socialstyrelsen, som äger pröva sjukkassas be­

slut. I proposition (nr 38) till innevarande riksdag föreslås att moderskaps­

understöd skall ersättas av moderskapspenning. Härjämte föreslås, att i

vissa fall särskild mödrahjälp skall kunna utgå av statsmedel; ärenden här­

om skola handläggas av barnavårdsnämnderna och särskilda mödrahjälps-

nämnder. Med hänsyn till de skilda former för det allmännas hjälpverk­

samhet vid barnsbörd, vilka sålunda föreslagits, har i förevarande paragraf

såsom föremål för sekretess mera allmänt angivits handlingar i ärenden rö­

rande understöd vid barnsbörd. Uttrycket allmän pensionsförsäkring har ut­

bytts mot folkpensionering i enlighet med terminologien i den nya lagstift­

ningen på området, varjämte såsom föremål för sekretess även upptagits

handlingar som eljest röra pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksam­

het; dessa myndigheter handlägga nämligen utöver folkpensioneringsärenden

även vissa andra ärenden, där ett motsvarande sekretessbehov finnes, såsom

ärenden rörande blindhetsersättning och invalidunderstöd. Sekretessen med

avseende å handlingar i ärenden rörande hjälpverksamhet vid arbetslöshet

bär icke, såsom i departementsförslaget, begränsats till de fall då fråga är

om statlig eller statsunderstödd sådan verksamhet utan bestämts att omfatta

all hjälpverksamhet vid arbetslöshet, alltså även rent kommunal sådan. Slut­

ligen har i denna paragraf en del redaktionella jämkningar vidtagits.

Beträffande 15 § har densamma såtillvida ändrats, att endast till överför­

myndare inkomna men ej av honom upprättade handlingar, i vad de angå

enskildas ekonomiska förhållanden, skola vara hemliga. Bland de handlin­

gar som upprättas av överförmyndare märkas i främsta rummet de böcker

angående förmynderskap, vilka överförmyndaren enligt 3 kap. 11 § lagen

om förmynderskap har att föra. För dessa böcker synes, icke ens såvitt de

lämna upplysningar örn enskildas ekonomiska förhållanden, något egentligt

sekretessbehov finnas; däremot torde det vara i den allmänna kontrollens

intresse att de i sin helhet äro offentliga. Lagberedningen har också i moti­

ven till förmynderskapslagen uttalat sig i sådan riktning. Förevarande pa­

ragraf har vidare underkastats den jämkningen att jämte överförmyndare

uttryckligen nämnts förmyndarkammaren i Stockholm, vilken därstädes mot­

svarar överförmyndaren.

I 16 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Uti 17 §, där enligt departementsförslaget sekretess stadgas för uppgifter

till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för be­

räknande av skatt eller allmän avgift, har ansetts riktigast att icke medtaga

uppgifter avseende allmän avgift. Uttrycket skatt torde nämligen vara till­

räckligt vidsträckt för att giva avsedd omfattning åt lagrummet, vartill kom­

mer att uttrycket allmän avgift skulle kunna anses omfatta även avgifter som

av staten eller kommunen upptagas såsom direkt ersättning för vissa nyttig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

heter. I paragrafen har vidare gjorts förbehåll om utlämnande ej blott för det fall att den skattskyldige samtycker därtill utan även för de fall, där i ve­ derbörande skatteförfattning föreskrives utlämnande. Sistnämnda förbehåll är särskilt betingat av den i nu gällande taxeringsförordning 56 § sista styc­ ket upptagna bestämmelsen, att uppgifter om vinst, utdelning eller ränta å värdepapper skola vara tillgängliga även för dem, från vilka vinsten, utdel­ ningen eller räntan erhållits. Det må slutligen anmärkas, att frågan röran­ de sekretess beträffande resultatet av taxering icke i detta sammanhang kunnat upptagas, enär denna fråga sammanhänger med spörsmålet örn en allmän beskattningsreform, vilket fortfarande är beroende på prövning.

Med avseende å 18 §, i vilken vidtagits några redaktionella jämkningar, må anmärkas, att vid 1936 års riksdag genomfördes lagstiftning varigenom jordbrukskreditkasseväsendet lades under bank- och fondinspektionens till­ syn. Det är sålunda väl motiverat att, såsom skett redan i departementsför- slaget, utsträcka sekretesskyddet enligt denna paragraf även till handlingar rörande tillsynen av andra penninginrättningar än banker och sparbanker.

I 19 § av departementsförslaget har upptagits en sekretessbestämmelse rö­ rande handlingar i ärenden angående dels försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar, dels arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, dels ock arbetstillstånd för utlänning, allt såvitt handlingarna röra arbetsgiva­ res yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar örn driftanord­ ning eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare till skada. Denna bestämmelse är, såsom i motiven till departementsförslaget närmare omtalas, utformad i anslutning till de i olycksfallsförsäkringslagen och arbetarskyddslagen upptagna, varandra motsvarande bestämmelserna rörande diskretionsplikt för tjänstemän som handhava ärenden enligt nämn­ da lagar. Det föreslagna stadgandet har, såvitt angår handlingar rörande arbetarskydd eller arbetstidens begränsning eller arbetstillstånd för utlän­ ning, icke någon motsvarighet i gällande rätt. Däremot motsvaras stadgandet, såvitt angår handlingar rörande försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar, av en sekretessbestämmelse i gällande tryckfrihetsförord­ ning, vilken anknyter till ett stadgande i 17 § olycksfallsförsäkringslagen örn arbetsgivares skyldighet att till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten lämna vissa uppgifter. Dessa uppgifter kunna måhända icke alltid sägas be­ röra sådana förhållanden som enligt departementsförslaget skulle föranleda sekretess. Möjligen skulle därför sekretessens omfattning genom förslaget bli­ va något inskränktare och gränserna för densamma något oklarare. Med hänsyn härtill och då något behov av ändring i gällande bestämmelse icke veterligen försports, synes det — om än en enhetlig konstruktion av sekre­ tessbestämmelserna på olycksfallsförsäkringens och arbetarskyddets områden i och för sig kunde synas önskvärd — lämpligast att utforma sekretesskyd­ det på förstnämnda område i anslutning till gällande rätt. Detta överensstäm­ mer ock med vad som föreslogs i 1935 års sakkunnigförslag, vilket härut- innan lämnades utan anmärkning i yttrandena. 1 enlighet med vad sålun­ da anförts har i förevarande paragraf upptagits ett första stycke nied be­

20

stämmelse om riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar

av i huvudsak samma innebörd som den nuvarande, frånsett den från 5 till

20 år förlängda sekretesstiden, under det att i ett andra stycke upptagits de-

partementsförslaget såvitt rör övriga i paragrafen avsedda handlingar. Det

må framhållas, att även handlingar i ärenden rörande tillämpningen av den

år 1936 antagna lantarbetstidslagen falla under sekretesskyddet enligt andra

stycket. I syfte bland annat alt tydligare utmärka detta förhållande har ut­

trycket arbetstidens begränsning, som möjligen kunde tydas såsom hänfö­

rande sig endast till lagen örn arbetstidens begränsning, utbytts mot arbets­

tidens reglering.

I 21 § har gjorts en mindre jämkning av väsentligen redaktionell innebörd.

I 26 § har utsatts en tidsgräns för sekretessen av 70 år, den vanliga tids­

gränsen då fråga är örn skydd för personliga förhallanden. En till tiden

obegränsad sekretess, som departementsförslaget innebar, synes mindre lämp­

lig, då åtminstone vissa av här ifrågavarande handlingar, t. ex. protokoll

hos notarius publicus, bevaras för framtiden i offentliga arkiv. I övrigt har

andra stycket av paragrafen undergått redaktionell jämkning.

I skrivelse den 2 februari 1937 har byggnadsstyrelsen hemställt örn in­

förande av sekretessbestämmelse till skydd för handlingar som till läns­

arkitektkontor inkommit eller där upprättats i anledning av ifrågasatt eller

lämnat uppdrag enligt 5 § i instruktionen den 15 juni 1935 (nr 354) för

länsarkitektsorganisationen. Sådana handlingar borde enligt styrelsens för­

menande ej få utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål det krävde eller

den som för uppdraget hänvänt sig till länsarkitektkontoret därtill samtyck­

te. I 5 § länsarkitektinstruktionen stadgas, att länsarkitekt, i den mån tjän­

sten i övrigt medgiver, är skyldig att för statsverkets räkning åtaga sig upp­

drag av statliga, kommunala eller andra myndigheter eller enskilda att upp­

göra förslag till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse samt vissa

andra angivna uppdrag. Till stöd för den föreslagna sekretessbestämmelsen

har byggnadsstyrelsen anfört bl. a., att den omständigheten att byggnads-

planer på landet upprättas på markägarens bekostnad icke vore tillräckligt

skäl att i förevarande lagstiftning helt förbigå byggnadsplaner såsom i de­

partementsförslaget skett. Därest nämligen uppdrag att uppgöra förslag till

sådan plan lämnades länsarkitekt, syntes enligt departementsförslaget alla

till honom ingivna handlingar rörande dylikt ärende bliva offentliga, även

om markägarna skulle ha välgrundad anledning att motsätta sig utlämnan­

de. Uppdragsgivare kunde jämväl beträffande handlingar rörande andra till

länsarkitekt lämnade uppdrag ha fullgoda skäl för krav på hemlighållande.

Även ur det allmännas synpunkt måste det av olika skäl anses olämpligt, om

det skulle råda fri tillgång till alla handlingar som rörde länsarkitekts arbete

i anledning av lämnade uppdrag. I viss mån skulle möjligen med stöd av

27 § i departementsförslaget skydd kunna beredas för vissa av nu ifråga­

varande handlingar. Bestämmelsen torde emellertid icke medgiva ett tillräck­

ligt effektivt skydd, enär det endast skulle kunna avse utredningar och un­

dersökningar men knappast t. ex. utarbetade förslag. —- I anledning av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

21

byggnadsstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att uttrycket utredningar i 27 § departementsförslaget torde kunna fattas så vidsträckt att även utarbe­ tade förslag inbegripas därunder. Däremot synes det vara en brist i stadgan­ det, att handlingar som av enskilda ingivits till länsarkitekt som material vid fullgörande av uppdrag icke kunna skyddas. Motsvarande förhållande kan föreligga på andra områden där myndighet utför utredningar eller undersök­ ningar för enskildas räkning. På grund härav har paragrafen ändrats där­ hän, att icke blott handlingar, som innefatta dylika utredningar och under­ sökningar, utan alla handlingar, som inkommit till eller upprättats hos myn­ dighet för angivna ändamål, komma att omfattas av bestämmelsen.

Departementsförslaget upptager i 31 § bestämmelse att handlingar i ären­ den om vilkas hemlighållande stadgas i lagen örn riksbanken icke må i an­ nan ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än 20 år efter handlingens datum. Enligt gällande tryckfrihetsförordning må sådana handlingar icke före 50 år efter deras datum utlämnas utan vederbörandes tillstånd. I riks­ bankslagen angivas i 35 § första stycket vilka ärenden i riksbanken som skola hållas hemliga. Andra stycket av samma paragraf innehåller ett stadgande, att överläggningar och beslut i sådana frågor skola upptagas i särskilt pro­ tokoll, vars innehåll ej må yppas förrän 50 år efter protokollets datum, där ej riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken. Därest departements­ förslaget antoges, skulle tydligen sistberörda stadgande behöva ändras i fråga om den där angivna sekretesstiden av 50 år. Den i departementsförslaget förordade sänkningen av sekretesstiden till 20 år har bland annat motiverats därmed, att samma tid skulle gälla beträffande handlingar hos tillsynsmyn­ dighet över banker, sparbanker och försäkringsanstalter, handlingar hos post­ sparbanken och postgirorörelsen samt handlingar rörande penningutlåning på andra områden, och att någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd ej borde ifrågakomma mellan dessa kategorier av handlingar. Fullmäktige i riksbanken ha i yttrande över 1935 års sakkunnigförslag rörande allmänna handlingar -—• där sekretesstiden för samtliga nyssnämnda slag av hand­ lingar sattes till 25 år — godtagit sistnämnda tid för riksbankshandlingars vidkommande, bland annat med hänsyn till att förslaget upptoge samma sekretesstid för handlingar hos tillsynsmyndighet över banker, sparbanker och försäkringsanstalter. Emellertid torde, då sekretesstiden sålunda före­ slagits sänkt från nuvarande 50 år, icke närmare ha beaktats, att bland de ärenden, vilka enligt riksbankslagen skola hållas hemliga, förekomma så­ dana, i vilka handlingarna, örn man bortsåge från förevarande stadgande i departementsförslaget, skulle hållas hemliga enligt andra där föreslagna stadganden. Särskilt är att märka, att åtskilliga av ifrågavarande riks- banksärenden äro ärenden vilka röra riksbankens förbindelser med främ­ mande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess förhållanden; sådana ärenden skola enligt ordalagen i 3 § andra stycket departementsförslaget — även efter den ändring av detta lagrum som nu föreslagits — kunna hemlighållas 50 år. Sistnämnda bestämmelse

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

torde emellertid enligt förslaget icke bliva tillämplig å riksbanksärenden av

ifrågavarande slag, då hemliga riksbanksärenden utan undantag falla under

31 §. Handlingar i riksbanksärenden som röra främmande makt böra dock

liksom handlingar i andra ärenden rörande främmande makt kunna hem­

lighållas 50 år. Det torde emellertid vara olägligt och överflödigt att vidtaga

uppdelning av riksbankens handlingar med avseende å sekretesstiden och

villkoren för hemlighållande. Några betänkligheter mot att för alla riks-

bankshandlingar i hemliga ärenden bibehålla den nuvarande sekretesstiden

av 50 år synas ej kunna anföras. Härigenom undvikes även ändring av riks­

bankslagen. I överensstämmelse med vad nu anförts har departementsför-

slaget ändrats. Därvid har även vidtagits den ändringen i förevarande lag­

rum, att beträffande ordningen för utlämnande före den angivna sekretess­

tidens utgång icke hänvisats till riksbankslagen utan direkt utsagts, att ut­

lämnande inom denna tid ej får ske utan tillstånd av fullmäktige i riksban­

ken eller av riksdagens bankoutskott eller revisorer.

Med avseende å 32 § har skett den ändringen, att där angivna handlingar

rörande utlåning skola kunna beläggas med sekretess ej blott såvitt angår lån­

sökandes eller lantagares förhållanden utan även såvitt angår borgesmans,

varjämte paragrafen i övrigt något jämkats i formellt hänseende.

Beträffande 34 § har till undvikande av missförstånd utmärkts, att bestäm­

melsen om sekretess å handlingar angående utförande av arbete för statens

eller menighets räkning endast avser sådant arbete, som utföres annorledes

än genom statens eller menighetens egen personal, och således icke gäller

tjänste- eller andra arbetsanställningsavtal. Dessutom lia några andra re­

daktionella jämkningar vidtagits.

I 36 § av departementsförslaget föreskrives beträffande hemlighållande

av handlingar vid domstol i huvudsak följande. Då mål vid underrätt hand­

lagts inom stängda dörrar, må enligt paragrafens första stycke protokoll över

sådan handläggning och handlingar som därvid ingivits icke ulan domstolens

tillstånd utlämnas innan malet blivit skilt från dess handläggning; fortsatt

hemlighållande skall kunna äga rum om domstolen förordnar därom. Har

sådant förordnande meddelats, må enligt andra stycket i paragrafen, om må­

let fullföljes till hovrätt, dit ingivna och där upprättade handlingar icke utan

hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess handläggning,

och skall ytterligare hemlighållande av handlingar i målet vara beroende på

hovrättens prövning. Vid fullföljd till Kungl. Maj:t skola enligt tredje styc­

ket gälla motsvarande regler som vid fullföljd till hovrätt. I fjärde stycket

stadgas, att de föregående bestämmelserna i paragrafen skola äga motsva­

rande tillämpning när i brottmål, varmed hovrätt såsom första domstol tager

befattning, förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar. Sistnämn­

da stadgande ansluter sig till den före den 1 oktober 1936 gällande lagstift­

ningen, enligt vilken reglerna om offentlighet vid underrätt skulle äga till-

lämpning å hovrätt allenast beträffande förhör i brottmål som hovrätten

handlägger i första instans. Enligt lag den 29 maj 1936 (nr 220) om offent­

lighet vid förhör inför hovrätt, som trätt i kraft den 1 oktober 1936, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23

emellertid — sedan samtidigt genom ändring av vissa stadganden i rätte­ gångsbalken möjligheterna utvidgats att i fullföljda mål anställa förhör in­ för hovrätt — överhuvud beträffande förhör inför hovrätt gälla vad som är stadgat om offentlighet vid underrätt. På grund härav har bestämmelsen i 36 § fjärde stycket i departementsförslaget uteslutits och i stället föreskrif­ terna i samma paragrafs första stycke gjorts tillämpliga jämväl för de fall då hovrätt håller förhör inom stängda dörrar.

Även ett par andra jämkningar ha vidtagits i 36 §. Enligt departements­ förslaget skall sålunda domstolen, då den förordnar att sekretess å handlin­ gar i ett mål skall bestå efter slutad handläggning, beakta övriga stadganden i lagen angående förbud mot handlingars utlämnande. Denna bestämmelse kan måhända verka vilseledande och har därför uteslutits. Domstolarna lära lik­ väl hämta en viss ledning från övriga bestämmelser i lagen vid fastställande av sekretesstidens längd i olika fall och vid avgörande av frågan huruvida de sekretessbelagda handlingarna skola kunna utlämnas med enskilda par­ ters samtycke. Slutligen har sista stycket i paragrafen omredigerats i för­ tydligande syfte.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, efter ändring i angivna hänseenden, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande under förutsättning att förut omförmälda, av riksdagen såsom vi­ lande antagna förslag till grundlagsändringar varder slutligen godkänt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin- sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Ko­

nungens tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad nedan i denna lag stadgas om handlingars hemlighållande har ej av­

seende å de i denna paragraf omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar

enligt 56 § riksdagsordningen ävensom utrikesnämndens protokoll må ej

tidigare än femtio år efter protokollets datum utlämnas utan tillstånd av

Konungen och, beträffande kammares protokoll, jämväl av kammaren.

Sammanträder kammare i annat fall än ovan sagts inom lyckta dörrar, äger

kammaren besluta att därvid fört protokoll ej må utlämnas förrän viss tid,

högst femtio år, förflutit från dess datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsproto­

koll och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras. Ej heller må nämnda utskotts handlingar,

i vad de röra upplysningar som jämlikt 38 § 5 mom. riksdagsordningen prö­

vats böra hållas hemliga, utan utskottets tillstånd utlämnas tidigare än fem­

tio år efter handlingens datum.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas ti­

digare än femtio år efter handlingens datum.

Med avseende å handlingar i ärenden vilka, utan att vara av beskaffenhet

som i första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främ­

mande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt

25

eller dess förhållanden, äger Konungen, då rikets säkerhet, internationella hänsyn eller andra lika viktiga skäl det påkalla, förordna att de ej må ut­ lämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från handlingens datum.

4 §•

Beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering, sammandrag­ ning eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliserings- förråd och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta för­ svarsanstalter, örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg, militära flygstationcr samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luft­ fartyg, militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd ma- teriels tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar eller ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen, äger Konungen, såframt handlingarnas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar, förordna att de ej ma utlämnas förrän viss tid från handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej sär­ skilda förhållanden påkalla längre tid.

5 §-

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs sam­ tycke utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kom­ mittén slutförts. Vad nu är sagt skall ä|a motsvarande tillämpning i fråga örn kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast för beredning handhavas.

Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas innan den berättelse var­ till de höra offentliggjorts.

6

§-

Handlingar, som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans eller menighets räkning till utredning i någon dess pågående eller möjligen blivande rättstvist, må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har att föra talan i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

7 §•

Beträffande handlingar upprättade för myndighets gransknings- eller inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myn­ dighets inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, såframt dennas syfte skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.

8 §-

Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ärendet utlämnas, förrän förslag däri blivit tillgängligt för granskning i den

ordning varom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt

ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta att sådan handling skall hem­

lighållas efter nämnda tidpunkt, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit

genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd ut­

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10

§.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklaga­

res verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum, för så vitt det skäligen kan

befaras att sådant utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller

brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara

menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; Konungen obetaget att,

där det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva

undantag från sålunda stadgat förbud mot utlämnande.

11 §•

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i an­

nat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavis­

ningar som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om upp­

gifter och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12

§.

Handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av

brottslingar, om vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan an­

stalt än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda Öller tillsyn

av villkorligt frigivna, eller rörande behandling eller tillsyn av dem vilka

adömts tvångsarbete ma, såvitt de angå enskild som är eller varit intagen

å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

27

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

13 §.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom hand­ lingar vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrko­ tukten må, där de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.

14 §.

Handlingar som av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende som avses i giflermålsbalken; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, samhällets barnavård och ungdoms- skydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, be­ handling av alkoholister, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga dryc­ ker eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, allmän pensionsförsäkring, försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets verksamhet, statlig eller statsunderstödd hjälpverksam­ het vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan ut­ lämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Handling skall dock utlämnas, örn, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygg­ het kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.

Åtgång till handling som i denna paragraf avses må vägras även den, vars personliga förhållanden äro i fråga eller som eljest på grund av vad ovan stadgas skulle vara berättigad att utfå handlingen, såvida den angår någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, samt grundad anled­ ning finnes att antaga att genom utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. Likaledes må åtgång till handling, utvisande vem som gjort anmälan i ären­ de rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behand­ ling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i såd»ant ären­ de, kunna vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, örn vil­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, kommer att missbruka

erhållen kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårds­

nämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör till-

lämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar vilka tillhöra de i kommunerna förda social­

registren må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn socialre­

gister.

15 §.

Till överförmyndare inkomna eller av honom upprättade handlingar må,

i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare än tjugu år

efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen örn förmynder­

skap föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namn­

givna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och de

förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för han­

den att det ej kommer att missbrukas till hans skada. Utlämnande bör ske

med de förbehåll som prövas erforderliga.

17 §•

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som av­

ses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt eller allmän

avgift må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare

än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker, andra penninginrätt­

ningar eller försäkringsanstalter inkomna och där upprättade handlingar, i

vad de röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom till tillsyns­

myndigheten över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inkom­

na och där upprättade handlingar, i vad de röra vederbörande yrkesutövares

enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke ut­

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke vederbö­

rande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

19 §.

Handlingar i ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för

yrkessjukdomar, angående arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, så

ock angående arbetstillstånd för utlänning, må, såvitt de röra arbetsgivares

29

yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar om driftanord­ ning eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gäl­ lande lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från handlingens datum förflutit.

20

§.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndig- het varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska före­ tag och sammanslutningar må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning än i nämnda lag sägs.

21 §.

Beträffande handlingar vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest med avseende å näringslivet, äger Konungen förordna, att i den man de inne­ fatta sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars af­ färs- eller driftförhållanden vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

22

§.

Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter enligt lagen örn virkesmätning må ej utlämnas i vidare man än som följer av nämnda lag.

23 §.

Handlingar i ärenden angående ansökning örn patent må, i vad de angå uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan utlämnas i vidsträcktare mån än som föranledes av förordningen angående patent.

24 §.

Handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister må, i den mån myndighet som handlägger ärendet sa beslutar eller förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare än tjugu år efter dess datum.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas förrän tjugu år från handlingens datum förflutit, såvida icke med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

30

Kungl. Majis proposition nr 107.

26 §.

Handlingar som till offentliga rättshjälpsanstalter inkommit eller där upp-

■ rättats angående rättshjälp at enskilda, så ock handlingar i ärenden hos no­

tarius publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej utlämnas i vidare mån än

handlingens ändamål kräver eller den som i ärendet anlitat anstalten eller

notarius publicus därtill samtycker.

Beträffande handlingar i andra ärenden angående rättshjälp åt enskilda

än i första stycket sägs, äger Konungen förordna att handlingarna ej må ut­

lämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

27 §.

Med avseende å handlingar vilka angå myndighets verksamhet för inför­

skaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller inne­

fatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för en­

skilds räkning, äger Konungen förordna att de ej må utlämnas i andra fall

eller annan ordning än Konungen bestämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprät­

tade handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår- utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej med

hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden

under vilka det ifragasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej

kommer att missbrukas till deras skada. Utlämnande bör ske med de förbe­

håll som prövas erforderliga.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärds-

medels begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse

är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som

lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsam­

tal, ma icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller motta­

gare eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som väx­

lat telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefon­

apparaterna.

30 §.

Handling av vilken framgar enskilds förhållande till postsparbanken eller

postgirorörelsen ma ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

31

än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar.

31 §•

Handlingar i ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riks­ banken må icke i annan ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

32 §.

Beträffande handlingar i andra ärenden än i 30 och 31 §§ avses rörande utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen, i vad handlingarna angå lånsökandes eller låntagares förhållanden, förordna att handlingarna icke utan deras samtycke må till annan utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäl­ ler dock ej myndighets beslut örn beviljande av lån.

33 §.

Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta att hand­ lingar som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

34 §.

Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annat som myndighet äger förvalta eller angående utförande av arbete för statens eller menighets räkning må icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan avtal slutits eller ären­ det eljest slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ären­ det infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövningen finnes nöd­ vändigt eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbuds- givaren.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta, att handlingar som i första stycket avses skola hemlighållas även efter där angiven tidpunkt. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år där­ ifrån. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet driver handel i affärsmässiga for­ mer, må beslut meddelas högst för tiden till dess två år förflutit från det av­ talet fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende å handlingar som an­ giva villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut meddelas för en tid av högst två år från det avtal slöts.

Beslut vilka enligt andra stycket meddelats av annan statsmyndighet än

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

sådan som hör till eller lyder under riksdagen skola, där de icke gälla alle­

nast genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller pris­

bestämningar eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje stats-

regleringsår, inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna para­

graf ställa sig till efterrättelse föreskrifter som må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar som förts vid fattande av sådant be­

slut må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till dom­

stolen ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas innan målet bli­

vit skilt från domstolens handläggning. När domstolen från sig skiljer må­

let, äger den, med beaktande av stadgandena i denna lag angående förbud

mot handlingars utlämnande, förordna att dylika protokoll och ingivna

handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre

än sjuttio år, förflutit från förordnandets datum; därvid må dock, örn det

med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas att utläm­

nande före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters

samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål i vilket meddelats förordnande som i första styc­

ket sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet

icke utan hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess

handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutan­

de ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, om

anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å

hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål däri förordnande som ovan sagts gäller, må

till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upp­

rättade handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas

innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen

att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts

ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela

motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och hög­

sta domstolens handlingar i målet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när i brottmål var­

med hovrätt såsom första domstol täger befattning förhör inför hovrätten

äger rum inom stängda dörrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

33

över förordnande som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats må ej föras särskild klagan.

Med avseende å protokoll i mål vid domstol som ovan i denna paragraf sägs gäde, utöver vad av 35 § följer, icke andra hinder för utlämnande än i förevarande paragraf stadgas.

37 §.

Må, enligt beslut vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, viss handling ej utlämnas, eller erfordras enligt denna lag för handlings utläm­ nande tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

38 §.

Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets el­ ler enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen förordna om handlings utlämnande.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 14 § tredje stycket sägs till inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.

40 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff, enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott med avseende å handlingar varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs fängelse må ådömas.

41 §.

örn åtal för förbrytelse mot denna lag och örn laga domstol gäde vad i all­ män lag och annan författning stadgas angående brottmål.

Denna lag träder i kraft då Konungen, efter det att riksdagen antagit Ko­ nungens förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdags­ ordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen, låtit i riksdagen upp­ läsa öppet brev att kungörelse utfärdats örn sådan ändring av grundlagarna; dock att hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden och kom­ mandomål samt statsrådets protokoll och handlingar för tiden dessförinnan i enlighet med vad hittills gällt icke må utan Konungens tillstånd utlämnas före femtio år efter protokollets eller handlingens datum.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.

3

34

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Bilaga B.

Motiv

till 1936 års departementsförslag.

I det följande betecknas såsom 1935 års förslag det av sakkunniga under

nämnda år framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna hand­

lingars utlämnande från myndighet (se statens off. utredn. 1935:5). Den

av professorn Nils Herlitz tidigare verkställda utredningen med förslag till

ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens

off. utredn. 1927: 2) betecknas såsom 1927 års förslag. Vid hänvisning till

det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, däri

under kap. 2 behandlats frågan örn allmänna handlingars offentlighet, an­

gles detta såsom 1912 års förslag.

Sekretessreglernas konstruktion.

De särskilda sekretessreglerna i 1935 års förslag ha i allmänhet — efter

förebild av bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning — erhållit for­

men av direkta förbud mot vissa angivna handlingars utlämnande. I vissa

fall skulle dock sekretessen icke bliva uttömmande reglerad genom den före­

slagna särskilda lagen. Sålunda innehåller denna några förbud av den kon­

struktionen att vissa handlingar ej må utlämnas i andra fall än i annan lag

angivas. En dylik konstruktion av sekretessreglerna förekommer dock en­

dast undantagsvis, huvudsakligen i fall då redan gällande tryckfrihetsförord­

ning upptager motsvarande förbud. Genom bibehållande av denna konstruk­

tion i sekretesslagen ha ändringar kunnat undvikas i de lagar som angiva

när handlingarna trots förbudet få utlämnas.

I vissa fall ha emellertid de sakkunniga funnit sig föranlåtna att i den

särskilda sekretesslagen endast bereda möjlighet att inom vissa gränser an­

ordna sekretess, vilkens närmare reglering skall ske i annan ordning än ge­

nom lag. De sakkunniga anföra närmare härom i huvudsak följande:

Då de sakkunniga tagit i betraktande de oavlåtligen växlande former, i vilka

det allmännas verksamhet av mer eller mindre privatekonomisk natur och

statens kontroll över näringslivet framträdde, hade det stått klart för dem,

att icke alla de regler om handlingars hemlighållande, som för sådan verksam­

het och kontroll påkallades, lämpligen kunde meddelas genom lag. Skulle det

ske, bleve man nödsakad att åt sekretessreglerna giva en alltför generell av­

fattning och sålunda i överflödig omfattning inskränka offentligheten. I lik­

het med 1927 års förslag till tryckfrihetsförordning, delvis t. o. m. i högre

grad än detta,^ hade sålunda de sakkunniga i den särskilda lagen nödgats att

på vissa områden hänvisa den närmare gränsdragningen mellan offentliga

och icke offentliga handlingar till reglering i annan ordning. Åtskilliga av

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

35

lagens regler gåve sålunda Konungen befogenhet att inom i lagen angivna gränser antingen uppställa mera allmänna sekretessföreskrifter på ett visst område eller i särskilda fall föreskriva örn hemlighållande av vissa handlingar. De sakkunniga förutsatte, att de befogenheter som sålunda enligt förslaget tillkomme Konungen skulle tagas i anspråk blott i den mån verkligt vägande skäl att frångå offentlighetsgrundsatsen förelåge och efter noggrant övervä­ gande av räckvidden av de sekretessbestämmelser som inom av lagen angiven ram kunde finnas erforderliga. Det torde kunna förutsättas, att konstitu­ tionsutskottet skulle med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på ett ur den allmänna rättssäkerhetens och kontrollens synpunkt så betydelsefullt område. Befogenhet att förordna om handlingars hemlighållande hade i vissa, i regel mera begränsade fall anförtrotts åt andra myndigheter än Konungen.

Enligt de sakkunnigas förslag äro förbuden mot utlämnande merendels icke ovillkorliga. I många fall har, då förbud är meddelat i statens intresse, Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att medgiva utlämnande av handling som faller under förbudsbestämmelsen. I fall då en sådan bestäm­ melse närmast är given till skydd för enskildas intressen, föreskrives i regel att handling skall utlämnas, örn den som avses i handlingen därtill samtycker. Vidare må anmärkas, att bestämmelser till skydd för enskilda ofta äro vill­ korliga såtillvida att däri föreskrives utlämnande, örn trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för veder­ börande enskilde.

