RÅ 1996:11

Domskäl

Länsrätten i Södermanlands län (1994-11-10, ordförande Carle) yttrade: Enligt lagakraftvunnen dom har P.H. den 23 december 1993 gjort sig skyldig till medhjälp till rattfylleri, tillåtande av olovlig körning samt brukande av fordon trots körförbud. P.H. har medföljt som passagerare och låtit sin bil föras av annan person trots att denne varit påverkad av alkohol (ca 0,70 mg alkohol per liter utandningsluft) och saknat körkort samt trots att fordonet varit belagt med körförbud. - Enligt 16 § 1. körkortslagen (1977:477) skall ett körkort återkallas om körkortshavaren gjort sig skyldig till rattfylleri. Av 23 kap. 4 § brottsbalken följer att sagda bestämmelse i körkortslagen även gäller den som fällts till ansvar för medhjälp till rattfylleri. Grund för återkallelse av P.H:s körkort föreligger därför enligt 16 § 1. körkortslagen. - Enligt 16 § 6. körkortslagen skall ett körkort återkallas om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. - Under sagda bestämmelse faller kvalificerad brottslighet som bedrivits yrkesmässigt eller varit särskilt grov, långvarig eller hänsynslös samt återfall i mera allvarlig brottslighet. Länsrätten anser inte att det brott avseende tillåtande av olovlig körning som P.H. gjort sig skyldig till kan läggas till grund för återkallelse av hans körkort med stöd av 16 § 6. körkortslagen. Körkortsingripande skall sålunda inte ske med tillämpning av sistnämnda bestämmelse. - Länsrätten anser att spärrtiden skall bestämmas till sex månader. - Körkortet återkallas. Spärrtiden - den tid varunder körkortet inte får lämnas ut - bestäms till sex månader räknat från dagen för delgivning av denna dom.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1995-02-20, Lindgren, Bonnert, referent, Sandell) yttrade: Såsom länsrätten har funnit kan körkortsingripande ske med stöd av 16 § 1. och 21 §körkortslagen. - Vad P.H. anfört om ingripandets art och omfattning föranleder ej heller annan bedömning än den länsrätten gjort. - Rätt till ersättning för rättegångskostnader kan ej uppkomma i målet. - Kammarrätten avslår överklagandet.

I överklagande till Regeringsrätten vidhöll P.H. sin talan samt yrkade ersättning för rättegångskostnader i samband med målets handläggning i Regeringsrätten. Han anförde i huvudsak följande. Det var att gå utöver ordalydelsen i 16 § 1. körkortslagen att tolka lagrummet så att detta även omfattar medhjälp till rattfylleri. Hade tingsrättens dom meddelats efter den 1 juli 1994 torde han inte ha kunnat dömas för medhjälp till rattfylleri på grund av att det då hade införts ett uttryckligt förbud mot analog strafflagtillämpning i 1 kap. 1 § brottsbalken. För det fall grund för körkortsingripande skulle anses föreligga, fanns särskilda skäl att meddela honom varning med beaktande av omständigheterna vid gärningstillfället. Han var själv relativt berusad vid tillfället i fråga och uppmärksammade inte gärningsmannens berusningsgrad. På förfrågan nekade denne till att han druckit. Färden hade skett vid tretiden på natten i en del av Södertälje med lugna kvarter och små gator där det inte förekommer speciellt mycket trafik. Efter ungefär 500 meter hade de stoppats av polisen. Med hänsyn till den korta körsträckan, den ringa trafiken, att ingen fara förelåg för andra trafikanter samt det faktum att han inte själv körde bilen och aldrig tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott borde särskilda skäl att meddela varning föreligga. I annat fall förelåg synnerliga skäl att underlåta återkallelse med beaktande av hans stora behov av körkort. Alternativt borde spärrtiden sättas ned till en månad.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-03-05, Wahlgren, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Nordborg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 16 § 1. körkortslagen framgår att ett körkort skall återkallas bl.a. om körkortshavaren har brutit mot 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. P.H. har av Södertälje tingsrätt genom dom den 18 maj 1994, som vunnit laga kraft, med tillämpning av bl.a. 4 § första stycket trafikbrottslagen och 23 kap. 4 § brottsbalken fällts till ansvar för medhjälp till rattfylleri. Av rättspraxis (se RÅ 83 2:42) framgår att 16 § körkortslagen är tillämplig även i fråga om medhjälp till trafiknykterhetsbrott. Regeringsrätten finner att återkallelse i här avsedda fall skall ske med tillämpning av 16 § 1. körkortslagen.

