RÅ 1997:10

L.W. ansökte hos Patent- och registreringsverket (PRV) om patent på en uppfinning som avsåg "förfarande vid urvattning av en filtersuspension i en urvattningsanordning" (p. ans. 8305036-9). Ansökningen godkändes för utläggning. Sedan utläggning skett, inkom invändning från ett finskt företag.

PRV (1988-09-28) avslog ansökningen, varvid som skäl i huvudsak anfördes att det som angetts i patentkraven - utöver vad som förut var känt genom en av invändaren anförd patentskrift - framstod som närliggande för fackmannen mot bakgrund av innehållet i en annan av invändaren anförd patentskrift samt att patentkraven med hänsyn härtill inte ansågs ange en patenterbar uppfinning.

I överklagande hos Patentbesvärsrätten vidhöll L.W. sin patentansökan.

På begäran av L.W. höll Patentbesvärsrätten (Sivborg, Pernold, Lindqvist) muntlig förhandling i målet den 24 november 1989. Vid förhandlingen hölls ett vittnesförhör, som L.W. hade påkallat i syfte att visa att en anläggning för tillämpning av ett förfarande enligt uppfinningen hade installerats och använts vid ett företag där vittnet var teknisk direktör samt att vittnet i sin egenskap av auktoritet inom cellulosaindustrin ansåg anläggningen vara unik och innebära ett stort framsteg med förvånande effekt. Vid förhandlingen bestämdes att L.W. skulle ges två veckors frist med att inge nya patentkrav.

Sedan nya patentkrav i enlighet härmed hade givits in den 7 december 1989 fortsatte skriftväxlingen under våren-sommaren 1990. I en skrivelse den 15 augusti 1990 sammanfattade referenten i målet (Pernold) de frågor - avseende såväl patentkravens överensstämmelse med grundhandlingarna som uppfinningens patenterbarhet - som rätten skulle komma att pröva. Parterna yttrade sig över skrivelsen, varefter L.W. den 28 september 1990 åter gav in nya patentkrav. Innan den därpå följande skriftväxlingen hade avslutats, avled i februari 1991 den ledamot (Sivborg) som hade varit ordförande vid den muntliga förhandlingen. Inför målets avgörande tillkallades två nya ledamöter (Truvé, Schulze).

Patentbesvärsrätten (1991-04-29, Truvé, Pernold, referent, Schulze, Lindqvist), som inte biföll besvären, anförde som skäl:

Uttrycket "ledes via en ledning" på r 6-7 i samtliga för prövning föreliggande kraven 1 liksom uttrycken "påverkar urvattningen/urvattnaren genom att reglera flödet", "påverkar urvattningen genom att reglera flödet" samt "påverkar urvattnaren genom att reglera flödet" på r 11-12 i huvudyrkandets krav 1, Alternativt huvudkrav I resp. Alternativt huvudkrav II får anses ha erforderligt stöd i grundhandlingarna (jfr bl.a. s. 1, r 3 och s. 6, r 10). De aktuella uttrycken i kraven 1 på r 11-12 får vidare - liksom uttrycket "genom påverkan på tryckurvattnaren reglerar flödet" på r 11 i det för utläggning godkända kravet 1 - anses uttrycka samma generella regleringsförfarande som anges i den kännetecknande delen av grundhandlingens krav 1. Där anges att "man reglerar flödet genom utloppet för fiberrik fraktion" utan att det närmare framgår med vilka medel detta kan ske. Mot bakgrund av de utföringsformer som beskrivs i beskrivningens speciella del och ritningarna får dessa medel i första hand anses utgöras av en ventil i ledningen för den fiberrika fraktionen, men grundhandlingens krav 1 utesluter inte andra medel för denna reglering t.ex. med en ventil i rejektledningen (jfr grundhandlingen s. 6, r 9-11) eller med någon form av mekanisk påverkan på tryckurvattnaren. De tre för prövning föreliggande kraven 1 kan därför inte anses utvidgade i strid mot stadgandet i 19 § andra stycket patentlagen. Då samtliga till prövning föreliggande krav 1 dessutom får anses innehålla bestämd uppgift om vad som sökes skyddat genom patent är de godtagbara ur formell synpunkt. - Genom amerikanska patentskriften 3 455 821 är förut känt ett sätt vid urvattning av en vattenhaltig suspension innehållande cellulosafibrer, varvid suspensionen under av en pump alstrat tryck urvattnas i en tryckurvattnare samt uppdelas i en fiberrik fraktion, som ledes via en ledning till en fiberbehandlingsanordning och en fiberfattig fraktion, varvid man påverkar urvattningen/urvattnaren genom att medelst ventiler 16 och 17 reglera flödet för den fiberrika fraktionen varvid ventilerna får anses styrda i beroende av trycket i ledningen för fiberrik fraktion. De gällande kraven 1 anger utöver vad som är förut känt genom den anförda amerikanska patentskriften 3 455 821 att suspensionen före urvattningen i tryckurvattnaren renas i en hydrocyklon samt att den fiberfattiga fraktionen ledes tillbaka till en punkt före pumpen. Att rena en fibersuspension i en hydrocyklon innan den urvattnas tillhör emellertid förut känd teknik (se t.ex. s. 2 protokollet från muntliga förhandlingen och beskrivningen s. 1, r 27-31) och tillämpningen i föreliggande sammanhang är närliggande. Att leda tillbaka den fiberfattiga fraktionen till en punkt före pumpen för att späda suspensionen får också anses närliggande i föreliggande sammanhang då även sådant tillhör förut känd teknik (se t.ex. ledningen 17 i amerikanska patentskriften 3 513 971). Inte något av de till prövning föreliggande kraven 1 uppfyller därför fordringarna enligt 2 § patentlagen.