I yttrandena över 1935 års förslag uttalas från vissa håll att detsamma bland annat genom sekretessreglernas utbrytning till särskild lag blivit redigt och klart. Från några håll åter anmärkes att de föreslagna lagbestämmelser­ na vöre invecklade och svåröverskådliga samt skulle vinna på en något för­ enklad avfattning.

Landskommunernas förbund ifrågasätter lämpligheten av den diskretio­ nära prövningsrätt som tillagts underordnade myndigheter genom den i vissa fall förekommande bestämmelsen, att handling skall utlämnas, då trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommmer att missbrukas till skada för enskild person som i handlingen avses. Det syntes förbundet med visst fog kunna göras gällande, att det vöre nog med en av de sakkunniga i förslaget till den särskilda sekretesslagen upptagen bestämmelse om rätt för

Konungen att förordna om utlämnande, där det finnes erforderligt för tillvara­ tagande av Kronans, menighets eller enskilds rätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framställer ett förslag av ganska vittgå­ ende innebörd, som skulle medföra en stor diskretionär prövningsrätt för myn­ digheterna, i det länsstyrelsen anför:

De sakkunnigas förslag överensstämde med den nuvarade tryckfrihetsför­ ordningen därutinnan att försök gjorts att uppräkna alla de slag av handlingar vilka av olika anledningar icke finge utlämnas. En dylik uppräkning torde emellertid aldrig kunna bliva fullständig. De sakkunniga utginge tydligen från den även enligt länsstyrelsens åsikt fullt riktiga uppfattningen, att exempelvis handlingar icke borde till annat än parter utlämnas, för såvida härigenom enskilda personers intressen i ekonomiskt eller annat avseende kunde äventy­ ras, men alldeles uppenbart vore alt för enskilda menliga uttalanden kunde förekomma även i andra ärenden än sådana som i lagförslaget särskilt angå-

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ves. Sådana uttalanden vöre till exempel icke ovanliga i kommunala besvärs­

mål eller i skuldfordrings- och handräckningsärenden. Fråga kunde därför

vara, om icke såsom grundläggande princip för förslaget borde angivas de in­

tressen vilka icke finge kränkas genom handlingars utlämnande av myndig­

het, och att den därpå följade uppräkningen av handlingar i olika ärenden

endast finge karaktären av en för mydigheterna bindande men dock icke ut­

tömmande exemplifiering. Under sådana förhållanden behövde denna upp­

räkning måhända icke bliva så detaljerad som i de sakkunnigas förslag och

mera frihet kunde lämnas åt vederbörande myndighets eget omdöme.

Vad angår sekretessreglernas konstruktion i den särskilda lagen synes

lämpligast att i regel, liksom i gällande lag, giva dem formen av förbud mot

vissa handlingars utlämnande. På de i sakkunnigförslaget angivna skälen

torde det vara lämpligt att på vissa i lagen angivna begränsade områden

överlåta åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller för särskilda

fall förordna om sekretess i stället för att giva direkt sekretesspåbud i lagen.

Likaså torde i vissa undantagsfall sekretessens närmare omfattning lämp­

ligen böra angivas genom hänvisning till annan lag, där speciella regler i

ämnet redan givits. Detta strider emellertid icke mot principen att sekre­

tessens alla områden skola angivas i den särskilda sekretesslagen och att

sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag. De

särskilda spörsmål som i detta hänseende uppkomma skola närmare behand­

las i det följande.

Det torde även vara lämpligt att, vid vissa utlämningsförbud med huvud­

sakligt syfte att skydda enskildas personliga och ekonomiska förhållanden

mot att blottställas, uppställa ett förbehåll av den innebörd de sakkunniga

föreslagit, nämligen att handling likväl skall utlämnas, därest med hänsyn

till de förhållanden under vilka utlämnande ifrågasättes trygghet kan an­

ses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller för­

klenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses. Det

är visserligen sant såsom från ett par håll anmärkts, att härigenom en be­

tydande diskretionär prövningsrätt tillägges myndigheterna, vilken icke

minst för kommunala befattningshavare emellanåt kan vara förenad med

vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid bör emellertid erinras att stad­

gandet enligt de sakkunnigas förslag är så utformat, att så snart det icke

kan anses uteslutet, att handlingens utlämnande kommer att missbrukas,

vederbörande befattningshavare bör vara försvarad, om han vägrar utläm­

nande. För att ytterligare klargöra stadgandets innebörd torde böra angivas,

att vid prövningen skall tagas hänsyn till det ändamål för vilket utläm­

nande åstundas. Det torde icke behöva befaras, att myndigheter eller

befattningshavare som efter bästa förstånd söka fullgöra sin prövning skola

bliva föremål för några åtgärder i anledning av vägran att utlämna hand­

lingar av ifrågavarande slag. Offentlighetsintresset torde å andra sidan bli­

va behörigen tillgodosett genom det föreslagna administrativa besvärsinstitu-

tet. Den som vägrats utfå handling skall kunna draga frågan under pröv­

ning av högre myndigheter, vilka i vart fall måste anses fullt kompetenta att

bedöma densamma. Det bör framhållas, att därest icke den ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

37

diskretionära prövningen tillätes, man i de flesta fall eljest skulle nödgas in­ föra en ovillkorlig sekretess för ifrågavarande handlingar till skydd för en­ skildas berättigade intressen. Genom den möjlighet till utlämnande som en­ ligt förslaget lämnas kunna emellertid, utan att sistnämnda intressen skadas, även tillgodoses legitima kontroll- och forskningsintressen.

Det må anmärkas, att vad nu föreslås bland annat rörande villkorliga för- budsbestämmelser samt rörande möjlighet för Konungen eller viss myndighet antingen att förordna om hemlighållande enligt i lagen angivna grunder eller att meddela dispens från lagens sekretessföreskrifter icke utgör någon nyhet i förhållande till gällande lag. Förslaget bygger fastmera i dessa hänseen­ den väsentligen på de nuvarande reglerna i tryckfrihetsförordningen, där samma principer i fråga om konstruktionen av sekretessbestämmelserna till- lämpats.

Sekretesstiderna.

Enligt gällande rätt är den tid för vilken sekretess skall gälla bestämd mycket olika för olika slag av handlingar. Där förekomma sålunda sekre­ tesstider på 50, 25, 15, 5 och 1 år. I åtskilliga fall är emellertid sekretessen obegränsad till tiden. I andra fall åter gäller den endast till dess visst fak­ tum har inträffat.

Vid de verkställda utredningarna har man sökt åstadkomma en enhet­ ligare reglering av sekretesstiderna, varom riksdagen hemställt i skrivelse den 11 juni 1921. Förslaget av år 1927 upptog dock icke mindre än sju olika sekretesstider för olika slags handlingar, nämligen 50, 25, 15, 10, 5, 2 och 1 år, varjämte i vissa fall sekretessen skulle gälla för tid som beräknades på annat sätt än till visst antal år.

I 1935 års förslag har en begränsning av antalet olika sekretesstider före­ tagits.

En tidsgräns av 60 år har använts, då sekretessbestämmelsen helt eller till väsentlig del är föreslagen till värn för privatlivets helgd. Därigenom skulle uppnås att handlingar rörande någons personliga förhållanden icke annat än i sällsynta undantagsfall bleve offentliga före hans död. De sak­ kunniga förklara sig ha övervägt att beträffande vissa sociala handlingar icke utsätta någon till visst antal år bestämd sekretesstid utan föreslå stad­ gande att sekretess skulle gälla, till dess den vilkens personliga förhållanden i handlingen avsåges hade avlidit eller viss tid förflutit från hans död. Med hänsyn till svårigheten att för myndigheterna tillämpa sekretessbestämmel­ ser som gjorts beroende därav huruvida viss person vore i livet, vilket vederbörande i regel icke kunde ha sig bekant, och då fördelarna med en till viss tid från handlingens datum bestämd sekretess ur forsknings­ intressets och arkivvårdens synpunkt vöre påtagliga, hade de sakkunniga emellertid slutligen stannat vid att föreslå en sekretesstid av 60 år från handlingens datum.

En 50-årig sekretesstid har i förslaget, i överensstämmelse med gällande rätts sekretesstid för statsrådsprotokoll och ministeriella handlingar m. fl.,

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kommit till användning beträffande statsrådsprotokoll i vissa fall, riks­

dagshandlingar, handlingar angående utrikesförhållanden och rikets för­

svar samt polishandlingar.

En 25-årig sekretesstid skall enligt förslaget gälla till skydd för viktigare

ekonomiska intressen. En tid av 10 år har i allmänhet föreslagits, där icke

längre hemlighållande synts oundgängligt. Slutligen har 2 års sekretess

föreslagits som det normala beträffande statsrådsprotokoll samt vidare be­

träffande vissa handlingar i upphandlingsärenden m. fl. I vissa fall har

någon bestämd sekretesstid icke utsatts.

I yttrandena över förslaget har från flera håll anmärkts, att sekretessti­

derna icke torde behöva varieras i så stor utsträckning som i förslaget skett.

Bland andra ha stadsfullmäktige i Stockholm och Överståthållarämbetet gjort

anmärkning därom. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår,

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tidsgränserna för sekretess sät­

tas till exempelvis 60, 20 och 2 år.

Beträffande åtskilliga sekretessbestämmelser yrkas en längre tid för hem­

lighållande än de sakkunniga föreslagit. Särskilt må anmärkas att riksarkivet

föreslår en sekretesstid av 70 år med avseende å bestämmelser till skydd för

privatlivets helgd, där de sakkunniga föreslagit 60 eller beträffande polis­

handlingar 50 år. Även från andra håll ha framförts önskemål om förläng­

ning av den föreslagna 60-årstiden.

Vad angår frågan om de tider under vilka sekretess skall gälla för olika

slags handlingar, äro i allmänhet vid dessa tiders bestämmande de synpunk­

ter som ligga till grund för offentlighetsprincipen av mindre betydelse.

Otvivelaktigt bör sekretessens anordnande ske med synnerlig varsamhet

och med aktgivande därpå att icke offentligheten obehörigen inkräktas.

Kan därvid sekretessen inskränkas att gälla exempelvis, såsom i åtskilliga

fall är möjligt, endast till dess ett ärende är slutfört eller, såsom i ett pär

fall synes lämpligt, till dess en förhållandevis så kort tid som två år för­

flutit, måste en sådan begränsning av sekretessen anses lycklig, enär det

även efter sekretesstidens utgång kan vara av intresse ur kontrollsynpunkt

att handlingarna bliva tillgängliga. Finner man sig emellertid, för att en

sekretessbestämmelse skall fylla sitt ändamål, nödsakad att utsträcka sekre­

tessens giltighet över en längre tidrymd, exempelvis tio år, har den offent­

lighet som efter en sådan tidrymd inträder föga eller intet värde ur kontroll­

synpunkt eller överhuvud ur de synpunkter som i första hand ligga bakom

offentlighetsprincipen. Det är ur dessa synpunkter skäligen likgiltigt, om

sekretesstiden i sådana fall ytterligare utsträckes. Däremot kan det vara

av intresse för den historiska forskningen och arkivvården att sekretesstiden

begränsas. Detta intresse torde emellertid i allmänhet böra stå tillbaka för

det intresse som föranlett sekretessens införande. I de fall där sekretess

under alla omständigheter anses böra gälla under en längre tidrymd, synes

den därför i regel icke böra upphöra, förrän det intresse som föranlett den­

samma kan beräknas till det väsentliga ha försvunnit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

39

En uniformering av sekretesstidernas längd synes även vara önskvärd, då det både för allmänheten och för myndigheterna måste vara olägligt med starkt varierande sådana tider. Även en dylik uniformering kräver emellertid att sekretesstidernas längd icke sättes alltför knapp.

Ur nu anförda synpunkter torde, såsom i flera av de över 1935 års för­ slag avgivna yttrandena hemställts, en uniformering och i vissa fall en för­ längning av de där föreslagna sekretesstiderna böra äga rum. Sålunda synes, såsom riksarkivet yrkat, tiden för hemlighållande av handlingar rörande en­ skildas personliga förhållanden kunna utsträckas till 70 år. Härigenom kom­ mer nästan alltid sekretessen för en handling att gälla så länge en person, vilkens vandel i handlingen beröres, är i livet. Det kunde ifrågasättas bland annat för uniformitetens skull att utsträcka även sekretesstiden för diplo­ matiska m. fl. handlingar, för vilka den enligt förslaget skall vara 50 år, till 70 år. Med hänsyn till det betydande forskningsintresse som här gör sig gällande och den hävd 50-årstiden på detta område erhållit, torde emel­ lertid vara lämpligast att icke vidtaga någon ändring med avseende å den­ samma. Däremot torde för de fall då sekretesstiden enligt förslaget skall vara 10 eller 25 år utan olägenhet kunna sättas en gemensam 20-årstid.

De särskilda sekretessreglerna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa all­ männa handlingars utlämnande från myndighet innefattar sammanlagt fyr­ tio paragrafer. Lagförslagets uppställning framgår av följande, av de sak­ kunniga i motiven lämnade sammanfattning. I 1—9 §§ upptagas sekretess­ bestämmelser, vilka uteslutande föranledas av statens eller i vissa fall menig- heters intresse av diskretion rörande vissa grenar av det allmännas verk­ samhet. I 10 §, som avser polis- och åklagarmyndigheters handlingar, är sekretessbestämmelsen föranledd dels av nämnda hänsyn dels ock av hän­ syn till att enskildas förhållanden icke onödigtvis böra blottas. I 11—14 §§ äro bestämmelser i huvudsak givna till skydd för enskildas personliga för­ hållanden vid ingripanden från det allmännas sida. Genom 15—-21 §§ är främst avsett att bereda skydd mot blottställande av enskildas ekonomiska angelägenheter i ärenden, där staten för kontroll eller ur annan därmed jäm­ förlig synpunkt kräver uppgifter på nämnda område. Genom 22—25 §§ skyddas enskildas intressen i vissa situationer, i vilka stat eller menighet ut­ övar en förmedlande verksamhet till enskildas tjänst eller på liknande sätt biträder enskilda personer. Med 26—32 §§ avses att skydda såväl statens och menigheters som enskildas intresse av diskretion i den verksamhet som affärsdrivande verk utöva samt eljest vid ekonomiska förbindelser mellan det allmänna och enskilda personer. I 33—35 §§ regleras sekretessen vid domstolarna. Slutligen givas i 36—40 §§ vissa allmänna stadganden. — Emellertid ha, enligt vad de sakkunniga anfört, de linjer efter vilka förslagets disposition sålunda skett icke helt kunnat upprätthållas på grund av åtskil­ liga stadgandens mångsidiga karaktär.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I det inom departementet utarbetade förslaget ha de sakkunnigas gruppe­

ring av stadgandena följts. Vissa omredigeringar och tillägg ha dock med­

fört, att överensstämmelse med sakkunnigförslaget beträffande paragrafin­

delningen ej kunnat helt upprätthållas. Olikheterna framgå av den följande

redogörelsen för departementsförslagets särskilda stadganden, därvid i före­

kommande fall hänvisning även sker till gällande bestämmelser i § 2 mom. 4

tryckfrihetsförordningen rörande undantag från offentlighetsregeln (beteck­

nade såsom und. 1—22) samt till det år 1927 framlagda förslaget till ändrad

lydelse av nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen (mom. 5—38).

I anledning av den omläggning av grundlagsstadgandena som skett vid

överarbetningen inom departementet av de sakkunnigas förslag till grund-

lagstext — varmed avsetts att utmärka den särskilda lagen såsom en lag med

föreskrifter om grundlagsstadgandenas tillämpning -— har lagen ansetts böra

erhålla rubriken 'lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar’.

1

§•

Statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål skola enligt gällande lag,

und. 1, icke utan Konungens tillstånd vara tillgängliga förrän efter 50 år.

I den motion som föranledde riksdagens skrivelse den 11 juni 1921 yrka­

des, att bestämmelserna örn hemlighållande av dylika protokoll skulle åt­

minstone väsentligen upphävas. Riksdagen förklarade sig hålla före, att

statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras offentliga

antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år.

Förslaget av år 1927, mom. 5, innebar att protokollen skulle bliva offent­

liga efter 10 år, dock med rätt för Konungen att förordna om hemlighållan­

de längre tid, högst 50 år.

Enligt 1935 års förslag, 1 §, skulle såsom regel gälla en tvåårig sekretess­

tid. Samma möjlighet till förlängning som i det tidigare förslaget stadgades.

De sakkunniga hade, enligt vad i motiven anfördes, allvarligt övervägt att

föreslå, att statsrådsprotokoll skulle omedelbart offentliggöras, där ej annat

förordnades. Behov av sekretess torde endast i ytterst ringa utsträckning

föreligga. Då de sakkunniga likväl stannat vid att föreslå en kort sekretess­

tid såsom det normala, hade det företrädesvis skett på den grund att örn ome­

delbar offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet kunde befa­

ras bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad å sådana ärenden i vilka förbud

mot protokollets utlämnande meddelats. Beträffande protokoll som hållits

innan den nya lagstiftningen trätt i kraft borde enligt de sakkunnigas me­

ning äldre rätt tillämpas; härom upptogs bestämmelse i paragrafen. De före­

slagna stadgandena skulle vara exklusivt tillämpliga å statsrådsprotokoll.

Den föreslagna huvudregeln örn en tvåårig sekretesstid för statsrådsproto­

kollen synes av praktiska skäl lämplig. Något egentligt behov av att dessa

protokoll ställas till förfogande för det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga,

då detta tillräckligt tillgodoses genom de utfärdade expeditionerna. I de

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

41

undantagsfall då protokollen upptaga något utöver expeditionernas innehåll och i fall då sådana ej förekomma, torde det böra bero av Kungl. Maj:ts be­ slut i varje särskilt fall, huruvida offentliggörande omedelbart skall ske. En ytterligare förkortning av sekretesstiden, exempelvis till ett år, kunde väl ifrågasättas men vore i viss mån oläglig med hänsyn till protokollens gransk­ ning i konstitutionsutskottet. Förslaget har därför i detta avseende följts.

Bland annat för att vinna överensstämmelse med det stadgande som i 3 § nu föreslås rörande handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt, har beträffande statsrådsprotokoll i sådana ärenden, så­ ledes icke blott de som föras jämlikt 9 § regeringsformen, stadgats, att de icke må utan Konungens tillstånd utlämnas tidigare än 50 år efter protokol­ lets datum. Med dessa protokoll ha jämställts protokoll i kommandomål.

De stadganden i sakkunnigförslaget, vilka avse före lagändringens ikraft­ trädande förda protokoll, ha överförts till promulgationsbestämmelserna, dit de på grund av sin natur rätteligen höra.

2

§•

I paragrafen meddelas bestämmelser örn hemlighållande av dels riksda­ gens kamrars protokoll vid sammanträden inom lyckta dörrar, dels utrikes- nämndens protokoll och dels konstitutionsutskottets protokoll och andra handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kom­ mandomål.

Rörande riksdagsprotokoll och övriga nu ifrågavarande handlingar finnas för närvarande bestämmelser i § 2 tryckfrihetsförordningen, und. 1. Den föreslagna paragrafen motsvarar 2 § i 1935 års förslag, som i sin tur i sak nära ansluter sig till vad i 1927 års förslag upptogs under mom. 6 och mom. 7 första stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka icke berörts i remissyttran­ dena, ha överförts i huvudsak oförändrade från 1935 års förslag. De torde icke innebära några egentliga ändringar i sak i förhållande till vad redan gäller. Frånvaron av föreskrifter om banko- och statsutskottens samt riks­ dagens revisorers handlingar rörande banko- och riksgäldsverkens hemliga ärenden beror, såsom de sakkunniga anfört, därpå att rörande dessa verks handlingar upptagits särskilda stadganden, så avfattade att de omfatta även utskottens och revisorernas handlingar. Dessa stadganden återfinnas nu i 31 och 33 §§.

Något praktiskt behov att såsom skett i sakkunnigförslaget omnämna kon­ stitutionsutskottets handlingar rörande granskning av protokoll i ministe- riella ärenden torde ej numera föreligga. Stadgandet har därför fått utgå.

3 §•

För handlingar som beröra främmande makter bereder tryckfrihetsför­ ordningen skydd huvudsakligen endast genom stadgandet i und. 2 örn ’mi- nisteriella handlingar’, varmed anses böra förstås sådana handlingar som angå rikets förhållande till främmande makt.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I 1927 års förslag upptogos stadganden i ämnet under mom. 9. Huvud­

regeln i förslaget avser 'handlingar i diplomatiska och konsulära ärenden

som röra främmande makt eller dess förhållanden’. Härmed åsyftades en

viss utvidgning av den gällande sekretessregeln, nämligen till handlingar som

berörde främmande makt utan att likväl direkt angå Sveriges förhållande

till sådan makt. I 1935 års förslag, 3 § första stycket, har såsom motsvarig­

het härtill upptagits ett stadgande om handlingar i ärenden som handläggas

inom utrikesförvaltningen och röra främmande makt och dess förhål­

landen.

I 1935 års förslag, 3 § andra stycket, stadgas vidare — med utgångspunkt

från stadganden i det tidigare förslaget — om handlingar i ärenden, som

icke handläggas inom utrikesförvaltningen men likväl på visst sätt angå ut­

ländska förhållanden. Stadgandet, vartill motsvarighet icke finnes i gäl­

lande lag, avser ej sekretess direkt på grund av lagen utan innebär bemyn­

digande för Konungen att under angivna förutsättningar, generellt eller för

särskilda fall, förordna om hemlighållande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ärenden som

röra främmande makt och dess förhållanden borde underkastas sekretess

jämväl då de handläggas inom handelsdepartementet.

Ärenden som i egentlig mening röra rikets förhållande till främmande mak­

ter handläggas i viss, ej obetydlig utsträckning även av andra departement

än utrikesdepartementet. Det synes naturligt att för handlingar i samtliga

ärenden av angivet slag, oavsett var de handläggas, gäller en gemensam

bestämmelse av innehåll att dylik handling må utlämnas tidigare än 50 år

från dess datum allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. En

dylik bestämmelse förutsätter, att närmare föreskrifter om offentliggörande

av Konungen utfärdas för de fall då sekretess ej finnes erforderlig.

Vad åter angår handlingar tillhörande de ärenden av skiftande natur, vilka

i 1935 års förslag betecknats såsom ärenden angående svensk myndighets

förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest

angående främmande makt eller dess förhållanden, torde det vara lämpligt

att de, likaledes oberoende av om de handläggas inom utrikesförvaltningen

eller annorstädes, hänföras under en bestämmelse som ger Konungen be­

myndigande att, då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, internatio­

nella hänsyn eller andra lika viktiga skäl, förordna om hemlighållande under

viss erforderlig tid, högst 50 år.

I enlighet med vad nu sagts har förevarande paragraf avfattats.

4§-

Bestämmelser örn hemlighållande av handlingar rörande försvarsväsendet

finnas för närvarande i und. 3 och ha i 1935 års förslag upptagits i 4 §.

I yttrandena över förslaget ha påyrkats vissa tillägg, delvis i förtydligande

syfte. Chefen för marinstaben har i sådant hänseende framhållit handlingar

angående krigsmaktens krigsberedskap och övningar, marinförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

43

handlingar angående för krigsmaktens bruk avsedd materiels användning samt flygstyrelsen och chefen för flygvapnet handlingar rörande flygstatio­ ner, flygverkstäder och för krigsmakten avsedda luftfartyg.

I några yttranden har framställts anmärkning mot den för sekretessen föreslagna maximitiden 50 år. Chefen för generalstaben, stationsbefålhavaren i Karlskrona, marinförvaltningen m. fl. ha hemställt, att enär handlingar särskilt beträffande de fasta försvarsanstalterna icke med säkerhet kunde antagas vara utan värde för främmande makt efter 50 år, bestämmelse måtte meddelas om rätt för Konungen att förlänga sekretesstiden, där rikets säker­ het eller rätt det fordrade. Chefen för marinstaben har framhållit handlin­ gar angående hemliga farleder som exempel på fall då en 50-årig sekretess­ tid icke vore tillräcklig samt har uttalat sig för maximitidens borttagande.

Stationsbefälhavaren i Karlskrona har förordat en ändrad konstruktion av paragrafen sålunda, att för hemlighållande av handlingar rörande krigsmak­ tens mobilisering, sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara icke såsom förslaget avsåge skulle erfordras Konungens förordnan­ de, utan att dessa handlingar automatiskt skulle bliva hemliga. Chefen för marinstaben har ansett att i vissa fall borde kunna överlämnas åt mili­ tär myndighet att avgöra, huruvida visst slag av handlingar skulle hemlig­ hållas.

I tydlighetens intresse har i paragrafen särskilt nämnts handlingar rörande militära flygstationer, flygverkstäder och luftfartyg. Därutöver har något tillägg till paragrafens uppräkning av militära handlingar ej ansetts böra ske, då stadgandet i den föreslagna avfattningen synes möjliggöra utfärdan­ det av bestämmelser om hemlighållande av handlingar rörande militärväsen­ det i alla de fall då offentliggörande skulle kunna medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart skada dess försvar.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena rörande den föreslagna begränsningen av sekretesstiden till 50 år har gjorts ett tillägg, enligt vilket längre tid kan bestämmas då det påkallas av särskilda förhållanden.

I övrigt ha vissa i huvudsak redaktionella ändringar vidtagits.

5§-

Paragrafen avser protokoll som föras hos riksdagens och allmänt kyrko­ mötes utskott samt hos statliga kommittéer, vidare kommunalmyndigheters protokoll i ärenden som allenast för beredning av dem handhavas, samt slutligen riksdagens revisorers protokoll. Syftet är att för dessa protokoll bereda skydd under tiden till dess de däri avsedda ärendena slutbehandlats av de nämnda organen.

Motsvarande stadganden återfinnas i 1935 års förslag under 9 §. De sak­ kunniga lia anmärkt, att andra upprättade handlingar än protokoll i allmän­ het enligt förslaget skyddas genom regeln i tryckfrihetsförordningen att pu­ blicitet ej inträder beträffande flertalet av hos myndigheterna upprättade handlingar, dock ej protokoll, förrän ärendet slutförts. — I 1927 års förslag

hade hithörande stadganden, med delvis annan konstruktion, upptagits un­

der mom. 7 och 8.

Stadsfullmäktige i Luleå ha anfört att det kunde starkt ifrågasättas, huru­

vida icke kommunalmyndighets protokoll i ärende som handhaves allenast

för beredning borde kunna undanhållas offentlighet, till dess beslut i ären­

det förelåge. Stadsfullmäktige i Jönköping ha uttalat sig i liknande riktning

beträffande protokoll förda hos drätselkammares beredningsavdelning.

En utsträckning av sekretessen på sätt i de nämnda yttrandena förordats

synes ej böra ifrågakomma. Då ett beredningsärende slutförts och proto­

koll justerats, lärer någon anledning ej föreligga att undanhålla protokollet

från offentligheten.

För att utmärka att tidpunkten för offentliggörandet av statsrevisorernas

protokoll bör sammanfalla med offentliggörandet av deras berättelse, har en

ändring vidtagits i förslaget.

6

§-

Paragrafen motsvarar 6 § i 1935 års förslag.

De sakkunniga ha i motiven bland annat anfört, att enligt vad de inhäm­

tat ett icke ringa behov vore för handen av bestämmelse rörande handlingar

som av myndighet upprättats eller som anskaffats för kronans eller menig­

hets räkning till utredning i någon dess pågående eller blivande rättstvist. En

sådan bestämmelse vore av betydelse bland annat för de affärsdrivande ver­

ken och beträffande justitiekanslerns utlåtanden i anledning av kronans pro­

cesser samt syntes vidare nödig för behörigt skydd av kommunernas intres­

sen, därest offentlighet för kommunala handlingar bleve genomförd i före­

slagen utsträckning.

Lantmäteristgrelsen har i sitt yttrande anfört, att för det fall att en myn­

dighet för någon dess rättstvist av annan myndighet begärde utlåtande, svå­

righet ofta kunde uppstå för den senare myndigheten vid ställningstagande

till sekretessen beträffande det begärda utlåtandet. Under alla förhållanden

syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna emellan bliva erforderligt,

och ifrågasättas kunde, huruvida icke utlåtandet borde hållas under sekre­

tess av den myndighet som upprättat detsamma allenast på särskild hem­

ställan av den myndighet på vilken det ankomme att anhängiggöra eller ut­

föra rättegången. Kammarkollegium har anmärkt, att begränsningen av

sekretessen till dess tvisten blivit slutligen avgjord eller 10 år förflutit från

handlingens datum föranledde att handlingar av äldre datum som inginge i

processmaterialet skulle vara offentliga, även örn tvisten icke blivit slutligen

avgjord. Utlämnande av processmaterial under pågående utredning borde

näppeligen få framtvingas.

Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit synes behövligt.

Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i allmänhet, av justi-

tiekanslern framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt för sekretes­

sens upprätthållande att samarbete ägde rum mellan myndigheterna inbor-

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

45

cles. Ej minst i de fall lantmäteristyrelsen nu påpekat blir en viss kommuni­ kation mellan myndigheterna otvivelaktigt erforderlig. För att underlätta tillämpningen i det av styrelsen avsedda hänseendet har ändring i stadgan­ det vidtagits såtillvida att däri angivits att meddelande av tillstånd att ut­ lämna handling som omfattas av sekretessregeln skall ankomma på den myn­ dighet som har att föra talan i saken. Vad kammarkollegium anfört har ej synts innefatta anledning till ändring i förslaget. Då nu angivits att 20 år gamla handlingar under alla förhållanden skola vara offentliga, är avvikel­ sen från sakkunnigförslaget, som i detta avseende stadgade 10 år, föranledd av önskemålet att erhålla enhetligare sekretesstider, varom i det föregående talats.

7

§•

Paragrafen innehåller efter viss omredigering de under samma nummer i 1935 års förslag upptagna bestämmelserna rörande handlingar som upprät­ tats för myndigheters gransknings- och inspektionsverksamhet samt för an­ ordnande av examina av olika slag. Bestämmelserna äro föranledda av framställningar som av vissa myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, gjorts redan vid de tidigare utredningarna rörande allmänna handlingar och som i 1927 års förslag föranledde bestämmelser, mom. 13, av i sakligt hänseende huvudsakligen samma innebörd som de nu föreslagna.

Det ligger i sakens natur att handlingar som innehålla upplysningar om blivande inspektioner, examina och dylikt icke böra bliva alltför tidigt till­ gängliga. Någon allmängiltig regel kan dock svårligen givas härutinnan. Med ett stadgande enligt vilket Konungen äger förordna att handlingarna ej må utlämnas före den avsedda inspektionen etc., såframt dennas syfte skulle motverkas genom dylikt bekantgörande, torde möjlighet vinnas att ordna efter omständigheterna i olika fall utan risk för obehörigt intrång i offent­ lighetsprincipen.

8

§•

Beträffande handlingar som hos myndighet upprättats i ärende angående uppgörande av ny stadsplan eller ändring i förut fastställd sådan har upp­ tagits föreskrift i 1935 års förslag, 8 §, att de ej finge utlämnas, förrän för­ slag blivit tillgängligt för granskning i den ordning varom särskilt vore stad­ gat. Motsvarande skulle gälla beträffande stomplan och utomplansbestäm melser.

Behovet av sekretess för handlingar i stadsplaneärenden uppmärksamma­ des redan i det år 1912 avgivna förslaget, däri bestämmelse föreslogs av i huvudsak samma innehåll som det nyss angivna. I 1927 års förslag, mom. 26, begränsades å ena sidan ifrågavarande stadgande till att avse endast beräk­ ningar angående fastigheters värde, men utsträcktes å andra sidan sekretess­ tiden till dess stadsplaneärendet slutligen prövats.