I körkortslagen finns emellertid bestämmelser om varning. Dessa bestämmelser, som återfinns i 22 §, innebär i princip att varning kan meddelas körkortshavaren i stället för återkallelse, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. I paragrafens andra stycke finns en specialbestämmelse för det fall att körkortshavaren brutit mot 4 § första stycket lagen om vissa trafikbrott. Denna bestämmelse har den innebörden att varning inte kan meddelas en körkortshavare om alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till lägst 0,5 promille i hans blod eller till lägst 0,25 milligram per liter i hans utandningsluft. Bestämmelsen är uppenbarligen avfattad med tanke på att körkortshavaren är den person som själv kört fordonet, m.a.o. med tanke på att körkortshavaren är gärningsman och inte annan medverkande. Tydligt är att någon bestämmelse om varning som är direkt tillämplig på fall där körkortshavaren dömts för medhjälp till trafiknykterhetsbrott inte finns. De möjligheter som i fall av förevarande slag står till buds är att antingen tillämpa de allmänna bestämmelser om varning som finns i 22 § första stycket körkortslagen men som enligt ordalydelsen gäller endast sådana fall som avses i 16 § 2-6, eller tillämpa andra stycket i så måtto modifierat att regeln om alkoholhalt får hänföras till föraren och inte till körkortshavaren. I båda fallen skulle det bli fråga om en analog tillämpning.

Reglerna om körkortsingripanden är inte av samma natur som straffregler. Regeringsrätten har vid olika tillfällen haft anledning att befatta sig närmare med den rättsliga naturen av dessa regler. Genom RÅ 1990 ref. 54 har fastslagits att de för tvistemål gällande omröstningsreglerna i rättegångsbalken skall tillämpas i mål om återkallelse av körkort. Däremot har i RÅ 1993 ref. 76, som behandlar en fråga om res judicata i mål om körkortsingripande, Regeringsrätten gjort ett uttalande av följande innehåll: "En återkallelse av ett körkort är visserligen i princip huvudsakligen grundad på trafiksäkerhetsskäl. En återkallelse till följd av brottslig gärning innebär emellertid ett ingripande av sådan karaktär att prövningen av frågan om körkortsingripande kan anses stå straffrättskipningen nära."

I prop. 1993/94:130 med förslag till ändringar i brottsbalken m.m., vilken proposition redan föranlett åtskillig lagstiftning på straffrättens område, lades bl.a. fram förslag avseende förstärkning av den s.k. legalitetsprincipen. En bidragande orsak till propositionsförslagen var Sveriges åtagande enligt den s.k. Europakonventionen (se numera SFS 1994:1219). En slutsats av det lagstiftningsarbete som följde på nyss nämnda proposition är att det numera får anses vanskligt att beträffande mål av ifrågavarande typ, där det kan ligga nära till hands att anställa jämförelse med straffprocessen, införa analogitolkningar av gällande författningsbestämmelser. Det måste emellertid anses som än mindre tillfredsställande att stå utan möjligheter att i mål av här aktuellt slag, dvs. när fråga är om körkortsingripande mot någon som fällts till ansvar för medhjälp till trafiknykterhetsbrott, tillämpa de sedvanliga reglerna i 22 § om varning i stället för körkortsåterkallelse. Enligt Regeringsrättens uppfattning bör således ett yrkande om varning kunna prövas materiellt med utgångspunkt i den lagtext som för närvarande finns i 22 §, även om den är mindre tillfredsställande.

Av tingsrättsdomen framgår att P.H. vid aktuellt tillfälle överlämnat sin bil till en person för att föras av denne samt själv följt med på färden. För detta handlande har han fällts till ansvar för bl.a. medhjälp till rattfylleri. Det kan anmärkas att enligt ett alkoholutandningsprov föraren hade cirka 0,70 mg alkohol per liter utandningsluft under färden. Färden, som företogs på vägar inom Södertälje, avslutades med att bilen stoppades av en polispatrull. En av de vid aktuellt tillfälle närvarande polismännen uppgav i vittnesförhör inför tingsrätten att det inte gick att undgå att märka att föraren var kraftigt berusad när denne steg ur bilen. P.H. måste alltså anses ha medverkat till ett beaktansvärt mått av trafikfarligt beteende. Skäl att meddela varning eller sätta ned den av underinstanserna bestämda spärrtiden har inte framkommit. Ej heller i övrigt finns skäl att ändra kammarrättens dom.

Yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i Regeringsrätten kan inte lagligen bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller och avslår yrkandet om rättegångskostnader i Regeringsrätten.

Föredraget 1996-02-07, föredragande Grip, målnummer 1860-1995