I Regeringsrätten fullföljde L.W. sin talan. Han hävdade att uppfinningen hade erforderlig uppfinningshöjd. Vidare gjorde han gällande att Patentbesvärsrättens behandling av ärendet hade inneburit grovt förbiseende eller grovt misstag eftersom rätten hade hållit muntlig förhandling i en viss sammansättning och därefter hade avgjort målet slutligt i en annan sammansättning. Han framhöll därvid att värdet av vittnesmålet till stor del hade gått förlorat genom den av dödsfall betingade ändringen av rättens sammansättning; således hade två av rättens ledamöter saknat möjlighet att bedöma vittnets trovärdighet och akribi samt vittnesmålets betydelse för utgången. Målet borde därför enligt L.W:s mening återförvisas till Patentbesvärsrätten.

Invändaren bestred bifall till L.W:s talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1997-02-18, Swartling, Holstad, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten har i första hand att ta ställning till den processuella fråga som L.W. (klaganden) har väckt.

Patentbesvärsrätten höll på begäran av klaganden muntlig förhandling i målet den 24 november 1989. I rätten ingick ordförande och referent, båda tekniskt kunniga ledamöter, samt en lagfaren ledamot. Vid förhandlingen hölls ett vittnesförhör, som klaganden hade påkallat med angivande av ett bevistema som avsåg den praktiska användningen av uppfinningen och effekterna av denna. Efter förhandlingen fortsatte skriftväxlingen. Som ett led i handläggningen fick parterna tillfälle att yttra sig över en av referenten gjord sammanställning över vissa i målet uppkomna frågor rörande patentkravens överensstämmelse med grundhandlingarna och uppfinningens patenterbarhet. Innan skriftväxlingen hade avslutats avled den ledamot som hade tjänstgjort som ordförande. Patentbesvärsrätten, som enligt vad handlingarna utvisar inte tog upp frågan om en ny muntlig förhandling med klaganden, avgjorde målet genom den nu överklagade domen av den 29 april 1991. I avgörandet deltog, förutom referenten och den lagfarne ledamoten, två för ändamålet tillkallade, tekniskt kunniga ledamöter.

Patentbesvärsrätten har således avgjort målet i en annan sammansättning än den som förelåg vid den muntliga förhandlingen. Frågan är om det inträffade har inneburit att Patentbesvärsrätten förfarit felaktigt och - i så fall - om felet bör föranleda att den överklagade domen undanröjs.

I 4 § första stycket lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten, PBRL, föreskrivs att rätten är domför med tre ledamöter och att - med ett nu ej aktuellt undantag - fler än fyra inte får sitta i rätten. Enligt fjärde stycket i samma paragraf får åtgärd som avser måls beredande, i den omfattning som domstolen bestämmer, vidtas av ledamot i domstolen eller av annan tjänsteman hos denna.