I 1935 års betänkande anfördes att även andra handlingar än sådana som innehölle beräkningar angående fastigheters värde behövde hemlighållas,

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

framför allt själva utkasten till stadsplan och andra handlingar av vilka

framginge hur stadsplanen tänktes utformad. Ett för tidigt offentliggöran­

de av sådana handlingar skulle kunna gynna spekulationer på kommunens

bekostnad och omöjliggöra stadsplanens genomförande. I fråga om den tid

under vilken handlingar i stadsplaneärenden skulle få hemlighållas anförde

de sakkunniga, att sekretessmöjlighet icke syntes böra beredas längre än till

dess stadsplanen jämlikt byggnadsstadgan skulle framläggas för granskning.

De sakkunniga hade icke förbisett vissa yrkanden som framställts därom att

andra handlingar än själva stadsplanen, särskilt beräkningar av fastighe­

ters värde, borde hemlighållas längre, helst ända till dess stadsplanen blivit

slutligen genomförd. Emellertid torde det enligt de sakkunnigas mening i

regel vara tillräckligt att de kunde hemlighållas tills ärendet slutförts hos

stadsplanemyndigheten; beträffande beräkningar av fastighetsvärden erin­

rades dessutom att dessa handlingar i avsevärd omfattning torde kunna hem­

lighållas med stöd av förslagets 32 § angående handlingar i ärenden om för­

värv, avyttrande eller upplåtelse av egendom (i förevarande förslag 34 §).

I yttrandena över 1935 års förslag har från flera håll yrkats möjlighet att

hemlighålla de ekonomiska kalkylerna för stadsplan längre tid än enligt för­

slaget vöre möjligt. Stadsförbundet har härom anfört:

Man måste från kommunalt håll bestämt motsätta sig stadgandet, att till

ett stadsplaneärende hörande handlingar i sin helhet skulle vara offentliga,

då stadsplaneförslaget utställts till granskning. De stadsplaneförslag som

uppgjordes av vederbörande myndigheter förutsatte noggranna och detalje­

rade utredningar angående värdet av de fastigheter som samhället för stads­

planens genomförande måste förvärva samt om möjligheterna att efter pla­

nens genomförande få en del av stadsplanekostnaderna täckta genom försälj­

ning av för planens genomförande icke behövlig mark. Skulle dessa beräk­

ningar bliva offentliga, icke såsom i andra fall, efter ärendets slutförande,

d. v. s. efter stadsplanens genomförande, utan redan efter det stadsplaneför­

slaget utställts till granskning, skulle detta innebära att stadens myndigheter

nödgades tillhandahålla markägarna material, på vilket de med fördel kunde

grunda sina anspråk på staden. Då de sakkunniga erinrade därom, att

ifrågavarande beräkningar i avsevärd omfattning kunde hemlighållas med

stöd av förslagets § 32, kunde förbundet icke biträda denna mening.

Denna paragraf syntes förbundet hava avseende på akuta avtalsförslag, icke

på kalkyler till ledning för kommande underhandlingar.

Liknande synpunkter lia framförts av bland andra stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, örebro, Uppsala och Luleå, därvid stads­

fullmäktige i Göteborg anmärkt att paragrafen icke borde erhålla en så ge­

nerell avfattning som föreslagits utan borde ändras så att ekonomiska kal­

kyler rörande stadsplaneärenden undantoges från offentligheten till dess

stadsplanen slutligen genomförts.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län ha ifrågasatt sekretess­

skydd jämväl för byggnadsplan på landet.

Utan tvivel föreligger för städer och samhällen mången gång ett starkt

intresse av att ekonomiska kalkyler i stadsplaneärenden bliva undanhållna

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

17

från offentlighet även efter den tidpunkt då själva stadsplaneförslaget fram­ lagts för granskning jämlikt byggnadsstadgan. Ett uttryckligt stadgande rö­ rande möjligheten att tillgodose detta intresse bör lämpligen upptagas i före­ varande paragraf. Enligt det nu utarbetade förslaget skall den myndighet som handlägger stadsplaneärendet kunna, såvitt angår beräkningar av fastig­ hetsvärden, besluta hemlighållande av sådana beräkningar efter framläg­ gandet av stadsplaneförslaget, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller 20 år förflutit från handlingens datum. I övrigt har ej gjorts ändring i sakkunnigförslaget. Någon föreskrift har sålunda icke an­ setts motiverad beträffande handlingar rörande byggnadsplaner för områ­ den på landet, då dessa planer upprättas på markägarnas bekostnad och ge­ nom deras försorg.

9

§-

I 1927 års förslag upptogos dels under mom. 22 och 25 bestämmelser örn vissa handlingar berörande statens och kommunernas affärshemligheter dels ock under mom. 38 handlingar rörande vetenskapliga undersökningar och ut­ redningar, föranstaltade av myndighet. I förevarande paragraf, motsvarande

5 § i 1935 års förslag, ha nämnda bestämmelser sammanförts till ett mera kortfattat stadgande, vari nämnas handlingar vilka innefatta redogörelse för utredningar, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art. De sakkunniga ha till motivering av paragrafen anfört, att stadgande tydligen er­ fordras till skydd för den experiment- och undersökningsverksamhet av teknisk art som statliga och kommunala industriella företag bedriva, men att skydd torde vara lämpligt även då det icke är fråga om industriell verk­ samhet, t. ex. vid vissa av kontrollstyrelsen föranstaltade undersökningar. Vidare har anmärkts att vetenskapliga undersökningar av icke naturveten­ skaplig art, vilka inbegripits under mom. 38 i 1927 års förslag, väl stundom borde åtnjuta visst skydd, men detta torde enligt de sakkunnigas förslag i er­ forderlig omfattning ske dels genom den allmänna bestämmelsen i tryckfri­ hetsförordningen om att i regel handlingar som hos myndighet upprättats icke bliva offentliga förrän vederbörande ärende där slutförts, dels ock genom vissa andra bestämmelser, t. ex. 6 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt att vissa utredningar och expe­ riment och dylikt kunde ske för statens räkning vid av staten understödda institutioner och under statlig myndighets kontroll samt att även dessa kunde vara i behov av att undantagas från offentligheten.

I de sakkunnigas förslag har någon ändring ej ansetts böra ske: dock har av förut anförda skäl längsta tillåtna tiden för hemlighållande satts till 20 i stället för 25 år. I anledning av nyss berörda yttrande anmärkes att frå­ gan örn privata rättssubjekts handlingar icke avses skola regleras i detta sam­ manhang. Det torde här icke vara anledning att närmare ingå på skälen för denna, även av de sakkunniga intagna ståndpunkt. Uppenbart torde vara, att sedan en handling av nu ifrågavarande slag inkommit till myndighet från enskild institution, handlingen kan hemlighållas jämlikt förevarande pa­ ragraf.

48

Kungl. Maj.-ts proposition nr 107.

10

§.

I gällande rätt finnes ingen sekretessföreskrift avseende polisens och åkla­

gares handlingar. I praxis torde emellertid anses, att dylika handlingar kun­

na hemlighållas så länge den undersökning varom fråga är ännu pågår.

I 1927 års utredning, mom. 12, föreslogs sekretess under 10 år för hos

polis- eller åklagarmyndighet förvarade handlingar rörande brott, i den mån

det skäligen kunde befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäc­

kande eller brottmåls utredning eller lända till men för enskild person som

misstänkts men ej åtalats för brott. Därjämte föreslogos vissa specialregler,

bland annat för det fall att genom utlämnande något kunde uppenbaras som

med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för främmande makt, då

en 50-årig sekretess skulle gälla.

I 1935 års förslag ha införts enklare och enhetligare regler av innebörd att

sekretess skall gälla för handlingar rörande polismyndighets eller allmän

åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott — hand­

lingarna behöva sålunda icke hänföra sig till bestämda begångna brott — för

såvitt det skäligen kan befaras, att genom utlämnande skulle uppenbaras

något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas för främmande

makt, eller att därigenom brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller

åtgärder till förekommande av brott skulle motverkas, eller att utlämnande

skulle lända enskild person till men. Hänsyn skulle sålunda tagas även till

andra personer än sådana som misstänkts men ej åtalats för brott. De sak­

kunniga ha framhållit, att även personer som ej misstänkts för brott kunde

i polishandlingar beröras på sådant sätt att offentliggörande av handlingarna

lände dem till men samt att även för brott åtalade personer borde åtnjuta

skydd i den mån vad i handlingarna förekomme ej åberopades vid domstol.

Sekretesstiden är föreslagen enhetligt till 50 år, men såsom i motiven antydes

skulle handlingarna med hänsyn till nämnda förutsättningar för sekretessens

upprätthållande ofta bliva offentliga före denna tids utgång. Den år 1927

föreslagna 10-årstiden hade synts de sakkunniga väl kort, särskilt då det

gällde att skydda enskild person. Slutligen innebär förslaget att Konungen

skall äga förordna om utlämnande mera generellt eller för särskilda fall.

Magistraten i Ystad har förklarat sig anse en så omfattande utvidgning av

sekretessen som den föreslagna icke vara tillrådlig, enär en väsentlig del av

polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet därigenom skulle undandragas

offentligheten. Generaltullstyrelsen erinrar att tullverket utövar verksamhet

till beivrande av smugglingsbrott m. m. samt anser att samma skäl för sekre­

tess finnes med avseende å handlingar rörande denna verksamhet som be­

träffande de i förslaget upptagna handlingarna.

Behovet av sekretess för här ifrågavarande handlingar är påtagligt. Den

reglering av ämnet som skett i 1935 års förslag synes i huvudsak tillfreds­

ställande. En viss omredigering av stadgandet har emellertid företagits i

syfte att göra det mera överskådligt. Såsom de sakkunniga framhållit torde

sekretessen böra givas den omfattning att alla personer som i polis- och åkla-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

49

garehandlingar omförmälas bliva skyddade. I den mån något ur dessa hand­ lingar inflyter i domstols protokoll, blir det på grund av regeln i 36 § offent­ ligt, där ej domstolen förordnar om hemlighållande av protokollen. Då ge­ nom denna paragraf är avsett att skydda även personliga förhållanden, synes sekretesstiden — eller egentligen maximitiden för sekretess — böra sättas till 70 år.

I anledning av generaltullstyrelsens anmärkning har paragrafen formule­ rats så, att den avser handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares verksamhet. I tullmyndighet inbegripes tullåklagare.

U §•

Denna paragraf reglerar sekretesskyddet för det allmänna straffregistret och vissa närstående handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning, und. 13, stadgas att utdrag av det i riket inrättade straffregister ej må meddelas i vidsträcktare mån än som föran- ledes av lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen stadgar. I lagen om straffregister regleras uttömmande i vad mån såväl myndigheter som en­ skilda äga erhålla utdrag av registret. Motsvarighet till nämnda bestämmelse i tryckfrihetsförordningen upptogs i 1927 års förslag, mom. 14, därvid ut­ märktes att sekretessen avsåg icke blott utdrag ur straffregistret utan även själva anteckningarna i detsamma. I första stycket av förevarande paragraf nämnas enligt 1935 års förslag uppgifter och anteckningar som till­ höra registret; det har ansetts obehövligt att särskilt nämna utdrag ur regist­ ret, då dessa äro att anse som avskrifter av uppgifterna eller anteckningarna och därmed falla under sekretesskyddet. Angående de fall och den ordning i. vilken utlämnande skall ske hänvisas enligt förslaget direkt till lagen om straffregister.

Enligt 1935 års förslag skola i andra och tredje styckena av förevarande paragraf införas stadganden som ej äga motsvarighet i tidigare förslag. Andra stycket är föranlett därav att enligt konventioner med vissa främ­ mande makter till svensk myndighet skall överlämnas meddelande, i regel i form av avskrift av utslag, angående svensk undersåte i det främmande lan­ det ådömt straff. Dessa underrättelser samlas hos fångvårdsstyrelsen, och en­ ligt Kungl. Maj:ts förordnande skall vid meddelande av fullständigt utdrag ur straffregistret rörande en person tillika meddelas uppgift om straffdom som han enligt dylik underrättelse ådragit sig. Efter framställning av fång­ vårdsstyrelsen har upptagits en bestämmelse att utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt straff, vilka i angiven ordning överlämnats till svensk myndighet, samt däröver förda minnesanteckningar ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Tredje stycket av paragrafen avser hos myndighet förda särskilda minnesanteckningar angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller tilldelats underlydande personal, vilka anteckningar ej heller skola få ut­ lämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Detta

Ilihang till riksdagens protokoll HIST. 1 sami. Nr 107.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

stadgande har föranletts av krav som framförts från järnvägsstyrelsen och

generalpoststyrelsen med avseende å där förda anteckningar över bestraff­

ningar samt från militärt håll och militieombudsmannen med avseende å mi­

litärt straffregister, straffjournaler och anteckningsböcker över tillrättavis­

ningar. Militieombudsmannen påpekade i en framställning år 1933 de på­

tagliga olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka uppgifter i

dylika handlingar utan inskränkning vore tillgängliga för offentligheten. Kän­

nedom om meddelade bestraffningar och tillrättavisningar vore ägnad att

försvåra möjligheten för manskap som haft anställning vid försvarsväsendet

att därefter erhålla civilt arbete, vilket i sin tur alstrade modlöshet och miss­

nöje hos den därav berörda kåren och kunde bidraga till att framkalla mot­

vilja mot försvarsväsendet. Beträffande nämnda handlingar borde därför

enligt militieombudsmannens mening i fråga om offentlighet tillämpas i

huvudsak samma regler som beträffande det civila straffregistret.

De sakkunniga anmärka att den föreslagna bestämmelsen formulerats så

att den endast avser särskilt förda anteckningar över straff och tillrättavis­

ningar, ej anteckningar därom som exempelvis kunna förekomma i någon

personalakt, enär en så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga

kontrollintressen. Myndigheterna hade genom stadgandet bereus möjlighet

att anordna sekretesskydd för ifrågavarande anteckningar genom att icke

verkställa dem annorstädes än i ett för ändamålet upplagt särskilt re­

gister.

De militära myndigheterna ha icke framställt någon anmärkning mot för­

slaget i sistberörda del men närmare utvecklat i vad mån ifrågavarande hand­

lingar böra hemlighållas, vilket emellertid såsom framgår av den föreslagna

bestämmelsen skall regleras i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen

anmärker att uttrycket 'särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna tydas

såsom innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen

föreslår att uttrycket utbytes mot 'särskilt register’. Styrelsen erinrar även

att hos styrelsen föres register över personer som dömts för smugglingsbrott,

vilket register vore offentligt, men att styrelsen, då såvitt bekant någon olä­

genhet icke yppats därav, saknade anledning att ifrågasätta dess hemlig­

hållande. Länsstyrelsen i Stockholms län omnämner att anteckningar om

straff varom länsstyrelsen erhåller underrättelse enligt motorfordonsförord­

ningen införas i körkortsregistret och där bliva offentliga, vilket länsstyrel­

sen finner lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Stadsarkivarien i Stockholm

erinrar att vid vissa större domstolar föres alfabetiskt register till brottmåls-

diarierna, som vore i behov av ett lagstadgat skydd.

De sakkunnigas förslag synes i allt väsentligt kunna godtagas. Med anled­

ning av vad generaltullstyrelsen anmärkt har i departementsförslaget uttryc­

ket 'särskilda minnesanteckningar’ i tredje stycket utbytts mot 'register',

varjämte ett par andra obetydliga redaktionella jämkningar i paragrafen

vidtagits. Såsom vederbörande myndigheter framhållit torde registret över

personer som dömts för smugglingsbrott samt anteckningar i körkortsregist­

ret örn bestraffningar för brott mot motorfordonsförordningen icke böra un­

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

51

dandragas offentligheten. Ej heller de av stadsarkivarien i Stockholm om­ nämnda registren till brottmålsdiarier böra bliva hemliga.

12

§.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1935 års förslag, reglerar sekretes­ sen för handlingar med avseende å fångvård och därmed närstående om­ råden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnes ingen sekretess stadgad på dessa områden. I 1927 års förslag, mom. 17, sammanfördes handlingar rörande fångvård med handlingar rörande hälso- och sjukvård, fattigvård, barna­ vård m. m., vilka senare i föreliggande förslag behandlas under 14 §.

Enligt 1935 års förslag äro bestämmelserna så avfattade att de omfatta handlingar icke blott rörande den egentliga fångvården samt rörande be­ handling av personer som intagits å uppfostringsanstalt eller å anstalt för återfallsförbrytare eller förminskat tillräkneliga förbrytare utan även rö­ rande övervakning eller tillsyn av villkorligt dömda och villkorligt frigivna personer samt behandling eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete. De sakkunniga framhålla att sekretessregeln i första hand åsyftar att skydda fångar och övriga ifrågavarande personer mot att i offentlighetens ljus få framdragna sina personliga förhållanden, sitt uppförande å anstalt m. m. Sekretessen skall också gälla endast vad som angår de enskilda personerna. De sakkunniga uttala emellertid att det ej syntes lämpligt att, såsom be träffande handlingar i sociala ärenden i övrigt (se 14 §), stadga att hand­ lingar på förevarande område — vilket år 1927 föreslagits — skulle utlämnas med vederbörande enskildes, d. v. s. i regel en brottslings, samtycke eller då trygghet funnes att det ej missbrukades till hans skada eller förklenande. Dessa handlingar kunde innehålla sådant som om det bleve offentligt vore ägnat att försvåra myndigheternas verksamhet och bekämpandet av brotts­ ligheten. I vissa fall, exempelvis med hänsyn till hjälpverksamheten för frigivna fångar och vetenskaplig forskning borde emellertid utlämnande ske. De sakkunniga hade icke funnit annan lösning av frågan örn sekretessens närmare reglering stå till buds än att överlämna åt Konungen att med av vägande av olika hänsyn bestämma därom genom allmänna föreskrifter eller avgöranden i särskilda fall.

De i 1935 års förslag upptagna bestämmelserna, som torde böra godtagas, ha influtit i departementsförslaget allenast med den ändringen att sekretess­ tiden här såsom i andra motsvarande fall höjts från 60 till 70 år.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1935 års förslag och upptager sekretess­ bestämmelser rörande kyrkoböcker och därmed jämställda handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning upptogs redan vid dess tillkomst det alltjämt kvarstående stadgandet i ämnet, lind. 9, att ingen må tillåtas att i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården

och kyrkodisciplinen rörande handlingar i vad de innehålla upplysning om

enskild persons leverne och seder, såvitt de lända honom till skada eller

förklenande. Senare har stadgandet kompletterats med förbud mot utläm­

nande av utdrag ur dylika handlingar i vad de innehålla upplysning huru­

vida enskild person ådragit sig straffpåföljd vilken utestänger från behörig­

het och rättigheter som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

De i 1935 års förslag upptagna stadgandena i ämnet ansluta sig, såsom

fallet i än högre grad var med de år 1927 under mom. 15 föreslagna, vä­

sentligen till gällande rätt. Innebörden av förstnämnda förslag är i huvud­

sak följande. Bestämmelserna avse ej blott kyrkoböcker utan även folk­

register och mantalsböcker, vilka föras i vissa städer, jämte handlingar som

eljest röra själavården eller kyrkotukten. Såsom enligt gällande rätt skyd­

das endast det som rör enskild persons leverne och seder. Utlämnande skall

ske, förutom då vederbörande enskilde därtill samtycker, när med hänsyn

till de förhållanden under vilka det ifrågasättes trygghet kan anses vara för

handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för

den enskilde som avses. Dessutom skall Konungen äga förordna om utläm­

nande. En maximitid av 60 år för sekretessens upprätthållande har stad­

gats. Utdrag utvisande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen — sålunda ej blott utdrag därom att påföljd ådömts utan

även utdrag därom att någon icke ådömts dylik — må enligt förslaget icke

meddelas i annat fall än lag eller författning särskilt stadgar. På den grund

att sekretess endast gäller för vad som länder enskild person till skada eller

förklenande anses sekretessen enligt gällande rätt begränsad till dennes

livstid. Då även enligt förslaget utlämnande skall ske, om det ej kan lända

vederbörande enskilde till skada eller förklenande, skulle nämnda begräns­

ning fortfarande komma att gälla. De sakkunniga lia övervägt att bereda

skydd även för död mans minne men icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att härutinnan frångå gällande rätts ståndpunkt. De sakkunniga framhålla

att anteckningar i kyrkoböcker angående enskildas privatliv efter hand blivit

allt sällsyntare och att det torde vara anteckningar rörande fader- och mo­

derskap till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom, för

vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig gällande.

Ur de inkomna yttrandena över förslaget må anmärkas att riksarkivet

och åtskilliga kyrkliga myndigheter yrkat en förlängning av sekretesstiden,

därvid förordats 70, 90 och 100 år. Från ett pär håll förordas att denna

tid skall räknas från vederbörande kyrkoboks avslutningsår, enär i böckerna

ofta saknas datum för anteckningarna. Även har från några håll yrkats att

sekretesskyddet icke skall upphöra så snart den person vars leverne och

seder äro i fråga avlidit. Riksarkivet finner det sålunda icke tillfredsstäl­

lande att en förklenande kyrkoboksanteckning örn en person från hur sen

tid som helst omedelbart efter hans frånfälle skulle kunna publiceras medan

eljest dylika anteckningar vöre skyddade mot missbruk. Domkapitlet i

Linköping har yrkat att liksom med avseende å vissa handlingar i sociala

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

53

ärenden (se 14 §) skydd enligt förevarande lagrum beredes även för nära anhöriga till den som i handlingen avses. Samma yrkande framföres av kyrkoherden i Västervik. Denne gör även anmärkning därom att genom sekretessens hänförande till vad som rör enskildas leverne och seder knap­ past vore angivna alla de fall då sekretess vore önskvärd samt föreslår att sekretessen i stället liksom beträffande nämnda handlingar i sociala ären­ den skall angivas avse vad som rör personliga förhållanden. Samme kyrko­ herde påpekar att sekretessen bör omfatta även vissa sådana handlingar med uppgifter till införande i kyrkoböcker och folkregister vilka utväxlas mellan pastorsämbeten och andra folkbokföringsmyndigheter eller eljest till dem inkomma. Domkapitlet i Linköping ifrågasätter om icke genom försla­ get en allt för ömtålig diskretionär prövningsrätt tillagts prästerna i fråga örn kyrkoböckers utlämnande och anser det lyckligt om paragrafen kunde erhålla en mera preciserad lydelse. Även Stockholms stads konsistorium förordar en omarbetning av stadgandena i syfte alt erhålla en klarare väg­ ledning för hithörande frågors bedömande. Domkapitlet i Visby föreslår att för utlämnande av ifrågavarande anteckningar i kyrkoböcker skall erfordras tillstånd av domkapitlet eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Domkapitlet i Växjö framhåller att förbudet mot utlämnande av ifrågavarande anteck­ ningar icke får göras så stelt att exempelvis vid förberedelser till ingående av äktenskap kontrahenternas berättigade krav på kännedom om varandra tillbakavisas. Därför borde ur lagtexten utgå orden 'till skada eller förkle­ nande för den enskilde som avses’. Domkapitlet i Lund betonar att mycket ömtåliga fall kunna inträffa i fråga om huruvida kyrkoböcker skola utläm­ nas eller icke men finner att förslaget gör mer än förr utlämnandet till en diskretionssak, där pastor skyddas för eventuella efterräkningar. Domka­ pitlet anser den föreslagna paragrafen väl avfattad och giver den sin fulla anslutning. Domprosten i Linköping framhåller den stora omfattning i vil­ ken numera pastorsämbetena anlitas för inhämtande av upplysningar om personer i kommersiellt och liknande syfte samt uttalar önskemål att dylikt missbruk må omöjliggöras genom laga bestämmelser. Lands arkiv ar ien i

Vadstena slutligen betonar svårigheten för landsarkiven att effektivt över­ vaka sekretessens iakttagande vid tillhandahållande av kyrkoböcker.

Det har synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna i förevarande pa­ ragraf, så att de komma i full överensstämmelse med stadgandena i 14 §. Sålunda har såsom förutsättning för sekretess angivits icke att handlingarna röra någons leverne och seder ulan att de röra någons personliga förhållan­ den. Det måste nämligen vara en fördel att med avseende å alla bestämmel­ ser som äro givna med hänsyn till privatlivets helgd samma uttryck använ­ das. Såsom förutsättning för utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots av sekretessföreskriften har angivits icke blott att trygghet kan anses vara för handen att det ej länder den enskilde vilkens personliga förhållanden avses till skada eller förklenande, utan även att det ej länder till skada eller för­ klenande för hans nära anhöriga. Yrkande örn en sådan ändring har såsom

54

Kungl. Majis proposition nr 107.

förut omtalats framställts från flera håll. Man torde icke kunna förneka det

berättigade i att en avliden persons nära anhöriga skyddas mot lidanden som

för dem kunna uppkomma, om den avlidnes personliga förhållanden blotta­

des. Detta torde gälla lika väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar

som med avseende å de i 14 § upptagna.

Den diskretionära prövning som ålagts prästerna i fråga om tillhandahål­

lande av kyrkoböcker kan otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och an­

svarsfull. En sådan prövning torde emellertid allraminst kunna undvikas

då det gäller kyrkoböcker, där det förekommer många anteckningar om per­

sonliga förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsin-

tresse med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första

hand böra åligga vederbörande pastor. Det må i anledning av vad som fram­

kommit i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras endast örn fara

finnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda torde i regel kontra­

henterna vid ett tillämnat äktenskap kunna anses berättigade att få del av

upplysningar om varandra. Detta framgår i viss mån genom den i departe-

mentsförslaget företagna, förut vid de'n allmänna redogörelsen för sekretess­

reglernas konstruktion berörda ändringen i formuleringen av villkoren för ut­

lämnande därhän, att det särskilt nämnts att vid prövning om trygghet mot

skada eller förklenande är för handen hänsyn skall tagas till det ändamål för

vilket handlingen åstundas.

Sekretesstiden har i överensstämmelse med de förut berörda allmänna

grunderna i detta hänseende i departementsförslaget satts till 70 år.

I anledning av därom framställd anmärkning har avfattningen ändrats så

att handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegripas under

paragrafen.

Den i 1935 års förslag upptagna bestämmelsen att Konungen skall kunna

förordna om utlämnande av handlingar som i denna paragraf avses har ute­

slutits. De möjligheter till utlämnande som i övrigt föreslagits synas tillräck­

liga. Dessutom må erinras örn Konungens allmänna befogenhet enligt 38 §

att föreskriva utlämnande då någons rätt är därav beroende.

Vad slutligen angår det särskilda förbudet mot utlämnande av utdrag ut­

visande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen an-

märkes, att ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lagändringar

avseende avskaffande bland annat av sådan påföljd den 31 januari 1936 av

Kungl. Majit remitterats till lagrådet för granskning. Därest nämnda påföljd

avskaffas, bör ifrågavarande förbud mot utlämnande i förevarande lagför­

slag utgå. Det synes ej behövligt att, såsom vid förarbetena till förslaget

om avskaffande av berörda påföljd ifrågasatts, bibehålla en dylik be­

stämmelse såvitt angår påföljd som enligt hittills gällande lag ådömts. An­

teckningar att sådan påföljd ådömts äro underkastade de allmänna sekretess­

reglerna i denna paragraf, och man synes ej behöva frukta att sedan påfölj­

den avskaffats utdrag skola begäras därom att sådan påföljd icke blivit

ådömd under den tid då så kunde ske. Bestämmelsen i fråga har därför ute­

slutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

55

14 §.

Denna paragraf reglerar sekretessen för handlingar i vad som med en ge­ mensam beteckning torde kunna kallas sociala ärenden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnas endast några spridda specialstad- ganden på delta område, som i 1935 års förslag efter förebild från 1912 och 1927 års utredningar erhållit enhetlig reglering. I 1927 års förslag, mom. 17, upptogos jämte ifrågavarande handlingar även fångvårdshandlingar, vilka nu hänförts till särskild paragraf (12 §). Å andra sidan upptogos i särskilt lagrum, mom. 16, vissa handlingar i mål och ärenden som avses i giftermåls- balken, vilka handlingar nu medtagits i förevarande paragraf.

Till motivering av ett gemensamt stadgande för handlingar i sociala ären­ den har i 1935 års betänkande anförts, att det visserligen torde stå fast att man inom detta vidsträckta område stöde inför situationer som med hänsyn till offentlighetens och sekretessens avvägning vore att bedöma på mycket olika sätt. Men vid närmare undersökning kunde man icke undgå att finna, att en ur sådana synpunkter företagen differentiering av reglerna skulle stöta på svårigheter. En dylik differentiering kunde sålunda näppeligen företagas efter de olika områdena för det allmännas verksamhet, då å ena sidan inom ett och samma förvaltningsområde frågan om offentlighet och sekretess ofta vore att bedöma olika för olika fall och å andra sidan inom skilda sådana områden mången gång alldeles enahanda synpunkter borde anläggas. Ett ytterligare skäl för åstadkommande av så vitt möjligt enhet­ liga bestämmelser vöre att det för myndigheter, verksamma på olika områ­ den som måhända icke alltid kunde klart särhållas från varandra, vore en stor fördel att överallt kunna tillämpa enahanda regler.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla i vad handlingarna i fråga angå 'enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt’, varmed icke lärer ha avsetts någon saklig olikhet i förhållande till 1927 års förslag, som härutinnan endast nämnde 'enskildas personliga förhållanden’. I mo­ tiven till sistnämnda förslag framhölls, att det visserligen ur vissa synpunk­ ter kunde vara tilltalande att i lagen närmare angiva vad med personliga för­ hållanden borde förstås, t. ex. genom att angiva uppgifter om hälsotillstånd, leverne och seder, familjeförhållanden o. s. v., men med hänsyn till svårig­ heten att giva en uttömmande och i övrigt tillfredsställande bestämning hade förslaget stannat vid nämnda formulering, som redan kommit till använd­ ning i gällande tryckfrihetsförordning (und. 14).

Såsom i den föregående redogörelsen anmärkts är sekretessen på föreva­ rande områden enligt 1935 års förslag icke ovillkorlig. Dels skall handling utlämnas till den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses och med hans samtycke också till andra, dels skall utlämnande även utan sådant samtycke ske, örn trygghet kan anses för handen att utlämnandet ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för honom eller hans nära an­ höriga, därvid vissa förbehåll må knytas till utlämnandet för vinnande av sådan trygghet. Dessutom skall Konungen äga obegränsad rätt att förordna

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

om utlämnande. Sekretesstiden har som förut omnämnts satts till 60 år.

Rörande vissa speciella skärpningar och inskränkningar i sekretessen i för­

hållande till vad av dessa regler framgår blir tillfälle att återkomma, sedan

först närmare angivits de handlingar på förevarande område vilka enligt

1935 års förslag bliva underkastade sekretess.

Den första grupp av handlingar som däri upptages avser sådana, vilka av

läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstal­

tande upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende

som avses i giftermålsbalken. Såvitt angår i dylik ordning upprättade hand­

lingar i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken, finnes nu i tryckfri­

hetsförordningen en sekretessbestämmelse i und. 10. Den föreslagna änd­

ringen innebär att bestämmelsen utvidgats att avse även handlingar som

upprättats i angiven ordning till utredning i andra mål och ärenden hos dom­

stol än sådana som avses i giftermålsbalken.

Den andra gruppen handlingar i denna paragraf omfattar enligt 1935 års

förslag handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård. Härutinnan

finnes i nuvarande tryckfrihetsförordning endast en bestämmelse, und. 12,

örn vissa handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos statliga myn­

digheter i ärenden som avses i lagen om åtgärder mot utbredning av köns­

sjukdomar. Denna sekretessbestämmelse infördes år 1921 i samband med

tillkomsten av sistnämnda lag. Såväl dessförinnan som senare ha uppre­

pade förslag framlagts om en mera allmän handlingssekretess på föreva­

rande område. Vid antagande av gällande sinnessjuklag år 1929 framhöll

riksdagen önskvärdheten av att frågan om förbud mot offentliggörande av

handlingar rörande sjukvård vunne en tillfredsställande lösning vid det

pågående arbetet på en reform av tryckfrihetsförordningen. — De sakkun­

niga lia i motiven alfort att sekretessen synts böra omfatta handlingar i

ärenden rörande såväl allmän som enskild sjukvård, vilka kunde förekom­

ma hos myndigheter, samt att under stadgandet otvetydigt folie den militära

sjukvården, om vars skyddande i ifrågavarande hänseende militieombuds-

mannen gjort framställning år 1933, ävensom pensionsstyrelsens sjukvår­

dande verksamhet.

