RÅ 1997 not 46

Not 46. Ansökan av Peter A. om resning i mål om ekonomiskt bistånd till resor (färdtjänst). - Sociala distriktsnämnden 5 i Stockholm stad avslog enligt beslut den 13 februari 1996 en ansökan av Peter A. om sådant ekonomiskt bistånd. Peter A. vidhöll i överklagande till länsrätten sin ansökan om bistånd. Länsrätten i Stockholms län avslog enligt dom den 4 april 1996 överklagandet. Sedan Peter A. överklagat länsrättens dom beslutade Kammarrätten i Stockholm den 13 maj 1996 att inte meddela prövningstillstånd. Länsrättens avgörande skulle därför stå fast. - I en ansökan till Regeringsrätten begärde Peter A. resning och yrkade under åberopande av ett nytt läkarutlåtande att ersättning för resor skulle beviljas honom snarast möjligt. -Regeringsrätten (1997-03-13, Björne, Tottie, Werner): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 § andra stycket första meningen lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar prövar Regeringsrätten ansökningar om resning och återställande av försutten tid i andra fall än som anges i 8 §. I 8 § första stycket 4 samma lag anges att kammarrätt prövar sådana ansökningar om resning i mål eller ärenden som enligt 11 kap. 11 § regeringsformen skall prövas av förvaltningsdomstol, om målet eller ärendet slutligt avgjorts av en länsrätt eller förvaltningsmyndighet. - Kammarrättens beslut att inte meddela sökanden prövningstillstånd har medfört att länsrättens dom står fast. Eftersom någon prövning i sak således inte har skett i kammarrätten har målet slutligt avgjorts av länsrätten. Enligt 8 § första stycket 4 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är det därför i första hand kammarrätten som skall pröva ansökningen om resning. - För att resningsansökningen skall prövas av Regeringsrätten krävs i detta fall att det är kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd som sökanden särskilt angriper och vill ha upphävt. Regeringsrätten finner med hänsyn till det sätt på vilket ansökningen utformats av sökanden och det yrkande som framställs att det är länsrättens avgörande som sökanden angriper. Vid sådant förhållande ankommer det inte på Regeringsrätten utan på kammarrätten att pröva ansökningen. Ansökningen bör därför avvisas av Regeringsrätten och målet överlämnas till kammarrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar ansökningen samt överlämnar densamma till Kammarrätten i Stockholm. - Regeringsrådet Sandström var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Den fråga som först aktualiseras är om Peter A:s ansökan om resning skall prövas av kammarrätten i enlighet med de år 1995 införda bestämmelserna i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, LAFD. - Enligt 2 § andra stycket första meningen LAFD prövar Regeringsrätten ansökningar om resning och återställande av försutten tid i andra fall än som anges i 8 §. I 8 § första stycket 4 sägs att kammarrätten prövar sådana ansökningar om resning i mål eller ärenden som enligt 11 kap. 11 § regeringsformen skall prövas av förvaltningsdomstol, om målet eller ärendet slutligt avgjorts av en länsrätt eller förvaltningsmyndighet. - För de allmänna domstolarnas del regleras frågan om rätt domstol för behandling av resningsansökningar i 58 kap. 4 § rättegångsbalken (RB). Det heter där att ansökan om resning skall göras hos hovrätten om domen meddelats av tingsrätt och i annat fall hos Högsta domstolen. Vad gäller det fallet att hovrätten inte beviljat prövningstillstånd och resning därefter söks sägs i förarbetena att resningsansökningen skall prövas av hovrätten om ansökningen riktar sig mot själva tingsrättsavgörandet och av Högsta domstolen om den riktar sig mot hovrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd (prop. 1987/88:58 s. 32). - Förutsättningarna för prövningstillstånd i hovrätt och kammarrätt framgår av 49 kap. 14 § RB resp. 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291). De alternativa grunderna är i såväl hovrätt som kammarrätt att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), att anledning förekommer till ändring i det slut som den lägre rätten kommit till (ändringsdispens) och att det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens). Vanligast är ändringsdispens. Hovrätten/kammarrätten torde ha att ge ändringsdispens i vart fall om domstolen anser att det sannolika är att en ändring skulle komma till stånd vid en eventuell formell sakprövning (jfr SOU 1995:124 s. 148). Det kan därför ligga nära till hands att se det så att en resningssökande som vill få bifall till sitt tidigare framställda yrkande ytterst angriper prövningstillståndsbeslutet. Såvitt framgår av det återgivna förarbetsuttalandet i prop. 1987/88:58 har emellertid avsikten inte varit att man för de allmänna domstolarnas del skall anlägga det synsättet. Det synes i stället ha förutsatts att en resningsansökan som är inriktad på sakfrågan skall anses avse tingsrättens dom och därmed handläggas av hovrätten. - I analogi med vad nu sagts skulle kammarrätten ha att pröva en resningsansökan som är inriktad på den sakfråga som behandlats av länsrätten. Detta förutsätter emellertid att "målet slutligt avgjorts av länsrätt" (8 § första stycket 4 LAFD). Det kan hävdas att kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd rent definitionsmässigt innefattar det slutliga avgörandet av målet; det är ju först när ett lagakraftvunnet sådant beslut föreligger som man vet att länsrättens dom står fast. Mot bakgrund av vad som antagits gälla för de allmänna domstolarnas del och det i prop. 1994/95:27 