Förfarandet i Patentbesvärsrätten är enligt 9 § första stycket PBRL skriftligt. I handläggningen får dock enligt paragrafens andra stycke ingå muntlig förhandling, när det kan antas vara till fördel för utredningen. I samma stycke sägs att muntlig förhandling skall hållas, om part begär det och förhandlingen inte uppenbart är utan betydelse för målets bedömning. Avslås en begäran om muntlig förhandling och är det inte uppenbart att parten redan har slutfört sin talan, skall tillfälle till detta enligt samma stycke lämnas honom. I 13 § första stycket sägs att rättens avgörande av ett mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt har förekommit i målet.

Den muntliga förhandling som avses i 9 § andra stycket PBRL är inte en sådan förberedande åtgärd som enligt 4 § fjärde stycket får vidtas av en ledamot ensam. Lagen får anses förutsätta att en muntlig förhandling enligt 9 § andra stycket hålls inför rätten i domför sammansättning. I det nu aktuella målet var Patentbesvärsrätten också domför vid den muntliga förhandling som hölls den 24 november 1989. Eftersom möjligheten enligt 4 § första stycket att låta fyra ledamöter delta inte hade utnyttjats blev det emellertid sedan ordföranden avlidit nödvändigt att inför målets avgörande tillkalla minst en ny ledamot, som inte hade deltagit vid förhandlingen.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som Patentbesvärsrätten i detta läge borde ha vidtagit finns det anledning att beakta vilka funktioner den muntliga förhandlingen har i förvaltningsprocessen och vad som gäller beträffande parts möjligheter att få till stånd en sådan förhandling.

Redan av de nyss återgivna bestämmelserna i 9 § PBRL framgår att den muntliga förhandlingen i förvaltningsprocessen inte fyller samma uppgifter som t.ex. huvudförhandlingen i en tvistemålsprocess enligt rättegångsbalken (RB). Den syftar inte till att åstadkomma ett fullständigt beslutsunderlag utan endast till att komplettera den skriftliga handläggningen på en eller flera punkter. En förhandling kan ibland hållas på ett inledande stadium av processen i huvudsakligt syfte att reda ut parternas ståndpunkter i målet. I andra fall kan syftet vara att komplettera bevisningen i målet genom t.ex. förhör med vittnen och sakkunniga eller att komplettera rättens beslutsunderlag i övrigt genom att låta parterna direkt inför rättens ledamöter lämna upplysningar och utveckla sina argument. En muntlig förhandling kan både föregås och följas av ett ibland långvarigt skriftligt förfarande (se till det föregående bl.a. prop. 1971:30 s. 535-537 och prop. 1976/77:96 s. 36-37 och 55). Det senast sagda innebär att de principer om omedelbarhet och koncentration som ligger till grund för RB:s regler om huvudförhandling inte gäller i förvaltningsprocessen.

Vad beträffar parts möjligheter att få till stånd en muntlig förhandling kan konstateras att lagstiftaren sedan länge haft inställningen att en part i förvaltningsprocessen skall tillerkännas stort inflytande på frågan om en muntlig förhandling skall hållas eller ej (jfr prop. 1971:30 s. 537). Det sagda gäller inte minst beträffande processen i Patentbesvärsrätten (prop. 1976/77:96 s. 17-18, 36-37 och 55). Strävandena att tillgodose parternas önskemål återspeglas i den nyss återgivna bestämmelse i 9 § andra stycket PBRL som innebär att en parts begäran om muntlig förhandling får avslås bara i uppenbara fall.

Av betydelse är också att parts rätt att erhålla muntlig förhandling stärkts som en följd av Europadomstolens tillämpning och tolkning av art. 6 i konventionen (d. 4 nov. 1950) angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt den artikeln skall envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång. Genom att detta ansetts omfatta även en muntlig förhandling i målet har rätten till sådan förhandling i väsentlig grad erhållit karaktären av en rättssäkerhetsgaranti (se ERD 283A, 1994, Fredin II).