Den tredje gruppen utgöres av handlingar i ärenden rörande riksförsäk-

ringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet. I tryckfrihetsförordnin­

gen finnes nu en år 1918 införd sekretessbestämmelse, und. 14, som avser

nämnda myndigheters handlingar, bland annat såvitt de röra enskildas per­

sonliga förhållanden. I 1927 års förslag angavs i stället handlingar rörande

försäkring mot olycksfall i arbete. Den år 1935 föreslagna formuleringen

motiveras med att riksförsäkringsanstaltens verksamhet omfattar även andra

grenar än dylik försäkring, där motsvarande behov av sekretess förelåge.

Såsom en fjärde grupp ha upptagits handlingar i ärenden rörande fattig­

vård, samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller eljest barnavårds­

nämnds eller barnavårdsmäns verksamhet. Handlingar på dessa områden

åtnjuta icke för närvarande något skydd mot offentliggörande. Handlingar

rörande fattigvård och barnavård upptogos både i 1912 och 1927 års för­

Kungl. Majis proposition nr 107.

57

slag. Enligt sistnämnda förslag skulle emellertid med hänsyn till det star­ ka kontrollintresset på dessa områden sekretess gälla endast såvitt hand­ lingarna funnes hos kommunalmyndighet. Denna inskränkning av sekretes­ sen har icke upprätthållits i 1935 års förslag, enär enligt vad de sakkunniga uttala samma intresse av sekretess torde föreligga hos vilken myn­ dighet en handling än funnes samt kontrollbehovet ej torde vara större med avseende å handlingar hos statsmyndigheterna, snarare tvärtom.

Den femte gruppen handlingar utgör sådana som röra rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller nykterhets- nämnds verksamhet i övrigt. Gällande tryckfrihetsförordning innehåller en sekretessbestämmelse i und. 10 med avseende å till Konungens befallningsha- vande eller Konungen inkomna handlingar i ärende om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister samt läkares utlåtande och koncept i sådant ärende. I 1927 års utredning angåvos handlingar i ärenden rörande behand­ ling av alkoholister såsom föremål för sekretess. Med den år 1935 tillagda kategorien handlingar rörande rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker ha när­ mast avsetts framställningar hos kontrollstyrelsen med anledning av detalj­ handelsbolagens beslut i dylika frågor och därtill hörande handlingar.

Slutligen har i 1935 års förslag såsom en sjätte grupp upptagits handlingar rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, örn vilka handlingar intet stadgas i gällande rätt. I 1927 års förslag inrymdes dessa handlingar i en bestämmelse om sekretess å handlingar rörande per­ sonlig övervakning av enskilda. I motiven till 1935 års förslag framhålles, att i ärenden rörande kontroll å utlänningar ofta företagas sådana undersöknin­ gar angående utländska undersåtars och svenska arbetsgivares förhållanden vilka icke borde bliva offentliga.

De sålunda föreslagna sekretessbestämmelserna skola icke lia tillämpning å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där ej fråga är om nykterhetsnämnds beslut och beslut i ärende rörande tillämp­ ningen av lagen örn åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Den offent­ liga kontrollen skulle, enligt vad sakkunniga härutinnan anfört, kunna lida obehörigt förfång, därest dylika beslut generellt hänfördes under sekretessen.

Såsom förut antytts har i 1935 års förslag sekretessen på vissa punkter skärpts så till vida, att handling ej skall få utlämnas ens till den vilkens per­ sonliga förhållanden handlingen rör. Detta skall enligt paragrafens tredje stycke, första punkten, vara fallet, då handlingen angår någons intagning å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling därstädes eller eljest av läkare, och grundad anledning finnes att antaga att genom utläm- j nando ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller eljest allvarlig olägenhet uppstå, varmed enligt motiven främst åsyftas att fara för* annans personliga säkerhet skulle uppstå. De sakkunniga lia framhållit, att l denna bestämmelse torde i huvudsak stämma väl överens med den som för

ett specialområde, nämligen för kommunala sinnessjukhus, meddelats i stad­ gan angående sinnessjukvården i riket den 19 september 1929, § 108. Denna av Konungen i administrativ ordning utfärdade stadga är i förevarande punkt

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

avfattad i överensstämmelse med förslag av 1926 års sinnessjuksakkun­

niga (statens off. utredn. 1928: 18), vilka ansett kommunala handlingar icke

falla under gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser. I nämnda para­

graf av sinnessjukstadgan föreskrives, förutom att domstol, åklagare och

offentlig myndighet skall äga tillgång till handlingar å kommunala sinnes­

sjukhus, jämväl att förmyndare eller god man för där intagen person ävensom

anhörig till sådan skall få taga del därav, i den mån sjukvårdsläkaren finner

det kunna ske utan olägenhet, samt att exspektant eller den som är eller varit

intagen å sådant sinnessjukhus ej må förvägras tillgång till honom rörande

handlingar, i den mån det ej är uppenbart att det skulle vara till men för

honom eller kunna medföra fara för annans personliga säkerhet.

Vidare innehåller 1935 års förslag i andra punkten av paragrafens tredje

stycke, att åtgång till handling utvisande vem som gjort anmälan till barna­

vårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller vem som eljest lämnat upplysningar

till sådan nämnd skall kunna vägras, därest anmälan eller upplysningarna icke

varit uppenbart ogrundade och grundad anledning finnes att antaga, att den

örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats kommer att miss­

bruka genom utlämnande erhållen kännedom i berörda hänseende. Denna be­

stämmelse bär föreslagits i anledning av vad som framhållits av socialsty­

relsen och vissa barnavårdsnämnder angående faran för att den som blivit

anmäld för alkoholmissbruk eller vanvård av barn beginge våldsdåd mot

anmälaren eller mot sin familj eller eljest utsatte dem för trakasserier.

De sakkunniga lia funnit sekretessbehovet i de fall som angivits i tredje

stycket av paragrafen äga sådan styrka, att den enskilde här icke ens borde

äga den rätt att utfå handlingar som eljest tillkomme part, varför undantag

för dessa fall gjorts i 38 § i sakkunnigförslaget (39 § i departementsförslaget).

I yttrandena över 1935 års förslag har i allmänhet yppats tillfredsställelse

med de föreslagna stadgandena i stort sett, ehuru åtskilliga detaljanmärknin­

gar framställts.

Medicinalstyrelsen anför att paragrafen enligt styrelsens mening i väsent­

liga delar innebär påtagliga förbättringar i förhållande till gällande rätt, där­

vid styrelsen särskilt framhåller det skydd som beretts handlingar rörande

hälso- och sjukvård. Genom bestämmelsen att utlämnande skall ske, därest

trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till

skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen

beröras, vunnes möjlighet att tillgodose det legitima behovet av dylika hand­

lingars tillhandahållande.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller den synnerliga

vikten av att handlingar rörande enskild persons sjukdom, speciellt sinnes­

sjukdom, icke i oträngt mål meddelas obehöriga. Bestämmelserna i 1929

års sinnessjukstadga för kommunala sinnessjukhus syntes på ett lyckligt

sätt tillgodose detta intresse samtidigt som de gjorde handlingarna tillgäng­

liga för myndigheter och behöriga enskilda. Sakkunnigförslaget av år

1935 innebure en betydande förbättring av situationen för de statliga sinnes­

sjukhusen, beträffande vilkas handlingar några bestämmelser i förevaran­

de hänseende icke funnes, men en icke oväsentlig försämring så vitt an-

ginge de kommunala sinnessjukhusen. De villkor för utlämnande som i

förslaget uppställdes lämnade endast ett högst ofullständigt skydd mot obe­

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

59

hörigas nyfikenhet. Förslaget innebure även att den relativa sekretess, som hittills åtminstone enligt praxis varit beskärd de vanliga sjukhusens jour­ naler, i mycket stor utsträckning uppgåves. Det läge i öppen dag att åt­ skilliga av de detaljer angående sjukdomars förhistoria och det aktuella sjukdomstillståndet som patienter i förtroende meddelade sjukhusläkaren vore av den art, att de av den sjuke skulle hemlighållits, örn han räknat med möjligheten att de när som helst skulle löpa risken att bli tillgängliga för envar. Lika otvivelaktigt vore, att ett sådant förhållande många^ gånger kunde innebära stora nackdelar för ett framgångsrikt försök att råda bot för sjukdomen. Förslaget kunde medföra att tjänsteläkare underläte att sig till minnes anteckna omständigheter, vilkas offentliggörande kunde bliva patienten till förfång. Centralstyrelsen hemställde därför om sådan änd­ ring i förslaget, att läkares anteckningar om patienter, frånsett de tillfällen då ett allmännelig! samhällets trvgghetsintresse annorlunda påfordrade, ge­ nomgående bleve att betrakta såsom hemliga.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ifrå­ gasätta, örn icke paragrafen erhållit en alltför generell avfattning som kun­ de vålla svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasätter särskilt, om icke paragrafen borde jämkas till överensstämmelse med vad i sjuk­ husstadgan föreskrives rörande lasarettsläkares skyldighet att avgiva intyg.

Pressorganisationerna yrka att ur den blivande lagen skall utgå bestäm­ melsen att åtgång till handling rörande någons intagning å anstalt eller in­ rättning eller vård eller behandling därstädes eller eljest av läkare i vissa fall skall kunna vägras, även då enligt de föregående reglerna i paragrafen utlämning skulle ske. Genom detta stadgande komme nämligen offent­ ligheten att orimligt starkt inskränkas, då det gällde handlingar rörande i synnerhet såsom sinnessjuka ansedda personers intagande å vårdanstalt.

Av lika stort intresse som det vore att publiciteten i fråga om dylika perso­ ners förhållanden icke missbrukades, av lika stor vikt vore det att veder­ börande läkares uppfattning icke under alla omständigheter bleve den av­ görande i fråga om sådana handlingars utlämnande, men det syntes tyd­ ligt att genom den föreslagna bestämmelsen föga eller ingen möjlighet skulle finnas att gentemot läkarens uppfattning hävda offentlighetskravet även i fall då detta kunde vara synnerligen befogat. Detta måste sägas utan att avsikten vore att därmed uttala något misstroende mot läkarna, vilkas ofta svåra ställning i dylika fall pressorganisationerna till fullo insåge.

Riks försäkringsanstalt en har motsatt sig att sjukdom särskilt nämndes jämte personliga förhållanden i övrigt vid bestämningen av det som enligt förevarande paragraf skall betinga sekretess. Riksförsäkringsanstalten hän­ visar härvidlag till vad som förekommit vid tillkomsten av undantaget i gällande tryckfrihetsförordning angående riksförsäkringsanstaltens och för- säkringsrådets handlingar, vilka äro underkastade sekretess bland annat 'såvitt de röra enskildas personliga förhållanden’. Detta undantag hade tillkommit efter en framställning av riksförsäkringsanstalten, däri fram­ hållits att läkarbetyg, som ingåves till anstalten för erhållande av ersätt­ ning, samt uppgifter i övrigt, som inkomme för en ersättningsfrågas bedö­ mande, syntes kunna undantagas från de handlingar till vilka allmänheten hade fri tillgång. I dessa läkarbetyg och meddelanden måste nämligen un­ derstundom lämnas utredning örn den skadades tillstånd före olyckstill­ fället, huruvida han lede av följderna av alkoholmissbruk samt rörande den skadades ärftliga belastning, levnadssätt, föregående sjukdomar m. m. Det vöre tydligt att dylika upplysningar örn en sjuk persons mera intima för­ hållanden icke borde få komma till utomståendes kännedom. I anledning

60

Kungl. Majis proposition nr 107.

av nämnda framställning hade proposition i frågan (nr 262 år 1917) före­

lagts riksdagen, som med en ändring i fråga om sekretesstiden antog pro­

positionen. Konstitutionsutskottet hade i sitt utlåtande framhållit bland

annat, att det i föreliggande fall gällde meddelanden angående den av

olycksfall skadades levnadssätt före olyckstillfället och de föregående sjuk­

domar han genomgått, om han lidit av följderna av alkoholmissbruk eller

vore ärftligt belastad m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kunde

läkarintyg och andra handlingar rörande själva den skada för vilken er­

sättning begärdes i regel ej anses angå den skadades personliga förhållanden

och sålunda enligt gällande rätt ej vara föremål för sekretess. Däremot

skulle dessa handlingar enligt den föreslagna lydelsen av förevarande para­

graf komma att hänföras under densamma, varigenom det komme att åligga

riksförsäkringsanstalten att, för varje gång en sådan handlings utlämnande

ifrågasattes, undersöka huruvida det kunde ske utan fara för att det bleve

missbrukat till skada eller förklenande för den som i handlingen avsåges

eller för hans nära anhöriga. Det vore emellertid överflödigt och olämp­

ligt att anstalten skulle behöva företaga sådana undersökningar. — Slutli­

gen har riksförsäkringsanstalten yrkat, att det föreslagna stadgandet om un­

dantag från sekretessen i fråga örn beslut som särskilt utfärdats eller i pro­

tokoll upptagits icke gjordes tillämpligt å anstaltens beslut, vilka enligt

gällande rätt kunde hållas hemliga då de anginge någons personliga för­

hållanden.

Pensionsstgrelsen framhåller, att det behov av sekretess för läkarintyg

som genom förslaget tillgodosetts såvitt anginge styrelsens sjukvårdande

verksamhet i viss om ock mindre mån gällde även i ärenden rörande bevil­

jande av pension, där i stor omfattning förekomme läkarutlåtanden för ut­

rönande av graden av pensionssökandes arbetsoförmåga. Vidare ifråga­

sätter styrelsen huruvida icke de skäl som föranlett de sakkunniga att från

offentlighetsregeln i visst avseende undantaga riksförsäkringsanstaltens och

försäkringsrådets verksamhet, fattigvård, samhällets barnavård m. m. åt­

minstone delvis talade för att även pensionsförsäkringens hela verksamhet

i jad anginge enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt

på samma sätt borde undantagas från offentligheten. Örn också styrelsen,

ehuru med tvekan, ansåge sig böra avstå från tanken på en så långt gående

utvidgning av stadgandet, ville styrelsen emellertid framhålla önskvärdheten

av att detsamma i varje fall kompletterades med föreskrift örn förbud mot

utlämnande av handlingar som av läkare upprättades i ärenden rörande

folkpension.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner bestämmelserna i

denna paragraf vara av synnerligen stort värde, men ifrågasätter likväl, om

enskildas intresse av sekretess rörande personliga förhållanden blivit tillfyl­

lest tillgodosett. Genom bestämmelsen örn att utlämnande skall ske, då

trygghet finnes att det ej länder till skada eller förklenande, överlämnades i

mångå fall avgörandet örn en handling skulle utlämnas eller icke till kom­

munal myndighet, d. v. s. i regel viss enskild person, utan möjlighet för den

sorn hade intresse för handlingens hemlighållande att påverka beslutet eller

erhålla någon ändring i detsamma. Genom denna bestämmelse kunde värdet

för den enskilde av den föreslagna sekretessen i det särskilda fallet göras

alldeles illusorisk. Det torde mången gång ställa sig svårt för vederbörande

myndighet att, örn också viljan vore god, helt sätta sig in i den enskildes

bevekelsegrunder och att beräkna följderna av handlings utlämnande. Om

icke bestämmelsen finge utgå, borde i varje fall föreskrivas skyldighet att

vid fråga om utlämnande inhämta yttrande från den enskilde som kunde

61

hava intresse av handlingens hemlighållande; och denne borde även tiller­ kännas klagorätt.

Socialstyrelsen anser att med handlingar vilka enligt denna paragraf skulle åtnjuta sekretesskydd torde höra likställas handlingar i ärenden rörande statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet samt i ärenden rörande den statliga tillsynsverksamheten över arbetslöshetskassor, sjukkas­ sor och andra understödsföreningar. Vad särskilt anginge förstnämnda ären­ den syntes visserligen oförbehållsamt kunna erkännas, att dessa ärendens vikt gjorde det angeläget att de ej omgärdades med ett sådant skydd mot offentlighet, varigenom allmänheten betoges möjlighet att följa de statliga och kommunala organens politik i ifrågavarande avseende. Detta syntes emel­

lertid icke utgöra tillräcklig anledning att på detta område frångå den av de sakkunniga i övrigt upprätthållna principen, alt enskilda medborgares rent personliga förhållanden icke borde kunna till skada för vederbörande och utan dennes samtycke prisgivas åt offentligheten.

Statens arbetslöshetskommission framställer samma yrkande som social­ styrelsen, därvid anföres att inom arbetslöshetskommittéernas verksamhet liksom inom fattigvården och arbetsförmedlingsverksamheten förekomme uppgifter rörande enskildas personliga förhållanden vilka rimligen borde undandragas offentligheten.

Stadsfullmäktige i Stockholm, magistraten och stadsfullmäktige i Borås och i Karlskrona, magistraten i Landskrona och stadsfullmäktige i Eslöv ha likaledes ansett önskvärt att sekretessen utsträckes till ifrågavarande hand­ lingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker att särskilt beträffande barna­ vårdsnämndernas och nykterhetsnämndernas verksamhet ett bestämt behov av sekretess framträtt. Den hittillsvarande bristen i detta hänseende hade otvivelaktigt vållat svårigheter och stora personliga obehag framför allt för nämndernas ordförande. Understundom torde denna brist t. o. m. lia för­ hindrat åtgärder som eljest varit påkallade. — Beträffande det samtycke till utlämnande av handling som i handlingen avsedd person kunde lämna, har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke målsman eller förmyndare borde lik­ ställas med denna person själv såvitt angår minderåriga eller psykiskt sjuka. — Länsstyrelsen anmärker vidare, att genom de föreslagna bestämmelserna att i vissa fall handlingar skulle kunna vägras även dem vilkas personliga förhållanden däri berördes, torde lia avsetts att förebygga att familjemed­ lemmar eller personer, vilka eljest stöde i nära förhållande till den som skulle bliva föremål för ifrågasatt behandling, bleve utsatta för trakasserier eller förföljelser. Denna synpunkt hade enligt vad erfarenheten visat stor bety­ delse, men den hade icke kommit till synes i lagtextens avfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det föreslagna sekretesskyddet för läkarutlåtanden och dylika handlingar i mål och ärenden hos domstol borde utsträckas att gälla även i mål hos länsstyrelse, t. ex. i mål rörande behand­ ling av lösdrivare. Länsstyrelsen anmärker även att länsstyrelses utslag eller beslut i mål angående behandling av alkoholister borde åtnjuta sekretesskydd i likhet med nykterhetsnämnds beslut.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra motsvarande anmärkning med avseende å barnavårdsnämnds beslut.

Landsfogden i Kronobergs län ifrågasätter skydd för läkarutlåtanden och dylika handlingar som upprättats på föranstaltande av polismyndighet och ej omfattades av sekretessbestämmelsen i 10 §, t. ex. obduktionsprotokoll rörande personer som förolyckats eller själva tagit sig av daga. Vidare fram­ håller landsfogden att det särskilda sekretesskyddet för handlingar utvi­ sande vem som gjort anmälan lill barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller eljest lämnat upplysningar lill sådan nämnd borde utsträckas att gälla

Kungl. Majis proposition nr 107.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

även handlingar utvisande vem som gjort anmälan eller lämnat upplysningar

till polismyndighet i ärenden rörande omhändertagande av alkoholister.

Kommerskollegium förordar en av Sveriges redareförening m. fl. institutio­

ner på sjöfartens område gjord hemställan att mönstringsliggare i den mån

de avse enskilda personer erhålla sekretesskydd. Från vissa håll föreslås

därvidatt skydd skulle beredas enligt förevarande paragraf, från andra håll

att ifrågavarande handlingar jämställdes med handlingar rörande arbetsför­

medling. Den föreslagna sekretessen motiveras väsentligen därmed, att det

plägade förekomma att uppgifter begärdes angående vilka personer som på­

mönstrats 1 artyg under pågående arbetskonflikter, vilka personer sedan

utsattes för förföljelser. Från några av de berörda institutionerna ifråga-

sättes sekretesskydd för sjömanshusens handlingar överhuvud, enär dessa,

t. ex. i frågor om understöd åt sjömän eller deras anhöriga, kunde innehålla

upplysningar om personliga förhållanden som eljest skulle bliva skyddade

enligt förevarande paragraf.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt sekretesskydd enligt förevarande pa­

ragraf för de räkenskaper vilka skola föras vid statens verk och myndig­

heter över avlöningsmedel som äro föremål för införsel.

Sakkunnigförslaget synes i huvudsak väl avvägt och har också såsom

framgår i stort sett vunnit bifall av de hörda myndigheterna och korporatio­

nerna, om än åtskilliga detaljanmärkningar framställts, vilka i en del fall

torde böra föranleda jämkningar i förslaget.

Någon mera tillfredsställande metod torde ej kunna utfinnas för sekretes­

sens reglering på ifrågavarande områden än den av de sakkunniga härutin­

nan föreslagna att angiva vissa större förvaltningsområden på vilka sekre­

tess skall råda, men samtidigt begränsa denna till det som rör enskildas per­

sonliga förhållanden samt föreskriva skyldighet att utlämna handling, då den

vilkens förhållanden äro i fråga därtill samtycker eller då trygghet kan an­

ses vara för handen att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada

eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga.

I anledning av riksförsäkringsanstallens anmärkning har i departements-

förslaget som förutsättning för sekretess angivits endast att det skall vara

fråga om 'enskilds personliga förhållanden’, ej 'enskilds sjukdom eller hans

personliga förhållanden i övrigt’. Någon väsentlig saklig förändring torde

1 detta emellertid knappast innebära. Visserligen synes man — bland annat

med hänsyn till förarbetena till det gällande undantaget från offentlighets-

regeln med avseende å riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets hand­

lingar -— böra medgiva att ej allt som rör sjukdom obetingat skall anses av­

se personliga förhållanden, men på grund av klausulen om utlämnande då

det ej kan lända till vederbörandes skada eller förklenande torde tillämp­

ningen av sekretessbestämmelsen bliva ungefär densamma vare sig sjukdom

särskilt nämnes eller icke.

Vad angår sistnämnda klausul äro skälen för densamma angivna redan

vid den allmänna översikten över sekretessreglernas konstruktion. Det må en­

dast ytterligare framhållas, att vid fråga örn handlings utlämnande hänsyn

skall tagas även till nära anhöriga till den vilkens personliga förhållanden i

handlingen avses, på grund varav bland annat sekretesskyddet icke behöver

upphöra vid denne persons död. Detta synes tillfredsställande. Vad cen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

63

tralstyrelsen för Sveriges läkarförbund med avseende å sjukvårdshandlingar och statens inspektör för fattigvård och barnavård med avseende å handlin­ gar hörande till hans verksamhetsområde anfört av innebörd att ifrågava­ rande klausul skulle allvarligt minska värdet av hela sekretessen torde icke vara berättigat. Det lärer icke behöva befaras, att läkarna respektive fattig­ vårds- och barnavårdsmyndigheterna, åtminstone med den formulering klau­ sulen erhållit i departementsförslaget, skulle anse sig skyldiga eller berätti­ gade att utlämna handling, då risk för obehörig användning av erhållna upp­ lysningar föreligger.

Det synes ej lämpligt att såsom från ett håll ifrågasatts utmärka att sam­ tycke till utlämnande i vissa fall skall kunna givas av förmyndare eller god man, utan synes frågan i vad mån så skall kunna ske böra lösas efter all­ männa regler.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Konungen utan hin­ der av vad i paragrafen stadgats skulle äga förordna örn utlämnande av ifrågavarande handlingar, har ansetts böra utgå, då den ej torde fylla något praktiskt ändamål och dessutom ej synes principiellt försvarlig.

Sekretesstiden föreslås såsom överallt där det gäller personliga förhållan­ den, på skäl för vilka redan förut redogjorts, höjd från år 1935 föreslagna 60 år till 70 år.

De förvaltningsområden på vilka sekretess enligt denna paragraf skall gälla torde såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen föreslagit böra utökas med den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Även härvidlag framträder, såsom dessa myndigheter fram­ hållit, ett sekretessintresse fullkomligt motsvarande det som råder på fattig­ vårdens område. Och det kontrollintresse som påkallar offentlighet synes knappast starkare på det förra området än på det senare. Genom de före­ slagna möjligheterna till utlämnande av handlingar trots sekretessregeln tor­ de sistnämnda intresse i tillbörlig mån bliva tillgodosett. Det måste över­ huvud anses önskvärt att på närbesläktade områden såvitt möjligt samma regler gälla. Främst ur denna synpunkt har departementsförslaget i denna paragraf även upptagit handlingar i ärenden rörande allmän pensionsför­ säkring. Såsom pensionsstyrelsen framhållit tala åtminstone i viss utsträck­ ning för sekretess på detta område samma skäl som gälla beträffande olycks­ fallsförsäkring, fattigvård m. m. Sekretessbehovet torde visserligen vara vä­ sentligt mindre beträffande handlingar i pensionsförsäkringsärenden, men i den mån ömtåliga personliga förhållanden beröras i dessa handlingar, synas de böra vara skyddade i lika grad som handlingar i andra sociala ärenden. Någon kränkning av offentlighetsprincipen innebär naturligen icke pensions- försäkringshandlingarnas hänförande under paragrafen, då trygghetsklausu- len här kan erhålla desto vidsträcktare tillämpning. Genom den nu före­ slagna lösningen undgår man särbestämmelse rörande läkarintyg i pensions­ försäkringsärenden, för vilka intyg pensionsstyrelsen begärt att sekretess i varje fall skulle anordnas.

Det synes riktigt att, som de sakkunniga föreslagit, i den allmänna kontrol­ lens intresse från sekretess utesluta beslut som särskilt utfärdats eller i pro-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

lokoll upptagits — dock med undantag för de särskilt ömtåliga fall som i

förslaget angivits. Utöver dessa fall torde även på sätt Stockholms stadsfull­

mäktige framhållit barnavårdsnämnds beslut böra undandragas den obliga­

toriska offentligheten, enär i dessa beslut mången gång måste beröras per­

sonliga förhållanden som ej böra bliva bekanta. Däremot torde ej vara

nödvändigt att undantaga länsstyrelses beslut rörande alkoholistvård, så­

som av en länsstyrelse yrkats, ej heller torde något framträdande behov av

sekretess för riksförsäkringsanstaltens beslut förefinnas.

Bestämmelser som inskränka utlämningsskyldigheten utöver vad enligt

nu angivna regler skulle gälla torde böra upptagas i huvudsaklig överens­

stämmelse med förslaget. Med stadgandena i tredje stycket första punkten

avses främst att förebygga den risk som stundom föreligger att sinnessjuka

och alkoholister begå våldshandlingar mot personer — anhöriga eller lä­

kare — som gjort uttalanden rörande deras tillstånd eller dylikt, då fråga

är örn anstaltsvård eller annan behandling. Ehuru offentlighetsintresset

här är starkt, torde det icke vara tillrådligt att som pressorganisationerna

hemställt låta den föreslagna bestämmelsen utgå. Det må särskilt betonas

att genom den nya sinnessjuklagen sådana garantier mot obehörig inter­

nering av såsom sinnessjuka ansedda personer skapats, att intresset av sin­

nessjukhandlingars offentlighet ur denna synpunkt icke kan anses lika

stort som tidigare. Dock torde en viss modifikation i förslaget böra göras.

Såsom förutsättning för att handling skall kunna hemlighållas enligt denna

punkt har sålunda i departementsförslaget angivits, i stället för att allvarlig

olägenhet kan uppstå, att någons personliga säkerhet kan sättas i fara. Mot

den förra bestämningen synes nämligen med skäl kunna anmärkas att den

är väl obestämd och vidsträckt. Genom den senare bestämningen bringas

stadgandet i nära överensstämmelse med vad som enligt sinnessjukstadgan

i förevarande hänseende redan gäller beträffande handlingar å kommunala

sinnessjukhus. I andra punkten av tredje stycket ha villkoren för stadgan­

dets tillämpning på motsvarande sätt preciserats, i det att som förutsättning

för att utlämnande skall få vägras angivits, att grundad anledning finnes

att antaga att den örn vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats

kommer att till skada för annan person missbruka erhållen kännedom örn

vem som avgivit anmälningen eller upplysningarna. Å andra sidan har icke

upptagits att utlämnande finge vägras enligt denna punkt endast om an­

mälan eller upplysningarna icke varit uppenbart ogrundade. En dylik be­

gränsning synes i detta sammanhang mindre lämplig. Med beaktande av

därom gjord anmärkning har andra punkten avfattats så, att därunder falla

anmälningar och upplysningar i ärenden angående barnavård, ungdoms-

skydd och behandling av alkoholister, även då handlingarna inkomma till

länsstyrelse eller annan polismyndighet.

De yrkanden örn sekretess jämlikt denna paragraf beträffande ytterligare

vissa begränsade områden, vilka framkommit i yttrandena, torde ej repre­

sentera sekretessbehov av den styrka att de böra lagfästas. Vissa i yttran-

65

dena anförda synpunkter av mera allmän räckvidd kunna här icke upptagas till behandling.

I paragrafen har upptagits en bestämmelse om sekretess för de social­ register vilka enligt den i år antagna lagen om socialregister skola föras i kommunerna. Denna lag anger i vilka fall upplysningar ur socialregistret skola lämnas. Chefen för socialdepartementet anförde i motiveringen till bestämmelserna härom, att uppgifter ur registret icke syntes böra lämnas eller detsamma över huvud vara tillgängligt i andra fall än de i lagen an­ givna (se proposition nr 3 med förslag till lag om socialregister sid. 18). I förevarande paragraf har ansetts böra föreskrivas, att uppgifter och anteck­ ningar tillhörande socialregistren ej må utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15 §.

I denna paragraf gives skydd för överförmyndares handlingar i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden. Motsvarande bestämmelse saknas i gällande rätt och 1927 års förslag men upptogs i 1935 års förslag, 15 §, där det stadgas att ifrågavarande handlingar ej må utlämnas förrän efter 25 år i vidare mån än i lagen om förmynderskap föreskrives.

I 10 kap. 6 § förmynderskapslagen stadgas att omyndig, om han fyllt 16 år, må taga del av de räkningar och andra handlingar rörande förmynder- skapet som förvaras hos överförmyndaren samt att enahanda rätt tillkom­ mer den omyndiges make och närmaste fränder. Lagberedningen, som i sitt förslag till förmynderskapslag utformade detta stadgande, framhöll att det förutsatte att ifrågavarande handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser vore att anse som allmänna handlingar. Det vöre av största * vikt att förteckningar över omyndigs egendom samt års- och slutredovisnin­

gar, vilka avsåge att giva en detaljerad inblick i en omyndigs ekonomiska för­ hållanden, förbleve undandragna offentligheten. Detsamma gällde i viss mån vissa andra av lagberedningen angivna handlingar.

Vid granskning av lagberedningens förslag fann emellertid lagrådet enhäl­ ligt att överförmyndares handlingar måste anses falla under tryckfrihetsför­ ordningens regler i § 2 mom. 4. Två av lagrådets ledamöter funno övervä­ gande skäl tala för att de i 10 kap. 6 § förmynderskapslagen upptagna hand­ lingarna bleve undandragna offentligheten och ansågo följaktligen att be­ stämmelse härom borde införas i tryckfrihetsförordningen. De två övriga av lagrådets ledamöter åter ansågo, särskilt vid jämförelse med bouppteck­ ningar, anledning ej förekomma till ändring i tryckfrihetsförordningen och hemställde på grund härav att ifrågavarande paragraf i förmynderskapsla­ gen måtte uteslutas.