uttalade syftet att begränsa Regeringsrättens befattning med resningsansökningar får emellertid övervägande skäl anses tala mot den tolkningen. Kammarrätten bör således anses vara behörig. Till bilden hör att en sökande som inte begärt prövningstillstånd och som, med åberopande av nya sakomständigheter, kommer in med upprepade resningsansökningar får dessa prövade av kammarrätt. Även i det perspektivet är det rimligt att ett mellankommande beslut rörande prövningstillstånd inte rubbar kammarrättens behörighet. - Liksom för de allmänna domstolarna finns det också i fråga om förvaltningsdomstolarna ett visst utrymme att anse att den som söker resning angriper prövningstillståndsbeslutet (jfr SOU 1992:138 s. 90 och det där anmärkta rättsfallet RÅ 1973 ref. 97). Så länge sökanden hänför sig till bedömningen i sak bör emellertid det beslutet inte anses angripet, inte ens om sökanden argumenterar mot beslutet och yrkar att det skall upphävas. Med den ordningen kan man undvika att kammarrätter och Regeringsrätten ger sig in på föga meningsfulla försök att utröna vilket/vilka avgörande(n) som egentligen skall anses ha angripits samtidigt som man uppnår fördelen att sökanden inte genom sitt uttryckssätt kan välja domstol. Av såväl praktiska som principiella skäl är det viktigt att man här upprätthåller en klar linje. - Peter A. betecknar inledningsvis sin ansökan som en begäran om resning i kammarrättens mål. I ansökningen redogör han för hur han uppfattar att socialtjänsten, länsrätten och kammarrätten bedömt yrkandet om ekonomiskt bistånd till resor och hur avslagsbesluten i olika avseenden påverkar hans situation. Han ger också in ett nytt läkarintyg. Han inriktar sig alltså på sakfrågan. I enlighet med det resonemang som förts i det föregående anser jag att ansökningen skall prövas av kammarrätten. - Regeringsrådet Nordborg hade skiljaktig mening och anförde: I förevarande fall har sökanden begärt resning i kammarrättens mål. Han hänvisar till att kammarrätten inte har meddelat prövningstillstånd och således anslutit sig till länsrättens motivering. Han tar också upp vad som enligt hans mening utgjort grunderna för avslagsbesluten hos socialtjänsten och länsrätten samt framhåller att läkarintyg med samma innehåll som det han nu ger in har medfört att andra med samma sjukdom som han har beviljats färdtjänst. - Frågan är om resningsansökan skall prövas av kammarrätten eller Regeringsrätten. - Enligt 8 § första stycket 4 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar prövar kammarrätt resningsansökningar i mål eller ärenden som slutligt avgjorts av en länsrätt eller förvaltningsmyndighet. Om med "slutligt avgjorts" skall avses även fall då kammarrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd framgår inte av förarbetena till bestämmelsen. I dessa (SOU 1992:138 s. 82-83, prop. 1994/95:27, s. 164-166) hänvisas bl.a. till reglerna på det allmänna domstolsområdet. Det anges att principen skall vara att frågor rörande de särskilda rättsmedlen prövas av en instans som är högre än den som har meddelat det angripna avgörandet och att en kammarrätt inte skall kunna besluta om en extraordinär åtgärd beträffande sitt eget beslut. - För de allmänna domstolarnas del regleras frågor om resning i 58 kap. 4 § rättegångsbalken. I paragrafens första stycke sägs att den som vill ansöka om resning skall göra detta hos hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos Högsta domstolen. I förarbetena till den bestämmelsen uttalas bl.a. att i det fallet en tingsrätt meddelar en dom som inte kan överprövas i hovrätt annat än om hovrätten meddelar prövningstillstånd och tillstånd inte beviljas, det är hovrätten som skall pröva en resningsansökan, om denna riktar sig mot själva tingsrättsavgörandet (prop. 1987/88:58, s. 32). - Liknande uttalanden saknas som tidigare nämnts i förarbetena på det förvaltningsrättsliga området och bestämmelserna har också fått en annan utformning. Det kan hävdas att samma principer som kommit till uttryck för hovrätternas del också skulle tillämpas i fråga om kammarrätternas prövning. Här uppstår då enligt min mening särskilda svårigheter. Resningsansökningarna är i allmänhet utformade av enskilda personer utan juridiskt ombud och det kan ofta vara vanskligt att avgöra mot vilket eller vilka beslut ansökningen riktar sig. Ibland angrips alla förutvarande beslut, ibland begärs helt opreciserat "resning i målet". I förlängningen kan också uppkomma frågor om hur ansökningar i mål där såväl kammarrätt som Regeringsrätten har vägrat prövningstillstånd skall hanteras, liksom resningsansökningar i tidigare resningsärenden. Detta gör att man bör ha ett system för prövningen som inte minst är administrativt hanterbart. - Det sagda leder tillbaka till frågan om innebörden av uttrycket "slutligt avgjorts" i lagtexten. Kammarrättens beslut att inte meddela sökanden prövningstillstånd har medfört att länsrättens dom står fast. Vid sina överväganden inför beslutet om prövningstillstånd har kammarrätten emellertid enligt 34 a § förvaltningsprocesslagen att beakta om det varit av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövades av kammarrätten, om anledning förekommit till ändring i det slut vartill länsrätten kommit eller om det annars funnits synnerliga skäl att pröva överklagandet. Omfattningen av denna prövning ger enligt min mening vid handen att målet inte kan anses slutligt avgjort av länsrätten. Resningsansökningen skall därmed inte prövas av kammarrätten utan av Regeringsrätten. (fd I 1997-01-22, Eriksson)

*REGI

*INST