Mot den nu angivna bakgrunden gör Regeringsrätten följande bedömning. Parts rätt till muntlig förhandling enligt 9 § andra stycket PBRL får anses innefatta en rätt att utveckla talan och lägga fram bevisning inför just de ledamöter som skall avgöra målet. Patentbesvärsrätten har emellertid i förevarande fall efter ordförandens död avgjort målet i ändrad sammansättning utan att först med parterna ta upp frågan om behovet av en ny förhandling. De ledamöter som inte var närvarande vid förhandlingen har visserligen haft möjlighet att ta del av minnesanteckningar, protokoll och en fonetisk upptagning av vittnesförhöret men vad som därutöver förekommit vid förhandlingen kan de inte antas ha beaktat. Såsom klaganden framhållit innebär detta bl.a. att de inte har kunnat göra sådana egna iakttagelser vid vittnesförhöret som kunde tänkas ha betydelse för bevisvärderingen. Även om den s.k. omedelbarhetsprincipen, såsom nyss nämnts, inte gäller i förvaltningsprocessen, ger det som förekommit ändå anledning till erinringar, eftersom klaganden inte fått de möjligheter som reglerna om muntlig förhandling enligt det nyss sagda förutsätter. Det inträffade har inneburit att de ledamöter som inte deltog i förhandlingen inte har haft i alla delar samma underlag för sin prövning som övriga ledamöter eller, annorlunda uttryckt, att de inte har haft samma möjligheter att i enlighet med 13 § PBRL grunda sitt avgörande på det som förekommit i målet.

Det sagda innebär enligt Regeringsrättens mening att det av Patentbesvärsrätten valda förfaringssättet har medfört att klagandens rättigheter enligt 9 § andra stycket PBRL inte i tillräcklig grad har beaktats. Patentbesvärsrätten borde efter ordförandens död ha berett klaganden möjlighet att yttra sig om behovet av att hålla en ny muntlig förhandling. Om klaganden då hade begärt en sådan förhandling, hade rätten haft att pröva denna begäran med beaktande av reglerna i 9 § andra stycket. Detta innebär, som framgått av redogörelsen för bestämmelserna i PBRL, att hans begäran hade kunnat avslås endast om förhandlingen - med hänsyn till vad som dittills hade förekommit i målet - kunde anses vara uppenbart utan betydelse för målets bedömning. Det bör här tilläggas att stor försiktighet bör iakttas med att vägra en part en ny muntlig förhandling såsom varande uppenbart obehövlig, eftersom även detta ställningstagande åtminstone delvis kan komma att grundas på vad endast några av rättens ledamöter iakttagit vid den föregående muntliga förhandlingen.

Regeringsrättens uppfattning är således att Patentbesvärsrätten i det aktuella hänseendet har förfarit felaktigt. Fråga återstår om ett fel av detta slag i en underinstans bör föranleda att underinstansens avgörande undanröjs. Denna fråga kan knappast besvaras generellt för alla situationer och alla typer av mål. I allmänhet torde det dock finnas anledning att fästa avseende vid vilken betydelse felet kan antas ha haft för målets bedömning. I detta sammanhang kan erinras om att regler med denna inriktning för de allmänna domstolarnas del har skrivits in i RB (50 kap. 28 §, 51 kap. 28 § och 55 kap. 15 §). Högsta domstolen har i ett rättsfall uttalat att det förbud mot undanröjande som reglerna innebär får anses ha begränsad räckvidd för fall då felet består i att den lägre rätten inte har varit domför; det är då ofta vanskligt att göra antagandet att målets utgång inte skulle ha påverkats om de felande ledamöterna hade ingått i rätten (NJA 1991 s. 783; jfr Welamsons redogörelse i Rättegång VI, 3 uppl., s. 119-127).

Också i ett fall som det aktuella, där rätten visserligen har varit domför men samtliga ledamöter inte har haft samma underlag för sin prövning, kan det föreligga svårigheter av nyss berört slag. När i förvaltningsprocessen muntlig förhandling med vittnesförhör har ägt rum kan det således vara svårt att göra antagandet att målets utgång inte skulle ha påverkats om de nytillkomna ledamöterna hade varit närvarande vid förhöret och där hade kunnat ställa frågor och i övrigt göra iakttagelser.

Beträffande det aktuella målet bör dock noteras att den muntliga förhandlingen följdes av en långvarig skriftväxling, vid vilken klaganden - i enlighet med vad som hade förutsatts vid förhandlingen - lade fram nya patentkrav och parterna fick tillfälle att yttra sig över referentens sammanställning av de frågor som rätten skulle pröva. Innehållet i protokollet från den muntliga förhandlingen får tillsammans med vad som förekom vid den fortsatta skriftväxlingen anses ge stöd för bedömningen att målets utgång i Patentbesvärsrätten inte har påverkats av det begångna felet. Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att det inte finns skäl att undanröja Patentbesvärsrättens dom.

När det gäller sakfrågan i målet delar Regeringsrätten Patentbesvärsrättens uppfattning att de bedömda patentkraven inte uppfyller fordringarna enligt 2 § patentlagen (1967:837).