Vid framläggande av proposition med förslag till förmynderskapslag an­ förde föredragande departementschefen i anledning av vad sålunda förekom­ mit i lagberedningen och hos lagrådet, att han visserligen funne det önsk­ värt att icke vem som helst skulle äga taga del av de hos överförmyndaren

Bihang till riksdagens protokoll 1:9.17. 1 sami. Nr J07.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap, men då behov av frå­

gans snara lösning icke kunde anses föreligga, borde undvikas att framlägga

förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Det finge ankomma på rätts­

tillämpningen att taga ståndpunkt till frågan. Vilken uppfattning man än

hade angående själva principfrågan, syntes av praktiska hänsyn stadgandet i

10 kap. 6 § förmynderskapslagen böra bibehållas.

I motiven till 1935 års förslag rörande allmänna handlingar har framhål­

lits, att i fråga örn hos överförmyndare förvarade handlingar rörande den

ekonomiska förvaltningen av myndlingars egendom väsentligen samma syn­

punkter gjorde sig gällande som i fråga om banksekretessen, varom vissa

stadganden upptagits i 18, 28 och 29 §§ (nu 18, 30 och 31 §§).

Vägande skäl synas tala för att i förevarande sammanhang meddelas be­

stämmelse, varigenom berörda handlingar undandragas offentligheten. Nå­

gon annan ändring i de sakkunnigas förslag har icke ansetts böra ske än att

sekretesstiden såsom eljest där den föreslagits till 25 år nedsatts till 20 år.

16 §.

Gällande tryckfrihetsförordning, und. 16, upptager ett stadgande om sekre­

tess beträffande för officiell statistik lämnade uppgifter som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter. Sekretesstiden

är endast 5 år. Bestämmelsen är förknippad med förbehåll om utlämnande,

då med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstun-

das och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för handen, att

ett tidigare utlämnande icke kommer att missbrukas till skada för den som

avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Detta undantag från offentlighets-

regeln överfördes sakligt oförändrat till 1927 års förslag, mom. 31. I 1935

års förslag intogs detsamma med obetydliga redaktionella jämkningar i 16 §.

dock att sekretesstiden höjdes från 5 till 10 år.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över sistnämnda förslag fram­

hållit behovet av en ytterligare förlängning av sekretesstiden för de uppgif­

ter som skola avlämnas till innevarande års folkräkning och därutinnan ifrå­

gasatt om ej det skydd som tillkomme kyrkoböcker och folkregister enligt

12 § borde utsträckas att avse även nu ifrågavarande uppgifter. Sveriges

redareförening yrkar en förlängning av sekretesstiden till 25 år.

Departementsförslaget upptager liksom sakkunnigförslagen förevarande

undantag från offentlighetsregeln i sak väsentligen oförändrat i förhållande

till gällande rätt och i en redaktion som angiver villkoren för utlämnande

på motsvarande sätt som i 13 och 14 §§, vilket innebär närmare anslutning

till formuleringen i gällande tryckfrihetsförordning än vad fallet är i 1935

års förslag. Sekretesstiden har enligt de allmänna grunder som förut berörts

föreslagits till 20 år. Därigenom torde även i tillräcklig utsträckning ha ta­

gits hänsyn till sekretessbehovet för uppgifterna till innevarande års folkräk­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

67

17 §•

Paragrafen motsvarar 17 § i 1935 års förslag. I tryckfrihetsförordningen, und. 15, stadgas att skattskyldigas uppgifter till ledning för egen taxering, bankers uppgifter om skattskyldigas ränte­ inkomst och om innestående medel samt deklarationer för beräknande av arvsskatt eller skatt för gåva ej må utlämnas till andra än dem som enligt skatteförfattningarna äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer, f 1927 års förslag föreslogs häri ej annan ändring än att tiden för hemlighål­ lande av de ifrågavarande handlingarna begränsades till 10 år.

Enligt 1935 års förslag skulle sekretessen utsträckas till alla de olika slag av uppgifter som avgivas jämlikt nu gällande taxeringsförordning till led­ ning vid inkomst-, förmögenhets- samt virkestaxering. Därjämte tillfogades ett stadgande angående uppgifter för andra skatter än dem tryckfrihetsför­ ordningen nu avser; om hemlighållande skulle beträffande dessa uppgifter gälla vad i vederbörande skatteförfattningar kunde stadgas. De sakkunniga anförde härutinnan, att kravet på sekretess varit så starkt att statsmakterna ansett sig kunna i vissa på senare tid tillkomna skatteförfattningar infoga bestämmelser om hemlighållande av särskilda slag av handlingar.

Kammarrätten har förklarat sig anse att förbud mot utlämnande borde stadgas beträffande fastighetsdeklarationer samt andra uppgifter till ledning för taxering av fastighet. Även uppgifter till ledning för taxering av skog syntes kammarrätten kunna vara av sådan art att de borde skyddas mot offentlighet. Rörande fastighetsdeklarationer har kammarrätten anfört:

Stundom innehölle fastighetsdeklarationerna uppgifter av sådan natur att sekretess syntes befogad. Framförallt gällde detta i avseende å de uppgifter för taxering av vattenfall som i anledning av den nytillkomna lagstiftningen rörande dylik taxering borde meddelas. Enligt det för taxering av vattenfalls- fastighet fastställda särskilda deklarationsformuläret skulle detaljerade upp­ lysningar lämnas rörande köpeskilling, faktisk anskaffningskostnad och effekt för olika delar av vattenkraftsanläggningen. Önskade ägaren av an­ läggningen att taxering skulle äga rum enligt den så kallade avkastnings- metoden, kunde det bliva erforderligt för honom att tillika meddela nog­ granna upplysningar om inkomster och omkostnader, försäljningsförhållan- den med mera. Det syntes icke uteslutet att omförmälda uppgifter rörande taxering av vattenfall kunde till den skattskyldiges skada utnyttjas i kon­ kurrenssyfte.

Kammarrätten har vidare uttalat sig för en sekretesstid av åtminstone 25 år beträffande handlingar till ledning för taxering av inkomst och förmö­

genhet samt av fastighet ävensom beträffande virkesdeklarationer. Även

Sveriges redareförening har påyrkat utsträckning av sekretesstiden till minst 25 år.

I yttranden från vissa stadsfullmäktige m. fl. förordas sekretessbestäm­ melsernas utsträckning till deklarationer för beräkning av nöjesskatt.

Utvidgning av sekretessen jämväl till resultaten av taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt eller införande av förbud mot publicering i tryck av

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

taxeringsresultaten har påyrkats av flertalet av hand el skamrar na samt av

fullmäktige i järnkontoret, Sveriges industriförbund m. fl.

I fråga om deklarationer och andra uppgifter till ledning för taxering eller

eljest för beräknande av skatter eller allmänna avgifter torde någon begräns­

ning av sekretessen till vissa kategorier av sådana handlingar icke vidare

böra upprätthållas. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

Sekretesstiden har satts till 20 år, varigenom de hänsyn som föranlett nyss

berörda yrkanden om förlängning av den av de sakkunniga föreslagna tiden

torde bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Vissa mindre ändringar i taxe-

ringsförordningen böra i händelse förslaget lagfästes vidtagas.

Vid flera tidigare tillfällen ha liksom nu påyrkats bestämmelser om hem­

lighållande av taxeringarnas resultat. Närmast har härvid varit fråga om

förbud mot meddelande i tryck av uppgifter örn taxeringsresultaten. Spörs­

målet har med hänsyn härtill icke upptagits till närmare behandling vid de

hittills verkställda utredningarna rörande allmänna handlingars offentlighet.

Det må anmärkas att frågan för närvarande är föremål för övervägande

inom finansdepartementet i anledning av särskild framställning från Stock­

holms handelskammare. Vid sådant förhållande torde den nu böra lämnas

åsido.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag, som i förhållande till

gällande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, und. 17, ej innebär annan

saklig ändring än en höjning av sekretesstiden från 15 till 25 år. Und. 17

erhöll sin nuvarande lydelse år 1933.

Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt att den sekretess som enligt för­

slagets 18 § skulle gälla banker och sparbanker borde tillämpas jämväl be­

träffande tillsynen dels över sådana penninginrättningar som avses i lagen

den 18 september 1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva

sin rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente, dels ock över centralkassor

för jordbrukskredit.

Enligt inhämtade upplysningar äger den nyssberörda lagen av år 1903

— som ålägger länsstyrelse tillsyn över vissa penninginrättningar — alltjämt

betydelse i några fall beträffande kreditkassor samt bankirfirmor å vilka

lagen örn bankrörelse ej äger tillämpning. Vad angår jordbrukskreditkas­

sorna förberedes inom jordbruksdepartementet lagförslag avseende bland an­

nat överförande till bank- och fondinspektionen av tillsynen över nämnda

kassor. Med hänsyn härtill har, på sätt länsstyrelsen i Örebro län förordat,

paragrafen givits en avfattning varigenom med banker och sparbanker i före­

varande hänseende jämställts 'andra penninginrättningar’. Sekretesstiden har

i enlighet med förut angivna principer satts till 20 år.

19 §.

Paragrafen motsvaras i 1935 års förslag av dels 19 §, som i full saklig

överensstämmelse med gällande rätt, und. 14 — frånsett höjning av sekre­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

69

tesstiden från 5 till 10 år — till arbetsgivares skydd stadgar viss sekretess för handlingar rörande riksförsäkringsanstaltens oell försäkringsrådets verk­ samhet, och dels av 20 § första stycket, som avser sekretess, likaledes i ar­ betsgivares intresse, för handlingar i ärenden angående arbetarskydd, var­ till motsvarighet ej finnes i tryckfrihetsförordningen.

Nämnda sekretessbestämmelse beträffande riksförsäkringsanstal­ tens och försäkringsrådets handlingar är utformad i anslut­ ning till vad i 17 § första stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas om arbetsgivares skyldighet att lämna uppgifter till nämnda myn­ digheter örn ’arbetet och de förhållanden under vilka det bedrives samt om arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden’. I samma lagrum föreskrives vidare i andra stycket skyldighet för envar att lämna uppgift för bedömande av örn han är arbetsgivare i lagens mening och i tredje stycket rätt för ifrågavarande myndigheter att taga del av vissa handlingar och föranstalta om viss undersökning hos arbetsgivare. Olycksfallsförsäkringsla­ gen antogs år 1916 med en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet i 17 § första stycket icke skulle tillämpas, förrän sådan ändring i tryckfri­ hetsförordningen vidtagits att i stadgandet omförmälda uppgifter bereddes nödigt skydd mot obehörigt offentliggörande. Riksdagen ansåg nämligen att en dylik uppgiftsskyldighet icke borde åläggas arbetsgivarna utan att de erhölle skydd mot att uppgifterna brukades till deras skada. I anledning härav infördes efter proposition till 1917 års riksdag den förevarande sekre­ tessbestämmelsen, som i första hand tog sikte på de nyss berörda uppgif­ terna, ehuru sekretessen bestämdes att omfatta såväl till ifrågavarande myn­ digheter inkomna handlingar som även därifrån utgångna skrivelser samt hos dem förda protokoll och anteckningar, vilka avse sådana förhållanden som skola angivas i berörda uppgifter. Förbehåll gjordes att handling skul­ le utlämnas, om trygghet kunde anses vara för handen att utlämnandet ej komme att missbrukas till skada för den som i handlingen avsåges.

Det må emellertid anmärkas, att i olycksfallsförsäkringslagen upptages i 18 § en bestämmelse, enligt vilken den som på grund av tjänsteåligganden för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning bär eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 17 § samma lag sägs är förbjuden att röja yrkeshemlighet och ej heller må, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning. Den diskretionsplikt som bär ålägges befattnings­ havare hos myndigheterna är sålunda bestämd på i viss mån annat sätt än den sekretess som är konstituerad för handlingar på området.

Den sekretess som enligt 1935 års förslag skall gälla för handlingar i ären­ den rörande arbetarskydd är konstruerad i anslutning till ett stad­ gande i lagen örn arbetarskydd, 47 §, örn diskretion för befattningshavare vid yrkesinspektionen, som till sitt innehåll fullt motsvarar 18 § olycks­ fallsförsäkringslagen. Enligt 20 § första stycket i 1935 års förslag till sekretesslag skall sålunda sekretess gälla för nu ifrågavarande handlingar,

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

såvitt de innefatta sådana upplysningar om yrkeshemlighet eller eljest om

driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända ve­

derbörande arbetsgivare till skada. Utlämnande skall dock ske då veder­

börande arbetsgivare därtill samtycker eller Konungen förordnar därom

ävensom i den mån det följer av arbetarskyddslagen. I denna lag stadgas

härutinnan i 31 § tredje stycket, att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt

att på begäran tillhandahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd

eller annat skriftligt meddelande som avlåtits rörande arbetets säkerhet el­

ler sundhet å arbetsstället.

Ur yttrandena över förslaget är att anteckna att socialstyrelsen förutsät­

ter att 'handlingar i ärenden rörande arbetarskydd’ innefatta jämväl hand­

lingar rörande arbetstidsärenden men anser det måhända vara önskvärt

med ett förtydligande härutinnan. Socialstyrelsen framhåller vidare att det

stundom inträffade att i ärenden rörande kontroll å utlänningar till styrel­

sen ingåves handlingar, som innefattade sådana upplysningar om yrkeshem­

lighet eller eljest om driftanordning eller affärsförhållande vilkas offentlig­

görande kunde lända vederbörande till skada, varför en bestämmelse om

sekretess å dylika handlingar lämpligen borde intagas i samma paragraf

som reglerade sekretessen i arbetarskyddsärenden. Även arbetsrådet önskar

att handlingar rörande tillämpningen av lagen örn arbetstidens begränsning

uttryckligen erhålla sekretesskydd, då sådant i vissa fall kunde vara erfor­

derligt, särskilt då fråga vöre om tillstånd till utsträckning av arbetstiden

vid kontinuerlig drift eller till övertidsarbete eller befrielse från tillämpning

av lagens bestämmelser beträffande företag vilkas fortsatta bedrivande skul­

le äventyras genom en tillämpning av densamma. Kommerskollegium jäm­

te fullmäktige i järnkontoret och industriförbundet anse den för handlingar

rörande arbetarskydd föreslagna skyddstiden väl snävt begränsad. Från

stadsfullmäktiges i Stockholm sida göres gällande att det ur rättssäkerhets­

synpunkt vore betänkligt att låta utlämnande av handlingar rörande yrkes­

hemligheter bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Det har synts naturligt att sammanföra bestämmelserna i 19 § och 20 §

första stycket i 1935 års förslag till en paragraf. Båda dessa bestämmelser

avse att bereda arbetsgivare skydd mot blottande av yrkeshemligheter samt

drift- och affärsförhållanden vid statens ingripanden till arbetarnas bästa. Att

samma synpunkter i båda fallen göra sig gällande torde framgå därav att

varandra fullkomligt motsvarande bestämmelser äro givna rörande de stat­

liga kontrollerande tjänstemännens skyldighet att icke yppa vissa förhållan­

den som de i tjänsten erfarit. Sekretessbestämmelserna beträffande hand­

lingar på båda dessa områden torde också lämpligen kunna anknyta till

nämnda diskretionsstadganden på sätt år 1935 föreslagits beträffande hand­

lingar rörande arbetarskydd. Detta innebär en annan och till synes lyckli­

gare konstruktion än den nuvarande med avseende å sekretesskyddet för riks-

försäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar men torde knappast

medföra någon egentlig materiell ändring i förhållande till vad nu gäller be­

träffande dessa handlingar. Då sekretesskyddet enligt departementsförslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

71

direkt hänför sig till vad som rör yrkeshemligheter och sådana upplysningar örn driftanordningar eller affärsförhållanden vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare till skada, bör den hittills gällande klausulen om utläm­ nande då trygghet finnes att det ej länder vederbörande till skada bortfalla. Sistnämnda handlingar ha i stället för att angivas tillhöra ärenden rörande riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet angivits tillhöra ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar, detta för att vinna bättre redaktionell överensstämmelse med paragrafen i övrigt.

I anledning av vad i yttrandena framhållits ha handlingar i ärenden rörande arbetstidens begränsning och rörande arbetstillstånd för utlänningar — därom stadgas i III kap. av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas — medtagits i departementsförslaget såsom föremål för sekretess enligt denna paragraf.

Sekretesstiden har enligt de allmänna grunderna härutinnan höjts från 10 till 20 år, varigenom även de från vissa håll framställda kraven på förlängd sekretesstid tillmötesgåtts. Slutligen må anmärkas att det ej synts vara anled­ ning att upptaga det år 1935 föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att obetingat förordna om utlämnande.

20

§.

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar andra stycket av 20 § i 1935 års förslag, som i sak överensstämmer med und. 21 i gällande tryckfri­ hetsförordning. Stadgandet innebär endast en hänvisning till lagen om under­ sökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar med avse­ ende å villkoren för utlämnande av handlingar vilka inkommit till eller upp­ rättats hos sådan myndighet. I sistnämnda lag stadgas i 7 § att sådana hand­ lingar må utlämnas endast såvitt de icke röra affärs- eller driftförhållande eller, i den mån dylik handling är av sådant innehåll, med Konungens sär­ skilda tillstånd eller efter det 25 år förflutit från handlingens datum. Dess­ utom föreskrives att innan Konungen låter handling offentliggöras tillfälle skall lämnas vederbörande företag eller sammanslutning att avgiva yttrande i ärendet.

Den av de sakkunniga år 1935 föreslagna formuleringen av ifrågavarande stadgande i sekretesslagen har utan ändring upptagits i departementsför­ slaget. Det vore måhända principiellt riktigast att överföra de nuvarande föreskrifterna örn handlingars utlämnande i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar till sekretesslagen samt därvid något jämka föreskrifterna till närmare överensstämmelse med andra de­ samma närbesläktade sekretesstadganden. Av praktiska skäl har emellertid en dylik överflyttning ej föreslagits.

21

§.

Paragrafen motsvarar 20 § tredje stycket i 1935 års förslag, där ett stadgan­ de upptogs av innehåll att Konungen skulle äga förordna örn sekretess såvitt

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

gällde handlingar vilka, i andra fall än eljest i sekretesslagen avhandlades,

rörde statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å pro­

duktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet el­

ler eljest med avseende å näringslivet, i den mån handlingarna innefattade

sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs-

eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända riket eller veder­

börande företag eller sammanslutning till men. I 1927 års förslag upptogs

under mom. 32 ett likartat stadgande, enligt vilket genom lag stiftad av Ko­

nungen och riksdagen samfällt skulle kunna föreskrivas viss sekretess för

handlingar angående kontroll, övervakning, undersökning eller inspektion av

företag inom näringslivet. De sakkunniga som avgivit 1935 års förslag ha

anfört, att de senaste årens erfarenheter beträffande det allmännas ingripan­

den på det ekonomiska livets område övertygat de sakkunniga om att kravet

att sekretess för handlingar på förevarande områden skulle meddelas i lag

icke kunde upprätthållas. Så växlande vore dessa ingripanden till sina för­

utsättningar och sin innebörd och så starkt framträdde ofta nödvändigheten

av snabbhet i deras företagande, att man icke kunde undgå att åt Konungen

anförtro meddelandet av de sekretessföreskrifter som i varje särskilt fall med

hänsyn till verksamhetens art kunde finnas erforderliga.

Statskontoret, som i sitt yttrande över 1935 års förslag uppehållit sig vid

behovet av sekretess med avseende å statlig utlåningsverksamhet i understöd­

jande syfte (se 32 §), har framhållit, att vad som anförts härutinnan även

gällde i huvudsak annan stödjande verksamhet som staten bedreve på nä­

ringslivets område, såsom för exportens främjande, importens underlättande,

fullföljandet av betalningstransaktioner på utlandet o. s. v. I dylika fall vore

det merendels en självfallen förutsättning att den hjälpsökande näringsidka­

ren hade att lämna utförliga, ofta konfidentiella uppgifter såväl rörande den

affärstransaktion varom fråga vore som ock beträffande sin affärsrörelse i

allmänhet. Dylika uppgifter måste uppenbarligen behandlas med erforder­

lig diskretion och skyddas från att komma i obehöriga händer. I bland an­

nat dessa fall borde under viss ej alltför kort tidrymd en ovillkorlig rätt att

vägra utlämnande av handling förefinnas. Befunnes i visst fall denna tid

för knapp borde Kungl. Majit äga medgiva alt tiden förlängdes. Kommers­

kollegium, Stockholms handelskammare och exportföreningen framställa yr­

kanden i samma riktning som statskontoret och önska en sådan konstruk­

tion av publicitetsskyddet att ifrågavarande handlingar i princip skulle vara

skyddade under viss tid med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall tillåta

ett tidigare utlämnande. Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret

yrka, att åtminstone handlingar i ärenden rörande statlig utredning och kon­

troll förlänas ett i regel ovillkorligt skydd mot offentlighet, samt anföra i an­

slutning härtill, att därest ett företag som åtnjutit statlig subvention såsom

ett villkor därför mahanda med fog nödgades finna sig i att upplysningar

örn subventionen kunde vinnas av utomstående, så talade ingalunda lika

starka skäl för att detsamma borde gälla örn ett företag vars förhållanden i

något avseende utan företagets egen tillskyndan gjorts till föremål för statlig

Kungl. Mai-ts proposition nr 107.

73

utredning. En närmare överensstämmelse mellan stadgandet örn sekretess- skydd för statistiska uppgifter och den förevarande sekretessbestämmelsen syntes påkallad, såvitt anginge handlingar i ärenden rörande statlig utred­ ning. Jämväl handlingar i ärenden rörande statlig kontroll borde åtnjuta ett vidsträcktare skydd än enligt förslaget. Handelskammaren i Karlstad anser att handlingar angående stödverksamhet borde skyddas endast i de fall då offentliggörande kunde skada riket. Stödverksamhet med avseende på nä­ ringslivet vöre en mycket omtvistad sak som lätt kunde ge anledning till an­ märkning. Visserligen förelåge här en möjlighet till parlamentarisk kontroll över eventuellt missbruk av sekretessen, men allmänheten och främst alla konkurrenter till understödda företag hade också ett stort och direkt intresse av handlingarnas offentlighet, från vilket man icke finge bortse. Ett företag som sökte statsunderstöd torde själv vara bäst betjänt av att få visa klara papper. Stockholms och Skånes handelskamrar framhålla i sammanhang med behandlingen av förevarande paragraf, att det borde finnas möjlighet för myndighet att på särskild begäran av enskild förordna örn hemlighållan­ de av handlingar som av den enskilde lämnades till myndigheten.

Det sekretessbehov som är avsett att tillgodoses med stadgandet i denna pa­ grat är utomordentligt starkt, och gällande tryckfrihetsförordnings brist på bestämmelser i förevarande hänseenden är också synnerligen kännbar. Den statens reglerande och stödjande verksamhet som de närmast förflutna kris­ åren och den handelspolitiska situationen nödvändiggjort samt de ingående undersökningar på näringslivets område som på senare tid föranstaltats ha lämnat mångfaldiga exempel på nämnda behov. Det har icke kunnat und­ vikas, att en faktisk sekretess trängt sig fram i tvivelaktig överensstämmelse med grundlagen till förhindrande av att enskilda, som av staten avfordrats vissa upplysningar, måhända skulle tillfogas svår skada genom dessas offent­ liggörande.

Huru sekretessen skall anordnas kan vara föremål för tvekan, men såsom de sakkunniga framhållit torde det vara lämpligast att åt Konungen över­ lämna att för skilda fall giva föreskrifter därom. Visserligen erhåller härige­ nom Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att inskränka offentligheten på ett viktigt område, men örn så ej skedde, torde man vara nödsakad att i stäl­ let anordna en obligatorisk sekretess över hela området, enär det svårligen låter sig göra att inom delsamma i lag närmare urskilja de fall då anled­ ning icke finnes att inskränka offentligheten. Från flera håll, särskilt från sammanslutningar på näringslivets område, har som av redogörelsen för ytt­ randena framgår, yrkats en dylik i lagen direkt föreskriven sekretess på hela förevarande område. Otvivelaktigt är dock, som från några håll betonats, den inbördes styrkan av offentlighetsintresset och sekretessintresset ganska olika för olika fall. Då fråga är örn stödverksamhet, gör sig exempelvis i regel allmänhetens kontrollintresse betydligt starkare gällande än då fråga är örn uppgifter som avlämnas till en utredning i statens intresse. Samtidigt bör dock icke förbises, alt en statlig stödverksamhet ofta kan motverkas

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller rent av bliva helt förfelad, om till exempel en näringsidkares uppgifter

för erhållande av något understöd skulle bliva offentliga. Några fixa regler

kunna sålunda icke uppställas för sekretessens reglering, varför såsom fram­

hållits åt Konungen torde böra överlämnas att bedöma frågor härom från

fall till fall. Det har synts överflödigt, att på sätt i 1935 års förslag skett,

angiva att Konungen skall kunna förordna om sekretess endast då särskilda

skäl därtill äro. Vidare har den förändringen i förhållande till nämnda för­

slag vidtagits, att sekretess enligt förevarande lagrum icke skall kunna an­

ordnas på den grund att offentliggörande kan lända riket till men. Det synes

systematiskt mindre lämpligt att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat

än enskildas intressen. Statens intressen bliva tillräckligt beaktade genom

andra sekretessbestämmelser, t. ex. genom 3 och 4 §§.

22

§.

Stadgandet i denna paragraf är föranlett av den år 1935 antagna lagen om

virkesmätning. Enligt denna lag skall Konungen för vissa fall kunna före­

skriva, att virkesmätning i anledning av virkesköp skall ombesörjas av vir-

kesmätningsnämnd, vars ledamöter förordnas av Konungen. Ansökan om

virkesmätning skall i regel göras skriftligen hos nämnden, över allt vad

vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig handling, mät-

besked, som skall tillställas sakägarna. Virkesmätningsnämnds utgifter skola

för varje räkenskapsår efter vissa grunder av nämnden fördelas å de mät­

ningar som under året vunnit laga kraft. I lagen upptages ett särskilt stad­

gande, 45 §, att enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd ej må i oträngt

mål yppas.

Sistberörda stadgande i virkesmätningslagen torde böra kompletteras med

sekretessföreskrift beträffande handlingar i ärenden rörande mätningsför­

rättning eller mätningsutgifter. De upplysningar om virkesaffärer som där­

ur kunna erhållas skulle kunna nyttjas till skada för köpare eller säljare

av virket. Dessa handlingar synas vara av den natur att någon tidsbegräns­

ning av sekretessen icke är påkallad. I enlighet härmed har i förevarande

paragraf upptagits stadgande att dylika handlingar ej må utlämnas i vidare

mån än som följer av lagen om virkesmätning.

23 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i 1935 års förslag, däri allenast en redaktionell

jämkning vidtagits. I sak innebär förslaget ej ändring i gällande bestäm

melse, und. 18.

24 §.

Paragrafen överensstämmer med 22 § i 1935 års förslag, där det stadgas

att handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister icke må

utlämnas i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller

förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen. Sist­

nämnda lagrum innefattar dels en rekommendation till parter i arbetstvister

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

75

att på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, dels ock en rätt för den som sålunda går förlikningsman tillhanda att, i den omfattning han finner behövligt, göra förbehåll att vad förlikningsmannen på sådant sätt erfar ej må av denne yppas.

Enligt 1927 års förslag, mom. 36, skulle den närmare regleringen av sek­ retessen på förevarande punkt ske i lagen örn medling i arbetstvister, men något förslag till ändring i denna lag framlades ej. Socialstyrelsen erinrade i yttrande till 1927 års utredning, att skrivelser i ifrågavarande ärenden från arbetsgivare- och arbetarorganisationer med uppgifter örn organisationsfrå­ gor, ekonomiska förhållanden, yrkeshemligheter m. m. vore av den art att de syntes böra skyddas mot offentligheten; därom erinrades bland annat i 7 § berörda lag. Vidare framhöllos olägenheterna i många fall av att par­ ternas tillkännagivna ståndpunkter, medlingsförslag m. m. publicerades in­ nan enighet mellan parterna nåtts. Förlikningsmannen borde emellertid ha rätt att offentliggöra dylika handlingar, då det stundom kunde vara önsk­ värt att allmänna opinionen finge tillfälle att utöva visst tryck på parterna. Socialstyrelsen intog sålunda den ståndpunkten, att rätt att hålla handlingar rörande medling i arbetstvister hemliga borde erhålla stöd av lag men att prövningen av fråga i vad mån hemlighållande skulle ske borde överlämnas åt vederbörande förlikningsman eller medlingskommission.

Sekretessföreskrifter av den art som föreslagits synas påkallade. I depar- tementsförslaget har icke gjorts någon annan ändring i förhållande till 1935 års förslag än att sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt förut berörda allmänna grunder.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 23 § i 1935 års förslag, avser handlingar i ären­ den rörande offentlig arbetsförmedling.

Socialstyrelsen framhöll i yttrande till 1927 års utredning behovet av sekre­ tess för arbetsförmedlingsanstalternas expeditionsmaterial och skriftväxling i och för förmedlingsarbetet samt gjorde därvid påpekanden av bland annat följande innebörd.

I dessa handlingar förekomme uppgifter örn arbetssökandes personliga för­ hållanden som icke borde bliva offentliga. Även uppgifter om arbets- och avlöningsförhållanden hos arbetsgivare borde skyddas. För att förmedlings­ verksamheten rätt skulle kunna fylla sitt ändamål erfordrades överhuvud att arbetsgivare och arbetssökande icke ägde obegränsad rätt att erhålla kän­ nedom örn anmälningar rörande lediga platser och om hänvisningar som gi­ vits arbetssökande rörande arbetstillfällen. Eljest kunde inträffa att för en viss plats icke kompetenta arbetssökande i stort antal infunne sig hos arbets­ givaren till besvär och tidsutdräkt för honom. Vidare kunde den diskretio­

nära prövning försvåras, som arbetsförmedlingen vid konkurrens mellan ar­

betsgivare örn viss skicklig arbetskraft hade att företaga rörande vilken ar­ betsgivare som erbjöde de bästa villkoren och till vilken följaktligen arbets­ sökande enligt gällande bestämmelser borde hänvisas. Ifrågavarande hand­ lingars undantagande från offentligheten måste anses som en förutsättning

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

för att den offentliga arbetsförmedlingens neutrala ställning i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare särskilt vid tillfällen av arbetskonflikter

skulle kunna upprätthållas.

I 1927 års förslag upptogs, mom. 35, en sekretessbestämmelse av innehåll

att register och andra anteckningar som å arbetsförmedlingsanstalt fördes

över arbetsgivare och arbetssökande ej finge utlämnas utan medgivande av

anstaltens styrelse förrän 5 år från anteckningens datum. I yttrande över

detta förslag anmärkte socialstyrelsen, med hänvisning till sitt tidigare ytt­

rande, att sekretessen borde omfatta även anstalternas skriftväxling i arbets-

förmedlingsärenden. I 1935 års förslag erhöll paragrafen en avfattning en­

ligt vilken även dylika handlingar omfattades av sekretessen. De sakkunniga

anförde, att de funnit starka skäl tala för en sådan utvidgning men å andra

sidan ansett angeläget att sekretess ej infördes i vidare mån än som påkal­

lades med hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada

som kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. I anledning härav till­

fogades bestämmelse därom att utlämnande skulle ske före utgången av se­

kretesstiden — vilken sattes till 10 år — om med hänsyn till de förhållanden

under vilka utlämnande ifrågasattes, trygghet kunde anses vara för handen,

att det ej komme att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada

eller lände förmedlingsverksamheten till men.

En sekretess av den omfattning de sakkunniga föreslagit synes på grund

av vad socialstyrelsen anfört motiverad. Viss omredigering av bestämmelsen

har funnits erforderlig, varjämte sekretesstiden föreslagits till 20 år enligt

de i departementsförslaget eljest tillämpade grunderna.

26 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar 24 § i 1935 års förslag. Där stadgas

om sekretess för offentliga rättshjälpsanstalters och notarii publici handlin­

gar. Nämnda förslag är utarbetat i viss anslutning till stadgan angående

notarii publicibefattningen 5 § och 9 § 2 mom. I det förra av dessa lagrum

föreskrives, att notarius publicus bland annat icke skall uppenbara vad ho­

nom i hans befattning såsom hemligt anförtrott varder, och i det senare lag­

rummet bland annat, att han skall så förvara protokoll, som förts över andra

av honom verkställda förrättningar än sådana vilka enligt allmän lag eller

särskilda författningar av honom utförts, att vad de innehålla icke bliver för

obehöriga kunnigt. I reglementena för rättshjälpsanstalterna finnes i regel

föreskrivet, att vad rättshjälpssökande vid anlitande av anstalten i förtroende

meddelat ej må yppas för någon utom anstalten.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar en i 25 § första stycket

av 1935 års förslag ingående bestämmelse, varigenom Konungen tillagts be­

fogenhet att förordna om sekretess å handlingar i andra ärenden angående

rättshjälp åt enskilda än förut sagts. Här åsyftas särskilt delar av den verk­

samhet som utövas av utrikesdepartementets rättsavdelning och av kon­

sulat.

I 1927 års förslag motsvarades de i förevarande paragraf upptagna stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

77

^anderia av en bestämmelse i mom. 36, enligt vilken i vanlig lagstiftningsväg kunde stadgas sekretess för handlingar som uteslutande anginge rättshjälp.

Mot de år 1935 föreslagna sekretessbestämmelserna på förevarande område synes i sak intet vara att invända och de ha med smärre redaktionella jämk­ ningar upptagits i departementsförslaget.

27 §.

Bestämmelse motsvarande innehållet i denna paragraf var i 1935 års för­ slag införd i 25 §. Här är fråga om handlingar vilka angå myndighets verk­ samhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller innefatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för enskilds räkning.

I 1927 års förslag stadgades i mom. 36 att handlingar, som uteslutande an­ ginge införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller annan därmed jämförlig verksamhet, skulle kunna genom av Konungen och riksdagen stiftad lag beläggas med sekretess. Med stadgandet åsyftades bland annat möjlighet att erhålla sekretess för den rådgivande verksamhet som utövas av konsulenter för olika näringsgrenar, den kommersiella infor­ mationen och annan information rörande förhållanden i främmande länder. Som motivering för stadgandet framhölls huvudsakligen, att anlitande av det allmännas biträde i sådana situationer varom här vore fråga icke alltid borde förknippas med olägenheterna av full offentlighet.

Enligt 37 mom. i 1927 års förslag skulle Konungen äga förordna, att ve­ tenskaplig utredning eller undersökning som viss myndighet låtit utföra för enskilds räkning ej finge före viss tid utlämnas till annan än den som begärt utredningen eller undersökningen. Med detta stadgande åsyftades bland an­ nat möjlighet att i administrativ ordning bereda sekretess för undersökningar som företagits av statens provningsanstalt eller statens centrala frökontroll­ anstalt, i vilka anstalters instruktioner stadgas att resultaten av där verk­ ställda undersökningar icke utan uppdragsgivarens samtycke må yppas för annan än denne. Genom ifrågavarande bestämmelse var även avsett att för­ hindra, att en utredning som enskild person mot ersättning fått utförd genom ett offentligt arkivs försorg kostnadsfritt tillliandahölles en annan. Det fram­ hölls även, att med stöd av detta stadgande skulle kunna skyddas sådana tu- berkulinundersökningar å nötkreatur som djurägare frivilligt påkallat hos veterinär.

Beträffande ifrågavarande i 1927 års förslag under mom. 36 och 37 upp­ tagna handlingar skall enligt 1935 års förslag Konungen äga förordna, att de endast i bestämda fall och i viss ordning må utlämnas. Dock har med av­ seende å möjligheten att hemlighålla utredningar och undersökningar som verkställts för enskilds räkning föreslagits ändring såtillvida, att den ut­ sträckts att gälla även andra än vetenskapliga utredningar och undersök­ ningar men inskränkts att avse endast sådana som verkställts mot ersättning. Sekretessen har föreslagits obegränsad till tiden.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra i sitt yttrande invändning mot att

Kungl. Majit skulle tilläggas makt att förordna örn utlämnande av utredning

som myndighet mot ersättning verkställt för enskilds räkning.

I 1935 års förslag har i andra stycket av 25 § upptagits en bestämmelse

därom, att Konungen skall kunna meddela förbud mot utlämnande av hand­

lingar angående enskilds forskningar i offentligt arkiv eller bibliotek utan

dennes samtycke förrän viss tid förflutit. Denna bestämmelse har på hem­

ställan av riksarkivet upptagits i syfte att förebygga, att t. ex. en forskares

i riksarkivet bevarade lånerekvisitioner eller de diarier över beställda av­

skrifter och fotostatkopior som där förvaras användas av en konkurrent för

att erhålla en överblick över en forskares kanske med mycken möda sam­

lade arbetsmaterial.

Det torde vara en lämplig anordning att åt Konungen överlåta att i instruk­

tioner och på annat dylikt sätt för olika områden bestämma ordningen och

villkoren för utlämnande av handlingar av den art varom i första stycket

av 25 § i 1935 års förslag är fråga. Att i lagen direkt uppställa allmänna reg­

ler härutinnan lärer ej vara lämpligt, då förhållandena kunna vara mycket

växlande i olika fall ur nu förevarande synpunkt. För vissa hithörande

handlingar torde sekretessbehovet vara starkt framträdande, medan för

andra sådant behov måhända endast i ringa utsträckning föreligger. Det

har synts överflödigt att som i 1935 års förslag skett begränsa rätten att för­

ordna örn sekretess beträffande utredningar och undersökningar för enskil­

das räkning till sådana fall då de verkställts mot ersättning. I övrigt inne­

bär departementsförslaget endast smärre redaktionella jämkningar i förhål­

lande till 1935 års förslag.

Det i andra stycket av 25 § i sistnämnda förslag upptagna stadgandet har

synts vara av alltför ringa praktisk betydelse för att föranleda lagbestäm­

melse.

28 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i 1935 års förslag och reglerar sekretessen för

statliga och kommunala kommunikationsverks handlingar avseende sam­

färdseln samt tullverkets handlingar rörande varor som vid verket behandlas.

Brev-, telegram- och telefonhemligheten har upptagits till separat behandling

i nästföljande paragraf.

Bestämmelser i nu berörda hänseenden upptogos i 1927 års förslag under

mom. 27 och 28, därvid i det förra momentet sekretessen för post- och tele­

grafverkens handlingar med avseende å dessa verks rörelse fullständigt reg

lerades samt i det senare momentet gåvos bestämmelser om andra kommuni­

kationsverks och tullverkets handlingar. Enligt sistnämnda moment, som

sålunda närmast motsvarade förevarande paragraf, skulle sekretessen gälla

handlingar angående vad vid ifrågavarande verk befordrades eller behand­

lades i vad de anginge enskildas affärsförhållanden. Sekretesstiden var be­

stämd till endast 2 år, och handling skulle även dessförinnan utlämnas om

så i lag eller författning stadgades eller vederbörande chefsmyndighet fann

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

79

trygghet vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas till skada för den som i handlingen avsåges. Förslag om en liknande sekretess ha även tidigare framförts. Särskilt ha statens kommunikationsverk vid fyr­ faldiga tillfällen hemställt därom, och framställningar i sådant syfte ha även gjorts från handelskamrarna. Såsom skäl för sekretess har i huvudsak an­ förts, att enskildas affärsintressen kunde skadas, om handlingar rörande deras anlitande av konununikationsverken bleve offentliga och kunde gran­ skas av konkurrenter.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla vad som berör enskildas affärsangelägenheter, och utlämnande skall ske när dessa samtycka därtill eller när enligt vederbörande chefsmyndighets beprövande trygghet kan an­ ses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till deras skada. Sekre­ tesstiden är föreslagen till 10 år. Sekretess skall dock icke gälla för beslut varigenom fastställts avgift för samfärdsmedels begagnande.

I yttrandena över 1935 års förslag lia de af färsdrivande verken framställt vissa anmärkningar mot detsamma.

Generalpoststyrelsen framhåller bland annat, att örn en person skulle vilja taga del av exempelvis vid postanstalt förda tidningsutdelningslistor för att utröna annans politiska inställning, ifrågavarande paragraf icke lämnade postverket stöd för att vägra utlämnande, då det icke vore fråga om en af­ färsangelägenhet. Handlingar i tidningsrörelsen kunde ej heller anses angå särskilda postförsändelser, varom talades i 26 § av 1935 års förslag (se 29 § i departementsförslaget). Vidare framhåller styrelsen att postverket — även frånsett postsparbanken och postgirorörelsen, varom särskilt stadgas (se 30 § i departementsförslaget) — bedriver verksamhet som icke är samfärdsel- verksamhet, såsom utbetalning av folkpensioner, försäljning av radiolicenser, utställande av nordiska resekort samt försäljning och utbyte av premieobli­ gationer. Även beträffande dylika handlingar borde enligt styrelsens me­ ning vederbörande lia rätt att fordra, att obehöriga icke erhölle upplysningar genom postverket. Styrelsen framhåller, att enär postverket på grund av sina vitt skilda rörelsegrenar intoge en särställning, de bestämmelser som avsåge postverket borde göras fristående utan sammankoppling med bestäm­ melserna för andra statsmyndigheter.

Järnvägsstyrelsen yrkar med hänvisning till tidigare yttranden en större sekretess för rena affärshandlingar, nämligen såtillvida att den icke skulle inskränkas att avse allenast det som berör enskildas affärsangelägenheter utan i viss utsträckning gälla även annan affärskorrespondens med tillhöran­ de handlingar liksom interna handlingar erforderliga för statens järnvägars förvaltning som affärsföretag. Styrelsen har därvid betonat, att från olika håll intagits den ståndpunkten att statens affärsverksamhet borde ske under i huvudsak enahanda former som affärsverksamhet i privata händer. Så­ lunda hade socialiseringsnämnden uttalat, att det vore erforderligt att en be­ stämd brytning skedde med den kamerala traditionen beträffande statens affärsverksamhet och att för statens järnvägar skapades former för förvalt­ ningen som betingades av affärsverksamhetens egen natur. Styrelsen ansåge dock att utlämnande borde kunna ske efter styrelsens prövning för varje särskilt fall huruvida utlämnande kunde lända till skada för verket eller enskild part, och endast i sådant fall borde handlings utlämnande vägras.

Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, örn det vore möjligt att i fråga örn driften av statens kanaler upprätthålla en fullt affärsmässig skötsel i konkurrens

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

med andra trafikföretag, därest alla handlingar som upprättades för denna

samfärdselverksamhet skulle anses offentliga och sålunda måste tillhanda­

hållas konkurrenterna utan att styrelsen kunde få motsvarande inblick i

deras affärsförhållanden. Ifrågavarande paragraf stadgade sekretess endast

såvitt anginge enskildas affärshemligheter, men sådan sekretess borde också

tillkomma staten. De utredningar och memorial som läge till grund för fast­

ställande av taxor och avgifter för kanalverken syntes i varje fall ej böra

vara offentliga handlingar.

Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret hemställa om ett förtyd­

ligande av vad i paragrafen stadgas om undantag från sekretessen beträf­

fande beslut varigenom avgift för samfärdsmedels begagnande fastställts.

Mynt- och justeringsverket yrkar att sekretessen skall omfatta även hand­

lingar rörande importerade varor av ädelmetaller som från tullverket över­

lämnas till mynt- och justeringsverket.

Generaltullstyrelsen slutligen har begärt att sekretesskydd måtte beredas

de soliditetsupplysningar som styrelsen eller underordnad lokal tullmyndig­

het infordra för prövning av borgensförbindelser vilka av enskilda avläm­

nats till säkerhet för inbetalning av tull eller annan avgift.

De av de sakkunniga föreslagna sekretessreglerna synas i huvudsak vara

tillfredsställande. Uppenbart är att de som anlita kommunikationsverken

icke böra riskera att därigenom få sina affärsangelägenheter blottade. Det

synes däremot föra för långt att generellt utsträcka sekretessen så att den,

till skydd för de nämnda verkens egna intressen, omfattade överhuvud ta­

get alla handlingar avseende verkens affärsangelägenheter. Dessa intressen

torde i erforderlig utsträckning skyddas genom andra bestämmelser, t. ex.

34 § i departementsförslaget. De i yttrandena framhållna konkreta fall då

sekretess skulle vara erforderlig men icke blivit tillgodosedd genom föreva­

rande lagrum röra utredningar för fastställande av taxor och avgifter. Men

dessa utredningar torde i stor utsträckning beröra enskildas affärsangelägen­

heter och sålunda vara skyddade. I den mån så ej är fallet, torde utred­

ningarna i regel kunna skyddas till dess ärendet är avgjort, d. v. s. taxan eller

avgiften är fastställd, genom den till införande i tryckfrihetsförordningen

föreslagna bestämmelsen, att hos myndighet upprättade ej utfärdade hand­

lingar — med vissa undantag som här ej komma i fråga — icke underkastas

offentlighet förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten. Ytterligare

sekretess för dylika utredningar synes ej vara lämplig, då det torde vara av

ej ringa intresse ur den allmänna kontrollens synpunkt att dessa utredningar

bliva offentliga samtidigt med beslutet örn taxans eller avgiftens faststäl­

lande.

I vissa detaljer har emellertid företagits ändringar i 1935 års förslag vid

utformningen av departementsförslaget. Sålunda har sekretessen ej ansetts

behöva begränsas till vad som rör enskildas affärsangelägenheter utan kunna

utsträckas till allt som rör enskildas angelägenheter. Härigenom kunna även

lidningsprenumerationshandlingar skyddas såsom generalpoststyrelsen ön­

skat. Likaledes bliva t. ex. sovvagnslistor vid statens järnvägar skyddade.

Däremot torde sekretessen ej böra utsträckas till annat än vad som rör sam-

färdselverksamhelen. Generalpoststyrelsen har nämnt vissa slag av ärenden

vilka icke röra dylik verksamhet och har ifrågasatt sekretess för dem, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

81

något egentligt behov därav synes knappast föreligga. Något vägande skäl att utbryta hela regleringen av sekretessen för postverkets handlingar till en särskild paragraf synes ej heller ha förebragts.

Villkoret för utlämnande i trots av sekretessföreskriften — då trygghet mot skada är för handen — har avfattats på enahanda sätt som i andra paragra­ fer av departementsförslaget där det förekommer. Det har icke synts lämp­ ligt att såsom i sakkunnigförslagen skett föreskriva, att prövningen av vill­ korets förefintlighet skall ske av vederbörande chefsmyndighet. Frånsett alt detta kunde föranleda onödig omgång, skulle det strida mot de allmänna grunder för dylika frågors prövning som skulle komma att gälla jämlikt det i departementet upprättade förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen. Slutligen har sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt de allmänna prin­ ciperna i detta hänseende.

Något förtydligande av förbehållet för offentlighet av beslut örn avgifter för samfärdsels begagnande har ej synts erforderligt. Sekretesskydd för hand­ lingar rörande importerade ädelvaror som överlämnats till mynt- och juste- ringsverket torde i vart fall ej böra upptagas i denna paragraf. Skulle så­ dant skydd vara behövligt, kan det beredas genom Konungens förordnande enligt 21 §. Någon särskild föreskrift med avseende å de borgensförbindel­ ser för vilka generaltullstyrelsen yrkat sekretess synes knappast behövlig. Dessa borgensförbindelser torde regelmässigt kunna hänföras till handlingar rörande varor som vid tullverket behandlas.

Utöver förut berörda ändringar har vid departementsförslagets utarbetande endast gjorts några ändringar av redaktionell natur i förhållande till 1935 års förslag. En hänvisning har införts därom att brev-, telegram- och telefon­ hemligheten samt postsparbankens och postgirorörelsens sekretess regleras i andra paragrafer.

29 §.

I denna paragraf regleras som förut nämnts post-, telegraf- och telefon- hemligheten, därom bestämmelser gåvos i 26 § av 1935 års förslag. Sekre­ tessen avser handlingar som lämna upplysning örn särskilda postförsändel­ ser, telegram eller telefonsamtal. Sådana handlingar skola enligt nämnda förslag ej få utlämnas utan samtycke av postförsändelsens avsändare eller mottagare eller telegrammets avsändare eller adressat eller dem som växlat telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonappa­ raterna. De sakkunniga uttala att denna reglering av sekretessen skett i an­ slutning till gällande administrativa stadganden. Enligt 1927 års förslag, mom. 27, skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna meddelas förbud mot utläm­ nande från post- och telegrafverken av försändelser och telegram samt av handlingar angående vad där befordrades eller behandlades. Med formule­ ringen i 1935 års förslag av ifrågavarande paragraf har avsetts bland annat att utmärka att själva postförsändelserna och telegrammen icke vore att hän­ föra till allmänna handlingar, vadan för deras hemlighållande icke erfordra­ des den särskilda lagens stöd.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.

6

I yttrandena över 1935 års förslag ha i huvudsak följande synpunkter

framhållits.

Generalpoststyrelsen har anmärkt, att bland handlingar vilka folie under

ifrågavarande lagrum kunde nämnas förfrågningar om eller reklamationer

av inlämnade försändelser, begäran örn restitution av avgift angående viss

försändelse, anhållan örn postens befordran eller utdelning efter ändrad

adress och förfrågan angående en försändelses taxering, befordringsväg,

framkomsttid o. s. v. Det kunde ifrågasättas huruvida förbudet mot utlämning

behövde gälla alla dessa och liknande handlingar. Postverket saknade vis­

serligen i de flesta fall anledning att motsätta sig dylikt förbud men ville

framhålla att en person kunde i fullt lojalt syfte önska upplysning om till

exempel en annans adress. Telegrafstyrelsen har påpekat, att jämlikt § 2

mom. 1 i gällande telefonreglemente handling rörande telefonsamtal icke må

delgivas andra än dem mellan vilka samtalet utväxlats eller som äro inne­

havare av de vid samtalet använda telefonapparaterna eller ock befullmäk­

tiga! ombud för någon av dem. I enlighet med denna föreskrift hade sty­

relsen för utlämnande av dylik handling fordrat samtycke endast av endera

av korrespondenterna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid sam­

tycke erfordras från båda de personer som växlat samtalet eller vore inne­

havare av de därvid använda telefonapparaterna. Magistraten i Hälsingborg

anser att i förevarande paragraf borde intagas en hänvisning till 2 § i lagen

örn vissa tvångsmedel i brottmål, då för tillämpning av förstnämnda lagrum

måste förutsättas att icke sådana förhållanden föreligga som omförmälas i

nämnda lag.

Ett stadgande som i full utsträckning skyddar brev-, telegram- och telefon­

hemligheten torde vara på sin plats. Med beaktande av telegrafstyrelsens

anmärkning har departementsförslaget avfattats i än närmare anslutning till

gällande administrativa stadganden än 1935 års förslag. Med anledning av

generalpoststyrelsens påpekande må anmärkas att stadgandet icke har den

räckvidd att icke exempelvis upplysningar örn adresser och befordringsvägar

skulle kunna tillhandahållas, då sådana upplysningar icke behöva hänföras

till särskilda postförsändelser. Hänvisning till lagen om tvångsmedel i brott­

mål torde vara överflödig och kunna bliva vilseledande, då förevarande lag­

stiftning ej avser att reglera frågan om och i vilken utsträckning handlingar

skola tillhandahållas mellan myndigheter inbördes.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

30 §.

Paragrafen avser handlingar vilka innehålla upplysningar om enskildas

förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen. Samma bestämmel­

se, med en sekretesstid av 25 år i stället för nu föreslagna 20 år, upptogs i

1935 års förslag under 28 §, motsvarande mom. 29 i 1927 års förslag.

I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 stadgas att en­

skilds förhållande till postsparbanken ej må i oträngt mål yppas. Mot­

svarande bestämmelse angående postgirorörelsen finnes i förordningen örn

postgirorörelsen den 11 juli 1924.

Generalpoststyrelsen har förklarat att styrelsen intet hade att erinra mot

den föreslagna bestämmelsen. Riksräkenskapsverket har, med erinran örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

83

det vid postgirokontoret inrättade intressekontoret för befattningshavare i statens tjänst, funnit paragrafen mindre tydligt formulerad, även örn man utginge ifrån att de handlingar rörande intressekontoret som innehölle pri­ märuppgifter från kontoinnehavarna tillhörde postgirokontoret och på så sätt kunde inordnas under paragrafens tillämpningsområde.

Förevarande paragraf torde vara erforderlig till komplettering av de nämnda bestämmelserna i förordningarna om postsparbanken och post­ girorörelsen. Ett särskilt omnämnande av intressekontoret har icke ansetts behövligt för stadgandets rätta tillämpning. Rörande sekretesstidens be­ gränsning i förhållande till sakkunnigförslaget hänvisas till de inlednings­ vis framförda synpunkterna samt till motiveringen för 31 §.

31 §■

Paragrafen motsvarar i 1935 års förslag 29 §, enligt vilken handlingar i ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen örn riksbanken icke skulle få utlämnas i annan ordning än där föreskrives, förrän 25 år efter handlingens datum. Bestämmelse av samma innehåll upptogs i 1927 års förslag under mom. 19. För sekretessen har nu föreslagits en tid av 20 år.

Tryckfrihetsförordningen innehåller med avseende å banko- och riksgälds- verkens handlingar ett allmänt förbehåll beträffande ’hemliga ärenden’. Bestämmelsen är upptagen i und. 1, där en tidsgräns av 50 år är stadgad för sekretessen.

Under förarbetena till 1927 års förslag avgåvo fullmäktige i riksbanken ut­ talande rörande en av utredningsmannen ifrågasatt begränsning av gällande sekretesstid till 10 år. Fullmäktige förklarade att de funne inskränkning av sekretesstiden ingiva stora betänkligheter, varför de avstyrkte förslag i sådan riktning. I yttrande över 1935 års förslag ha fullmäktige nu anfört:

Fullmäktige hade visserligen tidigare ställt sig avvisande mot en begräns­ ning av sekretesstiden, men då, efter erinringar av bank- och fondinspektio­ nen, förslaget i fråga om handlingar, inkomna till eller upprättade inom tillsynsmyndighet över banker, sparbanker eller försäkringsanstalter, upp- toge en sekretesstid av 25 år hade fullmäktige med hänsyn dels härtill dels ock till nu rådande förhållanden icke något att erinra mot att nämnda tid för riksbankens handlingar bestämdes till 25 år.

Beträffande de synpunkter som föranlett den nu föreslagna jämkningen av sekretesstiden i förhållande till de tidigare förslagen hänvisas till den inledningsvis lämnade allmänna motiveringen. Det må därjämte anmär­ kas, att i fråga om handlingar inkomna till eller upprättade hos tillsyns­ myndigheter över banker, sparbanker och försäkringsanstalter — för vilka sekretesstiden enligt gällande lag är 15 år — denna tid enligt 18 § i depar- tementsförslaget föreslås bestämd till 20 år samt att samma tidsbegräns­ ning enligt 30 § föreslås för postsparbankens och postgirorörelsens handlin­ gar och enligt 31 § för handlingar rörande penningutlåning på andra om­ råden. Någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd torde ej böra ifrågakomma mellan de ifrågavarande kategorierna av handlingar.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

32 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i 1935 års förslag, har avseende å hand­

lingar i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets för­

valtning och åsyftar, i likhet med de båda närmast föregående paragraferna

i förslaget, att skydda de enskilda låntagarnas intressen. Enligt 1927 års för­

slag skyddades handlingar i dylika ärenden endast i ett speciellt hänseende,

nämligen sålunda att där, i nära anslutning till förslaget av år 1912, upptogos

stadganden, mom. 23 och 25, varigenom viss sekretess skulle beredas för

handlingar innefattande soliditets- eller kompetensupplysning vid fråga om

åtagande att till stat eller kommun något utgiva eller för dess räkning något

fullgöra.

Förslaget av år 1935 innehåller icke en omedelbart tillämplig regel för ut-

låningsärenden utan går i stället ut på att Konungen skall kunna, i den mån

så finnes erforderligt, förordna örn hemlighållande av dylika handlingar. Som

skäl härför ha de sakkunniga anfört, att de situationer i vilka stat eller kom­

mun såsom långivare trädde den enskilde till mötes vore av synnerligen väx­

lande beskaffenhet, särskilt såtillvida att i vissa fall rent affärsmässiga syn­

punkter borde anläggas, medan i andra fall en mer eller mindre utpräglad

strävan att bispringa den enskilde kännetecknade det allmännas verksamhet.

I vilken omfattning hemlighållande av handlingar i utlåningsärenden kunde

vara erforderlig eller lämplig måste därför bero av ett övervägande av förhål­

landena inom varje särskild gren av utlånings- eller placeringsverksamhet.

De sakkunniga ha framhållit att stadgandet givetvis lämnade även riksdagen

möjlighet att — exempelvis i samband med beviljande av anslag till utlå-

ningsfonder — taga ståndpunkt till hithörande spörsmål. Vidare anfördes

att sekretessen under inga villkor borde sträckas därhän, att själva det fak­

tum att en person erhållit lån av det allmänna undandroges offentligheten.

Härom upptogs även uttryckligt förbehåll i lagtexten.

Det förefintliga sekretessbehovet med avseende å utlåningsärenden har i

vissa yttranden över 1935 års förslag understrukits. Sålunda har statskon­

toret, med utgångspunkt från den utlåningsverksamhet verket bedriver med

anlitande av statens utlåningsfonder samt andra för utlåningsändamål av­

sedda fonder och medel, framhållit hurusom låntagare ha att lämna stats­

kontoret de mest ingående upplysningar angående sina ekonomiska förhål­

landen. Den ifrågavarande verksamheten skulle, enligt vad statskontoret an­

fört, praktiskt taget omöjliggöras, därest det uppgiftsmaterial som på angive

sätt bringades samman skulle vara tillgängligt för vederbörande låntagares

konkurrenter liksom för envar annan som önskade taga del därav.

I yttrandena av statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige i järnkon­

toret, industriförbundet och Stockholms handelskammare har påyrkats att

sekretessen beträffande utlåningsärenden gjordes ovillkorlig eller att stad­

gandet erhölle en sådan konstruktion att handlingar i dylika ärenden i prin­

cip skulle vara skyddade under viss tid, med rätt för Kungl. Maj:t att i sär­

skilda fall tillåta tidigare utlämnande. De härutinnan framställda anmärk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

85

ningarna överensstämma i huvudsak med de anmärkningar som riktats mot sakkunnigförslagets stadgande i 20 § tredje stycket och för vilka i det före­ gående redogjorts vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget. Riksförsäkringsanstalten anser att beslut om sekretess borde kunna få fattas av den myndighet ärendet rör. Statens egnahemsstyrelse har ifrågasatt att ut­ delning av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle hän­ föras under bestämmelsen.

Det bör här vidare anmärkas, att pensionsstyrelsen i anslutning till föreva­ rande stadgande i sakkunnigförslaget hemställt att handlingar rörande pla­ cering av pensionsförsäkringsfondens medel måtte undantagas från den all­ männa offentlighetsregeln. Samma yrkande har redan tidigare framställts av pensionsstyrelsen. I ett under år 1925 avgivet yttrande anförde styrelsen sålunda, att det ur synpunkten av pensionsförsäkringsfondens ekonomiska intresse vore av stor betydelse, om undantag från offentlighetsgrundsatsen medgåves i fråga om placeringar av fondens medel. Detta gällde framför allt inköp av obligationer och aktier. Dylika inköp gjordes till ofta mycket be­ tydande belopp, och den största varsamhet måste därför iakttagas för att icke marknaden skulle påverkas i en för köparen ofördelaktig riktning. I 1927 års betänkande anfördes, att det angivna sekretessbehovet knappast torde göra sig gällande med sådan styrka att det borde tillgodoses framför andra likartade behov vilka förekomme i statens ekonomiska verksamhet. I sitt yttrande över 1935 års förslag har pensionsstyrelsen, med åberopande av det tidigare yttrandet, anfört i huvudsak följande:

På grund av arten av pensionsförsäkringsfondens placeringar vore det en­ skilda intressets behov av sekretess av endast obetydlig räckvidd i jämförelse med det skydd som i detta avseende borde tillförsäkras fondens ekonomiska intresse. Sekretessbehovet gjorde sig härvid starkast gällande vid inköp och försäljning av obligationer samt vid utlåning av medel till kommuner, en pla- ceringsverksamhet som omfattade högst betydande årliga belopp. Fonden vore i denna sin rörelse icke att jämställa med sådana statliga institutioner som hade att bedriva utlåningsverksamhet i huvudsakligen understödjande syfte. På fondens placeringar måste läggas affärsmässiga synpunkter, när­ mast jämförliga med de grunder som gällde exempelvis för enskilda försäk­ ringsföretags och kassors fondförvaltning. Det torde vara uppenbart att pen- sionsförsäkringsfonden i minst lika hög grad som enskilda penningplaceran- de fonder vore i behov av sekretess för just denna gren av sin verksamhet och det kunde bliva till ekonomisk olägenhet för fonden att i berörda avse­ ende på marknaden vara sämre ställd än det enskilda spekulantintresset.

Förevarande stadgande avser i de sakkunnigas förslag att skydda de en­ skilda låntagarnas intressen i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning. I förhållande till de tidigare förslagen inne­ bär detta i ett avseende en betydelsefull utvidgning av sekretessen, nämligen såtillvida att överhuvud taget alla handlingar i dylika ärenden inbegripas, medan man förut icke ansett sig kunna sträcka sig längre än till soliditets- och kompetensupplysningar. I departementsförslaget har bestämmelsen bi­ behållits i denna omfattning. Paragrafen kommer i detta hänseende att fram­ stå såsom ett komplement till de håda närmast föregående paragraferna i för­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

slaget. Dessutom kompletterar den i viss mån stadgandet i 21 § rörande

statlig stödverksamhet med avseende å näringslivet. Det intresse som para­

grafen avser att tillgodose är visserligen i stort sett ensartat, men förhållan­

dena äro dock inom olika grenar av statens utlåningsverksamhet så skiftan­

de att det svårligen låter sig göra att i lag uppställa omedelbart tillämpliga

regler för samtliga de skilda verksamhetsområdena. De skäl som av de sak­

kunniga härutinnan anförts synas fullt bärande. Vad i yttrandena anförts

rörande önskvärdheten av en ändring i stadgandets konstruktion har följakt­

ligen icke ansetts böra föranleda någon omläggning av detta. Liksom i frå­

ga örn de i 21 § avsedda handlingarna bör det alltså ankomma på Kungl.

Maj:t att meddela föreskrifter örn hemlighållande av ifrågavarande hand­

lingar i den mån det med hänsyn till utlåningsverksamhetens natur finnes

erforderligt. Såsom de sakkunniga anmärkt lämnar stadgandet även riks­

dagen möjlighet att i de särskilda fallen taga ståndpunkt till föreliggande

sekretessbehov.

Närmast med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört rörande den i stor

utsträckning förekommande utlåningen ur pensionsförsäkringsfonden till

kommunerna har en ändring i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att

utmärka att sekretessbestämmelsen är given i lånsökandes och låntagares

intresse oavsett huruvida dessa äro enskilda personer. Däremot har icke

gjorts sådan ändring att även det allmännas intresse av sekretess för ärenden

angående fondplacering skulle omfattas av bestämmelsen. I detta hänseende

har pensionsstyrelsen i främsta rummet framhållit handlingar i ärenden an­

gående köp av värdehandlingar, speciellt obligationer. Enligt 34 § i departe-

mentsförslaget beredes emellertid sekretesskydd för handlingar i ärenden

angående förvärv eller avyttrande överhuvud, alltså även för handlingar rö­

rande köp eller försäljning av värdehandlingar.

Slutligen må anmärkas att sekretesstiden enligt de allmänna grunderna för

dennas bestämmande höjts från 10 år enligt 1935 års förslag till 20 år. Detta

synes i förevarande fall särskilt erforderligt, då samma synpunkter som med

avseende å banksekretessen här framträda.

33 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1935 års förslag och avser att skydda hand­

lingar i upplåningsärenden. Handlingar rörande riksgäldskontorets upp­

låning kunna skyddas enligt gällande tryckfrihetsförordning, und. 1, som

från offentligheten undantager, bland annat, handlingar rörande riksgälds-

verkets 'hemliga ärenden’. I 1927 års förslag föreskrevs i mom. 19, att hand­

lingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgades i de för riksbanken och

riksgäldskontoret gällande lagar och reglementen, ej finge utlämnas före viss

tid.

Riksgäldskontoret handhar i huvudsak all statlig upplåning. För kommu­

nernas vidkommande ha emellertid också framförts krav på sekretess i dy­

lika ärenden. Redan i 1912 års förslag upptogs ett stadgande härom, vilket i

sak oförändrat överfördes till 1927 års förslag, mom. 25 andra stycket. En­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

87

ligt detta lagrum skulle handlingar i ärenden rörande avtal om lån som ge­ nom kommunalmyndighet upptoges hemlighållas i 5 år, där förbehåll gjorts om hemlighållande och myndighet som handlade ärendet sådant beslutat.

Som motivering för ifrågavarande stadgande i 1912 års förslag anfördes i huvudsak följande:

Det hade ansetts vara av vikt och även varit brukligt, att vid upptagande av lån för kommunernas räkning, särskilt obligationslån, vissa lånevillkor hölles hemliga, vid obligationslån huvudsakligen den kurs till vilken lån över- toges av penninginrättning. Hemlighållandet vore därvid i första hand ett intresse för övertagaren, för vilken det ofta skulle vara mindre opportunt, så­ väl i hans förhållande till andra penninginrättningar som till den allmänhet vartill han hade att vända sig, att kursen eller därmed jämförliga lånevill­ kor yppades. För en kommun vore det naturligen ett beaktansvärt och be­ rättigat intresse att i detta avseende kunna uppträda med den grannlagenhet som förhållandena påkallade.

Enligt 1935 års förslag skall myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äga besluta, att handling angående lånet ej må utlämnas förrän viss tid, högst tio år, förflutit. Beträffande anteckningar i statsskuldboken och därtill hörande handlingar föreslås en särbestämmelse, enligt vilken de ej må utlämnas förrän efter 25 år utan samtycke av den vilkens fordran anteck­ ningen avser.

I yttrandena över förslaget har från ett håll yrkats viss utsträckning av sekretessen och från ett annat håll att densamma skulle inskränkas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anmärka att paragrafen syntes ha fått en alltför snäv avfattning. Det torde nämligen vid myndighets upplåningsverk- samhet föreligga behov av bestämmelser för beredande av sekretess icke blott för handling som anginge visst lån utan jämväl och kanske i än högre grad för handling som utan att vara hänförlig till nämnda kategori likväl ägde ett nära samband med upplåningsverksamhet, exempelvis promemorior eller särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens upplåning, storleken av dess beräknade upplåningsbehov o. s. v. Det före­ komma även att en planerad låneaktion med hänsyn till inträdd förändring i läget på penningmarknaden måste inhiberas, och för sådant fall skulle med tillämpning av det föreslagna stadgandet komma att saknas sekretesskydd för handling som därvid kunde lia tillkommit. Fullmäktige hemställde så­ lunda, att orden 'handling angående länet’ måtte utbytas mot förslagsvis orden 'handling som äger samband med myndighetens upplåningsverksam­ het’. Vidare hade den föreslagna sekretesstiden 10 år synts fullmäktige allt­ för kort; åtminstone vad anginge riksgäldskontor^ upplåningsverksamhet borde en 25-årig sekretesstid stadgas.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit att den statliga och kommunala upplåningen nått en sådan omfattning att behov av offentlig kontroll å den­ samma gjort sig starkt gällande. Med hänsyn härtill borde handlingar i dy­ lika ärenden göras offentliga i den mån annat icke oundgängligen fordrades till skyddande av enskildas eller betydande allmänna intressen, och styrelsen hemställde örn sådan omarbetning av paragrafen som ur denna synpunkt kunde föranledas.

En bestämmelse i den riktning som år 1935 föreslagits torde vara erforder­ lig. I departcmentsförslagct har riksgäldskontorets anmärkningar beaktats.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Sekretesstiden har därvid såsom på andra motsvarande håll i förslaget be­

stämts till 20 år. Med denna ändring torde någon särbestämmelse med av­

seende å statsskuldboken vara överflödig.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i 1935 års förslag, reglerar sekretes­

sen i alla ärenden rörande det allmännas förvärv, avyttrande eller upplåtelse

av egendom eller annat eller angående utförande av arbete för det allmännas

räkning.

Gällande tryckfrihetsförordning innehåller endast två mera speciella un­

dantag från offentlighetsregeln på detta område. Det ena, und. 19, avser sek­

retess i ärenden angående upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom. Bestämmelserna

anknyta till förfarandet enligt upphandlingsförordningen, vilken författning

gäller för det nu angivna området. Skrivelser som utgått från den myndig­

het vilken handlägger dylikt ärende, dit inkomna anbud och andra där be­

fintliga handlingar som avse sådana anbud må icke utlämnas innan anbu­

den slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med be­

slut att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Utläm­

nande skall likväl ske i den mån för anbudens prövning finnes nödvändigt

eller anbudsgivare begär utbekomma sitt anbud. Sekretessbestämmelsen gäl­

ler emellertid icke auktionsprotokoll. Dessutom stadgas att genom myndig­

hetens försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar även­

som tjänsteutlåtanden som avse desamma ej må utan myndighetens sam­

tycke utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med rätt för myndighe­

ten att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat ärende under

högst ett år från dess upprättande.

Det andra undantaget i tryckfrihetsförordningen på förevarande område,

und. 20, avser vattenfallsstyrelsens kontrakt rörande leverans av elektrisk

energi, vilka med därtill hörande handlingar ej må utlämnas förrän kon­

traktet upphört att gälla, därest ej trygghet kan anses vara för handen att

utlämnande ej kommer att missbrukas till skada för styrelsens verksamhet

eller den som saken eljest rörer.

En utvidgning av den sekretess som sålunda råder har vid fyrfaldiga till­

fällen ifrågasatts. Särskilt de affärsdrivande verken ha bestämt yrkat därpå.

Dessa krav sökte 1927 års utredning tillgodose genom en rad speciella un­

dantag med delvis ganska invecklade bestämmelser i mom. 20—25, vilka i

huvudsak inneburo följande. Handlingar angående förvärv av fast egendom

för statens eller kommuns räkning skulle kunna hemlighållas till dess ären­

det slutligen prövats, med möjlighet att då särskilda omständigheter det för­

anledde hålla kostnadsberäkningar och prisbestämningar samt däröver gjor­

da tjänsteutlåtanden hemliga högst 5 år från upprättandet. Vidare före­

slogs en bestämmelse väsentligen motsvarande gällande und. 19 men omfat­

tande även kommunala handlingar. Bestämmelsen innebar vidare utvidg­

ning av sekretessen såtillvida att denna skulle avse ej blott upphandlingsären-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

89

den utan ärenden angående förvärv överhuvud av annat än fast egendom

samt ej blott försäljning utan även upplåtelse av icke endast lös egendom

utan överhuvud all försäljning och upplåtelse. Ytterligare gavs en särskild

sekretessbestämmelse avseende till myndighet i upphandlings- m. fl. ärenden

ingivna kartor, prov, modeller, ritningar och tekniska beskrivningar, då för­

behåll gjorts om deras hemlighållande. Även stadgades sekretess för solidi-

tets- och kompetensupplysningar i bland andra nu ifrågavarande ärenden.

Vidare skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna bestämmas, att av viss myn­

dighet ingångna avtal rörande leverans av elektrisk energi eller försäljning av

varor med vilka staten drev handel i affärsmässiga former skulle hemlighål­

las. I enlighet härmed skulle gällande und. 20 överflyttas till vanlig lag. Be­

träffande kommunala handlingar skulle vissa särregler gälla.

I 1935 års förslag ha sekretessreglerna på området sammanförts till en

paragraf samt gjorts enklare och mera enhetliga. Sekretessområdet har icke

oväsentligt utvidgats i förhållande till 1927 års förslag. Som huvudregel i

paragrafens första stycke föreslås att alla ifrågavarande handlingar — så­

dana rörande statens eller menighets förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat eller angående utförande av arbete för statens eller me­

nighets räkning — icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger

ärendet skola få utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Här­

till anknytes en mot gällande und. 19 svarande bestämmelse, vars innebörd är

att inskränka myndigheternas fria förfoganderätt över sekretessen beträf­

fande vissa handlingar rörande anbud i ärenden som avses i upphandlings-

förordningen. Sådana handlingar skola liksom enligt gällande rätt icke

kunna, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, utlämnas i vidare

mån än för prövningen finnes nödvändigt eller begäran örn anbuds utbe­

kommande framställes av anbudsgivaren.

Andra stycket av förevarande paragraf i 1935 års förslag avser sekretes­

sen å ifrågavarande handlingar efter den tidpunkt då avtal slutits eller ären­

det eljest slutförts. I sådant hänseende föreslås att vederbörande myndighet

skall, där särskilda omständigheter det föranleda, äga besluta om sådan

sekretess. Den tid för vilken beslutet högst må gälla har bestämts olika för

olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren

i slutna avtal må beslutet avse en tid av högst 10 år från det avtal slöts eller

ärendet slutfördes. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna av­

tal om leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande för­

säljning av varor med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga for­

mer, är högsta sekretesstiden två år, räknat från det avtalet fullgjorts eller

upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva villkoren i slutna

avtal i andra fall må beslut meddelas för högst två år från det avtal slöts.

Slutligen upptagas i 1935 års förslag ett pär stadganden som väsentligen

lia karaktären av ordningsföreskrifter. Beslut om hemlighållande enligt

andra stycket i paragrafen, vilka meddelats av statsmyndighet som ej hör till

eller lyder under riksdagen, skola, där de ej angå allenast kostnadsberäk­

ningar eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden däröver, för varje stats-

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

regleringsår inom en månad från dess utgång anmälas till Konungen, som

låter statsrevisorerna få del därav. Härmed är avsett att skärpa den kon­

stitutionella kontrollens effektivitet på de punkter där allmänhetens kontroll­

möjligheter inskränkas. Vidare stadgas att kommunalmyndighet beträffan­

de tillämpningen av paragrafen skall ställa sig till efterrättelse föreskrifter

som må hava meddelats av överordnad kommunalmyndighet, varmed av­

setts att giva de kommunala beslutande organen behörigt inflytande över

sekretessreglernas tillämpning i den ekonomiska förvaltningen inom ramen

för de i paragrafen givna stadgandena.

De sakkunniga som framlagt 1935 års förslag ha betonat, att en riktig av­

vägning av offentlighet och sekretess på det område varom här är fråga

vore förenad med synnerliga vanskligheter. Å ena sidan framträdde beho­

vet av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden där stora ekono­

miska intressen stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätte­

ligen skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å

andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna,

särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra

områden, bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svå­

righeter med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft

att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vöre ägnade att

ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de

erfarenheter som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjlig­

heten att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i

vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild var­

samhet syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen

jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.

Vad angår utformningen av de föreslagna bestämmelserna understryka de

sakkunniga, att regeln om en tioårig sekretess för andra handlingar än så­

dana som angåve villkoren i slutna avtal ingalunda vore generell i den me­

ningen att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som

den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande

myndighet därom beslutade, och de sakkunniga funne det angeläget att, så­

som lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då sär­

skilda omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exem­

pelvis anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid han­

den att offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för

enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och samman­

hanget torde framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste före­

ligga för att myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlin­

gar vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore

särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt så­

dana handlingar som, utan att angiva villkoren i slutna avtal, läge till grund

för sådana. Likaledes torde det vara klart, att sekretesstidens längd inom

den av lagen angivna ramen borde utmätas med hänsyn till vad i varje sär­

skilt läge funnes av verkligt behov påkallat. Vad anginge sådana handlin­

gar som angåve villkoren i slutna avtal mötte ännu starkare betänkligheter

att undandraga dem offentligheten. De sakkunniga hade också hyst syn­

nerlig tvekan örn det berättigade att i detta hänseende gå längre än som re­

dan skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid hade i yttrandena

över 1927 års utredning och i meddelanden som de sakkunniga under hand

erhållit från vissa myndigheter och tjänstemän framkommit upplysningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

91

som övertygat de sakkunniga att möjlighet att undantagsvis hemlighålla jämväl sådana handlingar icke borde helt avskäras.

De sakkunniga ha även upprättat utkast till ändring av 2 § upphandlings- förordningen i syfte att bringa detta lagrum, där bestämmelserna i lind. 19 av gällande tryckfrihetsförordning återgivas, till överensstämmelse med de sakkunnigas förslag till sekretesslag.

Efter avgivandet av ifrågavarande förslag rörande allmänna handlingar lia 1933 års upphandling ssakkunniga avlämnat betänkande med förslag till änd­ ring i vissa delar av upphandlingsförordningen (statens off. utredn. 1935: 27) avseende bland annat en allmän översyn av denna förordnings bestäm­ melser. Beträffande 2 § i förordningen hänvisa de sakkunniga till 1935 års betänkande rörande allmänna handlingar och ansluta sig till den i betänkan­ det uttalade uppfattningen att en riktig avvägning av offentlighet och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga vansklig­ heter, därvid de anföra följande:

Att de nuvarande bestämmelserna i ämnet alltför snävt avgränsade möj­ ligheterna för handlingars hemlighållande, torde emellertid vara otvivelak­ tigt. Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också i sina yttranden till upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven offentlighet kunde vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upphandlingar. Särskilt torde detta förhållande framträda i sådana fall, då leverantörerna inom en affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverenskommelse och följakt­ ligen ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera att uppgjorda pris­ listor följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som medgåve hemlighål­ lande av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall ha föranlett leverantörer att icke deltaga i tävlan om leveransen eller arbetet. Men örn alltså en ändring av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad, borde å andra sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten ägde möjlig­ het att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande av sta­ tens intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nämligen den bästa garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas sida vid hand­ läggning av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna tilltro.

Enligt upphandlingssakkunnigas mening äro de i 1935 års förslag till sekre­ tesslag intagna bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredställande. Upphand­ lingssakkunniga lia emellertid ansett att dessa bestämmelser icke såsom de sakkunniga för utredning av frågan om allmänna handlingar föreslagit skulle intagas i upphandlingsförordningen utan att där endast borde intagas en hän­ visning till vad i tryckfrihetsförordningen eller eljest stadgades i fråga örn handlingars hemlighållande.

Vad angår statsmyndigheternas inställning till det framlagda förslaget till sekretessens reglering på förevarande område har endast från ett håll rik­ tats anmärkning mot detsamma. Generalpoststyrelsen har sålunda i yttrande (iver upphandlingssakkunnigas betänkande anfört:

Bestämmelserna örn upphandlingsärendens offentlighet vore i praktiken av mycket stor betydelse. Den omständigheten alt samtliga handlingar i ett upphandlingsärende bleve offentliga så snart ärendet vore slutligt avgjort ut­

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

gjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt hinder för affärsmässig upp­

handling till skäliga priser. Därtill komme att sagda omständighet — i up­

penbar strid emot de principer som kommit till uttryck i upphandlingsför-

ordningen — gynnade större företagare på mindre industri- och hantverks-

idkares bekostnad och underlättade bildandet och upprätthållandet av kar­

teller. Så snart ett mera betydande upphandlingsärende avgjorts, vore det

regel att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad örn de pris och andra

leveransvillkor som övriga anbudsgivare erbjudit. När utbud av samma

varuslag nästa gång skedde, vore det helt naturligt anbudsgivarnas strävan

att icke eller endast obetydligt underbjuda det vid senaste upphandlingstill-

fället antagna anbudet, även om detta innebure mer än skälig handelsvinst

för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare fall, då upphandlingen av-

såge varuslag vars tillverkare vore anslutna till karteller eller priskonventio­

ner, vöre upphandlingsärendenas offentlighet till skada. Företagare som

stöde utanför kartellen — i regel någon mindre industriidkare — bleve, om

han underbjöde de konventionella priserna, genom olika former av påtryck­

ning förr eller senare tvingad att antingen upphöra med sin verksamhet eller

ansluta sig till kartellen, och i senare fallet vågade han därefter vid anbuds-

infordran icke erbjuda lägre priser än de konventionella, då han visste att

de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart erhölle kännedom därom. Det

år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet innebure

i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande av handlingar i upphandlings­

ärende efter den tidpunkt då ärendet slutligt avgjorts, i det att vederbörande

myndighet, där särskilda omständigheter det föranledde, ägde besluta, att

ifrågavarande handlingar skulle hemlighållas under en tid av i regel högst

två år från angivna tidpunkt. Det vore emellertid generalpoststyrelsens

övertygelse, att dylika bestämmelser, i deras föreslagna form, icke vore äg­

nade att i önskvärd utsträckning undanröja de ovan berörda svåra olägen­

heterna av upphandlingsärendenas offentlighet. Såsom framginge av mo­

tiven till de föreslagna bestämmelserna vore det nämligen avsett, att beslut

örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, särskilt sådana

handlingar som angåve villkoren i slutna avtal, skulle kunna meddelas en­

dast i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen delade den i förslaget

rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen, vartill även

upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en riktig avvägning av offent­

lighet och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga

vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av skydd mot obehörigt ut­

nyttjande av upphandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde emeller­

tid enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av sekretess beträffande

handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar som angåve vill­

koren i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas åsikt kunde ett av­

steg från offentlighetsprincipen på detta område underlätta uppkomsten och

spridandet av rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handlägg­

ning av upphandlingsärenden. Denna farhåga vore dock mera berättigad,

därest upphandlingsärendena — på sätt upphandlingssakkunniga i anslut­

ning till förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet ifrågasatt —

undandroges offentligheten genom myndigheternas särskilda beslut i mel­

eher mindre sällsynta undantagsfall, än om sagda ärenden obligatoriskt liem-

lighölles under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet vore därför att

föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till allenast två år, syn­

tes även skäliga anspråk på offentlig kontroll över det statliga upphandlings-

väsendet bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte därför utfär­

dandet av bestämmelser utav nu antytt innehåll i stället för de i 1935 års

förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna kunde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

93

om så prövades erforderligt, kompletteras med föreskrifter därom, att myn­ dighet skulle äga befogenhet att på ansökning och uppgivna skäl förklara handling i upphandlingsärende offentlig före den stadgade tidens utgång samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens intressen funne sig icke böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle anmälas till Kungl. Majit för att delgivas riksdagens revisorer.

Det må här anmärkas, att örn de yrkanden bifölles som från kommunalt bålh framställts därom att handlingar rörande kommunernas ekonomiska förvaltning överhuvud icke skulle anses som allmänna handlingar, detta tyd­ ligen komme att medföra obegränsad möjlighet till sekretess för kommunala handlingar i sådana ärenden varom fråga är i förevarande lagrum. Från en del kommuner, vilka icke framställt ett sådant krav eller vilka upptagit frågan örn sekretessens omfattning för den händelse ett sådant krav icke skulle vinna bifall, ha emellertid framkommit önskemål om en viss skärp­ ning av sekretessreglerna i denna paragraf.

Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat att anbud och andra affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärsdrivande verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhålla för den händelse en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lagfästas, att avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935 års förslag icke vöre för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt med hänsyn därtill att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till tvister rörande rätta tolkningen av uttrycket ’där särskilda omständigheter det föranleda’.

Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämnda 'särskilda om­ ständigheter’ tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning defini­ tivt besluta om undantag från handlingarnas offentliggörande än som med sakkunnigförslaget syntes hava varit meningen. Stadsfullmäktige hemställde sålunda att större hänsyn fästes vid kommunernas behov av sekretess i eko­ nomiska frågor än som skett i nämnda förslag.

Stadsfullmäktige i Malmö erinra att i 1935 års förslag vederbörande myn­ dighet visserligen medgåves att där särskilda omständigheter därtill för­ anledde besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas förrän viss tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i för­ slagets motivering begreppet 'särskilda omständigheter’ gåves en ganska in­ skränkt tolkning. Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vi­ dare rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag varom här vore fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt förslaget medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt att pröva när sådana 'särskilda omständigheter’ kunde anses föreligga att skäl funnes för handlings hemlighållande.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg lia intet att erinra mot den principiella uppläggningen av ifrågavarande paragraf men yrka på en väsentlig utsträck­ ning av sekretesstiden.

Stadsfullmäktige i Uppsala föreslå — med instämmande av länsstyrelsen i Uppsala län — att den föreslagna två-årssckretesstiden förlänges, enär eljest offentligheten torde kunna medföra vissa ogynnsamma konsekvenser för kommunerna, i det att inbördes konkurerande företag i sådana fall där ingångna avtal gällde längre tid än två år kunde före ingivandet av nya anbud taga del av alla de tidigare anbuden. För kommun icke önskvärd ringbildning mellan leverantörer kunde därigenom komma att underlättas.

Tidsperioden borde därför utsträckas längre, förslagsvis till fem år.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Stadsfullmäktige i Visby och i Träleborg yrka sekretess för kommunernas

räkenskaper, de förra intill dess två år förflutit från det revision ägt rum

och de senare åtminstone till dess revision skett.

Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasätta, huruvida ej beträffande anbuds­

givare, vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att ut­

lämna hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest han vid anbu­

dets ingivande gjort förbehåll om att utlämnande ej finge ske.

Stadsförbundet förklarar sig icke underskatta svårigheterna för ett rätt­

vist avvägande mellan offentlighets- och sekretessynpunkter på förevarande

område men hemställer att frågan örn skydd för kommunernas affärsupp­

görelser underkastas ytterligare granskning, därvid förbundet anför bland

annat: Där förhandlingar fördes örn köp eller försäljning av fastighet, vilka

slutförts utan resultat, kunde frågan senare — även efter 10 års förlopp —

åter bliva aktuell och staden komme då givetvis i ett föga förmånligt läge,

om en ny spekulant kunde i detalj taga kännedom örn tidigare förhand­

lingar och de pris och övriga villkor som därvid uppställdes från stadens

sida. Staden syntes i förevarande avseende böra åtnjuta samma förmåner

som en enskild markexploatör. Vad åter anginge leverans- och entreprenad-

anbud borde framhållas, att städerna på detta område icke vore bundna av

så snäva bestämmelser som dem staten tillämpade. Med hänsyn till en kom­

mande revision torde i handlingarna ofta inflyta motivering för t. ex. från­

gående av ett lägsta anbud. En rätt för konkurrerande anbudsgivare att

taga del av dessa motiveringar skulle säkerligen i många fall medföra bety­

dande olägenheter för kommunen eller i vart fall dess tjänstemän, vilka se­

nare därför lätt torde frestas att under alla förhållanden förorda lägsta an­

bud. På denna punkt torde det icke vara påkallat att tillämpa ensartade

regler för stat och kommun. Den kommunala revisionen kunde med sitt be­

gränsade område på ett helt annat sätt än statsrevisionen underkasta ären­

dena en ingående granskning. I de olika kommunala förvaltningsnämnderna

avgjordes icke prövningen av leverans- och entreprenadanbud av tjänste­

männen ensamma utan i sista hand av förtroendemän ur olika politiska lä­

ger. Man torde därför kunna utgå ifrån, att anbudsgivarnas lojala intres­

sen där kunde bliva tillgodosedda utan regler av så snäv avfattning att de

vore till skada för förvaltningen. Förslaget avsåge visserligen också att

lämna de kommunala myndigheterna möjligheter att i viss omfattning ut­

sträcka sekretessterminen. Det kunde emellertid ifrågasättas om tidsfristerna

tillmätts rikligt nog. Om t. ex. i några fall leveransavtal plägade uppgöras

för en treårsperiod, torde det vara mindre lämpligt att leverantörer efter den

stipulerade tvåårsperioden kunde taga del av konkurrenternas vid föregående

tillfälle inlämnade anbud. Tendenser till ringbildning bland leverantörer

kunde kräva motåtgärder från kommunernas sida.

Stadsfullmäktige i Västerås ha instämt i vad stadsförbundet anfört.

Styrelsen för advokatsamfundet har, i motsättning till vad sålunda från

vissa kommunala håll hemställts rörande en utvidgning av sekretessmöjlig­

heterna, ansett att offentligheten genom 1935 års förslag allt för mycket in-

skränkes samt därom anfört:

De sakkunniga hade infört en allmän föreskrift, att handlingar beröran­

de stats och kommuns affärsverksamhet finge efter myndighets beprövan­

de hemlighållas även under viss tid efter det att ärende till vilket de höra

föranlett ingående av avtal eller 'eljest slutförts’. Sistnämnda tidsbestäm­

ning vore så avfattad, att den i verkligheten icke kunde tjäna som utgångs­

punkt för beräknande i det särskilda fallet av när i andra stycket av före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

95

varande paragraf omnämnda tider skulle anses lia förlupit. Bestämmel­ sen torde snarare giva anledning till att myndigheter vilka inloge en av­ visande inställning mot offentlighetsintresset försköte den tidpunkt då de ansåge ett ärende avslutat, t. ex. genom att som ett ärende behandla flera med varandra mer eller mindre sammanhängande sådana. Erfarenheten hade givit vid handen att denna fara icke finge undervärderas. Införande av sekretess för nu berörda handlingar även för tiden efter ett ärendes slutfö­ rande finge, även om en objektiv bestämning av sistnämnda uttryck möj­ liggjordes, ur flera synpunkter anses olämplig. Särskilt vore detta fallet på den kommunala förvaltningens område. Enligt gällande kommunallagar hade varje kommunmedlem anspråk på att i sina mellanhavanden med de kommunala myndigheterna och verken bliva behandlad på samma sätt som varje annan kommunmedlem. Därest den enskilde fråntoges möjlig­ heten att erhålla kännedom örn de förmåner kommunala verk och myndig­ heter lämnat andra kommunmedlemmar, saknade han möjlighet att göra sina rättsanspråk gällande. Erfarenheten visade att de kommunala myn­ digheterna och verken icke alltid kunde fritagas från misstanken, att de obe­ hörigen gynnade vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmed­ lemmar. Därest de kommunala affärsdrivande verken intoge en faktisk eller rättslig monopolställning, vilket i regel vore fallet, framträdde nöd­ vändigheten av att den enskilde kunde få kännedom om avslutade förhand­ lingar med andra kommunmedlemmar ännu starkare. I dessa fall gjorde sig även behovet av offenlig kontroll gällande. Fall hade förekommit, där kommunala affärsdrivande verk utnyttjat sin monopolställning till förmån för vissa kommunerna ovidkommande intressen. Det hade t. o. m. före­ kommit, att enskilda yrkesgrupper utnyttjat sådana kommunala verks mo­ nopolställning till skada för andra kommunala inrättningar.

Från några håll har riktats anmärkning mot den föreslagna bestämmel­ sen att kommunalmyndighet beträffande tillämpningen av paragrafen skall ställa sig överordnad kommunalmyndighets föreskrifter till efterrättelse. Därvid har i formellt hänseende anmärkts, att kommunalstämma eller re­ presentation icke kunde sägas vara överordnad i förhållande till kommu­ nalt förvaltningsorgan. Stadsfullmäktige i Göteborg och advokatsamfundet anse att bestämmelsen helt bör bortfalla. Advokatsamfundet uttalar att en tillfällig majoritet skulle kunna utnyttja föreskriften till att försvåra eller omöjliggöra för minoriteten att öva saklig kritik mot missförhållanden i förvaltningen av kommunala verk och inrättningar.

Riksförsäkringsanstalten erinrar, att anstalten i tidigare yttranden fram­ hållit önskvärdheten av att även vid förvaltningen av anstaltens fonder, så­ som vid förvärv av obligationer och andra värdehandlingar, möjlighet be­ reddes anstalten till iakttagande av viss sekretess, samt anför vidare:

I sakkunnigförslaget hade upptagits bestämmelser som hade avseende på tillgodoseende av liknande önskemål i ärenden angående statens eller me­ nighets 'förvärv’ och 'avyttrande' 'av egendom eller annat’. Den verksam­ het sorn av anstalten bedreves för förvaltning av de fonder den omhänder- hade utövades visserligen av anstalten såsom statsmyndighet. I denna me­ ning utgjorde alltså det 'förvärv' eller det 'avyttrande' varom här kunde va­ ra fråga även ett 'statens' förvärv eller avyttrande. Att döma av de sak­ kunnigas motivering syntes dock oklart, huruvida och i vad mån de i för­ slagets 32 § införda bestämmelser även finge — lika med t. ex. de i 30 §

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

föreslagna — anses avse statsmyndighets handlingar rörande egendom som,

utan att vara eller bliva föremål för statens äganderätt i mer privaträttslig

mening, ostridigt endast tjänade ett allmänt ändamål och därför stöde un­

der statsmyndighetens förvaltning. I överensstämmelse med vad som av­

setts i fråga om statsegendom torde ett förtydligande på denna punkt av de

sakkunnigas förslag vara önskvärt.

Här må vidare erinras om pensionsstgrelsens yttrande som förut refere­

rats vid motiveringen för 32 § i departementsförslaget.

Slutligen har ett par mindre anmärkningar rörande paragrafens redak­

tion gjorts i yttrandena.

Chefen för kustartilleriet har sålunda föreslagit att uttrycket 'myndighet

som handlägger ärendet’ utbytes mot 'myndighet som äger fatta slutgiltigt

beslut i ärendet’. Marinförvaltningen har anmärkt att tveksamhet kunde

råda, huruvida anmälan till Konungen örn beslut rörande hemlighållande

av handlingar skulle ske endast efter utgången av det statsregleringsår då

beslutet fattades, eller örn det skulle anmälas även vid utgången av ett kom­

mande statsregleringsår varunder det ägt bestånd.

Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område

som i denna paragraf avses är, såsom de sakkunniga framhållit och från

flera håll i yttrandena understrukits, förenad med betydande svårigheter.

Här står nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till

ett icke mindre betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag sy­

nes dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga

frågan. Därom vittnar i sin mån att nästan alla statliga myndigheter äro

tillfreds med detsamma och att även det stora flertalet av de hörda kommu­

nala myndigheterna lämnat det utan anmärkning; och det bör härvid fram­

hållas att bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträck­

ning beröra så gott som alla myndigheter.

Av flera kommunala myndigheter har dock såsom framgår yrkats en ut­

ökning av förslagets möjligheter att anordna sekretess eller rent av att of­

fentligheten överhuvud skulle uteslutas på detta område. Det är som även

påpekats ganska naturligt att de kommunala myndigheterna, vilka för när­

varande i regel undandraga sina handlingar i ekonomiska ärenden offent­

ligheten, skola med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens uttryck­

liga fastslående på detta område, även om betydande undantag göras från

principens tillämpning. Å andra sidan har advokatsamfundet, som i detta

fall torde i viss mån kunna sägas representera allmänhetens intresse, bestämt

motsatt sig att överhuvud möjlighet beredes att hålla handlingar på ifråga­

varande område hemliga efter det ett ärende slutförts, och detta i synnerhet

såvitt angår kommunala handlingar. Enligt samfundets mening gör sig ett

synnerligen starkt kontrollintresse gällande med avseende å den kommunala

förvaltningen, där enligt vad samfundet antyder tendenser till obehöriga för­

faranden vid ekonomiska ärendens handhavande icke saknas. Dessa syn­

punkter förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Behövligheten av den kon­

troll som handlingars offentlighet skulle möjliggöra bör icke underskattas.

Likväl torde man icke skäligen kunna inskränka de möjligheter till sekre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

97

tess som 1935 års förslag ger. Därigenom skulle kommunernas möjligheter att tillvarataga sina intressen gentemot medkontrahenter vid affärer och eko­ nomiska uppgörelser alltför mycket försvåras. De erfarenheter de statliga myndigheterna, särskilt de affärsdrivande verken, haft av den vidsträckta offentlighet deras handlingar nu äro underkastade tala bestämt för åtmin­ stone en sådan omfattning av sekretessmöjligheterna beträffande såväl stat­ liga som kommunala handlingar som de sakkunniga föreslagit. Det torde till och med vara lämpligt att i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll framförda önskemålen om en utsträckning av dessa möjligheter.

Dock lärer icke böra ifrågakomma att utsträcka den tid under vilken handlingar som angiva villkoren i slutna avtal skola kunna hemlighållas ut­ över vad år 1935 föreslagits. Det förbises icke att olägenheter i vissa fall kunna uppkomma för staten eller kommunen genom offentligblivande av exempelvis leveransavtal redan efter två år. Men skulle tiden förlängas, torde den kontroll som offentligheten är avsedd att medföra alltför mycket förlora i effektivitet. Däremot torde sekretesstiden beträffande handlingar- som ej angiva villkoren i slutna avtal kunna utsträckas från föreslagna 10 till 20 år såsom på andra håll skett enligt departementsförslaget. Härige­ nom torde alltid komma att finnas möjlighet att, då sekretess med avseende å sådana handlingar förordnas, giva den sådan utsträckning till tiden att den fullt ut fyller sitt ändamål.

Det har ej synts lämpligt att som generalpoststyrelsen hemställt föreslå en obligatorisk sekretess under 2 år för alla handlingar i upphandlingsären- den. Ur offentlighetssynpunkt måste det nämligen vara av ej ringa värde att sekretess efter tidpunkten för avtals slutande eller ärendets slutförande i annan ordning skall bero på ett särskilt beslut, som beträffande statsmyn­ digheter i regel skall anmälas hos Kungl. Maj:t och bringas till statsrevisorer­ nas kännedom. Däremot har i departementsförslaget en ändring i förhål­ lande till 1935 års förslag vidtagits med avseende å förutsättningarna för för­ ordnande om sekretess, nämligen såtillvida att det ej stadgas att dylikt för­ ordnande skall föranledas av 'särskilda omständigheter’ utan endast att det må givas då anledning därtill föreligger. De kommunala myndigheter som gjort invändningar mot förevarande paragraf synas framför allt ha fruktat att uttrycket 'särskilda omständigheter’ skulle tolkas så att sekretessmöjlig­ heterna alltför mycket inskränktes, detta särskilt med hänsyn till de sak­ kunnigas motivering. Denna motivering synes också vara ägnad att ingiva sådana farhågor. Med den ändring som nu föreslås i paragrafen måste emel­ lertid alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.

I anledning av riksförsäkringsanstaltens anmärkning har en omformule­ ring vidtagits i första stycket av paragrafen, varigenom tydligt utmärkts att paragrafen omfattar handlingar i ärenden rörande förvärv, avyttring eller upplåtelse beträffande allt vad myndighet har att förvalta, även om det ej skulle vara statsegendom i egentlig mening.

Vidare har i anledning av framkomna anmärkningar angivits, att kommu­ nalmyndighet har att ställa sig till efterrättelse föreskrifter som meddelats av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

den myndighet som utövar menighetens beslutanderätt, ej dem som medde­

lats av 'överordnad’ kommunalmyndighet.

Slutligen har av redaktionella skäl bestämmelsen om auktionsprotokolls

undantagande från paragrafens föreskrifter utbrutits till ett nytt sista stycke

i paragrafen. Vad angår den från ett håll framställda anmärkningen

att uttrycket 'myndighet som handlägger ärendet’ skulle utbytas mot

'myndighet som äger fatta slutgiltigt beslut i ärendet’, torde en dylik

ändring icke vara lämplig, då de förra ordalagen förekomma i gällande tryck­

frihetsförordning och upphandlingsförordning. I anledning av en annan an­

märkning må framhållas, att den föreslagna lagtexten med tillräcklig tydlig­

het torde utmärka att beslut om sekretess skola anmälas efter utgången av

det statsregleringsår då beslutet fattats men icke behöva anmälas under föl­

jande år.

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag, avser att för­

hindra att domstols utslag och beslut bliva bekantgjorda innan de avkun­

nats eller expedierats.

Med anteckningar som förts vid fattande av beslut avses sådana handlin­

gar som exempelvis de i hovrätterna förda föredragningsrotlarna i besvärs-

och vademål samt de å hovrätternas divisioner förda minnes- och anteck­

ningsböckerna, ur vilka vissa upplysningar kunna hämtas om fattade beslut.

Memorialanteckningar, utgörande förberedande utkast eller koncept, kunna

i regel icke anses som allmänna handlingar och beröras ej av stadgandet. —

I den föreslagna avfattningen ha allenast vidtagits ett pär redaktionella

jämkningar.

36 §.

Paragrafen motsvarar 34 och 35 §§ i 1935 års förslag.

Enligt särskilda stadganden i allmän lag har underdomstol i vissa fall

möjlighet att, där offentlighet kunde vara till skada, förordna om måls hand­

läggning inom stängda dörrar. I några av dessa fall kompletteras stad-

gandena genom bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning örn hem­

lighållande av protokoll och till domstol ingivna handlingar i mål där sådan

handläggning ägt rum. I und. 4 stadgas sålunda, att i mål där underrätt vid

handläggningen låtit åhörarna avträda på den grund att i händelse av rätte­

gångens offentlighet något kunnat uppenbaras som med hänsyn till rikets sä­

kerhet borde hemlighållas för främmande makt, protokoll över sådan hand­

läggning samt därvid till underrätten ingivna handlingar i målet, så ock högre

rätts protokoll i samma mål och däri efter meddelande av underrättens ut­

slag inkomna handlingar, ej må utan särskilt tillstånd av vederbörande rätt

utlämnas innan målet blivit skilt från rättens handläggning. Rätten äger vid

handläggningens avslutande meddela förbud mot utlämnande även efter den­

na tidpunkt, i vilket fall utlämnande ej utan Konungens särskilda tillstånd

får äga rum före 50 år efter det slutligt beslut i målet givits. Över rättens

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

99

beslut rörande utlämnande må ej klagas. Förbehåll göres för parts rätt att hava tillgång till protokoll och andra handlingar. I und. 5 lämnas motsva­ rande föreskrifter med avseende å mål örn obehörigt användande eller yp­ pande av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av teknisk förebild, då handläggning skett inom stängda dörrar i syfte att förebygga skada för den som förmenas ha blivit kränkt genom den åtalade handlingen. I und. 11 slut­ ligen stadgas att handlingar och protokoll i äktenskapsmål, mål om faderskap och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap samt mål om äktenskap­ lig börd, som vid underrätten handlagts inom stängda dörrar, ej må utan par­ ternas tillstånd utlämnas till annan förrän 50 år efter deras död.

I åtskilliga fall finnas emellertid stadganden i allmän lag örn handläggning av mål inom lyckta dörrar vilka icke motsvaras av någon föreskrift i tryck­ frihetsförordningen rörande hemlighållande av handlingar i sådana mål. Så är fallet bland annat beträffande mål örn omyndighetsförklaring, mål där förundersökning för villkorlig straffdom äger rum, mål som äro för anstän­ digheten eller sedligheten sårande samt mål örn utpressning. Det står så­ lunda för närvarande en var öppet att utbekomma och publicera protokollen i dylika mål, ehuru handläggningen ägt rum inom stängda dörrar.

Enligt både 1927 och 1935 års förslag har för alla fall då domstol med till- lämpning av bestämmelse i allmän lag förordnat örn måls handläggning inom stängda dörrar bereus möjlighet till sekretess jämväl med avseende å pro­ tokoll och till domstolen ingivna handlingar i målet. Därvid har föreslagits för alla sådana mål gemensamma bestämmelser, enligt vilka sekretessen kon­ struerats i anknytning till konstruktionen av und. 4 och 5 i gällande tryck­ frihetsförordning.

Enligt 1935 års förslag, 34 §, som i detaljerna åtskilligt skiljer sig från 1927 års, skola sålunda när vid underdomstol — varmed de sakkunniga avse förutom allmän underrätt även polisdomstol, krigsrätt, vattendomstol och ägo- delningsrätt — mål handlägges inom stängda dörrar, protokollen över hand­ läggningen och därvid ingivna handlingar automatiskt bliva hemliga till dess målet blivit skilt från domstolens handläggning, dock med rätt för domstolen att medgiva tidigare utlämnande. När domstolen skiljer sig från målet, skall den, såvitt det finnes erforderligt, äga förordna örn fortsatt hemlighållande under viss tid, högst 60 år, därvid dock skall kunna föreskrivas att utläm­ nande må ske tidigare med enskilda parters samtycke. Vid fullföljd till hov­ rätt av mål däri underdomstol givit förordnande om sekretess föreslås, att till hovrätten inkomna och där upprättade handlingar icke må utlämnas förrän hovrätten slutbehandlat målet, såvida ej hovrätten ger tillstånd där­ till. Då hovrätten skiljer sig från målet, skall den enligt förslaget ex officio pröva underdomstolens sekretessförordnande och äger att samtidigt förord­ na örn fortsatt hemlighållande av sina egna handlingar i målet. Särskild kla­ gan över underdomstols sekretessförordnande skall ej vara tillåten. Vid full­ följd från hovrätt till Kungl. Maj:t skola gälla motsvarande regler som vid fullföljd lill hovrätt. Slutligen har i förslaget upptagits en bestämmelse be­ träffande mål som i hovrätt eller högsta domstolen omedelbarligen upptagas.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Denna innehåller, att om i sådant mål prövas föreligga omständigheter som

skulle föranleda handläggning inom stängda dörrar därest målet varit an­

hängig! vid underdomstol, förut angivna regler skola äga motsvarande till-

lämpning. Någon reservation för parts rätt har ej behövt göras i denna para­

graf, då ett allmänt stadgande därom upptagits i 38 § i sakkunnigförslaget.

Magistraten i Västerås föreslår ändring i förslaget såtillvida att för ifråga­

varande handlingars hemlighållande efter det vederbörande mål slutbehand­

lats vid domstolen icke, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle erfordras ett

domstolens särskilda förordnande, utan att i stället skulle föreskrivas att

handlingarna ej finge utlämnas förrän viss tid förflutit, förslagsvis 50 år,

där ej domstolen i det slutliga utslaget annorlunda bestämde. Beslut om

handläggning inom stängda dörrar föreginges alltid av en prövning huruvida

de därför föreburna skälen vore av den betydelse att de motiverade en sådan

åtgärd. Om dylikt beslut fattades, torde i allmänhet anledning föreligga att

undantaga vid handläggningen förda protokoll och därunder ingivna hand­

lingar från offentligheten, och det syntes då onödigt att domstolen i slutliga

utslaget alltid skulle meddela utlämningsförbud vid äventyr att handlingarna

eljest bleve offentliga. Det kunde dessutom tänkas att domstol av förbiseende

underläte att meddela sådant förbud och att därigenom åt offentligheten pris-

gåves vad som icke borde komma till allmänhetens kännedom.

De sakkunnigas förslag till sekretesslag innebär som regel att ett där med­

delat förbud mot utlämnande av allmän handling skall vara att tillämpa hos

vilken myndighet handlingen än finnes. Från denna regel föreslås emeller­

tid undantag såvitt angår allmänna handlingar som inkommit till domstol

varom nu är fråga. De sakkunniga förklara att det ej gärna läte sig göra att

utöver den sekretess, som enligt de nyss refererade bestämmelserna skulle

kunna åstadkommas vid nämnda domstolar, hålla handlingar i där anhängi-

ga mål hemliga. Vid offentlig förhandling ingivna handlingar skulle princi­

piellt därvid uppläsas, och om så icke alltid skedde betraktades de i varje fall

som föredragna och intoges i protokollet. Med hänsyn härtill lia de sakkun­

niga föreslagit ett stadgande i den särskilda lagen, 35 §, av innehåll att med

avseende å handlingar, vilka inkommit till domstol som förut angivits i där

anhängig! mål, icke skola gälla andra hinder för utlämnande än som följa

av de angivna, i förslagets 34 § upptagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har häremot anmärkt, att handlingar som

på grund av statens intressen vore hemliga icke borde bliva offent­

liga då de ingåves till domstol. Kammarrätten har erinrat om bestäm­

melsen i 56 § 1 mom. femte stycket taxeringsförordningen därom att

självdeklaration som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller åbe­

ropas vid allmän domstol icke må utan den skattskyldiges samtycke offent­

ligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller

omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Med hän­

syn härtill borde sekretesstadgandet i 17 § av de sakkunnigas förslag bliva

tillämpligt även då handlingarna funnes hos domstol varom nu är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

101

Förevarande sekretessregler äro icke tillämpliga å arbetsdomstolens hand­

lingar, och någon sekretessföreskrift som direkt åsyftar dessa handlingar

finnes ej heller eljest i sakkunnigförslaget. Arbetsdomstolen framhåller i

sitt yttrande åtskilliga fall, då till domstolen ingivna handlingar borde hål­

las hemliga, men förklarar likväl att frågan om komplettering av förslaget

med bestämmelser för domstolens del icke syntes vara av större vikt och

att domstolen därför icke ansett sig böra framställa något bestämt yrkande

därom. Arbetsdomstolen betonar att i allt fall den konstruktion som givits

förevarande sekretessbestämmelser icke kunde tillämpas med avseende å

arbetsdomstolen, för vilken några bestämmelser om handläggning inom

stängda dörrar icke funnes. — Arbetsdomstolen har härjämte uttalat sig

rörande lämpligheten av de ifrågavarande sekretessföreskrifterna ur de all­

männa domstolarnas synpunkter. Härutinnan har i huvudsak anförts, att

även om reglerna örn handläggning inom stängda dörrar utvidgades och full-

ständigades, vöre själva kravet på sådan handläggning såsom förutsättning

för handlings undantagande från offentligheten mindre tillfredsställande.

En handling som skäligen icke borde bliva offentlig kunde komma att åbe­

ropas såsom bevismedel i ett särskilt avseende i mål som för övrigt icke på

något sätt krävde handläggning inom stängda dörrar, en synpunkt som för

arbetsdomstolens del hade alldeles särskild betydelse men som även vore

att beakta med avseende å de allmänna domstolarna.

Otvivelaktigt föreligger ett kännbart behov av en utvidgning och reglering

av sekretessföreskrifterna med avseende å domstolshandlingar. Det är mind­

re tillfredsställande att protokollen i vissa mål som på goda grunder hand­

läggas inom stängda dörrar skola vara prisgivna åt offentligheten. De sak­

kunnigas förslag synes innebära den efter nuvarande förhållanden i princip

mest tillfredsställande lösningen. Även om en viss utvidgning av möjlighe­

ten att handlägga mål inom stängda dörrar, såsom från ett par håll betonats

i yttrandena, skulle vara önskvärd, torde frågan härom icke lämpligen kun­

na upptagas i detta sammanhang. Och att anknyta sekretessen med avse­

ende å handlingar till andra förutsättningar än att handläggning inom stäng­

da dörrar ägt rum torde med det nuvarande i princip muntligt-protokolla-

riska rättegångsförfarandet knappast böra ske.

Vad angår detaljerna i de sakkunnigas förslag synes vad magistraten i Vä­

sterås anfört icke böra föranleda ändring i detsamma. En god garanti för

att sekretess icke onödigtvis upprätthålles för tiden efter det målets hand­

läggning avslutats torde vara, att fortsatt hemlighållande skall göras bero­

ende av domstolens särskilda beslut. Detta står också i överensstämmelse

med gällande tryckfrihetsförordnings ståndpunkt i tind. 4 och 5.

Emellertid lia en del smärre jämkningar vidtagits i förslaget, övervägande

av redaktionell natur. Termen underdomstol Ilar såsom icke fullt bestämd

till sin innebörd undvikits. I stället lia nämnts allmän underrätt, polisdom­

stol och krigsrätt, vilka torde vara de domstolar för vilka paragrafen kan er­

hålla praktisk betydelse. Paragrafens fjärde stycke har begränsats till att

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

avse fall då i brottmål, varmed hovrätt såsom första instans täger befattning,

förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar jämlikt lagen den 14

juni 1901. I andra fall torde något praktiskt sekretessbehov icke föreligga.

Maximitiden för sekretess har bestämts till 70 år i överensstämmelse med de

allmänna principerna i fråga om sekretesstiderna.

Den av de sakkunniga under 35 § upptagna bestämmelsen, att handlingar

som inkommit till domstolar i anhängiga mål icke skola vara underkastade

andra hinder mot utlämnande än de nu omförmälda reglerna innebära, sy­

nes icke fullt lycklig. Visserligen är det riktigt att det skriftliga processma­

terial som till sådan domstol inkommit bör bliva offentligt i den mån det

föredragits och intagits i protokollet, såvida ej handläggning skett inom

stängda dörrar. Därför synes en bestämmelse böra givas av innebörd att

med avseende å protokoll i mål vid nu ifrågavarande domstolar icke skall,

utöver vad av departementsförslagets 35 § följer, gälla andra hinder för ut­

lämnande än i förevarande paragraf stadgas. En sådan bestämmelse har

tillfogats denna paragraf som sista stycke. Den omständigheten att i sådant

protokoll intagits en hemlig handling skall sålunda icke i och för sig för­

anleda protokollets hemlighållande. Vad åter angår inkomna handlingar

böra för det första ej de exemplar av dem som kunna finnas hos annan

myndighet än domstolen bliva offentliga, exempelvis ej anteckning i

straffregistret varav avskrift tillställts domstolen eller medicinalstyrelsens

koncept till utlåtande som avgivits till domstolen. Men även de exemplar av

handlingarna som inkommit till och förvaras hos domstolen böra där hållas

hemliga i den mån de ej intagits i sådant protokoll som icke är hemligt.

Arbetsdomstolen och kammarrätten ha som av det förut sagda framgår på­

pekat behovet av dylik sekretess i vissa fall. Ifrågavarande av de sakkun­

niga i 35 § sekretesslagen föreslagna stadgande har följaktligen ej upptagits i

departementsförslaget.

Vad slutligen angår arbetsdomstolens handlingar torde, såsom domstolen

själv närmast synes anse, en för dessa handlingar speciell sekretessbestäm­

melse vara överflödig.

37 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § i 1935 års förslag och upptager

bestämmelse av innehåll, att där enligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande

i lagen meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller

lyder under riksdagen, viss handling ej må utlämnas, eller där enligt lagen

erfordras tillstånd av dylik myndighet för handlings utlämnande, Konungen

äger förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Det må framhållas att det i departementsförslag rörande ändring i tryck­

frihetsförordningen föreslagna nya besvärsinstitutet ej är tillämpligt beträf­

fande överklagande av myndighets beslut som i denna paragraf avses. Detta

institut avser endast de fall då någon menar att handling olagligen för­

vägrats honom. Nu ifrågavarande beslut åter äro sådana som myndig­

heterna meddelat på grund av en på särskilda områden erhållen befogen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

103

het att utan några i lagen givna direktiv förordna om sekretess å vissa hand­ lingar eller giva dispens från lagens sekretessföreskrifter. Ändring i beslut av denna art vilka meddelats av statsmyndighet torde väl i regel kunna sökas i administrativ ordning på grund av allmänna förvaltningsrättsliga prin­ ciper, men örn dylika ärenden fullföljas hos Konungen skola de avgöras i statsrådet. Det synes emellertid lämpligt att på föreslaget sätt fastslå att Konungen alltid skall kunna fritt övergripa myndigheternas ifrågavarande beslut.

38 §.

Här upptages i oförändrad form det i 1935 års förslag under 37 § införda stadgandet, att där det finnes erforderligt för tillvaratagande av Kronans, menighets eller enskilds rätt, Konungen må utan hinder av vad eljest i före­ varande lag stadgas förordna om handlings utlämnande.

Från ett par håll lia uttalats betänkligheter mot den rätt som sålunda till­ lagts Konungen att bryta sekretess. Advokatsamfundet finner sålunda möj­ lighet väl böra finnas att i sådana fall som i stadgandet avses utfå eljest hem­ liga handlingar men anser att prövningen av frågor om sådant utlämnande icke borde ske av Kungl. Majit i statsrådet — dock möjligen med undantag för frågor rörande statsrådsprotokoll samt handlingar i utrikes- och försvars- ärenden m. fl. — utan i stället, såvitt handlingens utfående är erforderligt för tillvaratagande av enskild rätt, som regel anförtros domstol.

Vad mot stadgandet anmärkts torde icke sakna ett visst berättigande. Men såsom advokatsamfundet självt antytt bör det åtminstone i en del fall an­ komma på Kungl. Majit i statsrådet att pröva, om en handling kan utläm­ nas med hänsyn till ett statsintresse som påkallar dess hemlighållande. Det torde möta betydande svårigheter att urskilja de fall då prövningen bör ske i nämnda ordning. Spörsmålet sammanhänger dessutom med den ännu i lag väsentligen oreglerade frågan om editionsplikt i process med avseende å handlingar överhuvud. De sakkunniga ha uttalat att spörsmålet, huruvida och i vad mån beträffande hemliga allmänna handlingar en editionsplikt borde gälla för kronan i processer vid allmän domstol, lämpligen torde böra lösas i samband med den allmänna rättegångsreformen.

39 §.

I denna paragraf är införd den i 38 § av 1935 års förslag upptagna bestäm­ melsen att vad i förevarande lag stadgas ej i annat än ett specialfall länder till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar. De sakkunniga framhålla att denna bestämmelse, vilken så­ lunda gäller icke blott domstolshandlingar utan även andra myndigheters handlingar, föranledes av allmänna process- och förvaltningsrättsliga prin­ ciper. Den ifrågavarande rätten att utbekomma handlingar medför emel­ lertid ej rätt att i tryck utgiva dem.

104

Kungl. Majlis. proposition nr 107.

40 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i 1935 års förslag och innehåller bestämmelser

om straff för den som utlämnar handling i strid mot lagens föreskrifter eller

mot förbud som jämlikt densamma meddelats samt för den som bryter mot

förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. Endast några redaktionella

jämkningar ha gjorts i förhållande till nämnda förslag. På motsvarande sätt

som i annat sammanhang föreslagits beträffande brott mot § 2 tryckfrihets­

förordningen skall enligt förevarande lagrum, om brott är begånget i äm­

bete eller tjänst eller eljest är av beskaffenhet att förskylla straff jämlikt

allmän eller särskild lag, tillämpas straff som där är stadgat. Dagsbotssyste-

met skall därvid i förekommande fall tillämpas. Subsidiärt utsättes i före­

varande lagrum dagsböter som straff med möjlighet att vid brott med avse­

ende å handlingar som i 1—4, 20 och 36 §§ avses ådöma fängelse. Det sy­

nes riktigast att tillämpa dagsbotssystemet vid brott mot sekretesslagen, ehuru

det ej skall tillämpas vid brott mot tryckfrihetsförordningen.

Det torde vara en fördel att på sätt genom det föreliggande förslaget sker

gällande tryckfrihetsförordnings skiftande straffsatser vid brott mot sekretess­

bestämmelserna ersättas med gemensam straffbestämmelse. Beträffande den

nuvarande straffsatsen för brott med avseende å handlingar rörande under­

sökning av monopolistiska företag och sammanslutningar, böter upp till

10,000 kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i

högst sex månader, torde, såsom ock de sakkunniga framhållit, den högsta

bötessatsen icke behöva bibehållas utan såsom för andra brott mot utläm­

ningsförbud dagsbotssystemet böra tillämpas, helst enligt förslaget straffet

också kan sättas till fängelse i högst 2 år.

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i 1935 års förslag, fastslår uttryckligen

att allmänna processrättsliga regler skola tillämpas vid åtal för förbrytelse

mot den förevarande lagen.

Promulgationsbestämmelsen.

Sekretesslagen bör träda i kraft samtidigt med grundlagsändringar i äm­

net, vilket här utsäges. Hit ha såsom förut nämnts överflyttats de i 1935 års

förslag under 1 § upptagna bestämmelserna rörande statsrådsprotokoll m. fl.

handlingar som upprättats före lagens ikraftträdande.

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.

I yttrandena över 1935 års förslag ha framställts några yrkanden om infö­

rande av sekretess, vilka icke ansetts böra föranleda någon åtgärd och vilka

icke lämpligen kunnat behandlas under någon i förslaget upptagen paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

105

Militieombudsmannen har ifrågasatt hemlighållande av handlingar i mili­

tära befordringsfrågor såvitt de röra någons personliga förhållanden.

Redan vid förarbetena till 1912 års betänkande framfördes ett dylikt krav

från militärt håll. I betänkandet avvisades emellertid detta yrkande, då någon

inskränkning i den allmänna kontrollen i förevarande avseende vad armén

och flottan anginge icke vore mera av behovet påkallad än beträffande be-

fordringsväsendet i fråga om civila befattningar.

Militieombudsmannen framhåller nu att i utlåtanden angående officerares

och underofficerares samt med dem i rang likställda civilmilitära personers

lämplighet för befordran icke torde kunna undvikas att stundom vederböran-

des rent personliga förhållanden vidrördes. Då såvitt möjligt personliga för­

hållanden borde vara undandragna offentligheten, syntes böra övervägas in­

förande av stadgande, att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållan­

den icke finge utlämnas utan samtycke av den som i utlåtandet avsåges förr­

än förslagsvis 60 år förflutit, eventuellt med sådant förbehåll örn utlämnande

då trygghet funnes att det ej lände vederbörande till skada eller förklenande

som i 1935 års förslag förekomme med avseende å handlingar rörande per­

sonliga förhållanden.

Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet av allmänhetens kon­

troll och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån icke upp­

komma med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar i offentlighetsregeln

böra här icke ske utan tvingande skäl. Örn än blottande av personliga för­

hållanden i befordringsärenden någon gång skulle kunna vara hårt för veder­

börande, lärer i allt fall hänsynen härtill böra vika för offentlighetsintresset.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till tidigare yttranden framhållit att på

skolväsendets område sekretessbehov förelåge dels i disciplinära ärenden rö­

rande lärares förhållande i tjänsten särskilt med avseende å läkarutlåtanden,

dels beträffande vissa skoldisciplinen rörande handlingar såsom klasskon-

ferensprotokoll, anmärkningsböcker samt förvisningsdomar och andra hand­

lingar i disciplinmål, dels ock för lärjungars skriftliga arbeten. Även från

Stockholms stads sida ha framförts sekretessyrkanden på förevarande om­

råde.

Det torde vara såväl i allmänhetens som i lärarnas intresse att förhållandena

vid undervisningsanstalterna i största möjliga utsträckning äro underkastade

offentlighet. I den diskussion som tidigare förts rörande lämpligheten av

sekretess för handlingar angående lärares förhållande i tjänsten bär från

lärarhåll framförts direkta gensagor mot förslag att inskränka den gällande

publiciteten. Beträffande handlingar rörande lärjungars uppförande och

dylikt lärer något sekretessbehov ej ha gjort sig gällande med den styrka att

lagstadgande kan anses fullt motiverat. Detsamma torde i än högre grad gälla

lärjungars skriftliga arbeten, i den mån dessa överhuvudtaget kunna anses

som allmänna handlingar.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande gjort en framställning i syfte att an­

mälningar mot läkare och mot ämbets- och tjänstemän för försummelse i

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 107.

8

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

verksamheten eller tjänsten samt framställningar om utredning i dylikt hän­

seende icke skulle få offentliggöras förrän ärendet blivit avgjort, varigenom

allmänheten skulle få en samlad överblick över vad som förekommit och

den som blivit föremål för anmälan eller framställning icke i sådan utsträck­

ning som nu ofta vöre fallet behöva utsättas för oförtjänt lidande.

De av styrelsen framförda synpunkterna sakna icke berättigande. Frågan

örn en handlingssekretess i ärenden som de berörda är dock utomordentligt

ömtålig, då nämligen även i dessa ärenden ett synnerligen starkt offentlighets-

intresse gör sig gällande. I viss mån torde de olägenheter som styrelsen

framhållit kunna undanröjas på andra vägar än den föreslagna. Frågan

synes vara i behov att ytterligare övervägas innan slutlig ståndpunkt till den­

samma kan tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1^7

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Propositionen ..............................................................................................,............................. 1

Förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 februari 1937 .........

13

Bilagor till statsrådsprotokollet.

Bilaga A. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma all­

männa handlingar (1930)............................................. .... ............................................ 24

Bilaga B. Motiv till 1936 års lagförslag................................... ..... . . .....

34

Sekretessreglernas konstruktion............................................ 34

Sekretesstiderna............................................ . ... . .

37

De särskilda sekretessreglerna ................................................. .,

39

1 §.

Statsrådsprotokoll........................................................................ 40

2 §.

Riksdagsprotokoll m. m.................................................................................... 41

3 §.

Handlingar i utrikesärenden......................................................................... 41

4 §.

Handlingar rörande försvarsväsendet..................................................... 42

5 §.

Utskotts- och kommittéprotokoll m. m.................................................. 43

6 §.

Handlingar i kronans och menigheters processer........................ 44

7 §.

Handlingar rörande gransknings- och inspektionsverksamhet

m. m......................................................................................................................... 45

8 §.

Handlingar i stadsplaneärenden............................................................... 45

9 §.

Handlingar angående tekniska utredningar m. m. för det all­

männas räkning.............................................................................................. 47

10 §.

Polis- och åklagarhandlingar.................................................................... 48

11 §.

Straffregistret m. m............................................................................................. 49

12 §.

Fångvårdshandlingar m. m............................................................................. 51

13 §.

Kyrkoböcker m. m............................................................................................... 51

14 §.

Handlingar i sociala ärenden.................................................................... 55

15 §.

Överförmyndares handlingar..................................................................... 65

16 §.

Statistiska uppgifter........................................................................................ 66

17 §.

Uppgifter för taxering................................................................................... 67

18 §.

Handlingar hos tillsynsmyndighet över banker eller försäkrings-

anstalter ............................................................................................................ 68

19 §. Handlingar rörande yrkeshemligheter o. dyl. i ärenden angående

olycksfall i arbete, arbetarskydd m. m............................................... 68

20 §.

Handlingar rörande monopolistiska företag....................................... 71

21 §.

Handlingar rörande utredning, kontroll eller stödverksamhet

med avseende å näringslivet................................................................ 71

22 §.

Handlingar rörande virkesmätning........................................................... 74

23 §. Patenthandlingar...................................................................................... . .

74

24 §.

Handlingar angående medling i arbetstvister.................................. 74

25 §.

Handlingar hos arbetsförmedlingsanstalter . . . .. ........................ 75

108

Kungl. Mai:ts proposition nr 107.

26 §. Handlingar rörande rättshjälp åt enskilda m. m........................

27 §. Handlingar rörande upplysningsverksamhet m. m. för enskildas

räkning...........................................................................................

28 §. Samfärdselanstalters handlingar angående rörelsen samt vissa

tullverkets handlingar...............................................................

29 §. Handlingar varigenom post-, telegraf- eller telefonhemligheten

kan röjas......................................................................................

30 §. Postsparbankens och postgirorörelsens handlingar....................

31 §. Riksbankens handlingar...................................................................

32 §. Handlingar rörande utlåning.......................................................

33 §. Handlingar rörande upplåning.......................................................

34 §. Handlingar angående förvärv eller avyttrande m. m. för det

allmännas räkning.......................................................................

35 §. Handlingar angående domstols beslut.......................................

36 §. Domstolshandlingar i mål som handlagts inom stängda dörrar

37 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

vars hemlighållande är beroende av myndighets beslut . . .

38 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskilds rätt .

39 §. Parts rätt att utbekomma hemliga handlingar ....

40 §. Straffbestämmelser...............................................................

41 §. Processbestämmelser...........................................................

Promulgationsbestämmelsen...........................................................

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd

Sid.

76

77

78

81

82

83

84

86

88

98

98

102

103

103

104

104

104

104

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370335